RÅ 2001 not 35

Not 35. Överklagande av Riksförsäkringsverket ang. rätt att föra talan mot beslut i fråga om arbetsskadeförsäkring. - K.M. uppgav i en anmälan om arbetsskada den 29 juni 1993 att han i sitt arbete som bilmekaniker drabbats av astma. Enligt anmälan hade han inte haft någon sjukfrånvaro på grund därav men medicinering hade varit nödvändig och han skulle genomgå kontroll av lungorna varje halvår. Försäkringskassans beslut angavs i socialförsäkringsnämndens protokoll 1994-12-21 som "Ingen ersättning från arbetsskadeförsäkringen" och i underrättelsen till K.M. som "Försäkringskassan har kommit fram till att du inte kan få någon ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring för Dina besvär". - K.M. överklagade. -Länsrätten i Norrbottens län (1998-09-18, ordf. Möijertz): Som motivering för sitt beslut har kassan angett: "I det medicinska underlaget framgår att K.M. har en bronkiell hyperreaktivitet. Beskriven arbetsmiljö anses inte ha orsakat besvären, men daglig vistelse i verkstadsmiljö kan ha framkallat ökade besvär. Då K.M. ej haft kostnader på grund av sina besvär, blir ersättning från arbetsskadeförsäkringen inte aktuell". - Överklagat beslut kan uppfattas som att kassan godkänt K.M:s andningsbesvär som arbetsrelaterade i vart fall i form av försämringstillstånd. Beslutet kan emellertid - sett enbart utifrån den motivering som kassan lämnat - också uppfattas som att kassan ej alls godkänt andningsbesvären som arbetsrelaterade. - I anledning av anmäld arbetsskada har kassan haft att inhämta läkarutlåtande lämnat på särskilt av Riksförsäkringsverket fastställt formulär. Så har emellertid inte skett och det underlag som finns tillgängligt är för bristfälligt för en tillförlitlig bedömning. Till det kommer dessutom den otydlighet som utmärker det överklagade beslutet. Detta skall därför inte stå fast. - Länsrätten häver överklagat beslut och förklarar att det ankommer på kassan att åter pröva sitt ärende. - Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens beslut i den del länsrätten återförvisat målet till försäkringskassan för ny prövning. Vidare yrkade Riksförsäkringsverket inhibition av länsrättens beslut. - Kammarrätten i Sundsvall (1998-11-27, Ejvinson, Forsberg, Bjurman): I 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, stadgas att mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innebär ett avgörande av fråga som inverkar på målets utgång. - Länsrättens beslut att återförvisa målet till försäkringskassan innefattar inte avgörande av fråga som inverkar på målets utgång. Talan får därför inte föras mot länsrättens beslut. - Kammarrätten avvisar överklagandet. - Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens beslut och länsrättens beslut såvitt avser återförvisning till försäkringskassan för ny prövning. Verket anförde bl.a. följande. Fråga i målet är dels om kammarrätten med stöd av 34 § andra stycket FPL ägt att avvisa verkets överklagande, dels om det föreligger förutsättningar att pröva K.M:s rätt till ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. Verket anser att det av utredningen inte framgår att K.M. begärt ersättning enligt LAF. Försäkringskassan skulle därför - oavsett omfattningen av den medicinska utredningen - inte ha prövat om det förelåg arbetsskada eller inte. På grund härav skulle länsrätten inte, enligt verkets mening, ha visat målet åter till kassan för ny prövning efter komplettering. Kassans komplettering skulle bl.a. komma att innebära att kassan begärde ett nytt läkarutlåtande. Denna utredning skulle vara orimlig om kassan egentligen inte skulle pröva rätten till ersättning. Verket anser därför att länsrättens avgörande innefattade ett avgörande av fråga som inverkade på målets utgång. - Regeringsrätten (2001-03-06, Ragnemalm, Lindstam, Hulgaard, Almgren): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 kap. 3 § andra stycket LAF, i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 1993, skall frågan om en försäkrad ådragit