HFD 2011:6

Domskäl

Förvaltningsrätten i Uppsala (2010-04-30, ordförande Olsson) yttrade, efter att ha redogjort för bestämmelserna i 1 och 2 §§ LVU samt för den omfattande utredningen i målet: Förvaltningsrättens bedömning - Förvaltningsrätten har att ta ställning till om Azmina, Sahahb och Aytahb ska beredas vård med stöd av 2 § LVU. Individ- och familjeomsorgsnämnden i Sigtuna kommun har gjort gällande att det föreligger fysisk och psykisk misshandel, brister i omsorgen samt annat förhållande i hemmet. - Enligt 2 § LVU ska vård beslutas bl.a. om det på grund av fysisk och psykisk misshandel, brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vidare krävs enligt 1 § LVU att det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne. Det sägs också att vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. - Fysisk och psykisk misshandel - Enligt nämnden har såväl Azmina som Sahahb och Aytahb utsatts för fysisk misshandel i hemmet. Av Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15) för tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga framgår att nämnden har möjlighet att ingripa med stöd av LVU om ett barn utsätts för misshandel, även om det inte går att slå fast vem som är gärningsman eller om det inträffade inte kan hänföras till misshandel enligt brottsbalken. - Barn kan ibland berätta om saker som inte är självupplevda. Därtill kan språkförbistringar leda till missuppfattningar. I förevarande fall har förskolepersonal eller familjens vän C.A. aldrig sett några blåmärken på Azmina eller Sahahb. Likaså har inga blåmärken eller liknande observerats vid de läkarbesök som har gjorts hos familjens läkare. Den läkarundersökning av Aytahb som gjordes den 6 mars 2010, dvs. dagen efter det omedelbara omhändertagandet, visade inga blåmärken och så gjorde inte heller de läkarundersökningar av samtliga tre barn som utfördes den 31 mars 2010. Vid ögonbottenundersökning av Aytahb fann man inga skador. Familjens nära vän uppger att hon aldrig har sett föräldrarna bära hand på barnen. Dessa omständigheter talar mot att Azmina, Sahahb och Aytahb blivit fysiskt misshandlade. - Mot det som sagts ovan måste dock ställas följande. Såväl Azmina som Sahahb har för förskolepersonal berättat att de blivit utsatta för våld av sin far. När barnen omhändertagits upptäckte jourhemsfamiljen blåmärken på Azminas och Sahahbs ryggar och stjärtar. Dessa blåmärken, som även finns dokumenterade i bild, försvann efter ett tag och förvaltningsrätten ser det därför uteslutet att de är s.k. mongolfläckar. Jourhemsmamman såg även ett blåmärke på Aytahbs vänstra överarm som även det försvann efter ett tag. Förvaltningsrätten konstaterar att det i och för sig är en smula märkligt att utomstående personer inte tidigare har uppmärksammat blåmärken på barnen. Förskolepersonalen har dock för socialtjänstens utredare uppgett att de inte klär av och på Azmina och Sahahb som de gör med yngre barn. De har någon gång bytt tröja på Azmina och Sahahb, men det sker inte ofta. Det kan också konstateras att familjens läkare inte har träffat barnen med någon större regelbundenhet. Vad gäller det påstådda blåmärket på Aytahbs arm finns det förvisso inte antecknat från läkarundersökningen den 6 mars 2010, men jourhemsmamman har som ovan nämnts uppgett att hon faktiskt sett ett blåmärke. Läkarundersökningarna utförda den 31 mars 2010 gjordes mer än tre veckor efter de omedelbara omhändertagandena och att det då inte observerades några blåmärken kan knappast anses som konstigt. Då förskolepersonalen har berättat att Azmina och Sahahb lekt lugnt på förskolan den 5 mars 2010 och inte skadat sig är det enligt förvaltningsrättens mening otänkbart att Azmina och Sahahb skulle ha fått blåmärkena i fråga efter det att de gått till förskolan. Förvaltningsrätten ser det också som helt uteslutet att barnen skulle ha fått blåmärkena i jourhemmet. - Därtill ska läggas Azminas och Sahahbs berättelser i jourhemmet. De båda barnen, och då främst Sahahb, har där berättat både i ord och genom att visa med rörelser att de blivit slagna av fadern. Azmina har för jourhemsmamman berättat att hon fått smisk även av modern. Sahahb, som vid flera tillfällen berättat att hon fått smisk, har även vid ett tillfälle då Aytahb skrikit gått fram och skakat henne. När jourhemsmamman sagt till henne har Sahahb svarat att fadern sagt att de ska göra så när bäbisen skriker. Vid besök av utredande handläggare har Sahahb redan efter några minuters kontakt med handläggaren med egna ord och gester berättat hur fadern skakat Aytahb och slagit Sahahb samt hur han skrikit till barnen. Såvitt förvaltningsrätten kan bedöma har Azminas och Sahahbs berättelser kommit spontant. Förvaltningsrätten finner ingen anledning att tro att barnen har hittat på dem eller att språkförbistringar kan vara en förklaring. När förvaltningsrätten gör en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner rätten det därför styrkt att Azmina, Sahahb och Aytahb