Svenska Arbetsgivareföreningen överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle avslå ansökningen om registrering av varumärket SAF i visst utförande och åberopade bl.a. utlåtanden den 19 december 1996 och den 3 december 1999 av professorn Lars Pehrson samt ett utlåtande den 12 juli 2000 av Stockholms Handelskammare. - Svenska Arbetsgivareföreningen anförde bl.a. följande. Föreningen bildades 1902 och har använt SAF som kännetecken allt sedan dess. SAF förekommer som uppslagsord bl.a. i Nationalencyklopedin och Bonniers Lexikon. Förkortningen används allmänt i dagspressen samt i radio och TV. Svenska Arbetsgivareföreningens ca 45 000 delägarföretag representerar näst intill samtliga branscher i svenskt näringsliv. Inte bara föreningen utan även delägarföretagen har rätt att använda förkortningen SAF för att visa att företaget är anslutet till arbetsgivareföreningen. Arbetsgivareföreningens kännetecken har stor spridning inte minst i de branscher som har anknytning till de varuslag "fordonsaxlar och delar av tillbehör därtill" som ingår i Otto Sauers varuförteckning. Båda märkena består av bokstavskombinationen SAF i versaler. I Otto Sauers fall är bokstaven A i varumärket genombruten men märket uppfattas ändå tydligt som bokstavskombinationen SAF. Det finns ett mycket starkt intresse av att skydda Svenska Arbetsgivareföreningens varumärke från otillbörlig användning. Föreningens största tillgång i dess arbete som opinionsbildare i näringslivsfrågor är just varumärket. Det är också mycket viktigt att skydda varumärket med hänsyn till alla de företag som är anslutna till föreningen och erlägger avgift till föreningen. Varumärket SAF används således av ett mycket stort antal branscher och i ett stort antal olika sammanhang. Det används på brevpapper, broschyrer, fakturor och andra affärshandlingar men också i samband med utgivning av samhälls- och annan information samt i handböcker som utges av föreningen och SAF-förbunden. Den vitt omfattande användningen under nära 100 år har lett till att märket SAF normalt associeras med Svenska Arbetsgivareföreningen.

Lars Pehrson anförde i utlåtandet den 19 december 1996 bl.a. följande.

För att två varumärken skall anses förväxlingsbara krävs dels att de uppvisar ett visst mått av märkeslikhet, dels, som huvudregel, att de avser varor av samma och liknande slag, 4 och 6 §§varumärkeslagen (1960:644), VmL. Det kan knappast råda någon tvekan om att Otto Sauers varumärke är så likt Arbetsgivareföreningens att kravet på märkeslikhet är uppfyllt. Å andra sidan står det också klart att det inte föreligger någon varuslagslikhet mellan Otto Sauers och Arbetsgivareföreningens märken. Det avgörande för om de båda märkena är förväxlingsbara är därför om Arbetsgivareföreningens märke har skydd enligt 6 § andra stycket VmL och, om så är fallet, hur omfattande detta skydd är.

_ _ _

Jag delar Patentbesvärsrättens bedömning att det föreligger en långtgående skillnad mellan de varor och tjänster som Otto Sauers respektive Arbetsgivareföreningens märken avser. Likaså delar jag uppfattningen att det därför inte är så sannolikt att personer som ingår i de båda märkenas omsättningskretsar antar att det finns något närmare tekniskt eller ekonomiskt samband mellan de båda företagen. Detta är emellertid inte nödvändigt för att förväxling skall anses föreligga. Avgörande är istället huruvida Otto Sauers användning av sitt varumärke kan medföra

a) att bolaget drar en otillbörlig fördel av den särskiljningsförmåga eller anseende som är förbunden med Arbetsgivareföreningens märke eller

b) att den särskiljningsförmåga eller det anseende som är förbunden med märket lider förfång.

Såvitt undertecknad kan bedöma är Arbetsgivareföreningens varumärke mycket väl ansett. Även om de bägge märken avser så olika varor respektive tjänster torde det därför trots dessa skillnader ändå vara möjligt att Otto Sauers varumärke associeras med Arbetsgivareföreningens och att därvid Otto Sauers märke drar fördel av Arbetsgivareföreningens.

Vidare föreligger det rimligen en viss risk för att användningen av Otto Sauers varumärke kan medföra förfång för det anseende som är förbundet med Arbetsgivareföreningens märke. Skulle de varor som Otto Sauers märke är avsett att användas för av någon anledning komma i mindre god dager, t.ex. på grund av att någon axel går av och detta orsakar en olycka, kan detta naturligtvis smitta av sig på Arbetsgivareföreningens märke.