sig en arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt lagen. Bakgrunden till bestämmelsen är att det enligt praxis tidigare ansågs åvila försäkringskassorna att pröva anmälda arbetsskador även om anspråk på arbetsskadeersättning inte förelåg i det enskilda fallet. Bestämmelsen innebär således att en försäkrad inte längre kan erhålla ett fastställelsebeslut utan att frågan om en arbetsskada föreligger skall prövas endast i ärende eller mål om ersättning enligt LAF (jfr prop. 1992/93:178 s. 49 f. och Lavin i Förvaltningsrättslig tidskrift 1998 s. 186). När något anspråk på ersättning inte föreligger finns således inte förutsättningar för försäkringskassan att pröva frågan om den försäkrade ådragit sig en arbetsskada (jfr RÅ 2000 not. 102). - I nu aktuellt mål har försäkringskassan därför inte bort pröva frågan om K.M. ådragit sig en arbetsskada. Kassans beslut har emellertid utformats så att det framstår som tveksamt huruvida en sådan prövning skett och - för det fall en sådan prövning skett - hur denna har utfallit. K.M:s överklagande hos länsrätten får anses grunda sig på uppfattningen att kassan funnit att han inte ådragit sig en arbetsskada. Att det föreligger en sådan otydlighet har i och för sig utgjort grund för att upphäva beslutet och återförvisa ärendet för ny prövning. Mot ett återförvisningsbeslut på den grunden får, enligt 34 § andra stycket FPL, talan inte föras. - Länsrätten har emellertid motiverat sitt beslut att upphäva försäkringskassans beslut och förklara att kassan skall pröva ärendet på nytt dels med att underlaget för prövning av frågan om K.M. ådragit sig en arbetsskada varit otillräckligt, dels med att det framstår som oklart vilket resultat kassan kommit till vid prövning av denna fråga. Länsrätten får därigenom anses ha tagit ställning till om förutsättning funnits för en prövning av den anmälda arbetsskadan och funnit att en sådan prövning skolat ske. Länsrättens beslut får därför anses innebära avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång i den mening som avses i 34 § andra stycket FPL. Hinder mot överklagande har därför inte förelegat. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens avvisningsbeslut och visar målet åter till kammarrätten för fortsatt handläggning. - (Regeringsrådet Wennerström var skiljaktig och anförde: Jag är ense med majoriteten att försäkringskassan har att pröva frågan om den försäkrade ådragit sig en arbetsskada endast i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt LAF och att försäkringskassan därför inte bort pröva frågan om K.M. ådragit sig en arbetsskada. - Länsrätten har på talan av K.M. återförvisat målet rörande den anmälda uppgivna arbetsskadan till försäkringskassan för ny prövning mot bakgrund av att man funnit att det förelegat brister med avseende på dels utredningen i målet, dels att kassans beslut enligt länsrättens mening utformats på ett sådant sätt att det var svårt att utläsa vad beslutet avsåg. - Länsrättens återförvisningsbeslut torde därvid få anses vara grundat på den bedömningen att förutsättningar i och för sig förelegat för att i målet sakpröva frågan om K.M. ådragit sig en arbetsskada eller ej. Länsrätten har dock inte i sak uttalat sig huruvida K.M. varit utsatt för skadlig inverkan eller ej. - Inte heller i övrigt är länsrättens beslut, enligt min uppfattning, av sådan karaktär att kassan vid sin fortsatta handläggning av K.M:s arbetsskadeärende är bunden av länsrättens överväganden eller ställningstaganden rörande förutsättningarna för en prövning i sak av frågan om han ådragit sig en arbetsskada. Mot bakgrund härav ansluter jag mig till kammarrättens bedömning att länsrättens beslut inte kan anses innefatta avgörande av fråga som inverkar på målets utgång. Vid angivna förhållande får då, som kammarrätten funnit, enligt 34 § andra stycket FPL talan inte föras mot länsrättens beslut. Jag vill därför fastställa det slut kammarrättens beslut innehåller.) (fd I 2001-02-07, Schéle Fors)

*REGI

*INST