RÅ 1999 not 101

Not 101. Ansökan av Småländska Smalspåret AB om rättsprövning av ett beslut om tillstånd till expropriation. - Småländska Smalspåret AB ansökte om tillstånd till expropriation av så stora delar av ett antal fastigheter tillhöriga Växjö kommun som var erforderliga för järnvägsdrift. Bolaget anförde i ansökningen bl.a. följande. Järnvägslinjen Växjö-Hultsfred-Västervik var Sveriges enda kvarvarande intakta smalspårsbana med spårvidd 891 mm. Banan hade byggts i etapper under tiden 1877-1922. Bandelen Växjö-Klafreström invigdes år 1895. Den närmare 19 mil långa banan ingick i ett omfattande nät av smalspårsbanor i östra Götaland. Banan hade överlevt järnvägsnedläggningarna till år 1984 då trafiken lagts ned av Statens järnvägar (SJ). Växjö kommun hade förvärvat den i detta ärende aktuella bansträckningen från SJ år 1987. Syftet med expropriationen var att bevara järnvägssträckningen Växjö- Västervik i sin helhet. Bolagets arrendeavtal med Växjö kommun hade löpt ut den 31 maj 1996. Den aktuella bandelen fick trafikeras t.o.m. den 30 juni 1996 för borttransport av lok, vagnar och all övrig bolaget tillhörig materiel. Kommunen hade erbjudit trafik från Evedals station och norrut vilket skulle medföra att banan inte längre skulle stå i direkt förbindelse med SJ:s station i Växjö och med angränsande bussterminal. Direkt övergång för passagerare och därmed eventuellt samarbete med Länstrafiken i Kronobergs län skulle omöjliggöras liksom direkttrafik med överföringsansvar för gods. Trafikunderlaget för sträckan Växjö-Hultsfred skulle så gott som helt bortfalla. Ansökan om tillstånd avsåg så stora delar av fastigheterna Gårdsby Tofta 2:21, Växjö 10:35, Växjö 10:41, Växjö 14:1 och Växjö 14:3, tillhöriga Växjö kommun, som var erforderliga för järnvägsdrift, i längd omfattande ca 8,5 km. Av de berörda fastigheterna behövde endast så stora delar exproprieras att en ostörd järnvägsdrift kunde garanteras. Härmed menades tillräckligt utrymme för nödvändiga spår och säkerhetsanordningar. Härutöver måste mark för befintlig bangård i Växjö ingå i expropriationen. -Regeringen (Kommunikationsdepartementet, 1998-06-11) avslog ansökningen och anförde som skäl för sitt beslut: Det har inte visats att smalspårsbanan i sådan omfattning tillgodoser ett allmänt behov av kommunikation att tillstånd till expropriation bör meddelas. Bolaget har inte heller visat att någon grov vanvård av fastigheterna föreligger eller kan befaras uppkomma. Enligt 2 kap. 8 § expropriationslagen får expropriation ske bl.a. för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse. Ifrågavarande järnvägsanläggning kan inte anses omfattas av begreppet "bebyggelse" i expropriationslagens mening. Ansökan kan således inte vinna bifall. - Bolaget anförde besvär över regeringens beslut. Bolaget ansåg att begreppet allmänt behov inte tolkats på ett korrekt sätt. Ett allmänt behov förelåg dels vad beträffar det rent turistiska värdet eller motsvarande av nöjeskaraktär för den bedrivna trafiken, dels för att det skulle bli möjligt att för omvärlden uppvisa ett stycke svensk kulturhistoria som saknade motstycke i Sverige. Bolaget ansåg att grov vanvård förelåg, då kommunens hantering av de berörda fastigheterna allvarligt motverkade det syfte de ursprungligen var ämnade för, nämligen järnvägstrafik. Begreppet bebyggelse måste tolkas så att det gavs en vidare betydelse än den bokstavliga som kommit att här bli fallet. Lagtexten syftade till att via ett expropriationsförfarande säkerställa att bebyggelse som bedöms vara historiskt eller kulturhistoriskt intressant bevarades åt eftervärlden. Då lagen om kulturminnesvård kunde omfatta även sådana byggnationer som inte direkt var att anse som bebyggelse, måste det vara rimligt att göra motsvarande tolkning i expropriationslagens fall. - Kompletterande synpunkter anfördes av Bo S., förutvarande ledamot av bolagets styrelse. - Regeringsrätten (1999-05-03, Swartling, Eliason, Nilsson, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringens beslut kan inte överklagas. Regeringsrätten behandlar bolagets framställning som en ansökan om rättsprövning. - Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten skall pröva om regeringens avgörande i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökandena angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kravet på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Om de till lämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). - Expropriation får enligt 2 kap.expropriationslagen (1972:719) ske bl.a. för att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan kommunikation (2 §), för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande skick, när grov vanvård föreligger eller befaras uppkomma (7 §) och för att bevara historiskt eller kultur historiskt märklig bebyggelse (8 §). - Sökandena har främst invänt att regeringen inte korrekt tolkat begreppen allmänt behov och bebyggelse samt att kommunen vanvårdat fastigheten och att förutsättningar för expropriation därför föreligger. - Vad som förekommit i målet visar enligt Regeringsrättens mening inte att regeringen feltolkat innebörden av expropriationsbestämmelserna eller i övrigt gått utöver det utrymme som bestämmelserna ger. Regeringens beslut kan därför inte anses strida mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i ärendet att beslutet på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 1999-03-24, Bergquist)

*REGI

*INST