RÅ 1996:81

Domskäl

Länsrätten i Norrbottens län (1993-06-17, ordförande Kvennberg) yttrade: Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande. I.R. arbetade under åren 1980-1983 som svetsare vid Saab-Scania och ådrog sig härvid besvär från nacke och axlar som diagnostiserades som supraspinatustendinit. Försäkringskassan godtog besvären som arbetsskada och utgav arbetsskadeersättning för sjukdomsfall i anledning av besvären. Till följd av arbetsskadan blev hon föremål för omplacering och omskolningsåtgärder. Efter utredning vid arbetsmarknadsinstitutet med arbetsprövning som kontorist vid LO-sektionens kontor i Överkalix var hon sedan den 12 maj 1986 anställd där som kontorist med tillrättalagda arbetsuppgifter. Hennes arbetsuppgifter bestod i posthantering, maskinskrivning två timmar dagligen, annat skrivarbete, besök hos medlemsklubbar samt deltagande i möten. Hon sökte tjänstledigt från sitt arbete och påbörjade i samråd med läkare och arbetsmarknadsmyndighet den 14 januari 1991 studier vid kommunala vuxenskolan för att erhålla gymnasiekompetens i vissa ämnen. Hon bedrev gymnasiestudier under vår- och höstterminen 1991 och uppbar utbildningsbidrag samt arbetsskadelivränta under utbildningen. Den 15 januari 1992 påbörjade hon studier till grundskolelärare vid högskolan i Övertorneå. Hon hade, såvitt handlingarna utvisade, inte dessförinnan varit i kontakt med arbetsförmedlingen utan påbörjade studierna på eget initiativ. - I.R. åberopade i länsrätten ett intyg den 13 augusti 1992 från docenten Y.T., Specialistläkarhuset Hermelinen, Luleå. Denne anförde bl.a. följande. I.R. hade problem med maskinskrivning samt skrivning för hand eftersom hon inte kunde utföra för armen statiska arbetsmoment. Hon borde därför omplaceras eller utbildas till ett lämpligare arbete. Arbete som lärare var väl lämpat för henne. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av den medicinska utredningen framgår att I.R. lider av en nack- och axelsjukdom som, om hon hade fortsatt i arbetet som kontorist, skulle ha försämrats och påverkat arbetsförmågan negativt. Omplacering ansågs med hänsyn härtill nödvändig men kunde inte ske hos arbetsgivaren. Hon påbörjade därför, i samråd med läkare och arbetsmarknadsmyndighet, gymnasiestudier vid kommunala vuxenskolan. Hon har härefter utan samråd med arbetsmarknadsmyndighet påbörjat studier vid högskolan. Eftersom hon inte vände sig till arbetsförmedlingen undersöktes inte möjligheterna att utan vidareutbildning ordna ett annat lämpligt arbete åt henne. En samlad bedömning har följaktligen inte gjorts av hennes möjligheter att - med eller utan vidareutbildning - få ett med hänsyn till hennes besvär lämpligt arbete. Med hänsyn härtill finner länsrätten att högskolestudierna inte utgör sådan rehabiliteringsringsåtgärd som avses i 22 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Livränta enligt 6 kap. 5 § LAF kan därför inte utgå under tiden för ifrågavarande studier. - Länsrätten bifaller inte I.R:s yrkande.

I.R. överklagade och anförde i huvudsak följande. Under hela den aktuella tiden hade hon samrått med arbetsförmedlingen i Överkalix. Redan innan hon började kompletteringsutbildning vid den kommunala vuxenskolan samrådde hon med arbetsförmedlingen om ett lämpligare arbete. Arbetsförmedlingen informerade henne om att en grundskollärarutbildning skulle utlokaliseras till Övertorneå från och med våren 1992. Arbetsförmedlingen rekommenderade henne att komplettera sina gymnasiebetyg för att kunna söka in på denna utbildning. - Till stöd för sin talan åberopade hon kopior av journalanteckningar från arbetsförmedlingen i Överkalix.

Kammarrätten i Sundsvall (1994-04-28, Lindström, Johansson, Mattsson, referent, samt nämndemännen Henriksson och Roth) yttrade: Enligt 6 kap. 5 § LAF skall under tid då den försäkrade är föremål för sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § AFL hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta. - Av 22 kap. 7 § AFL framgår att rehabiliteringsersättning utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Enligt 3 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning får rehabiliteringsersättning för en utbildning som kan finansieras med studiemedel lämnas endast om utbildningen omfattar högst 40 studieveckor, och inte är en fortsättning eller en avslutning på en tidigare påbörjad eftergymnasial utbildning, och inte heller är en del av en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. - I.R:s högskolestudier utgör således inte en sådan rehabiliteringsåtgärd som avses i 22 kap. 7 § AFL. Livränta med stöd av 6 kap. 5 § LAF kan därför inte utgå under tiden för ifrågavarande studier. Inte heller på annan grund kan livränta utgå under den aktuella tiden. - Kammarrätten fastställer länsrättens domslut.

I.R. överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och vidhöll sin talan.

