RÅ 1995 not 329

Not 329. Överklagande av Janusz P. ang. ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. -Stockholms läns allmänna försäkringskassa (1990-10-03) avslog en ansökan av Janusz P. om ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring med följande motivering: Du har under din tid i Sverige arbetat ca 12 år, 1975-1987, som restaurangbiträde, kock och chaufför. I dina arbeten har förekommit en hel del lyft, också åtskilliga rätt tunga sådana, men dina arbetsuppgifter kan ändå inte anses ha varit osedvanligt tunga och ryggpåfrestande. Du har haft ryggbesvär åtminstone sedan början av 1970-talet. Du har uttalade degenerativa förändringar i ländrygg och sacrum, vilka ökar med åldern oavsett sysselsättning och har således inget samband med arbetet. De symptom du haft och har kan mycket väl hänföras till dessa åldersförändringar. Dina besvär har också fortsatt att öka även sedan du slutat arbeta och beviljats sjukbidrag. Ryggbesvären har inte orsakats av sådan skadlig inverkan i arbetet som avses i 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring och de bedöms inte heller ha förvärrats av faktorer i ditt arbete. - I överklagande vidhöll Janusz P. sitt yrkande om ersättning. - Kammarrätten i Stockholm (1992-10-19, Wennerholm, Ericius och Borglund samt nämndemännen Örnberg och Mogård): Kammarrätten finner att det är sannolikt att Janusz P. i sitt arbete som chaufför haft att utföra arbetsmoment som tillfälligt kunnat försämra hans i grunden inte arbetsrelaterade ryggbesvär. Han får såtillvida anses ha varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Kammarrätten anser emellertid att betydligt starkare skäl talar mot än för ett orsakssamband mellan skadlig inverkan och Janusz P:s sjukdomsbesvär efter den sk samordningstidens utgång (90 dagar räknat från visandedagen). Janusz P:s talan kan därför inte bifallas. - Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall. - Janusz P. fullföljde sin talan hos Försäkringsöverdomstolen. - Riksförsäkringsverket medgav bifall till Janusz P:s talan såtillvida att kan tillerkändes ersättning från arbetsskadeförsäkringen t.o.m. den 31 januari 1988. - I ett av Försäkringsöverdomstolen inhämtat sakkunnigutlåtande anförde docenten i ortopedi Sven Friberg bl.a. följande: "Det i skadeanmälan beskrivna lyftet av en eldriven rullstol är ländryggspåfrestande och kan om åldersdegenerativa förändringar föreligger orsaka bristning av mellankotskiva med efterföljande besvär i form av ryggskott eventuellt kombinerat med smärtutstrålning i ben, s.k. ischias. - - - Janusz P:s ländryggsbesvär av typ kronisk lumbago-ischias orsakas av ett svaghetstillstånd i ländryggens mellankotskivor. Svaghetstillståndet beror på en individ- och åldersrelaterad degeneration med minskad hållfasthet och tendens till utbuktning vid belastning. Tillståndet kan, som hos Janusz P., leda till en successiv minskning av mellankotskivans höjd vilket i sin tur leder till reaktiva förändringar på kotor och kotleder i form av benpålagringar. Dessa benpålagringar minskar ryggens rörlighet och predisponerar då till ryggbesvär vid ansträngning. Vidare kan de ge förträngningar som påverkar nervrötter till benen med ischias som följd, sk. spinal stenos. - Mellankotskivan är i 20-årsåldern vanligen en mycket stabil struktur och det krävs här mycket stora krafter för att ge en påverkan. Det är dock välkänt att stora individuella skillnader finns och att hållfasthetsproblem i mellankotskivan kan förekomma redan i tonåren. Efter 25-30-års åldern sker en successiv minskning av hållfastheten vilket medför att besvär med värk och smärta i ländryggen är mycket vanligt i Sverige främst i åldersgrupper 30-45 år. Man vet här att uppkomsten av besvär generellt sett inte är relaterat till yrke även om vid besvär längre sjukperioder blir nödvändiga om yrket är ländryggspåfrestande. - Tyngre lyft med böjd rygg ger en påtaglig påverkan på mellankotskivan med möjlig skadlig inverkan i form av utbuktning eller bristning. De besvär som uppkommer är vanligen till en mindre del orsakade av direkt mekanisk påverkan på ryggens strukturer. Skadan ger främst en inflammatorisk reaktion som spontant viker. Graden av påverkan avgör vilka symtom personen får. Vid mindre påtaglig påverkan uppkommer endast snabbt övergående smärta följt av trötthetsbesvär i ländryggen efter ansträngning. Den enda behandling som krävs är träning av rörlighet och muskelstyrka. Vid en mer påtaglig bristning av mellankotskivan uppkommer akut svår smärta i ländryggen s.k. ryggskott. Det normala läkningsförloppet vid ett ryggskott är ca tre-fyra veckor. Vid en direkt bristning med utbuktning av skivan uppkommer även ischias dvs. smärtutstrålning ner i ben. I avsaknad av reaktiva benpålagringar i ländryggen är det normala läkningsförloppet vid ischiasbesvär vanligen två-tre månader. Kvarstår