RÅ 2000:20

Domskäl

Länsrätten i Norrbottens län (1994-11-30, ordförande Lundgren) yttrade: Från och med den 1 januari 1994 omfattas Sverige av EES-avtalet. I stor utsträckning innebär EES-avtalet att de EU-regler som sedan tidigare gäller mellan EU-länderna också gäller för EFTA-länderna. Inom EU finns ett detaljerat regelsystem för samordning av medlemsländernas regler för social trygghet. EU:s regler om social trygghet återfinns framförallt i två förordningar. De är dels förordningen (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordningen (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71. På socialförsäkringsområdet innebär EES-avtalet framför allt att de berörda EFTA-länderna skall tillämpa de båda förordningarna såväl gentemot EU-länderna som mot varandra. - Enligt 1 § lag (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), den s.k. samordningslagen, skall rådets förordning nr 1408/71 gälla som svensk lag. - Förordning nr 1408/71 är tillämplig på lagstiftning om social trygghet inom en rad områden bl.a. förmåner vid sjukdom och moderskap samt familjeförmåner. Till förmåner vid moderskap räknas föräldrapenning. Med familjeförmåner avses bl.a. allmänna barnbidrag. -Huvudregeln i förordning nr 1408/71 är att den som förvärvsarbetar omfattas av lagstiftningen i det EES-land där han arbetar som anställd, egenföretagare, statligt anställd och motsvarande eller är inkallad till militärtjänstgöring. Den som slutar att förvärvsarbeta och som flyttar till ett annat EES-land skall, när förmånerna i arbetslandet upphört, omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet. - Enligt förordningen upphör lagstiftningen i ett EES-land att gälla för en person när han slutar att arbeta där. Om han då inte blir omfattad av lagstiftningen i ett annat EES-land skall han omfattas av lagstiftningen i det EES-land där han tidigare arbetade om han fortfarande är bosatt där. Om en EES-medborgare sedan han slutat arbeta i ett EES-land, flyttar till ett annat EES-land utan att börja arbeta där, skall han ha fortsatt rätt till förmåner från det tidigare sysselsättningslandet. Det gäller i fall då förmåner utgavs när arbetet där upphörde. Av förordning 574/72 följer att utbetalning av förmånerna endast kan upphöra när den längsta tid under vilken sådana förmåner kan betalas ut enligt det landets lagstiftning har löpt ut. - Av förordningens artikel 22, som bl.a. innehåller bestämmelser om flyttning från en medlemsstat till en annan under sjukdom eller moderskap, följer att en förvärvsarbetande som erhållit förmåner i ett EES-land och som flyttar till ett annat EES-land har rätt till förmåner från det land han flyttar så länge som villkoren för utbetalning av förmåner föreligger enligt det landets bestämmelser. - Av det sagda framgår att A.K. har rätt till förmåner från svensk försäkringskassa enligt förordning nr 1408/71 så länge som villkoren för utbetalning föreligger enligt de svenska reglerna.

Allmänt barnbidrag utges enligt 1 § andra stycket lag (1947:529) för här i Sverige bosatt barn. I tredje stycket stadgas att ett barn som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader.

Av Riksförsäkringsverkets föreskrift (RFFS 1993:26) om tillämpning av samordningslagen framgår av 3 § att den som omfattas av samordningslagen avregistreras från försäkringskassan om han beger sig till en annan medlemsstat för att förvärvsarbeta som anställd eller egenföretagare. Enligt 9 § Riksförsäkringsverkets föreskrift (RFFS 1985:16) om inskrivning och avregistrering enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Skall den försäkrade avregistreras från försäkringskassan med verkan från och med dagen efter avresan om en utlandsvistelse är avsedd att vara mer än ett år. Vid flyttning till ett nordiskt land gäller enligt 11 § att avregistreringen sker fr.o.m. den dag då avregistreringen sker från folkbokföringen i Sverige. - Vad beträffar frågan hur länge en förmån enligt AFL kan betalas ut har Riksförsäkringsverket i allmänna råd 1994:2 s. 30 uttalat följande "Bestämmelser som begränsar hur länge en förmån kan betalas ut till en försäkrad som vistas utomlands finns inte direkt angivna i AFL. Enligt bestämmelserna om inskrivning i svensk försäkringskassa har en försäkrad som vistas utomlands längre tid än ett år normalt inte rätt till t.ex. sjukpenning och föräldrapenning. Detta innebär att en person, såväl svensk som annan EES-medborgare som har varit försäkrad i Sverige och som lämnar Sverige för att vistas i ett annat EES-land längre tid än ett år inte längre skall vara inskriven i svensk försäkringskassa. Rätten till förmåner från den svenska socialförsäkringen upphör i sådant fall i och med flyttningen. Det gäller oavsett om han skall börja förvärvsarbeta i ett annat EES-land eller om han flyttar till ett EES- land utan att börja arbeta där".

