RÅ 1998:20

AB Svensk Pantbelåning (Bolaget) bedrev pantbanksverksamhet i Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro och Uppsala. Bolaget avsåg att i sin Stockholmsrörelse belåna skjutvapen och ansökte därför om tillstånd att driva vapenhandel hos polismyndigheten i Stockholms län. Tidigare hade sådana tillstånd meddelats av polismyndigheterna i Göteborg och i Västerås.

Polismyndigheten avslog i beslut den 12 december 1994 ansökningen med motiveringen att den sökta verksamheten inte avsåg handel med vapen i vapenlagens mening.

Kammarrätten i Stockholm

Bolaget överklagade beslutet. Till stöd för överklagandet anförde bolaget i huvudsak följande. Den i ansökningen avsedda verksamheten utgör handel med vapen i vapenlagens mening. Försäljningsmomentet är visserligen inte det primära i pantbelåningen eftersom det i första hand förutsättes att kunden löser sitt lån och därigenom återfår panten. Pantsättningen och försäljningen av panten är emellertid intimt förknippade med varandra. Om lånet inte löses försäljs panten på offentlig auktion. Något medgivande eller tillstånd av kunden för att få sälja panten behövs inte. I och med att kunden tar ett lån i en pantbank har han underkastat sig pantlånelagens regler. Sökanden har sedan år 1990 tillstånd att bedriva handel med skjutvapen vid sina kontor i Västerås och Göteborg. Vad gäller kontoret i Västerås har tillståndet nyligen utökats till att omfatta ett större antal vapen än tidigare. Sammanfattningsvis vill bolaget framhålla att den pantsättning av skjutvapen som sker enligt pantlånelagen innefattar en rätt för bolaget att försälja vapnet om lånet inte löses. Genom en sammankoppling mellan pantsättningsmomentet och försäljningen kommer pantsättning av vapen att inkludera vapenhandel. Att det de facto skulle bli fråga om endast ett fåtal försäljningsfall bör enligt bolagets mening inte förhindra ett bifall till ansökningen. Bolaget vill slutligen erinra om den garanti för en säker vapenhantering som i detta fall finns genom lagstiftningen om pantlånerörelse innefattande myndighetskontroll av länsstyrelse och polismyndighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län (1995-06-12) avslog överklagandet samt yttrade: Enligt 18 § vapenlagen (1973:1176) får tillstånd att driva handel med skjutvapen meddelas den som är berättigad att driva handel i allmänhet och som gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. - Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till vapenlagstiftningen (RPS FS 1992:2 FAP 551-53, 12.4) skall polismyndigheten göra en prognos för den tillämnade verksamheten och avgöra om det är fråga om en seriös och yrkesmässig handelsverksamhet. Vid denna bedömning bör vägas in omfattningen av verksamheten varvid några tiotal transaktioner per år torde kunna vara ett nedre riktmärke. - Länsstyrelsen gör följande bedömning. Lagstiftningen innehåller inte något förbud mot överlåtelse av enstaka vapen. Viss handel med vapen kan alltså förekomma utan att tillstånd därtill är erforderligt. Med "handel" enligt ovannämnda lagrum måste därför avses en verksamhet av viss omfattning och regelbundenhet. Av utredningen finner länsstyrelsen antagligt att bolaget endast kommer att behöva försälja vapen i så ringa omfattning att verksamheten inte är att betrakta som handel i lagens mening. Överklagandet skall därför avslås.

