RÅ 2002:30

Fastighetsmäklarnämnden beslutade den 13 maj 1998 att meddela A.G. varning. Som skäl för beslutet angavs i huvudsak följande. Som närmare framgår av 12 § fastighetsmäklarlagen (1995:400), FML, skall en mäklare utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och i allt iaktta god fastighetsmäklarsed. - I det aktuella fallet framgår redan av mäklarens egna uppgifter att hon har brustit i noggrannhet och att en del felaktigheter har förekommit vid utförandet av uppdraget. Det verkar främst vara fråga om slarv vid hanteringen av handlingar. Anmälarna har således haft fog för att kritisera mäklaren. Enligt Fastighetsmäklarnämndens mening har mäklaren därigenom åsidosatt omsorgskravet. Förseelsen är dock av den karaktären att påföljd kan underlåtas. - En fråga som emellertid bör prövas av Fastighetsmäklarnämnden är om det kan tolereras att en mäklare, till en person som vill göra en anmälan till nämnden, uppger att en polisanmälan därför övervägs mot anmälaren. - - - Av redovisad skriftväxling framgår att parterna "hotat" varandra med olika åtgärder. Att såsom anmälarna understödja sitt krav på förklaringar och återbetalning från mäklarens sida med hot om att överlämna handlingarna till Fastighetsmäklarnämnden kan inte gärna vara brottsligt och är inte mera otillbörligt än att ena parten i en tvist hotar att vända sig till allmän domstol. Det har ju för övrigt visat sig att makarna också gjorde en anmälan till nämnden och att denna var befogad. - Däremot finns det anledning för nämnden att reagera mot mäklarens tilltag att som motåtgärd hota med polisanmälan. Enligt nämndens mening står ett sådant förfarande i strid med god fastighetsmäklarsed. En mäklare är visserligen liksom andra medborgare oförhindrad att anmäla någon till åtal, åtminstone om det finns skälig anledning till misstanke om brott. Men att som i det aktuella fallet använda ett hot om polisanmälan mot någon som vill låta en tillsynsmyndighet granska mäklarens agerande är inte godtagbart. - Hotet om polisanmälan har tydligen initierats av en förbundsjurist vid den branschorganisation som A.G. tillhör. Man kan fråga sig om detta i någon mån kan ursäkta hennes åtgärd; hon kan ju tänkas ha haft anledning att förlita sig på juristens kompetens och omdöme. Fastighetsmäklarnämnden finner emellertid att hon själv måste ta ansvaret för sitt handlande. En registrerad mäklare har ju till uppgift att tillhandagå allmänheten med råd i betydelsefulla ekonomiska och juridiska angelägenheter. Mäklarens ställning är enligt nämndens mening därför sådan att ansvaret för en förseelse av det aktuella slaget måste bäras av mäklaren själv.

En ledamot av nämnden var skiljaktig och ville inte tilldela A.G. en varning.

A.G. överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att varningen skulle undanröjas. Till stöd för sin talan anförde hon i huvudsak följande. Sedan uppdraget genomförts och hon tillgodogjort sig full betalning i enlighet med uppdragsavtalet har anmälarna fordrat att återfå halva försäljningsprovisionen under hänvisning till nämnda misstag. Hon måste anses ha haft fog för att avböja kravet såsom oberättigat och oskäligt. Anmälarna vidhöll emellertid sina anspråk, förstärkt med ett ultimatum med hot om anmälan. Situationen var obehaglig för henne. Anmälarna ställde henne inför valet att antingen utge en inte obetydlig men oskälig penningsumma eller att bli granskad av sin tillsynsmyndighet. Hon valde i den situationen att kontakta sitt förbund och tala med dess ordförande, som tillika var förbundets jurist. Denne bad henne framföra till anmälarna, att han övervägde en polisanmälan. Vad hon gjorde var att hon efterkom rådgivarens begäran och framförde beskedet.

Fastighetsmäklarnämnden överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa Fastighetsmäklarnämndens beslut att meddela A.G. en varning.

A.G. bestred bifall till överklagandet.