Av rådets förordning nr 1408/71 framgår att en EES-medborgare som förvärvsarbetat i ett EES-land och som flyttar till ett annat EES-land fortsätter att erhålla dagpenning som utges på grundval av sjukdom eller moderskap så länge som villkoren för utbetalning föreligger enligt den utbetalande statens lagstiftning.

Länsrätten finner med hänsyn till att A.K:s barn inte längre är bosatt här i landet samt till att vistelsen utomlands kan beräknas överstiga sex månader att barnet inte är berättigat till barnbidrag från svensk försäkringskassa från den 1 juli 1994.

Vad beträffar frågan om föräldrapenning skall fortsätta att utges finner länsrätten med hänsyn till reglerna om avregistrering från svensk försäkringskassa vid flytt utomlands samt till vad Riksförsäkringsverket uttalat att A.K. inte är berättigad till fortsatta utbetalningar av denna förmån efter den 1 juli 1994. Ersättning enligt rådets förordning nr 1408/71 skall således inte utgå. - Länsrätten lämnar besvären utan bifall.

A.K. överklagade och yrkade fortsatt föräldrapenning från Sverige även efter avflyttningen till Finland.

Riksförsäkringsverket (RFV) bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Sundsvall (1998-09-30, Orrhede, Wennerström, Bergman, referent och nämndemännen Edwall och Östberg) yttrade: A.K. anförde till stöd för överklagandet i kammarrätten att de svenska reglerna om krav på bosättning i Sverige i ett fall som hennes stred mot gällande EG- rättsliga regler och åberopade därvid särskilt artikel 22 i förordning nr 14O8/71. - RFV bestred överklagandet och anförde sammanfattningsvis följande. År 1992 infördes ett tillägg till artikel 13 i förordning nr 1408/71, artikel 13.2 f, som tog sikte på vilket lands lagstiftning som skall tillämpas på personer för vilka ett medlemslands lagstiftning har upphört att gälla utan att ett annat medlemslands lagstiftning blir tillämplig. Den bestämmelse i artikel 10 b i förordning nr 574/72 som samtidigt infördes får anses innebära att det, på samma sätt som det är ett lands nationella lagstiftning som anger under vilka förutsättningar en person skall vara försäkrad enligt det landets lagstiftning, är den nationella lagstiftningen som avgör när en person, som har slutat att förvärvsarbeta i det landet, skall upphöra att vara försäkrad där. Svensk lagstiftning i dess nuvarande utformning bör vid tillämpning av aktuella bestämmelser innebära att en persons tillhörighet till den svenska socialförsäkringen upphör när han slutar att förvärvsarbeta i Sverige och inte heller längre är bosatt i Sverige. - Kammarrätten beslutade att begära förhandsavgörande från EG-domstolen bl.a. såvitt gällde tolkningen av artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 jämförd med artikel 10 b i förordning nr 574/72 samt tolkning av artikel 22 i förordning nr 1408/71. EG-domstolen har i dom, meddelad den 11 juni 1998, uttalat att artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 inte hindrar att en medlemsstats lagstiftning uppställer ett krav på att en person, som helt har upphört att vara yrkesverksam i den staten, måste vara bosatt där för att omfattas av den statens lagstiftning. Domstolen anförde vidare att den svenska regeringen visserligen vid tidpunkten för ikraftträdandet i Sverige av förordning nr 1408/71 förklarade att föräldrapenningen utgör en moderskapsförmån, men att föräldrapenning i den form den utges enligt svenska regler enligt domstolens uppfattning uppfyller de kriterier för begreppet familjeförmån som anges i artikel 1 u i, i förordningen. Enligt domstolen hindrar inte forordning nr 1408/71 att det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att en person, som helt har upphört att vara yrkesverksam i den staten, förlorar rätten till fortsatt utbetalning av sådana familjeförmåner som utges enligt denna lagstiftning, med motiveringen att han har bosatt sig i en annan medlemsstat i vilken han lever med sina