RÅ 1998 not 192
Domare i kammarrätt som tidigare fattat beslut i saken i försäkringsrätt ansågs inte jävig
Not 192. Överklagande av Dimitrios C. ang. ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. -Stockholms läns allmänna försäkringskassa (1990-04-05) meddelade två beslut rörande Dimitrios C:s rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring med anledning av ett sjukdomsfall anmält den 14 april 1988. Besluten avsåg prövning av Dimitrios C:s rätt till sådan ersättning på grund av hans sjukdomsbesvär muskelvärk (fibromyalgi) respektive recidiv till en tidigare som arbetsskada godkänd vibrationsskada. - Dimitrjos C:s överklagade försäkringskassans beslut till dåvarande Försäkringsrätten för Mellansverige som uppfattade att överklagandet enbart avsåg det ena av försäkringskassans beslut, varför endast frågan om hans rätt till arbetsskadeersättning på grund av muskelvärk (myalgi) prövades av försäkringsrätten. - Sedan Dimitrios C. fullföljt sin talan till dåvarande Försäkringsöverdomstolen och förklarat att hans överklagande avsåg försäkringskassans båda beslut den 5 april 1990 undanröjde Försäkringsöverdomstolen försäkringsrättens dom och visade målet till kammarrätten för prövning av besluten i ett sammanhang. - Kammarrätten i Stockholm (1996-01-30, Willén, Josephsson, Sylwan samt nämndemännen Bonde och Hellberg) anförde bl.a.: Kammarrätten gör följande bedömning. - Av utredningen i målet framgår att sjukfallet den 14 april 1988 var föranlett huvudsakligen av andra sjukdomsbesvär än den som arbetsskada godkända vibrationsskadan. Sjukfallet kan därför inte anses som recidiv av vibrationsskadan. Någon rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring till följd av denna skada föreligger således inte. - Vad härefter gäller frågan om Dimitrios C:s rätt till arbetsskadeersättning på annan grund finner kammarrätten att hans arbetsuppgifter innefattat vissa belastande moment som kunnat utlösa besvär från nacke, rygg, skuldra och arm. Han har härigenom varit utsatt för sådan skadlig inverkan som avses i lagen om arbetsskadeförsäkring. Emellertid får denna inverkan anses ha varit av begränsad omfattning. Med hänsyn härtill och till sjukdomsbesvärens utveckling finner kammarrätten, även med beaktande av den skadliga inverkan i form av vibrationer som Dimitrios C. varit utsatt för i arbetet, att betydligt starkare skäl talar mot än för ett samband mellan den skadliga inverkan och de sjukdomsbesvär som föranlett arbetsoförmåga hos honom efter samordningstidens utgång. Han är därför inte heller på denna grund berättigad till arbetsskadeersättning. - Kammarrätten avslår Dimitrios C:s överklagande. - Dimitrios C. fullföljde sin talan. Han anförde bl.a. att den ende som uttalat sig om hans dubbelarbete som bilmekaniker och städare var företagsläkaren Göran Gråborg och att denne gjort bedömningen att det fleråriga dubbelarbetet kunnat orsaka en utmattningsreaktion i muskulaturen. Kammarrätten hade därför saknat fog för att göra bedömningen att betydligt starkare skäl talar mot än för orsakssamband mellan den skadliga inverkan och de sjukdomsbesvär som föranlett arbetsoförmåga efter samordningstidens utgång. - Dimitrios C. anförde vidare att en av de domare som deltagit i kammarrättens avgörande tidigare fattat beslut i saken i Försäkringsrätten för Mellansverige. Enligt 4 kap. 13 § rättegångsbalken hade därför jäv förelegat för denna domare. Det kunde också finnas anledning att ifrågasätta om kammarrätten kunde anses ha varit opartisk i den mening som avses i artikel 6:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Särskilt kunde då noteras att denne domare som referent i målet varit med och avslagit yrkande om att inhämta sakkunnigutlåtande. Dimitrios C. ifrågasatte dock om det, med hänsyn till den ytterligare tidsutdräkt det skulle medföra, var nödvändigt eller ens riktigt att visa målet åter till kammarrätten eller försäkringskassan för ny prövning. - Riksförsäkringsverket bestred Dimitrios C:s talan och anförde följande. När mål som avgjorts av försäkringsrätten visats åter till kammarrätten kunde kammarrätten inte anses som annan rätt än försäkringsrätten. Eftersom kammarrätten trätt i försäkringsrättens ställe förelåg det enligt verkets mening inte s.k. tvåinstansjäv. Försäkringsöverdomstolen hade återförvisat målet till kammarrätten för att försäkringskassans båda beslut den 5 april 1990 skulle prövas i ett sammanhang. En sådan prövning hade gjorts av kammarrätten. Kammarrätten hade varit obunden av försäkringsrättens tidigare ställningstagande. Enligt verkets mening fanns det inte skäl att ifrågasätta domarnas opartiskhet. Något brott mot artikel 6.1 Europakonventionen förelåg därför inte. I sak gjorde verket samma bedömning som kammarrätten gjort i målet. - Regeringsrätten (1998-10-16, Brink, Werner, Lindstam, Rundqvist, Nilsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande. I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller bestämmelserna i 4 kap.rättegångsbalken om jäv mot domare (41 § förvaltningsprocesslagen). Av intresse i målet är bestämmelserna i 4 kap. 13 § 7 och 10 rättegångsbalken. - Enligt 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken är en domare jävig om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed. - När försäkringsrätterna drogs in den 30 juni 1992 fördes deras arbetsuppgifter över till kammarrätterna. Mål som då inte var avgjorda av en försäkringsrätt skulle överlämnas till viss kammarrätt. Detta skulle tillämpas också i fråga om mål som avgjorts av försäkringsrätt och som Försäkringsöverdomstolen visat åter till lägre rätt (se punkt 1 tredje stycket av övergångsbestämmelserna till förordningen (1992:19) om upphävande av förordningen (1978:633) med försäkringsrättsinstruktion). Det kan med hänsyn till vad som nu sagts inte anses att kammarrätten är en annan rätt än försäkringsrätten vid tillämpning av bestämmelsen om jäv i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken. - Enligt 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken är en domare jävig om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Dimitrios C. har hävdat att en sådan omständighet föreligger, eftersom en av de domare som deltagit i prövningen i försäkringsrätten av frågan om hans rätt till arbetsskadeersättning på grund av muskelvärk också deltagit i prövningen av samma fråga i kammarrätten sedan målet återförvisats dit. - Försäkringsöverdomstolens beslut att återförvisa målet till kammarrätten hade till syfte att få till stånd en överprövning av det beslut av försäkringskassan som försäkringsrätten felaktigt underlåtit att pröva. Att återförvisningen gällde målet i dess helhet, således även till den del målet redan prövats av försäkringsrätten, motiverades endast med att försäkringskassans båda beslut borde prövas i ett sammanhang. Under angivna omständigheter finner Regeringsrätten att det förhållandet att en av de domare som deltagit i försäkringsrättens avgörande också har deltagit i avgörandet av samma fråga i kammarrätten inte innebär att särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet för denne domares opartiskhet i målet. Något jäv enligt 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken har därför inte förelegat. - Förhållandena i målet är inte sådana att handläggningen i kammarrätten strider mot artikel 6.1 i Europakonventionen. - Vad gäller frågan om Dimitrios C:s rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring gör Regeringsrätten samma bedömning som kammarrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår Dimitrios C:s överklagande. (fd II 1998-09-15, Eriksson)