RÅ 2004:47

K.B. begärde i september 1996 att försäkringskassan, med ändring av beslutet den 11 januari 1995, skulle medge henne sjukpenning för tiden fr.o.m. den 27 december 1994 t.o.m. den 30 november 1995. Försäkringskassan beslutade den 14 maj 1997 att ändra det tidigare beslutet och bevilja K.B. hel sjukpenning för tiden fr.o.m. den 27 november 1994 t.o.m. den 30 november 1995. Försäkringskassan tog senare upp K.B:s begäran på eget initiativ och avvisade denna genom ett nytt beslut den 10 juli 1997.

K.B. överklagade avvisningsbeslutet och yrkade i första hand att länsrätten skulle undanröja beslutet och fastställa att kassans beslut den 14 maj 1997 skulle gälla. I andra hand yrkade K.B. att länsrätten, med ändring av avvisningsbeslutet, skulle besluta att hon var berättigad till hel sjukpenning under tiden den 27 november 1994 - den 30 november 1995.

K.B. anförde bl.a. följande. Försäkringskassans och länsrättens tidigare beslut fattades på bristfälligt underlag. Försäkringskassan beslutade den 14 maj 1997 att bevilja henne hel sjukpenning under tiden den 27 november 1994 - den 30 november 1995 sedan ytterligare läkarintyg ingivits i ärendet. Försäkringskassans beslut den 10 juli 1997 måste anses ogiltigt enligt bestämmelserna i 27 § förvaltningslagen (1986:223) och kassans beslut från den 14 maj 1997 skall därför stå fast. Genom sina i ärendet ingivna nya läkarintyg har hon styrkt att hennes arbetsförmåga varit nedsatt med mer än en fjärdedel under den ifrågavarande tiden.

Kammarrätten i Stockholm (1999-11-10, Anclow, Sundlöf) yttrade: Av underinstansernas beslut framgår att Stockholms läns allmänna försäkringskassa genom beslut den 11 januari 1995 och Länsrätten i Stockholms län genom dom den 31 maj 1995 nekat K.B. rätt till sjukpenning enligt AFL. Länsrättens prövning har därvid avsett perioden den 27 december 1994 - den 31 maj 1995. Kammarrätten beslutade den 14 december 1995 att inte meddela prövningstillstånd. K.B. har i september 1996 inkommit till försäkringskassan med en begäran att kassan, med ändring av beslutet den 11 januari 1995, skall medge henne sjukpenning för tid fr.o.m. den 27 december 1994 t.o.m. den 30 november 1995. - Med anledning av K.B:s begäran har försäkringskassan vid omprövning den 14 maj 1997 beslutat att bevilja henne sjukpenning fr.o.m. den 27 november 1994 t.o.m. den 30 november 1995. Genom ett nytt beslut den 10 juli 1997 har försäkringskassan avvisat samma begäran. Som skäl för det senare beslutet har kassan anfört i huvudsak att frågan om sjukpenning slutligt avgjorts genom domstols prövning och att beslutet den 14 maj 1997 inte äger tillämplighet eftersom det utfärdats på felaktiga grunder. - Frågan i målet är om försäkringskassan ägt fatta ett nytt beslut varigenom det tidigare gynnande beslutet frånkänns giltighet. - För att ett beslut skall kunna frånkännas giltighet krävs att beslutet är behäftat med ett väsentligt och uppenbart fel. Fråga om besluts ogiltighet kan inte bedömas enbart efter felens beskaffenhet, utan hänsyn måste också tas till beslutets innebörd. Stor försiktighet måste iakttagas, innan ett verkställighetsorgan tar sig före att åsidosätta ett beslut som varande ogiltigt - särskilt om beslutet är gynnande för den enskilde (se t.ex. Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7 uppl. 1992 s. 99-100, Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 19 uppl. 1998 s. 77-78). - Av 20 kap. 10 a § första stycket AFL framgår att ett beslut inte får ändras om det har prövats av domstol. Kammarrätten finner mot bakgrund härav att försäkringskassan i sitt nya beslut haft fog för att inte tillåta en ändring på sätt som skett genom beslutet den 14 maj 1997 såvitt avser tid som redan prövats av domstol, dvs. fr.o.m. den 27 december 1994 t.o.m. den 31 maj 1995. För övrig tid har försäkringskassan inte ägt bortse från beslutet. Mot bakgrund av det anförda får kassan genom beslutet den 10 juli 1997 anses ha ändrat beslutet den 14 maj 1997 såvitt avser tiden den 27 november - den 26 december 1994 samt den 1 juni - den 30 november 1995. - Enligt de allmänna principer om förvaltningsbeslutens s.k. rättskraft som har utbildats i praxis gäller bl.a. att gynnande beslut i regel inte kan återkallas. En myndighet som t.ex. har meddelat ett tillstånd, beviljat ett statsbidrag eller tillsatt en offentlig funktionär får alltså inte rätta beslutet till den enskildes nackdel. I ett sådant fall är den enskildes behov av att kunna lita på att ett meddelat beslut står fast särskilt framträdande (se RÅ 1992 ref. 64). Undantag anses föreligga om tillståndet försetts med återkallelseförbehåll, om tvingande säkerhetsskäl påfordrar en omedelbar återkallelse eller om tillståndet blivit oriktigt på grund av att den enskilde vilselett myndigheten (se RÅ 1995 ref. 10). I 20 kap. 10 a § tredje stycket AFL sägs uttryckligen att ändringsskyldighet till enskilds nackdel inte föreligger beträffande förmån som förfallit till betalning. Sjukpenning förfaller till betalning den dag förmånen avser (se prop. 1977/78:20 s. 96). - Försäkringskassan får genom beslutet den 10 juli 1997 anses ha ändrat det för K.B. gynnande beslutet den 14 maj 1997 - i de delar det skall beaktas - till hennes nackdel, utan att någon av de angivna undantagssituationerna varit för handen. - Mot bakgrund av det ovan anförda finner kammarrätten att försäkringskassan inte ägt ompröva beslutet den 14 maj 1997 såvitt avser tiden den 27 november - den 26 december 1994 samt den 1 juni - den 30 november 1995. Länsrättens dom och försäkringskassans beslut den 10 juli 1997 skall därför upphävas såvitt avser motsvarande tid. Försäkringskassans gynnande beslut den 14 maj 1997 kvarstår därmed oförändrat avseende tiden den 27 november - 26 december 1994 samt den 1 juni - den 30 november 1995. - Kammarrätten bifaller överklagandet delvis och upphäver länsrättens dom samt försäkringskassans beslut den 10 juli 1997 såvitt avser tiden den 27 november - den 26 december 1994 samt den 1 juni - den 30 november 1995.

