RÅ 1995:98
Beslut av kommunfullmäktige om stöd till hotell- och restaurangrörelse har i visst fall ansetts kompetensenligt. - Principen att lagstiftning som trätt i kraft efter det att kommunalt beslut har fattats inte påverkar laglighetsprövningen har ansetts gälla även lagstiftning angående EES-avtalet och Sveriges medlemskap i EU.
Kommunfullmäktige i Ödeshögs kommun, beslutade den 30 november 1992, § 107, att godkänna LS-Gruppen Hotell Lysing AB (bolaget) som arrendator av Hotell Lysing och att godkänna ett avtal mellan kommunen och bolaget om hyra av hotellet och ett avtal om hotell- och restaurangverksamheten.
Kammarrätten i Jönköping
T.K. överklagade och yrkade att kommunfullmäktiges beslut skulle undanröjas samt anförde till stöd därför i huvudsak följande. I beslutet ansåg kommunen det nödvändigt att kraftigt subventionera ett privat hotellbolags drift av ett hotell. Subventionen skedde genom att kommunen hyrde hotellet och sedan till en kraftigt reducerad andrahandshyra hyrde ut hotellet till arrendatorn. Totala subventionen för kontraktstiden var ca 1 300 000 kr. I hyreskontraktet ingick dessutom skötsel av parkering, planteringar, inventarier, fri dispositionsrätt av andra av kommunen hyrda lokaler (Riddarsalen) m.m. Enligt kommunallagen var det inte tillåtet för en kommun att subventionera privata bolag. I motiveringen sade kommunens politiker att det behövdes ett hotell och restaurang i centrum av Ödeshög. Till saken hörde att Ödeshögs kommun var väldigt liten och att minst två likvärdiga alternativ fanns inom kommunen, dock ej inom stadskärnan. Ett av alternativen låg ca åtta km från samhället, vilket i tid innebar ca tio minuter. Detta måste ses som ett mycket gångbart alternativ. Fler restauranger fanns i Ödeshögs centrum och åtskilliga inom kommunen i övrigt. Att kommunen behövde genomföra subventionen av serviceskäl kunde alltså inte vara riktigt. Kommunen hade med sitt beslut överskridit sina befogenheter och gynnade ett företag framför andra.
Kommunfullmäktige, som bestred bifall, anförde i huvudsak följande. Det aktuella kommunägda hotellet i Ödeshögs kommun hade i mer än 20 år fyllt en funktion för resande och andra. Det var vid den aktuella tiden det enda hotellet som var centralt beläget inom kommunen. Behovet av ett hotell i centrum av Ödeshög förelåg främst för näringslivets behov. Övriga två alternativ inom kommunen, ett hotell och ett motell, låg långt utanför centralorten. En sträcka på åtta respektive tio kilometer från de centrala delarna av Ödeshög till dessa två alternativ var inte godtagbart med hänsyn till näringslivets behov av centralt tillgängliga hotellrum. De aktuella alternativen utanför centralorten höll dessutom inte tillnärmelsevis samma standard som Hotell Lysing. Det alternativa hotellet var för övrigt ej öppet året runt. Motellet hade rumsuthyrning i stugor samt matservering. Vad beträffade Hotell Lysings restaurang och Riddarsalen var dessa naturliga komplement till hotellets verksamhet. Restaurangen hade inte någon likvärdig konkurrent i centrum av Ödeshög och var med hänsyn till hotellets inriktning på näringslivet ett måste för att kommunen skulle kunna erbjuda en heltäckande service för gästerna. På grund av behovet i kommunen av centralt belägna hotellrum fyllde Hotell Lysing med tillhörande serviceanordningar en allmännyttig funktion i Ödeshögs kommun. - De ekonomiska förutsättningarna för hotellets verksamhet, vilka framgick av det överklagade beslutet, byggde på en mångårig kommunal erfarenhet av vad som krävdes för att driva hotellet. Under de mer än 20 år som Ödeshögs kommun utarrenderade driften av Hotell Lysing hade ingen arrendator kunnat betala kommunens faktiska kostnader för hotellokalerna m.m. Kommunen hade under den senaste tioårsperioden utannonserat hotellarrendet vid ett flertal tillfällen. Anbudsgivare hade därvid bedömt hotellets lönsamhet som sådan, att direkta kontantbidrag, uppgående till hundratusentals kronor, begärts av kommunen för att man skulle åtaga sig driften av Hotell Lysing; så blev också fallet då hotellarrendet utannonserades 1992. Förutom bolagets anbud inkom ytterligare fem anbud, således totalt sex stycken, till kommunen. Bolaget hade inte begärt eller fått sådant kontantbidrag.
