RÅ 1995 not 279

Not 279. Ansökan av Glumslövs, Ålabodarnas och Sundviks Miljö- och naturskyddsförening m.fl. om rättsprövning av beslut att avvisa sökandenas överklagande av länsstyrelsens beslut om tillstånd enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML). - Länsstyrelsen i Malmöhus län beslutade den 22 juni 1994 att med stöd av 2 kap. 12 § KML lämna Landskrona kommun tillstånd till ingrepp i under mark dolda, fasta fornlämningar inom den av kommunen ägda fastigheten Nedra Glumslöv 5:47, Glumslövs socken, Landskrona kommun. Sökandena överklagade beslutet till regeringen och anförde bl.a. att betydelsen av det aktuella fornminnet var så stor att något tillstånd enligt KML till ingrepp i detsamma inte borde lämnas. Till stöd för sin rätt att överklaga länsstyrelsens beslut åberopade de i huvudsak att de i egenskap av grannar, närboende och bevarandeintresserade borde anses besvärsberättigade. Regeringen (Kulturdepartementet, 1995-01-12) beslutade att inte ta upp sökandenas överklagande till prövning. - Sökandena överklagade regeringens beslut och anförde till stöd för överklagandet i huvudsak att regeringens beslut att inte anse dem behöriga att föra talan mot länsstyrelsens beslut stred mot gällande lagstiftning och medborgerliga rättigheter. -Regeringsrätten (1995-09-11, Wahlgren, Brink, Dahlman, Swartling, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringens beslut kan inte överklagas. Regeringsrätten upptar emellertid sökandenas skrivelse som en ansökan om rättsprövning av beslutet. - Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel. - I förevarande mål gäller frågan om regeringens avvisningsbeslut är rättsstridigt. - I 1 kap. 1 § KML stadgas bl.a. att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet och Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (Riksantikvarieämbetet) har överinseende över kulturminnesvården i landet (1 kap. 2 § andra och tredje styckena KML). - I 2 kap. KML finns bestämmelser om fornminnen. Bl.a. är det enligt 2 kap. 6 § förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. Av 2 kap. 12 § första och andra styckena framgår vidare att den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Enligt förarbetena till sistnämnda lagrum skall länsstyrelsen vid sin prövning av tillståndsärendet göra en avvägning mellan intresset av att få göra ingreppet och intresset av att bevara fornlämningen (prop. 1987/88:104 s. 79). Ett beslut av länsstyrelsen som fattats med stöd av 2 kap. 12 § KML får enligt uttryckliga bestämmelser i KML överklagas dels av kommunen (2 kap. 24 § tredje stycket), dels av Riksantikvarieämbetet som, för att kunna utöva sin tillsyn över kulturmiljövården, har givits en generell rätt att överklaga beslut som domstol eller annan myndighet fattar enligt KML (1 kap. 2 § tredje stycket). KML innehåller i övrigt ingen bestämmelse som reglerar frågan om vem som får överklaga ett beslut av länsstyrelse med stöd av 2 kap. 12 §. - Med hänsyn till det angivna är frågan om sökandenas rätt att överklaga länsstyrelsens ovan nämnda beslut att bedöma enligt 22 § förvaltningslagen (1986:223). Där föreskrivs att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. - I praxis har allmänt sett som villkor för besvärsrätt brukat uppställas att beslutet antingen påverkar den enskildes rättsställning eller annars berör ett sådant intresse hos den enskilde som på något sätt erkänts av rättsordningen, t.ex. genom att han skall höras innan beslut meddelas. - Regleringen i KML är inte så utformad att det kan antas att lagen syftar till att skydda även det särskilda bevarandeintresse som kan finnas hos ägare av grannfastigheter, närboende i övrigt eller andra enskilda. Med hänsyn härtill kan ett beslut med tillstånd till ingrepp i fast fornlämning inte anses angå sådan intressent på ett sätt som ger honom överklaganderätt enligt 22 § förvaltningslagen. - Regeringsrätten finner att regeringens beslut att inte ta upp sökandenas överklagande till prövning inte strider mot någon rättsregel. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 1995-08-23, Grip)

*REGI

*INST