RÅ 2003:85
Ett bolags nedsättning av fordran, som avsett skadestånd med anledning av brott av en tidigare anställd, har inte ansetts ha sin grund i anställningsförhållandet och därför inte utgjort skattepliktig intäkt. Inkomsttaxering 1998.
Länsrätten i Dalarnas län
Som anställd avdelningschef och platsansvarig hos BPA Bygg AB (BPA) lät B.W. utföra en privat ombyggnad av en honom tillhörig fastighet och gjorde sig därvid - enligt lagakraftvunnen dom - skyldig till grov trolöshet mot huvudman. Sedan BPA framställt skadeståndsanspråk mot B.W. träffade parterna slutligen en förlikning enligt vilken B.W. skulle betala 100 000 kr till BPA.
Skattemyndigheten i Gävleborgs län beslutade vid omprövning den 17 juni 1999 att som inkomst av tjänst vid 1998 års taxering beskatta B.W. med 240 299 kr. Som skäl för beslutet angavs att BPA genom domen fått en fordran på B.W. som kunde beräknas till 340 299 kr och att han, genom att fordringen delvis efterskänkts, från BPA tillgodoförts en förmån, som måste betraktas som ett utflöde ur anställningsförhållande, motsvarande 240 299 kr.
B.W. yrkade att skattemyndighetens beslut skulle upphävas.
Skattemyndigheten vidhöll sitt beslut.
Domskäl
Länsrätten i Dalarnas län (2000-10-12, ordförande Kjellgren) yttrade: I 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen (1928:370) stadgas följande. Till intäkt av tjänst hänförs avlöning, arvode och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad eller annat som utgått för tjänsten. - I dom av Hovrätten för Nedre Norrland den 12 september 1996 dömdes B.W. för brottet trolöshet mot huvudman. Bakgrunden var i korthet att han i egenskap av avdelningschef hos BPA under tiden 18 december 1991 - 9 mars 1993 låtit BPA bekosta en privat ombyggnad. - I sina domskäl har hovrätten angett att kostnaden för ombyggnaden av B.W:s fastighet uppgick till 340 299 kr. - Efter hovrättens dom har B.W. och BPA träffat ett förlikningsavtal. I avtalet förbinder sig B.W. att erlägga 100 000 kr till BPA. I och med denna betalning upphörde de ekonomiska mellanhavandena mellan parterna med anledning av aktuell brottslighet. - Med beaktande av ovan angivna förhållanden finner länsrätten att det med tillräcklig säkerhet är visat att B.W. från arbetsgivaren erhållit en skattpliktig förmån uppgående till det belopp skattemyndigheten har bestämt. Vad B.W. anfört i målet förändrar inte denna bedömning. Överklagandet skall därför avslås.
B.W. fullföljde sin talan hos kammarrätten.
Skattemyndigheten bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Sundsvall (2002-05-29, Pettersén, Kareld, referent, Waas) yttrade: Kammarrätten ansluter sig till länsrättens bedömning att det genom hovrättens dom i brottmålet får anses framgå att B.W:s arbetsgivare, BPA, med anledning av det aktuella brottsliga förfarandet från B.W:s sida, har en fordran på honom som uppgick till i vart fall 340 299 kr samt att arbetsgivaren genom det förlikningsavtal som ingåtts mellan parterna under 1997 nedsatt denna fordran till 100 000 kr. - En förutsättning för att B.W. skall kunna beskattas för det efterskänkta beloppet på 240 299 kr som skattepliktig intäkt av tjänst är att BPA genom förlikningsavtalet eftergett ett belopp som kan betraktas som ersättning för utfört arbete (jfr RÅ 1992 not. 327). - I målet är tvistigt mellan parterna varför B.W:s arbetsgivare vid förlikningen satt ned sin fordran. Förlikningsavtalet i sig ger inte någon ledning. B.W. har anfört att skälet till förlikningen var att parterna härigenom undvek en lång och tidsödande process samt att avtalet träffades efter en diskussion om skadeståndsgrundande belopp och betalningsmöjligheter. Skattemyndigheten har anfört som sin mening att det får presumeras att eftergiften hade sin grund i anställningsförhållandet samt hänför sig till vad B.W. anfört i brottmålet angående motkrav om övertidsersättning. - Av utredningen framgår att B.W. redan i december 1993 slutat sin anställning hos BPA. Vad som framkommit i målet ger vidare inte stöd för att förlikningsbeloppet skulle ha bestämts med hänsyn till några motkrav från B.W:s sida om övertidsersättning eller i övrigt haft sin grund i B.W:s anställning hos BPA på sätt att det eftergivna fordringsbeloppet skall betraktas som ersättning i efterhand för utfört arbete och därigenom få karaktären av skattepliktig intäkt. B.W:s överklagande skall vid anförda förhållanden bifallas. - Med ändring av länsrättens dom upphäver kammarrätten skattemyndighetens omprövningsbeslut den 17 juni 1999.