har utsatts för fysisk misshandel i hemmet och att denna, åtminstone vad gäller Azmina, har utövats av båda föräldrarna. Förvaltningsrätten kan inte se att misshandeln även skulle ha utövats av någon annan. - Nämnden anför också att Azmina och Sahahb har utsatts för psykisk misshandel genom att de blivit kallade saker som idiot av sina föräldrar samt att de varit tvungna att se sina syskon bli utsatta för våld. Med psykisk misshandel menas enligt förarbetena exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terror (prop. 1989/90:28 s. 107). Ett annat exempel är då ett barn ständigt lever under hot av något slag (jfr SOSFS 1997:15). - Förvaltningsrätten finner inte heller här skäl att misstro Azmina och Sahahb när de berättar vad de blivit kallade av sina föräldrar. Dock anser förvaltningsrätten det inte utrett att omfattningen är sådan att det kan klassas som psykisk misshandel. Däremot får det faktum att Azmina och Sahahb har utsatts för våld och har tvingats bevittna när syskon blivit det anses utgöra fysisk misshandel (här torde ha avsetts psykisk misshandel Red:s anm.) i LVU:s mening. Mot bakgrund av det anförda finner förvaltningsrätten det därför visat att Azmina och Sahahb har utsatts även för psykisk misshandel. Detta kan dock, på grund av Aytahbs ringa ålder, inte göras gällande avseende henne. - Brister i omsorgen - Enligt nämnden föreligger brister i omsorgen genom att föräldrarna inte har gett Azmina och Sahahb fasta rutiner kring daglig hygien och omvårdnad. Nämnden anser det oklart om föräldrarna tillsett de båda barnens behov av en god och regelbunden kost. Föräldrarna brister också i sin förmåga att se Azmina och Sahahb som de fungerar i verkligheten och genom att de överlåtit oacceptabelt mycket ansvar på Azmina. För Aytahbs del synes omsorgsbristen bestå i att föräldrarna överlåter mycket ansvar på Azmina för Aytahb och att det finns en stor risk för att Aytahb därmed ska komma till skada. - Barn har behov av få såväl fysisk omvårdnad som att få sina psykiska behov tillgodosedda. Vad först gäller den fysiska omvårdnaden framgår av utredningen att jourhemmet uppgett att de fått lära Azmina och Sahahb att borsta tänder morgon och kväll samt att tvätta sig och att de har fått lära Sahahb att torka sig med papper när hon har varit på toaletten. Vidare uppger jourhemmet att såväl Azmina som Sahahb äter mycket och hamstrar mat. Samtidigt finns dock uppgifter från bl.a. hörd förskolepersonal som uppger att de inte sett några omsorgsbrister alls vad gäller den fysiska omvårdnaden. De läkarundersökningar som gjorts av barnen har heller inte visat på några som helst omsorgsbrister i det avseendet. I utredningen konstateras också att de gånger föräldrarna brustit i att tillgodose Azminas och Sahahbs behov av kläder anpassade för vädret, samt i rätt storlek, har föräldrarna efter tillsägelse från förskolepersonal åtgärdat detta. Förvaltningsrätten kan därför inte finna annat än att det inte på något sätt är visat att det föreligger brister i omsorgen vad gäller den fysiska omvårdnaden av Azmina, Sahahb och Aytahb. - Vad därefter gäller barnens psykiska behov har jourhemmet observerat att Azmina tar ett stort ansvar för sina systrar, framförallt för Aytahb. Såvitt förvaltningsrätten kan se är det inte otänkbart att detta åtminstone delvis kan förklaras med att barnen nu befinner sig i en annan miljö än hemmet. Förvaltningsrätten finner det inte visat att föräldrarna har överlåtit så mycket ansvar på Azmina att det i sig skulle utgöra en omsorgsbrist. Beträffande Sahahb finns det uppgifter från såväl jourhemmet som förskolan om att hon ibland går i sig själv och är onåbar för omvärlden. Enligt hörd förskolepersonal har man försökt diskutera Sahahbs problem med föräldrarna, men utan att få något gensvar. Föräldrarna å sin sida har uppgett att förskolan inte har tagit upp frågan med dem och att de aldrig sett Sahahb bete sig så hemma. Förvaltningsrätten konstaterar att det kan vara så att Sahahb agerar annorlunda när hon är i en annan miljö än hemmet och när det är många personer runt omkring henne. Mot bakgrund av det, och då det inte klart framgår att föräldrarna faktiskt har uppfattat informationen från förskolan, kan förvaltningsrätten inte se att det föreligger brister i omsorgen vad gäller Sahahbs psykiska behov. - Annat förhållande i hemmet - Nämnden påstår också att det på grund av annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skadas och hänvisar till att fadern gett barnen tungkyssar samt Azminas och Sahahbs sexualiserade beteende. Förvaltningsrätten konstaterar därvid att det får anses högst olämpligt att ge sina barn tungkyssar. Vad som framkommit om dessa samt i övrigt om Azminas och Sahahbs beteende kan dock enligt förvaltningsrättens mening inte anses utgöra ”annat förhållande i hemmet” eller någon annan grund. - Påtaglig risk - Frågan är därefter om den fysiska och, i förekommande fall, psykiska misshandeln utgör en påtaglig