RÅ 1999:67

Sedan Kommunförbundet Kronobergs styrelse rekommenderat vissa kommuner att bidra till finansieringen av det s.k. professorsprogrammet vid Högskolan i Växjö med vissa belopp per år i tre år beslöt kommunfullmäktige i Uppvidinge kommun den 27 juni 1995 att i enlighet med rekommendationen anvisa 100 000 kr som bidrag till programmet. Som förutsättningar för beslut angavs att övriga bidragsgivare skulle ställa upp i föreslagen omfattning och att länsstyrelsens tillskott av resurser till programmet inte skulle minska möjligheterna för företagen i kommunen att erhålla berättigade regionalpolitiska medel för sin utveckling.

Länsrätten i Kronobergs län

B.L. överklagade kommunfullmäktiges beslut och anförde bl.a. följande. Beslutet stred mot bestämmelserna i 2 kap.kommunallagen (1991:900), KL, eftersom det rörde en fråga som varken var en angelägenhet för kommunen eller av allmänt intresse för kommunen. Kommunen hade inte heller någon befogenhet eller skyldighet att stödja professorsprogrammet enligt 2 kap. 4 § kommunallagen. Det fanns således inget lagstöd för beslutet. Detta stred också mot 8 kap. 2 § KL, som stadgade att kommunerna skulle förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning tillgodosågs. Kommunfullmäktige motsatte sig bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Stora delar av regionen, inte minst de mindre kommunerna, hade en i förhållande till övriga landet låg kompetensnivå. Resurser för forskarutbildning och forskning var av strategisk betydelse för utvecklingen av en regions attraktivitet och konkurrenskraft. Kompetensnivån i regionen skulle öka bl.a. genom förbättrad kvalitet i grundutbildningen, genom utexaminering av doktorer och genom forskningsprojekt och program som skulle bedrivas i samarbete med företag och myndigheter. Kommunens deltagande i professorsprogrammet var ett led i att allmänt främja näringslivet inom kommunen. Att arbeta med att utveckla övergripande regionala insatser på kompetensområdet var en anpassning till samhällsutvecklingen. Behovet av övergripande insatser skulle komma att ha stor betydelse för både kommunens och regionens framtid. Beslutet om deltagande i professorsprogrammet skulle ligga inom kommunens befogenheter när det gällde att allmänt stödja näringslivet och dess utveckling.

Domskäl

Länsrätten i Kronobergs län (1995-12-20, ordförande Lindh) yttrade: Det överklagade beslutet kan prövas endast i den ordning som stadgas i 10 kap. KL. Därvid ankommer det inte på länsrätten att pröva lämpligheten av det överklagade beslutet utan endast om beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i 10 kap. 8 § samma lag, nämligen om beslutet inte har tillkommit i laga ordning, hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, överskrider det beslutande organets befogenheter eller strider mot lag eller annan författning. - Enligt 2 kap. 1 § KL får kommuner och landsting själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. - Av 1 § högskoleförordningen (1993:100) samt bilaga 1 till denna framgår att staten är huvudman för Högskolan i Växjö. - Länsrätten gör följande bedömning. - Det faktum att verksamheten skall bedrivas vid Högskolan i Växjö, som i enlighet med det ovan anförda är en statlig inrättning, föranleder inte i sig att stödjande av sådan verksamhet inte kan vara en angelägenhet för en kommun som berörs av verksamheten. Länsrätten finner det sannolikt att en utökad verksamhet vid Högskolan i Växjö i en allmän mening kan antas medföra en kompetenshöjning i länet. - Av rättsfallet RÅ 85 2:76 framgår att Markaryds kommuns ekonomiska stöd (3 miljoner kr fördelat över tre år samt en borgen på 1,5 miljoner kr) till Rikspappersskolan i Markaryd inte ansågs kompetensenligt. Det rörde sig i det fallet om en skola belägen i kommunen med ett antal elever från kommunen och med anställda från kommunen. Regeringsrätten ansåg likväl att även om verksamheten vid Rikspappersskolan hade betydelse för kommunens undervisningsväsende kunde det inte anses utgöra en angelägenhet för kommunen att lämna ett stöd av den omfattning som kommunens beslut innebar, varför Regeringsrätten upphävde kommunens beslut. - I det här målet har inte framkommit att stödet till Högskolan i Växjö skulle medföra någon mer påtaglig nytta för Uppvidinge kommun. Med beaktande härav samt att den understödda verksamheten, bortsett från någon distansundervisning, kommer att bedrivas utanför kommunens område finner länsrätten att det inte kan anses utgöra en angelägenhet för Uppvidinge kommun att lämna Högskolan i Växjö ett stöd av den omfattning som det överklagade beslutet innebär. Denna bedömning ändras inte av de påpekanden angående inriktning m.m. som kommunen har gett uttryck för. Det överklagade beslutet skall därför upphävas. - Länsrätten upphäver det överklagade beslutet.