en påtaglig utbuktning och denna ger kvarvarande besvär kan operativt avlägsnande vara indicerat. - Janusz P. har en långvarig sjukhistoria för ryggbesvär som följer ett relativt typiskt förlopp med besvär till en början främst relaterade till ländryggen för att senare även utveckla ischiasbesvär. Påtagliga degenerativa förändringar fanns redan i början av 1980-talet. Dessa förändringar progredierar och vid de datortomografiundersökningar som skett 1986 och 1987 finns avancerade degenerativa förändringar med påverkan av ett flertal nervrötter till båda benen. Det bör även noteras att det inte finns någon påtaglig skillnad mellan dessa undersökningar. De förändringar som finns i Janusz P:s ländrygg predisponerar för besvär även vid mindre påtaglig ansträngning. Besvär utlösta av ansträngning har även en längre utläkningstid men en normalisering av besvärsnivån är att förvänta inom 3 till maximalt 12 månader. Besvär som kvarstår efter denna tid måste relateras till grundsjukdomen. Det kan i detta sammahang påpekas att Janusz P. även återgår i arbete efter ca fyra månader. - Relateras ovanstående till Janusz P:s sjukhistoria finner men med början visandedagen en akut episod av rygg-ischiasbesvär som successivt minskar och han återgår i arbete efter ca fyra månader. Röntgenundersökning kan inte verifiera någon nytillkommen förändring. Den fortsatta sjukhistorien visar även, trots fortsatt sjukperiod, ökande besvär och symtom från båda sidor och från ett flertal nivåer i ländryggen. - Janusz P:s arbete eller det beskrivna lyfter är inte den bakomliggande orsaken till det sjukdomstillstånd med kraftiga, åldersdegenerativa förändring i ländryggen som föreligger. Det angivna lyftet kan dock ha utläst de primärt angivna besvären. Starkare skäl talar dock emot än för att de av lyftet utlösta besvären kvarstår efter 3-12 månaders tid. Efter denna tid talar starkare skäl för än emot att Janosz P:s grundsjukdom är orsaken till de kvarvarande besvären." - Riksförsäkringsverket anförde följande. Mot bakgrund av vad som har uttalats i Sven Fribergs utlåtande fick Janusz P. anses ha varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete som medfört försämring av en inte arbetsbetingad grundsjukdom. Skadan hade visat sig den 11 maj 1987. Med tillämpning av bevisregeln i 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring kunde samband godtagas mellan den skadliga inverkan och de besvär som Janusz P. varit sjukskriven för efter samordningstidens utgång t.o.m. den 31 januari 1988. För tid därefter talade betydligt starkare skäl mot än för orsakssamband. Janusz P., som uppburit sjukbidrag fr.o.m. den 1 februari 1988, var således berättigad till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring för de perioder han var sjukskriven efter samordningstidens utgång t.o.m. den 31 januari 1988. - Målet överlämnades enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen till Regeringsrätten för prövning. - Regeringsrätten (1995-11-09, Dahlman, Werner, von Bahr, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Sven Fribergs utlåtande liksom övrig utredning i målet ger vid handen att varken Janusz P:s arbete eller lyftet i arbetet i maj 1987 utgör den bakomliggande orsaken till det sjukdomstillstånd med kraftiga åldersdegenerativa förändringar som föreligger i hans ländrygg. Enligt utlåtandet kan det angivna lyftet dock ha utlöst besvär som bör ha avklingat inom en tid av tre till maximalt tolv månader. - På grund av det anförda får Janusz P. - som kammarrätten funnit - anses ha varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete som chaufför. Denna inverkan har medfört en försämring av hans icke arbetsbetingade grundsjukdom. Skadan har visat sig den 11 maj 1987. - Med hänsyn främst till vad Sven Friberg uttalat finner Regeringsrätten att det föreligger ett orsakssamband mellan den skadliga inverkan som Janusz P. varit utsatt för i sitt arbete och hans sjukskrivningar för ryggbesvär fram till utgången av januari 1988. Såvitt gäller tiden därefter finner Regeringsrätten att utredningen i målet leder till den bedömningen att betydligt starkare skäl talar emot än för att de av lyftet i maj 1987 utlösta ryggbesvären hos Janusz P. då har kvarstått. - Med tillämpning av bevisregeln i 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring (i lagrummets lydelse före den 1 januari 1993) är Janusz P. sålunda berättigad till ersättning enligt 3 kap. samma lag för tid t.o.m. den 31 januari 1988 men inte för tid därefter. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och försäkringskassans beslut och förklarar Janusz P. berättigad till ersättning enligt 3 kap. lagen om arbetsskadeförsäkring för tid t.o.m. den 31 januari 1988. - Regeringsrätten visar målet åter till Försäkringskassan i Stockholms län för fortsatt handläggning. (fd II 1995-10-04, Åberg)

*REGI

*INST