RÅ 2003 not 23

Not 23. Ansökan av N.J. om resning i mål ang. inkomsttaxering. - N.J. köpte den 15 december 1988 tillsammans med tre andra personer, däribland B.A., fastigheten Sykorgen 7, bebyggd med kontors- och lagerlokaler, för 15 500 000 kr. Köparna betalade en fjärdedel var av köpeskillingen. Den 31 december 1988 sålde de fastigheten för 8 671 080 kr till det nybildade Tejval AB (Tejval). Aktierna i detta bolag ägdes i sin helhet av N.J:s och de övriga köparnas barn. Enligt gåvobrev den 27 december 1988 hade N.J. överlåtit sina aktier i Tejval till sina två myndiga barn. Enligt gåvobrevet skulle de överlåtna aktierna förvaltas för barnens räkning av T.R. t.o.m. år 2001. Av gåvobrevet framgick att förvaltaren hade rätt att försälja egendomen och omplacera kapitalet. Förvaltaren hade vidare ensam rätt att bestämma i vilken omfattning utbetalning av kapital eller avkastning skulle ske till gåvotagarna. Av gåvobrevet framgick också att N.J. hade rätt att när som helst byta förvaltare. - Den 6 december 1988 hade N.J. köpt hälften av aktierna i Fastighetsaktiebolaget Våglängden (Våglängden). Andra hälften hade köpts av T.R. Den 22 december 1988 överlät Våglängden sin enda tillgång, som var en fastighet, till ett annat aktiebolag med samma ägarförhållanden. Överlåtelsen skedde till bokfört värde. Den 27 december 1988 överläts aktierna i Våglängden vilket för N.J. gav upphov till en realisationsförlust om 4 682 100 kr. - I sin självdeklaration till ledning för 1989 års taxering redovisade N.J. skattepliktig realisationsvinst om 6 621 195 kr på grund av avyttring av äldre aktier. Efter avdrag för realisationsförlust om 4 684 750 kr på grund av avyttring av yngre aktier, varav merparten härrörde från förlusten vid försäljningen av aktierna i Våglängden, återstod 1 936 445 kr. Från detta belopp yrkade N.J. avdrag med 1 800 355 kr vilket belopp motsvarade hans andel av realisationsförlusten på grund av försäljningen av Sykorgen 7. Återstoden, dvs. 136 090 kr, redovisades som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Taxeringsnämnden åsatte taxeringar i enlighet med deklarationen. Länsskattemyndigheten i Stockholms län överklagade N.J:s inkomsttaxeringar och yrkade att N.J. beträffande den redovisade realisationsförlusten vid försäljning av Sykorgen 7 skulle taxeras enligt lagen (1980:865) mot skatteflykt (skatteflyktslagen) och därvid vägras yrkat förlustavdrag. Till stöd för sitt yrkande anförde länsskattemyndigheten att en avdragsgill realisationsförlust hade skapats genom att Sykorgen 7 hade sålts till Tejval i stället för till barnen direkt. Förfarandet innebar en inte oväsentlig skatteförmån för N.J. Skatteförmånen kunde antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för förfarandet, som vidare måste ses som ett kringgående av bestämmelsen i punkt 4 sista stycket av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen (1928:370). Denna bestämmelse innebar att en realisationsförlust som framkallats genom försäljning av en fastighet till underpris direkt till närstående inte var avdragsgill. Länsrätten i Stockholms län biföll genom dom den 6 februari 1992 länsskattemyndighetens yrkande. Kammarrätten i Stockholm avslog genom dom den 28 mars 1996 N.J:s överklagande. N.J. fullföljde sin talan hos Regeringsrätten som den 30 oktober 1997 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. - N.J. ansökte om resning i det av kammarrätten avgjorda målet och yrkade ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för ombudskostnader. N.J. anförde bl.a. följande. Även beträffande B.A. fann länsrätten att förfarandet stred mot skatteflyktslagen och vägrade yrkat avdrag för realisationsförlust. Sedan denne överklagat länsrättens dom fann emellertid Kammarrätten i Stockholm att förfarandet inte stred mot skatteflyktslagen och undanröjde påförda taxeringar. I B.A:s fall var det visserligen fråga om eftertaxering men det framgår inte av kammarrättens dom att detta haft betydelse för frågan om taxering kunde ske med stöd av skatteflyktslagen. Utgången i målet avseende B.A., där omständigheterna var i huvudsak desamma som i hans mål, är den materiellt riktiga. Det måste anses stötande för rättskänslan och kan inte accepteras från rättssäkerhetssynpunkt att utgången blev den motsatta i hans fall. Synnerliga skäl att pröva hans taxeringar på nytt föreligger därför. Till stöd för att han inte bör bedömas på annat sätt än B.A. talar bl.a. följande omständigheter. Sykorgen 7 såldes vidare till Tejval som ett led i en generationsskiftesplanering. Avsikten var att en förmögenhetsöverföring skulle ske till barnen. Samtidigt ville man undvika att den egendom som överfördes till barnen skulle komma att innehas med samäganderätt. Den enda möjlighet som då stod till buds var att överlåta fastigheten till ett bolag som ägdes av barnen. Han hade själv inte någon dispositionsrätt till de bortgivna aktierna. Priset på Sykorgen 7 fastställdes vid överlåtelsen till Tejval till ett sådant belopp att hyresintäkterna skulle täcka Tejvals kostnader för köpet. Man ville därigenom eliminera risken att Tejval i annat fall skulle gå i konkurs. -Regeringsrätten (2003-02-25, Lavin, Wennerström, Ersson, Dexe, Nord): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. - N.J:s taxeringar har bestämts med stöd av 2 § skatteflyktslagen i dess lydelse vid 1989 års taxering. En av förutsättningarna för att skatteflyktslagen enligt detta lagrum skulle bli tillämplig var att den skatteförmån som ett visst förfarande hade medfört kunde antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för förfarandet (huvudsaklighetsrekvisitet). Det är på denna punkt som kammarrättens bedömning i N.J:s respektive B.A:s fall har gått i sär. En prövning av vad som kan antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för ett visst förfarande måste givetvis företas individuellt för varje skattskyldig som deltar i förfarandet. Enbart den omständigheten att kammarrätten har kommit till skilda bedömningar avseende de skäl som N.J. respektive B.A. haft för att delta i det ifrågavarande förfarandet medför därför inte att det föreligger förutsättningar för resning. Av resningsinstitutets extraordinära karaktär följer att resning bara kan komma i fråga om de bedömningar som det klandrade avgörandet bygger på framstår som uppenbart oriktiga (se RÅ 2000 not. 46). - Enligt Regeringsrättens mening utgör varken de omständigheter N.J. särskilt framhållit till stöd för att huvudsaklighetsrekvisitet inte skulle ha varit uppfyllt i hans fall eller utredningen i övrigt synnerliga skäl att pröva hans taxeringar på nytt. Ansökningen skall därför avslås. Vid denna utgång saknas skäl att bevilja N.J. ersättning för ombudskostnader. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår ansökningen. - Regeringsrätten avslår yrkandet om ersättning enligt lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. (fd I 2003-02-05, Palmstierna)

*REGI

*INST