RÅ 2003 not 202
Fråga om förutsättningar för vård förelegat då föräldrarna var funktionshindrade och samtyckte till vård lämnats på ett sent stadium i förfarandet
Not 202. Överklagande av Skarpnäcks stadsdelsnämnd och E.H. ang. vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. - Ordföranden i Skarpnäcks stadsdelsnämnds i Stockholms stad sociala delegation beslutade den 17 september 2002 att omedelbart omhänderta T.E:s och D.H:s dotter E.. Länsrätten fastställde beslutet den 26 september 2002. - Skarpnäcks stadsdelsnämnd ansökte den 14 oktober 2002 hos länsrätten om att E. skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, då det på grand av moderns och faderns brister i omsorgen fanns en påtaglig risk för att E:s hälsa och utveckling skadades samt att det för närvarande inte fanns något samtycke från vårdnadshavarna till vård enligt vårdplanen. Om samtycke lämnades ansåg nämnden att det inte garanterade behövlig vård. - D.H. bestred ansökan om vård och anförde att det förelåg brister på grund av hennes handikapp men att dessa kunde avhjälpas med stöd. Det fanns inga brister i omsorgen i lagens mening. Hon samtyckte till stödinsatser, men hon samtyckte inte till vårdplanen. Behövlig vård kunde ske i hemmet. - T.S. uppgav att han hade samma inställning som D.H. Av naturliga skäl måste adekvata frivilliga stödinsatser individanpassas eftersom han hade ett annat handikapp än D.H., t.ex. kunde flera assistenter behövas. Med stödinsatser förelåg inte grund för LVU. - E:s ställföreträdare och offentliga biträde A.F. yrkade bifall till nämndens ansökan. - Länsrätten höll den 25 oktober 2002 muntlig förhandling inom stängda dörrar. -Länsrätten (2002-11-11, ordf. Westrell) anförde följande. D.H. har under graviditeten haft kontakt med specialistmödravården på Södersjukhuset. Föräldrarna fick möjlighet att stanna på BB under en vecka efter E:s födsel för hjälp och stöd. Den 5 augusti 2002 placerades hela familjen på Eurenii Minne akut- och utredningshem, då det framkommit en stark oro angående föräldrarnas omsorgsförmåga. D.H. har vårterminen 2002 varit inskriven vid ett särskolegymnasium i Södertälje. Hon är lindrigt mentalt retarderad. Hon har en cp-skada där höger ben och arm är försvagade. Hon har även epilepsi och tar medicin dagligen. T.S. är sjukpensionär. Han har en cp-skada som gör att han är rullstolsburen. Han har personlig assistent 14 timmar per vecka samt en förvaltare som sköter hans ekonomi. - D.H:s mor K.H. har uppgett att hon inte anser att D.H. kan ta hand om ett barn eftersom hon inte är förmögen att ta hand som sig själv. D.H. har fortfarande stora egna behov. - D.H:s lärare i Nynäshamns särskola åk 7-10, B.S., har uppgett att D.H:s utvecklingsstörning yttrat sig i att hon har stora inlärningssvårigheter och att hon är ovillig att lära sig nya saker. Man får lirka med D.H. som med ett litet barn på 2-3 år, när hon sätter sig på tvären. Hon ser allting i svart eller vitt. D.H. är mycket egofixerad och har mycket stora behov för egen del och svårt att se till någon annans behov. B.S. tror inte att D.H. klarar av att ta hand om ett barn eller att förstå ett barns signaler. - Rektor E.S., Vackstanäs gymnasium, uppger att D.H. började där höstterminen 2001. När det visat sig att D.H. var gravid erbjöds hon individanpassad studiegång med tillgång till barnavårdslärare som skulle lära henne om barns behov och hushållslärare som skulle lära ut kunskaper om mat och näringslära. D.H. blev mycket arg och tackade nej till detta. Fysiska begränsningar går att kompensera men att D.H. dessutom saknar tålamod och empatisk förmåga, vilket inte går att kompensera med assistentinsatser enligt E.S:s uppfattning. - T.S:s mor P.H. uppger att hon anser att barnet måste placeras i ett familjehem eftersom både T.S. och D.H. har "hemska problem" med sina handikapp. De kommer därför att ha svårt att kunna ta hand om ett barn. - D.H. och T.S. och deras dotter E.H. skrevs in på akut- och utredningshemmet Eurenii Minne den 5 augusti 2002. De skulle vistas där i åtta veckor. Utredning skulle göras av föräldrarnas omsorgsförmåga samt deras behov av stöd i föräldrarollen utifrån sina handikapp i nuvarande situation och på längre sikt. Utredningen avbröts den 17 september 2002, då E. omhändertogs omedelbart. - Behandlingsassistenterna H.A. och K.D. samt