Lagmannen Hallberg var skiljaktig och anförde: Försäkringskassan har genom beslutet den 14 maj 1997 ändrat ett beslut i ett ärende enligt AFL som prövats av domstol. Beslutet den 14 maj 1997 avser till övervägande del tid som inte prövats av domstol och är till följd av nytt material, som inkommit efter domstolsprövningen, gynnande för K.B. - Försäkringskassan har genom beslutet den 10 juli 1997 ändrat det för K.B. gynnande beslutet till hennes nackdel. Ett sådant förfarande är inte möjligt vare sig enligt 20 kap. 10 a tredje stycket AFL, såvitt avser förmåner som förfallit till betalning, eller enligt allmänna principer om förvaltningsbeslutens s.k. rättskraft. Mot bakgrund av det ovan anförda finner jag att försäkringskassan inte ägt ompröva beslutet den 14 maj 1997 på sätt som skett. K.B:s överklagande skall därför bifallas och länsrättens dom samt försäkringskassans beslut den 10 juli 1997 upphävas. Försäkringskassans beslut den 14 maj 1997 kvarstår därmed oförändrat.

K.B. överklagade och yrkade i första hand att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens beslut skulle fastställa försäkringskassans beslut den 14 maj 1997. I andra hand yrkade K.B. att sjukpenning skulle beviljas henne för tiden fr.o.m. den 27 december 1994 t.o.m. den 31 maj 1995. Till stöd härför anförde hon bl.a. följande. Försäkringskassans beslut den 10 juli 1997 är ogiltigt eftersom beslutet är till nackdel för henne. Försäkringskassans beslut den 14 maj 1997 skall därför stå fast. Även om Regeringsrätten inte skulle finna att så är fallet är det genom ingivna läkarintyg styrkt att hennes arbetsförmåga varit nedsatt med mer än en fjärdedel under den ifrågavarande tiden.

Riksförsäkringsverket medgav bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2004-06-18, Lavin, Ersson, Dexe, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om försäkringskassan ägt att till K.B:s nackdel ändra beslutet den 14 maj 1997.

Enligt 20 kap. 10 a § första stycket 3 AFL skall försäkringskassa ändra ett beslut, som fattats av kassan och inte prövats av domstol, om beslutet blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak. Av tredje stycket framgår dock att ett beslut inte får ändras till den försäkrades nackdel såvitt gäller förmån som har förfallit till betalning.

Försäkringskassas beslut gäller i princip omedelbart (20 kap. 13 § fjärde stycket AFL). Om en i ett beslut beviljad förmån avser förfluten tid och redan då skulle ha varit tillgänglig för lyftning, förfaller ersättningen till betalning när beslutet meddelas (jfr prop. 1977/78:20 s. 96).

Den i målet aktuella förmånen förföll således till betalning när försäkringskassan meddelade sitt beslut den 14 maj 1997. Försäkringskassan har därför enligt 20 kap. 10 a § tredje stycket AFL inte ägt att till K.B:s nackdel ändra detta beslut. Den omständigheten att frågan om förmånen varit föremål för domstols prövning föranleder ingen annan bedömning. Överklagandet skall således bifallas.