familjemedlemmar. - A.K. har, sedan hon tagit del av EG-domstolens dom, anfört att hon bör ha rätt till den yrkade föräldrapenningen på den grunden att hennes man såväl före som efter barnets födelse arbetat i Sverige och att han därför har rätt till familjeförmåner från Sverige för sina familjemedlemmar. Hon har uppgett bl.a. följande. Hon träffade sin nuvarande make medan hon bodde i Svappavaara i Sverige. De var förlovade när barnet föddes och de gifte sig i september 1994. När hon flyttade tillbaka till Finland fortsatte maken att arbeta i Svappavaara. - Av arbetsintyg som ingetts framgår att A.K:s make arbetat i Svappavaara den 17 juli 1989 - den 15 december 1996 och från den 2 mars 1998. Från finsk myndighet har vidare ingetts ett registerutdrag som utvisar bl.a. att makarna K. gifte sig den 17 september 1994. - RFV har vidhållit att A.K. inte har rätt till föräldrapenning och anfört som grund att målet gäller A.K:s rätt till föräldrapenning och den rätten kan hon inte härleda från makens anställning i Sverige. - Kammarrätten gör följande bedömning. - EG- domstolen har klassificerat föräldrapenningen som en familjeförmån enligt förordning nr 1408/71, vilket enligt den definition som ges i artikel 1 u i, i förordningen är bl.a. alla kontantförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt all lagstiftning om familjeförmåner. Den närmare regleringen i förordningen såvitt avser familjeförmåner återfinns i förordningens avdelning III, kapitel 7. I artikel 73 anges som huvudregel - från vilken undantag inte gjorts för Sveriges del - att en anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten. Av preambeln till den förordning (3427/89) varigenom bestämmelsen infördes framgår att syftet varit att bosättningsvillkoret inte skall användas vid utgivande av familjeförmåner för familjemedlemmar till en arbetstagare och att det sysselsättningsvillkor som gäller enligt den anförda artikeln tillförsäkrar likabehandling mellan alla arbetstagare som omfattas av samma lagstiftning, då valet av anknytningsfaktor medför förenkling, rättvisa och sammanhang i den ordning som regleras av forordningen nr 1408/71. - RFV:s inställning måste förstås så att verket tolkar artikel 73 på så sätt att, i den aktuella situationen, barnets far har rätt till familjeförmåner - i förevarande fall föräldrapenning - för egen del men att denna rätt inte kan utsträckas till att gälla också en rätt för A.K. att uppbära föräldrapenning. Kammarrätten konstaterar att ett sådant synsätt överensstämmer med den princip som den svenska föräldraförsäkringen vilar på, nämligen att varje individ är självständigt försäkrad utan anknytning till annan person. - EG-domstolen har tolkat artikel 73 i bl.a. en dom från 1992, i mål C-78/91, Rose Hughes v. Chief Adjudication Officer, Belfast, och i en dom från 1996 i förenade målen C-245/94 och C-312/94, Ingrid Hoever och Iris Zachow v. Land Nordrhein-Westfalen. I mål C-78/91 gällde frågan i målet familjeförmåner som vägrades på grund av att bosättningskravet ej var uppfyllt. Maken i familjen arbetade i Nordirland och familjen bodde i Irland. Hustrun gjorde anspråk på en kontantförmån för familjer som kunde utges enligt reglerna i Nordirland. Domstolen uttalade därvid att när en anställd omfattas av en lagstiftning i en medlemsstat och bor med sin familj i en annan medlemsstat, och vederbörandes make aldrig har bott eller varit anställd i den stat där arbetstagaren är anställd, kan maken åberopa artikel 73 för att härleda en rätt till familjeförmåner till familjemedlemmarna, förutsatt att arbetstagaren uppfyller de villkor i artikel 73 som uppställs och att rätt till familjeförmåner föreligger enligt nationell lagstiftning. - Målen C-245/94 och C-312/94 rörde Ingrid Hoevers och Iris Zachows rätt att uppbära "child-raising allowance" från den medlemsstat dar deras respektive makar hade sin anställning. Makarna Hoever respektive Zachow var tyska medborgare och