Bolaget fullföljde sin talan och anförde bland annat följande. Länsstyrelsen har fokuserat sin prövning till själva försäljningsmomentet, men vapenhandel innefattar även förvärv (mottagande) och lagerhållning av vapen. Vid kontoret i Västerås tar man emot 60-70 vapen, men endast högst fem stycken har behövt försäljas. Försäljningsmomentet skall inte vara helt bestämmande för tillämpningen av begreppet handel med vapen, utan även antalet mottagna och förvarade vapen skall beaktas.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1995-11-13, Hallberg, Östberg-Anclow, referent, Wijkman) yttrade: Enligt 18 § första stycket vapenlagen får tillstånd att driva handel med skjutvapen meddelas den som är berättigad att driva handel i allmänhet och som har de kunskaper som behövs samt har gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. Vidare anges i samma lagrum att tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas yrkesmässigt. - Beträffande kravet på yrkesmässighet sägs bland annat följande i förarbetena till vapenlagen (prop. 1990/91:130 s. 39 och 60). Kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Verksamhetens omfattning skall tillmätas avgörande betydelse. Den beräknade årsomsättningen bör stå i rimlig proportion till lagerhållningen. Några tiotal transaktioner per år bör kunna tjäna som lämplig riktlinje för kravet på yrkesmässighet. - Kammarrätten finner att bolaget inte gjort troligt att bolagets handel i Stockholm med skjutvapen kommer att vara av en sådan omfattning att den kan sägas bli yrkesmässigt bedriven. Förutsättningar för meddelande av tillstånd att bedriva handel med skjutvapen föreligger därför inte. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Bolaget överklagade domen och yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja det sökta tillståndet till handel med skjutvapen och anförde bl.a. följande. Den nya pantbankslag som trätt i kraft den 1 januari 1996 (SFS 1995:1000) gör det möjligt för pantbank att hålla offentlig auktion på annan ort än den där pantsättningen ägt rum, om låntagaren eller den som förvärvat rätten till panten medger att så sker. Försäljningen av pantsatta vapen kan därför vid behov styras till orter där högsta pris kan uppnås, varvid Stockholm naturligtvis främst kommer i åtanke. Därmed kan det antas att omfattningen av bolagets handel i Stockholm kan nå upp till några tiotal transaktioner per år. Om vapenhandlartillstånd inte medges innebär det att skjutvapen inte kan belånas. Detta är olyckligt inte minst med tanke på de mycket goda förvaringsmöjligheter som pantbankerna har och den fortlöpande tillsyn som länsstyrelserna gör.

Prövningstillstånd meddelades.

Rikspolisstyrelsen anförde i infordrat yttrande bl.a. att det inte är tillåtet att lämna ett vapen till en pantlånerörelse som säkerhet för ett lån samt att det torde saknas formella förutsättningar för att bevilja en pantbelåningsrörelse vapenhandlartillstånd.

Regeringsrätten (1998-02-05, Tottie, Swartling, Holstad, Rundqvist, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Vapenlagen från år 1973 har numera upphävts och ersatts av en ny lag i samma ämne, vapenlagen (1996:67). Den nya lagen trädde i kraft den 1 april 1996. Av övergångsbestämmelserna framgår att den skall tillämpas vid prövning i sak av äldre ärenden efter ikraftträdandet. Enligt 2 kap. 10 § första stycket vapenlagen får tillstånd att driva handel med skjutvapen meddelas den som har rätt att driva handel i allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig. Tillstånd får enligt samma lagrum meddelas endast för handel som skall drivas yrkesmässigt. Bestämmelserna motsvarar i sak 18 § i den äldre vapenlagen.

Frågan i målet är om den verksamhet som ansökningen avser uppfyller vapenlagens krav på yrkesmässig handel med skjutvapen.

I målet är upplyst att bolaget bedriver pantbanksverksamhet, dvs. en näringsverksamhet med ändamål att lämna krediter åt konsumenter mot panträtt huvudsakligen i lösöre. Ansökningen är avsedd att göra det möjligt för bolaget att lämna lån mot säkerhet i vissa närmare angivna typer av skjutvapen. Avsikten är sålunda att bolaget genom ett tillstånd att driva handel med skjutvapen skall få möjlighet att ta emot och förvara skjutvapen och att vid bristande betalning försälja dem. Vidare framgår av handlingarna att bolaget inte avser att vid sidan av denna verksamhet köpa eller sälja vapen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Kravet på yrkesmässighet som en förutsättning för tillstånd till handel med skjutvapen infördes i den äldre vapenlagen genom en lagändring år 1991. I förarbetena till ändringen framhölls bl.a. att verksamhetens omfattning skulle tillmätas avgörande betydelse. Enligt departementschefen borde några tiotal transaktioner per år kunna tjäna som lämplig riktlinje för kravet på yrkesmässighet (se prop. 1990/91:130 s. 39 och 60). Däremot uppmärksammades inte frågan om tillstånd kunde ges förutom för sedvanlig handel med skjutvapen, dvs. verksamhet bestående av köp och försäljning, även för verksamhet som väsentligen går ut på belåning av skjutvapen och där överlåtelser av sådana vapen endast undantagsvis förekommer. Den frågan synes inte heller i övrigt ha berörts i lagstiftningssammanhang. Vapenlagens föreskrifter och de bestämmelser i förordning som regeringen utfärdat i anslutning härtill har uppenbarligen, såvitt gäller handel med skjutvapen, utformats uteslutande med tanke på den sedvanliga vapenhandeln. Bland annat saknas regler som möjliggör för innehavare av ett vapen att överlämna detta för belåning.

Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att en verksamhet av det slag som avses i förevarande mål inte faller in under begreppet handel med skjutvapen i vapenlagens mening.

På grund av det anförda skall bolagets överklagande avslås.