bitr. institutionschefen M.T., Eurenii Minne, uppger i utredning daterad den 15 oktober 2002 bland annat följande. Under de två första veckorna på institutionen tog föräldrarna i stort sett hand om E. själva men det blev allt svårare för dem att ta hand om henne. Personal visade föräldrarna hur de skulle göra i olika situationer genom s.k. modellinlärning och samspelssituationer. Vartefter tiden gick blev det allt tydligare att föräldrarna behövde omfattande stöd och hjälp från personal för att möta E:s behov och för att klara av det praktiska arbetet kring att ta hand om ett spädbarn samt att planera och organisera så att det praktiska arbetet samt deras egen omvårdnad av sig själva skulle kunna genomföras. E. fortsatte att vara skrikig och missnöjd. Personal uppfattade också att hon var svår att få kontakt med även i situationer när hon inte skrek. Detta ökade deras oro för hennes hälsa och utveckling. - Den 13 september 2002 fick socialtjänsten meddelande från personalen på Eurenii Minne att de bedömde E:s utveckling vara i fara. E. visade symtom på att hennes utveckling avstannat. D.H. kunde inte ta till sig och hålla kvar råd och stöd och T.S. trodde inte att han skulle orka med att ta hand om E., som efter beslut om omedelbart omhändertagande placerades i ett jourfamiljehem. - Stadsdelsnämnden uppgav vid länsrättens muntliga förhandling i huvudsak följande. E. var i början av vistelsen på Eurenii Minne aktiv till att försöka få kontakt med föräldrarna. Efter ett tag förändrades mönstret till att E. ibland stängde av kontakten, t.ex. genom att hon blundade vid amning. Hen sov mycket under dagtid. Barnpsykologen A.N., Eurenii Minne, har uppgett följande om växlande anknytningsbeteende, som är ett begrepp inom spädbarnspsykologin. Man iakttar hur barnets anknytning till föräldrarna fungerar och förändringar i anknytningsmönster. Växlande anknytningsmönster är en signal att ett litet barn inte har bemötts kontaktmässigt. De förändringar som skett i E:s anknytningsmönster ger en signal som är mycket allvarlig. Det är bråttom att hjälpa ett sådant barn till en familj som det får känslomässig kontakt med, så att barnet kan fortsätta utvecklas. Annars kan det leda till spädbarnsdepression. E. har svarat positivt på kontakt i jourfamiljehemmet. - D.H. uppgav vid förhandlingen bland annat följande. Utredningen ger inte någon speciellt rättvis bild av föräldrarna. Man har på Eurenii Minne inte tagit hänsyn till deras handikapp. E. är ett planerat barn. D.H. tyckte inte att det var svårt med E. på Eurenii Milme men hon tyckte inte om att ha personal inpå sig. D.H. tycker att hon hade kontakt med E. som skrattade och tittade när de var ensamma. Hon anser att hon haft närhet till E. och känner inte igen att hon inte skulle ha gett E. känslomässig omvårdnad. D.H. försökte lugna E. när hon skrek. D.H. tycker inte att hennes handikapp påverkar henne mer än att det tar lite längre tid för henne att lära sig. Hon och T.S. kompletterar varandra men de behöver hjälp t.ex. genom assistans hemma. - T.S. uppgav att även han ansåg att utredningen från Eurenii Minne gav en orättvis bild av föräldrarna. Personalen gav dem inte tillräcklig chans att sköta E. utan tog över alltför snabbt. Han och D.H. kunde hjälpa varandra och de kan ta hand om E. Han ansåg det helt fel att E. inte skulle ha knutit an till dem. Han hade inga problem med att lära sig men det behövdes mer tid än normalt för honom. Han var positiv till alla stödinsatser. E. kunde flytta hem när som helst. Säng, skötbord och allt stod färdigt. Föräldrarna har inte begärt umgänge med E. mer än två timmar per vecka som de fått. - E:s ställföreträdare och offentliga biträde A.F. berättade vid den muntliga förhandlingen följande. Hon har haft kontakt med psykologen, A.N., som står starkt för att det var en allvarlig fara för E. A.F. har också haft kontakt med kontaktpersonen på Eurenii Minne, som har uppgett att föräldrarna inte kunde möta och avläsa E., men det fanns en stor vilja hos D.H. att göra rätt. Kontaktpersonen var med E. de två första dagarna i jourfamiljehemmet. Efter två dagar skedde en jättestor förändring med E. Hon var nöjd, glad, skattade, åt och sov. Föräldrarna har uteblivit från besök hos E. två gånger då T.S. var sjuk. E. accepterar andra människor i jourfamiljehemmet men hon accepterar