RÅ 2004:55

L.H. begärde att Länstyrelsen i Stockholms län skulle förelägga ägarna till fastigheterna Stensättra 1:2 och 1:3 att göra öppningar i de staket som skiljer fastigheterna från Lännavägen vid södra brofästet till den bro som går över sjön Orlången, s.k. stängselgenombrott enligt 17 § första stycket naturvårdslagen (1964:822), NvL. L.H. anförde i huvudsak följande. Stranden på de två fastigheterna har stor betydelse för friluftslivet. Orlången är Södertörns näst största sjö och är mycket uppskattad bland långfärdsskridskoåkare. Under bron är det normalt svag is eller öppet vatten. Även längs solbelysta stränder är det på vårvintern ofta svag is eller öppet vatten. Passage över de båda stensättrafastigheterna är ofta det enda sättet för en långfärdsskridskoåkare eller annan isbesökare att ta sig från isen på ena sidan bron till den andra sidan av bron. För den som vill starta sin skridskotur eller sitt isbesök gäller också att passage över en av fastigheterna ofta är enda sättet. Även för övriga gående har fastigheternas stränder stor betydelse. Staketen torde inte ha annan funktion än att understryka fiskeförbudet för allmänheten i sjön och att utestänga allmänheten från de båda fastigheterna.

Länsstyrelsen biföll i beslut den 20 april 1998 L.H:s ansökan och förelade, såvitt nu är ifråga, med stöd av 17 § NvL ägarna till fastigheten Stensättra 1:2, E. och P.E., att före den 15 juni 1998 anordna en passagemöjlighet i stängslet på fastigheten vid brofästet cirka 8-10 meter från stranden. Som skäl för beslutet anfördes följande. - Enligt 17 § första stycket NvL får länsstyrelsen, om det på område som är av betydelse för friluftslivet eller i dess närhet finns stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ha ägt att fritt färdas, förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. - Sjön Orlången och dess stränder har mycket stor betydelse för det rörliga friluftslivet. Sjön Orlången ingår i ett större område av riksintresse för friluftsliv (Ågesta-Lida-Riksten-området).- Länsstyrelsen bedömer att stängslen på fastigheterna Stensättra 1:2 och 1:3 hindrar allmänheten att röra sig längs strandområde som omfattas av allemansrätten. Vid en avvägning mellan friluftslivets intressen och de enskilda intressena finner länsstyrelsen att förelägganden om stängselgenombrott skall meddelas. Passagemöjligheterna kan förslagsvis utföras som en öppningsbar grind i stängslet alternativt att stängslet rivs på en kortare sträcka.

Länsrätten i Stockholms län

P.E. överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas.

