RÅ 1996 not 147

Not 147. Ansökan av Leif W. om rättsprövning av beslut ang. antagande av detaljplan. - Byggnadsnämnden i Umeå kommun beslutade den 8 november 1993 att anta detaljplan för del av fastigheten Brännland 5:36 m.fl. - Leif W. överklagade beslutet och yrkade att det skulle upphävas. Han hävdade med hänvisning till 5 kap. 27 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, att beslutet var bristfälligt av formella skäl samt gjorde vidare gällande att skälig hänsyn inte hade tagits enligt 5 kap. 2 § PBL. -Länsstyrelsen i Västerbottens län (1994-03-28) ändrade inte det överklagade beslutet. Som skäl anfördes: Länsstyrelsen tolkar Er skrivelse som att Er mening vad avser bristerna i formellt hänseende skulle vara att utställningstiden sammanfallit med semestertid och att Ni blivit förlöjligad i kommunens sammanställning av inkomna synpunkter samt att stadsbyggnadskontoret inte förhållit sig neutralt i beredningen av ärendet. Dessutom är Ni provocerad av att protokollet från byggnadsnämnden har befunnits sammanställt före tidpunkten för byggnadsnämndens sammanträde. - Vidare får Ni anses ha hävdat att skälig hänsyn inte tagits till inkomna synpunkter eftersom dessa inte relaterats till det ursprungliga intresset att genomföra planen. Några plankostnader tas inte ut av den fastighetsägare som aktualiserat detaljplanen. l sakfrågan är beslutet orimligt. - I 1 kap 2 § PBL framgår det att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. I 2 kap. 1 § PBL anges att planläggningen ska ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling. I 5 kap. PBL klarläggs den formella hanteringen av detaljplaneprocessen där samrådsförfarandet särskilt behandlas i §§ 20-22. Den paragraf Ni hänvisar till avseende de formella bristerna, 5 kap. 27 § PBL, behandlar kommunens förfarande efter utställning. 5 kap. 2 § PBL behandlar frågan om skälig hänsyn till befintliga förhållanden som kan inverka på planens genomförande. - Kommunen ska med en allmän lämplighetsprövning finna de former för bebyggelse som med utgångspunkt från kommunala målsättningar, allmänintresset och enskilda intressen ger en lämplig markanvändning. Att stadsbyggnadskontoret skulle hantera planfrågor som en neutral instans är en uppfattning som inte har något stöd i lagstiftningen. Kommunens strävan bör vara att i all bebyggelseplanering, även om den utförs av fristående konsulter och enskilda exploatörer, finna former som svarar mot de krav som framkommer i PBL och mot kommunens planeringsmålsättningar. - Vad avser utställningstidens förläggning finns inga restriktioner i lagstiftningen varför några formella brister i detta avseende inte kan hävdas. I det aktuella fallet har sex skrivelser inkommit i samband med utställningen varför förfarandet synes ha medgivit ett medborgarinflytande enligt PBL:s intentioner. - När det gäller Ert påstående om att ha blivit förlöjligad av kommunen kan länsstyrelsen bara konstatera att det inte är en fråga som prövas med utgångspunkt från PBL, varför frågan lämnas utan avseende. - Angående det protokoll som enligt Er mening skulle varit utskrivet före byggnadsnämndens sammanträde, finner länsstyrelsen inget anmärkningsvärt i att ärenden bereds på ett sådant sätt att det kan få en rationell hantering i byggnadsnämnden, Enligt uppgift förbereds hanteringen i byggnadsnämnden så att kommunens tjänstemän föreslår en beslutsordning som byggnadsnämnden tar ställning till vid sammanträdet. I det fall byggnadsnämnden finner acceptans för förslaget beslutar man i enlighet med det förberedda protokollet och i de fall justeringar erfordras görs det i samband med sammanträdet. - Beträffande samrådet framgår det av 5 kap. 21 § PBL att syftet med förfarandet är ett utbyte av information och synpunkter. Kommunen har att ta ställning till om inkomna synpunkter ska påverka utformningen av planen