RÅ 2004 not 66

Kammarrätt borde ha hållit muntlig förhandling i mål om arbetsskadeersättning

Not 66. Överklagande av A.R. ang. arbetsskadeförsäkring. - A.R. skadade nacke och rygg vid en trafikolycka den 1 oktober 1993. Stockholms läns allmänna försäkringskassa fann i beslut den 29 februari 2000 att A.R. inte hade rätt till livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eftersom hans nack- och ryggbesvär, som föranlett ett arbetsbyte, inte kunde godkännas som arbetsskada. A.R. överklagade beslutet hos Länsrätten i Stockholms län och åberopade två utlåtanden av specialistläkare. Han yrkade också muntlig förhandling. I dom den 8 mars 2001 biföll länsrätten, som vid denna utgång i målet fann muntlig förhandling obehövlig, hans överklagande. Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att Kammarrätten i Stockholm skulle upphäva länsrättens dom och fastställa kassans beslut. Kammarrätten meddelade prövningstillstånd och förordnade att länsrättens dom tills vidare inte skulle gälla. A.R. yrkade att kammarrätten skulle hålla muntlig förhandling. I beslut i protokoll den 7 november 2001 fann kammarrätten med hänsyn till sakfrågans beskaffenhet och till vad som framkommit i målet att muntlig förhandling var obehövlig och avslog yrkandet därom. A.R. bereddes tillfälle att ange de eventuella ytterligare omständigheter som han ville åberopa. I dom den 9 april 2002 fann kammarrätten att övervägande skäl inte kunde anses tala för ett samband mellan olycksfallet i arbetet den 1 oktober 1993 och de besvär som föranlett A.R:s nedsatta arbetsförmåga i hans tidigare arbete. Kammarrätten upphävde länsrättens dom och fastställde försäkringskassans beslut. - A.R. fullföljde sin talan. Han yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och dess beslut att inte bevilja muntlig förhandling och visa målet åter till kammarrätten. Han yrkade också att Regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling. - Riksförsäkringsverket ansåg att kammarrätten borde ha hållit muntlig förhandling i målet varför målet borde återförvisas till kammarrätten. -Regeringsrätten (2004-04-05, Lavin, Ersson, Dexe, Nord): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall muntlig förhandling hållas i länsrätt och kammarrätt om enskild som för talan begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det. Av förarbetena till lagen (prop. 1971:30 Del 2 s. 537) framgår att rätten bör ta stor hänsyn till parts önskemål om muntlig förhandling. Frågan huruvida en muntlig förhandling är obehövlig eller inte bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan tillmätas betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för den enskilde och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet. - Europadomstolen har i två domar den 12 november 2002 (Lundevall resp. Salomonsson mot Sverige) funnit att kammarrätt, trots att begäran om muntlig förhandling inte hade framställts i länsrätt, borde ha tillmötesgått klagandenas begäran om en sådan förhandling i kammarrätten. Europadomstolen uttalade bl.a. att tvister om socialförsäkringsförmåner generellt är ganska tekniska och att avgörandena i målen ofta grundas på skriftliga läkarutlåtanden. Många sådana tvister avgörs därför bättre på handlingarna utan ett muntligt förfarande. Omständigheterna i nämnda mål var enligt domstolen dock sådana att en muntlig förhandling kunde ha gett ett bättre underlag inför avgörandet, och det förelåg inte några exceptionella omständigheter som motiverade ett undantag från principen om att muntlig förhandling skall hållas om part begär det. Domstolen noterade i båda domarna att länsrätten hade dömt till klagandenas fördel och i det ena fallet att läkarintygen i målet var motstridiga. - I förevarande mål har specialistläkare och försäkringsläkare, liksom försäkringskassan och länsrätt, gjort motstridiga bedömningar i frågan om samband mellan A.R:s olycksfall och hans nedsatta arbetsförmåga. En muntlig förhandling i kammarrätten hade kunnat vara av värde inför avgörandet av målet och kan därför inte anses ha varit obehövlig. Inte heller har några särskilda skäl mot en sådan förhandling framkommit. Kammarrätten borde därför ha hållit muntlig förhandling. Det finns därför grund för att upphäva kammarrättens dom och visa målet åter till kammarrätten för fortsatt handläggning. - Vid detta ställningstagande saknas skäl att hålla muntlig förhandling i Regeringsrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om muntlig förhandling i Regeringsrätten. - Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och visar målet åter till kammarrätten för fortsatt handläggning. (fd II 2004-03-17, Schéle Fors)

*REGI

*INST