I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades målet till Regeringsrätten för prövning.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (1996-11-06, Tottie, Swartling, Holstad, Nordborg, Sandström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har enligt 4 kap. 1 § LAF, sedan den sjukdom som förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer.

Enligt 6 kap. 5 § LAF - i lydelse enligt lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1992 - skall, under tid då den försäkrade är föremål för bl.a. sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § AFL, hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom från att förvärvsarbeta.

I 22 kap. 7 § första stycket AFL sägs att rehabiliteringsersättning utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Med stöd av ett i paragrafens sista stycke givet bemyndigande har regeringen i 3 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning bestämt bl.a. att för en utbildning som kan finansieras med studiemedel enligt avdelning B i bilaga till studiestödsförordningen (1973:418) eller därmed jämförlig utbildning får rehabiliteringsersättning lämnas endast om utbildningen omfattar högst 40 studieveckor.

Av handlingarna i målet framgår att I.R. åren 1980-1983 arbetade som svetsare och därvid ådrog sig besvär från nacke och axlar, vilka besvär godkändes som arbetsskada med visandedag den 26 mars 1982. Hon omskolades till kontorist men sedan besvären visat sig hindra henne även i det arbetet började hon i januari 1991 efter samråd med arbetsförmedlingen studier vid den kommunala vuxenutbildningen för att erhålla gymnasiekompetens i syfte att därefter övergå till en högskoleutbildning till grundskollärare. Den 15 januari 1992 påbörjade hon denna högskoleutbildning. I.R. har uppburit arbetsskadelivränta fr.o.m. augusti 1983 t.o.m. den 14 januari 1992.

Frågan i målet är om I.R. har rätt till arbetsskadelivränta även under den tid hon bedriver studier vid högskolan. Riksförsäkringsverket gör i målet gällande att hänvisningen i 6 kap. 5 § LAF till 22 kap. 7 § AFL efter de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1992 innebär att endast sådan arbetslivsinriktad rehabilitering som ger rätt till rehabiliteringsersättning kan berättiga till ersättning i form av livränta. I målet får anses klarlagt att I.R:s högskoleutbildning till följd av 1991 års förordning inte medför rätt till rehabiliteringsersättning.

De aktuella lagändringarna avsåg att inom ramen för den allmänna försäkringen reglera ansvaret för arbetslivsinriktad rehabilitering och ekonomisk ersättning vid sådan rehabilitering (prop. 1990/91:141). Huvudsyftet var att åstadkomma en mer effektiv rehabilitering än tidigare. Bestämmelserna om rehabilitering byggdes ut och samlades i ett särskilt kapitel, 22 kap. AFL. En rehabiliteringsersättning infördes och gjordes generös i syfte att göra rehabiliteringen attraktiv för de försäkrade. Denna ersättning skulle som regel avlösa sjukpenning och grundförutsättningen för att få ersättningen skulle, när det gällde nedsättningen av arbetsförmågan, vara densamma som gällde för sjukpenning. Rehabiliteringsersättning borde emellertid också kunna utges i samband med rehabiliteringsåtgärder som sattes in i förebyggande syfte för att den enskilde skulle kunna erhålla eller behålla ett arbete. Arbetsförmågan fick då anses nedsatt i den mån den försäkrade genom deltagande i rehabiliteringen måste avhålla sig från förvärvsarbete (prop. 1990/91:141 s. 60-61).

I lagstiftningsärendet framhölls att olika slag av utbildning ingick bland rehabiliteringsåtgärderna. Utvecklingen i praxis sades ha medfört att allt längre och allt mer omfattande utbildningar kommit att bedrivas med ersättning i form av sjukpenning. Vissa klarlägganden och skärpningar var därför på sin plats. Så skulle rehabiliteringsersättning utges i högst 365 dagar i följd om inte synnerliga skäl talade för längre tid. Såvitt avsåg utbildning som kunde finansieras med studiestöd enligt avdelning B i bilaga till studiestödsförordningen eller därmed jämförlig utbildning borde rätt till rehabiliteringsersättning ges endast om utbildningen omfattade högst 40 studieveckor (prop. 1990/91:141 s. 61-62). Under riksdagsbehandlingen avvisades regeringens förslag att rehabiliteringsersättning i princip skulle kunna utges bara under ett år. I stället uttalades i Socialförsäkringsutskottets betänkande att inriktningen på rehabiliteringsarbetet borde vara att en försäkrad skulle ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en eventuell utbildning borde vara avslutad inom denna tid (1990/91:SfU16 s. 34).

Samordningen med arbetsskadeförsäkringen uppmärksammades också av Socialförsäkringsutskottet. Utskottet erinrade om att den som har en arbetsskada hade rätt till livränta enligt LAF om förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete var varaktigt nedsatt med minst en femtondel till följd av skadan. Rehabiliteringen av den som var arbetsskadad kunde därför vara mer långtgående. Detta kunde enligt utskottets mening komma att medföra problem vid rehabiliteringen av en person som ansåg sig arbetsskadad men ännu inte fått denna fråga avgjord. Visserligen avsåg regeringen att föreslå en samordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen för en tid innan arbetsförmågan ansågs varaktigt nedsatt men inom arbetsskadeförsäkringen var det vanligt att en person hade livränta medan han genomgick omskolning. Utskottet utgick från att detta problem skulle komma att beaktas av den beredning som aviserats när det gällde samordningen av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen (1990/91:SfU16 s. 35).

