RÅ 1995:39

Domskäl

Länsrätten i Uppsala län (1994-07-01, ordförande Eriksson) yttrade: Enligt 1 och 2 §§ LVU skall den som är under 18 år beredas vård enligt lagen om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i den unges hem finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av dennes vårdnadshavare. - Av utredningen i målet framgår bland annat följande. L. och B.E. bodde under våren 1992 i Västerhaninge och F. föddes den 4 juni 1992. Under hösten 1992, när F. var sex månader, flyttade familjen till Östra Karup i Skåne. Från maj till augusti 1993 deltog F. och L.E. i en "mor- och barngrupp" inom spädbarnsverksamheten Aurora i Båstad. Kontakten med denna grupp upphörde i och med att familjen flyttade till Rättvik. Tre veckor efter ankomsten till Rättvik föddes X. den 8 september 1993. X. hade efter födseln vissa problem med dålig viktutveckling och kräkningar. I november 1993 tillsattes en kontaktperson, en s k "hemmahosare", i familjen. Det var en kvinna med barnskötarutbildning. Föräldrarna var till en början positiva till detta. En distriktssköterska hade också tät kontakt med familjen. Efter några månader sade B. och L.E. upp kontaktpersonen. Det noterades vid hembesök av barnavårdscentralen i februari 1994, och anmäldes av en läkare vid barnavårdscentralen, att föräldrarna hade bristande förmåga och uthållighet att tillgodose barnens behov av omvårdnad och stimulans. Det nämns exempelvis att barnen lämnades ensamma längre stunder. Den 26 februari 1994 flyttade familjen till Österbybruk. Föräldrarna hade haft problem i äktenskapet sedan tiden vid X. födelse och den 8 april 1994 lämnade L.E. barnen och B.E. och flyttade till Skåne. Nu är dock föräldrarnas gemensamma planering att de skall ha gemensam vårdnad om barnen och att L.E. skall bo med barnen i Österbybruk nära B.E. - Av utlåtande av biträdande institutionschefen S.F. på Uppsala kommuns akut- och utredningscentrum, avdelning Nyckelaxet, av den 10 juni 1994 framgår bl.a. följande. Angående F. nämns att hon har ett åldersadekvat beteende avseende lek, praktiskt handlande och förmåga att förstå samt en åldersadekvat språkutveckling. Risken bedöms dock mycket stor att hennes språk försenas om hon skall leva under de omständigheter som hon har gjort innan hon kom till Nyckelaxet. I början av vistelsen på Nyckelaxet var F. ganska distanslös till nya människor men detta har förbättrats. Beträffande X. nämns att även han bedöms som åldersadekvat i utvecklingen. Han kräktes mycket vid ankomsten till Nyckelaxet men kräks nu mindre och sedan han kom till Nyckelaxet har han, trots förkylning med öroninflammation och diarre, ökat ca ett kilo i vikt. Även X. var i början distanslös i kontakten med främmande personer och är det fortfarande. Angående B.E. nämns att han har stora svårigheter att ta hand om båda barnen samtidigt. Han har också uppvisat svårigheter att tolka barnens signaler och önskningar. Eftersom det resulterar i gråt och skrik från barnen blir B.E. irriterad och ställer då orimliga krav på barnen. Han kan t.ex. säga åt X. på ett vuxet sätt att sitta still och sedan förvänta sig att X. skall förstå detta. Angående L.E. nämns att även hon har brister när det gäller att förstå och tolka barnens behov även om hennes förmåga är bättre än B.E:s. Också L.E. har orealistiska krav på barnens förmåga att förstå t.ex. tillrättavisningar. L.E. ger dock mer känslomässig närhet till barnen än vad B.E. gör. L.E. vill ta lärdom och förbättra sina brister men brister i uthållighet. Hon är mycket mån om att barnen skall ha det bra oberoende av var de vistas och sätter deras väl i första hand. S.F. uppger i utlåtandet sammanfattningsvis att inte någon av föräldrarna ensam eller de två tillsammans kan anses kapabla att vårda barnen på ett betryggande sätt utan stora stödinsatser. - S.F. har vid den muntliga förhandlingen som komplement till ovan angivna utlåtande uppgivit i huvudsak följande. Normalt sett om ett barn skiljs från sina föräldrar och invanda hemmiljö och kommer till en institution brukar barnet må dåligt och vara oroligt. För F. och X. var det dock tvärtom. Deras oro har tyckts minskat. S.F. bedömer att det enda tänkbara alternativet till en placering av barnen utanför hemmet vore hjälp i hemmet dygnet runt. - Av intyg av leg. psykologen P.H-B. och leg. läkaren och specialisten i barn- och ungdomspsykiatri G.L. vid barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen, Östhammars