risk för att Azminas, Sahahbs och Aytahbs hälsa och utveckling skadas. Vid bedömningen av om det föreligger en påtaglig risk för skada eller inte måste utgångspunkten vara barnets aktuella situation och en närliggande eller klart förutsebar utveckling av denna (jfr RÅ 2009 ref. 64). Vad gäller själva begreppet ”påtaglig risk för skada” ligger, enligt förarbetena till LVU, i det att det inte kan vara fråga om någon ringa risk för skada. Övergående eller mindre betydande risk är alltså inte tillräckligt för ett ingripande enligt LVU. Det ska gå att konstatera att risken för skada har sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov (a. prop. s. 107). - Förvaltningsrätten har ovan funnit att Azmina, Sahahb och Aytahb har utsatts för fysisk misshandel samt att Azmina och Sahahb därtill har utsatts för psykisk misshandel. Såvitt förvaltningsrätten kan bedöma av Azminas och Sahahbs berättelser är det i detta fall inte fråga om någon enstaka överilad handling. Mot bakgrund av detta och barnens ringa ålder, får det anses föreligga en påtaglig risk för att de tre barnens hälsa och utveckling skadas. - Samtycke - Vad slutligen gäller frågan om behövlig vård kan ges med samtycke gör förvaltningsrätten följande bedömning. För att behövlig vård ska kunna ges på frivillig väg måste det föreligga åtminstone någon form av insikt hos föräldrarna om den problematik som har föranlett frågan om vård. I förevarande fall nekar dock föräldrarna helt till att de har utsatt Azmina, Sahahb och Aytahb för fysisk och psykisk misshandel. Vid ett sådant förhållande går det, enligt förvaltningsrättens mening, inte att garantera att behövlig vård kan ges på frivillig väg. - Sammanfattningsvis finner förvaltningsrätten att grund föreligger för vård av Azmina, Sahahb och Aytahb med stöd av 1 och 2 §§ LVU. - Förvaltningsrätten bifaller Individ- och familjeomsorgsnämndens, Sigtuna kommun, ansökningar och förordnar att Azmina, Sahahb och Aytahb ska beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU. Domen gäller omedelbart.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2010-07-01, Dinnetz, Åberg, referent samt nämndemännen Wikström och Ahlberg) yttrade: Förvaltningsrätten har i sin dom redogjort för tillämpliga bestämmelser och för nämndens utredning. - Fråga i målet är om det föreligger ett vårdbehov enligt 1 och 2 §§ LVU för Azmina, Sahahb och Aytahb. Nämnden har ansökt om vård enligt LVU då nämnden anser att det på grund av fysisk eller psykisk misshandel avseende Azmina, Sahahb och Aytahb, brister i omsorgen avseende Azmina och Sahahb eller något annat förhållande i hemmet avseende Azmina och Sahahb finns en påtaglig risk för att deras hälsa och utveckling ska skadas. - Brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. - Förvaltningsrätten har i den överklagade domen funnit att det inte finns en påtaglig risk för att Azminas och Sahahbs hälsa och utveckling skadas till följd av brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. Kammarrätten konstaterar att det uppträdande barnen uppvisar i jourhemmet skiljer sig påtagligt från hur barnen enligt de uppgifter som presenterats i målet uppträtt innan omhändertagandet. Det är svårt att utan att någon särskild utredning i denna fråga presenterats av nämnden dra slutsatser av om detta förändrade beteende skulle kunna ha sitt upphov i brister i föräldrarnas omsorg om barnen eller annars från hemmiljön. Kammarrätten finner sammantaget att vad som framkommit i målet inte ger skäl att göra någon annan bedömning än den förvaltningsrätten gjort i denna del. - Fysisk och psykisk misshandel - Förvaltningsrätten har i det överklagade avgörandet funnit att alla barnen utsatts för fysisk misshandel samt att Azmina och Sahahb även utsatts för psykisk misshandel. Förvaltningsrätten fann därvid att det förelåg en påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skulle skadas. - Reglerna i 2 § LVU utgör en skyddslagstiftning för att barn inte ska fara illa i hemmet. Ett beslut om beredande av vård med stöd av LVU innebär ett betydande ingrepp i familjelivet. Rättssäkerheten kräver att ett ingripande med stöd av nämnda bestämmelse inte baseras på lösa grunder. Rekvisitet påtaglig risk för skada i paragrafen infördes som en nyhet vid tillkomsten av gällande LVU år 1990. Avsikten med att införa begreppet var (prop. 1989/90:28 s. 60 f.) att åstadkomma en precisering av lagstiftningens grunder för tvångsvård genom beskrivning i lagtext av den risknivå som krävs. I uttrycket ligger (a. prop. s. 63 och 107) att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att skaderisk är för handen. Det ska inte vara fråga om enbart ringa risk för skada. - Nämndens beslut om omedelbart omhändertagande byggde i princip på tre olika händelser varav de två första har relevans för frågan om barnen utsatts för misshandel. Händelserna har redovisats i förvaltningsrättens dom. Nämnden har inte kompletterat utredningen med uppgifter om förhållanden i tid