RÅ 1997:33

Statens invandrarverk förordnade den 13 november 1992 advokaten J.E. till offentligt biträde för I.R., född år 1955, i ärende angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529). Invandrarverket avslog i beslut den 4 mars 1994 I.R:s ansökan om uppehållstillstånd m.m. samt avvisade honom med stöd av 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen och förbjöd honom att inom viss tid återvända till Sverige utan tillstånd av verket. Utlänningsnämnden avslog i beslut den 23 september 1994 hans överklagande dit. I.R. avreste därefter till Norge, där han ansökte om asyl. Under tiden den 3-19 oktober 1994 var han omhändertagen på norsk flyktingförläggning och återfördes sedan till Sverige. Polismyndigheten i Östersund beslutade den 20 oktober 1994 att ta I.R. i förvar med stöd av 6 kap. 2 § jämförd med 6 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen. Genom beslut den 24 oktober 1994 av samma polismyndighet förordnades J.E. med stöd av 41 § 9 rättshjälpslagen (1972:429) till offentligt biträde åt I.R. Förvarsbeslutet överklagades till Kammarrätten i Jönköping. J.E. yrkade i kammarrätten ersättning för sitt biträde med 11 225 kr, varav 2 805 kr för arbete i tre timmar, 5 100 kr för tidsspillan i samband med resa Stockholm-Östersund för sammanträffande med huvudmannen och 3 320 kr för utlägg för resekostnad.

Kammarrätten i Jönköping (1994-11-04, von Strokirch, Berg, referent, Gunnarsson) avslog I.R:s överklagande och tillerkände J.E. ersättning med 1 870 kr, avseende två timmars arbete. Kammarrätten anförde följande i frågan om ersättning till J.E. - Vad gäller ersättning till J.E. för arbete bör denna med hänsyn till målets art och begränsade omfattning bestämmas att utgå för två timmar. - Enligt 21 § tredje stycket och 44 § andra stycketrättshjälpslagen får offentligt biträde sätta advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe. Målets beskaffenhet har inte utgjort hinder för J.E. att anlita platsombud. På grund härav och då anlitande av platsombud hade kunnat medföra att kostnaderna för I.R:s rättshjälp blivit avsevärt lägre än vad nu är fallet finner kammarrätten att ersättning för tidsspillan och resekostnad inte bör utgå.

J.E. överklagade hos Regeringsrätten och yrkade ersättning för sitt biträde med det i kammarrätten begärda beloppet. Han anförde bl.a. följande. Han kontaktades den 21 oktober 1994 av I.R., som lät meddela att han satt förvarstagen på polishäktet i Östersund. Han fick också veta att I.R. ville ha kontakt med honom. Han tog kontakt med polismyndigheten i Östersund och meddelade att I.R. önskade få honom förordnad som biträde. Den 24 oktober 1994 förordnades han till offentligt biträde. Genom polismyndigheten fick han också klart för sig att en avvisning av I.R. var förestående. Han reste därför den 25 oktober till Östersund för att besöka I.R. Eftersom han sedan länge biträtt I.R. hade denne fått ett särskilt förtroende för honom och ville därför träffa honom och ingen annan. Såvitt han förstod hade I.R. erbjudits advokat i Östersundstrakten men själv varit oerhört bestämd över att träffa just honom. I.R:s vilja att biträdas av honom var förmodligen också skälet till att han förordnades som offentligt biträde i ett ärende där den förvarstagne var placerad i Östersund. Att under sådana förhållanden sätta ett platsombud i sitt ställe är inte lämpligt. I samband med förordnandet hade han diskussioner med ansvarig polisman just angående frågan om resekostnaderna och påpekade därvid att han hade för avsikt att resa till Östersund om han förordnades. Det är ett normalt förfarande att man som ombud söker kontakt med klienter som är frihetsberövade. Att han tidigare biträtt I.R. och således hade en klar bild av dennes skäl för asylansökan bör inte förändra saken. Dessutom ansåg I.R. själv att det fanns nya omständigheter som han ville tala med sitt biträde om.

Prövningstillstånd meddelades.

Domstolsverket och Sveriges advokatsamfund avgav yttranden i målet.

Regeringsrätten (1997-06-16, Björne, Wadell, Holstad, Nordborg, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 22 § första stycket rättshjälpslagen har biträde vid allmän rättshjälp rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. På grund av en föreskrift i 44 § andra stycket samma lag äger 22 § första stycket motsvarande tillämpning i fråga om offentligt biträde.

