RÅ 1996:61

Distriktsnämnden för vård och omsorg, mellersta distriktet 1, i Trollhättans kommun, ansökte i en till Länsrätten i Älvsborgs län den 28 september 1995 inkommen skrivelse om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, av C.M., född 1980, under påstående att förhållandena för henne var av den art som anges i 2 § nämnda lag. Nämnden, som åberopade sin utredning enligt 50 § socialtjänstlagen (1980:620) och sin däri intagna bedömning, anförde bl.a. följande. C. levde sedan flera år under otillfredsställande förhållanden vad avsåg skolgång, somatiska besvär och ett normalt socialt liv. C. uppvisade somatiska symtom som inte minskade trots flera olika behandlingsalternativ som prövats på moderns, L.M:s, initiativ. Dessa somatiska symtom fick en stor handikappande effekt på C.. Den normala utvecklingen för henne hade kommit i obalans. Genom att tillbringa den mesta tiden av dagen i sängen hämmades utvecklingen på flera sätt. Den begränsade värld C. levde i gjorde att risken var påtaglig att hennes sociala utveckling skulle hämmas. Minskad fysisk aktivitet medförde också att produktionen av tillväxthormon minskade och detta ledde till trötthet. Risken var påtaglig att C:s fysiska utveckling skulle hämmas. Tröttheten och de somatiska besvären påverkade C. så mycket att hon inte kunde leva ett normalt socialt liv. Hon orkade inte heller med skolan vilket medförde att hon inte fick de kunskaper hon behövde för att klara fortsatt utbildning och för att få s.k. livskompetens. Ett mönster var att modern bad om hjälp för C.Men att de förslag som innehöll en mer genomgripande utredning förkastades av henne. Den långa tid som gått sedan ärendet först aktualiserades utan att det lett till någon positiv förändring för C. hade sannolikt lett till att både C. och modern kände en stor psykisk press. C. hade inte haft en fungerande skolgång sedan årskurs 4. Moderns ansträngningar att lösa C:s problem hade ej varit tillräckliga och adekvata. Modern hade på grund av att hon motsatte sig och förhindrade nödvändiga utredningar starkt bidragit till att C:s situation ej förbättrats, snarare försämrats. Frivilliga insatser bl.a. i form av kontakt med socialsekreterare hade prövats, men inte lett till någon positiv förändring. C. hade ett vårdbehov genom att det förelåg sådana brister i omsorgen i hemmet, att det fanns en påtaglig risk för att C:s hälsa och utveckling skulle skadas. Oavsett vad C:s somatiska problem hade för grund, fysiska eller psykiska, behövde en genomgripande utredning ske för att adekvat behandling skulle kunna ges. C. hade också behov av att genom placering utanför hemmet få möjlighet att komma igång med skolarbete igen. Hon hade behov av att bearbeta relationen med modern så att en normal utvecklingsprocess kunde stödjas.

L.M. motsatte sig distriktsnämndens ansökan och anförde att det inte fanns någon grund för vård enligt LVU. Hon hade genomgående sagt ja till alla åtgärder och gjort vad som rimligen kunde begäras av henne. Hon hade - som ingivna journalanteckningar visade - på ett tidigt stadium kontaktat sjukvården och i övrigt sökt hjälp på olika sätt. Av vittnesmålen framgick klart att hon hade varit hjälpsökande och agerat på ett adekvat sätt. C. hade en fysisk åkomma som man måste försöka ta reda på. L.M. hade gjort omfattande insatser för att utreda C:s problem, bl.a. hade C. besökt en osteopat och en kiropraktor för sina nackbesvär. Detta hade medfört att spänningarna gett sig under viss tid. L.M. hade dock inte kunnat låta C. fullfölja behandlingarna i erforderlig utsträckning på grund av sina ekonomiska problem. De hade ej heller kunnat fullfölja kontakterna med läkaren B.N. i Uddevalla eftersom man inte hade någon som kunde köra dem dit och då det blev kostsamt. Enligt B.N. förelåg misstankar om att C. hade en kronisk virusinfektion, samma virus som misstänks ligga bakom fall av kroniskt trötthetssyndrom. C:s trötthet hade enligt B.N. inget med hemsituationen eller skolan att göra. L.M. var givetvis oroad över C:s skolsituation men kunde inte med våld tvinga henne till skolan. C:s kunskapsluckor kunde täckas genom hemundervisning om denna skedde på tider som passade C:s dygnsrytm. För närvarande hade man kontakt med en kiropraktor men man hade också sökt kontakt med en ortoped i Göteborg för C:s nackbesvär. C. kunde utredas och vårdas i samförstånd med familjen utan inläggning på BUP eller liknande.

C.M. motsatte sig distriktsnämndens ansökan. Hon medgav att hon levde i en situation som inte var bra för henne. En flicka i hennes ålder skall ha en fungerande skolgång, socialt liv och en bättre dygnsrytm och hon måste få hjälp till detta. Det förelåg dock inga förutsättningar för vård enligt LVU eftersom hennes problem inte sammanhängde med omständigheter som kunde utgöra grund för LVU utan helt med hennes hälsotillstånd. Hon hade en sammansatt besvärsbild och var redan i späd ålder mycket trött. Orsakerna till hennes trötthet hade utretts men man hade inte kunnat ställa rätt diagnos. Hon hade aldrig blivit förutsättningslöst undersökt av någon läkare eftersom dessa alltid bytte åsikt efter att ha varit i kontakt med nämnden. Hennes hemförhållanden var godtagbara och mamman gjorde allt vad hon kunde för att hjälpa henne. Några brister i omsorgen förelåg därför inte. Det vårdbehov som fanns kunde tillgodoses utan att man skiljde henne från hennes trygga hemmiljö.

Länsstyrelsens sociala funktion, genom socialkonsulenten I.S., tillstyrkte vård enligt LVU av C.M.

Länsrätten höll muntlig förhandling i målet.