före omhändertagandet som stöder att misshandel har ägt rum. Däremot har utredningen kompletterats med uppgifter från händelser i jourhemmet, dvs. efter omhändertagandet. Även dessa händelser beskrivs i förvaltningsrättens dom. Vad som i huvudsak anförts är att barnen enligt uppgifter vid olika tillfällen i jourhemmet på något sätt uttryckt att de blivit slagna eller fått smisk. Sahabh har visat hur M.A.D. skakar Aytahb när hon gråter. Vidare har anförts att när barnen kom till jourhemmet hade Azmina och Sahahb blåmärken på stjärten och en bit på ryggen. Barnen uppges även reagera negativt på mörka män. - När det gäller barns egna utsagor bör utgångspunkten normalt vara att det ligger någon sanning bakom att barnen gett uttryck för att ha utsatts för våld. Barnen har också enligt utredningen upprepat detta flera gånger. Detta talar för att någonting har hänt. I målet finns dock andra faktorer som gör att dessa uttalanden inte utan vidare kan läggas till grund för att konstatera att fysisk eller psykisk misshandel har ägt rum. När barnen lämnade de utsagor som lett till det omedelbara omhändertagandet var de endast tre år gamla. Enligt uppgift kan vidare Sahahb vara svår att förstå. Det finns därför utrymme för att de uppgifter som lämnats vid dessa tidpunkter inte har tolkats korrekt. Vad gäller upphovet till Azminas smärta vid toalettbesök har annan fullt naturlig förklaring getts till detta. När det gäller de uppgifter som lämnats efter omhändertagandet kan det konstateras att det av vittnesförhöret i förvaltningsrätten framgår att barnen av förskolan blev upplysta om att de fördes bort för att M.A.D. slog dem. Vid den muntliga förhandlingen har klagandena anfört att den omständigheten att barnen fått reda på att de blivit omhändertagna för att de blivit slagna av M.A.D. samt dessutom blivit fotograferade och fått uppmärksamhet när det påtalat att de fått smisk kan innebära att de för att fortsätta att få denna uppmärksamhet fortsätter berätta om detta. Utredningen visar inte mer direkt hur ofta och i vilka sammanhang uttalanden gjorts. Det är svårt att av de uppgifter som lämnats få en bild av i vilken form, hur och i vilken omfattning slag/smisk ska ha utdelats. Förskolan har trots att personalen efter redovisade tillfällen bör ha varit extra uppmärksamma inte iakttagit några skador på barnen eller misstänkt att misshandel förekommit. Av ingivna journaler och övriga uppgifter i målet framgår att alla barnen vid olika tillfällen läkarundersökts både innan och efter omhändertagandet. Ingen läkarundersökning ger stöd åt uppgiften att misshandel av något av barnen har ägt rum. Av i förvaltningsrätten och kammarrätten hållna vittnesförhör framgår att familjen lever väldigt öppet med mycket nära kontakt med grannar. Barnen har såvitt kan förstås dagligen vistats på gården. Kontakten har bl.a. inneburit att barnen sovit över hos någon granne, badat på gården, lagat mat hos en granne själva eller med mamman och lekt med grannars husdjur. Familjerna har umgåtts på den gemensamma gården. Ingen av dessa personer som hörts under ed har heller iakttagit några skador på barnen eller överhuvudtaget sett något i barnens eller föräldrarnas beteende som skulle tyda på det. Ett av vittnena som bor granne har vidare uppgett att det är så lyhört mellan lägenheterna att det hörs in. - Nämnden har anfört att ingivna fotografier visar blåmärken och att dessa blåmärken inte har uppkommit hos jourhemsfamiljen eller på förskolan. Föräldrarna å sin sida har uppgett att de inte slagit barnen och att dessa märken inte fanns på morgonen när de lämnade hemmet. Till stöd för att blåmärken inte härrör från misshandel utförd av föräldrarna har vittnet C.A. i förvaltningsrätten uppgett att hon badade barnen kvällen innan omhändertagandet och att det då inte fanns några blåmärken. Föräldrarna har uppgett att det finns andra tänkbara förklaringar till hur dessa skador om de utgör blåmärken har uppstått, såsom på förskolan eller på jourhemmet. Det är enligt kammarrättens mening inte möjligt att av den utredning som presenterats uttala sig om hur dessa uppstått, när de uppstått och vem eller vad som tillfogat dem dessa. Det kan också konstateras att ifrågavarande blåmärken inte har bekräftats vid någon läkarundersökning. Sammantaget finner kammarrätten att utredningen i målet inte, med den grad av säkerhet som krävs för beredande av vård, visar att det förekommit sådan fysisk eller psykisk misshandel av Azmina, Sahabh eller Aytahb som åsyftas i 2 § LVU. - Eftersom inte heller brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet visats föreligga saknas förutsättningar för beredande av vård med stöd av LVU. M.A.D:s och N.A.D:s överklaganden ska därför bifallas. - Med bifall till överklagandet upphäver kammarrätten förvaltningsrättens dom och avslår Sigtuna kommuns, Individ- och familjeomsorgsnämnden, ansökan om vård enligt LVU av Azmina, Sahahb och Aytahb. Domen i denna del gäller omedelbart.