inte föräldrarna utan blir rädd och skriker. - Länsrättens bedömning. Enligt 1 § andra stycket LVU skall den som är under 18 år beredas vård om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § LVU föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavare och, när den unge fyllt 15 år, av honom själv. - Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. - Om förhållandena i föräldrahemmet medför en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas skall barnet beredas vård. I begreppet påtaglig risk för skada ligger att en mindre betydande risk för skada inte är tillräcklig för ett ingripande med stöd. av LVU. Det skall gå att konstatera att risken för skada har en sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Det väsentliga är de följder som föräldrars problem för med sig för barnet. - D.H:s och T.S:s otillräckliga förmåga att tillgodose E:s elementära behov får anses väl dokumenterad. Utredningen på akut- och utredningshemmet Eurenii Minne har klart visat, att föräldrarna inte klarar den praktiska omvårdnaden och omsorgen om E. och att de även brister i sin förmåga att tillfredsställa hennes känslomässiga behov. E. visade vid det omedelbara omhändertagandet så allvarliga symtom att risk för spädbamsdepression ansågs föreligga om hon inte snabbt fick möjlighet att knyta an. Länsrätten finner att de ovan beskrivna bristerna i föräldrarnas förmåga att ta hand om E. utgör en påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skadas. Länsrätten finner även med hänsyn till ovanstående att E. har ett tydligt vårdbehov. - Länsrätten finner således utrett att förutsättningarna för vård enligt 2 § LVU är uppfyllda. Vård enligt LVU får dock inte beredas den unge om samtycke till behövlig vård har lämnats. D.H. och T.S. har inte samtyckt till den vårdplan, som stadsdelsnämnden har presenterat, utan de har förordat stödinsatser i hemmet. Enligt länsrättens mening är stödinsatser i hemmet inte tillräckligt för att garantera E. behövlig vård. Länsrätten finner att behövlig vård för E. måste säkerställas med stöd av LVU, eftersom samtycke till behövlig vård utom hemmet inte har lämnats. Skarpnäcks stadsdelsnämnds ansökan om vård skall bifallas. - Länsrätten förordnar att E. skall beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. - Beslutet om vård skall gälla omedelbart. - T.S. och D.H. överklagade länsrättens dom. - T.S. yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, lämnade Skarpnäcks stadsdelsnämnds ansökan om beredande av vård enligt LVU av E. utan bifall. Till stöd för sin talan anförde han följande. Han bestrider att det föreligger brister i omsorgen enligt lagens mening. Det vitsordas att brister föreligger på grund av hans handikapp. Detta kan dock avhjälpas med stödinsatser. Han samtycker till erforderliga stödinsatser. Med stödinsatser föreligger inte grund för LVU. Såvitt gäller utredningen gör han alltjämt gällande att utredningen vid Eurenii Minne akut- och utredningshem inte ger en rättvis bild. Familjen var placerad på ett icke handikappanpassat ställe. Personalen gav dem inte en realistisk chans att visa att de kan sköta sitt barn E. Han anser vidare att påståendet att han inte har knutit an till E. är fel. Han gör gällande att han hade en fin kontakt med E. och kunde möta och avläsa henne väl under tiden på Eurenii Minne. - D.H. yrkade att kammarrätten lämnade stadsdelsnämndens ansökan om beredande av vård enligt LVU av E. utan bifall. Till stöd för sin talan anförde hon följande. Hon bestrider att hon brister i omsorgen om dottern. Hon samtycker till stödinsatser. Grund för vård enligt LVU saknas därmed. - Hon har ett lättare handikapp. Utredningen från Eurenii Minne ger en missvisande bild av hennes omsorgsförmåga. Hänsyn har inte tagits till varken hennes eller T.S:s handikapp. Hon anser att personalen inte givit henne den tid hon behöver för att visa att hon klarar omsorgen om dottern. Hon anser att hon klarat av E. såväl praktiskt som känslomässigt. Hon och T.S. kompletterar varandra som föräldrar till E. Hon är villig att att ta emot stödinsatser i den omfattning som stadsdelsnämnden anser nödvändigt. - Skarpnäcks stadsdelsnämnd bestred bifall till överklagandena. - A.F. avstyrkte bifall till överklagandena. - Kammarrätten höll den 23 januari 2003 muntlig förhandling i målet inom stängda