Länsrätten i Älvsborgs län (1995-10-24, ordförande Thorson), som höll muntlig förhandling i målet, yttrade: Av 1 § 2 stycket LVU framgår att den som är under 18 år skall beredas vård enligt denna lag om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år av, av honom själv. - Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. - Länsrätten gör följande bedömning. - C. är idag en femtonårig flicka med en sedan flera år tillbaka helt otillfredsställande skolsituation. Fr.o.m. vårterminen 1994 (årskurs 7) har C. över huvudtaget inte varit i skolan. Hemundervisningen under vårterminen 1995 får bedömas som helt misslyckad beroende bl.a. på C:s trötthet. Det har framhållits att C. sedan år tillbaka lider av olika somatiska besvär såsom spänningshuvudvärk, magont, värk i nacke och axlar samt en besvärande trötthet. C. har själv uppgett att hon på grund av värk i nacken och oro inte kan somna förrän sent på nätterna. Till följd härav sover C. till långt fram på dagen och har således en väsentligt annorlunda dygnsrytm än som är normalt. Den normala utvecklingen synes ha kommit helt ur balans. Tröttheten och de angivna somatiska besvären i övrigt påverkar uppenbart C. i sådan utsträckning att hon inte kan leva ett normalt socialt liv och att hon inte heller orkar med skolan. Det sistnämnda förhållandet framstår som särskilt allvarligt med tanke på den långa tid varunder detta nu bestått. L.M. har sedan länge varit medveten om C:s problem och utan tvekan hyst en uppriktig oro härför. L.M. har dock, såvitt framkommit, endast velat se fysiska orsaker som förklaring till C:s situation och hennes initiativ till åtgärder och behandlingsinsatser har haft denna utgångspunkt. Utan tvekan har vissa behandlingar, såsom exempelvis kiropraktorbehandlingen, haft en lindrande effekt på C:s nackbesvär men det måste dock konstateras att någon ändring av C:s situation som sådan inte inträtt. Skolgången har således inte återupptagits och C:s dygnsrytm är fortfarande onormal. Av L.M. etablerade kontakter har ej heller lett till att C. blivit tillräckligt utredd och att man kunnat få fram orsakerna till de symtom hon uppvisar. Det framstår i sammanhanget som märkligt att L.M. inte fullföljt kontakterna med läkaren B.N. i Uddevalla. Invändningarna om att detta varit omöjligt på grund av familjens ansträngda ekonomi framstår som mindre övertygande särskilt med beaktande av att B.N. - enligt uppgift - inte tar betalt för sina undersökningar och det förhållandevis måttliga pris en resa med allmänna kommunikationer mellan Trollhättan och Uddevalla torde betinga. Den långa tid varunder C:s problem förelegat och det ringa resultatet av företagna åtgärder borde för L.M. ha klargjort vikten av att andra kanske mer kraftfU. åtgärder måste vidtagas för att vinna tillräcklig insikt i C:s situation och för att på ett skyndsamt och adekvat sätt kunna komma till rätta med denna. Från läkarhåll har bl.a. den bedömningen gjorts att C. borde genomgå en genomgripande utredning i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. Redan i februari 1993 påtalade sålunda biträdande överläkaren S.V. vid Haukkalasjukhusets i Finland barnpsykiatriska klinik behovet av en barnpsykiatrisk undersökning. Överläkaren ansåg att C:s normala utveckling allvarligt hotades om inte den skolfobiliknande situationen bröts och en barnpsykiatrisk undersökning och utredning påbörjades. Överläkaren P-Å.G. vid neurologsektionen vid NÄL uppgav efter den av de offentliga biträdena begärda barnneurologiska undersökningen av C. att han inte kunnat finna någon avvikande neurologstatus utan hänvisade i första hand till en bred både somatisk och framförallt barnpsykiatrisk utredning. Skolöverläkaren K.Å. i Trollhättans kommun har gjort den bedömningen att C. definitivt borde komma under utredning somatiskt som psykiskt. Från skolhåll - rektorn I.B. vid Pettersbergsskolan i Trollhättan - har framhållits att det föreligger starka indikationer på att C. behöver kvalificerad vård. - Det framstår som uppenbart att C. i dag befinner sig i en situation som innebär påtagliga risker för att hennes hälsa och hela utveckling skall allvarligt skadas. Med det tidsperspektiv som föreligger är det också uppenbart att skyndsamma åtgärder nu är nödvändiga för att inte ytterligare förvärra hennes situation. De symtom C. uppvisar och den långvariga handikappande tröttheten måste förutsättningslöst utredas ur alla tänkbara perspektiv för att man skall kunna komma fram till adekvata åtgärder. L.M:s ansträngningar för att lösa C:s problem har inte varit tillräckliga. Ej heller har de frivilliga insatser som vidtagits lett till några positiva förändringar. Trots den uppenbara angelägenheten av att få en lösning på C:s problem har L.M. motsatt sig utredningar som föreslagits från läkarhåll. Enligt vad rektor I.B. har uppgett så har L.M. under läsåret 1994/95 också påtagligt försvårat möjligheten att genomföra en rehabilitering av C. och även på olika sätt förhindrat skolhälsovårdens erbjudande om hjälp. - Vad som förekommit i målet ger ej vid handen att det genom åtgärder från vårdnadshavarens sida går att åstadkomma den nödvändiga och framförallt skyndsamma förbättring av C:s situation som nu krävs. C. behöver därför beredas vård utom hemmet. Något samtycke till sådan vård föreligger inte. Vård skall därför beredas med stöd av LVU. Med hänsyn till C:s angelägna vårdbehov skall denna dom gälla omedelbart. - Länsrätten förordnar att C.M. skall beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU. - Domen gäller omedelbart i denna del. - C.M. och L.M. överklagade och yrkade var för sig att kammarrätten, med upphävande av länsrättens dom, skulle lämna distriktsnämndens ansökan om vård av C. enligt LVU utan bifall.

Kammarrätten i Göteborg, som genom två särskilda beslut den 1 och den 6 november 1995 avslog framställda yrkanden om inhibition, (1996-01-16, Häggbom, Monell, referent, Nyquist samt nämndemännen Rasmuson och Stoltz) yttrade efter att ha hållit muntlig förhandling i målet: Vid kammarrättens muntliga förhandling den 19 december 1995 har C.M. i huvudsak vidhållit de uppgifter som hon lämnat redan i länsrätten och tillagt bl.a. följande. Under vistelsen på BUP i Uddevalla har man inte kunnat klarlägga orsaken till hennes besvär. Fortfarande har hon svårt för att gå upp på morgnarna, trots att hon lägger sig vid 22-23-tiden. Det är hennes önskan att få en normal dygnsrytm, då skulle hon också få en fungerande skolgång. Men även om hon har varit frånvarande från skolan har hon inte kommit hjälplöst efter. Delvis har hon fått utbildning genom hemundervisning men hon läser också böcker på egen hand. Ett kunskapstest skulle säkert visa att hon har goda läs- och skrivkunskaper. Hon har en grundläggande trygghet i hemmet och hon har stöd av modern och sin syster A.. Hon är rädd att skiljas från hemmet. Även om hon inte ställer sig avvisande till stöd- och hjälpinsatser skulle en institutionsvistelse försämra hennes situation. Stöd- och hjälpinsatser måste utformas efter hennes situation och förmåga. Dock kan hon överväga att vistas på Bergslyckan under någon tid. En förutsättning är då att hon först får tillfälle att titta på hemmet. Vidare måste hon få komma hem till modern så snart som möjligt. Hon vill också att hemundervisning kommer till stånd men den måste då förläggas sent på dagen eftersom hon inte orkar komma upp tidigt.

