RÅ 1997 not 68
Vattenlagen var inte tillämplig i ärende ang. detaljplan (rättsprövning, avslag)
Not 68. Ansökan av Stefan G. m.fl. om rättsprövning av ett beslut ang. detaljplan. -Länsstyrelsen i Stockholms län (1996-06-04) avslog överklaganden från Stefan G. m.fl. av Stockholms kommunfullmäktige beslut den 19 februari 1996, § 43, att anta detaljplan för snabbspårväg i Alvik m.m. (Dp 93021)och detaljplan för snabbspårväg i Alvik depåspår inom stadsdelarna Alvik och Traneberg (T-Dp 94113). Som motivering anförde länsstyrelsen bl.a. följande: Enligt 13 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10, PBL) skall den myndighet som har att pröva överklagande av ett antagandebeslut antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Länsstyrelsen kommer därför att pröva överklagandena i enlighet med klagandenas yrkande att antagandebeslutet skall upphävas. - Inledningvis vill länsstyrelsen framhålla att enligt PBL är det i första hand kommunen som beslutar om markanvändning och byggande. Länsstyrelsen kan vid besvär av enskilda endast pröva frågor som är av betydelse för klaganden i egenskap av sakägare eller boende i mer eller mindre påtagligt nära anslutning till området. Någon prövning av motstående allmänna intressen förutsätts inte ske i prövningen av ett besvärsärende. - Detaljplanen (DP 93021) syftar till att i denna del möjliggöra sammankoppling av de radiella spårförbindelserna utanför innerstaden och på så sätt öka tillgängligheten och skapa en snabbare kollektivtrafik samt att göra det möjligt med en fortsättning norrut genom Ulvsunda-Sundbyberg-Solna. Detaljplanen för depåspår (T-Dp 94113) syftar till att minska det nuvarande depåområdet och att göra det möjligt med en ny anläggning för både södra och norra snabbspårvägen och för 12:ans spårvagn. - EU:s direktiv 85/337 avser bedömning av inverkan på miljön av bl.a. vissa offentliga projekt, såsom spårvägstrafik. Direktivet har beaktats av lagstiftaren bland annat vid tillkomsten av järnvägslagen och vid ändring av 5 kap. 18 § PBL. Till detaljplanen finns i enlighet med 5 kap. 18 § PBL fogat en miljökonsekvensbeskrivning. Denna skyldighet är en följd av EU:s direktiv 85/337 och utgör en del av harmoniseringen av de nationella lagstiftningarna. Enligt länsstyrelsens bedömning uppfyller planens miljökonsekvensbeskrivning de krav som anges såväl i EU-direktivet som i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar. Påståendet att planen strider mot EU-direktivet utgör därför inte grund för att upphäva planen. - En järnvägs/spårvägs planering och prövning enligt järnvägslagen är inte en fråga som måste vara slutligt avgjord för att kommunen skall kunna anta en detaljplan för samma ändamål och markområde. Enligt järnvägslagen får en järnväg inte byggas i strid mot en detaljplan, vilket synes förutsätta att en detaljplan först upprättas för det aktuella området innan en järnvägsplan upprättas. Åberopande av att kommunen inte iakttagit reglerna i järnvägslagen är därför inte heller ett skäl för att upphäva detaljplanen. - Snabbspårvägen avses ianspråkta viss del av Mälarparken för spår och hållplats. Detta medför att parkens tidigare utseende och karaktär av orörd naturmark förändras. Den del som skall ianspråktas är förhållandevis liten och större delen av parken har i detaljplanen avsatts som natur. De klagandes enskilda intresse av att ha parken orörd får vika för det starka allmänna intresset att förbättra kollektivtrafiken för ett stort antal människor i regionen. Skäl att upphäva planen på grund av att Mälarparken blir förändrad föreligger inte. - Det är ofrånkomligt att de som bor intill eller i närheten av en större byggarbetsplats kan komma att störas av exempelvis ljud och ljus. Detta är dock inte skäl som medför att detaljplanen skall upphävas. De befarade ljus- och bullerstörningarna av den framtida spårvagnstrafiken bedöms inte bli så omfattande att denna risk skall medföra att detaljplanen måste upphävas. - Vad de klagande i övrigt anfört medför inte heller att planen skall upphävas. Sammanfattningsvis finner länsstyrelsen att olägenheterna och intrånget för de klagande får anses stå i ett rimligt förhållande till det mål som planen syftar till och att en god balans uppnås mellan de krav som allmänna intressen ger upphov till och enskildas intressen. - Stefan G. m.fl. fullföljde sin talan. - Regeringen (Inrikesdepartementet 1996-10-10) avslog överklagandena med följande motivering: Regeringen konstaterar att flertalet klagande anfört likartade invändningar i sak i detaljplaneärendet. Regeringen finner inte att det i överklagandena till regeringen framkommit något som utgör skäl att ändra länsstyrelsens beslut vad gäller frågan om vilka som haft rätt att överklaga kommunens planbeslut. - Vid prövningen i sak av överklagandena konstaterar regeringen att det av planhandlingarna framgår att olika alternativ till spårsträckning ha diskuterats och utretts. Den i detaljplanen redovisade sträckningen har dock av kommunen bedömts vara den lämpligaste. - Detaljplanen åtföljs av en miljökonsekvensbeskrivning som bl.a. beskriver planens konsekvenser med avseende på naturvård, rekreation, landskapsbild, grundförhållanden, buller m.m. samt vad gäller förhållandena under byggtiden. Detaljplanen innehåller vidare bestämmelser om störningsskydd som bl.a. redovisar