RÅ 2000:34

M.A. överklagade beslutet och yrkade att hon skulle tillerkännas fortsatt ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring även för tid efter april 1993. Hon anförde bl.a. att hon, genom att hennes sjukbidrag bytts ut mot förtidspension, blivit varaktigt arbetsoförmögen på grund av de besvär som godkänts som arbetsskada. M.A. framhöll att det av Försäkringsöverdomstolens dom 1987:10 bl.a. framgick att det vid en omplacering eller ett arbetsbyte som motiverats av en arbetsskada, saknades anledning att diskutera frågan om fortsatt samband. Enligt M.A. torde motsvarande resonemang kunna tillämpas även i de fall där en godkänd försämringssjukdom övergått i ett varaktigt eller kroniskt tillstånd som sedermera medförde att pensionsförmån började att utgå.

Kammarrätten i Stockholm (1997-03-07, Hallberg, Rosenberg, Wahlman, referent samt nämndemännen Lahti och Tranberg) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Försäkringskassan beslutade den 19 oktober 1990 att godkänna M.A:s ryggbesvär som arbetsskada med visandedag den 6 november 1989. Den 3 april 1992 beslutade försäkringskassan att M.A. skulle beviljas helt sjukbidrag samt livränta från och med maj 1992 till och med april 1993. Den 2 april 1993 beslutade försäkringskassan om en provisorisk förlängning av sjukbidraget och livräntan till och med oktober 1993. Den 29 oktober 1993 beslutade försäkringskassan att bevilja M.A. halv förtidspension från och med november 1993 eftersom arbetsförmågan torde vara stadigvarande nedsatt till hälften. Den 3 december 1993 beslutade försäkringskassan att inte bevilja M.A. livränta för tiden efter april 1993 med motiveringen att hennes arbetsförmåga inte längre var nedsatt med minst en femtondel på grund av arbetsskadan. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av Försäkringsöverdomstolens praxis (se t.ex. FÖD 1987:10) framgår att något krav - för rätt till livränta - på att det skall finnas en av arbetsskadan betingad kvarstående medicinsk defekt inte kan upprätthållas. Det avgörande är om de som arbetsskada godkända besvären har lett till en kvarstående ekonomisk effekt. Således kan den ekonomiska effekten i form av inkomstförlust efter t.ex. arbetsbyte finnas kvar även om skadan inte längre kvarstår. Kammarrätten finner att samma bedömning skall göras när arbetsskadan inte följts av arbetsbyte utan av en kvarstående arbetsoförmåga med åtföljande förtidspension. Eftersom det var M.A:s som arbetsskada godkända besvär som tvingade henne att lämna arbetslivet och då hon sedermera har beviljats halv förtidspension, på grund av att hennes arbetsförmåga torde vara stadigvarande nedsatt till hälften, skall hennes inkomstförlust även efter den 30 april 1993 anses vara en följd av arbetsskadan. M.A. är därför berättigad till livränta också för tid efter den 30 april 1993. Det ankommer på försäkringskassan att bestämma för vilken tid och med vilket belopp livräntan skall utges. - Kammarrätten förklarar med ändring av länsrättens dom och försäkringskassans beslut M.A. berättigad till livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring även för tid efter den 30 april 1993.

Riksförsäkringsverket, RFV, överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom samt fastställa länsrättens dom och försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde RFV bl.a. följande. Försäkringsöverdomstolen hade i ett antal refererade avgöranden avseende livränta (se t.ex. FÖD 1987:10) slagit fast att det efter omplacering eller arbetsbyte som motiverats av arbetsskada saknades anledning att diskutera frågan om fortsatt medicinskt samband. Inkomstförlust som uppkom i samband med en sådan situation fick i princip godtagas såsom föranledd av arbetsskadan även om det medicinska sambandet upphört. Förevarande mål gällde frågan om samma princip borde gälla i det fall skadan inte föranlett arbetsbyte utan den försäkrade - efter en period under vilken denne uppburit sjukbidrag och livränta - beviljats en pensionsförmån på grund av sjukdomsbesvär som inte längre bedömts vara arbetsrelaterade. Det resonemang som i praxis förts vid arbetsbyte/omplacering kunde inte föras i samband med beviljandet av en pensionsförmån. Vid arbetsbyte lämnade den försäkrade sitt tidigare arbete utan möjlighet att kräva arbetet åter om sjukdomsbesvären skulle avklinga. I förevarande fall hade M.A. efter att ha uppburit sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, under en längre tid av försäkringskassan i april 1992 beviljats sjukbidrag och livränta under ett år. Hon hade när som helst kunnat återgå till sitt arbete om hon tillfrisknat. Den medicinska utredningen gav inte stöd för att de arbetsrelaterade besvären kvarstod i maj 1993, fr.o.m. vilken månad hon beviljades fortsatt helt sjukbidrag, utan att det var väsentligen icke arbetsrelaterade sjukdomsbesvär som utgjorde hennes arbetshinder. I likhet med försäkringskassan och länsrätten ansåg RFV att M.A:s förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete inte var på grund av arbetsskada nedsatt med minst en femtondel efter april 1993. Hon borde därför inte tillerkännas fortsatt livränta.