C.M. har personligen hörd vid förhandlingen uppgett bl.a. följande. Hon vet inte vad som är orsaken till att hennes situation blivit som den är. Modern har inte gjort några fel. Hon anser att L.M. varit tillräckligt bestämd när hon försökt få C. att gå till skolan. C. känner ingen skolleda och har aldrig haft något emot att gå i skolan. Hon orkar bara inte. Distriktsnämnden upplever hon som hotfull och hon känner sig psykiskt pressad av nämndens inblandning. Det är ingen som tar henne på allvar när hon säger att hon har ont.- Vistelsen på BUP upplever hon som jobbig. H.T. lyssnade på henne till en början men hon har inte längre förtroende för honom. Han lovade att hon skulle få akupunktur och massage men hon har bara fått massage. P.T. som efterträtt H.T. har hon lättare att tala med. Hon fick också en permission till hemmet så snart han börjat. C. anser att kontakten med psykologen på BUP är bra och är beredd att fortsätta samtalen med henne. Om hon kommer hem är hon också beredd att ställa upp på hemundervisning om den sker på eftermiddagarna. På BUP går hon och lägger sig vid midnatt och går upp vid 13-14-tiden. Hon har svårt för att komma ur sängen. Det kommer att ta tid för henne att gå upp så tidigt att hon kan gå i skolan normalt. - Hon äter dåligt på BUP, maten är inte god. Man har inte talat med henne om betydelsen av att äta näringsrik mat. Hon vet inte om hon gått ned i vikt på BUP. - Det värsta som hon kan tänka sig är att bli placerad utanför hemmet. Hon tror inte att en placering på Bergslyckan kommer att hjälpa henne. Dock kan hon tänka sig vara där någon vecka. Hon upplever att situationen på Bergslyckan kan bli som på BUP. Läkarna på BUP talar om att ge henne medicin. Det vill hon inte ha. Det enda hon kan tänka sig är att ta Alvedon eller Treo när hon har huvudvärk.

L.M. har vid förhandlingen vidhållit sina i länsrätten lämnade uppgifter och därutöver tillagt bl.a. följande. C. har haft sömnproblem redan från det hon var liten. När hon lekte blev hon lätt trött och orkade inte lika mycket som andra barn. C:s trötthet då var av samma typ som hon nu har. L.M. lät därför C. undersökas av läkare. Ett par händelser när C. var liten kan ha bidragit till problemen. När C. var två år tappade fadern henne. Hon slog huvudet i ett glasbord och blödde mycket. Vid ett tillfälle hos dagmamman ramlade C. och slog huvudet i golvet. - 1991 gjordes en vårdnadsutredning gällande C.. Flickan reagerade kraftigt när hon blev utfrågad under utredningen. Hon fick ont i magen och i huvudet. Modern kontaktade då BUP i Vänersborg för att få hjälp. Den 11 juni 1991 ställdes diagnosen depression för C.. Kontakten med BUP i Vänersborg bröts på grund av att C.Mådde dåligt och inte kunde sova. C. ville därför inte stanna kvar där. - Efter flyttningen till Finland började C. skolan där 1992. Skolgången fungerade inte på grund av att C. blev mycket trött. Hon fick också ont i magen och nacken. Det är samma symtom som hon har nu. C. flyttade tillbaka till Sverige i september 1993 och bodde då två månader hos L.M:s syster i Trollhättan. Till en början gick C. i skolan men snart orkade hon inte utan slutade. Under hösten 1994 och våren 1995 blev situationen hela tiden värre. Hemundervisningen våren 1995 fungerade inte. Läraren kom tidigt på dagen när C. sov. Läraren hade ingen förståelse och anklagade L.M. för att C. inte gick att få ur sängen. Rektorn vid skolan ansåg sedan att det inte var någon ide att fortsätta hemundervisningen. L.M. ansåg också att den var onödig men det var alltså rektorn som föreslog att den skulle upphöra. L.M. är inte negativ till att C. får hemundervisning men den måste då ske på eftermiddagstid. Man har ingen förståelse för att C. är trött på morgnarna. C. har aldrig sagt något som tyder på skolfobi. Hon tycker att det är roligt att gå i skolan. Flickan är duktig och har bra betyg. C. är inte mobbad. - Vid ett tillfälle var personal från distriktsnämnden i hemmet för att försöka väcka C. som hade låst sin dörr. Ett försök att öppna dörren med hjälp av verktyg lyckades inte. Man hotade då C. och sade att hon måste gå till skolan. När personalen gått kom C. ut. Hon var panikslagen och försvann hemifrån. Först på eftermiddagen kom hon hem igen och var då trött och hängig. C. uppgav att hon var så rädd att hon inte visste var hon varit. - Den 27 oktober 1995 reagerade C. häftigt när hon fick veta att hon skulle hämtas. L.M. har talat med C. om händelserna då. - C. har fortfarande kontakt med kiropraktorn D.A.. På BUP i Uddevalla får C. ingen behandling. L.M. har inte fått något besked om resultatet av gjorda undersökningar. Inte heller har hon hört att det inte finns något fysiskt fel på C.. Modern motsätter sig dock inte att en utredning görs. När C. träffade H.T. lovade han att hon skulle få akupunktur och få sova så länge hon ville. En sjukgymnast har tittat på C. och gett massage, vilket C. uppskattar. Hon har även fått zonterapi. Någon motion har C. inte fått trots att det finns personal som kan följa med henne. L.M. har reagerat starkt på att man låtit C. somna i duschen. Hon hittades med blöta kläder. C. har även lämnats ensam att sova i allrummet och hon fick krypa på golvet tillbaka till sitt eget rum. Ingen i personalen hjälpte henne. Detta känns kränkande för C. och utsätter henne också för risker. Någon förbättring har inte skett hos C. under vistelsen på BUP. Positivt har dock varit akupunkturen och att C. fått tala med en psykolog. Det är viktigt att denna kontakt får fortsätta. Läkarna på BUP anser att C.Måste ta medicin. C.Menar att hon inte behöver medicin och L.M. kan inte tvinga henne om hon inte själv vill. H.T. menar att L.M. skall övertala C.. Hon vet inte om det går. L.M. har uttryckt sin åsikt om antidepressiva medel och C. är så gammal att hon själv kan bestämma om hon vill ta medicin. C:s fysiska tillstånd måste utredas bättre innan man prövar mediciner som ger biverkningar och sådana är L.M. rädd för. - När C. var hemma på permission vaknade hon först vid 14-tiden. Flickan kom inte upp trots att hon längtat mycket efter att få komma hem. C. ville göra så mycket men hann inte på den korta tid som fanns. C. var dock ute och promenerade och träffade kamrater. L.M. uppfattade inte C. som deprimerad då hon var hemma. C. var fortfarande mycket trött; så fick t.ex. personal från BUP bära C. från bilen till lägenheten vid permissionen. - L.M. anser inte att hon har brustit i omsorgen om C.. Hon är trött på alla beskyllningar. Distriktsnämnden var från början till hjälp men inte längre. L.M. är trött på alla utredningar som gjorts och det är riktigt att hon krävt att inga flera skall göras. Hemma har hon och C. en bra relation. C. trivs och känner förtroende för modern. För att C. skall komma in i en rätt dygnsrytm måste hon gå och lägga sig tidigare. Det är L.M:s mening att om tvångsvården består kommer C:s situation att förvärras.

