RÅ 2000:15

Uppgift om huruvida någon förekommer i ärende hos SÄPO har ansetts omfattad av sekretess enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen (1980:100).

Kammarrätten i Stockholm

G.S. begärde hos Säkerhetspolisen (SÄPO) att få läsa sin akt och alla andra registreringar som hade gjorts om honom.

SÄPO avslog i beslut den 31 maj 1999 G.S:s begäran och anförde följande: Behandlingen av personuppgifter hos SÄPO av det slag som G.S:s begäran rör regleras från och med den 1 april 1999 i första hand i polisdatalagen (1998:622). - Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess för uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen eller som i annat fall hänför sig till SÄPO:s verksamhet att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detta innebär att utgångspunkten är att sekretess är huvudregel oavsett om uppgifterna exempelvis finns i en akt, förekommer i en förundersökning eller i underrättelseverksamhet. - I förarbetena till de berörda bestämmelserna i sekretesslagen (prop. 1997/98:97 s. 68) anges att redan uppgiften huruvida någon förekommer i ett underrättelseregister bör kunna sekretessbeläggas med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen. Där sägs vidare att underrättelseverksamhetens natur är sådan att det endast i speciella fall torde kunna komma i fråga att lämna ut uppgift. Föreligger inte ett sådant fall utgår regeringen enligt nämnda förarbeten från att även en uppgift om att en person inte är registrerad sekretessbeläggs med stöd av nämnda lagrum. - SÄPO gör följande bedömning. - Uppgift om huruvida G.S. förekommer eller inte förekommer i ärende hos SÄPO eller i SÄPO-registret kan inte lämnas ut utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Hans begäran skall därför avslås.

I överklagande till kammarrätten vidhöll G.S. sin begäran.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1999-07-01, Regner, Dinnetz, referent, Sandström) yttrade: Det överklagade beslutet har fattats med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess för uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen eller som i annat fall hänför sig till SÄPO:s verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. - I samband med att den nämnda lagbestämmelsen infördes uttalade regeringen att även en uppgift om att en person inte är registrerad hos SÄPO borde kunna sekretessbeläggas med stöd av bestämmelsen (prop. 1997/98:97 s. 68). Skälet härför angavs i propositionen vara följande. En person med anknytning till brottslig verksamhet kan ha ett starkt intresse av att veta om polisen har uppgifter om honom eller henne. I ett sådant fall skulle det kunna vara till stor skada för en utredning om det röjdes för vederbörande person såväl att han eller hon är föremå1 för polisens intresse som att han eller hon inte är det. Det är därför viktigt att det av ett beslut på en förfrågan om att få ut uppgifter ur registret inte behöver framgå om en person förekommer i registret eller inte. Underrättelseverksamhetens natur är sådan att det endast i speciella fall torde kunna komma i fråga att lämna ut uppgifter. - Kammarrätten finner att det inte står klart att uppgift om huruvida G.S. förekommer hos SÄPO i sådan verksamhet som avses i 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Överklagandet kan därför inte bifallas. - Kammarrätten avslår överklagandet.

