med förslag till naturvårdslag m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 1

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till natur­

vårdslag m. m.; given Stockholms slott den 10 april

1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till 1) naturvårdslag, 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation samt 3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny naturvårdslag, som skall ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen. Ett nytt institut, naturreservat, skall kunna användas både för att bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och för att tillgodose behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Beslut om bildande avnaturreservat meddelas av länsstyrelsen. Därvid skall föreskrivas de inskränkningar i förfoganderätten över fastighet som erfordras för att trygga ändamålet med reservatet. Om för ändamålet krävs att särskilda åtgärder vidtas inom reservatet, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant intrång. För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv skall länsstyrelsen kunna förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. Inom sådant område skall bebyggelsen kontrolleras på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte ges möjlighet att ingripa mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet inom området. 1 Bihang till riksdagens protokoll 19(ii. 1 samt. Nr HS

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Till skydd för landskapsbilden införs allmänt tillståndstvång för täkt av sten, grus, sand och lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen får därjämte befogenhet att förordna om lokalt tillståndstvång för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också beträffande reklamanordningar i naturen införs i princip allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser i huvudsak utformade efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen, strandlagen och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden för lagens ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 3

Förslag

till

Naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §• Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola skäliga åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

2 §.

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet. Statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården i riket.

3 §• Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas till övriga allmänna och enskilda intressen som beröras av frågan.

Nationalparker

4 §• I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark.

5 §• Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken.

6 §• Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt. Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna medgivna rättigheter Ull bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

Naturreservat 7 §• Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat.

8 §■ I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat beslut.

9 §■

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant intrång.

10 §.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet med reservatet.

11 §•

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag från meddelade reservatföreskrifter. Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag, äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

Naturminnen 13 §. Till fastighet hörande naturföremål, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b 5

på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Vad i 8—12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 l ' - År fara att växtart försvinner eller utsattes för plundring, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landel eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt. Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, värs dödande éller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt stadgas. Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §. .. .../; .v’ ; ,

För att ål allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

16 §. Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden. Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträdet till mark inom området, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen. Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga aterställningsåtgärder. Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras

0 Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19Gi

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

17 §.

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden 18 §. läkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning." I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstand må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder. Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

19 §. Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

20 §. Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen. Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år ll)6b 7

21 §. Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta ej kan anses oskäligt betungande.

22 §.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande konnnunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov erfordras eller givits.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 §. Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. 24 §. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter fragan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser

25 §. Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild lätt till marken som upplåtits innan föreskrifterna meddelades. Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, må ersättning i anledning av den föreskriften ej utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hän-

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

syn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för föreskrifternas meddelande.

26 §. Uppkommer i fall som avses i 25 § synnerligt men vid fastighetens nyttjande, må agaren fordra att fastigheten löses. Beträffande frågan huruvida rätt härtill föreligger äger bestämmelsen i 25 § tredje stvcket motsvarande tillämpning.

27 §■

Har förbud meddelats enligt 11 § och medför vägran av tillstånd ertligt samma paragraf sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare skétt, att avsevärt men tillskyndas ägaien eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är denne berättigad till ersättning av kronan för den'skada han härigenom lider.

28 §. ■ ;

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts, av agaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägalen berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom l>der Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 6 förenats med föreskrifter. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 j,.:; Har tillstånd som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och kan till följd härav marken av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde vid tiden för denna lags ikraftträdande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits före lagens ikraftträdande. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

3° §. Ersättning enligt 27 § skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 25 eller 26 §. Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 25, 28 och 29 §§ på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakagare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Kungl. Maj:is proposition nr H8 år 196'i 9

31 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande enligt 17 § övergång anordnats över dike.

32 §.

Innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

33 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 25, 27, 28 eller 29 § eller om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt 8 eller 9 §, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll, som förutsatts vid expropriationsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

34 §.

Är fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade då rätten till "ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning avkronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, om förlust tillskyndas fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid expropriationsdomstolen.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 14S

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 1i8 år 1961

35 §.

Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran enligt denna lag och upphävas sedermera föreskrifterna helt eller delvis eller gives tillstånd, må markens ägare eller innehavare, om med hänsyn till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt så finnes skäligt, förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna eller mot beslutet om tillståndsvägran samt länsstyrelsen och envar annan, som enligt 39 § äger söka handräckning, beslutar att icke påkalla rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas och senast tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill eljest förloras.

36 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. Är fråga om inlösen av fastighet, skola jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annat.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 § första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot förbudet i 18 § eller förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 § första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom, dömes till dagsböter.

38 §.

Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 37 § må förpliktas att ersätta kostnad som föranledes därav.

39 §.

Har någon begått gärning som avses i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen, länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid ineddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 g, 21

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964 11

§, 22 § andra stycket eller 24 § må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

41 §.

Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 eller 19 § skail lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

42 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens försorg.

43 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Genom lagen upphävas strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) och naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

45 §.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud, föreläggande, förordnande eller tillstånd som meddelats med stöd av 8, 16, 17, 20, 21, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller 1 eller 2 § strandlagen skall så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. I den mån förordnande enligt 21 § naturskyddslagen sammanfaller med det i 18 § nya lagen stadgade förbudet träder detta i stället för förordnandet.

Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut angående fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som meddelats före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen med anledning av förordnande enligt 21 § naturskyddslagen skall förordnandet anses meddelat vid nya lagens ikraftträdande.

46 §.

Täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen men som kräver tillstånd enligt 18 § nya lagen, må fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat. För att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 erfordras dock att tillstånd sökts dessförinnan.

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H8 år 1961

medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande, bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra stycket samt 32—36 §§ äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Anordning, som avses i 22 § och som lagligen anbringats före nya lagens ikraftträdande, må bibehållas utan hinder av bestämmelserna i sagda paragraf. Finnes dylik anordning vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed. I fall som nu sagts skall vad i 39 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning, må länsstyrelsen, om särskilda skäl föranleda därtill, av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för förlust med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

48 §.

Vad i 31 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende å stängsel eller dike, som tillkommit före den 1 januari 1953 eller som tillkommit därefter men före nya lagens ikraftträdande och icke är beläget inom eller i närheten av strandskyddsområde enligt 1 § strandlagen eller 15 § nya lagen. Har den som håller sådant stängsel eller dike borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Fastighet, som----- -------------------------------det nödigt: I. för befästning------------------------------------sandflykt förebygges; II. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark eller naturminne; nationalpark, naturreservat eller na­

turminne ;

12. för att----------------- ------------------ nu nämnts.

Särskild rätt------------------------------— är sagt.

108 §,

Expropriation för att bevara om­ Expropriation för att bevara område såsom nationalpark eller natur­ råde såsom nationalpark, naturreserminne må äga rum endast till för­ vat eller naturminne må äga rum mån för kronan samt, då fråga är endast till förmån för kronan samt, om naturminne, för kommun eller då fråga är om naturreservat eller sådan förening eller stiftelse, vars naturminne, för kommun eller sådan huvudsakliga uppgift är ägnad na­ förening eller stiftelse, vars huvudturskydd och som kan på ett be­ sakliga uppgift är ägnad naturvård tryggande sätt ansvara för egen­ och som kan på ett betryggande sätt domen. ansvara för egendomen.

Fråga om------------ —------------------ för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

1 Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1963:219.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 123 och 124 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

Finnes område som icke ingår i Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt skyddas på grund av na­ särskilt skyddas med hänsyn till föturskönhet, växtlighet eller andra refintlig från historisk eller konstnärsärskilda naturförhållanden eller lig synpunkt värdefull bebyggelse, med hänsyn till förefintlig från his­ fasta fornlämningar eller andra mintorisk eller konstnärlig synpunkt nesmärken, äger länsstyrelsen förvärdefull bebyggelse, fasta fornläm­ ordna, att nybyggnad inom området ningar eller andra minnesmärken, icke må företagas utan länsstyreläger Konungen förordna, att nybygg­ sens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, nad inom området icke må företagas om avsevärt men därigenom tillskynutan länsstyrelsens tillstånd. Ej må das markens ägare, utan att skälig tillstånd vägras, om avsevärt men ersättning därför gives. därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

122 §•

Finnes område som icke ingår i Vad i 86 och 87 §§ stadgas skall stadsplan eller byggnadsplan böra äga motsvarande tillämpning på lansärskilt skyddas på grund av natur­ det.

skönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, må länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att

skälig ersättning därför gives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964 och rubbar ej förordnande som meddelats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1!J6'i 15

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 mars 196t.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning angående naturvården samt anför följande.

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren. Såsom experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, revisionssekreteraren L. A. Delin, över jägmästaren F. H. Ebeling, intendenten L.-E. Esping, överdirektören G. V. Hall, överlantmätaren N. K. Kvarby, riksdagsmannen I. R. Lassinantti, planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H. Sehlin, professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin. Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen att jämväl företa en översyn av 1952 års strandlag. Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har till fullgörande av sina uppdrag avlämnat ett den 21 augusti 1962 dagtecknat betänkande angående naturen och samhället (SOU 1962: 36). Över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och andra organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden, naturvårdsdelegationen, statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, vattenöverdomstolen, viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan, statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga, bilskrotningsutredningen, utredningen angående riksantikvarieämbetets organisation, expropriationsutredningen, 1949 års jaktutredning, vatten-

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

vårdskommittén, Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien, Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet, Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet, Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet, Motormännens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund, Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt Föreningen för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening, Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige, Östergötlands hembygdsdistrikt samt jägmästaren Otto Rittner.

På grundval av betänkandet framlades vid 1963 års riksdag proposition (1963: 71) angående riktlinjer och organisation för den statliga naturvårdsverksamheten m. in. Propositionen bifölls av riksdagen (JoU 11, rskr 139). I min anmälan till statsrådsprotokollet av berörda fråga förutskickade jag att jag senare ämnade återkomma till ett av utredningen framlagt förslag om ny lagstiftning på naturvårdens område. Jag anhåller nu att få uppta detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i natu rskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688). Tidigare fanns bestämmelser om skydd för vissa naturområden m. m. i två lagar av år 1909 angående naturminnesmärkens fredande och angående nationalparker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 17

1 naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas samt att envar i sitt umgänge med naturen bör visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer (1 §). Härefter behandlas tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker, naturminnen och naturparker.

