RÅ 1996:91

Den 6 oktober 1994 beslöt ordföranden i Sociala distriksnämnden Centrum i Jönköpings kommun att med stöd av 2 och 6 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, omedelbart omhänderta barnen M.C., född den 27 januari 1985, X.C., född den 16 juni 1990, L.C., född den 13 september 1991, och T.C., född den 4 maj 1994. I beslut den 18 oktober 1994 fastställde Länsrätten i Jönköpings län de omedelbara omhändertagandena. Efter överklagande fastställde Kammarrätten i Jönköping den 11 november 1994 länsrättens beslut. M. var son till P.C., född 1959. X., L. och T. var gemensamma barn till P.C. och A.C., född 1967.

Den 24 november 1994 ansökte distriksnämnden hos länsrätten om att M., X., L. och T. skulle beredas vård enligt 1 § andra stycket och 2 § LVU. Distriktsnämnden åberopade bl.a. ett rättsmedicinskt yttrande den 21 juni 1994 av professor L.R., Rättsmedicinska institutet, Universitetssjukhuset, Linköping, och ett rättsmedicinskt protokoll den 10 oktober 1994 av rättsläkaren Karl Dahlberg vid samma institut. P.C. och A.C. bestred ansökan medan barnens offentliga biträde tillstyrkte bifall till ansökan. P.C. och A.C. yrkade att länsrätten skulle inhämta ytterligare utredning.

Länsrätten i Jönköpings län (1994-12-22, ordförande Jonasson), som höll muntlig förhandling, yttrade: Länsrätten finner inte erforderligt med ytterligare utredning i målet. - Enligt 1 och 2 §§ LVU skall vård beredas den som är under arton år om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om den unge. I förarbetena till lagen (prop. 1989/90:28 s. 107) anges bl.a. följande. I uttrycket "påtaglig risk för skada" ligger att det inte kan vara fråga om någon ringa risk för skada. Övergående eller mindre betydande risk för skada är alltså inte tillräckligt för ett ingripande enligt lagen. Det skall gå att konstatera att risken för skada har en sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Konkreta omständigheter måste alltså föreligga som talar för en risk för skada. Subjektiva antaganden om en sådan risk eller ovidkommande omständigheter, till exempel samhällsvärderingar eller inställning i trosfrågor, får inte läggas till grund för ett vårdingripande. Vidare anges att redan en ringa grad av misshandel kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling, om det inte är fråga om en enstaka överilad handling. En bedömning skall ske från fall till fall men det torde, åtminstone i fråga om yngre barn, i de flesta fall vara oundvikligt att barnet skiljs från hemmet. - Regeringsrätten har uttalat (se RÅ 1987 ref. 160) att LVU bör tolkas så att ett tvångsingripande endast kommer till stånd när det är klart att förutsättningar härför verkligen föreligger samt att dessutom socialutskskottets uttalande (SoU 1979/80:44 s. 99) att LVU är avsedd för särskilt riskfyllda situationer talar för en sådan snäv tolkning av de aktuella bestämmelserna i LVU. - Vad först gäller T. framgår av utredningen att han vid två tillfällen förts till sjukhus, varvid man såvitt avser det första tillfället den 14 maj 1994 konstaterat utbredda blödningar i hjärnhinnorna och hjärnan. Av L.R:s utlåtande framgår att skadorna av allt att döma orsakats av något yttre våld mot huvudet som fall mot hårt underlag, stöt, slag eller skakningar. Vad gäller det senare tillfället den 24 augusti 1994 framgår av Dahlbergs utlåtande att man funnit en blödning under hårda hjärnhinnan och att man också funnit s.k. hörnfrakturer på båda skenbenen samt ej helt färska blödningar under skenbenets yttre benhinnor och att utseendet av de nytillkomna radiologiskt påvisade skadorna starkt talar för att de orsakats av grepp och skakningar, s.k. shaken baby syndrom och att skadorna tillfogats honom av annan person. - Länsrätten finner med hänsyn till vad som sålunda och i övrigt framkommit i målet tillförlitligen utrett att T. utsatts för misshandel eller annat fysiskt våld under den tid han varit i makarna C:s vård och att det finns en påtaglig risk för att T. hälsa och utveckling skadas. Det är uppenbart att erforderlig vård inte kan ges i frivilliga former. Förutsättningar föreligger därför att bereda honom vård enligt LVU. Ansökningen beträffande T. skall därför bifallas. - Beslutet om vård bör gälla omedelbart. - Beträffande M. har vid åtminstone två tillfällen observerats blåmärken i ansiktet, vid det ena tillfället i pannan och vid det andra runt ögat. M. har gett skilda förklaringar till hur blåmärket runt ögat uppkommit. Även P.C. har lämnat motstridiga uppgifter om denna händelse. Dessa omständigheter är i hög grad besvärande för P.C. och talar med viss styrka för att M. varit utsatt för misshandel eller annat fysiskt våld. Distriktsnämnden har därför haft fog för ett ingripande även gentemot M., X. och L.. Makarna C. har genom att försvinna med barnen förhindrat att nämnden kunnat ytterligare utreda förhållandena kring barnen med bl.a. samtal med barnen och läkarundersökning. Denna omständighet talar också för att vård enligt LVU bör övervägas. - Distriktsnämnden har framhållit att M. till följd av sin bakgrund, med uppslitande vårdnads- och umgängestvister, har särskilda behov och att hans behov bäst tillgodoses genom en placering i en neutral miljö, där han kan få sina behov av skydd och trygghet tillgodosedda och tillgång till såväl fadern och hans familj som morföräldrarna. Det har å andra sidan framhållits i yttranden och av P. och A.C. att hans hälsa allvarligt skulle riskeras om han på nytt blev uppbruten från sin invanda miljö. Frågan om umgängesrätt för morföräldrarna är föremål för prövning i Jönköpings tingsrätt. - Länsrätten beaktar att intet framkommit som ger stöd för antagande att X. och L. skulle varit utsatta för våld eller andra brister i omsorgen. - Tvångsomhändertaganden av barn är en mycket ingripande åtgärd. Som Regeringsrätten uttalat bör bestämmelserna tolkas restriktivt och tvångsvård användas endast i särskilt riskfyllda situationer. I fråga om M. beaktar länsrätten särskilt att han varit utsatt för vårdnads- och umgängestvister under lång tid, att han sedan oktober 1992 bott hos makarna C. och att ett nytt uppbrott i sig skulle kunna skada M.. Vid en samlad bedömning anser länsrätten att M:s nuvarande förhållanden inte är sådana att det föreligger en påtaglig risk för att hans hälsa eller utveckling skadas. Länsrätten gör samma bedömning beträffande barnen X. och L.. Förutsättningar för vård enligt LVU föreligger därmed inte. Distrikstnämndens ansökan skall därför lämnas utan bifall. – P. och A.C:s yrkanden om inhämtande av ytterligare yttranden lämnas utan bifall. - Länsrätten beslutar med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU att T.C. skall beredas vård enligt denna lag. - Länsrätten förordnar med stöd av 40 § tredje stycket LVU att beslutet om vård skall gälla omedelbart. - Länsrätten bifaller inte distriktsnämndens ansökningar beträffande M., X. och L.C.