Ordföranden Svahn Lindström var skiljaktig när det gällde frågan om de tre barnen utsatts för fysisk och psykisk misshandel i hemmet och anförde följande. Jag instämmer i förvaltningsrättens bedömning att utredningen i målet med tillräcklig grad av säkerhet ger stöd för att Azmina, Sahahb och Aytahb har utsatts för fysisk misshandel i hemmet och att denna, åtminstone när det gäller Azmina har utövats av båda föräldrarna. De i kammarrätten hörda vittnena leder inte till någon annan bedömning. Jag instämmer även i förvaltningsrättens bedömning att Azmina och Sahahb, men inte Aytahb, har utsatts för psykisk misshandel genom att tvingats bevittna när syskon utsatts för fysisk misshandel. - Slutligen gör jag samma bedömning som förvaltningsrätten att det finns en påtaglig risk för att de tre barnens hälsa och utveckling skadas och att den vård som barnen har behov av inte kan tillgodoses genom frivilliga insatser. Vården måste därför ske med stöd av LVU. Överklagandena ska därför avslås. - I övrigt är jag ense med majoriteten.

Domskäl

Högsta förvaltningsdomstolen (2011-02-11, Billum, Kindlund, Brickman, Jermsten, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för avgörandet.

Rättslig reglering

Enligt 1 § andra stycket LVU ska den som är under 18 år beredas vård om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Enligt 2 § LVU ska vård beslutas om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet.

I 1 § femte stycket LVU föreskrivs att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt lagen.

