RÅ 1995 not 403

Ansökan av Torsten M. om rättsprövning av beslut ang. strandskyddsdispens

Not 403. Ansökan av Torsten M. om rättsprövning av beslut ang. strandskyddsdispens. - Miljö- och byggnadsnämnden i Haninge kommun beslutade den 29 mars 1993 att medge strandskyddsdispens enligt naturvårdslagen (1964:822) beträffande nybyggnad på fastigheten Årsta 1:2. Nämnden uttalade i beslutet att strandskydd gällde inom 300 meter från stranden och att ärendet avsåg dispens från strandskyddet för tre enbostadshus som skulle uppföras på nybildade fastigheter avstyckade från Årsta 1:2. Nämnden hänvisade i sitt beslut till en skrivelse av ordföranden från den 7 december 1992. I skrivelsen gjorde ordföranden bl.a. den bedömningen att strandskyddet i praktiken redan var upphävt på den enligt ordföranden viktigaste delen av fastigheten samt att en nybyggnation inte inkräktade på allmänhetens intressen. - Statens naturvårdsverk överklagade byggnadsnämndens beslut. - Genom beslut den 3 november 1993 upphävde Länsstyrelsen i Stockholms län miljö- och byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen uttalade i beslutet att varken detaljplan eller områdesbestämmelser gällde för Årsta 1:2. Fastigheten låg enligt Haninge kommuns översiktplan inom område där bl.a. rekreationsintressena skulle prioriteras samt inom ett större område (Österhaningebygden) av riksintresse för kulturminnesvården. Området var även av riksintresse enligt 3 kap. 1 och 2 §§ lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Årsta 1:2 låg vid Blistafjärden, vars stränder i denna del var skogsbevuxna och i stort sett obebyggda. Fjärden tillhörde de mycket fåtaliga havsvikar i länet som inte hade exploaterats med bebyggelse eller småbåtshamnar. Enligt länsstyrelsen hade den sammanhängande och i stort sett obebyggda kuststräckan ett stort värde för friluftslivet. Länsstyrelsen bedömde att fastighetens västligaste del på grund av bebyggelse utgjorde etablerad tomtplats. Övrig del av fastigheten jämte strandområdet öster om fastigheten bedömde länsstyrelsen vara allemansrättligt tillgänglig. Vidare uttalade länsstyrelsen i beslutet bl.a. att tomterna för de tre föreslagna avstyckningarna sträckte sig ned ca 30 meter från vattnet. Tre bryggor föreslogs dessutom vid vattnet. Länsstyrelsen ansåg att de tänkta tomterna och bryggorna tillsammans medförde att strandområdet i praktiken privatiserades. - Torsten M., som ägde Årsta 1:2, överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att regeringen skulle upphäva detsamma. I andra hand yrkade han att länsstyrelsens beslut skulle upphävas endast till den del det berörde dispensen för de tre tänkta avstyckningarna och kvarstå vad avsåg sjöbodar och bryggor. Han hävdade bl.a. att området inte omfattades av det generella strandskyddet och åberopade till stöd härför att Årsta 1:2 alltsedan år 1950 omfattades av en plan som enligt övergångsbestämmelserna i 17 kap. plan- och bygglagen (1987:10), PBL, gällde som en detaljplan och att strandskyddsbestämmelserna enligt naturvårdsverkets allmänna råd inte gällde strandområden som den 1 juli 1975 omfattades av en detaljplan. -Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet, 1994-08-25): I ärendet har inte framkommit skäl för annan bedömning än att Årsta 1:2 omfattas av strandskydd enligt naturvårdslagen. - Vad avser frågan om dispens för bryggor med tillhörande sjöbodar har av handlingarna i ärendet inte framkommit annat än att frågan i strandskyddsärendet aktualiserats först hos länsstyrelsen. Vidare har länsstyrelsen inte uttryckligen beslutat i frågan, varför regeringen finner att överklagandet i denna del inte bör tas upp till prövning. - Regeringen finner vidare att det i ärendet inte framkommit särskilda skäl för strandskyddsdispens för byggnation av tre enbostadshus. - Regeringen avslår överklagandet vad avser dispens för uppförande av tre enbostadshus. - Torsten M. ansökte om rättsprövning och yrkade att regeringens och länsstyrelsens beslut i ärendet skulle upphävas. Han anförde bl.a. följande. På fastigheten Årsta 1:2 fanns uppfört en bostadsbyggnad sedan år 1825. Strandskyddet torde därmed vara upphävt på fastigheten. Strandskyddet var vidare upphävt på grund av övergångsbestämmelserna i 17 kap. 4 § PBL, där hänvisning gjordes till stadsplanelagen (1931:142). Regeringens och länsstyrelsens beslut stred mot nämnda bestämmelse. I varje fall stred besluten mot bestämmelsen om undantag från strandskydd. Vidare var besluten fattade på felaktiga grunder och utan att de faktiska och verkliga förhållandena undersökts. Eftersom flera andra fastigheter beviljats strandskyddsdispens hade Torsten M. ej behandlats sakligt och opartiskt. Regeringens och länsstyrelsens beslut stred mot 1 kap. 9 § regeringsformen och även mot artiklarna 6:1 och 14 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. - Regeringsrätten (1995-12-20, Dahlman, Werner, von Bahr, Lavin): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökandena angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - Regeringsrätten finner inte att Torsten M. visat att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för sin handlingsfrihet eller att det vid handläggningen har förekommit något fel. Det är inte heller styrkt i målet att beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Regeringens beslut strider således inte mot någon rättsregel på det sätt som sökanden påstått. Det framgår inte heller i övrigt klart av omständigheterna i ärendet att beslutet strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1995-11-29, G. Mattsson)

*REGI

*INST