Sociala distrikstnämnden överklagade och yrkade att jämväl M., X. och L. skulle beredas vård enligt LVU.

Även P.C. och A.C. överklagade och yrkade ändring av länsrättens dom samt att sociala distrikstnämndens ansökan om vård av T. enligt LVU skulle lämnas utan bifall.

Kammarrätten i Jönköping (1995-06-19, Blänning, Velinder, referent, Hallström samt nämndemännen Lagervall och Wikenfors), som höll muntlig förhandling i målet, varvid vittnesförhör hölls med chefsöverläkaren A.B., barnpsykologen I.S., Y.Y.., pastorn C.J., A.L. och Z.Z., yttrade: Distriktsnämnden har vid den muntliga förhandlingen anfört bl.a. följande. Det är viktigt för M. att han kan upprätthålla kontakt med sina morföräldrar. Trots detta vägrar makarna C. M. att träffa dem. M. är en vek och tillbakadragen pojke som är i akut behov av hjälp. Händelsen den 27 april 1995 bekräftar M:s otrygghet och får betecknas som en synnerligen anmärkningsvärd händelse. Samarbetet mellan distriktsnämnden och makarna C. fungerar undermåligt eftersom makarna C. har en sådan negativ inställning till myndigheter. Det är därför omöjligt att nå en frivillig uppgörelse för att tillgodose barnens vård- och skyddsbehov. Separationsproblematiken är underordnad skyddsaspekten. - Makarna C. har anfört bl.a. följande. De har aldrig misshandlat sina barn. De vidhåller att den underliggande utredningen avseende T. bygger på felaktiga antaganden, bl.a. när symptomen skall ha debuterat. Det finns därför anledning att tro att skadan uppkommit till följd av syrebrist vid förlossningen eller att fråga är om en sjukdom. De yrkar därför att yttrande skall inhämtas från chefsöverläkaren O.F., Karolinska sjukhuset i Stockholm. Anledningen till att M. vistades i skolan den 27 april 1995 kan ha varit att äldre elever hade teaterföreställning i skolan den kvällen och att han drogs till dem. P.C. var mycket orolig för M. vid tillfället, varför han kontaktade polisen. M:s psykiska status har förbättrats undan för undan sedan P.C. fick vårdnaden om honom. Efter umgänge med morföräldrarna var M. alltid i mycket dåligt skick. Numera vägrar M. att träffa morföräldrarna. En armskada, som L. ådrog sig i augusti 1992, har sin förklaring i att X. dragit henne i armen. L. och X. fungerar utan problem såväl i hemmet som i den öppna förskolan. Makarna anser att de i princip inte har behov av hjälp från utomstående eftersom de anser sig inte ha gjort något fel. Del enda de kan tänka sig är att M. träffar en opartisk psykiater. - A.B. har anfört att M. med all säkerhet mår sämre idag än vad han gjorde år 1993. Mot bakgrund av vad leg. psykologen I.S. och biträdande överläkaren M.L. underhand gett information om beträffande M. måste det bästa för M. vara om han nu får vistas i en trygg neutral miljö. - I.S. har anfört att M. tagit skada psykiskt. Hon tror också att han blivit slagen och att han är rädd för P.C. - Såväl Y.Y.., C.J. som A.L. har anfört att M. utvecklats positivt hos makarna C. De har inte haft anledning tro att föräldrarna skulle ha misskött sig som föräldrar. Tvärtom har de tagit väl hand om barnen. - Z.Z. har uppgett bl.a. att alla beskyllningar mot honom om misshandel m.m. av M. är osanna. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Socialstyrelsen, Rättsliga Rådet, har efter att ha inhämtat yttrande från rättsläkaren och professorn P.L., i yttrande till kammarrätten instämt i den bedömning P.L. gjort. Rådet har således förklarat att man delar den uppfattning som kommit till uttryck i de rättsmedicinska utlåtandena beträffande T. och att de rättsmedicinska bedömningarna avgivits i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Kammarrätten finner mot bakgrund härav utrett att T. utsatts för misshandel eller annat fysiskt våld och att detta skett under tid då han var i makarna C:s vård. Liksom länsrätten funnit finns det därigenom en påtaglig risk för att T. hälsa och utveckling skadas. Han är således i behov av vård. Då sådan erforderlig vård inte kan ges i frivilliga former föreligger förutsättningar att bereda honom vård enligt LVU. Länsrättens beslut i den delen skall därför bestå. Med denna utgång saknas anledning till ytterligare medicinsk utredning. - Avseende M. har vid åtminstone tre tillfällen, varav ett efter länsrättsförhandlingen, observerats att han haft blåmärken. Motstridiga förklaringar har lämnats till uppkomsten av blåmärkena, dels av M., dels av P.C. Det kan inte uteslutas att skadorna uppkommit genom misshandel inom familjen. I.S., som behandlat M., har för sin del anfört att hon tror att M. blivit slagen och att M. är rädd för P.C. Hon har åberopat resultatet av ett - visserligen inte vetenskapligt, men under lång tid tillämpat - test till stöd för sin uppfattning. A.B. har bedömt att det bästa för M. i nuläget vore om han fick vistas i en trygg neutral miljö. Det är klarlagt att M. har psykiska problem och att han till följd härav är i behov av vård. Vidare uppvisar M:s livssituation en sådan otrygghet att ett särskilt omsorgsbehov föreligger. Såvitt avser L. och X. bedömer kammarrätten att, även om det inte framkommit att de varit direkt utsatta för våld eller att det annars skulle föreligga särskilda brister i omsorgen, omständigheterna vara sådana att det finns en påtaglig risk för deras hälsa och utveckling i den miljö de för närvarande vistas. Kammarrätten finner att behövligt skydd och vård för M., L. och X. endast kan tillgodoses genom en placering i en neutral miljö. Eftersom makarna C. vägrar medverka till en sådan placering är förutsättningarna för vård enligt LVU uppfyllda även för M., L. och X.. - Kammarrätten avslår makarna C:s yrkande om att kammarrätten skall inhämta yttrande från chefsöverläkaren O.F.. - Kammarrätten bifaller distriktsnämndens överklagande och förordnar med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU att M., L. och X.C. skall beredas vård enligt denna lag. - Kammarrätten förordnar med stöd av 40 § tredje stycket LVU att beslutet om vård skall gälla omedelbart. - Kammarrätten avslår makarna C:s överklagande avseende beslutad vård av T.C.

