RÅ 2001 not 56

Ansökan av C.L. om resning

Not 56. Ansökan av C.L. om resning. - C.L. råkade den 11 december 1990 under färd i bil till sitt arbete ut för en trafikolycka. Enligt arbetsskadeanmälan, som ingavs den 19 februari 1991 till Värmlands läns allmänna försäkringskassa, hade han vid olyckan ådragit sig värk i nacken, bröstet och höger axel. Han var sjukskriven kortare tider t.o.m. den 17 februari 1991 under diagnos torticollis eller nackspärr. Han sökte läkare akut den 3 maj 1991 för ländryggsbesvär och var sjukskriven för lumbago ischias under tiden den 2 oktober 1991 - den 24 maj 1992. - Försäkringskassan prövade om de ländryggsbesvär för vilka C.L. var sjukskriven sistnämnda period var orsakade av olyckshändelsen. Enligt beslut den 24 juni 1992 fann kassan, efter viss utredning och samråd med förtroendeläkare, att sådant orsakssamband inte kunde anses föreligga och att ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring inte skulle utges i ärendet. C.L. överklagade avslagsbeslutet under åberopande av egna närmare uppgifter om olyckshändelsen och dess medicinska följder samt av journalblad avseende operation för diskbråck i november 1992 och ett intyg den 12 november 1992 av företagsläkaren O.N. Länsrätten i Värmlands län fann enligt dom den 25 februari 1993, på grundval bl.a. av utlåtanden den 28 februari 1992 av överläkaren G.B. och den 6 maj 1992 av kassans förtroendeläkare T.E., att betydligt starkare skäl talade emot än för att olycksfallet hade föranlett sjukdomsbesvären och avslog därför överklagandet. C.L. överklagade länsrättens dom hos Kammarrätten i Göteborg, varvid han ytterligare åberopade journalanteckningar från åren 1992-1993, läkarutlåtande den 5 oktober 1993 av överläkaren U.S. och intyg den 22 december 1994 av biträdande överläkaren B.V. samt lämnade förklaringar till att arbetsskadeanmälan inte kommit att omfatta ländryggsbesvären och till att dessa besvär inte hade blivit medicinskt dokumenterade förrän i maj 1991. Kammarrätten fann enligt dom den 13 februari 1995 inte anledning att frångå länsrättens bedömning och avslog överklagandet. C.L. fullföljde talan under åberopande av utlåtanden den 15 november 1995 av överläkaren U.S. och den 11 januari 1996 av överläkaren M.F. Regeringsrätten beslöt den 6 februari 1996 att inte meddela prövningstillstånd. - C.L. ansökte om resning i det redovisade arbetsskademålet. Som grund härför anförde han att senare medicinsk utredning utvisade att den besvärsbild han hade var en följd av färdolycksfallet och att arbetsskadeersättning med stor sannolikhet komma ha tillerkänts honom om målet hade prövats på numera föreliggande utredning. Som skäl för resning anfördes också att försäkringskassan vid sin prövning inte bedömt orsakssambandet mellan olycksfallet och halsryggsbesvären. Han åberopade, utöver egen redogörelse, ett flertal intyg om bl.a. de tidiga sjukdomsbesvären av släktingar, vänner och förutvarande arbetskamrater samt ny medicinsk utredning i form av journalblad från oktober och november 1991 och utlåtanden den 14 januari 1998 av medicine doktorn G.B. och den 23 mars 2000 av docenten A.B. Han upplyste att försäkringskassan den 28 november 2000 beslutat att bevilja honom arbetsskadelivränta för tid fr.o.m. den 14 mars 1997 för den inkomstförlust han fått till följd av hans av olycksfallet orsakade halsryggsbesvär. - Från tillgängliga handlingar noterades att försäkringskassan på begäran av C.L. prövat dennes rätt till arbetsskadelivränta i anledning av färdolycksfallet för inkomstförlust på grund av bestående ländryggsbesvär och därvid avslagit framställningen, att länsrätten enligt dom den 1 november 1999 bifallit C.L:s talan mot försäkringskassans beslut och att kammarrätten, sedan försäkringskassan överklagat länsrättens avgörande, genom beslut i protokoll den 16 december 1999 meddelat prövningstillstånd och förordnat att domen tills vidare inte skall gälla. -Regeringsrätten (2001-04-11, Ragnemalm, Rundqvist, Nilsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - Regeringsrätten finner att det som C.L. har anfört och den kompletterande utredning i medicinskt och annat hänseende som han åberopat inte kan anses medföra så väsentligt ändrade förutsättningar för bedömning av den aktuella orsakssambandsfrågan att grund för förnyad prövning efter resning visats föreligga. Ansökningen skall därför avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. (fd I Inger Bohlin)

*REGI

*INST