bodde i Nederländerna. Männen arbetade båda i Tyskland. Domstolen fann att det aktuella bidraget var att hänföra till familjeförmån enligt förordning nr 1408/71. Domstolen uttalade vidare att om en anställd person omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat och bor med sin familj i en annan medlemsstat, har hustrun rätt att erhålla sådana familjeförmåner som "child-raising allowance" från mannens arbetsland. Domstolen slog därutöver fast att denna förmån inte kan nekas maken på grundval av den åtskillnad som görs mellan en anställds självständiga rättigheter och familjemedlemmars härledda rättigheter, eftersom denna åtskillnad endast är relevant när en anställds familjemedlemmar åberopar de bestämmelser i förordning nr 1408/71 som uteslutande är tillämpliga på anställda och inte på deras familjemedlemmar, såsom de som avser arbetslöshetsförmåner, och den är i princip inte tillämplig när det är fråga om familjeförmåner. Syftet med artikel 73 var enligt domstolen just att garantera att familjemedlemmar som bosatte sig i en annan medlemsstat än den stat som är behörig beviljas de familjeförmåner som föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen. Domstolen påpekade även att artikel 73 i förordningen i synnerhet är avsedd att förhindra att en medlemsstat ges möjlighet att göra beviljandet av familjeförmåner eller dess belopp beroende av att familjemedlemmarna till en anställd är bosatta i den medlemstat som gör utbetalningen, detta för att inte arbetstagare inom gemenskapen skall avhållas från att utöva sin rätt till fri rörlighet. - Enligt kammarrättens mening är det, mot bakgrund av syftet med bestämmelsen och de domar EG-domstolen tidigare meddelat, klart att artikel 73 i förordning nr 1408/71 innebär att den rätt som tillförsäkras den som omfattas av lagstiftningen i ett medlemsland inte är begränsad till familjeförmåner som utges direkt till denne. Om en anställd omfattas av ett medlemslands lagstiftning har hans make/maka, oavsett bosättningsort, rätt att med stöd av den bestämmelsen uppbära familjeförmåner från den stat där personen är anställd. I målet får anses ostridigt att A.K. den 1 juli 1994 var medlem av sin makes familj i den mening som avses i artikel 73 samt att maken när han arbetat i Sverige efter denna tidpunkt även varit bosatt med familjen i Finland. - Med hänsyn till vad som upplysts rörande makens anställningsförhållande var Sverige den 1 juli 1994 också behörig stat när det gäller utgivande av familjeförmåner för honom. Enligt svensk lagstiftning kan föräldrapenning i samband med barns födelse utges både till fadern och till modern. Det anförda innebär att A.K. - så länge villkoren för tillämpning av artikel 73 är uppfyllda - även efter den 1 juli 1994 har samma rätt till svensk föräldrapeng för vård av barnet, som föddes den 1 februari 1994, som hon skulle ha haft om hon och barnet fortfarande varit bosatta i Sverige, dvs. den rätt som framgår av de svenska bestämmelserna om föräldrapenning, men med bortseende av bosättningskravet. Av artikel 76 i förordning nr 1408/71 jämförd med artikel 10 1 i förordning nr 574/72 följer vidare att, om A.K. även har rätt till föräldrapenning i Finland, Sverige är primärt ansvarig för den aktuella familjeförmånen, så länge hennes rätt till sådan förmån grundas enbart på bosättningen i Finland. - På grund av det anförda skall överklagandet bifallas. Der bör emellertid ankomma på försäkringskassan att närmare bestämma för vilken tid och med vilka belopp föräldrapenningen skall utges. - Kammarrätten bifaller överklagandet och tillerkänner A.K. fortsatt föräldrapenning för vård av barnet, fött den 1 februari 1994, även efter den 1 juli 1994. Handlingarna överlämnas till försäkringskassan, som har att bestämma med vilka belopp och för vilken tid föräldrapenningen skall utges.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2000-04-05, föredragande Johansson, målnummer 7909-1998