P.C. och A.C. överklagade och yrkade att kammarrättens dom och länsrättens dom om förordnande av vård med stöd av 1 § andra stycket och 2 § LVU skulle undanröjas.

Prövningstillstånd meddelades.

Sociala distriktsnämnden, som bestred bifall till överklagandet, åberopade till stöd härför bl.a. ett av distriktsnämnden inhämtat yttrande den 8 januari 1996 från chefsöverläkaren O.F., Neuroradiologiska avdelningen, Karolinska sjukhuset.

Barnens offentliga biträde avstyrkte bifall till överklagandet.

Regeringsrätten höll muntlig förhandling i målet. Vid den muntliga förhandling hölls vittnesförhör med universitetslektorn B.E., Y.Y.., pastorn C.J. och C.O. samt sakkunnigförhör med rättsläkaren Karl Dahlberg.

Regeringsrätten (1996-10-15, Brink, Tottie, Wadell, von Bahr, Baekkevold) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. - Enligt 1 § andra stycket LVU skall den som är under 18 år beredas vård enligt lagen, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge fyllt 15 år, av honom själv. Enligt 2 § skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

Frågan i målet gäller främst om T. och M. skall beredas vård enligt LVU. I den överklagade domen förordnade kammarrätten om LVU-vård för alla fyra barnen, men vad gäller X. och L., som vistats i hemmet sedan hösten 1995, har vården upphört i februari 1996. I målet har emellertid yrkats att Regeringsrätten skall ta ställning till om det vid tidpunkten för kammarrättens prövning förelåg skäl för vård av X. och L.. Regeringsrätten återkommer till den frågan och behandlar närmast frågan om vård för T. och M.. Det som åberopas av sociala distriktsnämnden är beträffande T. att han har blivit misshandlad och beträffande M. dels att det finns misstankar att ven han misshandlats och att hans situation bör bedömas mot bakgrund av att det är styrkt att T. utsatts för misshandel, dels att det föreligger brister i omsorgen. Regeringsrätten kommer i det följande att först behandla T. och M:s skador var för sig och därefter göra en sammanfattande bedömning. Det finns emellertid anledning att allra först redovisa vad som uttalats i förarbetena om misshandel som grund för LVU-vård.

Med misshandel avses enligt förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 65 och 107 ) både fysisk och psykisk misshandel. Redan en ringa grad av fysisk misshandel kan anses utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling om den inte är att betrakta som en enstaka överilad handling. Misshandel av allvarligare slag bör regelmässigt leda till att den unge omhändertas för vård, åtminstone för en tid. Med psykisk misshandel avses exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terrorisering. Rekvisitet påtaglig risk för skada infördes som en nyhet vid tillkomsten av gällande LVU år 1990. Avsikten med att införa begreppet var (a. prop. s. 60 f.) att åstadkomma en precisering av lagstiftningens grunder för tvångsvård genom beskrivning i lagtext av den risknivå som krävs. I uttrycket ligger (a. prop. s. 63 och 107) att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att skaderisk är för handen. Det skall inte vara fråga om enbart ringa risk för skada.

T. skador

Av utredningen framgår att T. vid två tillfällen inlagts på sjukhus på grund av bl.a. skador på hjärnan nämligen dels den 14 maj 1994 - dvs. tio dagar efter hans födelse - dels den 24 augusti 1994. I målet finns en omfattande medicinsk utredning angående skadorna och deras orsaker.

Till grund för underinstansernas bedömning har legat bl.a. rättsmedicinska yttranden från dels professorn L.R., Rättsmedicinska institutet, Universitetssjukhuset, Linköping, avseende det första sjuktillfället, dels rättsläkaren Karl Dahlberg vid samma institut avseende det andra sjuktillfället. Vidare har förelegat yttranden från läkare vid det sjukhus dit T. inkommit vid de två tillfällena, nämligen Länssjukhuset Ryhov, Jönköping. Dessutom har kammarrätten inhämtat yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd.

Beträffande det första sjuktillfället framgår av läkarintyg den 3 juni 1994 av biträdande överläkaren G.O. vid barn- och ungdomsmedicinska kliniken, Länssjukhuset Ryhov, bl.a. följande.

T. inkom till akutmottagningen den 14 maj 1994 kl. 05.30 på grund av kräkningar. Han var då 10 dagar gammal. Enligt uppgift hade han den 13 maj kaskadliknande kräkningar. Vid 23-tiden hade han blivit skrikig och svårtröstad och sedan inte alls velat äta. Vid inkomsten var han sovande men väckbar. Efter väckning beskriven som sprittig, grågulblek i huden med påtaglig slapphet i muskulaturen. Man noterade direkt buktande fontanell. Några blåmärken sågs ej. Den kliniska bilden var misstänkt för en allvarlig infektion med spridning i blodet, alternativt hjärnhinneinflammation. T. remitterades den 17 maj till neurokirurgen i Linköping för fortsatt utredning och eventuell åtgärd.

L.R. har i yttrande den 21 juni 1994 avgivit det utlåtandet

att T. insjuknade vid en ålder av 10 dagar med kräkningar, sänkt medvetandegrad och slapphet i kroppen

att olika radiologiska undersökningsmetoder visat utbredda blödningar i hjärnhinnorna och hjärnan men ingen skallfraktur

att det är osannolikt att blödningarna i hjärnhinnorna och hjärnan orsakats av sjukdom

att de därför av allt att döma orsakats av någon form av yttre våld mot huvudet

att det är mindre sannolikt att blödningarna orsakats av påverkan av huvudet i samband med förlossningen

att det mest sannolika därför är att blödningarna i hjärnhinnorna och hjärnan orsakats av någon form av yttre våld mot huvudet som fall mot hårt underlag, stöt, slag eller skakningar.

