RÅ 1996 not 60

Not 60. Ansökan av Sadri A. m.fl. om resning i ärende ang. uppehållstillstånd m.m. - Makarna Sadri och Hanife A. samt deras tre barn kom till Sverige den 18 september 1992 och ansökte om uppehållstillstånd m.m. Statens Invandrarverk beslutade den 29 mars 1993 att avslå deras ansökan. De avvisades enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen (1989:529). Vidare förbjöds de att återvända till Sverige före den 1 april 1995 utan tillstånd av Invandrarverket. Sedan familjen A. överklagat beslutet avslog Utlänningsnämnden genom beslut den 21 september 1993 överklagandet. - Familjen A. inkom därefter till Invandrarverket med en ny ansökan om uppehållstillstånd. Denna ansökan avvisades genom beslut den 30 juni 1994 med motiveringen, att Utlänningsnämndens avvisningsbeslut av den 21 september 1993 ansågs verkställt genom att familjen A. rest till Norge. Sedan familjen A. inkommit med en ny ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd avslog Invandrarverket i beslut den 31 oktober 1994 deras ansökan och förklarade att det lagakraftvunna avvisningsbeslutet av den 21 september 1993 skulle verkställas på nytt samt att tidigare meddelat återreseförbud kvarstod. - Familjen A. överklagade Invandrarverkets beslut den 31 oktober 1994. Utlänningsnämnden meddelade med anledning därav den 24 januari 1995 två beslut. I det ena beslutet avvisades överklagandet med motiveringen att Invandrarverkets beslut inte kunde överklagas eftersom verket inte hade fattat något beslut om avvisning eller utvisning. Det andra beslutet innebar att överklagandet avvisades till den del det kunde anses som en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen och överlämnades till Invandrarverket i övriga delar för handläggning i vederbörlig ordning. - Invandrarverket avslog enligt beslut den 1 mars 1995 familjen A:s ansökan om uppehållstillstånd och arbetstillstånd samt förordnade att det lagakraftvunna avvisningsbeslutet den 21 september 1993 med gällande återreseförbud t.o.m. den 21 september 1995 skulle verkställas på nytt. - Familjen A. ansökte om resning i det av Invandrarverket genom beslutet den 1 mars 1995 avgjorda ärendet samt yrkade att vidare verkställighetsåtgärder skulle inhiberas. Till stöd för ansökningen anförde de i huvudsak följande. Sedan Utlänningsnämnden den 21 september 1993 avslagit deras överklagande av Invandrarverkets beslut reste de den 11 oktober 1993 till Norge och ansökte om asyl. Ansökan avslogs och de återvände till Sverige den 28 juni 1994. De ansökte den 8 augusti 1994 åter om asyl i Sverige. Statens invandrarverk beslutade emellertid att avslå deras ansökan i strid med den praxis som fastställts av Utlänningsnämnden i beslut den 14 september 1994 i ett likartat ärende (UN 9408-0243). Det var i ärendet helt uppenbart att familjen A. uppfyllde förutsättningarna enligt Utlänningsnämndens praxis för erhållande av uppehållstillstånd. - Utlänningsnämnden avgav efter hörande av Invandrarverket yttrande i ärendet. Utlänningsnämnden anförde bl.a. att utgången sannolikt hade blivit en annan om Invandrarverket i beslutet den 1 mars 1995 hade tillämpat de riktlinjer som kommit till uttryck i nämndens beslut den 14 september 1994. Familjen A. hade vid en sådan bedömning sannolikt beviljats uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Enligt nämndens mening hade Invandrarverket saknat stöd för att inte uppfatta nämndens beslut den 14 september 1994 som praxisbildande. Familjen A. saknade rätt att överklaga Invandrarverkets beslut och det kunde därför inte bli föremål för nämndens prövning. Om ärendet hade prövats av nämnden hade detta sannolikt inneburit ett bifall till ansökan. Den rättsförlust som uppstått för sökandena på grund av Invandrarverkets beslut var enligt nämndens mening inte obetydlig. Sammantaget ansåg nämnden därför att Invandrarverkets beslut innebar ett avsteg från etablerad praxis vilket gjorde att en omprövning av beslutet var motiverad. Skäl för att bevilja resning syntes därför föreligga enligt Utlänningsnämnden. -Regeringsrätten (1996-03-22, Björne, Werner, Swartling, Holstad): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden trädde i kraft den 18 april 1994. Eftersom den ansökan om asyl som familjen A. ingav den 18 september 1992 slutligt prövats genom Utlänningsnämndens beslut den 21 september 1993 är förordningen inte tillämplig på familjen A. - Familjen A. har emellertid till stöd för sin ansökan om resning åberopat att Invandrarverkets beslut den 1 mars 1995 strider mot den praxis som Utlänningsnämnden fastställt genom sitt beslut den 14 september 1994 i ärende UN 9408-0243. Även detta ärende avsåg en familj, vilkens ansökan om asyl slutligt prövats innan förordningen 1994:189 trädde i kraft och som efter beslutet vistats en begränsad tid i Norge och därefter återvänt till Sverige. - Utlänningsnämnden redovisade i sitt beslut den 14 september 1994 regeringens beslut i två enskilda ärenden (Ku 93/2372/MP) och Ku 94/1437/MP). I det förstnämnda ärendet biföll regeringen genom beslut den 14 april 1994 enligt 2 kap. 5 § tredje stycket p. 2 utlänningslagen en ny ansökan om uppehållstillstånd, som ingivits efter det att en tidigare ansökan om asyl slutligt prövats. Regeringen uttalade därvid att de generellt verkande riktlinjer som kommit till uttryck i den samma dag beslutade förordningen 1994:189 fick anses utgöra en omständighet som aktualiserade bifall till en sådan ny ansökan och fann att humanitära skäl av beaktansvärd styrka förelåg. - I beslutet i ärendet Ku 94/1437/MP som fattades den 5 maj 1994 uttalade regeringen att det kunde ifrågasättas om en utlänning som efter en längre, faktisk vistelse i Sverige reser till ett annat nordiskt land inte borde behandlas på samma sätt som den som hela tiden befunnit sig i Sverige, för det fall Sverige hade ett ansvar enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen. Även i detta beslut fann regeringen att familjen i fråga borde beviljas permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl, denna gång med stöd av 2 kap. 4 § första stycket 2 utlänningslagen. - Utlänningsnämnden uttalade därefter i sitt beslut den 14 september 1994 att Invandrarverket uppenbarligen ansett att regeringens beslut var begränsat till sådana utlänningar som Sverige hade ett ansvar för enligt passkontrollöverenskommelsen. Enligt nämndens mening kunde den av Invandrarverket gjorda tolkningen inte förenas med de allmänna uttalanden i övrigt som regeringen gjort i de nämnda regeringsbesluten. I praktiken förelåg enligt Utlänningsnämnden inte heller någon skillnad vid en bedömning av humanitära skäl mellan en utlänning som återtagits enligt passkontrollöverenskommelsen och en som återvänt till Sverige utan stöd av myndighetsbeslut. Regeringsbeslutet borde därför enligt Utlänningsnämnden tolkas vidare än vad Invandrarverket gjort. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - På det utlänningsrättsliga området utformas praxis dels av regeringen dels av Utlänningsnämnden. Det får förutsättas att Utlänningsnämnden och Invandrarverket följer den praxis som kommit till uttryck i regeringens beslut och att Invandrarverket följer den praxis som Utlänningsnämnden utformar i sådana ärenden som inte överlämnats till regeringen (jfr. prop. 1991/92:30, s. 22-24 och SOU 1990:79, s. 142 f). - Utlänningsnämnden har i sitt beslut den 14 september 1994 gjort en tolkning av regeringens båda beslut som får anses ligga inom ramen för vad regeringen har uttalat. Det beslut av Invandrarverket som ansökningen om resning riktar sig emot synes emellertid inte förenligt med den praxis som sålunda har utbildat sig hos regeringen och utlänningsnämnden. - Mot bakgrund av vad som nu anförts och i övrigt förekommit i målet anser Regeringsrätten att sådana särskilda omständigheter föreligger att det finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Resningsansökningen skall därför bifallas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten beviljar resning i det av Statens Invandrarverk genom beslutet den 1 mars 1995 avgjorda ärendet och visar detta åter till Invandrarverket för ny prövning. I avvaktan på denna prövning får vidare åtgärder för verkställighet av den beslutade avvisningen av familjen A. inte äga rum. (fd II 1996-02-21, Hedin)

*REGI

*INST