dörrar. - T.S. anförde vid den muntliga förhandlingen bl.a. följande. I utredningen dras mycket långtgående slutsatser av tiden på Eurenii Minne. De fick inte tillräckligt med tid för att visa att de klarade av att ta hand om E. Det tjatades hela tiden om att de inte skulle klara av E. och de fick inte tid att vara ensamma med henne. Både han och D.H. var mycket pressade av situationen. Utredningen ger därför inte någon rättvis bild av deras förmåga. Han har aktivt sökt hjälp och han är positiv till alla tänkbara stöd- och hjälpåtgärder de kan få. Han är införstådd med att det kan bli fråga om flera heltidsanställda personer hemma hos dem om de skall kunna ta hem E. Det är möjligt att det kommer att påverka E. om det skall vara mycket personal runt omkring henne, men han tror inte att det kommer bli något stort problem för henne. Det stämmer inte att han inte kan tillgodose E:s känslomässiga och fysiska behov. Att han skulle vara ambivalent tillbakavisas. - Hans CP-skada är en förlossningsskada. Den innebär att han har dålig balans och att han inte kan gå utan stöd. Han måste sitta i rullstol nästan hela tiden. Han kommer dock ner på golvet själv så han har ingen svårighet att leka med E. på golvet. Däremot har han svårt att lyfta henne. Det mentala fungerar, han har ingen hjärnskada. De brister som följer av hans handikapp kan uppvägas av stödinsatser. Han behöver dock inte hjälp med den känslomässiga kontakten. Det är riktigt att faderskapet väcker minnen från hans egen barndom men han upplever inte detta som svårt, det hindrar honom inte i föräldrarollen. Det stämmer inte att han har förhållit sig passiv gentemot E. - D.H. hade vid den muntliga förhandlingen anfört bl.a. följande. E. var ett planerat och efterlängtat barn. Hon gick på specialistmödravård under graviditeten och hon tog emot all hjälp som gavs. På BB fick de inget speciellt stöd. Personalen hade ingen speciell kännedom o handikappade men det gick bra ändå. Utredningen på Eurenii Minne ger en felaktig bild av hennes förmåga. Både hon och T.S. var mycket stressade och pressade under vistelsen där. Personalen hade uppdraget att stödja och hjälpa dem samt att utreda deras förmåga att ta hand om E. Detta dubbla uppdrag gjorde att de mest kände sig kontrollerade. Hon upplevde också att olika personer sa olika saker till henne beträffande hur hon skulle sköta E. I början av vistelsen fick de inga särskilda tips och personalen talade inte med dem om deras handikapp. Det fungerade bra praktiskt med E., amningen gick bra. Samspelet mellan henne och E. fungerade också bra. Hon och T.S. upplevde att personalen på ett tidigt stadium tog över skötseln av E. snarare än att stödja och hjälpa dem. Hon fick inte tillräcklig tid att lära in de olika momenten. Hon upplevde att det var svårt att sitta och gosa och tala med E. när personalen var närvarande. När hon och T.S. var ensamma med E. fick de ett annat lugn och hade bra kontakt med henne. Hon tyckte inte att E. förändrades under utredningstiden. Utredningen fokuserar väldigt mycket på deras svårigheter och inte så mycket på deras möjligheter. Hon och T.S. kompletterar varandras brister. T.S. har svårt att sköta den fysiska omvårdnaden av E. men kan ge henne mer närhet i stället. - Hon fick en lätt CP-skada vid födseln på grund av att hennes mamma var sjuk. Det påverkar dock henne inte mycket. Hon har svårt att lyfta ibland men hon går normalt. Hon anser inte att hon har svårare än normalt att lära. Hon är medveten om att de behöver hjälp och stöd och hon är därför beredd att acceptera att ha flera heltidsanställda personer hemma. Umgänget med E. går bra, E. skrattar och har roligt när de besöker henne. - Stadsdelsnämnden anförde vid den muntliga förhandlingen bl.a. följande. De två första veckorna på Eurenii Minne var personalens uppdrag att vara stödjande och observerande. Personalen hade tid att hjälpa föräldrarna, att prata om deras handikapp och hur man skulle komma till rätta med det. Det fanns tillgänglig personal under större delen av föräldrarnas vakna tid. Biträdande institutionschefen har stor erfarenhet av handikappade. De har haft olika modeller för att lära ut. Dels modellinlärning som går ut på att visa konkret varje situation och dels en metod där personalen går in och ger råd och tips i omvårdnaden. Personalen har även själva