RÅ 2004:109

Banverket beslutade den 25 oktober 2000 att fastställa en järnvägsplan för ombyggnad av Norra stambanan mellan Skästra och Ljusdal på delen Ede-Edänge i Ljusdals kommun. Ombyggnaden innebar att spåret skulle få en ny sträckning på 2,6 km och att en ny bro skulle komma att korsa Ljusnan i ett nytt läge. - Banverket yttrade bl.a. följande: Projektet - Val av sträckning. Befintlig bro över Ljusnan är uttjänt. I en banutredning har nya järnvägssträckningar som innebär nytt läge för bron över Ljusnan jämförts med alternativet att bygga ny bro över Ljusnan intill den befintliga. I banutredningen studerades bl.a. påverkan på riksintressena och miljön i övrigt samt alternativens samhällsekonomiska lönsamhet. Efter sammanvägning av olika faktorer och samråd med länsstyrelse, kommun m.fl. förordades "Utredningsalternativ 2" (UA2) som innebär ett nytt broläge med den lokalisering som redovisas i järnvägsplanen. Ljusdals kommun har aktivt verkat för detta alternativ genom ändring av översiktsplanen. Ett nytt broläge innebär en rakare och kortare järnvägssträckning, vilket ger tidsvinster och medför att järnvägssträckan blir mindre underhållskrävande och därmed billigare i drift. Ombyggnad av järnvägen i enlighet med järnvägsplanen innebär att Banverket i samband med den stora investering som ett brobyte innebär anpassar järnvägen till dagens och framtidens trafik. Åtgärderna tillgodoser således ett angeläget allmänt intresse. - Järnvägsplanens omfattning. Efter slutförandet av banutredningen har nya trafikprognoser fått till följd att endast del av UA2 är samhällsekonomiskt lönsam att genomföra, järnvägsplanen har begränsats till denna del. - Längden på bron. Jämförelse mellan tre olika brolängder (inom ramen för UA2) har visat att skillnaden i miljöpåverkan är liten och talar inte entydigt för eller emot något av alternativen. Det föreligger därför inte skäl från miljösynpunkt att välja annat alternativ än det som är bäst från andra synpunkter. Den kortaste brolängden är bäst ur ekonomisk synvinkel och har därför valts. - Mark som tas i anspråk. Den mark som enligt järnvägsplanen får tas i anspråk med äganderätt är nödvändig för banvall med slänter och diken samt för serviceväg. - Servitutsområdet för "farliga träd" norr om Ljusnan motiveras av behovet av att kunna ta ner de träd som riskerar att falla ner på kontaktledningar/räls och orsaka olägenheter. - Servitut för landskapsanpassningsåtgärder söder om Ljusnan motiveras av länsstyrelsens krav på dessa åtgärder. - Bullerskyddsåtgärder. Det framgår inte tillräckligt tydligt av järnvägsplanen vilka bullerskyddsåtgärder som skall utföras. Fastställelsebeslutet har därför förenats med villkor med innebörden att åtgärder skall vidtas så att högsta acceptabla ljudnivåer enligt den policy som utarbetats gemensamt av Banverket och Naturvårdsverket inte överskrids.

Banverkets beslut överklagades till regeringen av bl.a. M.H., I.S., B.J., L.F., C.J. och G.Å.