Länsstyrelsen vidhöll sitt beslut.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1998-12-22, ordförande Holmström) yttrade: I 17 § första stycket NvL anges följande. Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. - Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. - - - Länsstyrelsen har företagit besiktning av södra och norra brofästet med anledning av begäran om stängselgenombrott. I anteckningar daterade den 22 december 1997 från denna besiktning anges bl.a. följande avseende P.E:s fastighet. Ett ca två meter högt staket löper från strandkanten och utmed fastighetens gräns mot Lännavägen. En ganska smal passagemöjlighet finns ned till vattnet. Passagen mynnar vid stranden, ca 8-10 meter från brofästet. Troligen påverkas inte isen här särskilt mycket av brofästet - det bör alltså vara möjligt att ta sig ned på säker is. Efter en kort strandsträcka, sank och med en del buskage, kommer ett strandparti med klippor. På krönet finns en uteplats, ett trädäck, och på andra sidan av klipporna finns ett uthus och en brygga vid en anlagd strand nedanför bostadshuset. Tomten fr.o.m. i höjd med klipporna måste kunna inräknas i en hemfridszon. Närmast staketet och brofästet vid stranden finns ett mindre strandparti, sankt, som det kanske skulle kunna vara möjligt att genom stängselgenombrott öppna upp en passagemöjlighet för allmänheten till Orlången på ett något säkrare avsnitt än dagens närmast bron. - I en ytterligare skrivelse av den 17 februari 1998 har L.H. angett bl.a. följande. Det fria utrymme där passagen mynnar har så gott som alltid öppet vatten när det är öppet vatten under bron. - Länsrätten gör följande bedömning. - Beträffande stängselgenombrott gäller som en allmän förutsättning att det är fråga om mark där allmänheten i princip har rätt att färdas, dvs. tomt och plantering och andra ägor som kan skadas av beträdandet är i vart fall uteslutna, liksom områden som är att hänföra till ägarens hemfridszon. Stängselgenombrott får bl.a. beslutas om det rör ett område som är av betydelse för friluftslivet. Länsstyrelsen har i det överklagade beslutet vid en avvägning mellan friluftslivets intressen och de enskilda ägarnas intressen funnit att föreläggande om stängselgenombrott skall meddelas och att P.E. därvid skall anordna en passagemöjlighet i det aktuella stängslet 8-10 meter från stranden. Av utredningen i målet framgår att behov och möjlighet att bruka den aktuella passagen endast kommer i fråga då sjön är isbelagd och framförallt då det är öppet vatten under bron eller isen är svag. Det kan således inte förutses att stängselgenombrottet kommer att utnyttjas i sådan utsträckning att det kan medföra skada för de inhägnade ägorna, (jfr prop. 1964:148 s. 60 f.). Trots vad P.E. anfört om att stängslet behövs för att hindra hundar från att springa ut på vägen bredvid kan det aktuella stängselgenombrottet, enligt länsrätten mening, inte anses bereda honom så stor olägenhet att det motiverar en begränsning av allmänhetens möjlighet att på ett rimligt sätt vintertid beredas möjlighet att utnyttja sjön för friluftsaktiviteter. Med beaktande av vad som angetts ovan samt att det inte framkommit att passagen skulle inkräkta på makarna E:s hemfridszon finner länsrätten att länsstyrelsen haft fog för att besluta om stängselgenombrott. Överklagandet skall därför avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm

P.E. överklagade länsrättens dom hos kammarrätten. Sedermera överläts fastigheten Stensättra 1:2 till L.L. och A.G. som fullföljde P.E:s talan.

Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm företog den 28 februari 2002 synförrättning på fastigheten.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2002-04-15, Hallberg, Avellan-Hultman, referent, Jonson) yttrade: Målet gäller föreläggande om stängselgenombrott enligt 17 § NvL. Genom ikraftträdandet av miljöbalken (MB) den 1 januari 1999 upphörde NvL att gälla. Enligt 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall emellertid mål som inletts före MB:s ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Kammarrätten skall följaktligen tillämpa bestämmelserna i NvL i nu aktuellt mål. - Länsstyrelsen förelade P.E. att såsom ägare till fastigheten Stensättra 1:2 föranstalta om stängselgenombrott på visst i beslutet närmare angivet sätt. Enligt vad som upplysts vid kammarrättens syn på fastigheten den 28 februari 2002 har fastigheten övergått till nya ägare med tillträde den 1 februari 2002. - Enligt bestämmelserna i 39 a § NvL gäller det aktuella föreläggandet inte längre mot P.E. utan i stället mot de nya ägarna L.L. och A.G. - Vad härefter gäller själva sakfrågan gör kammarrätten följande bedömning. Det område som avses att tas i anspråk för passage, enligt länsstyrelsen, sträcker sig från bron, belägen ca 75 m från huset, fram till kraftledningen och den skylt med texten 6 m som är placerad där. Med beaktande av att området är beläget på en lägre nivå än marken närmast bostadshuset och på ett avstånd av ca 75 m från detta finner kammarrätten att i vart fall detta område omfattas av allemansrätten. På grund härav och på de av länsrätten anförda skälen finner kammarrätten att länsstyrelsen haft fog för sitt beslut om stängselgenombrott. - Kammarrätten avslår överklagandet. - Kammarrätten bestämmer den dag före vilken föreläggandet skall ha efterkommits till den 1 oktober 2002.