Av förarbetena framgår följande om utgångspunkterna för lagstiftningen. De grundläggande behov som barn har rätt att få tillgodosedda av sina föräldrar och andra vårdnadshavare anges i 6 kap. 1 § föräldrabalken. Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. De ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Bestämmelserna i föräldrabalken anger således dels vilka grundläggande rättigheter som ett barn har, dels att det i första hand är föräldrarna som ska tillvarata dessa rättigheter. I de fall barns grundläggande rättigheter allvarligt kränks är samhället skyldigt - under de förutsättningar som anges i LVU - att ingripa för att skydda barnet. En lag som reglerar möjligheterna att i vissa fall skydda barn mot t.ex. deras föräldrar måste ha sin utgångspunkt i det förhållandet att barn är sårbarare än vuxna och att barn inte på samma sätt som vuxna kan föra sin talan. - Ju äldre och mognare barnet är desto större hänsyn bör man ta till dess uttalade önskan. Mindre barn är mer utlämnade till omgivningens vilja och förmåga att förstå deras uttryckssätt. Ju mindre barnet är desto känsligare är det för förhållanden i omgivningen och desto större är dess beroendeställning gentemot föräldrarna. - Tidsfaktorn är också en viktig aspekt. Såväl den kroppsliga som den psykiska utvecklingen sker oerhört snabbt under barnets tidiga år. - Det behövs mot denna bakgrund en betydande observans från socialtjänstens sida när det gäller de små barnens situation (prop. 1989/90:28 s. 57-58).

I fråga om vad som avses med ”påtaglig risk” och när sådan kan anses föreligga anges följande i förarbetena. Begreppet "påtaglig risk" förekommer i lagstiftningen som beviskrav i vissa sammanhang (bl.a. 26 kap. 7 § brottsbalken och 4 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter). Uttrycket används för att beskriva att risken är konkret, dvs. att det ska finnas omständigheter som ger belägg för att risk för skada föreligger. - Det får alltså inte vara fråga om något subjektivt antagande om att barnet löper risk att skadas. Inte heller får ovidkommande omständigheter - som t.ex. allmänna samhällsvärderingar - läggas till grund för ett tvångsomhändertagande. Det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att risk föreligger. - Med "misshandel" avses både fysisk och psykisk misshandel. Redan en ringa grad av fysisk misshandel kan anses utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling om den inte är att betrakta som en enstaka överilad handling. Misshandel av allvarligare slag bör regelmässigt leda till att den unge omhändertas för vård, åtminstone för en tid. Med psykisk misshandel avses exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terrorisering (a. prop. s. 63 och 65).

I prop. 2002/03:53, som ligger till grund för bestämmelsen i 1 § femte stycket LVU, anfördes bl.a. följande (s. 76-77 och 105). En av de grundläggande principerna i barnkonventionen är principen om barnets bästa. Enligt artikel 3 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. I 1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) föreskrivs att när åtgärder rör barn det särskilt ska beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. I 6 kap. 2 a § föräldrabalken föreskrivs att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid avgörande enligt kapitlet av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. I båda lagarna har bestämmelsen utformats med barnkonventionen som förebild. LVU saknar motsvarande bestämmelse. Lagen är primärt en skyddslag för barn och unga och de insatser som görs och beslut som fattas ska vara till den unges bästa. Barnkommittén konstaterade emellertid i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) att rättsutvecklingen tenderat att inte alltid sätta den unges intresse främst. LVU reglerar enbart åtgärder och beslut som riktar sig till barn och unga när det föreligger en påtaglig risk för att deras hälsa och utveckling skadas. Det handlar om samhällets mest utsatta barn och ungdomar och det torde inte finnas några andra intressen som skulle kunna ha samma tyngd vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas. I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde. Bestämmelsen bör därför utformas så att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Inga andra intressen kan sålunda få ta över vad som är bäst för den unge.

Propositionen utgår, i den del som är aktuell här, från LVU-utredningens betänkande Omhändertagen (SOU 2000:77). I betänkandet anfördes bl.a. att anledningen till att LVU inte alltid har uppnått sitt syfte som skyddslag för barnet är att lagen har lästs och tolkats utifrån ett föräldraperspektiv och att det kan ha sin grund i Europakonventionens fokusering på familjen i första hand. Med barnkonventionens utgångspunkt ska i stället det enskilda barnets rättigheter och behov sättas i centrum. Att barnet inte synliggörs i utredningar och rättsliga beslut botas inte främst genom att de rättsliga förutsättningarna för ingripanden ändras. Det är snarare fråga om att förändra synsättet hos dem som tillämpar lagen. Därför behövs det uttryckliga bestämmelser som kan förändra synen på barnet från att ha varit en del av sina föräldrar till att ha ett eget värde (s. 94).