Vad gäller sannolikheten för att blödningarna haft samband med förlossningen har L.R. i yttrandet vidare anfört bl.a. att mot detta talar att barnet inte visade några symptom förrän 10 dagar efter födelsen samt den omfattande utbredningen av blödningarna inom hjärnhinnorna och hjärnan.

Beträffande det andra sjuktillfället framgår av läkarintyg den 26 september 1994 av biträdande överläkaren U.J., barn- och ungdomsmedicinska kliniken, Länssjukhuset Ryhov, bl.a. följande.

T. har gått på kontroller på barnkliniken med anledning av tidigare vård på grund av hjärnblödning. Han har vid dessa kontroller mått bra och utvecklats tillfredsställande. Utvecklingen av de tidigare påvisade intracerebrala blödningarna och blödningarna på hjärnytan har följts med ultraljud varvid man vid undersökning den 16 augusti 1994 noterar att blödningsresterna var borta och att vidden på hjärnans sidoventriklar också hade minskat något. - T. återinsjuknade enligt uppgift den 18 augusti med kräkningar, gnällighet och dålig aptit. Vid undersökning på barnkliniken den 19 augusti noterades att pojken hade fin färg, inga exanthem och gav en bra blickkontakt m.m. Han uppvisade ett normalt kroppsstatus. Det uppfattades som en begynnande luftvägsinfektion och han fick åka hem. Den 22 augusti var T. på ett planerat återbesök. Någon journalanteckning från detta tillfälle har inte gått att få fram. T. återkom till barnkliniken den 24 augusti på grund av kräkningar, gnällighet och minskad vakenhet. Vid inkomstundersökningen noterades att pojken var trött och sov men att han vaknade emellanåt och då var gnällig men gav blickkontakt. Han var blek och hade en del diskreta neurologiska symtom och en buktande pulserande fontanell. Han lades in för kompletterande utredning.

Karl Dahlberg har beträffande det andra sjuktillfället i yttrande den 10 oktober 1994 avgivit det utlåtandet

att T. företett

tecken på sjukvårdsbehandling (nr 2)

mindre ytliga hudskador på

- högra armen (nr 10)

- vänstra foten (nr 17, 18)

- högra foten (nr 19)

- ryggen (nr 20)

s.k. hörnfrakturer på båda skenbenen samt ej helt färska blödningar under skenbenets yttre benhinnor (röntgenutlåtande, Rtg avd., Universitetssjukhuset i Linköping)

ej helt färsk blödning under den hårda hjärnhinnan över den vänstra hjässloben (datortomografiundersökning av huvudet, eftergranskningsutlåtande, Rtg avd., Universitetssjukhuset i Linköping)

att under sjukvårdstillfället inga sjukdomar har kunnat påvisas som kan förklara skadorna,

att det av det radiologiska undersökningsresultatet ej kan avgöras om förtjockningarna av yttre benhinnorna på armbågsbenen uppkommit till följd av yttre våld eller motsvarar en anatomisk normalvariant,

att utseendet av de nytillkomna radiologiskt påvisade skadorna, dels blödningen under den hårda hjärnhinnan, dels de s.k. hörnbrotten och blödningarna under yttre benhinnan på båda skenbenen, starkt talar för att de orsakats av grepp och skakningar, s.k. shaken baby syndrome,

att dessa skador är ca 1-2 veckor gamla,

att de mindre ytliga skadorna möjligen kan ha uppkommit vid samma tidpunkt, dock oklart närmare på vilket sätt, samt

att skadorna tillfogats honom av annan person.

Socialstyrelsens rättsliga råd har i sitt yttrande den 27 mars 1995 förklarat sig dela den uppfattning som kommit till uttryck i ett av rådet inhämtat yttrande av rättsläkaren och professorn P.L.. Denne har i sitt yttrande sammanfattningsvis angett att har delar den uppfattning som kommit till uttryck i de rättsmedicinska utlåtandena och att de rättsmedicinska bedömningarna i det aktuella målet enligt hans mening avgivits i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Till grund härför har han anfört bl.a.

Beträffande uppkomsttiden för huvudskadorna samt benbrotten bygger L.R:s och Dahlbergs utlåtanden på andra sakkunnigas bedömningar. - Frågan om skador varit livshotande eller om ett handlande har inneburit en livshotande situation ingår vanligen i den rättsmedicinska bedömningen. L.R:s respektive Dahlbergs utlåtande innefattar inte ett sådant ställningstagande. Det undandrar sig dock hans bedömning om denna fråga utelämnats avsiktligt och om den har betydelse för förvaltningsdomstolens beslut i saken. - Det vanligaste fyndet vid s.k. shaken baby syndrome är intrakraniella blödningar, i första hand blödning under den hårda hjärnhinnan (subduralblödning). - Ögonbottenblödningar och tryckskador på bröstkorgen är andra "klassiska" fynd vid shaken baby syndrome. Ett fast grepp kring det lilla barnets bröstkorg kan ge upphov till blåmärken på bålen, men om barnet i stället hålles i underbenen och skakas, föreligger inte förutsättningarna tryckskador på bröstkorgen (ffa blåmärken), men väl för de s.k. hörnfrakturerna på skenbenen. - Om barnet skakas, vilket leder till slungningar av huvudet, sker en tryckökning i skallens inre. Denna tryckökning kan ge upphov till ögonbottenblödningar och slungningarna av huvudet till intrakraniella blödningar, t.ex. subduralblödning. Ögonbottenblödningar kan även uppkomma till följd av intrakraniell tryckökning av annan orsak. - Han anser inte att den av Dahlberg använda beteckningen shaken baby syndrome är felaktigt använd för att i det aktuella fallet sammanfatta skadorna och skadornas uppkomstsätt.

Som tidigare nämnts har makarna C. mot bakgrund av bl.a. L.R:s yttrande ifrågasatt om inte skadorna vid det första sjuktillfället uppkommit i samband med förlossningen. Makarna har därvid åberopat även vad som anförts i intyg från vissa andra läkare, bl.a. från röntgenläkaren Å.K., Östra sjukhuset i Göteborg. Denne har efter remiss från rättsläkaren Karl Dahlberg gjort en eftergranskning av röntgenbilder m.m. från det första sjuktillfället och därvid i utlåtande den 23 januari 1995 som slutsats anfört bl.a.