sjukhus, av den 9 juni 1994 framgår bl.a. följande. F. har vid undersökningen behövt mycket stöd från personalen för att våga sig på saker och har givit ett osäkert intryck. Utvecklingsmässigt fungerar F. i nivå för sin ålder till något under sin ålder. Hennes bästa förmåga är den finmotoriska medan hon har svårt för språkliga uppgifter och samordningsuppgifter. X. uppges utvecklingsmässigt fungera mycket ojämnt. Det är ca sex månaders skillnad mellan bästa förmåga som är den grovmotoriska och hans svagaste sida som har visat sig vara hörsel och tal. Den variationen är stor med tanke på att X. vid undersökningstillfället har varit endast åtta månader gammal. Hans starka sida, den grovmotoriska, har utvecklats mycket snabbt sedan ankomsten till Nyckelaxet med den stimulans som finns där. Vid ankomsten kunde han knappt förflytta sig själv för egen maskin men vid testtillfällena kryper han obehindrat även i trappor och reser sig mot möbler. I finmotoriken och samordningen mellan öga och hand ligger han långt under sin ålder. Utifrån X. brister kan man förstå att han inte har fått den stimulans han behöver för sin utveckling. - Vad först beträffar frågan om F:s eller X. hälsa eller utveckling utsätts för påtaglig risk att skadas p.g.a brister i omsorgen om dem beaktar länsrätten följande. I förarbetena till lagen (prop. 1989/90:28 s. 62 f) uttalas att det krävs mer än en obetydlig, oklar eller avlägsen risk. Det skall föreligga en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling för att en så allvarlig åtgärd som ett tvångsomhändertagande skall kunna tas till. Det får vidare inte vara fråga om något subjektivt antagande om att barnet löper risk att skadas utan det krävs att det finns konkreta omständigheter som talar för att risk föreligger. Med uttrycket brister i omsorgen avses fall där barnet utsätts för vanvård. Det kan vara fråga om att den materiella omsorgen om barnet brister allvarligt så att barnets hälsa äventyras eller att tillsynen eftersätts så att barnet inte får det skydd som är nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes ålder. Hit hör också fall då föräldrarna inte medverkar till att barnet får nödvändig medicinsk behandling. Även fall av psykisk och känslomässig försummelse faller under uttrycket "brister i omsorgen". Med detta avses fall där barnets känslomässiga eller psykiska behov allvarligt eftersätts. Av intresse för bedömningen är rättsfallet RÅ 1992 ref. 6 där Regeringsrätten ansåg att vård enligt LVU inte kunde beredas det aktuella barnet under liknande omständigheter som i här förevarande mål. Regeringsrätten uttalar bl.a. att enbart en vårdnadshavares egna problem inte kan utgöra skäl för att bereda ett barn vård enligt LVU. I nämnda rättsfall var fråga om en flicka som var ett år och åtta månader vid ansökan och som bl.a. enligt vissa uppgifter var distanslös och kontaktsökande. Dessa uppgifter kom dock ifrån barnets dagmamma och från en områdeschef för barnomsorg. En distriktssköterska hade däremot vid undersökning av barnet inte uttalat något om någon distanslöshet eller något annat påtagligt negativt i barnets utveckling. Någon kvalificerad barnpsykiatrisk bedömning av barnet hade dock inte gjorts i det refererade avgörandet. När det gäller förevarande fall anser länsrätten, med särskilt beaktande av biträdande institutionschefens på Nyckelaxet S.F:s uttalanden och G.L:s och P.H-B:s från barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen på Östhammars sjukhus utlåtande, att skillnaden mellan omständigheterna i nämnda rättsfall och de som nu är aktuella för F. och X. är markerad och att det med stöd av vad som sålunda har kommit fram i målet ändå får anses visat att B. och L.E. på ett påtagligt sätt brustit i förmåga att ge barnen den känslomässiga stimulans som får anses nödvändig för att barnen skall utvecklas i en positiv riktning. Detta har lett till vissa störningar hos barnen och visas också av det förhållande att barnen genomgått en snabb utveckling sedan de placerades på Nyckelaxet. Vid angivna omständigheter anser länsrätten att det måste anses föreligga en påtaglig risk för att F:s och X. hälsa eller utveckling skadas p.g.a. brister i omsorgen om dem på sätt som avses i 2 § LVU och i de ovan citerade förarbetena till lagen. - Fråga uppkommer då om behövlig vård kan ges med samtycke av B. och L.E. Såväl B. som L.E. har vid den muntliga förhandlingen ställt sig positiva till hjälp i