Regeringen (Näringsdepartementet, 2001-11-01) yttrade bl.a. följande. M.H., I.S., B.J. och L.F. har i en gemensam skrivelse yrkat att regeringen med undanröjande av beslutet återförvisar ärendet till Banverket för ny och fortsatt handläggning samt att regeringen i första hand föreskriver att den nya bron över Ljusnan skall utföras i direkt anslutning till den gamla befintliga bron och i andra hand att annat mer lämpligt läge för bron anvisas. Klagandena har anfört att en ny miljökonsekvensutredning bör genomföras, att samråd och utställning inte genomförts på erforderligt och fullgott sätt, att järnvägsplanen inte innebär sådan hushållning med naturresurser som erfordras och att förutsättningar för ianspråktagande av den aktuella marken därför inte föreligger. Vidare har anförts att hänsyn till enskilda och allmänna intressen inte tagits i erforderlig utsträckning samt att ändamålet med järnvägen inte vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. - I.S. och B.J. har i en gemensam skrivelse dessutom framfört att riskerna vid framtida högvatten är underskattade, att hela projektet går i sjuttiotalsexploateringens anda, att ett flertal EU-direktiv och habitat nonchaleras och att en 1600-talsbosättning med levande lantbruk och utrotningshotade husdjursraser ödeläggs. De har ifrågasatt om den ekonomiska kalkylen är relevant samt hemställt att regeringen mot bakgrund av tidigare ställningstaganden till utbyggnader av Edeforsen dels upphäver eller inhiberar fastställelsebeslutet, dels ålägger Banverket att utreda alternativt läge norr om nuvarande bro och Edängesforsen. - C.J. har framfört att det enda samhällsekonomiskt och miljömässigt godtagbara alternativet är att behålla nuvarande järnvägssträckning. Den beslutade järnvägsdragningen innebär ett allvarligt miljöingrepp i ett område som är av riksintresse för naturvård och friluftsliv och där regeringen tidigare sagt "nej" till kraftverksutbyggnad. Området drabbas av översvämningar. Dessutom kommer den planerade timmerterminalen att få starkt negativa konsekvenser. - Banverket yttrade sig i ärendet den 8 januari 2001. I en gemensam skrivelse har M.H., I.S., B.J. och L.F. därefter bl.a. hemställt att regeringen remitterar ärendet till EU-kommissionen för granskning samt till Riksrevisionsverket för granskning och yttrande. Vidare har de åberopat ett yttrande från Statens naturvårdsverk den 1 juni 1978 och regeringens beslut den 5 november 1987 angående kraftverksutbyggnader. - Banverket yttrade sig på nytt den 5 juni 2001. Ytterligare skrivelser har därefter inkommit från några av de klagande bl.a. med begäran om kompletterande utredning. - G.Å. kan vare sig i egenskap av fastighetsägare eller eljest anses berörd av Banverkets beslut på sådant sätt att han har rätt att överklaga beslutet. Regeringen tar därför inte upp hans överklagande till prövning. - Regeringen finner att det underlag som finns i ärendet är tillräckligt för att avgöra ärendet. - Det har inte framkommit några omständigheter som föranleder en annan bedömning än den Banverket gjort i det överklagade beslutet. De överklaganden som tagits upp till prövning bör därför avslås. - Banverket bör i sitt fortsatta arbete överväga frågan om bullerskyddsåtgärder för de fastigheter som beräknas få bullernivåer över de av riksdagen antagna riktvärdena. Hänsyn skall tas till vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och miljömässigt lämpligt. Banverket bör vidare med hänsyn till det inte obetydliga intrång i värdefull natur- och kulturmiljö som järnvägen kommer att innebära ytterligare pröva möjligheterna att vidta åtgärder som minimerar den planerade järnvägens negativa effekter på landskapsbilden och miljön i övrigt.

G.Å., C.J., M.H., B.J., I.S. och L.F. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas.

G.Å. anförde bl.a. att han visserligen inte ägde någon fastighet intill järnvägen men att han var fastighetsägare i Järvsö, fast rotad i bygden och illa berörd och störd av järnvägsföretaget samt att regeringen därför inte borde ha avvisat hans överklagande.

C.J., M.H., B.J., I.S. och L.F. anförde bl.a. följande. Regeringen föreslog genom beslut den 24 januari 2002 att området Mellanljusnan Korskrogen-Edeforsen skulle upptas på listan över "områden av gemenskapsintresse", dvs. som ett potentiellt Natura 2000-område. Området kom därmed att omfattas av det långtgående rättsliga skydd som rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) föreskriver. Knappt tre månader tidigare hade regeringen fattat sitt beslut om fastställelse av järnvägsplanen. Sistnämnda beslut strider mot EG-rätten, eftersom regeringen beslutade om järnvägsplanen utan att beakta art- och habitatdirektivet. Det är inte uppenbart att felet saknat betydelse för regeringens avgörande. I den miljökonsekvensbeskrivning som fanns då regeringen fattade sitt beslut saknades en riktig beskrivning av konsekvenserna för de fem skyddsobjekten i området, dvs. älven i sin helhet som ett naturligt större vattendrag av fennoskandisk typ, uttern, stensimpan, flodpärlmusslan och ävjepilörten. Regeringen borde ha uppmärksammat att Naturvårdsverket hade föreslagit det aktuella området som ett Natura 2000-område redan i april 2000. Skyldigheten för nationella domstolar, myndigheter och regering att så långt möjligt beakta icke genomförda EG-direktiv följer dels av EG-fördraget, dels av domar från EG-domstolen (se t.ex. mål C-72/95, Aannemersbedrijf P.K. Kraaijeveld BV m.fl., REG 1996 s. I-05403). EG-domstolen har varit mycket strikt i sin tolkning av art- och habitatdirektivet. Medlemsstaterna har viss frihet i fråga om valet av särskilda bevarandeområden men när ett sådant område väl har pekats ut har detta tydliga rättsliga konsekvenser (jfr EG-domstolens dom i mål C-209/02 Europeiska kommissionen mot Republiken Österrike).