gått in och svarat på E:s kontaktförsök. Det är framför allt i det sista avseendet som föräldrarna har brustit. De har inte i tillräcklig utsträckning svarat på E:s kontaktförsök. Det var planerat att utredningen skulle pågå i åtta veckor men den fick avbrytas redan efter sex veckor med anledning av att E. började visa tecken på s.k. växlande anknytningsbeteende. Barnpsykologen A.N. finns på Eurenii Minne varje dag och de sista veckorna hade personalen dagliga samtal med henne beträffande E. Växlande anknytningsbeteende är en beskrivning av spädbarns sätt att relatera till föräldrarna. E. är för liten för att man skall kunna göra en psykologbedömning av henne, man får i stället iaktta hennes beteende. Barn föds med vissa förutsättningar vad gäller förmågan att ta kontakt och samspela. Från början hade E. helt normala kontaktmöjligheter, vilket hon visade gentemot föräldrarna. Så småningom förändrades mönstret och man upptäckte att E. inte längre tog kontakt utan t.o.m. avvärjde kontakt. Hon tittade bort, stängde ögonen och sov alltmer på dagtid. Detta beteende, att ett spädbarn som tidigare tagit kontakt plötsligt stänger av, är ovanligt. Det ger en signal om att barnet inte blivit konsekvent bemött rent känslomässigt. D.H. klarade inte av att möta E. på rätt sätt. Att ett spädbarns kontaktförsök inte alltid besvaras är helt normalt men om barnet blir bemött så hela tiden är det en annan sak. Det växlande anknytningsbeteendet är allvarligt och det är då bråttom att hjälpa barnet. Barnet måste snabbt få en familj som det kan knyta an till. Väntar man för länge kan det vara svårt att få igång anknytningsprocessen igen. Om den känslomässiga kontakten inte fungerar kan barnet drabbas av spädbarnsdepression. - Den 17 september 2002 kom E. till jourhemmet S. och T.A. Jourhemmet kommer att omvandlas till ett familjehem. Sedan hon kom dit har E. reparerats känslomässigt. Hon ger nu god kontakt, är glad och nöjd. I början när T.S. och D.H. kom på besök var E. förkrossad och gallskrek. Nu är hon lugnare och tryggare vid deras besök. T.S. och D.H. har umgänge med E. två timmar per vecka i jourhemmet. S.A. har uppgett att kontakten med föräldrarna fungerar bra. Hon tycker att T.S. visar ett större engagemang än D.H. som fortfarande har svårt att se E:s signaler. Stödåtgärder kan kompensera föräldrarnas fysiska brister men inte deras känslomässiga brister. På Eurenii Minne prövades föräldrarnas förmåga till förändring men de kunde inte förändra sitt beteende. - A.F. anförde vid den muntliga förhandlingen bl.a. följande. Hon har haft kontakt med S.A. som uppgett att D.H. fortfarande har problem med den känslomässiga kontakten med E. T.S. gör mer kontaktförsök och förstår E:s behov bättre. När E. blir ledsen försöker föräldrarna inte trösta henne själva utan de lämnar tillbaka henne till S.A. - Det står klart att D.H. och T.S. till följd av sina psykiska och fysiska handikapp inte klarar av att tillgodose E:s behov, särskilt på det känslomässiga planet. Det är inte trovärdigt som föräldrarna uppger att de har bättre kontakt med E. då de är ensamma. En sådan kontakt skulle inte plötsligt försvinna i sällskap med andra. Att E. inte har fått möjlighet att knyta an till sina föräldrar utgör en brist i omsorgen i lagens mening. Hon anser inte att frivilliga åtgärder kan fungera. Eftersom E. levde upp då hon placerades i jourhem är det tydligt att hennes besvär berodde på T.S. och D.H.. Det föreligger ett klart vårdbehov och samtycke saknas. Länsrättens dom är korrekt och situationen har inte förändrats sedan dess. - Kammarrätten i Stockholm (2003-02-20, Berglin, Schön-Engqvist, Grönlund samt nämndemännen Herrlin och Örnberg): För frågan om E. skall beredas vård enligt LVU är avgörande huruvida det på grund av T.S:s och D.H:s brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att E:s hälsa och utveckling skadas. - I förarbetena till LVU har frågan om omhändertagande av barn vid brister hos föräldrarna i omsorgen om barnen berörts. Där anges att med brister i omsorgen, som således kan föranleda omhändertagande enligt lagen, kan avses fall då ett barns behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts, t.ex. vid psykisk störning hos en förälder. Vidare anges att under uttrycket brister i omsorgen faller situationer då barn allvarligt missköts i fråga