RÅ 2001:10

C.W. överklagade och yrkade att någon sådan beskattning inte skulle ske samt att skattetillägget skulle undanröjas. Gåvogivaren hade villkorslöst avhänt sig samtliga aktier i AB Montoil genom den nu ifrågavarande gåvan och gåvor samma dag till andra personer. Ett bortgivande av en hel förvärvskälla utvisade klart det särskilda drag av frikostighet som utmärkte typiska gåvor. Det var snarast att jämställa med ett testamentariskt förordnande.

Skattemyndigheten ändrade inte sitt beslut utan anförde bl.a.: "Ni har erhållit aktierna i egenskap av anställd i bolaget, VD. Samtliga aktier har enligt gåvobrev överlåtits. Ni har som VD erhållit 1 300 aktier. Detta antal överstiger antalet som de övriga erhållit. De övriga, som enligt uppgift också är anställda, synes ha erhållit 128 aktier resp. 255 aktier. Någon släktskap mellan givaren och Er föreligger inte. Vidare uppgår gåvans värde till betydande belopp. - Skattemyndigheten vidhåller, med hänsyn till ovanstående, tidigare beslut om att överlåtelsen av 1 300 aktier i bolaget har sådant samband med Er anställning att överlåtelsen skall anses utgöra en skattepliktig intäkt av tjänst."

C.W. överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten och yrkade att någon inkomstbeskattning inte skulle ske av den gåva i form av aktier i AB Montoil som han hade erhållit från L.R. och att det påförda skattetillägget skulle undanröjas. Han yrkade vidare ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med 40 500 kr avseende ombudsarvode för 18 timmars arbete à 2 250 kr per timme.

Prövningstillstånd meddelades.

RSV bestred bifall till överklagandet. Verket tillstyrkte att ersättning lämnades för ombudskostnader men ansåg att ersättningen skulle begränsas till vad som följer av gällande rättshjälpstaxa.

Till stöd för sin talan anförde C.W. bl.a. följande. Vid tiden för den aktuella gåvan var L.R. närmare 80 år gammal, delvis förlamad och sängbunden till följd av en hjärnblödning som drabbat honom några år tidigare. L.R. avled mindre än fem år efter gåvotillfället. Han hade känt L.R. sedan 1960-talet och var närvarande vid dennes begravning. Det hade under hans och L.R:s långvariga bekantskap utvecklats en nära personlig relation dem emellan. - I 19 § KL föreskrivs att det som förvärvats som gåva, liksom genom testamente, inte räknas till skattepliktig inkomst. Beträffande testamentariska förvärv föreligger knappast några svårigheter att dra gränsen mot förvärv som utgör skattepliktig inkomst. Om aktierna i förevarande fall hade erhållits genom testamente hade således inkomstbeskattning inte aktualiserats. Som framhållits i kammarrätten hade han varken vid mottagandet av gåvan eller därefter haft någon annan tanke än att givaren velat göra en disposition för dödsfallets skull. Genom gåvans form uppnåddes visserligen den effekten att de som - i stället för givarens son - skulle "ärva" företaget omedelbart fick tillträde till aktierna och kunde utöva de ägarfunktioner som givaren på grund av hög ålder och sjukdom svårligen kunde utöva. Sistnämnda förhållande borde emellertid inte utesluta att gåvodispositionen kunde jämställas med ett sådant testamentariskt förordnande som inte skulle föranleda inkomstbeskattning. - I målet var ostridigt att gåvan i förevarande fall haft sin grund i L.R:s starka önskan att företaget skulle få leva vidare. Denna önskan synes nu ha föranlett RSV att ifrågasätta förekomsten av en benefik avsikt i förhållande till gåvotagarna. Såsom tidigare hade framhållits ville L.R. med gåvan undvika att företaget skulle ärvas av hans son eftersom detta skulle kunna äventyra företagets fortsatta existens. Givaren var således fullt införstådd med att gåvotagarna genom det valda förfarandet skulle komma att berikas på sonens bekostnad. Givarens syfte med gåvan var naturligtvis inte bara att ge företaget en chans att leva vidare utan att i ett vidare perspektiv säkra att det kunde utvecklas och drivas vidare i hans anda. För att åstadkomma detta var det nödvändigt att de personer som under givarens livstid varit verksamma i företaget fick fortsatt inflytande över verksamheten. Det var mot denna bakgrund uppenbart att gåvodispositionen innefattat ett stort mått av välvilja också mot C.W. Genom gåvan blev han inte bara huvudaktieägare och mer förmögen utan han fick också sin ställning i företaget tryggad. Under angivna förhållanden kunde det inte rimligen ifrågasättas att ett syfte med gåvan var att gynna honom. Även om givarens välvilliga avsikt, som RSV antyder, ytterst skulle vara riktad mot företaget i någon abstrakt mening, hade den ändå primärt och konkret gällt i förhållande till gåvomottagaren (jfr NJA 1980 s. 642). Med hänsyn härtill och då gåvoavsikten borde bedömas utifrån objektivt iakttagbara förhållanden borde överlåtelsen i sin helhet betraktas som en gåva.