Nationalpark kan avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick (2 §). Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger för varje särskild nationalpark meddela de särskilda föreskrifter som är erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken (3 §). Sådana föreskrifter får dock inte inkräkta på redan uppkommen enskild rätt eller på lapparnas särskilda rättigheter till renbete in. m. (4 §).

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål, som finnes böra särskilt skyddas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet (5 §). Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen, som i samband därmed har att meddela erforderliga föreskrifter beträffande naturminnets vård och förvaltning. Kungl. Maj :t kan förordna att vården och förvaltningen av naturminne helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet (6 §). Fridlysning kan ske oavsett om marken är i allmän eller enskild ägo.

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde eller tillskyndas honom avsevärt men på annat sätt, är han berättigad att erhålla ersättning för skadan av kronan. Detsamma gäller annan rättsinnehavare med avseende å marken. Ersättning skall normalt utgå som engångsbelopp men kan om särskilda skäl är därtill bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning vid ändrade förhållanden. Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande, kan ägaren fordra att fastigheten löses (7 §).

Då fråga väckts om fridlysning kan länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud att beträffande del aktuella objektet utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd som strider mot fridlysningens syfte. Om särskilda skäl finns kan tiden förlängas med högst tre år. Skulle vägran av tillstånd till viss åtgärd medföra sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med forbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är han berättigad att för skadan erhålla ersättning, vilken i detta fall skall utgå med visst årligt belopp. Sådan ersättning kan, om skäl är därtill, avräknas på gottgörelse som sedermera kan komma att utgå när fridlysning beslutas

'<8 §).

Undantag från fridlysning kan medges av länsstyrelsen lör vetenskaplig forskning eller därmed jämförligt ändamål. Fridlysning skall av länsstyrelsen jämkas eller upphävas, om det på grund av att naturminnet förstörts eller annan särskild anledning framstår såsom meningslöst att bibehålla fridlysningsbestämmelserna eller om det begärs av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturminnet som inte är I ören ligt med fridlysningens syfte. Länsstyrelsen kan vidare upphäva eller jämka fridlysning om den hindrar eller avsevärt försvårar företag av större

18 Kungl. Maj: Is proposition nr i 'i8 år

allmän eller enskild nytta samt om fridlysningen befinns medföra avsevärt större intrång än som förutsattes när fridlysningsbeslutet meddelades (9 §).

Erfordras före beslut angående fridlysning m. m. förberedande undersökning på marken, får sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg (10 §). Berörs naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara det, skall kostnaden härför åvila företaget, såvitt detta ej på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt (11 §).

För att tillgodose det sociala naturskyddets behov av områden för friluftsliv tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som naturpark kan genom beslut av länsstyrelsen fridlysas område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen (12 och 18 §§). Fridlysning av område såsom naturpark får inte ske utan ägarens samtycke, såvida området inte blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen avsedda ändamålet (14 §). Vad i 7—11 §§ stadgas om naturminne skall i tillämpliga delar gälla även beträffande naturpark.

Xaturskyddslagen innehåller också särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

Om växtart med hänsyn till fara för utrotning finnes böra skyddas på annat sätt än genom områdets fridlysning som naturminne, äger sålunda Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, meddela förbud att inom landet eller del därav bortta eller skada växt av den arten där den växer vilt (16 §). Föreligger sådant förhållande beträffande djurart, kan i samma ordning meddelas förbud att döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten samt att bortta eller skada dylikt djurs ägg, rom eller bo. Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske gäller dock vad därom särskilt stadgas (17 §). Fridlysning av växt- eller djurart utgör inte hinder mot avverkning av skog eller eljest mot ändamålsenligt nyttjande av mark (18 §).

Till skydd för landskapsbilden upptar naturskyddslagen regler om samrådsskvldighet rörande vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet samt om utomhusreklamen.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten eller den han anvisar (19 §). I fall som nu nämnts kan länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Detta gäller dock ej, därest frågan om företagets tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas i särskild ordning (20 §).

Finns anledning anta att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra landskapsbilden, kan länsstyrelsen förordna att sådant arbetsföretag inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Dylikt förordnande får inte inkräkta på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Kungl. Maj :t. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på

Kanyl. Maj. ts proposition nr l'i8 år 1061 19

landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillskyndas på grund av tillståndsvägran eller föreskrifter markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider. Möjlighet finns att bestämma ersättningen att utgå med visst årligt belopp (21 §).

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan komma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen anbringas (22 §). Finnes sådan anordning vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, kan länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är uppsatt, att avlägsna anordningen eller vidta de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen finner erforderliga. Har någon ålagts att avlägsna sådan anordning kan, om särskilda skäl föranleder därtill, ersättning för förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande (23 §). Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning (24 §). För område som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse kan länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att skydda landskapsbilden, förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas utomhus annorledes än ä byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet (25 §).

Till skydd mot nedskräpning stadgar naturskyddslagen följande.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan (26 §). Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Detta skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning (27 §).

Slutligen innehåller naturskyddslagen regler rörande behandlingen av ersättningsfrågor samt ansvarsbestämmelser in. in.

Har fråga väckts om åtgärd enligt naturskyddslagen, kan länsstyrelsen förelägga den som vill fordra ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest förlorar sin talan. Överenskommelse om ersättning eller lösen mellan kronan och sakägare skall gälla även mot den som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt med avseende å fastigheten (23 §). Träffas inte överenskommelse i ersättningsfrågan, kan den skadelidande

om han inte enligt vad nyss sagts förlorat sin talerätt - väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varpå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går för- Iustig rätten därtill. Då fråga väckts om fridlysning av område såsom naturminne eller naturpark. kan kronan väcka talan mot sakägare vid expro-

20 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

priationsdomstolen med begäran om förhandsbesked i ersättningsfrågan. Sådant besked upphör att vara bindande för parterna om inte fridlysning kommer till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom (29 §). Inteckningshavares rätt skyddas genom bestämmelser om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen m. m. och om rätt för inteckningshavare att i vissa fall erhålla ersättning för förlust av kronan (30 §). I mål som skall upptas av expropriationsdomstol skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål gälla i tillämpliga delar. Är fråga om inlösen av fastighet skall även stadgandena i 7, 8, 10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tillämpning. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt att förordna annorlunda (31 §).

Överträdelse av förbud eller föreskrift som meddelas med stöd av naturskyddslagen straffas med dagsböter. För nedskräpning som varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom är straffet böter med högst 300 kr. (32 §). Den som gjort sig skyldig till förseelse som avses i 32 § skall vara pliktig att ersätta all kostnad som föranleds därav (33 §). Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 6, 8, 9, 13, 15, 21 eller 25 § i lagen kan länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor kan också meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning görs av allmän åklagare eller länsarkitekt (34 §). över länsstyrelsens beslut enligt naturskyddslagen kan talan föras hos Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t äger bestämma att myndighet eller organisation som prövas lämplig därtill får föra sådan talan för tillvaratagande av naturskyddets intressen (35 §). Länsstyrelses beslut om förbud enligt 8 § eller 25 § och förordnande enligt 21 § eller 25 § samt myndighets beslut om törbud enligt 16 eller 17 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen är intagna i kungörelse den 30 december 1952 (nr 37). Av särskilt intresse är här de 1959 införda bestämmelserna om anmälningsplikt för vissa täktföretag. Inom område, beträffande vilket förordnande enligt 21 § naturskyddslagen inte gäller, får grus- eller sandtag eller stenbrott inte upptas utan att skriftlig anmälan därom gjorts hos länsstyrelsen minst en månad före täkter början. Från förbudet undantas dock täkt som sker allenast för tillgodoseende av markinnehavarens husbehov.

Enligt 1 § 11. expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) kan expropriation ske för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne. Expropriation för sådant ändamål får enligt 108 § första stycket samma lag äga rum endast till förmån för kronan, samt, då fråga är om naturminne, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) innehåller regler av stor betydelse för den sociala naturvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i 21

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att inom visst strandområde inte får företas bebyggelse utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt nybyggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse (1 § första stycket). Förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (andra stycket). Lagen gäller inte område som ingår i fastställd generalplan eller byggnadsplan och inte heller område som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Förbud enligt strandlagen skall inte utgöra hinder för bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln (tredje stycket).

Medför vägran av tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande enligt 1 §, att fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts, av ägaren kan användas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande (3 §). Ersättning skall normalt utgå med ett engångsbelopp men kan, om särskilda skäl är därtill, bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning vid ändrade förhållanden. Överenskommelse om ersättning gäller även mot ny ägare (4 §). Vissa bestämmelser finns till skydd för inteckningshavares rätt (5 §).

Har överenskommelse om ersättning inte träffats, skall den som vill framställa ersättningsanspråk väcka talan därom vid expropriationsdomstolen. Även kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan vid domstolen. Beträffande målet skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål gälla i tillämpliga delar. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda (6 §).

Den som företar bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen straffas, om han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med dagsböter. Är omständigheterna synnerligen försvårande, kan dömas till fängelse i högst sex månader (8 §). Länsstyrelsen kan vid vite förelägga den som företagit bebyggelse i strid mot förbud att undanröja eller ändra det utförda, överexekutor äger meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning kan göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör 19 §). Förordnande enligt 1 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (10 § ).

1 strandlagen finns vidare regler om genombrytning av stängsel in. in.

Finns på eller i närheten av område, beträffande vilket meddelats förordnande enligt 1 §, stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt alt fritt färdas, kan

22 Kungl. Maj. ts proposition nr U18 nr 196't

länsstyrelsen vid vite förelägga stängselhållaren alt anordna grind eller annan genomgång. År det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Motsvarande gäller om dike (2 §). Har den, som håller stängsel, anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning härför och för underhåll av genomgången. Ersättning utgår dock ej, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt att tritt färdas (7 §). Efterkommes inte föreläggande enligt 2 §, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtas (9 §). Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även på ett flertal ställen i annan lagstiftning. Byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) har ur naturvårdssynpnnkt en utpräglat social karaktär. Genom de översiktliga planinstituten regionplan och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse får uppkomma har det allmänna tillagts möjligheter att tillse att för friluftsliv lämpliga områden blir reserverade för detta ändamål (2, 3, 5, 9, 88, 96 och 126 §§ byggnadslagen). Vid planläggning^enligt byggnadslagen skall tillses att områden med särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller\ir skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv såvitt möjligt bevaras (9 § byggnadsstadgan). Finnes områden som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, äger Kungl. Maj :t enligt bestämmelse i 86 § byggnadslagen, gällande för stad och vissa stadsliknande samhällen, förordna att nybyggnad inom området inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd. För landet i övrigt kan enligt 122 § byggnadslagen sådant förordnande under enahanda förutsättningar meddelas av länsstyrelsen. Tillstånd enligt dessa lagrum får inte vägras, om markens ägare därigenom tillskyndas avsevärt men, utan att skälig ersättning ges därför. Byggnadsstadgans bestämmelser om byggande är i många avseenden utformade med hänsyn till natur- och landskapsvård.