G.S. överklagade till Regeringsrätten och yrkade i första hand att han skulle få ta del av sin akt och andra registreringar avseende honom som eventuellt fanns hos SÄPO. I andra hand yrkade han att målet skulle återförvisas till SÄPO för förnyad handläggning. Till grund för sin talan anförde han bl.a. följande. Varken SÄPO eller kammarrätten hade utrett huruvida det förelåg risk att lämna ut uppgifter om honom eller i förekommande fall lämna ut uppgiften att inga uppgifter om honom fanns hos SÄPO. Kammarrätten meddelade i sina domskäl att utredningen inte visade att uppgifter kunde lämnas ut utan skada för SÄPO:s verksamhet. Denna skrivning torde dock närmast ha haft till syfte att formellt uppfylla sekretesslagens krav på motivering till avslag. Det syntes inte som om det förelåg någon utredning i det aktuella avseendet. Ett minimikrav på utredningen var att den med rimlig säkerhet utan att den enskildes rätt komprometterades borde leda till ett svar på frågan om det omvända skaderekvisitet var uppfyllt eller ej. Det var myndigheterna som hade ansvar för att ta initiativ till utredningen, men i egenskap av sökande hade han ansvar för att tillföra uppgifter om sin person och andra personliga omständigheter som hade betydelse för utredningen. Han hade inte lämnat några uppgifter om sin person utöver personnummer och adress. Han erhöll inget beslut att han behövde komplettera överklagandet så att den aktuella utredningen kunde utföras. Varken SÄPO eller kammarrätten hade tagit det ansvar för utredningen som var förutsatt. Det hade brustit i såväl SÄPO:s som kammarättens handläggning av målet på ett allvarligt sätt. Detta hade medfört att han inte kunnat tillvarata sin lagliga rätt till insyn i SÄPO-registret. Eftersom inget krav på utredningen ställdes av kammarrätten kunde SÄPO:s handläggning, om domen vann laga kraft, ske helt slentrianmässigt. SÄPO skulle därmed tillåtas vidmakthålla absolut sekretess trots att denna upphävts genom den nya lagstiftningen. Genom att SÄPO och kammarrätten avslog hans begäran att få se eventuella uppgifter, kunde han inte göra den kontroll av SÄPO:s eventuella handläggning som skadeståndsregeln enligt 9 § polisdatalagen förutsatte. Han beskars därmed den rätt som tillkom honom enligt lag. De inom EG avtalade principerna gällde genom Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (dataskyddskonventionen), dock utan det för EG aktuella undantaget för polis- och säkerhetstjänstfrågor. Enligt artikel 8 dataskyddskonventionen skall varje person bl.a. ha möjlighet att erhålla kännedom om förekomsten av personuppgifter lagrade på data och även få del av sådana uppgifter. Han åberopade utredning av professor Dr F.M. angående de rättsliga principer som gäller enligt EG-rättsliga normer och Europarådets konventioner.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten sammanträffade med företrädare för SÄPO i dess lokaler varvid systemet för uppgiftsregistrering förevisades.

SÄPO uppgav bl.a. följande i fråga om myndighetens prövning av ansökningar om rätt att ta del av allmän handling. Varje ansökan medförde en kontroll av om uppgifter angående den berörda personen förekom i ärende hos SÄPO. Om inga uppgifter fanns fick sökanden nästan aldrig besked om detta utan ansökningen avslogs; undantag hade gjorts i två fall där de berörda personerna var avlidna och sökandena var barn till de avlidna. Om uppgifter däremot fanns gick SÄPO igenom uppgifterna för att se om de kunde lämnas ut. Av statistik för perioden den 1 april - den 30 september 1999, omfattande 1 082 ansökningar, framgick att utlämnande skett i drygt 60 procent av de fall där uppgifter förekommit, nämligen i 51 av totalt 81 fall. Den som fick ta del av uppgifter fick inte reda på om de utlämnade uppgifterna var samtliga förekommande uppgifter eller om det fanns ytterligare uppgifter. Det skulle allvarligt kunna skada SÄPO:s arbete med att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism om SÄPO i varje enskilt fall skulle lämna besked om huruvida en person förekom eller inte i ärende hos SÄPO eller - då uppgifter lämnades ut - huruvida ytterligare uppgifter fanns.

G.S. inkom därefter med ett kompletterande yttrande.

Regeringsrätten (2000-02-14, von Bahr, Holstad, Eliason, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som rör SÄPO:s verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas.

I förarbetena till bestämmelsen framhöll regeringen (prop. 1997/98:97 s. 68) bl.a. att redan uppgifter huruvida någon förekommer i sådant register bör kunna sekretessbeläggas med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen och fortsatte: "Underrättelseverksamhetens natur är sådan att det endast i speciella fall torde kunna komma i fråga att lämna ut uppgifter. Föreligger inte ett sådant fall utgår regeringen från att även en uppgift att en person inte är registrerad sekretessbeläggs med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen".

Med anledning av vad G.S. anfört om Europarådets dataskyddskonvention konstaterar Regeringsrätten att det enligt artikel 9 i konventionen finns möjlighet att göra avvikelse från den registrerades rätt enligt artikel 8 att ta del av uppgifter, om sådan avvikelse medges i den nationella lagstiftningen och avvikelsen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att skydda bl.a. statens säkerhet, den allmänna säkerheten eller brottsbekämpning. Det är vidare att märka att konventionen inte gäller som lag i Sverige. Prövningen av förevarande mål skall således ske på grundval av 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen.

Vid denna prövning finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att sekretess gäller för uppgift om huruvida någon anteckning om G.S. finns hos SÄPO i dess verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism, eftersom det inte står klart att en sådan uppgift kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Hans talan kan därför inte bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 1999-11-30, föredragande Liljeros, målnummer 5095-1999