Från distriktsnämndens sida har vid förhandlingen bl.a. följande framhållits. C. lades efter ett självmordsförsök 1991 in på BUP som ställde diagnosen depression. L.M. avbröt dock vården redan efter en dag. Modern ville inte ha någon kontakt med BUP. I november 1992 lades C. in på en barnklinik i Finland på grund av somatiska besvär men någon orsak till dessa fann man inte. L.M. motsatte sig att C. togs in på barnpsykiatrisk klinik i Finland varför en begäran gjordes i februari 1993 om omhändertagande av C. för utredning. Tillbaka i Sverige var C. inte i skolan under 1994. I november det året fick hon en remiss till barnkliniken vid Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL) för att genomgå en neurologisk undersökning. Våren 1995 lade distriktsnämnden fram två alternativ för L.M., antingen inläggning av C. på BUP eller utredning i hemmet av psykolog och familjeterapeut i samverkan med C:s läkare. Modern avvisade båda förslagen. Den hemundervisning som ordnades för C. under våren 1995 avbröts av L.M. efter två veckor. När C. i april 1995 diskuterades på skolans elevvårdskonferens kom varken hon eller modern till konferensen. Anmälningar till distriktsnämnden från skolans rektor och från skolöverläkaren bedömde att det fanns en uppenbar risk att C. for illa. - Det är nämndens slutsats att L.M. valt att enbart leta efter fysiska orsaker till C:s olika besvär trots att det finns tecken som tyder på bakomliggande psykiska orsaker till flickans beteende. Dottern har därför inte fått nödvändig vård. C:s hälsa och utveckling har till följd av detta skadats. L.M. har inte ens fullföljt den fysiska utredningsdelen. Sålunda avbröt modern den läkarkontakt som fanns i Finland. Ny kontakt inleddes mars 1995 med läkaren B.N. i Uddevalla men denna kontakt har upphört. L.M. kan inte acceptera sedvanlig läkarvård utan har i stället sökt hjälp för C. hos alternativmedicinen, vilket ibland har gett tillfälliga förbättringar hos flickan. - Nämndens inställning har stöd i den rapport från BUP-Akuten i Uddevalla som avgetts den 6 december 1995. Enligt den finns det inga somatiska fel på C.. B.N. har till nämnden uppgett att diagnosen "chronic fatigue syndrome" endast är en teori, en förklaringsmodell, men att det inte finns någon underbyggd diagnos och inte heller visar nytaget blodprov något fel på C.. Nämnden planerade att avsluta sin 50 §-utredning i våras på grund av att hemundervisning skulle ske, att det fanns en etablerad kontakt med B.N. och att familjen M. sagt att den kunde klara upp sin situation om den lämnades i fred. Det var också ett sista försök från nämndens sida att se om familjen på egen hand skulle kunna reda upp det hela. - Uppdraget till BUP omfattar en fullständig barnpsykiatrisk och somatisk utredning av C.. Uppgiften omfattar också inskolning av henne till Bergslyckan. Däremot skall BUP inte genomföra någon behandling. Hittills har man gått igenom hennes fysiska status utan att några fel hittats. Vidare var undersökning av kotpelaren liksom magnetröntgen och ortopedisk undersökning utan anmärkning. Resultat av bröstbenröntgen och EEG-test är ännu inte klara. Från BUP har man till distriktsnämnden rapporterat att under den tid C. varit där har hon under perioder om två-tre dagar varit utan besök från L. eller A.M. Personalen har då märkt att C. varit mer kontaktbar än annars. Samarbetet med modern och systern har präglats av stort avståndstagande. Periodvis har det dock fungerat bättre med A.M. som kommunikationskanal. C. har haft tre dagpermissioner varav en på egen hand. En psykolog vid BUP har fått kontakt med C. och uppgett att C. delar upp personalen i "svarta och vita". C. är enligt psykologen en kraftfull flicka som utstrålar energi trots sitt depressiva tillstånd. - Bergslyckan är ett litet behandlingshem som arbetar med dels skolundervisning, dels miljöterapi - träning i att fungera socialt - och familjeterapi som syftar till att få familjerelationer att fungera. Vid inrättningen finns en socialpedagog och en familjeterapeut.