Byggnadsstadgan innehåller vidare särskilda föreskrifter beträffande skylt och ljusanordning. Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan elkant omplansbestämmelser skall skylt och ljusanordning till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på prydlighetoch vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att skylten icke inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närboende. Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsätts, snarast borttas (52 §). Om dessä föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela föreläggande för vederbörande att bortta eller ändra anordningen (70 g).

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 196b 23

Inom område med stadsplan erfordras vidare byggnadslov för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning (54 §). Byggnadslov kan förenas med villkor rörande den tid, under vilken skylten eller anordningen får bibehållas (58 §). Bortsett från område inom stadsplan är någon förhandskonlroll från byggnadsnämndens sida inte föreskriven beträffande nu avsedda anordningar. Den som ämnar uppsätta skylt eller ljusanordning inom område med fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser kan emellertid, om han så önskar påkalla byggnadsnämndens prövning av åtgärden (54 §).

I förevarande sammanhang må nämnas att med stöd av allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617) har i vissa lokala ordningsstadgor intagits särskilda bestämmelser om affischering och liknande reklam å eller vid allmän plats. Till ledning för utformningen av ordningsstadgorna har stadsförbundet och landskommunernas förbund utgivit ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i detta normalförslag får affisch, annons eller annat dylikt anslag icke utan tillstånd av polismyndigheten anbringas på allmän plats eller å husvägg, staket eller dylikt som vetter mot sådan plats. Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas för anslag som uppsättes på härför anvisad plats eller å byggnad till upplysning om på stället bedriven rörelse.

Lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943 (nr 431) innehåller i 39 § vissa bestämmelser om reklamskyltar.

Annonstavla, reklamskylt e. d. får inte utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. Förbudet gäller dock ej å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla, skylt e. d. samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Undantag görs också för anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner o. d. (första stycket). Inte i något fall får inom synhåll från väg förekomma skyltanordning som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ (andra stycket). Paragrafen innehåller vidare bestämmelser för det fall att skylt på grund av vägomläggning eller liknande åtgärd kommit att ligga inom enligt första stycket förbjudet område (tredje stycket). Iakttas inte förbud enligt 39 § och sker ej rättelse genast efter tillsägelse, äger utmätningsmannen i orten föranstalta om rättelse (63 §). Ansökan om handräckning kan göras av väghållaren (64 §).

Enligt 15 § vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437) skall vid upprättande av arbetsplan för väg särskilt iakttas bl. a., att vägens sträckning såvitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, inte berörs av företaget.

Betydelsefulla bestämmelser om naturvård finns i vattenlag e n den 28 juni 1918 (nr 523). Byggande i vatten får i princip inte ske, om därigenom

24 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 19G'i

skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena, att väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara (2 kap. 3 § andra stycket). Till bevarande av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtas sådana anordningar som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap. 12 §). Vattenlagen innehåller vidare bestämmelser om skydd mot vattenförorening genom avloppsvatten (8 kap.). Bestämmelser till skydd för djurlivet finns förutom i naturskyddslagen i jakt- och fiskelagstiftningen. I enlighet med bestämmelser i jaktstadgan utfärdar Kungl. Maj :t årligen kungörelse angående fridlysning av vissa djurarter. Särskilda bestämmelser angående skydd för djurlivet å vissa platser finns intagna i kungörelse den 16 december 1960 (nr 727).

Av 1963 års riksdag godkända riktlinjer för naturvårdsverksamheten och dess organisation m. m.

I fjolårets proposition (1963: 71) angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten m. in. underströk jag, hurusom det med hänsyn till utvecklingen på skilda områden av samhällslivet framstår som synnerligen angeläget att dels söka åstadkomma en rimlig avvägning mellan de olika krav som dagens samhälle ställer på naturen och dels se till att dess tillgångar också bevaras åt kommande generationer. Endast genom en aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida synes det, framhöll jag vidare, möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena. Med hänsyn härtill samt mot bakgrunden av de otillräckliga resurser, som stod naturvården till buds, och påvisade brister inom lagstiftning och organisation förordade jag en högst väsentlig intensifiering av det allmännas insatser i fråga om naturvården. Ytterligare anförde jag bl. a. följande. Utredningen har som benämning på samhällets olika åtgärder i sammanhanget använt beteckningen naturvård i stället för naturskydd, som är den hittills vanligaste termen. Jag ansluter mig helt till denna utredningens terminologi. Enligt min mening är nämligen ordet skydd knappast en lämplig benämning på de aktiva åtgärder i fråga om naturens användning, som bör ingå i samhällets insatser på området. Härutöver vill jag understryka betydelsen för naturvården av en ingående kännedom om de biologiska sammanhangen i naturen. Vad gäller syftet med naturvårdspolitiken betonar utredningen främst vikten av att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden tillgodose det ur social synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Liksom utredningen anser jag att de åtgärder som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas som en källa till rekreation för den stora allmänheten måste vara ett utomordentligt viktigt inslag i naturvårdspolitiken. Denna sociala sida av naturvården bör därför, såsom redan i viss mån är fallet i gällande naturskyddslag, helt

Kuncjl. Maj.ts proposition nr H8 ar 196'i 25

jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. 1 likhet med utredningen är jag också av den uppfattningen att det vid en lämplig avvägning ej behöver uppkomma några motsättningar av betydelse mellan dessa båda sidor av naturvården.

Utöver de angivna uppgifterna för naturvården bör denna syfta till att naturvårdsintresset beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande och exploatering för skilda ändamål. Tillsammantagna utgör dessa funktioner de uppgifter, som bör ingå i förvaltningen på naturvårdens område. I fråga om den närmare innebörden av uppgifterna kan jag ansluta mig till vad utredningen anfört i ämnet. Enligt min mening bör särskilt betonas vad som uttalats i betänkandet rörande den avvägning mellan å ena sidan naturvårdsintresset och å andra sidan motstående samhällsintressen, som ofta måste ske.

Utredningen har därefter närmare utvecklat vilka åtgärder som i dagens läge bör vidtas inom naturvården. Härvid betonar utredningen till en början behovet av att säkerställa vissa landskapsmiljöer. I princip bör eftersträvas att samtidigt tillgodose den kulturella och den sociala sidan av naturvården. Enligt utredningens uppfattning bör ur vetenskaplig och kulturell synpunkt säkerställas områden i sådan omfattning att de tillsammans skall kunna anses representativa för svensk natur och del svenska odlingslandskapet. För att detta skall kunna ske fordras en betydande komplettering av det nuvarande beståndet av sådana objekt. Det stora behovet av områden för rekreation och friluftsliv anser utredningen böra tillgodoses i sådan utsträckning att allmänheten ges valmöjligheter. Med hänsyn härtill understryker utredningen att sammanhanget mellan befolkningskoncentration och behovet av friluftsområden gör att uppmärksamhet i första hand bör ägnas åt sådana områden i södra och mellersta Sveriges tätbefolkade regioner" Utredningen framhåller också angelägenheten av att en avvägning sker mellan markutnyttjandet för naturområden och för fritidsbebyggelse, vars syfte ju också är att bereda tillfälle till rekreation i naturmiljö.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden utgör enligt utredningen landskapsvården ett viktigt arbetsfält. De angelägnaste uppgifterna på detta område anser utredningen vara viss kontroll av bebyggelsen, kontroll av vissa arbetsföretag i naturen — särskilt täktverksamheten och bilskrotningsföretagen — samt åtgärder i fråga om utomhusreklamen.

Utredningen framhåller att det skisserade programmet för naturvården bör grundas på eu kartläggning av de nuvarande förhållandena. Härefter bör en planering ske med syfte att bland annat få till stånd en riksomfattande översiktlig plan till ledning för naturvårdsverksamheten.

Slutligen pekar utredningen i detta sammanhang på angelägenheten av att alla medborgare genom upplysningsverksamhet kommer till insikt om den enskilda människans ansvar vid vistelse i naturen.

Det här i korthet återgivna principprogrammet för naturvårdsarbetets inriktning har i huvudsak biträtts av de flesta remissinstanserna. För egen del anser jag programmet vara väl ägnat att ligga till grund för den intensifiering av det allmännas insatser i fråga om naturvården, som jag redan uttalat mig för. Särskilt vill jag framhålla vikten av att avsätta tillräckliga områden för rekreation och friluftsliv. Högst angeläget anser jag härutöver vara alt den särskilda strandregleringen effektivt upprätthålls i enlighet med strandlagens syfte så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjösi ränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Vidare är det enligt min

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

mening önskvärt att åtgärder vidtas för att hindra att landskapet förfulas genom olämpligt placerad eller utformad bebyggelse. Samtidigt bör tillses att iäktverksamheten såvitt möjligt lokaliseras och bedrivs så att den into spolierar oersättliga naturvärden. Slutligen fäster jag stor vikt vid att den tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter av olika slag kan bringas att upphöra. Det gäller härvid bland annat att skapa en större ansvarskänsla hos dem som vistas i naturen. Enligt min mening är detta en betydelsefull uppgift för den upplysningsverksamhet, som utredningen förordat i sitt principprogram.

De av mig sålunda förordade riktlinjerna för naturvårdsverksamheten, vilka biträddes av jordbruksutskottet (JoU 1963: 11), godkändes av 1963 års vårriksdag. Därvid godkändes även vissa riktlinjer i fråga om naturvårdens organisation och kostnaderna för det intensifierade naturvårdsarbetet samt beslöts att fr. o. in. den 1 juli 1963 inrätta ett statligt centralt naturvårdsorgan, benämnt statens naturvårdsnämnd. I enlighet härmed gäller i dessa avseenden bl. a. följande.

Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens område skall vara fördelat på statens naturvårdsnämnd såsom central instans, på länsorgan och på kommunerna. Naturvårdsnämndens huvuduppgift är att under Kungl. Maj :t ha överinseendet över naturvården i landet och verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Detta innebär bl. a. att nämnden har att leda inventerings- och planeringsarbetet för utväljande av naturområden och lokalisering av täktverksamheten. Ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet åvilar länsstyrelserna. På dem ankommer de beslutsfunktioner inom naturvården, som ej förbehålls Kungl. Maj:t, samt huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet, som erfordras för att i praktiken omsätta de i det föregående angivna riktlinjerna för naturvårdspolitiken. En viktig roll i naturvårdsarbetet tillkommer kommunerna. Det är motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv. Angeläget är också att kommunerna tar initiativ och medverkar inom andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården.

Lagstiftningens huvudgrunder

Utredningens lagförslag

För att göra det möjligt att genomföra sitt program i fråga om naturvårdsarbetet förordade utredningen, förutom en utbyggnad av naturvårdsorganisationen och en kraftigt ökad ekonomisk insats från statens sida, reformer rörande lagstiftningen. Sålunda har utredningen utarbetat förslag till ny naturvårdslag, avsedd att ersätta naturskyddslagen, strandlagen, 86

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19 6 A 27

och 122 §§ byggnadslagen samt 39 § lagen om allmänna vägar. Lagförslaget innehåller åtskilliga nyheter, främst på den sociala naturvårdens och landskapsvårdens områden. Därjämte har utredningen i samordningssyfte föreslagit vissa mindre ändringar i expropriationslagen och byggnadsstadgan. Utredningens förslag till naturvårdslag, vilket i systematiskt hänseende ansluter sig till naturskyddslagen, torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta ärende (Bilaga A).

Rörande de huvudgrunder på vilka lagförslaget vilar erinrar utredningen om de förutberörda, av statsmakterna numera godtagna allmänna riktlinjerna för den framtida naturvårdspolitiken samt anför vidare.

I syfte att inbördes samordna och avväga de viktigaste hjälpmedel, varined naturvården i praktiken arbetar, har i lagförslaget inarbetats dels gällande strandlag, dels bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningen har vidare sökt konsekvent anpassa syftemålen med de olika instituten till en tidsenlig målsättning. I detta avseende jämställs i princip sociala och kulturella naturvårdssträvanden, och lagförslaget kännetecknas genomgående av utredningens allmänna synpunkt, att dessa strävanden i praktiken skall samordnas när detta är möjligt. På åtskilliga områden syftar lagförslaget till betydligt effektivare regler än som nu finns. Detta gäller främst möjligheterna att tillskapa naturreservat och att bedriva en aktiv landskapsvård, men även flera andra arbetsuppgifter. Allmänt sett vilar dessa förslag på utredningens ställningstagande, att naturvården i våra dagar är av sådan betydelse för medborgarna och samhället, att den bör åtnjuta samma stöd i lagstiftningen som samhällsbyggandet i övrigt.

Beträffande samordningen av naturskyddslagen, strandlagen och nämnda lagrum i byggnadslagen yttrar utredningen bl. a.

De resultat, som åstadkoms med tillämpning av de tre lagarna eller lagbestämmelserna, tjänar alla likartade eller identiska naturvårdsintressen av social eller kulturell art. Den nuvarande splittringen har skapat tveksamhet om vilket institut som skall tillämpas i ett konkret fall. En allvarlig olägenhet i gällande ordning är att de tre lagarna i viktiga avseenden arbetar med olika formella och materiella villkor för tillämpningen, med olika ersättningsförfaranden och med olika ersättningsmöjligheter. Utredningen har på grund härav funnit en samordning vara nödvändig för att erhålla en systematiskt utformad och tillräckligt effektiv ny naturvårdslag. Samordningen är inte minst påkallad för att möjliggöra en lämplig ekonomisk ansvarsfördelning på naturvårdens område. Samordningen tar sig främst uttryck däri att samtliga förekommande ersättningsregler samlats till ett särskilt avsnitt av naturvårdslagen och överarbetats i syfte att vinna enhetlighet och systematik.

Av central betydelse är lagförslagets regler för säkerställande av natu ro m råde n av olika slag. Vid sin granskning av den nuvarande tillgången på sådana områden har utredningen konstaterat att det inte finns något strängt samband mellan ett områdes rubricering enligt naturskyddslagen.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

områdets fysiska beskaffenhet och huvudmotivét för dess skydd. Utredningen fortsätter.

Den grundläggande synpunkt, som utredningen vill anlägga i denna fråga, är att det i praktiken i regel inte är möjligt och heller inte önskvärt att söka upprätthålla en sträng gräns mellan kulturella och sociala markdispositioner. En annan synpunkt är att det uppenbarligen inte kan vara överensstämmande med tidens krav att det skall vara förenat med större svårigheter att tillgodose sociala intressen i detta sammanhang än kulturella. Det torde enligt utrednjngens uppfattning ej. finnas någon viktigare fråga för dagen i naturvårdslagstiftningen än att undanröja anledningarna till naturparksinstitutets ineffektivitet.

Efter övervägande av frågan vilka institut som mot denna bakgrund kan vara behövliga i naturvårdslagen anför utredningen.

Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att man söker upprätthålla en någorlunda klar gräns mellan naturområden och naturföremål. För den senare kategorien vill utredningen reservera termen naturminne. Inom områdeskategorien anser utredningen det önskvärt att liksom nu uppehålla två olika skyddsnivåer. Den högre skyddsnivån bör då representeras av nationalparken. Till denna kategori bör, liksom nu i regel är fallet, hänföras objekt av framträdande riksintresse. Dessa bör säkerställas dels genom att kronan äger: och förvaltar dem, dels genom att avsättande, ändring eller upphävande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen. För alla övriga naturområden, som bör säkerställas för framtiden, föreslår utredningen beteckningen naturreservat. Termen naturreservat begagnar utredningen alltså som en sammanfattande beteckning på områden av den lägre skyddsnivån. De skall kunna tillskapas på antingen kulturella eller sociala grunder och helst båda i förening. Utredningen har eftersträvat att göra institutet så smidigt och elastiskt som möjligt.. I stor utsträckning bör naturreservaten kunna vara områden i enskild ägo, där ett normalt jordbruk, skogsbruk eller fiske upprätthålls men där vissa inskränkningar rörande markutnyttjandet vidtagits i syfte att för framtiden bibehålla dess väsentliga värden ur naturvårdssynpunkt.

Institutet naturreservat, ,som enligt utredningens bedömning i framtiden bör komma till användning i ett mycket stort antal fall, ersätter sålunda såväl näturpark som i vissa hänseenden även naturminne enligt gällande rätt. Jämfört med naturparksinstitntet innebär förslaget den skärpningen att villkoret om ägarens samtycke borttagits, liksom också det alternativa villkoret att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det avsedda ändamålet. I förstnämnda hänseende erinrar utredningen om att lagstiftningen på åtskilliga områden innehåller regler av innebörd att det enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat samhällsintresse. Som exempel härpå anförs byggnadslagstiftningen, strandlagen, väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. Om åtgärder för att avsätta naturområden ur samhällets synpunkt betraktas som lika angelägna som t. ex. en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen, finns enligt utredningens mening ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen bereda

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i 29

markägaren ett större inflytande på besluten än som sker i byggnadslagstiftningen. Liksom i berörda lagstiftning bör spörsmålet om markägarens rätt i princip behandlas som en ersättningsfråga. Denna tankegång förutsätter emellertid, framhåller utredningen, att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat genom utredning. Vad angår förslaget att bortta villkoret om överensstämmelse med plan enligt byggnadslagen hänvisar utredningen till att planer som är av intresse i förevarande sammanhang praktiskt taget helt saknas, vilket förhållande torde förklaras av att det i regel faller utanför kommuns möjligheter att åta sig de ekonomiska förpliktelser som följer av fastställande av plan.

Utredningens förslag rörande särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter motsvarar naturskyddslagens stadganden i samma ämne med en skärpning avseende kommersiell blomplockning.

Under förslagets bestämmelser till skydd för friluftslivet regleras främst det särskilda strandskyddet. Bestämmelserna härom motsvarar med vissa sakligt tämligen obetydliga avvikelser stadgandet i 1 § strandlagen.

Strandlagens regel om möjlighet till stängselgenombrott inom strandskyddsområde och i dess närhet föreslås få tillämpning även på andra platser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.

I lagförslaget intagna särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden inleds med ett stadgande om viss bebyggelsekontroll, avsett att ersätta bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. I sak skiljer sig stadgandet från dessa bestämmelser framför allt därigenom att det ej innefattar möjlighet att kontrollera byggnads yttre utformning samt ej heller avser sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

I fråga om kontrollen ur naturvårdssynpunkt av arbetsföretag i allmänhet — varmed utredningen förstår arbetsföretag som avser annat än bebyggelse och sådan täktverksamhet för vilken särskilda lagbestämmelser föreslås — innehåller förslaget den nyheten att länsstyrelsen, om det finns anledning anta att arbetsföretag inom visst område skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden, skall kunna förordna att dylikt företag inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd skall länsstyrelsen kunna meddela sådana föreskrifter rörande företagets utförande, att dess skadliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Ett av utredningens mest betydelsefulla förslag avser införande av tillståndsplikt för alla täktföretag av någon betydenhet. Sålunda föreslås att täkt av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighetens husbehovsförbrukning inte skall få utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd skall kunna göras beroende av att eu täktplan av lämplig oinfatt­

30 Kungl. Maj. ts proposition nr U8 år W6'i

ning framläggs och att säkerhet ställs för kostnaderna för sådana åtgärder i syfte att minska företagets inverkan på landskapsbilden som länsstyrelsen må föreskriva. Utredningen framhåller att det material, som stått till utredningens förfogande, utomordentligt klart visar att täktverksamheten och främst grustäkterna här i landet befinner sig i ett djupt otillfredsställande läge. Anledningen härtill är främst den allmänna planlöshet som utmärker verksamheten, otillräckliga personella och ekonomiska resurser hos myndigheterna samt otillräckligt lagstöd för ingripanden. Som allmän bakgrund för diskussionen i frågan anför utredningen.

Gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället, främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet. Därför kan det inte ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytning, som äventyrar näringslivets försörjning. Detta är heller inte nödvändigt, eftersom landets sammanlagda grustillgångar förslår för ungefär 1 000 års konsumtion. Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser, där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där se til! att den utförs på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer, varom de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag av planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grustyndigheterna i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds- eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbrytning tillåts. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna bereds möjlighet att på förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon betydelse. Denna princip har redan införts i gällande rätt genom stadgandet om anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Denna bestämmelse har i praktiken inte fungerat tillfredsställande, bl. a. beroende på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och ställningstagande till den tillämnade grusbrytningen. Utredningen har funnit tiden vara mogen att införa generell tillståndsplikt för all grusbrytning av någon betydelse. En sådan åtgärd har enligt utredningen även reservationslöst föreslagits av ansvariga representanter för grusnäringen. Reformen innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen, som av vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden, nu utsträcks till hela landet.

I fråga om varaktiga reklamanordningar i landskapet innebär utredningens förslag den skärpningen i förhållande till nuvarande bestämmelser, att dylika anordningar utanför tätort i princip inte skall få anbringas utan länsstyrelsens tillstånd. Vidare föreslås en viss samordning mellan naturskyddslagens, väglagens och byggnadslagstiftningens regler på området.

De regler som föreslås angående uppträdandet i naturen innefattar en viss skärpning av nuvarande bestämmelser mot nedskräpning.

Utredningens förslag till ersättningsbestämmelser innebär i huvudsak en lagteknisk samordning av nuvarande, delvis olikformade ersättningsregler i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i syfte att erhålla klara och enhetliga bestämmelser. Även vissa sakliga ändringar föreslås.

Kungl. Ma j. ts proposition nr IH8 år 196 A 31

Remissyttrandena

Ett alldeles övervägande flertal bland remissinstanserna godtar i princip utredningens förslag till ny naturvårdslag såsom ett lämpligt instrument för en aktiverad naturvårdspolitik. Hit hör exempelvis de hörda hovrätterna och samtliga länsstyrelser utom en. Åtskilliga remissorgan inom denna grupp framlägger dock på särskilda punkter förslag till ändringar i formellt eller materiellt hänseende. Ett mindre antal remissinstanser avstyrker förslaget helt eller i centrala delar. 1 det följande sammanfattas det väsentliga innehållet av remissvaren i vad avser lagförslagets huvudgrunder.

De flesta remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens förslag till samordning av bestämmelserna i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 12 2 §§ byggnadslagen. Sålunda finner exempelvis de hörda hovrätterna förslaget vara välmotiverat. Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att genom samordningen vinns enhetlighet i fråga om villkoren för tillämpningen av lagregler som alla ytterst har till syfte att utgöra skydd för ur olika synpunkter värdefulla naturområden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker att bestämmelserna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen med hänsyn till sitt syfte hör hemma i naturvårdslagen.

Vissa remissorgan ifrågasätter om inte bestämmelserna i strandlagen och nämnda paragrafer i byggnadslagen i stället har sin rätta plats i bvggnadslagstiftningen. Byggnadsstyrelsen anför i denna fråga.

Naturvårdstrågorna, fristående eller kombinerade med fritidsbebyggelsens problem, är vanliga inslag i översiktsplaneringen, den lokala likaväl som den regionala. Vid regionplaneringen brukar detta frågekomplex höra till de allra viktigaste av dem som där behandlas.

I samma mån som fältet för den översiktliga planeringen vidgas — vilket synes vara en naturlig och ofrånkomlig följd av den allmänna samhällsutvecklingen — kan det förutsättas att även naturvården i växande omfattning dras in i samhällsplaneringens intressesfär. Med tanke på dessa förhållanden kan uppenbarligen åtskilliga skäl åberopas för att behandlingen av naturvårdsfrågorna, i vart fall i de delar som kan inbegripas i den sociala naturvården, hade anknutits till byggnadslagstiftningen.

Det finns emellertid även skäl som talar för att samtliga naturvårdsproblem på det sätt som utredningen föreslagit blir föremål för särskild lagstiftning och att möjligheter skapas för åtgärder som mera direkt inriktas på lösandet av dessa problem. Bl. a. den tilltagande fritidsbebyggelsen gör att behovet av snabbt verkande, effektiva åtgärder för skydd av värdefull natur är trängande. Erfarenheterna från olika delar av landet visar att fritidsbebyggelsen är i färd med att ta i anspråk många av våra värdefullaste och mest attraktiva naturområden, ofta under former som gör det svårt eller omöjligt för planväsendets nuvarande organ att bringa skeendet under kontroll på ett tillräckligt tidigt stadium.

Med hänsyn till de brådskande uppgifter som f. n. föreligger på naturvårdens område anser styrelsen således för sin del alt konstruktionen med

32 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196'i

eu särskild naturvårdslag åtminstone i dagens läge innebär eu lämplig lösning. På längre sikt torde man emellertid få räkna med att det blir anledning att uppta denna fråga till förnyat övervägande.

På liknande grunder ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte bestämmelserna i strandlagen borde inarbetas i byggnadslagstiftningen. Lantmäteristyrelsen uttalar att strandlagens möjligheter till byggnadsreglering inom strandområde numera synes ha ingått i det allmänna medvetandet och att en förbättrad tillämpning av dess bestämmelser inte är i första hand beroende av en lagändring utan av tillgången på ökade medel för ersättning till markägare.

Åtskilliga remissinstanser anser att 86 och 122 §§ helt eller delvis bör bibehållas i byggnadslagen. Lantmäteristyrelsen finner sålunda att den vid överförandet av dessa bestämmelser gjorda begränsningen av bebyggelseregleringen till enbart lokaliseringskontroll är ägnad att inge betänkligheter men också att ett överförande av bestämmelserna i oförändrat skick skulle öka oklarheten beträffande gränsdragningen mellan naturvårdslagen och byggnadslagen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att byggnadslagstiftningens bestämmelser om lokalisering av tätbebyggelse samt bebyggelseplanering över huvud har utformats med tanke på att landskapets bebyggande är en av de viktigaste formerna för dess planering samt att de av naturvårdsintresset motiverade stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen ingår däri som delar av ett organiskt helt. Länsstyrelsen anser därför att något skäl inte finns att ifrågasätta just dessa bestämmelsers hemortsrätt i byggförfattningarna. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län.

Det av utredningen föreslagna institutet naturreservat innebär som nämnts att den sociala naturvården jämställs med den kulturella beträffande villkoren för avsättande av naturområden. Förslaget tillstyrks i denna del av ett övervägande flertal bland remissinstanserna. Som karakteristiskt för dessa remissorgans inställning kan nämnas länsstyrelsens i Stockholms län uttalande att allmänintresset måste anses vara så starkt att ianspråktagande av erforderligt markområde för naturreservat bör kunna ske utan markägarens samtycke, i sista hand genom expropriation.

Skånska hovrätten framhåller att en aktiv naturvård kan åstadkommas blott om man samtidigt tillgodoser den kulturella och den sociala sidan av de naturvårdande strävandena.

Å andra sidan anför flera remissinstanser starkt kritiska synpunkter. Så t. ex. anser Sveriges skogsägareförbund att inga egentliga motiv finns för ett avsteg från naturskyddslagens bestämmelser på ifrågavarande område. Avsättning av naturreservat bör därför enligt förbundets mening liksom beträffande naturpark ske med ägarens samtycke. Liknande synpunkter anför bl. a. överlantmätarna i Kristianstads och Malmöhus län. skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län samt Sveriges lantbruksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b 33

Skogs- och lantbruksakademien, länsstyrelsen i Örebro län, Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om inte ytterligare en form av reservat, benämnt friluftsreservat eller liknande, borde införas, varigenom en klarare gräns skulle nås mellan kulturellt värdefulla naturreservat å ena och fritidsbetonade sådana å andra sidan. Liknande synpunkter framförs av överståthållarämbetet. Längst i detta betraktelsesätt går kommer skollegium, som anser, att inrättande av ett friluftsområde inte bör betecknas som en naturvårdande åtgärd utan snarare som en exploatering av naturen, och därför hävdar, att behovet av dylika områden bör tillgodoses genom annan lagstiftning samt att bestämmelserna om naturreservat bör överarbetas i överensstämmelse härmed.

Att benämningen naturpark bibehålls förordas bl. a. av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, Naturskyddsrådet i Göteborgs och Bohus län, Skidoch friluftsfrämjandet samt Svenska teknologföreningen.

Den föreslagna gränsdragningen mellan naturreservat och naturminne godtas i allmänhet av remissinstanserna.

Utredningens förslag om särskilda bestämmelser till skydd för växt-ochdjurarter berörs endast i ett fåtal remissyttranden. I dessa understryks allmänt betydelsen av åtgärder mot kommersiell blomplockning.

De erinringar, som gjorts beträffande de föreslagna reglerna om strandskyddet, syftar huvudsakligen till en skärpning av strandkontrollen i jämförelse med förslaget.

1 vad avser utredningens förslag till särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden har majoriteten av remissinstanserna intet att erinra mot regeln om bebyggelsekontroll. I denna del framförs dock avvikande meningar i påfallande stor omfattning. Dessa gäller främst frågan om kontroll av byggnads yttre utformning samt det föreslagna undantaget till förmån för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna samfärdseln.

Utredningens förslag om vidgade kontrollmöjligheter rörande arbetsföretag i allmänhet mottas välvilligt av remissinstanserna.

Införandet av generell tillståndsplikt för täktverksamhet i enlighet med utredningens förslag hälsas i allmänhet med tillfredsställelse. Allmänt framhålls att täktverksamheten nu tagit sådan omfattning att en kraftig skärpning av samhällets kontroll över täkterna med hänsyn till deras inverkan på naturen synes ofrånkomlig. I åtskilliga yttranden pekas emellertid på olika negativa konsekvenser och föreslås lättnader. I några få fall avstyrkts förslaget helt. Bland dem som ställer sig avvisande märks RBF, som särskilt med hänsyn till ersättningsfrågan finner det ytterst betänkligt om man nu genomför regler som helt avviker från vad tidigare gällt. Förbundet yttrar bl. a.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 148

34 Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden inskränker i hög grad jordägarnas möjligheter att någorlunda fritt disponera över sin egendom. Redan nu är t. ex. förbud mot täkter av olika slag i väsentlig grad till hinder för tillgodogörandet av naturtillgångar. Den omständigheten att hittills framställningar om ersättning i någon större utsträckning inte gjorts får ej tas såsom bevis för att frågan möjligen inte kan få större omfattning. Förbundet har sig bekant, att ersättningsfrågor kan komma att aktualiseras i relativt stor omfattning inom en ej alltför avlägsen framtid.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget alltför vittgående. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte det nuvarande anmälningssystemet bör bibehållas med hänsyn till bristen på personal för kontrollen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar att ett allmänt tillståndstvång kan väntas leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet och därför ej bör gälla s. k. sidotag till vägbyggnaderna. Lättnader i tillståndstvånget med hänsyn till vägbyggnadsväsendet krävs även av flera andra remissorgan.