Till stöd för sin talan anförde Fastighetsmäklarnämnden, utöver vad som sagts i nämndens beslut, i huvudsak följande. Det är ostridigt att A.G. har hotat sina uppdragsgivare med polisanmälan för den händelse de skulle vända sig till nämnden med sin kritik mot hennes sätt att sköta uppdraget. Att ett sådant förfarande står i strid med god fastighetsmäklarsed torde vara uppenbart, särskilt när det såsom i det aktuella fallet står klart att uppdragsgivarna har haft fog för sin kritik. Länsrätten förefaller ha den uppfattningen att A.G:s handlande var ursäktligt eftersom hon vidarebefordrade hotet från en förbundsjurist. Fastighetsmäklarnämnden däremot anser att en registrerad fastighetsmäklare har en sådan ställning att han eller hon inte kan undandra sig ansvaret för ett hot av det aktuella slaget. A.G. har genom att vidarebefordra juristens hot i själva verket ställt sig bakom detsamma och gjort det till sitt. Det har enligt nämndens mening inte någon betydelse vem som har initierat hotet. Att hota med polisanmälan för att uppdragsgivarna vill göra en anmälan till den myndighet som har tillsynen över fastighetsmäklaren är självfallet inte godtagbart och A.G. borde ha vägrat att medverka, oavsett från vem hotet ursprungligen emanerade. Genom att ändå framföra hotet har hon handlat i strid med sina skyldigheter enligt FML att i allt iaktta god fastighetsmäklarsed. Därtill kommer att varje åtgärd av en fastighetsmäklare som kan antas leda till en begränsning i Fastighetsmäklarnämndens tillsynsverksamhet är oförenlig med god fastighetsmäklarsed. Förseelsen är inte ringa och varning kan därför inte underlåtas.

Till stöd för sitt bestridande anförde A.G. sammanfattningsvis följande. Det är självklart inte hennes uppfattning att det generellt står i överensstämmelse med god fastighetsmäklarsed att hota med polisanmälan för att avhålla någon från att vända sig till Fastighetsmäklarnämnden. Inte heller anser hon att en fastighetsmäklare generellt kan värja sig mot en befogad anmärkning genom att hänvisa till att hon följt annans råd. I förevarande fall måste dock som alltid de särskilda omständigheter beaktas, vilka enligt hennes uppfattning leder till att hennes handlande, om än inte invändningsfritt, skall lämnas obeivrat. Anmälarnas anmärkningar avsåg tämligen bagatellartade misstag som inte stod i någon rimlig proportion till kravet på reducering av ersättningen för uppdragets utförande. Likaså måste framhållas att det blivit vanligt att säljare hotar med anmälan till nämnden för att få till stånd obefogade prutningar på provisionsbelopp, något som utgjort bakgrund till förbundsjuristen P.H:s råd till henne. De har båda - inte utan fog - uppfattat kravet på en halvering av mäklarprovisionen vid äventyr av anmälan till Fastighetsmäklarnämnden som ett utpressningsliknande förfarande. Envar av dem har det stått fritt att anmäla detta till polis eller åklagare för prövning - alldeles som det stod anmälaren fritt att anmäla henne till nämnden. Det hör i vart fall till god ton att före en hänvändelse av nyssnämnt slag göra den saken gäller uppmärksam på ens avsikt för att bereda denne tillfälle till rättelse eller förklaring. Det kan därför inte läggas henne till last endast att hon till anmälarna framförde sin avsikt att göra polisanmälan. Hade hon gjort en polisanmälan utan att omtala detta för anmälarna hade hon sannolikt ansetts både handla oetiskt och av hämndbegär. Hon är ansluten till Fastighetsmäklarförbundet vars ordförande och förbundsjurist är P.H. Att i en situation som den förevarande vända sig till honom måste generellt framstå som adekvat och föredömligt, och detta alldeles oavsett frågan om dennes råd kan anses riktigt och rimligt. Om nu P.H:s råd får anses vara förhastat eller rent av felaktigt, kanske för onyanserat, så var det dock utifrån hennes perspektiv inte så uppenbart oriktigt, att det för henne måste ha framstått såsom mest riktigt att inte följa hans råd. Det skall slutligen framhållas att vad som förekommit inte har förorsakat någon skada och mest är en principiell fråga vari hennes egen skuld under alla förhållanden är ringa.