Vid förhandlingen har på begäran av C. och L.M. vittnesförhör hållits med C:s syster A.M., född år 1966, som uppgett bl.a. följande. Hon arbetar som barnskötare med förskolebarn. Hennes relationer till modern och C. är nära och bra. De förstår varandra väl. När C. var liten visade hon trötthetssymtom men A. insåg inte detta då. Hon tänkte inte på vilka sovvanor C. hade. Det är L.M. som berättat att C. sov mycket redan som litet barn. - Går man nu några år tillbaka i tiden började C:s besvär i samband med vårdnadsutredningen efter föräldrarnas skilsmässa. C., som då var tio år, berättade själv att hon inte ville till fadern. Denne hade gift om sig och hustrun hade fött ett barn. Umgänget mellan fadern och C. gick till en början bra men sedan gick något snett. C. accepterades inte av faderns nya hustru. C. ville därför inte träffa fadern och hon kände sig tvingad att resa mot sin vilja. Det var en mycket jobbig period där C. utsattes för tvång och hot. C. förstod att fadern hade rätt att träffa henne men kunde inte förmås till umgänge, oavsett tvång. Därefter har det företagits utredningar om C. så länge A. kan minnas. Man har sagt att C. var deprimerad. A. minns att C. vid något tillfälle var på vårdcentralen. C. hade ont i magen och mådde allmänt dåligt. Läkaren påstod att C. hade magkatarr. Först på senare tid har man börjat utreda orsaken till C:s trötthet. Tidigare har ingen lyssnat. Man har sagt att C:s problem är psykiska men några åtgärder har inte vidtagits. En viss lindring har C. fått genom den alternativmedicin som L.M. anlitat. Sålunda har kiropraktorn D.A. hjälpt till och fått C.Mera avslappnad. En osteopat i Kungsbacka har också varit inkopplad. - A. var med på ett möte i skolan våren 1995 där man diskuterade möjligheten att ordna hemundervisning för C.. A. menade att en förutsättning för sådan var att den skedde på eftermiddagstid och handhades av någon som inte hade några förutfattade meningar, var lugn och sakta kunde känna sig fram. Undervisningen skedde dock i stället vid 8-9-tiden på morgonen och sköttes av en väldigt osympatisk person. Vid ett tillfälle blev det undervisning på eftermiddagen och då gick allt bra. C. har inte fått några andra erbjudanden från skolan utom hemundervisningen förutom att få komma till skolan senare på dagen. C. var positiv till den senare lösningen, eftersom hon vill gå i skolan. Någon undrade hur andra barn skulle reagera på detta. C. blev då spänd och gick inte till skolan. L.M. har inte på något sätt hindrat skolundervisningen. - A. var med när den neurologiska undersökningen av C. gjordes på NÄL. C. förklarade för läkaren G. hur hon mådde. Han pratade lite med C. och frågade om hon var deprimerad. Hela undersökningen tog tio minuter. C. fick inget förtroende för G.. En annan läkare inom psykiatrin har sagt till C. att han ansåg henne vara mer eller mindre deprimerad varför hon behövde genomgå en psykisk utredning. Alla säger att C:s besvär är av psykisk och inte fysisk art. C. har hört detta i så många år att hon nu skyr ordet deprimerad. Alla dessa uttalanden har gjorts innan den medicinska utredningen på BUP nu genomförs och ännu inte är avslutad. C. har fått förtroende för psykologen U. på BUP. Det är den enda person hon öppnar sig för. U. förstår att C. behöver "en ventil". Såväl L.M. som A. och C. anser att kontakten med U. är värd att behålla. - C. har aldrig visat något motstånd till att gå i skolan. Hon säger att hon vill men inte orkar. Det är för övrigt ingen skillnad om C. skall göra något annat. Hon orkar inte. Hon orkade inte ens gå upp när hon var hemma på permission. På BUP säger man att C:s reaktion är ett sätt att protestera. Där har man fått bära C.. A. har varit ganska mycket på BUP och sett hur C. har burits till deras allrum och matrum där hon sedan suttit och sovit. C. vill inte ta psykmedicin, hon anser inte att hon behöver den. A. har försökt övertala C.. - L.M. har engagemang och har gjort allt för att söka hjälpa C.. Det är orättvist att anklaga modern för brister i hemmet. Ingen utomstående tror på C. när hon säger att hon har ont. C. har aldrig fått höra att det är några fysiska fel på henne. C. har en egen vilja. Det går att försöka övertyga henne om det lämpliga i saker och ting om man talar positivt till henne men sätts C. under tvång kan det bli motsatt resultat. Det sista beslutet tar C. alltid själv.

Vidare har vid förhandlingen C. och L.M. åberopat de utsagor som vittnena kontoristen Y.Y. och diakonissan E.M. avgett i länsrätten. Vittnena har därvid samstämmigt uppgett bl.a. följande. L.M. har gjort allt för att förmå C. att gå till skolan. Modern har aktivt sökt hjälp hos läkare och andra.

L.M. har ytterligare som bevisning åberopat en vid förhandlingen av advokaten B-E.S. föredragen skriftlig redogörelse av barnskötaren C.B., Trollhättan, till styrkande av att det inte finns några brister i L.M:s hem som förorsakat C:s förändrade dygnsrytm och att L.M. gjort vad som stått i hennes makt för att komma till rätta med detta.