Domskäl
Kammarrätten i Jönköping (1993-04-05, Elmin, Stridbeck, Träff, referent, samt särskilda ledamöterna Franzen och Bredin) yttrade: Lagligheten av det överklagade beslutet kan prövas endast i den ordning som stadgas i 10 kap.kommunallagen (1991:900). Därvid ankommer det inte på kammarrätten att pröva lämpligheten av beslutet utan endast huruvida beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i 10 kap. 8 § samma lag, nämligen om beslutet inte har tillkommit i laga ordning, hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, överskrider det beslutande organets befogenheter eller strider mot lag eller annan författning. - Enligt 2 kap. 8 § kommunallagen får kommunen genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen. Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får enligt lagrummet lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det. I förarbetena till nämnda lagrum (prop. 1990/91:117 s. 116 f) lämnas vissa exempel på vad som faller inom det tillåtna området. Därvid anges att många kommuner har sett sig föranlåtna att göra ekonomiska insatser för att trygga tillgången på hotell i kommunen. Sådana insatser kan vara kompetensenliga, när det står klart att enskilda företag och personer inte är beredda att göra de nödvändiga insatserna. Vad som sålunda uttalats i förarbetena överensstämmer med rådande praxis på området. - T.K. har, mot bakgrund av vad som framkommit i kommunens yttrande i målet, inte visat att fullmäktige genom klandrade beslutet överskridit sina befogenheter. Ej heller i övrigt har han visat att det överklagade beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i 10 kap. 8 § kommunallagen. - Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall.
Hos Regeringsrätten fullföljde T.K. sin i kammarrätten förda talan.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten (1995-12-21, Wahlgren, Tottie, Wadell, Sjöberg, Holstad) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 10 kap. 8 § första stycket kommunallagen gäller att ett överklagat kommunalt beslut skall upphävas om det inte har tillkommit i laga ordning, beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, det organ som fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller beslutet strider mot lag eller annan författning.
Regler om kommunernas befogenheter finns i 2 kap.kommunallagen. Enligt 2 kap. 8 § första stycket får en kommun genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen. I andra stycket föreskrivs att individuellt riktat stöd får lämnas bara om det finns synnerliga skäl för det. I lagens förarbeten uttalas i anslutning till dessa bestämmelser att många kommuner har sett sig föranlåtna att göra ekonomiska insatser för att trygga tillgången på hotell i kommunen. Sådana insatser, sägs det, kan vara kompetensenliga, när det står klart att enskilda företag och personer inte är beredda att göra de nödvändiga insatserna (se prop. 1990/91:117 s. 153).
Härutöver kan anmärkas följande. Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i EU. Redan dessförinnan gällde enligt lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) att vissa bestämmelser i bl.a. EES-avtalet skulle gälla som svensk lag. Såväl i fråga om EES- avtalet som inom EU gäller regler om statliga och kommunala stödåtgärder. Kommunfullmäktiges klandrade beslut är fattat innan EES- avtalet trädde i kraft för svenskt vidkommande och likaledes innan Sverige tillträtt EU. Det kan således inte komma i fråga att i detta mål pröva huruvida beslutet skulle vara olagligt på grund av lagstiftning till följd av Sveriges här nämnda internationella åtaganden.
I målet är ostridigt att det aktuella hotellet är det enda som är beläget i Ödeshögs centrum och att de alternativ som finns, ett hotell och ett motell, är belägna åtta resp. tio kilometer från centrum. Vad som förekommit i målet ger inte vid handen annat än att det främst med hänsyn till näringslivet inom kommunen finns behov av centralt tillgängliga hotellrum. Det står klart att den hotell- och restaurangverksamhet som målet avser inte skulle komma till stånd utan stöd från kommunen. Mot denna bakgrund kan det inte anses visat att beslutet om ekonomiskt stöd stått i strid med föreskrifterna i 2 kap. 8 § kommunallagen. Det har inte heller visats att beslutet i annat avseende varit sådant att det enligt 10 kap. 8 § samma lag skall upphävas.
På grund av det anförda skall kammarrättens domslut fastställas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.