omvårdnaden av barnen. De stödinsatser som de har lämnat samtycke till är daghemsplacering och stödinsatser i hemmet. I nuläget måste det dock bedömas att barnen behöver en tids placering utanför hemmet i en miljö där de kan vistas kontinuerligt och få lugn och vara garanterade stimulans. Till en sådan placering, dvs. till behövlig vård, samtycker emellertid föräldrarna inte. Sammantaget finner länsrätten således att förutsättningar för att bereda F. och X. vård enligt LVU föreligger och socialnämndens i Östhammars kommun ansökan skall därför bifallas. - Länsrätten bifaller ansökan och förordnar att F. och X.X. skall beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1994-09-08, Östberg-Anclow, Wijkman, Rehnberg, referent, samt nämndemännen Bruselid och Sörqvist) yttrade: Makarna E. har gjort gällande att det inte föreligger några brister i omsorgen om barnen som medför en påtaglig risk för att deras hälsa eller utveckling skadas. De samtycker dock till hjälp i form av stöd i hemmet och daghemsplacering. De har i huvudsak anfört följande. Det finns ingen konkret risk för skada och inte heller några konkreta brister i omsorgen. Någon påtaglig vanvård har inte förelegat. Av Nyckelaxets utlåtanden framgår att barnen i fysiskt hänseende inte företer några skador och att deras utveckling i stort sett är åldersadekvat. Observationerna av barnen har dessutom skett under kort tid. Beträffande barnens utveckling sedan de placerades på Nyckelaxet kan generellt sägas att barn i F:s och X. ålder utvecklas snabbt. Makarna E. ifrågasätter även socialnämndens bedömningsunderlag vad gäller förhållandena i hemmet. De har återkallat sin ansökan om äktenskapsskillnad och har för avsikt att leva tillsammans. - Socialnämnden har i kammarrätten åberopat ett tilläggsyttrande från Nyckelaxet av vilket i huvudsak framgår att föräldrarnas förmåga att uppmärksamma barnen och förstå deras behov inte har förändrats utan att det fortfarande föreligger stora brister i detta hänseende. I yttrandet uttalas också tveksamhet om det är tillräckligt att placera mor och barn på ett behandlingshem. Socialnämnden har vidare uppgett att den arbetar för en familjehemsplacering av barnen och att ett tänkbart hem har hittats. - Vittnet leg. psykologen P.H-B. har uppgett bl.a. följande. Hon arbetar vid Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen vid Östhammars sjukhus. Hon har undersökt F. och X. och har upprättat det tidigare ingivna utlåtandet från den 9 juni 1994 beträffande barnen. F:s utveckling är ojämn. De förmågor som är beroende av känslomässig kontakt är sämst utvecklade, vilket avspeglar att det funnits brister i samspelet i den nära kontakten. F. var vid undersökningstillfället - som endast blev ett på grund av att F. var sjuk och inte ville medverka - osäker och dämpad och det finns misstanke om depression. Oron är störst när det gäller X.. Hans utveckling är påtagligt ojämn. Sämst är de förmågor som kräver kontakt för att utvecklas. X. gör ingen skillnad på främmande och icke främmande personer, vilket tyder på brist i hemmiljön. Hans dåliga viktökning visar också att det inte stått rätt till hemma. Stimulansen på Nyckelaxet har bidragit till att han utvecklats under senare tid. Att barn utvecklas på Nyckelaxet sker som regel endast när det funnits stora brister i hemmen. I förhållandet till föräldrarna får X. liten kontakt medan F. söker mycket kontakt. Kontakten mellan föräldrarna och barnen sker inte med ord utan genom att föräldrarna tar i barnen. Hon ser allvarligt på barnens utveckling. De är i en skör ålder. Bristerna kan leda till psykiska problem i framtiden eller utagerande beteende. Barnen bör placeras under lång tid. Hjälp i hemmet är inte tillräckligt för att avhjälpa bristerna. – B.S. anför bl.a. att det är för tidigt med vård enligt LVU. Ytterligare frivilliga åtgärder bör först prövas. - Kammarrätten finner att utredningen i målet inte bara utvisar att det föreligger en påtaglig risk för att F:s och X. hälsa och utveckling skadas utan även att skador redan uppkommit. Utredningen ger inte stöd för antagandet att skadorna beror på annat än föräldrarnas bristande förmåga att tillgodose barnens behov av stimulans och känslomässig kontakt. Något samtycke till behövlig vård i form av placering utanför hemmet finns inte. Såsom länsrätten funnit är således förutsättningarna uppfyllda för att bereda F. och X. vård enligt LVU. - Kammarrätten avslår överklagandet.