Distriktsnämnden har som vittne vid kammarrättens förhandling åberopat t.f. överläkaren H.T., född år 1945, som avgett den rapport den 6 december 1995 från BUP-Akuten i Uddevalla som nämnden åberopat. H.T. har muntligen uppgett bl.a. följande. C. är ingående utredd efter åtta veckor på BUP. Trots det har det inte gått att ställa någon diagnos somatiskt. Den psykiska delen handlar närmast om ett depressionstillstånd. C. uppfyller de flesta kriterierna för depression. C. ligger till sängs mellan kl. 23 och 15 påföljande dag. Ibland är hon uppe kl. 13 men väldigt sällan före kl. 12. Hon är väldigt slapp, kraftlös och passiv; hon gör ingenting. Hon hänvisar till sin kroppsliga svaghet. När C. är vaken ser hon på TV, hon har kontakt med andra ungdomar på BUP, hon äter och duschar. Hon är stillsam. Hennes mimik är hämmad, hon kan visa sig glad men hela tiden visar hon en tydlig återhållsamhet. Man har försökt på BUP att aktivera C.. Hon har varit ute på promenad vid några tillfällen. Det hade varit önskvärt med flera promenader men det har tyvärr inte funnits tillgängliga resurser. I försöken att aktivera C. ingår även att bära henne till dagrummet och att tala med henne, vilket är svårt eftersom hon inte svarar. - Han har fått uppfattningen att C. upprepar moderns ord men det kan vara tvärtom. Det förekommer ett samspel. Han har svårt att säga om C. uppför sig olika mot olika människor. Man måste försöka mobilisera C., att få igång henne med vardagsrutiner som att promenera och på annat sätt röra på sig så att hon ser sina möjligheter. Detta är väldigt viktigt även om man antar att hon skulle ha en allvarlig sjukdom. L.M:s inställning till BUP:s behandling är att hon tror att mobilisering skulle skada C.. Modern tror att C. är skör. Han har sökt övertyga L.M. om att C.Måste aktiveras. Föräldrar kan alltid påverka sina barn. C. vägrar att medicinera och han vill inte ta till tvång. Han har vädjat till L.M. om hennes hjälp men inte fått det. Familjen vill inte backa upp iden att mobilisera C. eller få henne att ta medicin. L.M. och C. är mycket samstämmiga i sin negativa inställning till distriktsnämnden. Familjen påverkas av detta väldigt mycket. Mediciner kan många gånger hjälpa. Att få C. att ta medicin och sedan släppa hem henne skulle kunna vara värt att pröva för att se om depressiviteten släpper. Det krävs dock att behandlingen fullföljs och han är tveksam till att så sker. Det finns så mycket negativism och därmed risk att C. går tillbaka till det tidigare tillståndet. Passiviteten har funnits så länge att C. har glidit in i den. - Han tror inte att C:s åkomma är medfödd. Efter genomgång av hennes journaler, även barnläkarnas, har han inte funnit belägg för någon fysisk åkomma hos C.. Att det skulle röra sig om en virusinfektion är en hypotes som varken kan verifieras eller förkastas. C. har klagat på värk i axlar och nacke och hon har spända muskler. Det är typiska spänningar som uppträder vid depression. Han har sagt till L.M. och C. att den diffusa tröttheten och muskelvärken kan vara symtom på en depression och att C. kan få medicin. - Han har sett många barn i situationer liknande C:s. Barn påverkas av myndigheters utredningar och av vårdnadstvister. Det räcker inte med att förklara C:s situation med de sociala myndigheternas handlande. Det är också en fråga om hur föräldrar samarbetar med myndigheter. För C. är det rimligt att hon vill få människor att lyssna genom att hon beter sig som hon gör, Det är också en grundide att lyssna på patienten. För att förändra patientens tillstånd måste man föra in nya bilder. I L.M:s och C:s situation ser de inga andra utvägar än dem de själva säger finns. Om han skulle säga till dem "OK, du mår dåligt men dessa vägar finns ut" anammar de inte detta, de tror inte på det, de är skeptiska. Det är alltså viktigt med samarbete för att få en kraftfull behandling. L.M. måste entydigt förmedla detta till C.Men han får ingen uppbackning av modern. Det är inte läge för tvångsmedicinering. Han är överens med L.M. om att detta är ett övergrepp som skall undvikas. Uppbackning är dock en annan sak. Han kan förstå L.M:s inställning men han anser att föräldrar ibland skall bestämma. Han tror att L.M. försöker men hon orkar inte. Det kan vara så att L.M: är rädd att kränka C., att hon inte kan ta itu med problem som förälder. A. har varit mer tillmötesgående men även där har det varit problem och tveksamhet med uppbackning till mobilisering och medicinering. - Det är inte konstigt om en patient är tveksam till medicinering men det hjälper inte för att komma ur ett dödläge. Inom barnpsykatrin är det väl förankrat att först medicinera och sedan aktivera, dvs. en miljöterapeutisk behandling. Medicinering är en knuff för att komma igång och den understöder behandlingen. Han har sagt till C. att akupunktur kan hjälpa vid muskelsmärta. Något löfte om akupunktur har han inte gett eftersom utredningen måste bli klar innan man kan diskutera den frågan. - Han tror alltså inte att det går att genomföra en behandling av C. i hemmet. Det gör inte heller psykologen U. på BUP. På Bergslyckan, där det finns erfaren personal, kommer man att försöka mobilisera C. under lång tid. Att BUP-Akuten inte lyckats har många anledningar; det är ibland jäktigt och behandlingstiden är kort. På en institution har man en annan inriktning på behandlingen. Miljöterapin fungerar då mycket bättre. Bergslyckan är bättre än andra vägar för att nå en lösning på frivillig grund. Behandlingen kan ta flera år. Utagerande och bråkiga värstingar skall inte finnas på Bergslyckan utan barn som sköter sig men som har svårt att gå till skolan.

Kammarrätten gör följande bedömning.

Vid tiden för länsrättens dom förelåg sådana förhållanden att länsrätten hade fog för sitt beslut att bereda C. vård med stöd av LVU.

Enligt den vårdplan som distriktsnämnden upprättat är syftet att C. skall få möjlighet till adekvat stöd och behandling så att hennes möjlighet till en god social och fysisk utveckling främjas samt att hennes behov av skolundervisning tillgodoses. C. skall genom en placering utanför hemmet genomgå en medicinsk och psykologisk utredning för att adekvat behandling skall kunna genomföras, efter genomförd utredning få föreslagen behandling, få stöd och möjlighet att påbörja och genomföra skolundervisning, få möjlighet att påbörja aktiviteter, få möjlighet att utvidga sitt sociala sitt kontaktnät samt få stöd i att bearbeta relationen till modern.

Länsrättens dom verkställdes genom beslut av distriktsnämndens ordförande och C. placerades den 29 oktober 1995 på BUP i Uddevalla efter att under ett par dagar ha varit intagen på barnkliniken vid NÄL.

Som länsrätten redovisat i sina domskäl har det från olika läkarhåll framhållits att C. borde genomgå en genomgripande utredning i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. En sådan utredning har kommit till stånd genom placeringen på BUP i Uddevalla.

De resultat som framkommit hittills i denna utredning har redovisats dels i en rapport avgiven den 6 december 1995 av t.f. överläkaren H.T. dels genom dennes hörande i kammarrätten. Av rapporten och läkarens utsaga framgår att ingenting framkommit som pekar på något kroppsligt fel. Ingenting pekar heller på någon somatisk sjukdom eller någon form av bristsjukdom. Det finns inga tecken på pågående infektion. Någon diagnos somatiskt har därför inte kunnat ställas. Utredningen pekar i stället på att C. uppfattas vara i ett depressivt tillstånd. - På grund härav och av vad som i övrigt framkommit drar kammarrätten slutsatsen att C:s problem i vart fall inte har sin grund i något somatiskt fel.

Under utredningstiden på BUP har konstaterats att C. alltjämt har kvar sin ändrade dygnsrytm och att hon sover onormalt mycket. Hennes grundproblem kvarstår således. Att någon påfallande ändring inte kommit till stånd hos BUP kan antas bero på att C. under vistelsen där inte fått någon behandling i egentlig mening - vilket enligt H.T. inte heller varit avsikten - utan varit intagen för undersökning. Att någon förbättring inte visat sig kan därför inte åberopas som stöd för att nu låta C. av den anledningen återgå till L.M:s hem.

Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning att C. befinner sig i en situation som innebär påtagliga risker för att hennes hälsa och hela utveckling skall allvarligt skadas. Även om L.M. gjort ansträngningar och visat vilja - om än inte i önskvärd och tillräcklig grad - att söka lösa C:s problem framstår det som klarlagt att modern inte klarar av att ge C. tydliga signaler och fastställa strikta gränser för hennes handlande. C. har härigenom i stor utsträckning själv haft avgörandet i sin hand. Vidare drar kammarrätten den slutsatsen av vad C., hennes anhöriga och av dem åberopade vittnen har sagt, att C. och L.M. inte vill acceptera att C:s problem i vart fall delvis har psykiska orsaker. Detta har medfört att adekvat utredning och behandling inte har kommit till stånd. Att det går att genomföra en ordnad skolgång för C. framgår bl.a. av att hon under hösten 1993 när hon - under tid då L.M. fortfarande var kvar Finland - bodde hos en syster till L.M. i Trollhättan och då gick till skolan. För C:s utveckling framstår det som nödvändigt att den antagna vårdplanen fullföljs. L.M. får under nuvarande omständigheter antas sakna såväl förutsättningar som krafter för att på ett ansvarsfullt sätt ha huvudansvaret för C:s fostran. Som länsrätten funnit kan därför behövlig vård inte ges i moderns hem. Det finns således ingen annan möjlighet än att låta vården enligt LVU bestå.

Kammarrätten avslår C.M:s och L.M:s överklaganden. Domen i denna del gäller omedelbart.

L.M. och C.M. överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle upphäva beslutet om vård enligt LVU av C.M.

Till utvecklande av sin talan anförde L.M. och C.M. samma grunder och omständigheter som de åberopat i länsrätten och kammarrätten. L.M. anförde vidare i huvudsak följande. Hon var mycket oroad över C:s hälsotillstånd, som hade blivit sämre. C. har gått ner i vikt, hon var helt apatisk och nere, hålögd och blek med grågul hy. Förändringen var så dramatisk att L.M. fruktade för C:s liv. C. var betydligt mer fysiskt aktiv när hon bodde i hemmet. Hon promenerade, läste, lyssnade på musik och hade inte så långa sömnperioder. Distriktsnämnden hade i bilaga till sitt yttrande i Regeringsrätten gett in en redogörelse för C:s vistelse på behandlingshemmet Bergslyckan och påstått att C. gjort relativt stora framsteg där. Detta var en felaktig utsaga. C. hade, när hon bodde hemma, aldrig haft en så dålig dygnsrytm eller varit så mager som nu. De små förändringar man kunnat iaktta beträffande C. hade skett från en mycket lägre nivå än den C. befann sig på när hon bodde hemma.

C.M. anslöt sig till vad L.M. anfört i Regeringsrätten. Därutöver framhöll hon att varken länsrätten eller kammarrätten tagit hänsyn till att ett skiljande från hemmet i hennes fall innebar betydande risker för hennes hälsa. Vidare anförde hon att tvångsvården inte lett till att hennes sjukdom kunnat förklaras eller till någon vård eller behandling för henne. Detta motbevisade också nämndens uppfattning om moderns kapacitet och resurser när det gällde omsorgen om henne. C.M. upplevde tvångsvården som ett orättfärdigt straff och att den inte ledde till någon förbättring av hennes tillstånd. Hon upplevde tillvaron på Bergslyckan som en ostimulerande förvaring utan någon skolundervisning eller annan form av meningsfull aktivitet för henne.

Prövningstillstånd meddelades.

Distriktsnämnden hänvisade i yttrande till Regeringsrätten till vad den anfört i underinstanserna och till den utredning nämnden lagt fram där. Nämnden anförde vidare i huvudsak följande. Sedan årsskiftet var C. placerad på Bergslyckans ungdoms- och utbildningscenter, ett behandlingshem i privat regi vars företrädare Trollhättans kommun sedan tidigare hade mycket goda erfarenheter av. Behandlingsinriktningen var koncentrerad till miljö- och familjeterapi samt till skola och utbildning. Hemmet tog emot sex ungdomar i taget och hade elva anställda. C:s behandlingstid kunde i dagsläget inte bedömas, men torde under inga omständigheter understiga ett år. - Till sitt yttrande i Regeringsrätten fogade distriktsnämnden en redogörelse över C:s vistelse på Bergslyckan under tiden januari-mars 1996. Nämnden ansåg med hänvisning till redogörelsen att C:s framsteg och förändringar varit relativt stora med beaktande av omständigheterna och att det därför fick anses utomordentligt viktigt att hon fick fortsätta den behandling som nu påbörjats.

Regeringsrätten (1996-06-19, Brink, Tottie, Dahlman, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § andra stycket LVU skall den som är under 18 år beredas vård enligt lagen, om någon av de situationer som anges i 2 § eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv. Enligt 2 § skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

Frågan i målet gäller om C.M. skall beredas vård enligt LVU på grund av att det finns påtaglig risk att hennes hälsa eller utveckling skadas till följd av bristande omsorg eller annat förhållande i hemmet. Avgörande i förevarande fall för om vård skall beredas enligt LVU är således dels om det finns sådana brister i omsorgen att särskild vård bör beredas utom hemmet, dels - om så är fallet - huruvida det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavarna.

Brister i omsorgen innefattar enligt förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 65 och 107 f.) situationer då barn utsätts för vanvård, t.ex. genom att den materiella omsorgen om barnet brister allvarligt eller genom att föräldrarna inte medverkar till att barnet får nödvändig medicinsk behandling. Även situationer av psykisk och känslomässig försummelse faller under uttrycket, om barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts såsom vid missbruk eller psykisk störning hos någon av föräldrarna eller till följd av djupgående konflikter mellan dem, varvid barnet får sitta emellan på ett sådant sätt att dess hälsa eller utveckling riskerar att skadas. Rekvisitet påtaglig risk för skada infördes som en nyhet vid tillkomsten av gällande LVU år 1990. Avsikten med att införa begreppet var (a. prop. s. 60 f.) att åstadkomma en precisering av lagstiftningens grunder för tvångsvård genom beskrivning i lagtext av den risknivå som krävs. I uttrycket ligger (a. prop. s. 63 och 107) att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att skaderisk är för handen. Det skall inte vara fråga om enbart ringa risk för skada.

