RÅ 1998 not 159

Not 159. Ansökan av Sture S. om rättsprövning av beslut att anta detaljplan. - Kommunfullmäktige i Huddinge kommun beslutade den 9 juni 1997 att anta detaljplan för fastigheterna Kråkvik 2:14-2:19, Långsjöbo annex, inom kommundelen Segeltorp i kommunen. - Sedan beslutet överklagats beslutade Länsstyrelsen i Stockholms län den 21 oktober 1997 att avslå överklagandena och fastställa kommunens beslut att anta detaljplanen. - Sture S. m.fl. överklagade länsstyrelsens beslut. Sture S. anförde bl.a. att länsstyrelsen gjort en felaktig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Han hävdade att en avtalsbunden s.k. förhandlingsplanering stred mot regeringsformen och att ett ställningstagande i förväg från fullmäktiges sida också var oförenligt med förbudet att i politisk ordning bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Sture S. framhöll vidare att särskilda krav måste ställas på angelägenhetsgrad, när det gäller parkomvandling, och att dessa krav inte var uppfyllda. Enligt Sture S:s uppfattning borde också strandskyddsaspekter vägas in när strandnära parkmark omvandlas. Han yrkade att Boverket skulle anmodas yttra sig i ärendet. -Regeringen (Inrikesdepartementet, 1998-03-12): Regeringen finner att ärendet kan avgöras med utgångspunkt i det underlag som nu föreligger. - Regeringens prövning i detta ärende avser enbart kommunfullmäktiges beslut att anta aktuell detaljplan och omfattar således inte kommunens beslut att ingå ramavtal respektive exploateringsavtal med Stiftelsen Einar Belvéns minne. Regeringen finner inte att avtalen i sig har utgjort hinder för kommunfullmäktige att anta detaljplanen. - Regeringen konstaterar att inkomna synpunkter utförligt bemötts i samrådsredogörelsen och utlåtandet efter utställningen. Regeringen finner inte att det framkommit att planärendet inte skulle ha beretts i enlighet med bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10). - Regeringen finner vid en avvägning att detaljplanen inte kan antas innebära sådana olägenheter för Sture S. m.fl. att planen av det skälet inte kan godtas. Vad klagandena anfört i fråga om omvandling av parkmark samt om strandskydd utgör enligt regeringens uppfattning inte skäl för regeringen att med anledning av överklagandena upphäva beslutet att anta planen. Inte heller klagandens invändning mot planärendets formella behandling i övrigt utgör skäl att upphäva planbeslutet. Överklagandet bör därför avslås. - Regeringen avslår överklagandet. - Sture S. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut. Han yrkade samtidigt att Regeringsrätten skulle besluta om inhibition. Som skäl för sin ansökan anförde han bl.a. följande. Regeringen har i sitt beslut godtagit att kommunfullmäktige genom ramavtal den 16 december 1996 gett byggnadsnämndens förvaltning anvisning om att strandnära parkmark skall få omvandlas till kvartersmark enligt programförslag till ny detaljplan för Kråkvik 2:14-2:19. Den detaljplan, som fullmäktige senare beslutade om den 9 juni 1997, har helt formats av dessa i förväg givna direktiv om planinnehåll, som medger att parkmark omvandlas till kvartersmark. Förvaltningen har som följd av fullmäktiges direktiv frångått kommunöversiktens planeringsförutsättning att området skall förbli ett småskaligt utnyttjat villaområde och godtagit omvandling av strandnära parkmark utan seriöst hänsynstagande till motstående allmänna och enskilda intressen att bibehålla parkmarken oförändrad. Särskilda skäl har saknats att upphäva fredningen till förmån för ett exploateringsanspråk. En avtalsutfästelse har därmed fått bestämma innehållet i senare detaljplanebeslut. En sådan s.k. förhandlingsplanering åsidosätter objektivitetskravet i 1 kap. 9 § RF och leder till att förvaltningen måste anses jävig enligt 11 § förvaltningslagen (1986:223) och 6 kap.24-27 §§kommunallagen (1991:900). Fullmäktiges avtalsbundna planläggning åsidosätter även förbudet i 11 kap. 7 § RF mot politiska direktiv till förvaltningsmyndighet om hur den skall förfara i ärenden rörande myndighetsutövning och lagtillämpning. Detaljplanläggningen angår fråga om sådana civila rättigheter, tillförsäkrade i förut gällande detaljplan, som skall handläggas av en opartisk och oberoende domstol enligt Artikel 6 Europakonventionslagen. Dessa rättsstatliga principer har också stöd i Maastrichtfördraget, artikel F:2. - Regeringsrätten (1998-09-17, Brink, Werner, Sjöberg, Swartling, Rundqvist): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av enskild part skall pröva om regeringens avgörande i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och s. 234). - I målet har inte framkommit att regeringen i något av de hänseenden som sökanden tar upp har felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som myndigheterna har i planärenden. Vad sökanden anfört ger inte vid handen att det förekommit något fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Inte heller framgår det klart av omständigheterna i ärendet att regeringens beslut på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Beslutet skall därför stå fast. - Vid denna utgång förfaller frågan om inhibition. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1998-08-18, Bergquist)

*REGI

*INST