Regeringsrätten höll den 29 april 2004 muntlig förhandling i målet såvitt avsåg C.J:s, M.H:s, B.J:s, I.S:s och L.F:s ansökan om rättsprövning.

Regeringen anförde i yttrande till Regeringsrätten bl.a. följande.

Art- och habitatdirektivet

I art- och habitatdirektivet anges vissa kriterier enligt vilka medlemsstaterna i EU skall föreslå en lista över områden där det finns sådana livsmiljötyper och arter som räknas upp i direktivet. Listan skall lämnas till kommissionen tillsammans med upplysningar som identifierar områdena och anger de förhållanden som medfört att områdena tagits upp på listan (artikel 4.1). I samförstånd med varje medlemsstat skall kommissionen med utgångspunkt i medlemsstaternas listor upprätta ett utkast till en lista över områden av gemenskapsintresse för bevarandet av livsmiljöer och arter (artikel 4.2 första stycket). Listan skall sedan antas av kommissionen enligt ett särskilt förfarande (artikel 4.2 tredje stycket). När ett område har valts ut enligt det beskrivna förfarandet, skall den berörda medlemsstaten utse området till särskilt bevarandeområde (artikel 4.4). - Så snart ett område har förts upp på listan, skall området omfattas av ett visst närmare angivet skydd (artikel 4.5). Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av de livsmiljöer och störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet (artikel 6.2). Alla planer och projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för syftet med att bevara området. En plan eller ett projekt får godkännas av den nationella myndigheten först efter det att myndigheten har försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada. Om det är lämpligt, skall myndigheten också höra allmänhetens åsikt (artikel 6.3). Om bedömningen är att området skulle kunna skadas, får planen eller projektet i vissa fall ändå godkännas. Detta förutsätter dock att det saknas alternativa lösningar och att planen eller projektet måste genomföras av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär. Det förutsätter också att medlemsstaterna vidtar alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir ekologiskt sammanhängande. Om området innehåller en livsmiljötyp eller art som enligt direktivet är särskilt prioriterad, får man i bedömningen endast beakta sådana faktorer som berör människors hälsa eller den allmänna säkerheten, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse (artikel 6.4).