Avsevärt viktigare är emellertid den negativa inverkan som Otto Sauers märke kan ha på särskiljningsförmågan hos Arbetsgivareföreningens märke. Föreningen har medlemsföretag inom många olika branscher, däribland verkstadsindustrin. Såvitt undertecknad känner till anger många av dessa medlemsföretag på sina brevpapper och i annat material att företaget är med i föreningen och därvid används ofta förkortningen SAF. Detta förhållande medför enligt min mening särskild risk för att användning av Otto Sauers varumärke kan urvattna särskiljningsförmågan hos Arbetsgivareföreningens varumärke. Det torde generellt kunna konstateras att särskiljningsförmågan hos kännetecken som används av företagarorganisationer som har medlemmar inom många olika branscher är särskilt känsliga för angrepp i detta hänseende. Enligt min åsikt medför detta att användning av Otto Sauers varumärke är till förfång för varumärket SAF:s särskiljningsförmåga. Otto Sauers varumärke är därför förväxlingsbart med Arbetsgivareföreningens varumärke SAF.

I sitt kompletterande utlåtande den 3 december 1999 anförde Lars Pehrson bl.a. följande.

Vid en tillämpning av de principer som följer av EG-domstolens praxis på det aktuella målet inför Regeringsrätten kan följande konstateras.

Det skall råda en viss grad av likhet mellan Otto Sauers varumärke och Arbetsgivareföreningens. Detta krav är uppenbarligen uppfyllt, eftersom båda märkena består av förkortningen SAF, i Otto Sauers fall skrivet på visst sätt. Däremot krävs inte att det föreligger någon risk för traditionell förväxling.

Arbetsgivareföreningens varumärke skall vara känt/väl ansett, dvs. det skall vara känt bland en betydande andel av den relevanta personkretsen. Det kan knappast råda något tvivel om att detta krav är uppfyllt.

Användningen av Otto Sauers märke skall antingen dra otillbörlig fördel av Arbetsgivareföreningens märkes särskiljningsförmåga eller anseende eller vara till förfång för något av detta. Det torde inte krävas bevisning om att fördel faktisk dras eller att förfång faktiskt uppkommer. I detta sammanhang kan också konstateras att när det är fråga om ett registreringsärende och användningen av det yngre märket ännu inte har påbörjats, kan några fördelar eller nackdelar på marknaden inte ha erhållits respektive uppkommit. Det är inte osannolikt att det är detta som motiverar EG-domstolens uttalande om att ju större särskiljningsförmåga eller renommé som det äldre varumärket har, desto lättare är det att anse att användning av det yngre varumärket är till förfång. I detta sammanhang kan noteras att uttrycket "skulle dra otillbörlig fördel ...." används i varumärkeslagen. Detta tyder knappast på att det krävs att fördel eller förfång faktiskt uppkommer.

De slutsatser som kan dras av EG-domstolens senaste praxis talar klart för att Otto Sauers varumärke SAF i visst utförande skall anses förväxlingsbart med Arbetsgivareföreningens varumärke SAF.

Stockholms Handelskammare, som låtit utföra en känneteckensundersökning, anförde i sitt utlåtande bl.a. följande.

Den utförda undersökningen visar att en mycket betydande andel av undersökningspopulationen eller 6 av 10 spontant känner till SAF som kännetecken för Arbetsgivareföreningen. Med hjälp till erinran kommer så gott som samtliga övriga intervjupersoner ihåg vad bokstäverna SAF står för. Även om undersökningen inte omfattat samtliga de branscher som berörs av Arbetsgivareföreningens verksamhet kan man dra den slutsatsen att en så stor andel av de tillfrågade inom de undersökta branscherna känner till kännetecknet SAF som beteckning för Svenska Arbetsgivareföreningens verksamhet att kännetecknet otvivelaktigt är känt som sådant av en betydande andel av den allmänhet som berörs av föreningens verksamhet.

Svenska Arbetsgivareföreningens kännetecken är därför enligt Handelskammarens mening att anse som väl ansett i riket.

Därutöver visar utredningen att ungefär 1 av 4 intervjupersoner tror att det finns något samband mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och det företag som annonserar om släpvagnsaxlarna. En lika stor andel tror däremot inte att det föreligger något sådant samband (det kan noteras att 89 intervjupersoner eller 37 procent av hela undersökningspopulationen aldrig tillfrågades härom).

Visserligen är det mindre än 1 av 10 som blev mer intresserad på grund av att SAF förekom på bilden respektive ansåg att släpvagnsaxlarna på bilden kom i en bättre dager. Vidare är det en ännu mindre andel som anser att de blev mindre intresserade eller anser att axlarna kom i en sämre dager medan hälften av undersökningspopulationen anser att det inte spelade någon roll eller att det inte påverkade dem.

Handelskammaren anser emellertid att det är avgörande att en betydande andel av omsättningskretsen för de aktuella varorna tror att det finns något samband med Svenska Arbetsgivareföreningen. [Det räcker] att kännetecken förknippas med varandra för att användningen av ett yngre märke kan dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för ett väl ansett känneteckens särskiljningsförmåga eller anseende. Enligt Handelskammarens åsikt måste det anses föreligga en situation där det ansedda kännetecknets goodwill och särskiljningsförmåga utnyttjadds och skadas då en betydande andel av den aktuella omsättningskretsen förknippar kännetecken med varandra så att de tror att det föreligger någon sorts samband av kommersiell natur i vid bemärkelse.

- - -

Handelskammaren finner mot bakgrund av det anförda dels att Svenska Arbetsgivareföreningens kännetecken SAF är väl ansett i riket dels att annans användning av samma bokstavskombination som kännetecken för fordonsaxlar skulle dra otillbörlig fördel av och vara till förfång för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga och anseende.