Utredningen i målet

Av utredningen framgår bl.a. att de två äldsta barnen var för sig - Azmina redan på hösten 2008 och Sahahb på hösten 2009 - har berättat för personal på förskolan att de blivit slagna av sin pappa. Förskolepersonalen har också vid olika tillfällen lagt märke till att fadern tungkysste barnen när han tog farväl av dem. Vidare har personalen observerat och oroats av att Sahahb ibland slutade tala och svara på tilltal, stod helt stilla och inte var kontaktbar. Hon hade också svårt att leka med andra barn än Azmina.

Jourhemsföräldrarna har rapporterat att de direkt efter omhändertagandet upptäckte att både Azmina och Sahahb hade flera blåmärken tvärs över ryggen och ryggslutet. Dessa märken har dokumenterats med fotografier. Efter hand har flickorna berättat att båda föräldrarna har slagit dem - oftast fadern - och gett dem kränkande tillmälen samt att fadern också skakat babyn Aytahb och kastat ner henne i sängen. Flickorna har också visat ett distanslöst och gränsöverskridande beteende mot jourhemsföräldrarna och andra vuxna och med tiden ett allt mer avvikande och sexualiserat beteende.

Efter kammarrättens dom har barnen lämnat uppgifter om att fadern också har utsatt dem för upprepade och allvarliga sexuella övergrepp. Deras avvikande beteende har tilltagit och utvecklats på ett sätt som har medfört att socialnämnden efter konsultationer med BUP har tvingats skilja barnen åt och placera Azmina i ett annat jourhem.

I ett intyg från BUP i september 2010 anförs att flickornas symtom stämmer väl med bilden av posttraumatiskt stressyndrom i allvarlig form. Azmina beskrivs som en allvarligt traumatiserad flicka med tecken på identitetsförlust och stora svårigheter när det gäller sociala kontakter med såväl andra barn som vuxna. Hon har också ett tydligt självskadebeteende. Hon bedöms behöva en långvarig terapeutisk behandling med fokus på hennes traumatisering. Sahahb har uppvisat tydliga tecken på att vara utsatt. Hon försvinner in i sig själv och blir okontaktbar. Även hon bedöms vara i behov av enskild terapeutisk behandling.

BUP har också i september 2010 tillstyrkt socialtjänstens beslut att upphäva föräldrarnas umgängesrätt med barnen eftersom barnen mått mycket dåligt efter de tre tillfällen efter omhändertagandet då de träffat föräldrarna och deras redan allvarliga symtom har förstärkts.

Bedömning

Vid tiden för kammarrättens dom förelåg följande uppgifter i målet. Azmina och Sahahb hade redan i treårsåldern var för sig berättat för personal på förskolan att deras far slog dem. Förskolepersonalen hade oroats av Sahahbs avskärmningsepisoder och av att fadern tungkysst barnen. Jourhemsföräldrarna hade upplyst att Azmina och Sahahb vid omhändertagandet den 5 mars 2010 hade tvärgående långsmala blåmärken över ryggen och ryggslutet - vilket också dokumenterats med fotografier - och att Aytahb hade ett blåmärke på överarmen. Jourhemsföräldrarna och socialnämndens handläggare hade sagt att Azmina och Sahahb förhållandevis ingående berättat om hur de utsatts för upprepad och allvarlig misshandel och hur fadern skakat Aytahb och kastat henne i sängen. Azmina och Sahahb hade också uppvisat ett gränslöst och sexualiserat beteende mot vuxna och mot varandra.

Det står klart att dessa uppgifter, om de lämnats oemotsagda, hade varit grund för vård enligt LVU. En fråga i målet är därför om de invändningar som föräldrarna har gjort i målet rubbar tilltron till uppgifterna eller av annan anledning medför att dessa inte ska föranleda något ingripande.

Modern har efter omhändertagandet i mars 2010 inledningsvis uppgett att både hon och fadern slår barnen på händerna när de inte lyder. Hon har senare återtagit den uppgiften och sagt att hon har blivit missförstådd. Azminas uppgift på hösten 2008 - att hon hade ont för att hennes pappa hade slagit henne hårt - beror enligt föräldrarna också på ett missförstånd; i själva verket skulle hon ha menat att hon hade ont på grund av förstoppning. Även Sahahbs berättelse ett år senare att fadern slår henne på händerna och fötterna har föräldrarna förklarat med att dottern kan vara svår att förstå.