om hygien, mat eller kläder. Det bör understrykas att problem hos föräldrarna i sig inte skall föranleda ett omhändertagande för samhällsvård. Det väsentliga är de följder som dessa problem för med sig för barnet. I förarbetena behandlas även rekvisitet påtaglig risk för skada. För ett ingripande med stöd av lagen måste, enligt föredragande departementschefen krävas att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa och utveckling. I uttrycket ligger att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att skaderisk är för handen. Det skall inte vara fråga om enbart ringa risk för skada (prop. 1989/90:28 s. 60, 62, 63, 107 och 108). - Vad som särskilt har lagts T.S. och D.H. till last av stadsdelsnämnden såsom bristande omsorg avser fysiska och framför allt känslomässiga brister hos dem. Föräldrarna har enligt nämnden inte förmåga att ge E. den känslomässiga kontakten som hon är i behov av. Föräldrarna och då särskilt modern anses ha svårt att se E:s signaler. Enligt nämndens mening kan stödåtgärder kompensera föräldrarnas fysiska brister men inte de känslomässiga bristerna. Som stöd för sin uppfattning har nämnden hänvisat främst till utredningen från Eurenii Minne akut- och behandlingshem där föräldrarna tillsammans med E. vistades i sex veckor. - T.S. och D.H. har vitsordat att det föreligger brister på grund av deras handikapp men gjort gällande att de kompletterar varandra och att de brister de har kan uppvägas av stödinsatser. De har förklarat sig införstådda med att betydande stöd- och hjälpåtgärder behövs och de är villiga att medverka till att sådana åtgärder kommer till stånd. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Utredningen i målet visar att T.S. och D.H. på grund av sina handikapp inte utan omfattande stödinsatser kommer att kunna ge E. den vård och omsorg hon behöver. De har också gett klart uttryck för att de inser detta och att de är beredda att ta emot stödinsatser i den omfattning som bedöms nödvändig. Inget har i målet framkommit som ger grundad anledning att ifrågasätta att vad de sålunda gett uttryck för är allvarligt menat. - Som framgår av vad som sagts ovan utgör den omständigheten att T.S. och D.H. har problem av det slag som nu är ifråga inte i sig tillräckligt skäl för att bereda E. vård enligt LVU. För detta krävs att problemen tar sig uttryck i sådana brister i vården och omsorgen om E., att det föreligger en påtaglig risk för att hon kommer till skada (se bl.a. RÅ 1992 ref. 6 och Rå 1995 ref. 39). Risken måste i enlighet med vad som sagts ovan vara klar och konkret. - Stadsdelsnämnden har när det gäller risken för att E. kommer till skada - med hänvisning till den utredning som gjorts på Eurenii Minne och de bedömningar som personalen där gjort - anfört i huvudsak att E. under utredningen efter en tid börjat uppvisa beteende som av personalen tolkats som signaler på att hon inte fått sina känslomässiga behov tillgodosedda, att utredningen fatt avbrytas i förtid med anledning av att E. börjat visa tecken på s.k. växlande anknytningsbeteende, samt att ett snabbt ingripande bedömts nödvändigt för att undvika att E. utvecklade en spädbamsdepression. Till stöd för de bedömningar som gjorts på Eurenii Minne, och som såvitt framgår av rapporten har gjorts av två behandlingsassistenter och en biträdande institutionschef, har nämnden hänvisat till uppgifter som skall ha lämnats muntligt till nämnden av barnpsykologen A.N. Nämnden har därtill upplyst att A. N. finns på Eurenii Minne varje dag och att personalen där hade dagliga samtal med henne beträffande E. under de sista veckorna av utredningstiden. De uppfattningar A.N. på detta vis må ha gett uttryck för när det gäller eventuella risker ifråga om E:s utveckling och de bakomliggande orsakerna härtill, och det underlag hon haft för sina bedömningar i dessa hänseenden, är inte redovisade i rapporten från Eurenii Minne och inte heller på annat sätt dokumenterade i målet. Mot den bakgrunden finner kammarrätten att vad stadsdelsnämnden anfört och vad som i övrigt i målet framkommit inte utgör tillräckligt underlag för att konstatera att föräldrarnas fysiska och känslomässiga brister är av sådan art att det med erforderliga stöd- och hjälpåtgärder skulle föreligga en påtaglig risk för att E:s hälsa och utveckling skadas. Med hänsyn härtill och då