Utredningens förslag om generell tillståndsplikt för anbringande av varaktiga reklamanordningar i naturen mottas nästan genomgående med tillfredsställelse av remissinstanserna. Endast i ett fåtal fall avstyrks förslaget, huvudsakligen från branschorganisationernas sida.

Även de föreslagna bestämmelserna mot nedskräpning i naturen tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. En allmän skärpning av de föreslagna reglerna förordas bl. a. av Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Departementschefen

För att naturvårdsarbetet med framgång skall kunna bedrivas enligt de av statsmakterna år 1963 antagna riktlinjerna erfordras, vid sidan av den då beslutade upprustningen i organisatoriskt avseende, att naturvården erhåller ett starkare stöd i lagstiftningen än för närvarande. Såsom särskilt angelägna framstår härvidlag vissa reformer på den sociala naturvårdens och på landskapsvårdens områden. Även i andra hänseenden behöver lagstiftningen anpassas så, att den kan bättre tjäna en aktiverad naturvårdspolitik. Med beaktande härav har 1960 års naturvårdsutredning framlagt förslag till ny naturvårdslag. Framträdande nyheter i förslaget är att reglerna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i samordningssyfte överförts till naturvårdslagen och att samhällets möjligheter att avsätta mark för friluftsändamål avsevärt förbättrats samt att allmänt tillståndstvång införts för täkt av grus och dylika material.

Såsom utredningen påpekat tjänar den bebyggelsekontroll, som regleras i strandlagen, samt delvis också den, som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen, liknande eller samma naturvårdsintressen som den nu gällande naturskyddslagen. Det är givetvis öpskvärt att reglerna på ifrågavarande område

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064 35

så långt möjligt är enhetligt utformade i såväl materiellt som formellt hänseende. Vissa remissorgan har ifrågasatt om inte förevarande bestämmelser angående bebyggelsereglering har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen. Denna är emellertid väsentligen avsedd för reglering av tätbebyggelse. Så länge det inte finns någon generell lagstiftning rörande samhällsplaneringen, synes det därför ändamålsenligast att de regler, vilkas syfte är att hindra från naturvårdssynpunkt olämplig bebyggelse, med vissa modifikationer sammanförs i speciallagstiftningen för naturvården.

I det av statsmakterna godkända principprogrammet för naturvårdsverksamheten intar säkerställandet av naturområden en framskjuten plats. I programmet betonas vikten av att inte blott bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden utan även tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare framhålls att sådana åtgärder, som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas till rekreation för den stora allmänheten, måste vara ett utomordentligt viktigt inslag i naturvårdspolitiken och att denna sociala sida av naturvården helt bör jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. Naturvården kan nämligen inte ses som ett självändamål utan syftar ytterst till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning, ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård.

Behovet att kunna säkerställa naturområden har utredningen velat tillgodose genom två skilda institut, nationalpark och naturreservat. Nationalparker skall enligt utredningen representera en högre skyddsnivå och kunna tillskapas efter huvudsakligen samma grunder som för närvarande. Naturreservat är ett mera flexibelt institut, avsett att ersätta naturskyddslagens naturminne, såvitt därmed huvudsakligen åsyftas skydd för markområde, och naturpark. Denna konstruktion torde böra godtas.

Institutet naturreservat ger möjligheter att upprätthålla balans mellan de vetenskapligt-kulturella och de sociala naturvårdssträvandena. Mycket ofta kan det befinnas ändamålsenligt att avsätta områden inom vilka båda dessa sidor av naturvården tillgodoses samtidigt. Det synes därför mindre lämpligt att, såsom vissa remissorgan ifrågasatt, i stället för den enhetliga benämningen naturreservat använda skilda beteckningar alltefler det huvudsakliga ändamålet med visst naturområde.

Vid avsättande av naturreservat bör givetvis, liksom vid övriga naturvårdsåtgärder, i första hand eftersträvas att träffa överenskommelser med berörda markägare. Som en sista utväg bör dock lagen ge möjlighet att handla även utan ägarens samtycke. Så är fallet redan nu i fråga om naturminne men endast undantagsvis beträffande naturpark. Detta tillbakasättande av den sociala naturvården kan, såsom utredningen funnit, inte längre anses försvarligt.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Med nuvarande bestämmelser och resurser på landskapsvårdens område har det icke varit möjligt att hindra att täkter av grus och annat material i stor omfattning upptas planlöst och på ett för landskapsbilden förödande sätt. En av naturvårdens angelägnaste uppgifter är att genom lokalisering och planläggning av täktverksamheten hejda denna oroväckande utveckling. Utredningens förslag att för detta ändamål införa generell tillståndsplikt för all täktverksamhet av någon betydenhet har vunnit stark anslutning bland remissinstanserna. Även jag biträder förslaget i det väsentliga. Samtidigt vill jag dock understryka vikten av att tillståndstvånget inte i onödan medför hinder eller fördyring för grusförsörjningen. Reglerna bör sålunda utformas under största möjliga hänsynstagande till näringslivets och vägväsendets intresse av ett enkelt och smidigt förfarande.

För att naturvårdsverksamheten skall kunna bedrivas efter de år 1963 antagna riktlinjerna finner jag vidare erforderligt att nuvarande regler rörande arbetsföretag i allmänhet, utomhusreklam och nedskräpning i naturen skärps i den riktning utredningen föreslagit. Även i vissa andra avseenden krävs en anpassning av lagstiftningen till de moderna naturvårdssträvandena.

Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande lagändringar. Delvis betingas dessa av behovet av enhetliga ersättningsregler. I likhet med utredningen anser jag det lämpligast att naturskyddslagen ersätts med en ny lag, vilken med hänsyn till den aktiva naturvård, som den är avsedd att möjliggöra, bör benämnas naturvårdslag.

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningsförslaget inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till naturvårdslag (Bilaga B), lag om ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation (Bilaga C) samt lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (Bilaga D).1

Förslag till naturvårdslag

Inledande bestämmelser

1 §•

Utredningens förslag inleds liksom naturskyddslagen med ett allmänt stadgande som åsyftar att ange huvudprinciperna för naturvården. Utredningen yttrar.

Enligt utredningens mening bör inledningsstadgandet ses mot bakgrunden av innehållet i den nya naturvårdslagen och de allmänna riktlinjer den vilar på. På grund härav förordar utredningen ett förtydligande av stadgandet. Detta torde böra ske dels genom att naturen betecknas som en allmän, medborgerlig tillgång i stället för nationell tillgång, dels att som väg-

1 Se noten s. 136.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 37

ledande princip för naturens skydd och vård anges hänsynen till samhällets behov. Med sistnämnda precisering kan det icke råda någon tvekan om att naturvården har att tillgodose alla samhällslivets behov inom området, likgiltigt om de rubriceras som kulturella, vetenskapliga, estetiska eller sociala. Härmed markeras även utredningens huvudprincip att naturvården är ett element i samhällsbyggandet och icke ett mer eller mindre exklusivt intresse för ett fåtal. Det ligger i sakens natur att samhälleliga behov skall bedömas icke bara för stunden utan på lång sikt. Andra stycket av 1 § i naturskyddslagen är att betrakta som en allmän deklaration om hänsyn mot naturen. Den torde däremot sakna egentlig, fristående betydelse. Enligt utredningens uppfattning är tiden nu mogen att ge stadgandet ett reellt innehåll. Huvudregeln bör i framtiden vara, att naturvårdens intressen skall beaktas i all verksamhet, som rör naturens utnyttjande och exploatering. I likhet med vad nu är fallet kan hänsynen lämpligen begränsas till att onödig skada ej får uppkomma. Genom att denna skyldighet fastslås och utnyttjandet eller exploateringen konkretiseras syftar utredningen närmast till att klarlägga, att ingen längre äger full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande. Detta har betydelse bl. a. vid utformningen av ersättningsbestämmelserna. Rimliga ingripanden för naturens vård bör i konsekvens med den allmänna hänsynsplikten icke föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig särskilt rörande det föreslagna inledningsstadgandet intar en kritisk hållning till detta. Länsstyrelsen i Södermanlands län, Samfundet för hembygdsvård, länsarkitekten i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund anser formuleringen i 1 § naturskyddslagen vara att föredra. Bestämmelsen i första stycket har enligt Svenska naturskyddsföreningens mening fått en alltför nyttobetonad avfattning. Föreningen förmenar att den nuvarande lydelsen bättre tillgodoser önskemålet att understryka värdet av naturen som en hela nationens gemensamma tillgång. Riksantikvarieämbetet och drätselkammaren i Gävle finner bestämmelsen oklar. Kammarkollegiet hävdar att uttrycket »allmän medborgerlig tillgång» ger privaträttsliga associationer, vilka i detta sammanhang bör undvikas. Liknande synpunkter anförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms handelskammare, Svenska teknologföreningen och Svenska naturskyddsföreningen. Att orden »med hänsyn till samhällets behov» bör utgå förordas bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län och länsarkitekten i länet samt hovrätten för Västra Sverige, vilken senare befarar afl formuleringen skulle kunna tolkas som syftande till att inskränka vårdnadsskyldigheten till fall där den påkallades av ett socialt behov. Vad särskilt angår andra stycket framhåller länsstyrelsen i Hallands län att den skada som måste tillåtas torde bli av olika beskaffenhet vid exploatering och vid rekreation och att dessa fall för undvikande av oklarhet bör skiljas åt i lagtexten. I delta sammanhang anför hushållningssällskapet i Östergötlands län att det vid arbetsföretag inte alltid är möjligt alt undvika skada, varemot vid »rekreation eller eljest» all skada torde vara

38 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

onödig, varför detta ord bör utbytas mot oundviklig eller ofrånkomlig. Sveriges lantbruks förbund anmärker att genom att ordet onödig hänföres till »arbetsföretag, rekreation eller eljest» blir förslagets huvudstadgande en cirkeldefinition som säger att skada, som är nödig för ett företag, ej får bedömas som onödig enligt naturvårdslagen.