vissa maximalt tillåtna bullernivåer för bostadsfastigheter inom området. Planen redovisar däremot inte några bestämmelser om högsta tillåtna bullernivåer i de av spårtrafiken berörda vatten- och naturområdena. - Vad beträffar frågan om konsekvenserna på landskapsbilden framgår bl.a. att den planerade bron över Oxhålet kommer att bli ett nytt och väl synligt inslag i stadslandskapet och att kommunen kommer att ställa stora krav på den estetiska utformningen. Den nya bron skall härvid ges ett vackert och smäckert utseende samt harmoniera med Tranebergsbron och ges en god genomsiktlighet. Landfästena skall ansluta väl till befintlig terräng. Vid strandpromenaderna vid Stora Essingen och Alviksstrand skall brostöden placeras och utformas så att rekreationsvärdet ej minskar. Vidare påtalas angelägenheten av att befintlig vegetation bevaras så långt det är möjligt och att ny planteras som ersättning. - Regeringen finner att den utredning som föreligger i ärendet får anses utgöra tillräckligt underlag för den prövning som skall ske med anledning av överklagandena av kommunens beslut att anta detaljplanerna. - Regeringen finner inte att besluten att anta detaljplanerna kan anses innebära en oriktig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen eller att detaljplanerna medför sådana olägenheter för de klagande att planerna inte kan godtas. - Vad advokaten Per B. anfört om prövningen enligt vattenlagen eller om att en järnvägsbyggnadsplan inte varit tillgänglig utgör inte skäl att upphäva beslutet att anta den aktuella detaljplanen. Vad de klagande framfört utgör inte heller i övrigt skäl att ändra länsstyrelsens beslut eller i övrigt vidta någon åtgärd med anledning av överklagandena. Överklagandena bör därför avslås. - Regeringen erinrar om angelägenheten av att ljudnivån från spårtrafiken begränsas så att bl.a. rekreationsvärdet i berörda natur- och parkområden inte minskar. - I ansökningen yrkade Stefan G. m.fl. om rättsprövning av regeringens beslut och att det skulle upphävas. Vidare hemställde Stefan G. att Regeringsrätten skulle inhämta yttrande från Kammarkollegiet. Sökandena anförde bl.a. följande. Beslutet stred mot 3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) som angav att vattenföretag fick komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget övervägde kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Enligt Lagrådet skulle bestämmelsen tillämpas av samtliga organ som hade att pröva ett vattenföretags tillåtlighet. Om inte annat uttryckligen föreskrevs blev därför kapitlets bestämmelser gällande inte endast för den prövning som skedde av vattendomstolar och förrättningsmän utan även för regeringens prövning, se prop. 1981/82 s. 276. Beträffande ekonomin i vattenföretaget hade regeringen haft tillgång till en utredning från Kungl. Tekniska Högskolan (KTH) som angav att den samhällsekonomiska förlusten blev ca 2,1 miljarder kr, vilket medförde att projektet var uppenbart otillåtet enligt 3 kap. 4 § vattenlagen. Vidare hade Stockholms läns landsting, som var sökande i vattenmålet vari dom meddelats den 2 augusti 1996 (mål nr VA 18/96), påstått att projektet gick med vinst utan att denna kalkyl företetts. Vid regeringens prövning hade begärts att sökandens vinstkalkyl skulle inhämtas men detta hade ej skett. Regeringen hade i sitt beslut anfört att angiven utredning fick anses utgöra tillräckligt underlag. Det kunde då noteras att KTH:s kalkyl utvisande förlust accepterats av Storstockholms Lokaltrafik som ombesörjde kollektivtrafiken för landstingets räkning. Ändå hade regeringen funnit att besluten att anta detaljplanerna inte innebar en oriktig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen eller att detaljplanerna medförde sådana olägenheter för de klagande att planerna inte kunde godtas. - Regeringsrätten (1997-04-16, Wadell, von Bahr, Swartling, Holstad, Eliason): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut följer att Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 § regeringsformen skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är däremot inte avsett att rättsprövningen skall avse politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - De sökande som upptagits i partsförteckningen under nr 55-99 har inte överklagat länsstyrelsens beslut till regeringen och har således inte varit parter i ärendet där. Deras ansökningar om rättsprövning kan därför inte tas upp till prövning. - Flera av de sökande har fört talan hos regeringen men ansetts sakna rätt att överklaga kommunens planbeslut varför deras talan avvisats. Regeringsrätten finner att det inte klart framgår att regeringens avvisningsbeslut strider mot någon rättsregel. - På talan av övriga sökande gör Regeringsrätten följande bedömning. - Regeringsrätten finner inte skäl att inhämta yttrande från Kammarkollegiet. - Bestämmelsen i 3 kap. 4 § vattenlagen har inte varit tillämplig i regeringens ärende. Vad sökandena anfört innebär alltså inte att någon rättsregel åsidosatts. Inte heller framgår det klart av omständigheterna i ärendet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar ansökningarna av dem som upptagits i partsförteckningen under nr 55-99. - Regeringsrätten förklarar med anledning av övriga ansökningar att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 1997-03-05, Falkenborn)