När därefter vid denna samordning arbetsskadesjukpenningen avskaffades fr.o.m. den 1 juli 1993 och den ordningen infördes att ersättning för inkomstbortfall under sjukdomstid även vid arbetsskada skulle utges enligt AFL framhölls att principen att en arbetsskada skulle ersättas med högre belopp än en annan skada alltjämt borde upprätthållas. Detta skulle emellertid gälla först sedan en bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada hade inträtt. Beträffande arbetsskadelivränta anfördes vidare att förutsättningarna för att erhålla livränta inte skulle ändras (prop. 1992/93:178 s. 43-44).

Socialförsäkringsutskottet berörde även vid denna riksdagsbehandling frågan om ersättning vid rehabilitering till följd av arbetsskada och då bl.a. när fråga var om studier. Enligt vad utskottet erfarit var det praxis att arbetsskadelivränta utgavs vid rehabilitering i form av studier som varade längre än ett år. En sådan tillämpning av livräntereglerna hade sannolikt tillkommit av praktiska skäl. Utskottet ville emellertid peka på att en sådan ordning kunde verka rehabiliteringshämmande genom att en försäkrad kunde vilja få sin rätt till livränta prövad innan han påbörjade en rehabilitering. Utskottet förutsatte att regeringen övervägde om lagändringar behövdes på detta område (1992/93:SfU17 s. 25).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Uppfattningen att hänvisningen i 6 kap. 5 § LAF skulle avse endast sådan rehabilitering som ger rätt till rehabiliteringsersättning kan sägas få visst stöd av uttalandena i propositionen med förslag till åtgärder på området. Avsikten med förslaget synes ha varit att lägga fast en ordning, enligt vilken i princip endast åtgärder under högst ett års tid skulle anses som rehabilitering i lagens mening. Sedan propositionens uttryckliga föreskrift om en principiell ettårsgräns kommit att utmönstras ur lagtexten kvarstår emellertid bara en i motiven uttalad målsättning av liknande innebörd. Hänvisningen i 6 kap. 5 § LAF till "sådan rehabilitering som avses i" 22 kap. 7 § AFL torde dessutom rent språkligt syfta närmast på den i detta lagrum lämnade definitionen "arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan". Det framgår inte att denna rehabilitering definitionsmässigt skulle vara tidsbegränsad eller villkorad av rätten till rehabiliteringsersättning.

Det kan vidare konstateras att lagstiftarens huvudsakliga intresse synes ha varit inriktat på fall där någon bestående nedsättning av den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete ännu inte kunde konstateras föreligga. För de arbetsskadades del hade frågan ingen större praktisk betydelse när rehabiliteringsreglerna antogs, eftersom arbetsskadesjukpenningen gav den försäkrade en med livränta likvärdig ersättning. När samordningen med sjukförsäkringen gjordes fick tidpunkten för inträdet av rätten till livränta större betydelse. I propositionen gjordes då uttalanden som talar för att rätten till livränta inte skulle inskränkas utan att den gynnsammare behandlingen av arbetsskadade skulle upprätthållas sedan nedsättningen av arbetsförmågan blivit bestående. Socialförsäkringsutskottet ställde sig inte heller främmande till tanken att en arbetsskadelivränta skulle kunna fastställas innan den försäkrade genomgick en längre tids rehabilitering i form av studier. Till stöd härför kan även åberopas att de grundläggande bestämmelserna om livränta i 4 kap. 1 § LAF överhuvudtaget inte berördes vid de aktuella lagändringarna. Gällande reglering får därför anses innebära att livränta kan utges under en längre tids rehabilitering och oberoende av om rätt till rehabiliteringsersättning samtidigt föreligger eller ej (jfr Sjuk- och arbetsskadekommitten i SOU 1996:113 s. 461-462).

När I.R. skulle påbörja sina högskolestudier uppbar hon redan livränta sedan början av 1980-talet efter det att hennes arbetsförmåga då hade konstaterats vara nedsatt på grund av en arbetsskada. Studierna ingick i en av arbetsförmedlingen godkänd rehabilitering som avsåg att förebygga ytterligare nedsättning av hennes förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Hon har därför rätt att erhålla livränta under studietiden. Enligt vad som följer av 6 kap. 5 § LAF skall hennes förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån rehabiliteringen hindrar henne från att förvärvsarbeta.

På grund av det anförda skall I.R:s talan bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Med bifall till överklagandet förklarar Regeringsrätten I.R. berättigad till livränta enligt LAF under högskoleutbildningen fr.o.m. den 15 januari 1992. Regeringsrätten upphäver därför kammarrättens och länsrättens domar och, såvitt gäller rätten till ersättning efter den 14 januari 1992, Norrbottens läns allmänna försäkringskassas beslut den 28 augusti 1992.

Målet visas åter till försäkringskassan för erforderlig handläggning.

Föredraget 1996-10-01, föredragande Jansson, målnummer 10114-1995