RÅ 1997 not 102

Not 102. Överklagande av Riksförsäkringsverket ang. rehabiliteringsersättning. -Länsrätten i Östergötlands län (1992-09-03, ordf. Lagergren) upphävde ett beslut som meddelats av Östergötlands läns allmänna försäkringskassa och förklarade Lars W. berättigad till rehabiliteringsersättning för tiden januari-december 1992. - Riksförsäkringsverket överklagade. - Kammarrätten i Jönköping (1994-03-25, Lindgren, Lihuvudh, Lundgren): Frågan i målet gäller om den utbildning vid folkhögskola som Lars W. genomgick under 1992 skall bedömas som sådan arbetslivsinriktad rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring eller om vistelsen där skulle uppfattas som en renodlad medicinsk rehabilitering. - För att arbetslivsinriktningen skall vara uppfylld ställs inte krav på att utbildningen direkt skall leda fram till placering på arbetsmarknaden, utan det räcker att utbildningen har orienterande karaktär och utgör en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning. Detta framgår också av 2 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. - Lars W. var vid utgången av studietiden vid folkhögskolan ännu inte "färdigrehabiliterad" och någon tidpunkt för när han kunde stå till arbetsmarknadens förfogande kunde inte heller fastställas. Dessa förhållanden saknar i och för sig inte helt betydelse vid aktuell bedömning. Med hänsyn till att det i Lars W:s fall erfordrats en längre rehabilitering samt att utbildningen varit av grundläggande karaktär och syftat till att stärka Lars W:s ställning på arbetsmarknaden skall dock utbildningen uppfattas som sådan arbetslivsinriktad rehabilitering som åsyftas i 22 kap. 7 § lagen om allmän försäkring. Det förhållandet att Lars W. efter den avslutade utbildningen hade ett fortsatt behov av medicinsk/psykologisk behandling och att vistelsen vid folkhögskolan tillgodosett även andra behov än de renodlat arbetslivsinriktade förändrar inte heller kammarrättens bedömning. - Kammarrätten lämnar Riksförsäkringsverkets talan utan bifall. - Riksförsäkringsverket fullföljde sin talan. - Lars W. förelades att yttra sig men avhördes inte. - Regeringsrätten (1997-05-22, Brink, Tottie, Werner, Baekkevold, Sandström): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 22 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring skall rehabilitering som avses i kapitlet syfta till att återge den som har drabbats av sjukdom hans arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Rehabiliteringsåtgärder skall enligt paragrafens andra stycke planeras i samråd med den försäkrade och utgå från dennes individuella förutsättningar och behov. - Enligt 22 kap. 7 § första stycket lagen om allmän försäkring utges rehabiliteringsersättning när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. - I 2 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning föreskrivs att rehabiliteringsersättning får lämnas till den som genomgår 1. yrkesutbildning, 2. allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning, eller 3. orienterande utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller föråldrad skolutbildning.- För grundutbildning för vuxna lämnas inte rehabiliteringsersättning. - Syftet med en rehabiliteringsåtgärd som ger rätt till rehabiliteringsersättning skall vara att förkorta sjukdomstid, att helt eller delvis förebygga att sjukdomen leder till nedsatt arbetsförmåga eller att helt eller delvis häva en befintlig nedsättning av arbetsförmågan. De rehabiliteringsåtgärder som kan berättiga till rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den försäkrades sida. Rehabiliteringsersättning kan ges även i samband med utbildning. Denna skall avse yrkesutbildning, allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning eller orienterande utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller föråldrad skolutbildning (jfr prop. 1990/91:141, s. 60-62 och 91-92, 1990/91:SfU 16 s. 28-30 samt Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1991:12). - Fråga uppkommer i målet om den folkhögskoleutbildning som Lars W. genomgått under tiden januari-december 1992 skall anses vara sådan rehabilitering som berättigar till rehabiliteringsersättning.-Av handlingarna i målet framgår följande. Lars W., som är född 1958, har sedan 10-årsåldern haft psykiska besvär i form av socialt handikappande ångest och har missbrukat alkohol och lugnande medel. Besvären har allvarligt begränsat möjligheterna till utbildning och sociala kontakter. Lars W. vistades under tiden den 16 februari 1987 - den 31 december 1990 på behandlingshemmet STAC, Mullsjö. Leg. läkaren Ulla Rydå, specialist i barn- och ungdomspsykiatri samt konsultläkare vid STAC, konstaterade i intyg den 10 mars 1991 att Lars W:s bruk av alkohol och sedativa måste uppfattas som klart sekundärt till de psykiska problemen. Lars W. var vid tiden för intygets utfärdande på väg att orientera sig mot samhällets krav. Enligt Ulla Rydå måste detta självfallet ske successivt och med stöd av fortsatt terapi. Förtroendeläkaren Curt Blomqvist vid Östergötlands läns allmänna försäkringskassas lokalkontor i Norrköping anförde den 29 april 1991 att folkhögskolestudier under tre år som uppföljning på den tidigare behandlingen vid kollektiv mycket väl kunde vara en positiv åtgärd vad gäller Lars W:s fortsatta utveckling men knappast kunde betraktas som en helt oundgänglig behandling för att han skulle uppnå arbetsförmåga. Psykoterapeuten Peter Tyrén, institutet för taktisk psykoterapi i Malmö, yttrade bl.a. följande i brev till försäkringskassan den 24 januari 1992. "Anledningen till att Lars (W.) går på Fridhems Folkhögskola är inte på något sätt en arbetsmarknadsåtgärd utan har hela tiden varit planerad i rehabiliterande syfte. Som jag tidigare nämnt, ingår folkhögskola alt. annan utbildning i alla mina klienters behandling efter heldygnsvården. Anledningen till att utbildning är att föredra framför arbete, är att den psykoterapi som finns kvar att göra ofta kan vara mycket krävande och ge effekter på personens kompetens, detta är nästan alltid möjligt att kompensera under en utbildning, i värsta fall har personen fått gå om en termin. Ett arbete ställer helt andra krav, och därav valet av utbildning parallellt med fortsatt intensiv psykoterapi, erfarenheterna har visat att kombinationen fungerar bra." Av Peter Tyréns brev framgår vidare att Lars W:s psykoterapi fortgick som planerat.- Riksförsäkringsverket gör i målet gällande att den rehabilitering som Lars W. genomgick är att bedöma som en medicinsk/psykologisk alternativt social behandling och inte som en sådan arbetslivsinriktad åtgärd som avses i 22 kap. 7 § lagen om allmän försäkring. Det finns enligt Riksförsäkringsverket inte något uttalat arbetslivsinriktat mål för rehabiliteringen och inte heller någon tidpunkt angiven när rehabiliteringen beräknas vara avslutad. Det är på grund av Lars W:s medicinska/psykiska tillstånd oklart om och när han åter kan stå till arbetsmarknadens förfogande. - Regeringsrätten finner att det av utredningen i målet framgår att syftet med utbildningen mera har varit att utgöra ett led i Lars W:s sociala och medicinska rehabilitering än att vara en direkt förberedelse för att han skulle få eller behålla ett förvärvsarbete. Under sådana förhållanden kan enligt Regeringsrättens mening den i målet aktuella folkhögskoleutbildningen inte betraktas som en sådan arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd som berättigar till rehabiliteringsersättning. Riksförsäkringsverkets överklagande skall därför bifallas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar och fastställer försäkringskassans beslut. (fd II 1997-03-04, Bergström)

*REGI

*INST