Å andra sidan tillstyrks de föreslagna stadgandena bl. a. av skogsvårdsstgrelsen i Stockholms län och Skid- och friluftsfrämjandet. Naturskyddsrådet i Östergötlands län finner den inledande paragrafens formulering innebära en väsentlig förbättring jämfört med 1 § naturskyddslagen. Överlantmätaren i Hallands län anser det riktigt att understryka att naturen utgör en allmän medborgerlig tillgång som bör vårdas med hänsyn till samhällets behov även om därav kan följa en inskränkning i den enskilde markägarens möjlighet att förfoga över sin egendom. Överlantmätaren i Jönköpings län har intet att erinra mot utredningens formulering av andra stycket och ej heller mot uttalandet att därmed avses att klarlägga att ingen längre äger full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande.

Departementschefen. Liksom gällande lag synes naturvårdslagen böra inledas med en allmänt hållen paragraf, där principerna för naturvården anges. Detta torde vara till gagn inte minst för organisationer och andra som söker genom upplysning och propaganda fostra allmänheten till att ta allt större hänsyn till naturen och dess värden. Jag biträder vad utredningen anfört rörande de principer som bör ligga till grund för naturvården. Den grundsats, som utredningen vill slå fast i första stycket, kommer emellertid enligt min mening väl till uttryck redan genom naturskyddslagens motsvarande korta och enkla stadgande att naturen är en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas. Jag förordar därför att detta stadgande oförändrat upptas i den nya lagen.

Andra stycket torde lämpligen, med någon skärpning av motsvarande regel i naturskyddslagen, kunna avfattas så, att envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna plikt att ta hänsyn inbegriper bl.a. skyldighet att undvika sådant oljud via radioapparater eller eljest, som kan verka störande på andras naturupplevelse eller på djurlivet.

Företag, som avser exploatering av naturtillgångar, och åtskillig annan legitim verksamhet — däribland vissa former av friluftsliv — medför ofrånkomligen skada på naturen. I dylika fall bör kunna krävas att den, som bedriver verksamheten, i skälig omfattning vidtar åtgärder för att motverka eller begränsa skadan. Denna betydelsefulla princip, vilken avspeglar sig i naturskyddslagens regler om arbetsföretag, bör enligt min mening komma till tydligt uttryck i lagen och har därför upptagits som ett tredje stycke i inledningsparagrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k 39

2 §•

I denna paragraf anges grunddragen av den organisation för naturvården som beslöts av 1963 års riksdag. Erforderliga bestämmelser för samordning av de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet torde få meddelas i administrativ ordning i anslutning till sagda riksdagsbeslut.

3 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Stockholms handelskammare anmärker att det med hänsyn till de inskränkningar i den enskildes äganderätt, som skall kunna vidtas med stöd av naturvårdslagen, bör i lagtexten inskärpas att markägares och andra rättsinnehavares intressen skall tillbörligen beaktas, önskemål i denna riktning framställs även av lantmäteristyrelsen, Sveriges industriförbund, handelskammaren i Gävle och Näringslivets bgggnadsdelegation. Liknande synpunkter framförs från vissa remissinstansers sida i anslutning till utredningsförslagets bestämmelser om naturreservat.

Departementschefen. För att tillmötesgå de anförda önskemålen förordar jag att i lagen upptas en bestämmelse om att man vid prövning av fråga rörande naturvård skall ta tillbörlig hänsyn till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs av frågan.

Nationalparker

4—6 §§.

Stadgandena överensstämmer med 2—4 §§ naturskyddslagen och motsvaras av 3—5 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förordar att syftet med avsättande av mark till nationalpark preciseras i lagtexten. Syftet bör anges vara att trygga vården av större sammanhängande område av viss landskapstyp som erbjuder möjlighet för envar till upplevelse av orörd, vacker eller eljest särpräglad natur eller är av betydelse för kännedomen om landets natur.

De föreslagna bestämmelserna om nationalparker har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan. För bibehållande av lydelsen i 2 § naturskyddslagen uttalar sig dock vetenskapsakademien med följande motivering.

Det synes akademien uteslutet att vården av ett område kan vara det väsentliga syftet med att området avsätts som nationalpark. Syftet med en sådan åtgärd måste i stället vara att säkerställa tillgången på område av viss beskaffenhet. Akademien anser att ordalydelsen av 2 § naturskyddslagen såväl formellt som innehållsmässigt är tillfyllest i detta sammanhang. Ur vetenskaplig synpunkt innebär utredningens lagförslag på denna punkt ed

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1964

klar försämring. Det tillgodoser enbart rekreation eller estetiska eller pedagogiska syften men uttalar inte med ett ord att åtminstone vissa nationalparker (t. ex. de i Lappland) kan komma att utgöra en framdeles nödvändig förutsättning för vissa hårt trängda djur- och växtarters fortbestånd.

Även Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen, Kalmar läns naturskyddsråd och Sveriges ornitologiska förening anser att nuvarande lydelse bör bibehållas. Samernas riksförbund hemställer att bestämmelsen till skydd för samernas rättigheter jämkas i följande hänseenden.

Till en början torde beteckningen lappar böra utbytas mot beteckningen samer. Det har länge varit ett önskemål bland samerna att utbyta beteckningen lapp, som ofta får en nedsättande biklang, mot en benämning hämtad från samernas eget språk. Då samernas rätt till land och vatten är av ålder bestående och icke härledes från kronan, synes vidare uttrycket »medgivna rättigheter» felaktigt och missvisande. Vad som kan betecknas som enskild rätt torde i allt fall föreligga för samer som äger renhjordar och nu driver rörelse inom rennäringen. Privat äganderätt föreligger till stugor, kåtor, gärden m. m. Det måste av anförda skäl från samernas sida bestridas att i en ny lag med ändrad innebörd utan vidare intages lydelsen i nu gällande lag. Samernas rätt till bostäder och anläggningar och rätt att färdas med fordon av alla slag å mark och i luften kräver skydd. Samerna måste förflytta sig mellan olika renskiljningsgärden och kalvmärkningsgärden där renar samlas. Ofta är det ont om tid och svårt att hinna fram innan renarna åter måste släppas fria. Restriktioner för flygtransporter och andra transporter får därför ej förekomma. Samernas rätt att jaga skadedjur som björn, lo och örn måste tryggas, så att erforderlig näringsfred erhålles. Ett enda rovdjur kan helt spoliera vad tio man behövt en vecka för att åstadkomma. Samernas folkrörelse har vid flera landsmöten med skärpa framhållit, att näringsfreden kräver att skadedjuren hålls under sträng hand. När rovdjuren var aktuella som skadedjur för det svenska jordbruket, kontrollerades de under allmänt gillande ytterst hårt. Det får icke bli så att man ser frågan på ett helt annat sätt när det är enbart samernas näringsfred som påverkas. Samernas rätt att jaga med hund måste bibehållas.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Jämtlands län konstaterar med tillfredsställelse att den rätt renskötseln och dess utövare redan innehar skall respekteras.

Departementschefen. Utredningen har funnit gällande bestämmelser om nationalparker i allt väsentligt ändamålsenliga. Med dessa bestämmelser låter sig väl förenas att göra nationalparkerna mera tillgängliga för turister, t. ex. genom bilvägar till parkernas närhet samt vandringsleder och raststugor, i den mån detta kan ske utan att områdenas ursprungliga karaktär går förlorad. Någon anledning att ändra den nuvarande lagtexten enligt utredningens förslag synes inte föreligga. Beträffande det av Samernas riksförbund framställda yrkandet finner jag ej skäl att i förevarande sammanhang frångå den i lagstiftningen allmänt använda benämningen lappar eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 41

ta upp frågan om samernas särskilda rättigheter. Vid meddelande av föreskrifter för nationalparker kommer givetvis tillbörlig hänsyn att tas till rennäringens intressen.

Naturreservat

7—10 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 och 7 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förutsätter att de nya naturområden, som behöver säkerställas för framtiden, framkommer ur en av naturvårdsmyndigheterna verkställd inventering och planering. Härvid måste beaktas att säkerställda områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och det svenska odlingslandskapet. Härigenom tillgodoses såväl den vetenskapliga forskningens intressen som önskemålet att till eftervärlden bevara exempel på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper. Den sociala naturvården bör, uttalar utredningen, inrikta sig på ett så rikt urval som möjligt av miljöbetonade naturområden. Härvid gäller det inte endast att möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter genom att säkerställa »fjärrområden», utan lika viktigt är att beakta det mera kortfristiga rekreationsbehovet, d. v. s. det dagliga behovet och veckohelgsbehovet, vilket fordrar närområden. Där det föreligger ett legitimt behov för allmänheten att utnyttja stränderna mera intensivt än vad allemansrätten medger, bör man, yttrar utredningen vidare, överväga att trygga markens användning för detta ändamål genom att bilda naturreservat, ökad omsorg måste enligt utredningen ägnas åt naturområdenas skötsel, särskilt med syfte att slå vakt om värdefull flora och fauna. Dessa allmänna kvalitetskrav anser utredningen böra understrykas inte minst ur social synpunkt, eftersom den värdefulla rekreationen endast uppnås i en kvalificerad naturmiljö.

Institutet naturreservat är av utredningen avsett att ge ett definitivt skydd för det ifrågavarande objektet. Utredningen har eftersträvat att göra institutet smidigt och enkelt i tillämpningen. Syftet med avsättande av naturreservat kan enligt utredningen mycket ofta tillgodoses genom relativt obetydliga inskränkningar i ägarens förfogande över marken. Till de praktiskt taget alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området inte får exploateras för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbeten sker under viss kontroll. Däremot är det i regel önskvärt att jordbruk och skogsbruk bedrivs även fortsättningsvis, även om det i olika hänseenden bör ske med ökat hänsynstagande till naturvårdssynpunkter. Utredningen framhåller vidare att stor uppmärksamhet måste ägnas åt områdenas tillgänglighet. I detta hänseende nämns bl. a. områdenas utrustning med vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställande av vandringsleder och uppsättande av skyltar. Ibland torde det även, yttrar ut-

2| Hihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 148

42 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k

redningen, vara nödvändigt att företa gallringar eller röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder.

