RÅ 1999 not 273
Beslut att anta detaljplan för att reglera byggrätter och öka tillgängligheten för allmänheten (avslag) / Beslut att anta detaljplan för att reglera byggrätter och öka tillgängligheten för allmänheten (rättsprövning, avslag)
Not 273. Ansökan av Elisabeth I. om rättsprövning av beslut i fråga om detaljplan. - Kommunfullmäktige i Strömstads kommun beslutade den 20 oktober 1994 att anta detaljplan för del av Norrkärr 1:50 m.fl. (Seläterområdet) i kommunen. - Sedan kommunfullmäktiges beslut överklagats beslutade Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 10 januari 1995 att avslå överklagandet. - Elisabeth I. överklagade länsstyrelsens beslut. Hon yrkade att regeringen inte skulle fastställa planen och att kommunen skulle uppmanas att omarbeta sitt planförslag så att hon fick behålla tomten i oförändrad storlek, att byggrätten inte skulle bli av "korvkioskstorlek" utan rimlig samt att bostad skulle medges i samma byggnad. Hon pekade bl.a. på att det enligt gängse praxis medgavs att i handelsbyggnader inrättades bostad för dem som skötte verksamheten. Med den byggnadsyta som nu medgavs rymdes svårligen något boende. Hon anförde dessutom att begränsningen i planen av byggrätten skapade stora svårigheter att bedriva någon effektiv handelsrörelse. - Strömstads kommun ansåg i första hand att Elisabeth I:s yrkanden skulle lämnas utan bifall. Om regeringen ansåg att någon omständighet gav anledning till att inte fastställa planförslaget i sin helhet medgav kommunen i andra hand att hennes fastighet skulle undantas. - Elisabeth I. yrkade vidare att planen ändrades så att de delar av Norrkärr 1:13 som betecknas som badområde resp. parkering i stället gavs en beteckning som klargjorde att området var enskild tomt samt att kommunen ålades att i planen ta bort uppgifterna om byggnadsyta, byggnadshöjd och taklutning. Hon ansåg inte att fastigheten borde undantas från planen eftersom den vägdragning över hennes fastighet som gällande plan medgav inte skulle komma att kunna genomföras. -Regeringen (Inrikesdepartementet, 1997-03-20): Regeringen har enligt 13 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10), PBL, att vid prövningen av den överklagade detaljplanen antingen fastställa eller upphäva kommunens beslut att anta planen i dess helhet. Beslutet får dock enligt samma lagrum upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt om kommunen medgivit det. Kommunen har inte medgett att planen ändras på så sätt som Elisabeth I. yrkat. Regeringen har därför inte möjlighet att göra en sådan ändring. - Vid prövningen i sak av den antagna planen delar regeringen länsstyrelsens bedömning att detaljplanen inte innebär någon större förändring för Norrkärr 1:13 i förhållande till gällande plan vad beträffar fastighetens användning för handelsverksamhet. Av handlingarna framgår att genomförandetiden har gått ut och att fastigheten inte har blivit bebyggd. Vad beträffar fastigheten i övrigt innebär planen främst att ett område ändras från vägmark till badområde. Regeringen finner vid en avvägning att planen inte kan anses innebära sådana olägenheter för Elisabeth I. att planen inte kan godtas. Vad hon anfört utgör inte heller i övrigt skäl att upphäva beslutet att anta planen. Det saknas också anledning att undanta hennes fastighet som kommunen medgett i andra hand. Överklagandet bör därför avslås. - Regeringen avslår överklagandet. - Elisabeth I. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att det skulle upphävas med skyldighet för regeringen att fatta ett nytt beslut i ärendet och då beakta vad hon anför i överklagandet samt att Regeringsrätten skulle besluta om inhibition i avvaktan på att regeringen fattade nytt beslut. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Regeringen hade vid sin prövning av ärendet inte beaktat 2 kap. 18 § regeringsformen. Ärendet var därför inte fullständigt berett. Hennes fastighet Norrkärr 1:13 omfattade ca 700 kvadratmeter. Enligt den tidigare detaljplanen skulle delar av fastigheten tas i anspråk för väg. Då var det fråga om ett i lagens mening angeläget allmänt intresse. Vägdragningen var inte längre aktuell. Det förelåg därför inte något angeläget allmänt intresse som krävde inskränkningar i markanvändningen. Kommunens fastighet Norrkärr 1:50 omfattade tiotusentals kvadratmeter. Hennes fastighet låg inte annorlunda till än andra till Norrkärr 1:50 gränsande fastigheter. Det fanns följaktligen inte något som helst angeläget intresse för kommunens innevånare att fritt röra sig över just hennes fastighet. - Kommunen hade nu hos lantmäterimyndigheten begärt fastighetsreglering genom vilken huvuddelen av Norrkärr 1:13 skulle överföras till Norrkärr 1:50. Regeringen borde ha tagit hennes påstående på allvar att kommunens verkliga avsikt var att minska fastighetens yta utifrån den förutsättningen att den verksamhet som skulle bedrivas inte hade behov av fastighetens hela yta. Regeringen borde ha prövat kommunens påstående i detaljplanearbetet att hon inte hade behov av Norrkärr 1:13. - Regeringsrätten (1999-12-13, Swartling, Holstad, Lindstam, Sandström, Schäder): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av en enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden har angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23–25 och 234). - Elisabeth I. hävdar att regeringens beslut strider mot bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen om skydd för äganderätten, eftersom det inte längre föreligger något angeläget allmänt intresse som kräver inskränkningar av hennes rätt att förfoga över fastigheten. - Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den närmare innebörden av uttrycket angelägna allmänna intressen ansågs det i lagstiftningsärendet (prop. 1993/94:117 s. 48) inte möjligt att i detalj beskriva. Som exempel nämndes emellertid intresset av att kunna ge allmänheten tillgång till naturen för rekreation och friluftsliv. - Fastigheten Norrkärr 1:13 är belägen inom ett område som redan tidigare i den kommunala planeringen hänförts till bad- och hamnområde. Enligt den tidigare gällande planen fick en del av fastigheten bebyggas, dock endast för handelsändamål. I övrigt fick fastigheten som huvudregel inte bebyggas. Merparten fick användas endast för friluftsbad och därmed samhörigt ändamål medan en mindre del av fastigheten efter särskild prövning fick bebyggas med uthus, garage och dylika mindre gårdsbyggnader. - Ett syfte med den nu aktuella planändringen har varit att för allmänheten förbättra tillgängligheten till bad och natur inom ett större område. Den genom regeringens beslut godtagna detaljplanen innebär inte någon större förändring av hur fastigheten Norrkärr 1:13 får användas. - Mot bakgrund härav kan inte de beslut som fattats i detaljplaneärendet anses överskrida det utrymme för bedömning de beslutande myndigheterna har vid avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Handläggningen i ärendet har, såvitt framkommit, inte heller varit bristfällig. Regeringens beslut kan därför inte anses strida mot någon rättsregel på det sätt sökanden har angett. Det som sökanden i övrigt har anfört är inte av sådan beskaffenhet att det kan föranleda att beslutet skall upphävas. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i övrigt att beslutet på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Vid denna utgång faller frågan om inhibition. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd I 1999-11-16, I. Larsson)