föräldrarna samtyckt till sådana åtgärder saknas förutsättningar att bereda E. vård med stöd av 2 § LVU. T.S:s och D.H:s överklaganden skall därför bifallas. - Kammarrätten upphäver, med bifall till överklagandena, länsrättens förordnade om vård av E. enligt LVU. - Domen i denna del gäller först sedan den vunnit laga kraft. - Skarpnäcks stadsdelsnämnd överklagade och yrkade att Regeringsrätten med upphävande av kammarrättens dom fastställde länsrättens dom att bereda E. vård med stöd av LVU. - Till utveckling av sin talan anförde nämnden bl.a. följande. E. är ett spädbarn och hennes föräldrar är funktionshindrade. D.H. har ett förståndshandikapp och en CP-skada som innebär att hennes högra arm och ben är försvagade. Hon har även epilepsi. T.S. har en CP-skada som innebär att han är rullstolsburen. Han har hjälp enligt socialtjänstlagen (2001:453) av en personlig assistent, och en förvaltare sköter hans ekonomi. Kort efter E:s födelse placerades hon och hennes föräldrar på utredningshemmet Eurenii Minne. Vistelsen där fick emellertid avslutas tidigare än beräknat, eftersom E. började ge signaler om att hon inte fick sina känslomässiga behov tillgodosedda. För att undvika att E. skulle utveckla spädbarnsdepression omhändertogs hon omedelbart den 17 september 2002 enligt 6 § LVU och placerades i familjehem. - T.S. och D.H. har numera samtyckt till att E. skall växa upp i familjehem. Detta samtycke vilar dock inte på att föräldrarna anser att de brustit i den fysiska och känslomässiga vården och omsorgen om E. utan på att E. har det bra i familjehemmet och att de kommer väl överens med familjehemsföräldrarna. Samtycket är därför knutet till just detta familjehem. Eftersom föräldrarna inte har insikt i fråga om E:s vårdbehov finns det risk för att de ändrar sin inställning. T.S. har varit ambivalent i fråga om förmågan att vårda E. Det lämnade samtycket garanterar inte E. behövlig vård. - E.H. yrkade genom sin ställföreträdare och offentliga biträde att Regeringsrätten skulle slå fast att förutsättningar i och för sig föreligger för vård enligt LVU men ansåg samtidigt att det numera lämnade samtycket till vård i familjehem kunde godtas med den följden att vården inte behövde ske med stöd av LVU. - T.S. och D.H. bestred att förutsättningar för vård med stöd av LVU förelåg. De förklarade dock att de numera insåg att det bästa för E. var att hon vistades i familjehem i vart fall tills hon hade uppnått femtonårsåldern och att de därför samtyckte till vård enligt vårdplanen. - T.S. och D.H. anförde bl.a. följande. Utredningen ger inte en rättvisande bild av dem som föräldrar. Utredningshemmet var inte handikappanpassat och de fick inte den tid de behövde för vården och omsorgen av E. Med stöd- och hjälpinsatser i hemmet skulle det inte föreligga någon risk för E:s hälsa och utveckling. De kompletterar varandra. E. har nu utvecklats positivt i familjehemmet. Det bästa för henne är därför om hon blir kvar och växer upp där. De har själva börjat inrätta sina liv utifrån det faktum att vårdplanen för E. skall följas. - Regeringsrätten har den 13 november 2003 hållit muntlig förhandling inom stängda dörrar. Vid förhandlingen har på stadsdelsnämndens begäran vittnesförhör hållits med behandlingsassistenten H.A. och leg. psykologen A.N. - Socialstyrelsen hade på Regeringsrättens begäran avgett yttrande i målet och sammanfattningsvis anfört följande. En insats i form av personal på rullande schema i hemmet blir mer att likställa med vård på institution och kan inte anses gagna E:s bästa. Det bästa för E. bedöms vara en familjehemsplacering där föräldrarna har goda möjligheter till kontakt med E. Hon bör även ha möjlighet att ha kontakt med andra släktingar som farmor och morföräldrar. - Regeringsrätten (2003-12-05, lavin, Eliason, Hulgaard, Wennerström, Dexe): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § andra stycket LVU skall den som är under 18 år beredas vård om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge fyllt 15 år, av honom själv. Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk att den unges hälsa eller utveckling skadas. - Även för fall då samtycke till vård föreligger finns ett visst utrymme för tillämpning av LVU. I denna fråga anfördes i förarbetena till lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, socialutskottets betänkande 1979/80:44 s. 100 bl.a. följande. Utskottet delar propositionens principiella syn att det måste finnas visst utrymme för tillämpning av LVU även om samtycke lämnats om det finns särskilda skäl för detta. Den planerade vården av barnet eller den unge får inte äventyras. Som framhålls i propositionen skall den unge kunna garanteras "behövlig vård". I detta uttryck ligger bl.a. att hela den av socialnämnden planerade vården skall kunna genomföras. Liknande synpunkter kan anläggas i den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet bereds vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för barnet störande sätt, t.ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga tidpunkter. - Av utredningen i målet framgår att T.S. och D.H. på grund av sina funktionshinder inte själva kan ge sin dotter E., född den 26 juli 2002, den vård och omsorg hon behöver, något som också är ostridigt i målet. De har hos underinstanserna hävdat att deras brister kan kompenseras genom stödinsatser i hemmet och önskat ta emot sådant stöd. Numera samtycker de till stadsdelsnämndens vårdplan, enligt vilken E. skall ha en placering i familjehem, som beräknas bli långvarig. - Stadsdelsnämnden anser inte att det lämnade samtycket garanterar behövlig vård av E. E:s ställföreträdare anser att det lämnade samtycket kan godtas och upplyser att familjehemsföräldrarna är av samma åsikt. - Frågan i målet är således om det av T.S. och D.H. lämnade samtycket till vård i familjehem av dottern E. skall godtas eller om stadsdelnämndens yrkande om att vården skall ske med stöd av LVU skall bifallas. - Vad som framkommit i målet ger vid handen att T.S. och D.H. hyser varma känslor för E. och är angelägna om att hon skall ha det bra. T.S. har berättat att han och D.H. efter ett besök i familjehemmet kommit fram till att det inte vore rätt att ta hem henne till dem. T.S:s ombud och offentliga biträde B.S. har upplyst att T.S. därefter tog kontakt med honom och berättade om detta ställningstagande. T.S. och D.H. har förklarat att de reservationslöst godkänner vårdplanen och att samtycket således inte avser bara det nuvarande familjehemmet. De har också anfört att de räknar med att E. skall vistas i familjehem tills hon blir 15 år och själv kan bestämma var hon vill bo. Vidare har de uppgett att de börjat söka efter en mindre bostad och göra sig av med den barnutrustning de anskaffat. - Enligt Regeringsrättens mening saknas skäl att anta att samtycket inte skulle vara allvarligt menat. Det framstår inte som osannolikt att det kan ha haft betydelse för T.S:s och D.H:s ställningstagande att de genom besöken i familjehemmet kunnat få en konkret bild av vad en familjehemsplacering innebär. Inte heller kan det uteslutas att de påverkats av att de upplevt att E. där lever under goda förhållanden och har glädje av samvaron med andra barn samt att de har en god relation till familjehemsföräldrarna. Att de aktuella förhållandena har en viss betydelse torde genomgående gälla när föräldrar under en pågående familjehemsplacering har att ta ställning till om deras barn skall vårdas utanför hemmet. Regeringsrätten finner att vad som framkommit i detta hänseende inte ger anledning att befara att de skall återta sitt medgivande. Den omständigheten att samtycket lämnats på ett sent stadium i förfarandet föranleder inte någon annan bedömning. Det har inte heller framkommit något som tyder på att det finns risk för att de skulle ingripa i vården på ett störande sätt. - Det finns således inte tillräckliga skäl att anta annat än att E. kan få behövlig vård med föräldrarnas samtycke. Förutsättningar för att bereda E. vård med stöd av LVU föreligger därför inte. Stadsdelsnämndens överklagande skall således avslås. - E:s ställföreträdare anser att det lämnade medgivandet kan godtas och att vården således inte skall ske med stöd av LVU. Hon yrkar emellertid att frågan om förutsättningar för vård i och för sig föreligger skall prövas. Den sak som detta yrkande innefattar har numera förfallit till följd av att det lämnade medgivandet har ansetts ha avsedd rättslig verkan. Målet bör därför avskrivas såvitt avser E:s överklagande. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår stadsdelsnämndens överklagande och avskriver målet såvitt avser E:s överklagande. - (fd II 2003-11-13, M. Larsson)