RÅ 1995:89
Vid laglighetsprövning av kommunalt beslut har omständigheter, som åberopats av en klagande i kammarrätten före klagotidens utgång och som prövats där, inte ansetts kunna åberopas av annan klagande först i Regeringsrätten.
Kammarrätten i Stockholm
Kommunfullmäktige i Östhammars kommun, beslutade den 28 april 1992, § 37, bl.a. att bevilja ett ekonomiskt bidrag på 500 000 kr till AB Östhammars Stadshotell, att avtalet om förlustgaranti skulle sägas upp och omförhandlas inför verksamhetsåret 92/93 och utformas så att det i första hand avsåg resultatet i hotellrörelsen och att dåvarande nivå ej överskreds, att det extra anslaget i samråd med Östhammars kommun utbetalades direkt till prioriterade fordringsägare, att kommunens åtagande fick ses som en engångsföreteelse, att kostnaden 500 000 kr anslagstäcktes genom att det egna kapitalet minskades med motsvarande belopp och att kommunstyrelsen fick i uppdrag att arbeta långsiktigt för att lösa stadshotellets framtid.
I överklagande till kammarrätten yrkade R.M., E.B. och T.A. att kommunfullmäktiges beslut skulle upphävas.
R.M. och E.B. anförde i huvudsak följande. De ansåg att beslutet stred mot kommunallagen, "se stödåtgärder s. 9, 8 § andra stycket". Synnerliga skäl torde inte kunna åberopas. Vid en eventuell konkurs berördes cirka 12 anställda, dessutom fanns annan instans där anställda var försörjda ett tag framöver. - Denna skrivelse till kammarrätten var ett överklagande av de beslutade extra bidragen på 500 000 kr till AB Östhammars Stadshotell.
T.A. anförde i huvudsak följande. Han ville få till stånd en utredning av frågan ifall det var förenligt med svensk kommunallag att gå in och täcka förluster i ett privat bolag som Östhammars Stadshotell. Även om det skulle finnas s.k. turistargument så var det mycket skadligt att på detta sätt snedvrida konkurrensen till förmån för en enskild näringsidkare. Till saken hörde att det fanns konkurrerande restauranger och hotell i kommunen sedan länge. - Fullmäktige hade vidare överskridit sina befogenheter eftersom det övergick den kommunala kompetensen att ta ställning till rent företagsekonomiska spörsmål. Kommunpolitikerna skulle inte ägna sig åt att driva företag eller som i det här fallet försöka rädda olönsamma företag. - Slutligen kunde det som en parentes nämnas att kommunstyrelsens ordförande inte deltagit i beslutsprocessen eftersom han riskerade jäv för sitt engagemang i styrelsen för hotellets bank, men han hade till pressen uttryckt sitt gillande för denna förlusttäckning. Detta torde innebära att han i egenskap av kommunstyrelsens ordförande trodde på det rekonstruktionsförslag som presenterats av hotellets ledning. Men samtidigt måste han i egenskap av ordförande i hotellets bank ha förkastat detta rekonstruktionsförslag eftersom inga nya krediter beviljades.
Kommunfullmäktige avgav yttranden och anförde bl.a. att kommunen inte hade överskridit sin befogenhet genom att ge ekonomiskt stöd till det aktuella hotellet.
E.B. och T.A. inkom med ytterligare skrivelser.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (1993-06-28, Rydholm, Östberg-Anclow, referent, Håkansson samt särskilda ledamöterna Johansson och Sahlin) yttrade: En kommun har långtgående befogenheter att vidta åtgärder för att allmänt främja näringslivets och turistväsendets utveckling inom kommunen. Östhammars kommun har gjort sannolikt att Östhammars Stadshotell behövs för att främja dessa ändamål. Beslutet att lämna ett bidrag om 500 000 kr kan med hänsyn härtill inte anses obefogat. Kommunfullmäktige har således inte genom det överklagade beslutet överskridit sina befogenheter. Inte heller i övrigt har klagandena visat att beslutet är olagligt i något sådant hänseende som anges i 10 kap. 8 § kommunallagen. Klagomålen skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Hos Regeringsrätten yrkade E.B. att kammarrättens dom skulle undanröjas och anförde att kommunfullmäktiges beslut var befogenhetsöverskridande. Som stöd anförde hon i huvudsak följande. Inom Östhammars kommun fanns flera hotell och restauranger, som tillgodosåg turisternas behov. Stadshotellet hade öppet för matgäster kl. 11-14 och 18-21 måndag- fredag. Konkurrenterna hade däremot oftast öppet hela dagen fram till kl. 23. Det var dessa företagare som gav service till ortens turister. E.B. anförde vidare att det beviljade anslaget inte kunde hänföras till tidigare beslutade åtaganden.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1995-12-21, Wahlgren, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 10 kap. 10 § kommunallagen (1991:900) får vid prövningen av ett överklagande inte beaktas andra omständigheter än sådana som klaganden har hänvisat till före klagotidens utgång. Detta innebär att vad en klagande anför i skrivelser som efter klagotidens utgång inges i målet endast kan beaktas i de avseenden det innefattar förtydliganden och preciseringar av de omständigheter som åberopats i det inom rätt tid ingivna överklagandet hos kammarrätten (se RÅ 1994 ref. 65).
Som redovisats i kammarrättens dom har E.B. i kammarrätten före klagotidens utgång dels anfört att kommunfullmäktiges beslut strider mot kommunallagen och att synnerliga skäl inte torde kunna åberopas, dels som omständigheter till stöd för talan nämnt att en eventuell konkurs skulle beröra cirka 12 anställda, som dessutom genom annan instans skulle vara försörjda ett tag framöver. Innebörden av E.B:s i kammarrätten förda talan får anses vara, att de konsekvenser en eventuell konkurs kunde få i form av arbetslöshet för hotellets anställda inte utgjorde sådana synnerliga skäl som motiverade individuellt stöd till den näringsidkare som drev hotellet.
I Regeringsrätten har E.B. däremot till stöd för sitt påstående att synnerliga skäl för det beviljade stödet saknades anfört enbart andra omständigheter, främst att hotellet inte behövs för att ge service till ortens turister. Därmed får hon samtidigt anses ha frånfallit åberopandet av de omständigheter som hon enligt det ovan sagda hänvisat till före klagotidens utgång. De omständigheter som hon i Regeringsrätten åberopat kan, eftersom de anförts av henne först efter klagotidens utgång, inte på hennes talan komma under Regeringsrättens bedömning. Att omständigheterna helt eller delvis kan ha prövats i kammarrätten på talan av annan klagande föranleder inte annan bedömning.
Då E.B. således inte har visat att kommunfullmäktiges beslut inte tillkommit i laga ordning eller eljest är olagligt i något avseende som anges i 10 kap. 8 § kommunallagen, skall överklagandet avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.