Konklusionen av detta blir att huvuddelen av det extracerebrala hematomet har ett signalmönster som överensstämmer med en blödningsålder på 14 dagar eller mera. Däremot den blödning som ligger frontoparietalt på höger sida och det interhemisphäriska hematomet occipitalt uppvisar ett signalmönster som ses vid blödningar som är 3-7 dagar gamla. Således kan ej radiologiskt uteslutas att det subdurala hematomet uppkommit i samband med vaginal förlossning eller dagarna närmast efter. Däremot uppvisar det interhemisphäriska blodet occipitalt och blödningen extracerebralt frontalt på höger sida signalmönster som vid färskare blödning enligt ovan.

I utlåtande den 24 januari 1995 har Å.K. anfört bl.a.

Dock kan motsvarande signalmönster erhållas vid skiktning i subdurala blödningar, där dekliva delar av hematomet behåller utseendet av en 3-7 dagar gammal blödning under något längre tid. Således kan signalvariationerna mellan olika delar av hematomet betyda antingen att dessa uppkommit vid olika tillfällen eller att blödningen uppstått vid ett tillfälle och skillnader i nedbrytningshastighet av hemoglobinet ger upphov till ovannämnda signalvariationer.

Sammanfattningsvis ger det granskade bildmaterialet följande information enligt Å.K:s sistnämnda utlåtande.

Datortomografi den 14 maj 1994 visar intrakraniella blödningar belägna extracerebralt med färskt utseende, deras ålder kan ej anges mera exakt än så, samt ett generellt hjärnödem. - Magnetröntgen den 18 maj 1994 visar dels ovannämnda blödningar vars ålder bedöms vara 3-7 dagar gamla (med hänvisning till ovanstående möjligen något äldre), dels utbredda subdurala blödningar på båda sidor vars ålder bedöms vara 14 dagar eller äldre. Ingen bakomliggande blödningsorsak, exempelvis arteriovenös missbildning har påvisats. - Uppföljande datortomografi den 1 juni 1994 visar tillkomst av en infarktlik förändring i vänster hjärnhalva.

Uppgifter om att blödningarna vid det första sjuktillfället haft olika åldrar finns också i två andra läkarintyg nämligen intyg den 23 maj 1994 av överläkaren Y1.Y1, Länssjukhuset Ryhov, och intyg den 3 juni 1994 av biträdande överläkaren vid samma sjukhus G.O..

I sammanhanget bör också nämnas att två för vårdutredningen ansvariga socialsekreterare den 13 september 1994 sammanträffat med L.R. och Karl Dahlberg för att få svar på vissa frågor angående T. skador. Av anteckningar från sammanträffandet - som nedtecknats av en av socialsekreterarna - framgår bl.a. följande.

Vad gäller det första sjuktillfället bedömer L.R. och Karl Dahlberg att blödningen bör ha uppkommit relativt snart, ca 1-2 dygn, före de första symptomen. Med utgångspunkt i att T. började kräkas den 13 maj skulle blödningen ha ägt rum den 10-11 maj. De anser att samtliga blödningar som konstaterades vid det första sjuktillfället härrör från ett "våldstillfälle". Vid blödningar i hjärnan är det första symptomet oftast huvudvärk, därefter kommer kräkningar och sist kramper. Symptomen är till en början svaga och tilltar sedan alltmer i en uppåtgående skala. Utifrån det senare uppfattar socialsekreterarna enligt anteckningarna att det kan vara svårt att uppmärksamma symptomen i början, framförallt när det handlar om spädbarn, som inte kan uttrycka sig i ord. Symptomen märks i stället på ökad gnällighet/ skrikighet, vilket sedan övergår till betydligt allvarligare och tydligare tecken såsom gråblek, flammig hy, slöhet och slapp muskulatur. Att blödningarna skulle orsakats av förlossningen utesluter läkarna med stor säkerhet. De tror inte att den av makarna C. uppgivna "krocken med vaktmästaren" är en möjlig orsak till blödningen. Vidare utesluter de i stort sett sjukdom som orsak till blödningarna. Blödningarnas utseende och lokalisering tyder på att det rör sig om yttre våld av något slag. I Linköping har man några liknande fall om året. Det har, enligt L.R., förekommit fall där misshandel konstaterats men han menar att osäkerheten ofta är stor vid denna typ av skador. Vid jämförelse med en av föräldrarnas hypoteser säger läkarna, att en tänkbar orsak till T. första blödning kan vara att syskon lyft upp T. i sängen och sedan släppt ned honom. En annan tänkbar (inte lika trolig) orsak skulle kunna vara att något av syskonen "ramlat" ned i sängen och "tryckt till" T. huvud. Enligt läkarna kan denna typ av händelser vara tillräcklig. Vid s.k. shaken baby syndrome är liknande blödningar ett av symptomen. Övriga symptom är blåmärken på armarna/revben samt ögonskador/blödningar. Alla symptomen behöver dock inte förekomma, utan det kan också resultera i ett enstaka symptom. I T. fall har ögonundersökning och helkroppsröntgen varit utan anmärkning. - Som svar på socialnämndens begäran att förtydliga olika begrepp som de använder i tidigare yttranden anförs att de i princip utesluter sjukdom eller förlossning som tänkbar orsak till den första blödningen. Det som då återstår, som troligaste orsak, är någon form av yttre våld, vilket de graderar enligt följande trolighetsskala: 1. Fall (mot hårt eller mjukt underlag). 2. Skakningar. 3. Stöt eller slag (mindre troligt). Huruvida det rör sig om olyckshändelse, vårdslöshet eller misshandel kan de inte svara närmare på. Vad gäller det andra sjuktillfället framhålls att det fortfarande saknas vissa fakta såsom helkroppsröntgen. Det rör sig, enligt Karl Dahlberg, om en mindre blödning. Blödningen har varit på samma ställe som den första och det har vid undersökning visat sig att området inte var helt läkt. Detta betyder i sin tur att det krävdes "betydligt mindre våld" vid andra tillfället för att en blödning skulle uppstå. Vid samtal med föräldrarna har framkommit två trauma (mormodern höll på att tappa T. samt att systern L. vält babyliften) som kan vara möjliga orsaker. Karl Dahlberg tror dock att det första är mest troligt.