RSV anförde bl.a. följande till stöd för sin inställning. En såsom gåva betecknad förmån som en anställd får från sin arbetsgivare utgjorde vanligen skattepliktig intäkt av tjänst. Inkomstbeskattning skulle dock inte ske om omständigheterna var sådana att förmånen kunde anses ha sin grund i annat än anställningen. I förevarande fall hade det inte gjorts gällande att det var relationen mellan givaren och gåvomottagaren som var anledning till gåvan. Det var i stället givarens önskan att företaget skulle leva vidare som var grunden för gåvan. En fråga som infann sig var om det i sådana fall verkligen var fråga om en gåva med syfte att gynna gåvomottagaren, dvs. om det fanns en benefik avsikt med gåvan. Det låg inte långt ifrån vad som kunde kallas tjänst och gentjänst. - Att givaren avhänt sig samtliga sina aktier i bolaget till personer som han bedömt skulle ha störst förutsättningar att leva upp till hans önskan att säkra företagets fortbestånd talade i och för sig mot inkomstbeskattning av gåvan. Vanligen hade dock en gåva från en arbetsgivare till en anställd sin grund i anställningen och övervägande skäl talade för att beskattning av gåvan skulle ske som inkomst av tjänst.

Regeringsrätten (2001-02-06, Ragnemalm, Nordborg, Hulgaard, Schäder, Wennerström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om C.W. skall inkomstbeskattas för den gåva i form av aktier i Montoil AB som han erhållit från L.R.

Av 19 § KL framgår att vad som förvärvats genom gåva inte räknas till skattepliktig inkomst.

Av praxis följer emellertid att inkomstbeskattning ofta skall ske när gåvotagaren är anställd av givaren (RÅ 1974 A 1277) eller det annars kan antas att gåvan har sitt ursprung i en arbetsprestation (RÅ83 1:73 och RÅ 1997 ref. 1). Även i fall då en gåva givits till en anställd har inkomstbeskattning emellertid underlåtits om det funnits grund för att anta att syftet varit ett annat än att belöna den anställde för en arbetsprestation (jfr RÅ80 1:44, RÅ 1989 ref. 21 och RÅ 1998 not. 91).

I målet är ostridigt att det huvudsakliga syftet med L.R:s gåva till C.W. och vissa andra anställda i Montoil AB varit att företaget skulle kunna fortleva även efter L.R:s bortgång. Omständigheterna gör att gåvan företer stora likheter med ett testamentariskt förordnande. Vidare har gåvan avsett samtliga L.R:s kvarvarande aktier i företaget. Med hänsyn härtill saknas anledning att anta att syftet med gåvan varit att belöna C.W. för hans arbetsprestationer. Någon inkomstbeskattning av gåvans värde skall då inte ske och något skattetillägg skall inte påföras.

C.W. har vunnit bifall till sitt yrkande i Regeringsrätten och är därför berättigad till ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Den begärda ersättningen framstår som skälig.