RÅ 1999 not 191

Not 191. Ansökan av Östergötlands läns fiskebåtsförsäkringsbolag i likvidation om resning i ärende ang. koncession. - Finansinspektionen beslutade den 30 september 1997, med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1304) om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), att avslå en ansökan från Östergötlands läns fiskebåtsförsäkringsbolag (bolaget) om ny koncession för bolaget. Samtidigt beslutade inspektionen, med stöd av 19 kap. 12 § andra stycket försäkringsrörelselagen, att förelägga bolaget att omedelbart upphöra med verksamheten. Därvid anförde Finansinspektionen bl.a. följande. Bolaget tillskrevs två gånger för komplettering av ansökningsärendet. I den senaste av skrivelserna erinrades bolaget om att ansökningen kunde komma att avslås om bolaget inte efterkom skrivelsen. Samma information lämnades därefter per telefon till bolaget. Detta erhöll förlängd tid till den 3 september 1997 för komplettering av ansökningen. Någon komplettering kom emellertid inte in till Finansinspektionen. - Sedan bolaget överklagat Finansinspektionens beslut avslog regeringen överklagandet genom beslut den 13 november 1997 (dnr Fi97/3152). Som skäl för sitt avgörande anförde regeringen följande. Regeringen delar Finansinspektionens bedömning att bolagets ansökan innehåller brister av sådan art att ny koncession inte kan medges. De uppgifter som bolaget lämnat till regeringen ger inte grund för ytterligare anstånd för bolaget med att ge in kompletterande ansökningshandlingar. Det finns därför inte skäl att ändra inspektionens beslut. - I ansökningen anhöll bolaget om resning i det av regeringen avgjorda ärendet och yrkade att ärendet skulle återförvisas till Finansinspektionen för förnyad handläggning och prövning. Till stöd för ansökningen anförde bolaget i huvudsak följande. Bolaget, som hade trätt i likvidation, hade under flera år utsatts för bedrägeri och förskingring. Ett led i den brottsliga verksamheten hade varit att skrivelser från Finansinspektionen inte besvarats. - Underlåtenheten hade lett till att Finansinspektionen beslutade att upphäva bolagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse och att ålägga bolaget att omedelbart avveckla verksamheten. Finansinspektionens och regeringens beslut hade emellertid inte fattats på ett komplett och korrekt material och utgången skulle sannolikt ha blivit en annan om de rätta förhållandena hade varit kända i ärendet. Följande omständigheter hade sedermera framkommit. I början av 1990-talet hade bolaget blivit utsatt för en mindre förskingring av den person som då hade ansvar för verksamheten. Efter förskingringen hade bolaget vänt sig till LRF konsult AB i Norrköping (LRF) och avtalat att LRF skulle sköta bolagets förvaltning. LRF hade i sin tur utsett en hos LRF anställd person till handläggare. Bolaget hade därefter formellt utsett denne person till verkställande ledamot i bolaget och givit av honom nödvändiga fullmakter för att sköta uppdraget. I uppdraget hade alla administrativa funktioner ingått. Uppdraget hade skötts på så sätt att bolagsstämman föreslogs att välja ett antal namngivna personer, som uppgavs vara vidtalade, såsom revisorer. De valda revisorerna hade emellertid inte vetat något om sina uppdrag. Revisionerna hade utförts genom att revisionsrapporter skrivits utan revisorernas vetskap, varefter deras namnteckningar förfalskats. Eftersom allt verkat vara i sin ordning och ett sådant välrenommerat företag som LRF svarat för förvaltningen, hade bolagsstämmorna godtagit de oegentliga revisionsrapporterna. I praktiken var det ingen som kontrollerade att bolagets tillgångar fanns. Sedan 1993 hade den aktuelle personen årligen tagit ut pengar ur bolaget och bristen hade dolts med de förfalskade revisionsberättelserna. När Finansinspektionen hade krävt uppgifter om verksamheten, hade vederbörande valt att inte besvara skrivelserna. Han hade inte heller informerat styrelsen. Bolagets postadress var LRF i Norrköping. Bolaget hade inte fått veta något förrän efter det att regeringen hade fattat sitt beslut. Vid bolagsstämman den 20 november 1997 hade beslutats att bolaget skulle gå i likvidation. Detta påstods endast vara en formalitet, eftersom verksamheten uppgavs kunna fortsätta i en stiftelse. Bolagsstämman hade inte genomförts inte enligt reglerna i bolagsordningen. I kallelsen angavs t.ex. inte att frågan om bolagets likvidation skulle behandlas. Det var när likvidatorn skulle ta kontroll över bolaget som bedrägeriet och förskingringen upptäckts. Brotten var anmälda till polismyndigheten och utredning pågick. Enligt uppgift hade brotten erkänts. Fiskarna i Östergötland behövde sitt båtförsäkringsbolag. Frånsett följderna av bedrägerierna hade verksamheten gett överskott varje år. När kapitalet hade återställts hade bolaget en relativt stark kapitalbas. Bolaget var av stor betydelse för Östergötlands yrkesfiskare. De fick möjlighet att försäkra sina fiskebåtar till betydligt lägre kostnader än motsvarande premier i de