bland annat med hänsyn till den allmänna lämpligheten. Vem som ursprungligen har väckt frågan om planläggning har i detta sammanhang mindre betydelse och även initiativtagarens målsättningar med projektet skall vägas mot de olika intressen som kommunen anser projektet har. I en expansiv kommun som Umeå där tillgången på byggbara tomter är begränsad finns ett allmänintresse att tillgodose efterfrågan på exploateringsbar mark. Den paragraf Ni hänvisar till, 5 kap. 2 § PBL, behandlar frågan om skälig hänsyn till rådande förhållanden. Vidare framhålls i andra stycket att i de delar mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk ska planens fördelar överväga de olägenheter den kan förorsaka enskilda. Länsstyrelsen kan inte tolka det resonemang Ni utvecklar under pkt 2 som hänförligt till lagens mening i denna del. - Vad avser uttagande av plankostnader är det en kommunal angelägenhet som inte påverkar bedömningen av planens allmänna lämplighet. Förhållandet att plankostnader inte tas ut utgör ingen grund att upphäva kommunens antagandebeslut. - När det gäller sakfrågan, som Ni inte närmare utvecklar, konstaterar länsstyrelsen följande. Det markområde som i detaljplaneförslaget delvis föreslås för bebyggelse har i nu gällande plan angetts som park eller plantering. När Brännlands Västra Vägförening bildades 1973 införlivades detta område med det område vägföreningen fått att förvalta. Markområdet har enligt vad länsstyrelsen erfarit inte iordningsställts som park eller lekplats utan har genom åren hävdats av markägaren som odlingsmark. Vägföreningen har således inte aktivt förvaltat området i enlighet med i gällande detaljplan angiven markanvändning. Av byggnadsnämndens protokoll, med beslutsdatum den 8 november 1993, framgår att kommunen upplåter ett område med nyttjanderätt som parkmark väster om Trillvägen, vilket i stort motsvarar det område som tas i anspråk för bebyggelse i detaljplaneförslaget. Resterande del av det område, som i gällande plan betecknats som park eller plantering, övergår till odling. En del av det aktuella markområdet bibehåller således i princip det nyttjande det har idag dvs. mark för odling. Eftersom detaljplaneområdet ligger i en lantlig miljö med förhållandevis god kontakt med omgivande kulturlandskap och naturmark och då detaljplaneområdets ianspråktagna "parkmark" ersätts med annan parkmark i anslutning till detaljplaneområdet finner länsstyrelsen ingen anledning att ändra kommunens antagandebeslut. - Avslutningsvis konstaterar länsstyrelsen att vägföreningen som direkt berörd sakägare inte har överklagat kommunens antagandebeslut. - Leif W. fullföljde sin talan. - Regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet, 1994-10-20): Regeringen finner att detaljplanen inte kan anses medföra sådana olägenheter för Leif W. att planen inte kan godtas. Regeringen finner inte heller att vad Leif W. framfört i övrigt utgör skäl att upphäva beslutet att anta detaljplanen. - Regeringen avslår överklagandet. - Leif W. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut. Han åberopade vad han anfört i besvärsärendet samt ifrågasatte om regeringen på ett riktigt sätt handlagt frågorna om kommunikation av en skrivelse. - Regeringsrätten (1996-06-11, Björne, Werner, Swartling, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av enskild part skall pröva om ett avgörande av regeringen strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - I målet har inte framkommit att regeringen i något av de hänseenden som sökanden kan anses ha gjort gällande har felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som myndigheterna har i detaljplaneärenden. Inte heller i övrigt framgår klart av omständigheterna i ärendet att regeringens beslut strider mot någon rättsregel. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1996-04-29, G. Mattsson)

*REGI

*INST