B.E. och L.E. överklagade och vidhöll sin talan.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialnämnden hemställde att kammarrättens dom skulle fastställas. Till stöd härför åberopades den av nämnden företagna utredningen, den barnpsykiatriska utredningen, larmrapporterna från barnavårdscentralerna i Rättvik och Österbybruk samt uppgifterna från mor/barnverksamheten i Ängelholm, vilka samtliga visade att föräldrarna inte hade förmåga att ge barnen den omvårdnad och den trygghet de kunde begära. Nämnden instämde i kammarrättens konstaterande att utredningen visade att skador redan hade uppkommit på grund av den bristande omsorgen om barnen.

Barnens offentliga biträde ansåg att kammarrättens domslut borde fastställas. Barnen hade under förhållandevis lång tid vistats i familjehem och behövde kontinuitet i sin livssituation samt stimulans och emotionell kontakt. Eftersom socialnämnden inte hade möjlighet att ställa det stöd till föräldrarnas förfogande som efterlysts fick den punkt anses nådd där barnens behov av skydd och omvårdnad borde ge utslag i form av omhändertagande.

Regeringsrätten höll muntlig förhandling i målet.

Regeringsrätten (1995-06-15, Brink, Dahlman, Wadell, von Bahr, Rundqvist) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. För frågan om F. och X.X. skall beredas vård enligt LVU är avgörande huruvida det på grund av förhållandena i B. och L.E:s hemmiljö finns påtaglig risk att barnens hälsa eller utveckling skadas. Det som åberopats av socialnämnden är att B. och L.E. brister i omsorgen om barnen. - Brister i omsorgen innefattar enligt förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 65 och 107 f.) situationer då barn utsätts för vanvård, t.ex. genom att den materiella omsorgen om barnet brister allvarligt eller genom att föräldrarna inte medverkar till att barnet får nödvändig medicinsk behandling. Även situationer av psykisk och känslomässig försummelse faller under uttrycket, om barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts såsom vid missbruk eller psykisk störning hos någon av föräldrarna eller till följd av djupgående konflikter mellan dem, varvid barnet får sitta emellan på ett sådant sätt att dess hälsa eller utveckling riskerar att skadas. Rekvisitet påtaglig risk för skada infördes som en nyhet vid tillkomsten av gällande LVU år 1990. Avsikten med att införa begreppet var (a. prop. s. 60 f.) att åstadkomma en precisering av lagstiftningens grunder för tvångsvård genom beskrivning i lagtext av den risknivå som krävs. I uttrycket ligger (a. prop. s. 63 och 107) att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att skaderisk är för handen. Det skall inte vara fråga om enbart ringa risk för skada.

Vad som särskilt har lagts B. och L.E. till last av socialnämnden såsom bristande omsorg avser deras oförmåga att uppmärksamma och tillgodose barnens behov av stimulans och känslomässig kontakt. Dessutom har påtalats att föräldrarna inte har följt läkares rekommendationer om längden av sjukhusvistelsen vid X. födelse resp. om inläggning av X. för sjukhusvård för kräkningssymptom. Vad gäller föräldrarnas personliga läggning har framhållits deras bristande uthållighet när de skolat medverka till stödåtgärder som har satts in av de sociala myndigheterna. Konstruktiva diskussioner om hjälpinsatser försvåras enligt nämndens mening även av föräldrarnas bristande insikter om vad som är fel samt av den aggressivitet som främst B.E. visar.