Frågan om regeringens beslut strider mot art- och habitatdirektivet Den 24 januari 2002 beslutade regeringen att föreslå 518 nya områden till Natura 2000-nätverket, däribland Mellanljusnan Laforsen-Korskrogen (SE0630101) och Mellanljusnan Korskrogen-Edeforsen (SE630223). De båda områdena gränsar till varandra och omfattar tillsammans en ca 50 kilometer lång älvsträcka och ca 1 083 hektar. Endast älvens vattenområde ingår i förslaget. - I beslutet framhåller regeringen i enlighet med 7 kap. 28 a § miljöbalken att förslaget inte hindrar att smärre åtgärder för ombyggnad, drift eller underhåll av befintliga vägar och järnvägar får utföras inom eller i närheten av de föreslagna områdena, om åtgärderna inte på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. - Områdena har ännu inte tagits upp på en av kommissionen antagen lista över områden av gemenskapsintresse. Regeringen har därför ännu inte formellt utsett områdena till särskilda bevarandeområden på sätt som anges i 7 kap. 28 § miljöbalken. I kommissionens rapport Skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden, artikel 6 i art- och habitatdirektivet 92/43/EEG konstaterar kommissionen sammanfattningsvis att innan ett område utsetts till område av gemenskapsintresse är tillämplighet av artikel 6.1-4 frivilligt, men försämring av områden bör undvikas. - Det framgår inte klart av bestämmelserna i direktivets artikel 4.5 jämförd med artikel 4.2 tredje stycket, om bevarandeåtgärder skall vidtas när listan över områden som valts ut som områden av gemenskapsintressen har antagits av kommissionen eller om artikel 6.2-4 gäller från det att kommissionen upprättat ett utkast till en lista över områden av gemenskapsintressen eller från den tidpunkt då en medlemsstat föreslår en lista över områden. Mot bakgrund av direktivets syfte och ändamål samt den lojalitetsplikt som följer av artikel 10 i EG-fördraget har regeringen ansett att den relevanta tidpunkten infaller redan när en medlemsstat föreslår att ett område förs upp på en lista enligt artikel 4.1 första stycket (jfr 7 kap. 27 § miljöbalken och 15 § andra stycket 2 förordningen /1998:1252/ om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.). I det aktuella fallet innebär detta ställningstagande att området skall beredas skydd som ett särskilt bevarandeområde redan från den 24 januari 2002. - Sökandena synes emellertid göra gällande att medlemsstaterna har en skyldighet att tillämpa bestämmelserna i artikel 6.2-4 innan medlemsstaten enligt artikel 4.1 första stycket föreslagit att ett område bör föras upp på listan. Ett sådant synsätt innebär dock att artikel 4.5 ("så snart ett område förs upp på den lista som avses i punkt 2 tredje stycket skall omfattas av bestämmelserna i artikel 6.2-4") helt skulle sakna innebörd. De frågor som behandlas i de av sökandena åberopade rättsfallen, såsom mål nr C-72/95 Aannemersbedrijf P.K. Kraaijeveld BV m.fl. avser andra förhållanden och kan inte tas till intäkt för en sådan tolkning av direktivet, i direkt strid med ordalydelsen. - Eftersom området vid tidpunkten för det ifrågasatta beslutet inte av Sverige föreslagits som ett område av intresse för gemenskapen enligt reglerna i art- och habitatdirektivet, kan beslutet således inte sägas stå i strid med bestämmelserna i direktivet.