L.L. och A.G. fullföljde sin talan. Som stöd för sin talan åberopade de i huvudsak följande. Föreläggandet som riktats mot den tidigare ägaren av fastigheten, P.E., gäller inte mot dem i egenskap av nya ägare till fastigheten. Kammarrätten har felaktigt tillämpat 6 § lagen om införande av miljöbalken. Föreläggandet skall rätteligen enligt 5 och 35 §§ samma lag anses beslutat enligt MB och gäller inte mot nya ägare av fastigheten. Detta framgår även indirekt av 26 kap. 15 § MB vilken paragraf anger under vilka förutsättningar ett föreläggande utgör en belastning på en fastighet och därmed vid överlåtelse gäller mot nya fastighetsägare. - Det ifrågavarande området, som vid syneförrättningen avgränsats till att avse området från fastighetens gräns vid bron över sjön Orlången fram till klippor på fastigheten (med skylt om kraftledning), består av otillgänglig sumpmark. Det ändamål som stängselgenombrottet avser att uppnå, dvs. "säker passage" när isen under bron är tunn, kan inte uppnås genom passage över detta område. Skälet till detta är att isen vid stranden, som framgick vid syneförrättningen, ligger över ett grunt vattenområde genombrutet av rötter och grenar och därför även under tjänlig väderlek för isbildning kommer att vara försvagad. Isen vid stranden är minst lika svag som isen under bron och någon säker passage kan inte uppnås genom att skridskoåkare försöker ta sig ut på isen från det ifrågavarande området. Ändamålet med stängselgenombrottet kan således inte uppnås annat än genom att allmänheten passerar över tomtmark ut på den brygga som tillhör fastigheten och som lagligen inte får beträdas av allmänheten.

Länsstyrelsen bestred vad som yrkades i målet och vidhöll de synpunkter som framförts hos kammarrätten.

Regeringsrätten (2004-06-18, Lavin, Ersson, Dexe, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 och 2 §§ lagen om införande av miljöbalken framgår att NvL är en av de lagar som med vissa begränsningar upphävts genom ikraftträdandet av MB den 1 januari 1999.

Enligt 6 § skall mål och ärenden som inletts före MB:s ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte följer något annat av denna lag.

I 35 § föreskrivs att ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap. MB, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser.

Klagandena gör gällande att bestämmelsen i 35 § innebär att målet skall bedömas enligt MB:s regler. Enligt deras mening uppfyller föreläggandet dock inte förutsättningarna i 26 kap. 15 § MB och kan därför inte gälla mot nya ägare av fastigheten.

Enligt 35 § skall ett föreläggande "anses" beslutat enligt 26 kap. MB, vilket inte är detsamma som att föreläggandet endast gäller i den mån det uppfyller förutsättningarna i detta kapitel. Av förarbetena till MB (prop. 1997/98:45, Del 2, s. 397 f.) framgår att den tillsynsverksamhet som pågår i samband med MB:s ikraftträdande bör fortgå ostörd och utan avbrott. Förelägganden och förbud, som har meddelats av tillsynsmyndigheter före ikraftträdandet, bör därför gälla även efter denna tidpunkt. Detta åstadkoms genom en bestämmelse om att föreläggandena och förbuden anses som beslut enligt MB. Syftet med 35 § är att verkställighet och rättelse enligt MB kan avse även genomförandet av beslut som har meddelats före MB:s ikraftträdande.

Med hänsyn till det anförda kan regeln i 35 § inte tolkas så att förevarande mål skall bedömas enligt bestämmelserna i MB. Som kammarrätten funnit följer av 6 § att mål och ärenden som har inletts före MB:s ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.

Länsstyrelsens föreläggande riktar sig mot de tidigare fastighetsägarna E. och P.E. men innehåller inte något hot om vite. Ett föreläggande av detta slag gäller också mot en ny ägare (39 a § NvL). En förutsättning härför måste dock anses vara att föreläggandet antecknas i fastighetsboken (jfr 39 b § NvL). Vad som sålunda föreskrivs har inte uttryckligen inskränkts till att gälla enbart vitesförelägganden. Det framgår för övrigt också av lagförarbetena att så inte heller varit avsikten (prop. 1981/82:220 s. 23 f., 31 f.).

Av utredningen i målet framgår att föreläggandet inte har antecknats i fastighetsboken. Det innebär att kravet i 39 b § NvL på sådan anteckning inte är uppfyllt. Till följd härav är föreläggandet inte gällande mot de nya fastighetsägarna L.L. och A.G. Deras överklagande skall därför bifallas.