Domstolsverket, som anser att J.E:s överklagande bör lämnas utan bifall, har i sitt yttrande anfört bl.a. följande. På det offentliga biträdet ankommer att i arbetsredogörelsen i kostnadsräkningen förse domstolen med erforderligt underlag för en prövning av yrkad ersättning. Om den som begär ersättning vill åberopa några särskilda omständigheter, såsom att uppdraget varit särskilt svårt eller krävande, skall dessa omständigheter redovisas. - När biträdesersättning utgår av allmänna medel ankommer det allmänt sett på biträdet att i möjligaste mån hålla kostnaderna på en rimlig nivå. Det får sålunda förutsättas att personligt sammanträffande mellan huvudman och biträde inte sker annat än när det verkligen är påkallat. I förevarande fall har angelägenheten gällt verkställighet enligt utlänningslagen och I.R. var i anledning härav förvarstagen. J.E. hade redan tidigare bistått I.R. och var således väl insatt i förhållandena. Eftersom förfarandet varit skriftligt åligger det J.E. att visa att inställelsen i Östersund varit påkallad för att tillvarata huvudmannens rätt eller i övrigt nödvändig för att fullgöra uppdraget. Av arbetsredogörelsen framgår inte att så varit fallet. I ärendet har alltså inte visats att sammanträffandet med huvudmannen inte hade kunnat företagas på enklare och billigare sätt, t.ex. genom telefonkontakt. - Vad beträffar den ersättning som J.E. tillerkänts för arbete gör verket ingen annan bedömning än den kammarrätten gjort.

Sveriges advokatsamfund har begränsat sitt yttrande till frågan om platsombud bort anlitas och därvid anfört bl.a. Polismyndigheten skall i samband med verkställighetsprövning enligt utlänningslagen beakta bl.a. reglerna om verkställighetshinder i 8 kap. 1-3 §§ och 13 §. I uppdraget som offentligt biträde enligt 41 § 9 rättshjälpslagen ingår att dels utreda om hinder av angiven art föreligger, dels tillvarata klientens intressen i frågan om beslutet om förvarstagande. - Polismyndigheten i Östersund har den 24 oktober 1994 förordnat J.E. som offentligt biträde enligt 41 § 9 rättshjälpslagen. Det offentliga biträdet har såvitt handlingarna utvisar före beslutet informerat polismyndigheten om sin avsikt att resa till Östersund och om sina resekostnader. - Om uppdraget som offentligt biträde enligt 41 § 9 rättshjälpslagen skall skötas på sätt som samfundet beskrivit ovan torde ett personligt sammanträffande mellan klient och ombud vara nödvändigt. Det offentliga biträdet kan inte begränsa sin arbetsinsats till enbart förvarsfrågans behandling. Av utredningen framgår att det offentliga biträdet inte heller begränsat sitt uppdrag på detta sätt. Denne har således med sin klient dels gått igenom eventuella verkställighetshinder, dels fått i uppdrag att överklaga förvarsbeslutet. - Advokatsamfundet anser mot den nu redovisade bakgrunden, sammantaget med klientens uttryckliga önskan att endast det offentliga biträdet personligen skulle biträda honom, att det inte kan krävas att platsombud anlitas. Ersättning för tidsspillan och resekostnader bör därför utgå.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Frågan i målet är om det kunnat krävas av J.E. att han vid fullgörandet av sitt uppdrag antingen ställt platsombud eller underlåtit att personligen sammanträffa med I.R.

Av ersättningsreglerna i 22 § rättshjälpslagen anses följa att biträdet har en skyldighet att se till att kostnaden för rättshjälp hålls inom rimliga gränser. Försummar han detta, kan hans rätt till ersättning påverkas (se bl.a. NJA 1979 s. 103). Om t.ex. en förhandling skall hållas på en avlägsen ort, bör biträdet därför överväga möjligheten enligt 21 § tredje stycket rättshjälpslagen att ställa ett platsombud i stället för att själv resa till förhandlingen. I regel bör denna möjlighet utnyttjas, om kostnaden därigenom blir avsevärt lägre än den annars skulle ha blivit. Men i en del ärendetyper, som rör för den enskilde mycket ingripande åtgärder från samhällets sida, får utrymmet för att ställa platsombud vanligen anses mer begränsat, t.ex. ärenden som avser tvångsomhändertaganden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen om vård av missbrukare i vissa fall (se RÅ 1991 ref. 72). Detsamma gäller ofta i ärenden enligt utlänningslagen i vilka utlänningen tagits i förvar. I ärenden av dessa slag bör också i regel den rättssökandes inställning till frågan om att utse platsombud tillmätas stor betydelse. När det gäller frågan om ett offentligt biträde i vissa fall bör kunna fullgöra sitt uppdrag utan att personligen sammanträffa med den han biträder gör sig i stort sett samma synpunkter gällande. Det kan tilläggas att ett personligt sammanträffande i regel inte kan undvaras om samtal måste föras via tolk.

I förevarande fall får det anses utrett att I.R. motsatt sig att biträdas av annan än J.E. Vidare måste beaktas att J.E., såvitt utredningen visar, förordnats som biträde med den förordnande myndighetens vetskap om att han avsåg att företa en resa till Östersund. Det förhållandet att J.E. var väl insatt i sin klients fall sedan tidigare får med hänsyn till de omständigheter som tillkommit inte anses medföra att ett personligt sammanträffande mellan I.R. och hans biträde för att diskutera den uppkomna situationen framstått som onödigt.

Det bör mot den nu angivna bakgrunden inte läggas J.E. till last att han underlåtit att ställa platsombud och i stället sammanträffat personligen med I.R.

På grund av det anförda finner Regeringsrätten att J.E. skall tillerkännas yrkad ersättning för resa och tidsspillan. Såvitt gäller storleken på ersättning för arbete instämmer Regeringsrätten däremot i kammarrättens bedömning.