Av handlingarna i målet framgår att C.M. utretts åtskilliga gånger somatiskt och neurologiskt utan att något anmärkningsvärt kunnat konstateras bortsett från en mindre brist på tillväxthormoner och en viss stelhet i nacke och skulderparti. Någon psykiatrisk undersökning i egentlig mening av C.M. synes dock inte ha företagits. - En bärande tanke i distriktsnämndens behandlingsplan har varit att C.M. med stöd av LVU skulle bli omsorgsfullt barnpsykiatriskt utredd - något som L.M. enligt nämndens uppfattning hittills motsatt sig - och att hon därefter på ett adekvat sätt skulle kunna aktiveras och mobiliseras på ett miljö- och familjeterapeutiskt behandlingshem. I kammarrätten åberopade nämnden en redogörelse av t.f. överläkaren H.T. vid barn- och ungdomspsykiatriska akutmottagningen (BUP-akuten) i Uddevalla över C.M:s vistelse på kliniken fram till början av december 1995. Av redogörelsen och av H.T:s vittnesmål i kammarrätten framgår att man trots grundliga somatiska undersökningar av C.M. inte kunnat finna något annat fel än ett spänningstillstånd i nacke- och skulderregionen. Vad gäller den psykiatriska bedömningen utmynnade denna endast i att C.M. ansågs befinna sig i en form av depressivt tillstånd, vilket tillstånd antogs vara upphovet till hennes problem med muskelspänningar och huvudvärk. Det framgår av utredningen att C.M. samtalat med en psykolog vid namn U. på kliniken men någon psykologbedömning eller något underlag för den psykiatriska bedömningen har inte företetts i målet. I sitt vittnesmål i kammarrätten medgav H.T. att C.M. inte förbättrats under sina åtta veckors vistelse på kliniken men förklarade detta med att behandlingstiden varit alltför kort. Han hänvisade i stället till att behövliga behandlingsåtgärder kunde sättas in på det miljöterapeutiskt inriktade Bergslyckans ungdomscenter.

C.M. placerades på Bergslyckan den 6 januari 1996 och har således i nuläget vistats där i cirka fem månader. Av de redogörelser distriktsnämnden lämnat beträffande C.M:s behandling på Bergslyckan framgår sammanfattningsvis följande. Hennes dygnsrytm har gradvis förskjutits framåt; hon går nu till sängs mellan klockan sex och nio på morgonen och vaknar vid 17-tiden på eftermiddagen. C. talar över huvudtaget inte med personalen på hemmet utan endast med de andra eleverna. Hon intar så gott som alla måltider ensam, i köket eller på sitt rum. Hon får skoluppgifter, som var och en skall ta maximalt en timme att göra, och har skött dem väl. Beträffande fritiden har C. börjat delta i Bergslyckans aktiviteter som bordtennis, sällskapsspel och TV-tittande. Hon har umgåtts en hel del med en annan flicka, som är elev på hemmet och har deltagit i några längre utflykter. C. har vidare besökt en homeopat och en kiropraktor och har fått zonterapi hos en massör. Några familjesamtal med familjen M. har inte kunnat genomföras på grund av att hennes mor och syster konstant ifrågasatt behandlingsmetoderna vid hemmet. Enligt uppgift från distriktsnämnden har C. den 5 juni 1996 hotat personal på Bergslyckan med kniv i samband med ett rumsbyte. Nämnden har vidare upplyst om att C. för närvarande har förlängd permission i hemmet på grund av det inträffade.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Som framgått ovan har två månaders somatisk och psykiatrisk utredning på BUP-akuten i Uddevalla inte lyckats klarlägga ursprunget till C.M:s närmast kroniska trötthet och därmed sammanhängande problem. Inte heller har man under fem månaders miljöterapeutisk behandling lyckats få bukt med C.M:s trötthet och hennes förskjutna dygnsrytm; snarare synes problemen härmed ha förvärrats. C.M. har beträffande de skoluppgifter hon fått på Bergslyckan gjort gällande att dessa varit alldeles för få och inte kunnat sysselsätta henne i tillräcklig omfattning. Utredningen ger inte heller vid handen att C.M. fått eller kunnat bibringas någon regelbunden undervisning i behandlingshemmets regi. Även beträffande C.M:s fritid går uppfattningarna mellan parterna starkt isär. Medan distriktsnämnden målar upp en relativt ljus bild av framsteg hävdar C.M. att hennes aktivitetsnivå snarast har sjunkit sedan hon omhändertogs för vård.

Det som distriktsnämnden främst lagt L.M. till last såsom bristande omsorg har varit att hon inte medverkat till att C.M. blivit tillräckligt grundligt utredd ur barnpsykiatrisk synvinkel. Vidare har nämnden ansett att L.M., genom sin underlåtenhet att sätta gränser och ge tydliga signaler har låtit sin dotter glida in i passivitet med bl.a. försummad skolgång som följd.

Utredningen i målet ger vid handen att det vid tiden för länsrättens dom var angeläget att C.M:s symptom och hennes trötthet utreddes allsidigt och genomgripande och att det skyndsamt vidtogs åtgärder för att aktivera henne och förbättra hennes situation. Bl.a. med hänsyn till att L.M. inte synes ha medverkat till att en allsidig medicinsk utredning, främst barnpsykiatrisk undersökning, kom till stånd hade länsrätten fog för sitt beslut att bereda C.M. vård med stöd av LVU. Efter omhändertagandet har emellertid en samlad barnpsykiatrisk och miljöterapeutisk expertis under sju månaders utredning och behandling inte i nämnvärd grad lyckats aktivera C.M. Samhället har således inte förmått tillhandahålla C.M. en vård som haft klart gynnsammare inverkan än den hon kunnat få i hemmet med stöd och hjälpinsatser från socialtjänsten. Huruvida ett fortsatt omhändertagande skulle leda till ett bättre resultat synes högst ovisst. I vart fall kan det inte anses visat att det numera finns sådana brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet som kan utgöra grund för ingripande enligt 2 § LVU. Vad beträffar den risk för skada på C.M:s utveckling, som är en följd av hennes uteblivna skolgång, konstaterar Regeringsrätten att C.M. nu fyllt 16 år och att hennes skolplikt därmed upphörde i och med utgången av vårterminen 1996. Sammanfattningsvis finner Regeringsrätten inte visat att förutsättningarna för vård enligt LVU av C.M. är uppfyllda. Beslutet om vård skall därför upphävas.