större försäkringsbolagen. LRF var som arbetsgivare skyldig att svara för skadan av brotten så att kapitalet kunde återställas. Enligt kontakt med LRF kunde det ske snabbt, om bolaget kunde återuppta sin verksamhet. Likvidationen hade inte kommit längre än att den kunde avbrytas och verksamheten kunde fortfarande återupptas. Enligt övergångsbestämmelserna till försäkringsrörelselagen kunde bolaget bedriva sin tidigare verksamhet men det var mycket osannolikt att ett nytt båtförsäkringsbolag skulle kunna startas. - På begäran av Regeringsrätten avgav Finansinspektionen yttrande i målet den 31 mars 1999 och avstyrkte därvid bifall till resningsansökningen. I sitt yttrande anförde Finansinspektionen i huvudsak följande. Enligt 8 kap. 7 § försäkringsrörelselagen hade styrelsen ansvar för ett försäkringsbolags organisation och för förvaltningen av bolagets angelägenheter. Styrelsen skulle bl.a. se till att organisationen i fråga om bokföringen och medelsförvaltningen även innefattade en tillfredsställande kontroll. I samband med att bolaget år 1955 beviljats koncession medgavs undantag från kravet att utse verkställande direktör. Styrelsen hade i stället uppdragit åt en av styrelseledamöterna (s.k. verkställande ledamot) att fullgöra de skyldigheter som normalt ålåg en verkställande direktör i fråga om bokföring och medelsförvaltning. Övriga skyldigheter som åvilade en verkställande direktör kunde styrelsen inte delegera till den verkställande ledamoten. Det var i stället styrelsen som bar det fulla ansvaret. En ansvarsmedveten styrelse borde rimligen under de nästan två åren mellan koncessionsansökningens ingivande och Finansinspektionens avslagsbeslut ha undrat över tidsutdräkten. I stället verkade styrelsen helt ha förlitat sig på den verkställande ledamoten och inte informerat sig om situationen förrän efter regeringens beslut. Denna passivitet var anmärkningsvärd. Dessutom hade styrelsen på ett flagrant sätt brustit i sin kontrollfunktion avseende bokföringen och medelsförvaltningen i bolaget. Vid en undersökning som inspektionen gjort av bolaget år 1993 konstaterades flera brister i bolagets förvaltning, bl.a. avseende bokföring, redovisning och revision. I en skrivelse till styrelsen påtalades bristerna, som bedömdes vara betydande. Under perioden från 1993 fram till likvidationen hade styrelsen samma ordförande och vice ordförande och styrelsens övriga sammansättning var i huvudsak oförändrad. Under nämnda period hade bolaget på ett allvarligt sätt brustit i sin rapporteringsskyldighet till Finansinspektionen. Det hade varit ständiga fördröjningar i ingivandet av årsredovisningar, revisionsberättelser och andra ekonomiska redogörelser och fördröjningarna föranledde återkommande påminnelser och även sanktioner i form av förelägganden. Vad som förevarit i bolaget och i koncessionsärendet kunde inte enbart läggas den verkställande ledamoten till last, eftersom styrelsen hade ett särskilt ansvar. - Bolaget framhöll därefter bl.a. att de brottsliga gärningarna hade varit planerade och förslagna och sträckt sig över flera år samt att det inte kunnat begäras av enskilda styrelseledamöter att de skulle kunna avslöja en pågående brottslig verksamhet, som varit så avancerad att LRF:s interna kontroll inte hade observerat den. -Regeringsrätten (1999-09-14, Lindstam, Hulgaard, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Genom vad sökanden åberopat till stöd för sin resningsansökan har det framkommit omständigheter som inte var kända vid koncessionsärendets avgörande av Finansinspektionen och regeringen och som kan ställa bolagets underlåtenhet att ge in begärda kompletterande handlingar i en annan dager. Oavsett om det nytillkomna materialet, med beaktande av vad Finansinspektionen anfört i sitt yttrande till Regeringsrätten, är av sådan beskaffenhet att det, om det hade förebragts i koncessionsärendet, sannolikt skulle ha lett till bifall till koncessionsansökningen eller ej får det anses föreligga synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten beviljar resning i koncessionsärendet och förordnar att Finansinspektionen skall uppta ärendet till ny behandling. - (Regeringsråden Werner och Rundqvist hade skiljaktig mening och anförde: Väl har det genom vad sökanden åberopat till stöd för sin resningsansökan framkommit uppgifter som inte var kända vid koncessionsärendets avgörande av Finansinspektionen och regeringen och som kan förklara bolagets underlåtenhet att ge in begärda kompletterande handlingar i ärendet. Med hänsyn till vad Finansinspektionen andragit i sitt yttrande till Regeringsrätten kan emellertid inte anses att det nytillkomna materialet är av sådan beskaffenhet att det, om det hade förebragts i koncessionsärendet, sannolikt skulle ha lett till bifall till koncessionsansökningen. Inte heller i övrigt kan det som framkommit i resningsmålet anses utgöra synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Vi finner därför att resningsansökningen skall avslås.) (fd II 1999-08-24)

*REGI

*INST