Under handläggningen i Regeringsrätten har sociala distriktsnämnden inhämtat yttrande från chefsöverläkaren O.F., Neuroradiologiska avdelningen, Karolinska sjukhuset. Han har i yttrande den 8 januari 1996 avgett följande utlåtande, nämligen att de vid den första datortomografin påvisade blödningarna under den hårda hjärnhinnan inte kan ha uppkommit i samband med en i övrigt normal förlossning eller på grund av syrebrist under graviditetens sista dagar eller i anslutning till förlossningen, att de vid den första datortomografin påvisade blödningarna under den mjuka hjärnhinnan sannolikt inte är så gamla att de kan ha uppstått i samband med en normal förlossning utan sannolikt är orsakade av yttre våld, att de vid den första magnetkameraundersökningen påvisade hjärnskadorna sannolikt orsakats av upprepade skakningar av barnets huvud, att de vid den första datortomografin påvisade intrakraniella blödningarna samt de vid den första magnetkameraundersökningen påvisade hjärnskadorna med största sannolikhet orsakats av yttre våld mot barnets skalle tillfogat av annan person, att de vid röntgenundersökning den 1 september 1994 påvisade skelettskadorna på båda skenbenen inte kan ha uppkommit på annat sätt än genom yttre våld, att den vid datortomografiundersökning den 26 augusti 1994 påvisade färska blödningen under den hårda hjärnhinnan kan ha uppkommit efter milt våld men i ljuset av de samtida skelettskadorna på underbenen sannolikt är orsakade av yttre våld tillfogat av annan person, att de vid den sista magnetkameraundersökningen den 9 maj 1995 påvisade områdena med förlust av hjärnsubstans i vänster hjässlob samt nacklob, med största sannolikhet utgöres av resttillstånd efter hjärnskador som först påvisas vid magnetröntgenundersökningen den 18 maj 1994 och som med största sannolikhet orsakats av yttre våld, att barnet T. vid minst två tillfällen utsatts för yttre våld som orsakat intrakraniella blödningar och bestående hjärnskada samt vid ett av tillfällena dessutom skelettskador, att de beskrivna skadorna är dokumenterade med hjälp av upprepade röntgenundersökningar av skilda slag som är av så god kvalitet att fynden inte kan ifrågasättas.

Beträffande tidpunkten för blödningarna anför O.F. bl.a.

De vid den första datortomografiundersökningen beskrivna blödningarna är alla relativt färska. Det går ej att mera exakt datera dem men det är osannolikt att blödningarna under den hårda hjärnhinnan är äldre än 10-14 dagar medan det är osannolikt att de blödningar som är belägna i subarachnoidalrummet är äldre än en vecka då de fortfarande förefaller väl samlade och ej har spridit sig mera generellt i subarachnoidalrummet som är vanligt efter någon vecka. - Då de subarachnoidala blödningarna hos T. inte förefaller äldre än någon vecka är det mer sannolikt att dessa uppkommit efter förlossningen och därför rimligen vid samma tillfälle som lödningarna under den hårda hjärnhinnan.

Slutligen bör här nämnas att Karl Dahlberg vid den muntliga förhandlingen i Regeringsrätten anfört bl.a. att Å.K. numera ändrat sin tidigare bedömning angående åldern på blödningarna vid det första sjuktillfället och menar att de uppkommit efter tidpunkten för förlossningen. Karl Dahlberg har vidare anfört att de uppgifter angående skadorna vid det första sjuktillfället som lämnats vid sammanträffandet med sociala distriktsnämnden härrör från L.R.. Karl Dahlberg anser för sin del att blödningen förutsätter kraftigare våld än vad som framgår av nämnda uppgifter. Enligt hans mening räcker det inte att något syskon tagit upp och släppt ned T. i sängen och krocken med vaktmästaren på sjukhuset kan absolut inte ha orsakat skadorna. Beträffande det andra sjuktillfället anför han angående hörnfrakturerna att det krävs ett ordentligt våld för att åstadkomma dessa. De är karakteristiska för barnmisshandel och ses inte vid några andra sjukdomstillstånd eller medfödda missbildningar eller något sådant. Hörnfrakturer uppkommer inte genom att man enbart trycker ner och håller hårt för att benet skall vara stilla, utan det krävs ett ordentligt ryck eller att man sliter i det. På frågan om det finns andra förklaringar till hörnfrakturer förutom misshandel svarar Karl Dahlberg att man kan tänka sig att ett äldre barn kan rycka ordentligt hårt i benet och att det finns ett fall beskrivet i litteraturen där en 8-åring har ryckt i ett ben. Men att det skall ha så mycket kraft att det kan rycka i båda benen samtidigt och få symmetriska frakturer tror inte Karl Dahlberg.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Som har framgått av de läkaruttalanden som refererats finns vissa skillnader i bedömningen av skadorna och framför allt i fråga om vad som kan ha åstadkommit dessa. Utredningen ger också vid handen att det i fall av förevarande slag ofta finns en stor osäkerhet när det gäller att avgöra skadeorsakerna. Vid den rättsliga bedömningen kompliceras bilden ytterligare av att det på det medicinska området uppenbarligen inte har utbildats någon fast terminologi när det gäller att uttrycka t.ex. olika grader av sannolikhet för en tänkbar skadeorsak. Det gör det svårt att med säkerhet tolka uttalandena. I förevarande mål har det mesta av osäkerheten efterhand undanröjts bl.a. genom sociala distriktsnämndens sammanträffande med två av rättsläkarna och genom vad som framkommit vid muntliga förhör med Karl Dahlberg i förvaltningsdomstolarna. Kvar står dock att det tydligen finns olika meningar om vad som behövs för att åstadkomma skador av ifrågavarande slag.

Regeringsrätten finner vid en samlad bedömning att följande slutsatser kan dras av den medicinska utredningen angående T.. Vad beträffar det första sjuktillfället får det genom de utlåtanden som avgetts av i målet hörda läkare anses klarlagt dels att skadorna inte orsakats av förlossningen eller av sjukdom, dels att T. själv inte kan ha åstadkommit skadorna utan att dessa förorsakats av annan person, dels att den av föräldrarna uppgivna händelsen med en vaktmästare som krockade med babyliften inte kan ha orsakat skadorna. Mot denna bakgrund måste den slutsatsen dras att skadorna inträffat i hemmet. Av utredningen får anses framgå att det har behövts ett betydande våld mot huvudet för att åstadkomma skadorna vid det första sjuktillfället. Något belägg för att någon av föräldrarna orsakat skadorna finns inte. Som en tänkbar orsak har föräldrarna uppgivit att något av de andra barnen kan ha tillfogat T. skadorna t.ex. genom att lyfta upp honom i sängen och sedan släppa ned honom. Av anteckningarna från social- sekreterarnas sammanträffande med L.R. och Karl Dahlberg - sammanställda med vad Karl Dahlberg uppgivit vid den muntliga förhandlingen i Regeringsrätten - framgår att L.R. ansett att denna typ av händelser kan vara tillräcklig och att han graderat tänkbara orsaker enligt trolighetsskalan: 1. fall, 2. skakningar och 3. stöt eller slag. Karl Dahlberg har för sin del anfört att det behövs ett kraftigare våld än vad L.R:s uttalande ger vid handen för att åstadkomma de aktuella blödningarna. O.F. har i sitt utlåtande anfört att skadorna "sannolikt orsakats av upprepade skakningar av barnets huvud". Regeringsrätten finner sammanfattningsvis att utredningen beträffande det första sjuktillfället inte ger något klart besked om vad som orsakat skadorna.