Regeringsrätten
Riksskatteverket (RSV) överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom och skattemyndighetens beslut varigenom B.W. beskattats för ett värde om 240 299 kr såsom inkomst av tjänst. Till stöd för sin talan anförde RSV bl.a. följande. Genom att fordringen delvis efterskänkts har B.W. från sin tidigare arbetsgivare tillgodoförts en förmån motsvarande 240 299 kr. Anställd som genom brottsligt förfarande skaffar sig förmåner på arbetsgivarens bekostnad kan enligt rådande rättspraxis inte beskattas för förmånerna. Det brottsliga förfarandet medför dock normalt ett skadeståndskrav från arbetsgivarens sida, som innebär att den anställde inte får någon ekonomisk vinning av förfarandet. I det fall arbetsgivaren efterger skadeståndskravet uppkommer emellertid en sådan vinning för den anställde. Normalt sett kan presumeras att förmåner som utgår från arbetsgivaren till en anställd eller före detta anställd har sin grund i anställningen. För att undgå beskattning måste den anställde kunna visa att förmånen haft sin grund i annat än anställningen. Av förlikningsuppgörelsen framgår inte på vilka grunder skadeståndsbeloppet satts ned. Av föreliggande handlingar framgår dock att B.W. framfört invändningar rörande beloppets storlek och hävdat att han haft rätt till tidigare inte uttagen övertidsersättning. Omständigheterna talar därför närmast för att nedsättningen av fordringsbeloppet haft sin grund i B.W:s anställningsförhållande.
Prövningstillstånd meddelades.
B.W. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den uppgörelse som träffades mellan honom och BPA var på intet sätt något utflöde ur anställningsförhållandet, som för övrigt upphörde långt innan förlikningsuppgörelsen träffades. Vad han i brottmålsdelen anförde om sin eventuella rätt till övertidsersättning kan inte tillmätas någon betydelse i förevarande mål och godtogs inte heller av domstolarna i ansvarsdelen. Han hade inte haft ekonomisk förmåga att betala det skadestånd som BPA var berättigat till. Efter sedvanliga förhandlingar accepterade BPA en uppgörelse enligt vilken han skulle erlägga 100 000 kr. Hade han haft en solid ekonomi skulle BPA ha fört skadeståndskravet vidare.
B.W. yrkade ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med 4 000 kr.
RSV hade ingen erinran mot den yrkade ersättningen.
Regeringsrätten (2003-11-25, Ragnemalm, Hulgaard, Melin, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. B.W:s tidigare arbetsgivare BPA har till följd av brottsligt förfarande från B.W:s sida fått en fordran på honom som uppgått till i vart fall 340 299 kr. Genom ett förlikningsavtal mellan BPA och B.W. har denna fordran nedsatts till ett belopp om 100 000 kr. Genom avtalet har BPA således eftergivit 240 299 kr. Frågan är om B.W. skall beskattas för det eftergivna beloppet såsom intäkt av tjänst.
Arbetsgivares eftergift av en fordran på en arbetstagare innebär ofta att skattepliktig intäkt anses uppkomma för arbetstagaren (RÅ 1958 ref. 31). På samma sätt gäller att inkomstbeskattning vanligtvis skall ske vid gåva, då gåvotagaren är anställd av givaren eller det annars kan antas att gåvan har sitt ursprung i en arbetsprestation (RÅ 1997 ref. 1). Inkomstbeskattning har emellertid underlåtits, om syftet med eftergiften eller gåvan varit ett annat än att belöna den anställde för en arbetsprestation (RÅ 1992 not. 327 och RÅ 2001 ref. 10).
Av utredningen framgår att B.W. redan i december 1993 slutat sin anställning hos BPA. Förlikningsavtalet, som ingicks år 1997, ger i sig inte någon ledning i fråga om skälen till att BPA satte ned sin fordran. Vad som framkommit i målet ger dock inte stöd för att förlikningsbeloppet skulle ha bestämts med hänsyn till några motkrav från B.W:s sida om övertidsersättning eller att eftergiften av fordringen på något annat sätt skulle ha haft sin grund i hans tidigare anställning. Någon skattepliktig intäkt kan därför inte anses ha uppkommit för honom. Överklagandet skall således avslås.
Med hänsyn till utgången i målet skall B.W. beviljas ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för sina kostnader i Regeringsrätten. Den begärda ersättningen är skälig.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten beviljar B.W. ersättning av allmänna medel för kostnader i Regeringsrätten med 4 000 kr.