Föräldrarna har hävdat att Azmina och Sahahb har svårt att förstå och tala svenska, men förskolepersonalen och de utredande handläggarna anser att barnen både förstår och talar språket bra. Högsta förvaltningsdomstolen finner att det som har framkommit i målet inte ger anledning att tro att förskolepersonalen på grund av barnens låga ålder eller deras språkliga förmåga skulle ha feltolkat så enkla och konkreta uppgifter som att fadern har slagit dem. Det finns inte heller någon annan omständighet som tyder på att förskolepersonalen har missförstått vad barnen har sagt. Det saknas därför grund för antagandet att personalen har missuppfattat flickornas uppgifter.

När det gäller tungkyssarna har fadern inledningsvis sagt dels att förskolepersonalen har överdrivit, dels att hans kompisar också gör så med sina barn. Han har uppgett att barnen vill att han ska göra så och blir arga och ledsna om han inte gör det. Modern har anfört dels att det kan finnas vissa kulturella skillnader i fråga om tungkyssar, dels att flickorna har pussat fadern på hakan. Hon ser ingen fara med ett kyssande med tungan. Hennes man brukar säga till barnen att de ska öppna munnen och sedan pussar han dem under kinden. Ingen av föräldrarna har lagt märke till Sahahbs avskärmningsepisoder och de har aldrig uppmärksammat att barnen har ett avvikande och sexualiserat beteende mot varandra och mot främmande vuxna. De har anfört att de anser att barnen mår bra och är glada och lyckliga samt att de inte behöver någon vård eller någon hjälp från samhällets sida.

Högsta förvaltningsdomstolen finner att föräldrarnas skiftande, vaga och tvetydiga invändningar inte kunnat vederlägga barnens, förskolepersonalens och jourhemsföräldrarnas uppgifter och iakttagelser.

Fadern har också ifrågasatt om de märken på barnens ryggar och ryggslut som syns på bilderna från omhändertagandedagen över huvud taget är blåmärken. Modern har hävdat att det är födelsemärken. De har anfört att barnen inte hade några blåmärken när de lämnades till förskolan den 5 mars 2010 och att märkena, om det är blåmärken, kan ha uppkommit i förskolan eller i jourhemmet. Barnens uppgifter efter omhändertagandet att de har blivit slagna i föräldrahemmet måste enligt föräldrarna förklaras med att barnen fantiserar för att de har suggererats till det av jourhemsföräldrarna eller av socialtjänstens personal och för att de vill ha uppmärksamhet. Sahahbs uppgift att fadern har brukat skaka Aytahb kan ha att göra med att Sahahb möjligen har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Vid den muntliga förhandlingen i kammarrätten har flera av föräldrarna åberopade vittnen, de flesta grannar eller vänner till föräldrarna, intygat att de inte sett några skador på barnen eller iakttagit något i barnens eller föräldrarnas beteende som skulle tyda på misshandel.

Högsta förvaltningsdomstolen finner att de skador på barnens ryggar som jourhemsmamman har observerat och fotograferat uppenbarligen är blåmärken. På grund av deras utseende och placering kan det antas att de har uppkommit genom att någon har slagit barnen med ett tillhygge. Eftersom ingenting talar för att detta har inträffat i förskolan eller i jourhemmet måste skadorna antas ha uppkommit i hemmet eller i varje fall när barnen har befunnit sig i föräldrarnas vård. Möjligheten att barnen har hittat på uppgifterna om misshandel i föräldrahemmet för att få uppmärksamhet framstår som mycket osannolik. Att vittnen har uppgett att de inte har sett barnen bli slagna och inte tror att något sådant har förekommit visar inte heller att barnens uppgifter är felaktiga.

Sammanfattningsvis finner Högsta förvaltningsdomstolen att de invändningar som föräldrarna gjort och den vittnesbevisning som kammarrätten har tillåtit inte rubbar tilltron till uppgifterna från barnen, förskolepersonalen, jourhemsfamiljen och socialtjänstens handläggare. Kammarrätten borde därför ha avslagit överklagandena.

Den utredning som numera har tillkommit, främst intygen från BUP och ytterligare uppgifter från jourhemsföräldrarna, befäster uppfattningen att förutsättningar för vård enligt 2 § LVU av Azmina och Sahahb föreligger. Med hänsyn till vad som kommit fram om förhållandena i hemmet finns det en påtaglig risk för att även Aytahbs hälsa och utveckling skadas om vården upphör. Individ- och familjeomsorgsnämndens överklagande ska därför bifallas.

Domslut

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut förvaltningsrättens dom innehåller i fråga om vård enligt LVU av Azmina, Sahahb och Aytahb.

Föredraget 2010-12-16, föredragande Noring, målnummer 4216-10