När det sedan gäller det andra sjuktillfället kan sammanfattningsvis följande konstateras. Enligt Karl Dahlbergs utlåtande den 10 oktober 1994 talar blödningen under den hårda hjärnhinnan samt de s.k. hörnfrakturerna och blödningarna under yttre benhinnan på båda skenbenen "starkt för att de orsakats av grepp och skakningar, s.k. shaken baby syndrome". Andra symptom på detta syndrom kan vara blåmärken på armarna/ revben samt ögonskador/-blödningar. Några symptom av sistnämnda slag har enligt utredningen inte förelegat i förevarande fall. Vad gäller blödningen under den hårda hjärnhinnan har Karl Dahlberg uppgivit att det rörde sig om en mindre sådan, att den var på samma ställe som den första och att det därför krävdes betydligt mindre våld vid det andra tillfället för att en blödning skulle uppstå. I fråga om hörnfrakturerna har Karl Dahlberg uppgivit att det behövs ett ordentligt ryck eller att man sliter i benen för att åstadkomma sådana frakturer.

Regeringsrätten finner att skadebilden vid det andra sjuktillfället gör det troligt att det rör sig om s.k. shaken baby syndrome, dvs. någon person har kraftigt skakat T.. Det finns emellertid ett visst utrymme för att skadorna kan ha andra orsaker. Föräldrarna har som möjliga orsaker pekat på vissa händelser nämligen bl.a. att mormodern varit på väg att tappa T., att de andra barnen "varit på" T. samt beträffande hörnfrakturerna att dessa uppkommit vid röntgenundersökningarna. De förklaringar som sålunda lämnats framstår enligt Regeringsrätten som osannolika, men det kan inte helt uteslutas att händelser av detta slag medfört skadorna. Det anförda innebär att inte heller utredningen beträffande det andra sjuktillfället ger en entydig bild av vad som orsakat skadorna.

Regeringsrätten återkommer i det följande (avsnittet Sammanfattande bedömning) till frågan om vad som sålunda framkommit kan läggas till grund för att bereda T. vård enligt LVU.

M:s skador

Kammarrätten har som grund för omhändertagandet av M. anfört bl.a. att det vid åtminstone tre tillfällen, varav ett efter länsrättsförhandlingen, observerats att han haft blåmärken, att M. och P.C. lämnat motstridiga förklaringar till uppkomsten av blåmärkena och att det inte kan uteslutas att skadorna uppkommit genom misshandel inom familjen. Vidare har framhållits att barnpsykologen I.S. anfört att hon med stöd av ett, visserligen inte vetenskapligt men under lång tid tillämpat, test tror att M. blivit slagen och att M. är rädd för P.C.

I Regeringsrätten har sociala distriktsnämnden främst åberopat att M. haft de tre blåmärkena och detta under en relativt kort tidsperiod som hänger samman med tid under vilken T. bevisligen blivit utsatt för misshandel.

Vad gäller de tre blåmärkena kan av utredningen utläsas bl.a. följande. Enligt en anmälan den 19 september 1994 till sociala distriktsnämnden från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken hade M. den 8 september 1994 ett kraftigt blåmärke från höger tinning ned runt hela höger öga. M. hade svårt att ge en förklaring till skolsköterskan men sade efter hand att han ramlat hemma i hallen. Skolsköterskan hade kontakt med P.C. veckan därpå. P.C. hade då en annan förklaring till hur blåmärket hade uppstått, nämligen att M. ramlat i badrummet och slagit i badkarskanten. Utredarna vid den barn- och ungdomspsykiatriska kliniken hade i det sammanhanget erinrat sig att de vid ett hembesök den 24 augusti 1994 konstaterat att M. hade ett blåmärke i pannan. Den förklaring som då gavs var att M. sträckt sig efter ett papper på en hylla och därvid fått en prydnadssak i pannan. Enligt en anmälan den 26 januari 1995 till distriktsnämnden från skolsköterskan hade M:s lärare uppmärksammat att M. hade ett blåmärke vid vänstra tinningen. Håret var framkammat på ett speciellt sätt som av skolsköterskan uppfattades som ett försök att dölja märket. Både M. och fadern uppgav att blåmärket uppkommit vid ett fall i en backe.

P.C. har beträffande blåmärket i september anfört att en orsak till att M. uppgivit att han fallit i hallen och inte i badrummet kan vara att han inte ville berätta att han duschat på grund av att han kissat på sig. Enligt P.C. var det inte fråga om något större blåmärke. Den aktuella dagen skulle klassfotografering äga rum i skolan och P.C. ansåg därför att M. borde gå i skolan den dagen.

I sammanhanget bör också beaktas att M. till bl.a. A.B. uppgivit att han blivit slagen av P. och A.C. Några närmare uppgifter härom finns inte.

Regeringsrätten finner att det av blåmärkena och vad som i övrigt förekommit inte kan anses klarlagt att M. misshandlats eller annars utsatts för våld eller olyckshändelser som föräldrarna kan lastas för. En sammanfattande bedömning beträffande M. - innefattande även frågan om vård bör beredas honom på annan grund - görs i närmast följande avsnitt.

Sammanfattande bedömning

Som har framgått av det föregående har T. vid åtminstone två tillfällen utsatts för yttre våld, vilket lett till bl.a. hjärnblödningar. Det är inte klarlagt hur skadorna uppkommit eller vem som förorsakat dem. Något belägg för att föräldrarna varit direkt inblandade finns inte. Fråga uppkommer emellertid om det som förevarit - även om misshandel från föräldrarnas sida inte visats föreligga - ändå kan läggas föräldrarna till last som sådana brister i omsorgen som innebär att det föreligger en påtaglig risk för att T. hälsa eller utveckling skadas.