Prövningstillstånd meddelades.

M.A. bestred bifall till ändringsyrkandet och anförde bl.a. följande. Någon väsentlig skillnad mellan situationen att vara långvarigt frånvarande från arbetsplatsen på grund av sjukdom respektive arbetsbyte/omplacering förelåg inte i nu aktuellt avseende. Att som i hennes fall ha varit borta från arbetet i tre och ett halvt år på grund av sjukdom torde sålunda ha samma verkan som arbetsbyte/omplacering. De slutsatser kammarrätten givit uttryck för i sin dom stod i överensstämmelse med gällande praxis och utgjorde ett i högsta grad rimligt synsätt med tanke på att sjukdom kunde utgöra saklig grund för uppsägning. Vidare förelåg fortsatt medicinskt samband vid den aktuella tidpunkten, detta med hänsyn till det antal år hon varit utsatt för belastning, att besvären under många år ansetts härröra från arbetsskadan, att ingen väsentlig förändring skett av besvär eller diagnos samt att några degenerativa förändringar av betydelse för ryggbesvären inte hade påvisats hos henne. RFV hade inte heller närmare preciserat vad man stödde sig på när man med hänvisning till den medicinska utredningen menade att något samband inte längre förelåg i maj 1993 då fortsatt helt sjukbidrag började utges.

Regeringsrätten (2000-07-10, Björne, von Bahr, Baekkevold, Nordborg, Wennerström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. M.A. var med kortare avbrott sjukskriven från november 1989 t.o.m. april 1992 efter vilken tidpunkt hon erhöll först helt sjukbidrag och sedermera fr.o.m. november 1993 halv förtidspension.

De besvär hon ursprungligen sjukskrevs för och som föranledde att hon erhöll sjukbidrag och senare halv förtidspension har diagnostiserats som lumbago ischias, lumbalgia, nack-skuldermyalgi.

Av handlingarna i målet framgår vidare att M.A. fr.o.m. januari 1995 har hel förtidspension på grund av bl.a. ett kroniskt smärtsyndrom på basen av en ospecifik lumbalgi.

M.A., som arbetat som lokalvårdare, anmälde sina besvär som arbetsskada den 19 februari 1990 och försäkringskassan beslutade den 19 oktober 1990 att godkänna dem som arbetsskada och senare har samband ansetts föreligga mellan de som arbetsskada godkända besvären och sjukskrivnings- och sjukbidragsperioder t.o.m. april 1993.

Fråga i målet är om M.A. är berättigad till livränta även för tid efter april 1993 då hon erhöll fortsatt helt sjukbidrag.

Enligt 4 kap. 1 § LAF gäller att försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning för den inkomstförlust som uppkommer.

Försäkringsöverdomstolen har i dom den 15 januari 1987 (FÖD 1987:10) bl.a. uttalat att det efter omplacering eller arbetsbyte, som motiverades av en arbetsskada, saknades anledning att diskutera frågan om fortsatt medicinskt samband. Inkomstförlust som uppkom i den nu beskrivna situationen fick därför i princip godtagas som föranledd av arbetsskadan.

I förevarande fall har M.A. efter att ha varit sjukskriven i längre perioder erhållit fortsatt helt sjukbidrag. Enligt Regeringsrättens uppfattning kan härvid nedsättningen av hennes arbetsförmåga anses vara en följd av hennes godkända arbetsskada endast om det föreligger ett medicinskt orsakssamband mellan de besvär som föranledde att M.A. erhöll fortsatt helt sjukbidrag och de besvär som kan ha orsakats, utlösts eller försämrats av hennes arbete som lokalvårdare.

Frågan om orsakssamband skall avgöras med tillämpning av bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF, i dess lydelse före den 1 januari 1993. Regeringsrätten finner, mot bakgrund av den medicinska utredning som föreligger i målet, att betydligt starkare skäl talar mot än för ett samband mellan den skadliga inverkan M.A. varit utsatt för i sitt arbete som lokalvårdare och de besvär som medförde att hon efter april 1993 erhöll fortsatt helt sjukbidrag. RFV:s talan skall därför bifallas.