Kammarrätten i Jönköping

R.N. överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle undanröjas. Han anförde bl.a. följande. Han var övertygad om att satsningen i professorsprogrammet skulle medföra betydande nytta för Uppvidinge kommun. Behovet av en allmän kompetenshöjning hos invånarna i Uppvidinge kommun skulle understrykas i många olika sammanhang både på central och regional nivå. Kommunen och dess näringsliv var väl medvetna om behovet av kompetenshöjande insatser i Uppvidinge. Den regionala satsningen och uppslutningen runt Högskolan i Växjö innefattade en från alla parter ömsesidig vilja att lokalisera ut högskoleutbildning till kommunerna. Det fanns dessutom klart uttalat i ett av regeringen och EU-kommissionen antaget program för stödområde mål 5b, till vilket område Uppvidinge kommun hörde, att minst en högskoleutbildning årligen skulle förläggas till varje kommun i

området. Det borde också påpekas att fleråriga professorsprogram med likartad finansiering var under genomförande i högskoleregionerna Karlstad och Örebro.

B.L. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Kommunens beslut att stödja professorsprogrammet stred mot lokaliseringsprincipen. Det avsåg inte en angelägenhet som bars upp av ett till kommunen knutet intresse. Intresset framstod inte heller i någon bemärkelse avgränsat till kommunområdet eller kommunmedlemmarna. Högskolan hade ingen anknytning till kommunen och var en statlig angelägenhet. Någon prioritering av studenter från Uppvidinge kommun förekom inte. Kommunen hade inte visat att stödet var en kommunal angelägenhet.

R.N. anförde i påminnelser bl.a. följande. Utbildningsnivån i

Uppvidinge kommun var låg, varför det är naturligt att stödja utvecklingen av regionens högskola. Av speciellt intresse för Uppvidinge kommun var också Högskolans i Växjö satsning på småföretagarutveckling. Likaväl som kommunen var beroende av den gymnasieutbildning som erbjöds i Växjö, var kommunen beroende av högskolan. Det stöd till professorsprogrammet som kommunen fattat beslut om var på intet sätt oproportionellt till kommunens storlek och läge, utan mycket rimligt i förhållande till det värde som närhet till högskola och dess utvecklingsprogram innebar.

Domskäl

Kammarrätten i Jönköping (1996-04-12, Alkman, Lihuvudh, Rosén, referent samt särskilda ledamöterna Bredin och Davidsson) yttrade: I högskolelagen (1992:1434) ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Den aktuella verksamheten är således inte en angelägenhet som åvilar endast staten. Kammarrätten delar länsrättens bedömning att det inte föreligger hinder för kommunen att stödja sådan verksamhet. Kammarrätten delar vidare länsrättens bedömning att en utökad verksamhet vid Högskolan i Växjö kan antas medföra en kompetenshöjning i regionen. En sådan kompetenshöjning får enligt kammarrättens mening också antas vara till nytta för kommunmedlemmar och näringsliv i Uppvidinge kommun. Det stöd som Uppvidinge kommun har beslutat kan inte anses stå i missförhållande till den sålunda antagna nyttan för kommunen. - Kammarrätten finner med hänsyn till det anförda att kommunfullmäktiges klandrade beslut inte strider mot 2 kap. 1 § KL. Överklagandet skall således bifallas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer kommunfullmäktiges klandrade beslut.

