RÅ 1995:70

Domskäl

Länsrätten i Värmlands län (1994-12-02, ordförande Brusin) yttrade: A.G. ansökte om ekonomiskt bistånd till bruttonorm. - Omsorgsnämnden avslog ansökan med motiveringen att A.G. enligt egna uppgifter har möjligheter att försörja sig i Iran och att han där torde ha realiserbara tillgångar. - A.G. har överklagat beslutet och yrkat att han beviljas bistånd samt anfört bl.a. följande. Den inkomst han har i Iran räcker knappt till uppehället där. Det ekonomiska, politiska och humanistiska tillståndet i Iran har inte nämnvärt förändrats i jämförelse med tillståndet före kriget. Så länge de har ett svenskt uppehållstillstånd och är bosatta i Sverige har familjen rätt att ha samma sociala trygghet som alla andra. Han har varken pengar eller möjlighet att ta med sig pengar till Sverige. - Omsorgsnämnden har vidhållit sitt beslut och anfört. A.G. har genom återkommande resor till hemlandet försummat möjligheterna att kunna försörja sig i Sverige. Tillgångar tycks finnas som t.ex. finansierat vidtagna resor. - Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. - Utredningen i målet ger inte stöd för nämndens antagande att klaganden har lätt realiserbara tillgångar inom eller utom riket som vid tidpunkten för ansökan kunnat användas för familjens försörjning. Ej torde kunna krävas av biståndssökande att de innan rätt till bistånd kan komma i fråga lämnat riket för att söka arbete på utrikes ort. Då ekonomisk utredning saknas i målet skall det återförvisas till nämnden för ny handläggning. - Länsrätten undanröjer det överklagade beslutet och visar målet åter till Socialnämnden i Torsby kommun för ny handläggning.

Omsorgsnämnden överklagade och yrkade omprövning av länsrättens dom.

Kammarrätten i Göteborg (1994-12-30, Kärrström, Österlin, Thorell, referent) yttrade: Kammarrätten delar länsrättens bedömning och ändrar därför inte den överklagade domen.

Hos Regeringsrätten yrkade omsorgsnämnden att kammarrättens dom skulle upphävas och att nämndens beslut skulle fastställas samt anförde bl.a. följande. Försök från kommunens sida att medverka vid introduktion i Sverige med svenskundervisning etc. för A.G. och hans hustru hade spolierats på grund av återkommande avbrott med vistelser utomlands. Genom sina resor hade paret G. orsakat att språkligt hinder för lönearbete i Sverige kvarstod och att paret fastnat i socialbidragsberoende. Sedan november 1989 och framåt hade A.G. vistats längre tid i Iran, där han uppehållit sin tjänst som jurist, än i Sverige. Hans hustru var förtidspensionerad från sitt arbete som barnmorska. Hon hade egen mottagning i den fastighet paret äger i Iran. Det var troligt att paret även fortsättningsvis skulle återvända till hemlandet. - Till stöd för sin talan åberopade omsorgsnämnden ett yttrande från Svenska kommunförbundet av vilket framgick att förbundet ansåg att A.G. inte skulle beviljas ekonomiskt bistånd.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1995-11-27, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. En utländsk medborgare som fått uppehållstillstånd i Sverige och som inte omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. har i princip rätt till ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) om de i paragrafen angivna förutsättningarna är uppfyllda. I Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:4 anförs att utländska medborgare med uppehålls- och arbetstillstånd som bor i Sverige eller som har kommit hit för att bosätta sig har samma rätt till bistånd som svenska medborgare (s. 62). Vidare anförs att utländska medborgare som befinner sig tillfälligt i Sverige, t.ex. turister eller affärsresande, har rätt till bistånd enbart i en nödsituation (s. 65). Av rättsfallet RÅ 1987 ref. 174 framgår att den omständigheten att vistelse i en kommun avbrutits på grund av utlandsresa inte behöver medföra att kommunen är fri från ansvar enligt socialtjänstlagen, utan att ett sådant ansvar måste anses föreligga så länge den hjälpsökande alltjämt är att betrakta som bosatt i kommunen i den meningen att han där har kvar sitt egentliga bo och hemvist.

Frågan i målet är främst om en utlänning med tillfälligt uppehållstillstånd här i riket är berättigad till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, då han under mycket långa tidsperioder avbrutit sin vistelse här för arbete i hemlandet och bl.a. därigenom minskat sin anknytning till riket och sina försörjningsmöjligheter då han återvänt hit.

Av handlingarna i målet framgår följande. Makarna G. kom till Sverige i november 1989. Deras barn fanns då redan i landet. Efter cirka ett år avbröt makarna undervisning i svenska och återvände till Iran. I slutet av augusti 1991 kom de åter till Sverige och kommunens flyktingenhet ordnade åter utbildningsplats vid Komvux för svenskstudier. I januari 1992 for mannen ånyo tillbaka till sin tjänst i Iran. Senare reste även hustrun dit. Hon kom emellertid tillbaka till Sverige för att senare göra nya utlandsresor. Från och med början av maj 1993 vistades hon åter i Sverige. Först i slutet av augusti 1993 återvände mannen till Sverige. Han hade då vistats i Iran i 17 månader. Makarna hade haft ett permanent uppehållstillstånd men detta återkallades av Statens invandrarverk. De erhöll i stället ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gällande till och med den 5 oktober 1994. Den 15 december 1993 for mannen åter till Iran där han var kvar till slutet av augusti 1994. Han återvände då till Sverige och ingav vid sin återkomst hit den i målet aktuella ansökningen om ekonomiskt bistånd till uppehälle avseende september månad 1994. Hustrun och parets dotter hade tidigare, den 24 augusti, beviljats bistånd av omsorgsnämnden till uppehälle och hyreskostnad.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

A.G. har under en tid av omkring fyra år före ansökningen om bistånd vistats i Sverige under endast cirka sju och en halv månader. I övrigt har han befunnit sig i Iran där han haft fast anställning och bostad. Hans vistelser i Sverige synes mera ha haft karaktären av besök och det framstår inte som sannolikt att han avsett att bosätta sig här.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit kan A.G. vid tillfället för den i målet aktuella ansökningen inte anses ha varit bosatt i Torsby kommun i den mening att han haft sitt egentliga bo och hemvist där. Han har därför inte varit berättigad till bistånd annat än om en akut nödsituation förelegat. Handlingarna i målet ger inte stöd för att en sådan situation varit för handen. Det förhållandet att han hade ett tidsbegränsat uppehållstillstånd medför i detta läge ingen annan bedömning.

Regeringsrätten finner mot bakgrund av det anförda att A.G. inte är berättigad till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen till uppehälle för september månad 1994. Omsorgsnämndens överklagande skall därför bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer omsorgsnämndens beslut.

Föredraget 1995-11-01, föredragande Hagelin, målnummer 461-1995