De skador som uppkommit på T. är av allvarlig natur. Det är uppenbart att det allmänt sett måste ställas stora krav på föräldrarna att tillse att sådana skador inte uppkommer på spädbarn som är i deras vård. Klarar föräldrarna inte av denna tillsyn kan det inträffade läggas dem till last som en brist i omsorgen enligt LVU. I förevarande fall har i vart fall två allvarliga händelser med T. ägt rum utan att föräldrarna, enligt vad som framgått av deras egna uppgifter, vet vad som inträffat. De förklaringar som lämnats utgörs av vad föräldrarna i efterhand har kommit på som tänkbara orsaker. Som redan framhållits framstår dessutom de förklaringar som lämnats beträffande det andra sjuktillfället som osannolika. Den samlade bilden talar i stället starkt för att det vid båda sjuktillfällena rört sig om s k. shaken baby syndrome.

De aktuella skadorna kan visserligen sägas vara speciella i den meningen att de inte har varit synliga utanpå kroppen och att åtminstone de allvarligare symptomen uppkommit först efter viss tid. Under alla omständigheter har emellertid tillfogandet av skadorna vid båda tillfällena krävt ett ganska stort våld. Enligt Regeringsrättens mening får det förhållandet att T. vid två tillfällen har kunnat utsättas för sådant våld utan att föräldrarna har kunnat lämna en godtagbar förklaring till det inträffade anses innebära att det förelegat brister i omsorgen om T. som medfört en påtaglig risk för hans hälsa.

Det anförda leder till slutsatsen att sociala distriktsnämnden haft fog för sitt ingripande i fråga om T. och att förutsättningar för att bereda honom vård alltjämt förelåg i vart fall när länsrätten fattade sitt beslut.

Frågan är då dels vilken betydelse underinstanserna, vid bedömningen av vårdfrågan för de andra barnen, bort tillmäta de brister i omsorgen och den hälsorisk som sålunda konstaterats beträffande T., dels om det numera föreligger förutsättningar för LVU-vård för T. eller något av de andra barnen.

Vad först gäller underinstansernas bedömning i fråga om M. har sociala distriktsnämnden som grund för LVU-vård åberopat främst M:s skador i form av blåmärken m.m. och därvid framhållit att vad som framkommit beträffande T. bör vägas in vid bedömningen av M:s förhållanden. Distriktsnämnden har som nämnts också åberopat att M. till följd av sin bakgrund, med uppslitande vårdnads- och umgängestvister, har särskilda behov och att hans behov bäst tillgodoses genom en placering i en neutral miljö, där han kan få sina behov av skydd och trygghet tillgodosedda och tillgång till såväl fadern och hans familj som morföräldrarna. Enligt distriktsnämnden har M. utsatts för psykisk misshandel och i vart fall har hans psykiska problem förorsakats bl.a. av bristande omsorg genom att P. och A.C. inte klarat av kontakten med M:s morföräldrar.

Regeringsrätten har i det föregående behandlat M:s skador och därvid kommit fram till att det inte är visat att han utsatts för misshandel eller för annat våld eller olyckshändelser som föräldrarna kan lastas för. Regeringsrätten kan inte heller finna att vad som framkommit om M:s och T. skador sammantaget visar att det förelegat sådana brister i omsorgen som har medfört en påtaglig risk för M:s hälsa eller utveckling. Regeringsrätten har därvid beaktat att det inte framkommit något som tyder på att X. och L. skulle ha varit utsatta för våld eller andra brister i omsorgen. I sammanhanget bör också erinras om att tvångsomhändertagande av barn är en mycket ingripande åtgärd och att bestämmelserna bör tolkas restriktivt (jfr RÅ 1987 ref. 160 och SoU 1979/80:44 s. 99).

Frågan är då om det har förelegat skäl för ingripande på den grunden att M. utsatts för psykisk misshandel eller att föräldrarna visat bristande omsorg genom att inte klara av kontakten med M:s morföräldrar. En bidragande orsak till M:s problem måste i och för sig antas vara den tvist i fråga om vårdnad och umgänge som under lång tid i olika omgångar pågått mellan å ena sidan P. och A.C. och å andra sidan M:s morföräldrar och tidigare även hans mor. Men det synes också vara klart att en stor del av problemen har sin grund i den osäkerhet och instabilitet som den aktuella processen om LVU-vård och därmed sammanhängande frågor medfört för M:s del. I målet har inte visats att vad som sålunda förekommit kan läggas föräldrarna till last som brister i omsorgen eller att detta annars utgör grund för vård enligt LVU.

Vad gäller X. och L. har som nämnts inte framkommit något som tyder på att de har utsatts för våld eller att det på grund av brister i omsorgen eller av annat skäl har funnits grund för omhändertagande av X. och L.. Eftersom LVU-vården av X. och L. numera upphört föranleder P. och A.C:s yrkande beträffande dem inte något vidare yttrande.

Det återstår då att ta ställning till om förhållandena numera har ändrats så att en annan bedömning bör göras beträffande T. eller M..

T. är numera nästan två och ett halvt år gammal. Det innebär att de omsorger som han numera behöver är av annat slag än vad som gällde under hösten 1994 när LVU-ingripandet aktualiserades. Risksituationen har också förändrats på grund av åldersförändringen. I det sammanhanget bör särskilt beaktas att A.C. i januari 1996 fött makarnas fjärde gemensamma barn, S., som sedan dess bott hemma hos dem samt att X. och L. sedan hösten 1995 också bott hemma hos föräldrarna. P. och A.C. har alltså nu under relativt lång tid haft vårdnaden om tre barn, varav ett spädbarn, och någon kritik har inte riktats mot vården av barnen.

Mot denna bakgrund är det enligt Regeringsrätten inte visat att det numera på grund av brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att T. hälsa eller utveckling skadas.

Vad gäller M. har distriktsnämnden i Regeringsrätten särskilt framhållit att M. behöver vård för sina psykiska problem och att nämnden befarar att M. inte kommer att få behövlig vård om omhändertagandet upphör. Av utredningen får visserligen anses framgå att M. har psykiska problem och att han behöver hjälp för att klara av dessa. Regeringsrätten finner emellertid inte att det genom utredningen är visat att han inte kommer att få erforderlig hjälp genom föräldrarnas försorg. Regeringsrätten kommer alltså fram till att förutsättningar för LVU-vård saknas även för M:s del.

På grund av det anförda skall kammarrättens beslut om LVU-vård upphävas.