B.L. överklagade kammarrättens dom och yrkade att domen och kommunens beslut skulle upphävas. Han anförde som grund i huvudsak att beslutet stred mot 2 kap. 1 § KL.

Prövningstillstånd meddelades.

Uppvidinge kommun bestred bifall till överklagandet.

R.N. uppgav att han inte hade något vidare att anföra.

Regeringsrätten (1999-12-08 (Swartling, Lindstam, Sandström, Hulgaard, Nilsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Sedan Kommunförbundet Kronobergs styrelse rekommenderat vissa kommuner att bidra till finansieringen av det s.k. professorsprogrammet vid Högskolan i Växjö (numera Växjö universitet) med vissa belopp per år i tre år beslöt kommunfullmäktige i Uppvidinge kommun den 27 juni 1995 att i enlighet med rekommendationen anvisa 100 000 kr som bidrag till programmet. Frågan i målet gäller om beslutet ligger inom kommunens kompetensområde.

Enligt 2 kap. 1 § KL får en kommun själv ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av någon annan.

Regeringsrätten finner i likhet med kammarrätten att det aktuella bidraget, med beaktande av dess ändamål och begränsade omfattning, utgör en angelägenhet av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område och till kommunens medlemmar. Den avgörande frågan blir därmed om bidraget skall anses ha lämnats för en angelägenhet som skall handhas enbart av någon annan och, om så är fallet, om beslutet att lämna bidraget därför faller utanför kommunens kompetensområde.

Av 1 kap. 10 § första stycket högskolelagen (1992:1434) framgår att kommuner får anordna universitet och högskolor endast med regeringens medgivande. Något sådant medgivande föreligger inte i fråga om Växjö universitet, utan staten är enligt 1 kap. 1 § högskoleförordningen (1993:100) och bilaga 1 till förordningen huvudman för universitetet.

Det står klart att begränsningen av den kommunala kompetensen till angelägenheter som inte skall handhas enbart av någon annan innebär att en kommun inte får starta och driva en verksamhet som är förbehållen staten. Enligt sin ordalydelse kan bestämmelsen uppfattas så att den innebär ett absolut förbud för en kommun att engagera sig ekonomiskt i en sådan verksamhet. I rättstillämpningen har bestämmelsen dock inte getts denna innebörd. Vid tillämpning av äldre bestämmelser - av i sak samma innehåll som den nuvarande bestämmelsen - har det ansetts ligga inom den kommunala kompetensen bl.a. att vederlagsfritt överlåta markområde för upprättande av flygflottilj, att ta ut lägre avgifter för vattenleverans till fångvårdsanstalt än till andra abonnenter, att utan anslutningsavgift tillhandahålla vatten och avlopp vid tomtgräns för fångvårdsanstalt, att utan avgift tillhandahålla vatten till landstingslasarett och att lämna bidrag till mottagningslokal för distriktsveterinär (RÅ 1942 S 460, RÅ 1951 I 266, RÅ 1956 I 123, RÅ 1950 I 205 och RÅ 1971 ref. 31).

Regeringsrätten finner att det förhållandet att staten är huvudman för Växjö universitet inte innebär att det ligger utanför Uppvidinge kommuns kompetensområde att lämna ett allmänt bidrag av ifrågavarande storlek till finansieringen av det s.k. professorsprogrammet vid universitetet.

Då beslutet om bidrag, som redan konstaterats, inte heller i övrigt strider mot 2 kap. 1 § KL skall överklagandet avslås.