Prövningstillstånd meddelades.

Otto Sauer bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2001-03-21, Ragnemalm, Lindstam, Hulgaard, Wennerström, Almgren) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om hinder mot den begärda registreringen föreligger på grund av bestämmelserna i 6 § andra stycket VmL. Enligt detta lagrum kan förväxlingsbarhet åberopas till förmån för kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende. Syftet med stadgandet är att ge ett särskilt skydd för kända varumärken oberoende av varuslagslikhet. Den nuvarande utformningen av bestämmelsen har tillkommit som en anpassning till rådets första direktiv 89/104 EEG av den 21 december 1989 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar. Bestämmelsen motsvarar artikel 5.2 i direktivet.

Av utredningen framgår att Svenska Arbetsgivareföreningens kännetecken SAF är väl ansett. Otto Sauers kännetecken, som består av samma bokstavskombination, liknar i hög grad detta. Det återstår då att bedöma om en användning av Otto Sauers kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för Svenska Arbetsgivareföreningens känneteckens särskiljningsförmåga eller anseende.

EG-domstolen har beträffande denna fråga uttalat att ju större särskiljningsförmåga eller renommé det äldre varumärket har, desto lättare är det att anse att användningen är till förfång (mål C-375/97, General Motors Corporation mot Yplon SA, REG 1999, s. I-5421, punkt 30 andra meningen).

Svenska Arbetsgivareföreningens kännetecken får anses ha en mycket stor särskiljningsförmåga. Regeringsrätten finner att en användning av Otto Sauers kännetecken skulle vara till förfång för denna. Med hänsyn till vad som framkommit i målet finner Regeringsrätten vidare att en sådan användning också skulle dra otillbörlig fördel av Svenska Arbetsgivareföreningens känneteckens särskiljningsförmåga och anseende. Förväxlingsbarhet kan därför enligt 6 § andra stycket VmL åberopas till förmån för sist nämnda kännetecken. Hinder mot registrering av Otto Sauers kännetecken föreligger då enligt 14 § första stycket 6 VmL.

Spendrups överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av Patentbesvärsrättens dom skulle avslå ansökningen. Spendrups anförde bl.a. följande. CHAMPIS måste, som Patentbesvärsrätten konstaterat, betraktas som ett väl ansett varumärke. Ordet associerar numera knappast till drycken champagne. Sökandens användning av varumärket för kläder drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga. Det är mycket troligt att användning av varumärket på t.ex. T-shirts skulle komma att ge intryck av att sökandens och Spendrups varor har samma kommersiella ursprung, då det numera är mycket vanligt att göra reklam för varor genom påtryck på T-shirts eller andra klädespersedlar.

Prövningstillstånd meddelades.

Christina & Jonas Konfektion AB bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2001-03-21, Ragnemalm, Lindstam, Hulgaard, Wennerström, Almgren) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Spendrups kännetecken CHAMPIS avser varor i klass 32 (bl.a. kolsyrade vatten och andra icke alkoholhaltiga drycker). Den av Christina & Jonas Konfektion AB sökta registreringen avser ett kännetecken för samtliga varor i klass 25 (konfektion) bestående av samma ord eller bokstavskombination.

Frågan i målet är om hinder mot den begärda registreringen föreligger på grund av bestämmelserna i 6 § andra stycket VmL. Enligt detta lagrum kan förväxlingsbarhet åberopas till förmån för kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende. Syftet med stadgandet är att ge ett särskilt skydd för kända varumärken oberoende av varuslagslikhet. Den nuvarande utformningen av bestämmelsen har tillkommit som en anpassning till rådets första direktiv 89/104 EEG av den 21 december 1989 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar. Bestämmelsen motsvarar artikel 5.2 i direktivet.

Av utredningen i målet får anses framgå att Spendrups kännetecken CHAMPIS är väl ansett. Det återstår då att bedöma om Christina & Jonas Konfektion AB:s användning av ett likartat kännetecken för konfektionsvaror skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för Spendrups känneteckens särskiljningsförmåga eller anseende.

EG-domstolen har beträffande denna fråga uttalat att ju större särskiljningsförmåga eller renommé det äldre varumärket har, desto lättare är det att anse att användningen är till förfång (mål C-375/97, General Motors Corporation mot Yplon SA, REG 1999, s. I-5421, punkt 30 andra meningen).

Spendrups kännetecken får anses ha så stor särskiljningsförmåga att en användning av Christina & Jonas Konfektion AB:s kännetecken skulle vara till förfång för denna. Med hänsyn till vad som framkommit i målet finner Regeringsrätten vidare att en sådan användning också skulle dra otillbörlig fördel av Spendrups känneteckens särskiljningsförmåga och anseende. Förväxlingsbarhet kan därför enligt 6 § andra stycket VmL åberopas till förmån för sist nämnda kännetecken. Hinder mot registrering av Christina & Jonas Konfektion AB:s kännetecken föreligger då enligt 14 § första stycket 6 VmL.