RÅ 1999 not 110

Not 110. Överklagande av Lars R. ang. arbetsskadeförsäkring. -Försäkringskassan Dalarna (1994-03-10) beslutade att Lars R. inte var berättigad till livränta. - Lars R. överklagade beslutet. - Länsrätten i Kopparbergs län (1994-07-13, ordf. Palmqvist): Av handlingarna i målet framgår att Lars R. under senare år har arbetat som ventilationsmekaniker, lagerarbetare, markarbetare och snickare. Diagnosen skuldermyalgi och epicondylit höger handled godkändes som arbetsskada med visandedag 10 januari 1989. Lars R. blev uppsagd på grund av sina besvär då han enligt företagsläkarens bedömning inte borde arbeta med ventilationsmontering. Några andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren fanns inte att tillgå. Efter utredning på AMI blev utbildning aktuell inom tjänstemannayrket. Försäkringskassan beviljade livränta under perioden den 15 november 1992 t.o.m. 31 december 1993 under utbildning på Fornby folkhögskola. Därefter är Lars R. beviljad rehabiliteringsersättning under utbildning på Fornby folkhögskola den 10 januari 1994 t.o.m. 11 juni 1995. - Tvisten i målet gäller huruvida Lars R. under yrkesinriktad rehabilitering ska anses berättigad till arbetsskadelivränta. Han uppbär för närvarande rehabiliteringsersättning. - Länsrätten gör följande bedömning. - Fr.o.m. den 1 juli 1993 slopades rätten till arbetsskadesjukpenning vid samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Högre ersättning enligt lagen (1976:370) om arbetsskadeförsäkring, LAF, ansågs utgöra ett hinder i rehabiliteringsarbetet (prop. 1992/93:178 s. 44). - Länsrätten tolkar avsikten med förändringen i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering så att rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring ska utgå för samtliga försäkrade oavsett om de har drabbats av arbetsskada eller ej. För tid efter arbetslivsinriktad rehabilitering kan livränta komma ifråga för den inkomstförlust som uppkommit om en varaktig nedsättning av arbetsförmågan föreligger. Länsrätten finner således att Lars R. under tid han genomgår yrkesinriktad rehabilitering inte är berättigad till ersättning enligt LAF. - Länsrätten lämnar Lars R:s överklagande utan bifall. - Lars R. överklagade och yrkade att han skulle tillerkännas livränta enligt LAF för tid efter den 31 december 1993 så länge omskolning på Fornby folkhögskola pågick. - Kammarrätten i Sundsvall (1995-11-20, Berg, Ejvinson, Arffman samt nämndemännen Frykman och Martinsson): Försäkringskassan beviljade Lars R. livränta under perioden den 15 november 1992 - den 31 december 1993. I beslut den 10 mars 1994 avslog kassan fortsatt livränta under rehabilitering efter den 31 december 1993 med hänvisning till att under en yrkesinriktad rehabilitering skall rehabiliteringspenning enligt 22 kap. AFL utgå. I 6 kap. 5 § LAF anges att under tid då den försäkrade är föremål för sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 § AFL skall hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta. - Av förarbetena (prop. 1992/93:178 s. 44) med anledning av ändring av sjukersättning vid arbetsskada till den som är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring, som trädde i kraft den 1 juli 1993, framgår bl.a. följande. Den som till följd av arbetsskada har fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst en fjärdedel skall erhålla sjukpenning i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. AFL under sjukdomstiden. I de fall arbetslivsinriktad rehabilitering blir aktuell innebär förslaget att sjukpenning enligt 3 kap. AFL kommer att bytas ut mot i första hand rehabiliteringspenning enligt 22 kap. samma lag, om förutsättningarna i övrigt för denna ersättning är uppfyllda. För den som före den 1 juli 1993 beviljats arbetsskadesjukpenning för att genomgå en arbetslivsinriktad rehabilitering kan emellertid problem uppstå i samband med att arbetsskadesjukpenningen skall bytas ut till rehabiliteringspenning. För att försäkringskassorna under ett övergångsskede skall kunna ta särskild hänsyn i dessa fall bör regeringen meddela de närmare föreskrifter som behövs i syfte att underlätta övergången till den nya ersättningen. - Regeringen föreskriver i förordningen (1993:736) om ändring i förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning att om en försäkrad under arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. 7 § AFL har uppburit sjukpenning enligt LAF med stöd av 6 kap. 5 § samma lag skall rehabiliteringsersättning lämnas för den del av den beslutade rehabiliteringen som avser tid efter den 30 juni 1993. - Kammarrätten finner med beaktande av den ändring av LAF som trädde i kraft den 1 juli 1993 och med hänsyn till vad som framgår av ovan nämnda förordning och förarbeten att Lars R. under den i målet aktuella arbetslivsinriktade rehabiliteringen inte har rätt till livränta enligt LAF. Vad Lars R. anför i kammarrätten föranleder inte till annan bedömning. Hans överklagande skall således avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet. - Lars R. fullföljde sin talan och yrkade att han skulle förklaras berättigad till fortsatt livränta enligt lagen (1976:370) om arbetsskadeförsäkring, LAF, för tid efter den 31 december 1993 så länge omskolningen vid Fornby folkhögskola pågick. - Riksförsäkringsverket medgav att Lars R. beviljades livränta enligt LAF fr.o.m. den 10 januari 1994 under utbildning på Fornby folkhögskola. - Regeringsrätten (1999-05-06, Werner, Rundqvist, Lavin, Hulgaard, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 kap. 1 § LAF skall försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Av 6 kap. 5 § LAF framgår att under tid då den försäkrade genomgår sådan rehabilitering som avses i bl.a. 22 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete skall anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta. Nämnda lagrum i AFL gäller arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. - För rätt till livränta erfordras att det föreligger en bestående nedsättning av arbetsförmågan (jfr RÅ 1998 ref. 5 samt Regeringsrättens dom denna dag i mål nr 5315-1996). Om det föreligger en sådan nedsättning kan livränta utges under en längre tids rehabilitering oberoende av om förutsättningar för rehabiliteringsersättning samtidigt föreligger (jfr RÅ 1996 ref. 81). - Det framgår av den medicinska utredningen att Lars R:s som arbetsskada godkända sjukdomsbesvär i nacke, axlar och armar ansågs vara varaktiga. Han bedömdes dock kunna helt eller delvis återvinna sin arbetsförmåga genom utbildning. Den i målet aktuella utbildningen vid Fornby folkhögskola var föranledd av arbetsskadan och utgjorde en sådan arbetslivsinriktad rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § AFL. Lars R:s arbetsförmåga skall därför enligt 6 kap. 5 § LAF anses vara nedsatt i den mån åtgärden hindrade honom att förvärvsarbeta. Med hänsyn till utbildningens sammanlagda längd förelåg en bestående nedsättning av hans arbetsförmåga som berättigar till livränta. Lars R. är därför berättigad till livränta fr.o.m. den 1 januari 1994. Det får ankomma på försäkringskassan att bestämma för hur lång tid livräntan skall beviljas. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar samt försäkringskassans beslut och förklarar Lars R. berättigad till livränta enligt LAF fr.o.m. den 1 januari 1994. Målet visas åter till Dalarnas läns allmänna försäkringskassa för erforderlig handläggning. (fd II 1999-04-20, Bergström)

*REGI

*INST