Fråga om regeringens beslut strider mot svenska bestämmelser

Ärendet skall prövas enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., naturresurslagen, och inte enligt miljöbalken, eftersom det i ärendet finns en miljökonsekvensbeskrivning som överlämnats till länsstyrelsen för godkännande före den 1 januari 1999 (jfr övergångsbestämmelserna till lagen /1998:850/ om ändring i lagen /1995:1649/ om byggande av järnväg). Regeringens beslut kan således redan av den anledningen inte, som sökandena anfört, strida mot centrala bestämmelser i miljöbalken. - Den aktuella järnvägsplanen har handlagts på sedvanligt sätt. Av handlingarna i ärendet framgår att innan järnvägsplanen fastställdes av Banverket hade alternativa lösningar utretts. I järnvägsplanens beskrivning redovisas ett jämförelsealternativ i befintlig sträckning och tre alternativ i nya sträckningar. Banverket, länsstyrelsen och kommunen var eniga om att utredningsalternativ (UA2) var det mest lämpliga. Enligt länsstyrelsen har detta alternativ störst förutsättning att uppfylla kraven i naturresurslagen. - Av miljökonsekvensbeskrivningen framgår bl.a. följande. Järnvägsplanen berör områden som utpekats som varande av riksintresse för naturvården (Nedre Mellanljusnan mellan Ljusdal och Orsjön, jfr 2 kap. 6 § naturresurslagen) och friluftslivet (Ljusnans dalgång, 2 kap. 6 §) och som omfattas av särskilda hushållningsbestämmelser (området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik, 3 kap. 2 §). Hela området är ekologiskt känsligt. Det visar exempel på aktiv sedimentation och landskapsbildande processer som har ett rikt fågelliv. De stora skillnaderna i älvens vattenstånd har skapat förutsättningar för artrika våtmarker som är av stort värde för häckande och rastande fåglar. Forsarna vid Ede och Edänge har stora naturvärden. I forsarna finns bl.a. den fridlysta flodpärlmusslan samt strömstare. Forsarna utgör reproduktionsområde för den stationära harren och för mellanljusnanöringen. I lugnvatten finns gös, ål och kräftor. Utterspår har rapporterats från området. Omedelbart norr om föreslagen järnvägssträckning ligger naturvårdsområdet Kläppaängarna, som är ett av länets större sammanhängande lövskogsområden och består till stora delar av sumpmark. Området har de senaste 50-60 åren endast marginellt påverkats av människan. Kläppaängarna erbjuder förträffliga rast- och häckningsplatser för fåglar. Av de 173 fågelarter som påträffats, finns bl.a. den i antal starkt minskande mindre hackspetten som är särskilt värdefull. Även floran är intressant och individrik. Av de 313 arterna kärlväxter som påträffats är ävjepilörten mest anmärkningsvärd. - I miljökonsekvensbeskrivningen anges vidare: Även Tingvallen, som ligger mellan befintlig järnväg och föreslagen järnvägssträckning ingår i naturvårdsområdet. Det finns ett urskogsliknande område med hundraårig gran. En mindre våtmark som omfattas av biotopskydd kommer att korsas på den västra sidan av älven. Banverket kommer att lämna in ansökan om dispens till länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsens och Skogsvårdsstyrelsens bedömningar berörs inga andra objekt som omfattas av biotopskydd. Skogsvårdsstyrelsen har vid inventering av det aktuella området inte funnit några s.k. nyckelbiotoper, dvs. biotoper där det förekommer och kan förväntas förekomma hotklassificerade arter. Gävleborgs Botaniska Sällskap har gjort inventeringar i området, men har inga noteringar om sällsynta eller skyddsvärda växter på platser som berörs. - Av miljökonsekvensbeskrivningen framgår vidare att de negativa konsekvenserna framför allt består i påverkan på landskapsbild och kulturmiljö vid älvpassagen. - Banverket, länsstyrelsen och kommunen har enligt handlingarna i ärendet utrett och planerat åtgärder för att landskapsanpassa den nya järnvägen samt nödvändiga åtgärder för att projektet inte skall leda till oacceptabla, bestående skador på det ekologiskt känsliga området. - Regeringen har i ärendet gjort bedömningen att det underlag som ingick i ärendet var tillräckligt för att kunna avgöra ärendet. Denna inställning vidhålls. Regeringen vill särskilt framhålla att det faktum att en järnvägsplan fastställs och därmed medger att mark används för byggande av järnväg inte i sig innebär att byggnadsåtgärder som står i strid med andra bestämmelser därmed blir tillåtna. Även om en viss markanvändning har godtagits genom en järnvägsplan kan det behövas s.k. vattendom, dispens enligt artskyddsförordningen eller förordnande att strandskyddet skall upphävas inom planområdet. Då det av handlingarna så tydligt framgick att planen berörde ett område med stora, känsliga natur- och kulturvärden har regeringen i sitt beslut framhållit att Banverket bör ytterligare pröva möjligheterna att vidta åtgärder som minimerar den planerade järnvägens negativa effekter på landskapsbilden och miljön i övrigt. - Miljökonsekvenserna har beaktats på erforderligt sätt. Regeringen konstaterar därvid att Miljööverdomstolen den 19 november 2003 slagit fast att det får anses framgå att anläggandet av aktuella järnvägsbroar inte kan påverka miljön inom Natura 2000-området på ett betydande sätt.

C.J., M.H., B.J., I.S. och L.F. tillade i yttranden bl.a. följande. I EG-domstolens dom i mål C-72/95 betonas medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 10 i EG-fördraget att "vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner". Denna lojalitetsplikt har avgörande betydelse även för den aktuella rättsprövningen. De instämmer i regeringens uppfattning att Natura 2000-bestämmelserna blir tillämpliga i och med beslutet att föra upp området på listan. Detta innebär dock inte att medlemsstaterna dessförinnan får agera hur som helst beträffande områden som de identifierat som tänkbara objekt och som de avser att föreslå för kommissionen. Regeringen var i november 2001 väl medveten om - sedan mer än 1,5 år - att den snart skulle komma att föreslå att området Mellanljusnan Korskrogen-Edeforsen skulle upptas på listan. När Naturvårdsverket i april 2000 anmälde området som ett Natura 2000-område fanns det mot bakgrund av områdets dåvarande klassning i naturskyddshänseende ingen tvekan om att regeringen var skyldig att utpeka det aktuella området som ett Natura 2000-område. Regeringens agerande, att besluta om järnvägsplanen trots medvetenheten om att den kort därefter skulle föreslå att området skulle skyddas som ett Natura 2000-område strider, som sökandena uppfattar det, mot art- och habitatdirektivet enligt artikel 10 i EG-fördraget. De begär därför att Regeringsrätten inhämtar förhandsavgörande från EG-domstolen.