Förhållandena i makarna E:s äktenskap var när utredning av barnens situation pågick under hösten 1993 och vintern-våren 1994 i Rättvik och Österbybruk krisartade och upprepade konflikter mellan makarna synes ha inverkat på deras möjligheter att fungera i föräldrarollen. Vad som framkom genom utredningen visar dock att det fristående från de äktenskapliga problemen förelåg svårigheter för makarna att själva klara olika uppgifter som följde med vården av barnen. Makarna behövde hjälp och stöd med rent praktiska uppgifter i samband med barnens skötsel. Vidare fanns brister avseende förmågan att förstå och tillgodose barnens stimulans- och kontaktbehov. Vissa tecken tydde på hälso- och utvecklingsproblem hos barnen. F:s talutveckling uppfattades som försenad och X. visade symptom i form av otillräcklig viktuppgång och kräkningar.

Enligt Regeringsrättens uppfattning är det inte uteslutet att X. symptom har varit en reaktion på oroliga förhållanden i familjen. Det är dock svårt att i utredningen finna något klart belägg för påstående att skada redan skulle ha uppkommit hos barnen till följd av de påvisade bristerna i föräldrarnas omsorgsförmåga.

Situationen för föräldrarna och barnen är numera delvis förändrad. Föräldrarna synes inriktade på att fortsätta äktenskapet och deras samvaro tycks ha gått in i ett lugnare skede, även om vissa orosmoment kvarstår. Ett stabiliserande inslag är deras deltagande i vuxenutbildning. På bostadsorten har föräldrarna möjlighet att få viss hjälp från nära släktingar till B.E. En syster som är undersköterska arbetar i hemtjänsten och är godkänd som kontaktperson av socialnämnd. Barnens utveckling beskrivs som positiv och några hälsoproblem redovisas inte. Det finns intet som talar för att något av barnen skulle ha beteendestörningar som ställer speciella krav på deras vård. Den förbättrade situationen innebär naturligtvis inte att bristerna i föräldrarnas omsorgsförmåga skulle ha eliminerats. Det kan emellertid sättas i fråga om bristerna är så allvarliga att långtidsvård i familjehem är ofrånkomlig och om de inte skulle kunna väsentligen kompenseras genom stödinsatser på frivillighetens grund. Därvid bör särskilt övervägas vilka förutsättningar föräldrarna nu kan bedömas ha att samverka med socialtjänstens företrädare till sådana insatser, inbegripet relativt omfattande assistans med vårduppgifterna i hemmiljön och hjälp av kontaktfamilj.

Väl kan det konstateras att föräldrarna när hjälp i hemmet har prövats eller diskuterats inte oreserverat har godtagit vad socialtjänsten har förordat. I stället har de fört fram egna synpunkter på formerna för hjälpen och detta har säkerligen skett på ett sådant sätt och med sådana villkor att en konstruktiv diskussion i ämnet försvårats. Kontakterna med socialförvaltningen har komplicerats av missförstånd som gett upphov till friktioner i samarbetet. Omständigheter har framkommit som tyder på en viss konfliktbenägenhet hos B.E. L.E. har i ett tidigare skede haft kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin för vissa beteendestörningar som därvid åsatts diagnosen Tourettes syndrom. Varken B. eller L.E. framstår emellertid, trots de begränsningar som kan noteras i fråga om insikter och emotionell förmåga, till sin personliga läggning som markant avvikande. Föräldrarna har förklarat sig införstådda med att betydande stöd- och hjälpåtgärder behövs och de är villiga att medverka. I anslutning därtill skall framhållas att föräldrarna i den situation som förelåg i april 1994 accepterade erbjuden placering för utredning tillsammans med barnen på Nyckelaxets akut- och korttidshem. De har också nu uttryckt förståelse för att en återflyttning av barnen till hemmet bör föregås av en övergångsvistelse i lämplig form för i vart fall mor och barn. Det bör vara rimligt att utgå från att de numera, med erfarenhet även av tvångsingripande, inte ställer sig avvisande till krav som barnens behov reser.

Med utgångspunkt i att det skall vara möjligt att träffa en hållbar överenskommelse om fortlöpande stöd och hjälp enligt det sagda kan inte anses att förhållandena i hemmiljön är sådana att barnen löper påtaglig risk att skadas till sin hälsa eller utveckling. Denna bedömning innebär att förutsättningarna för tvångsvård inte är uppfyllda. Vid sådant förhållande skall kammarrättens dom ändras och beslutet om vård enligt LVU, vilket inte blivit förenat med förordnande om omedelbar verkställighet, upphävas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Med ändring av kammarrättens dom upphäver Regeringsrätten länsrättens beslut om vård enligt LVU av F. och X.X.

Föredraget 1995-05-03, föredragande Larsson, målnummer 5164-1994