Regeringsrätten (2004-07-02, Lavin, Billum, Dexe, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. - Regeringsrätten finner inte skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Enligt 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). Om domstolen finner att förvaltningsbeslutet strider mot någon rättsregel och det inte är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet skall domstolen, enligt 5 § lagen om rättsprövning, upphäva beslutet och, om det behövs, återförvisa ärendet till den myndighet som meddelat beslutet. I annat fall står beslutet fast.

När det gäller G.Å. är frågan om regeringens beslut att inte ta upp hans överklagande till prövning strider mot någon rättsregel. G.Å. har inte anfört någon omständighet som visar att han skulle vara berörd av regeringens beslut på ett sådant sätt att han varit att betrakta som part i ärendet. Regeringens beslut skall därför stå fast i denna del.

Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall enligt 1 kap. 3 § lagen om byggande av järnväg, i den för målet aktuella lydelsen, naturresurslagen tillämpas och hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. Av 2 kap. 2 § lagen om byggande av järnväg, i den likaledes för målet aktuella lydelsen, framgår att en järnvägsplan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. naturresurslagen. I ärendet har år 1998 upprättats en miljökonsekvensbeskrivning av vilken bl.a. framgår att det finns flodpärlmussla, ävjepilört och utter, samtliga fridlysta, i det aktuella området.

Art- och habitatdirektivet syftar till att bevara vissa livsmiljöer samt djur- och växtarter och innebär dels ett artskydd, dels ett områdesskydd. Närmare bestämmelser om artskydd finns i artiklarna 12-16 i direktivet. Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett strikt skyddssystem för vissa förtecknade djurarter, t.ex. uttern, med förbud mot att bl.a. skada eller förstöra djurens fortplantningsområden och viloplatser. Likartade skyddskrav gäller enligt artikel 13 beträffande vissa växtarter såsom ävjepilört. Uttern och ävjepilörten är sådana arter som enligt direktivet kräver ett noggrant skydd. Art- och habitatdirektivets krav på artskydd har genomförts genom artskyddsförordningen (1998:179).

Art- och habitatdirektivets och artskyddsförordningens bestämmelser om artskydd har regeringen haft att beakta oberoende av att beslutet om förslag till Natura 2000-område fattades först efter regeringens beslut om fastställande av järnvägsplanen. Därtill kommer att uttern, flodpärlmusslan och ävjepilörten är sådana arter för vilka enligt direktivet ställs krav på att särskilda bevarandeområden skall utses samt att frågan om att föreslå det aktuella området som ett Natura 2000-område varit anhängig hos regeringen i drygt 1,5 år.

Mot denna bakgrund kan, enligt Regeringsrättens mening, den miljökonsekvensbeskrivning som låg till grund för regeringens beslut inte anses till fyllest när det gäller beskrivningen av järnvägsbyggets konsekvenser för de skyddade arterna. Regeringen begick därför ett fel när den på det tillgängliga underlaget fattade sitt beslut i ärendet om fastställande av järnvägsplanen.

Fråga uppkommer då om den utredning som tillkommit efter regeringens beslut - en kompletterande miljökonsekvensbeskrivning som inhämtats av Miljööverdomstolen och kompletterande information i regeringens yttrande jämte bilagor - kan bota den nu angivna bristen.

Mot bakgrund av den kompletterande utredningen - särskilt Länsstyrelsens i Gävleborgs län yttrande den 5 maj 2004, där det redogörs för järnvägsföretagets inverkan på och konsekvenser för de skyddade arterna - kan det numera konstateras att järnvägsbygget inte torde komma att försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos de berörda arterna. En förnyad prövning av regeringen kan därför inte bedömas leda till annan slutlig utgång i ärendet.

Av 5 § lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att beslutet, även om det strider mot en rättsregel, inte måste upphävas om det är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet. Syftet med detta undantag är att undvika en onödig, förnyad behandling av ärendet som inte kan leda till annat resultat än tidigare (prop. 1990/91:176 s. 14). I det aktuella fallet har felet i och för sig haft betydelse för avgörandet, när detta meddelades, men i belysning av den nya utredningen framstår det numera som uppenbart att felet egentligen inte påverkat utgången i sak. Med hänsyn härtill och till syftet med undantagsbestämmelsen i 5 § bör felet inte leda till att regeringens beslut upphävs. Regeringens beslut skall därför stå fast.