Att vid avsättande av naturreservat använda termen fridlysning har utredningen ansett mindre lämpligt, då detta ger intryck av att området ej får beträdas, medan syftet ofta är det motsatta.

Enligt utredningens förslag finns inte något principiellt hinder mot att avsätta naturreservat inom detaljplanelagt område. Utredningen framhåller att man i enstaka fall kan behöva förläna ett naturobjekt inom planområde ett mera vittgående skydd än vad som kan ske enligt byggnadslagen. Det måste emellertid förutsättas att de dispositionsbestämmelser, som meddelas enligt de båda lagarna, stämmer överens. Någon risk att så icke blir fallet föreligger enligt utredningen knappast, med hänsyn till att kommun även skall vara naturvårdsorgan.

I utredningens förslag till regler om naturreservat och naturminne görs intet undantag beträffande mark i allmän ägo. De under domänstyrelsens förvaltning stående domänreservaten föreslås efter genomgång och gallring få formell ställning som nationalparker, naturreservat eller naturminnen.

Det stora flertal remissorgan, som ställt sig positiva i fråga om det föreslagna institutet naturreservat, har i allmänhet godtagit eller lämnat utan erinran den utformning reglerna härom fått i förslaget. Som en stor fördel framhålls att de särskilda föreskrifter, som skall utfärdas beträffande naturreservats vård och förvaltning, kan anpassas med hänsyn till vad i varje särskilt fall är erforderligt.

De invändningar, som framställs beträffande reglernas konstruktion, avser främst krav på en närmare precisering i lagen av rekvisiten för ett områdes avsättande till naturreservat samt arten och omfattningen av de inskränkningar i markägares förfoganderätt som ett beslut därom kan innebära.

Det i utredningens lagtext förekommande rekvisitet »särskilt värdefull landskapsbild» anser Gotlands hembygdsförbund vara alltför opreciserat. Ordet landskapsbild ger enligt förbundet en antydan om att estetiska bedömningar förutsätts komma i förgrunden, vilket kan leda till en återgång till naturskyddsprinciper i äldre tid, då t. ex. kuriositetsvärdet av en företeelse fick alltför stor dominans. Även överlantmätaren i Örebro län kritiserar den föreslagna prononcerade anknytningen till estetiska värderingar som han finner innebära en kraftig skärpning och generalisering i jämförelse med naturskyddslagen. Gotlands hembygdsförbund föreslår ett tilllägg till 6 § i förslaget innebärande att område som är av särskild betydelse för kännedomen om landets odlingshistoria må avsättas till naturreservat. Liknande önskemål hyser Svenska teknologföreningen och Dalarnas naturvårdsförening. Naturvännernas förening i Gävle önskar att även fredningsområden för vissa hotade växt- och djurarter bör kunna av-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 43

sättas till naturreservat. Sveriges ornitologiska förening föreslår att vissa av de områden, som skyddas enligt kungörelsen om skydd för djurlivet på vissa platser, bör kunna omvandlas till naturreservat.

Lantmäteristgrelsen anser det ur såväl praktiska som principiella synpunkter ofrånkomligt att naturreservatsinstitutet blir föremål för närmare reglering i lag genom införande av särskilda rekvisit för institutets tilllämplighet. Styrelsen finner det därjämte ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen angeläget att vid utarbetande av villkor för avsättande av naturreservat en närmare analys företas angående vilka möjligheter som bör öppnas i fråga om olika slag av inskränkningar i den enskildes förfogande över sin mark. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län, överlantmätarna i dessa län och i Uppsala län samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation finner det inte godtagbart att obegränsade befogenheter i ifrågavarande hänseende tillerkänns länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Allmänhetens rätt att beträda ett enligt naturskyddslagen fridlyst område torde uteslutande grunda sig på allemansrätten. Fråga är om ej institutet naturreservat innebär en vidsträcktare rätt för det allmänna och en större inskränkning i markägarnas förfoganderätt över området. Under rubriken »Förvaltningskostnader m. m.» i betänkandet talas om iordningställande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder m. m., gallringar och röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder. Länsstyrelsen förutsätter att befogenhet för det allmänna att vidtaga dessa åtgärder ingår i institutet naturreservat och att meningen ej är att trygga denna rättighet genom separata avtal med markägarna. De åsyftade rättigheterna, vilka närmast är av nyttjanderätts natur, skulle tydligen tillskapas genom själva beslutet om områdets avsättande till naturreservat. I detta beslut finge då å karta tydligt anges vilka områden som finge nyttjas till vägar, parkeringsplatser, uppförande av serviceanordningar m. m. Länsstyrelsen, som finner det erforderligt att naturreservatsinstitutet ges nu åsyftade innebörd, vill framhålla angelägenheten av att detta kommer till ett klarare uttryck i lagtexten.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, i likhet med överlantmätaren i länet, att det särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att krav på kvalificerad utredning och planmässighet införs i lagtexten. Även lantmäteristyrelsen vill som villkor för institutets tillämplighet uppställa krav på planläggning mot bakgrunden av realistisk bedömning.

Överlantmätaren i Blekinge län tar upp frågan om dispensabla byggnadsförbud inom naturreservat.

De hittillsvarande erfarenheterna av det dispensabla byggnadsförbudet enligt strandlagen, där ersättning kan ifrågakomma först i samband med vägrad dispens, tyder på att byggnadsförbud av denna typ i regel icke behöver medföra särskilt stora risker för höga ersättningar. Annorlunda torde det ställa sig om det blir fråga om införande av indispensabla bygg-

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 nadsförbud. Markägaren måste i sådant fall framställa sina totala ersättningskrav på en gång, vilket kan medföra att ersättningskrav väcks som först långt senare eller måhända aldrig skulle ha aktualiserats, om det gällt ett dispensabelt byggnadsförbud. Icke minst då det gäller vidsträckta skyddsområden torde det väl också av andra skäl många gånger komma att te sig mest ändamålsenligt med ett dispensabelt förbud. Den enda möjlighet utredningens lagförslag erbjuder att i naturvårdssyfte få till stånd ett dispensabelt byggnadsförbud är genom tillämpning av 17 och 19 §§. Valet av ett sådant alternativ försvåras emellertid därav att de nämnda paragraferna icke får kombineras med andra slag av skyddsbestämmelser. Så snart behov föreligger av såväl byggnadsförbud som andra skyddsbestämmelser, blir det alltså enligt förslaget nödvändigt att tillgripa ett indispensabelt byggnadsförbud (naturreservat), även om ett dispensabelt förbud vore fullt tillräckligt med hänsyn till syftet. Här synes föreligga en brist i lagförslaget som, om den ej avhjälpes, kommer att avsevärt minska möjligheterna till en ändamålsenlig tillämpning.

Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska teknologföreningen, överlantmätaren i Gotlands län anmärker att en klar gräns mellan naturreservat och förordnanden enligt 17 och 19 §§ förefaller att saknas.

Frågan om vilken myndighet, som skall ha befogenhet att besluta om avsättande av naturreservat, tas upp av några remissorgan. Kammarkollegiet anser det böra noga övervägas huruvida icke denna befogenhet — i vart fall beträffande större reservat — bör tillkomma Kungl. Maj :t. Som motivering härför anförs att avsättandet av dylika reservat ofta kommer att vara en riksplaneringsfråga, att kommunerna kan vara motståndare till saken samt att länsstyrelsens förhandlingsläge kan vara bättre om beslutanderätten ej tillkommer länsstyrelsen. I fråga om domänverkets skogar bör enligt domänstyrelsens mening initiativ och beslut om avsättande ankomma på styrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Styrelsen finner det sannolikt att de flesta av nu befintliga domänreservat kan omföras till nationalparker eller naturreservat, varigenom de tillförsäkras särskilt lagligt skydd. I detta sammanhang framhåller jämväl kammarkollegiet att, därest domänreservaten allmänt ombildas till naturreservat, det bestämmande inflytandet på villkoren härför måste tillkomma domänstyrelsen och att det då kan vara naturligt att låta denna myndighet även formellt besluta om omföring och förvaltningsföreskrifter.

Några remissinstanser uttalar sig för att termen fridlysa bibehålls.

Med hänsyn bl. a. till den vidsträckta användning, som förevarande institut kan antas få, understryker vissa remissinstanser behovet av riktlinjer för de föreskrifter rörande vård och förvaltning in. m. som skall meddelas av länsstyrelsen. Då man måste räkna med risken att föreskrifterna kan komma att divergera på ett omotiverat och förvillande sätt, bör det enligt byggnadsstyrelsens mening närmare undersökas, om icke åtminstone i vissa avseenden enhetliga föreskrifter kan åstadkommas, exem­

Kungl. )Iaj:ts proposition nr 148 år 1964 45

pelvis efter mönster av de för hela riket gemensamma utomplansbestämmelser som numera införts i byggnadslagstiftningen.

Departementschefen. I fråga om de grunder, efter vilka naturreservat bör utväljas, delar jag i stort sett utredningens uppfattning. Härutinnan åsyftas inte någon väsentlig ändring i vad som gäller redan nu beträffande naturminnesområden och naturparker. Lagtexten synes därför kunna avfattas i närmare anslutning till naturskyddslagen än utredningen gjort. I enlighet härmed har förutsättningen för bildande av naturreservat i 7 § angivits vara att området finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan det är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv.

Beträffande bestämmelsens innebörd vill jag särskilt framhålla att begreppet natur även innesluter den kulturpräglade naturen. Som naturreservat bör sålunda kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet. Naturreservat bör också i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot igenskogning. Däremot är bestämmelserna ej avsedda för fall då behovet av skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader. I sådant fall får i stället byggnadsförbud tillgripas på sätt jag kommer att närmare beröra i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att befogenheten att besluta om bildande av naturreservat bör tillkomma länsstyrelsen. Detta bör, liksom nu är fallet beträffande fridlysning av naturminne, gälla oberoende av om marken är i enskild ägo eller tillhör kronan.

I beslut om bildande av naturreservat bör, liksom vid fridlysning enligt naturskyddslagen, anges grunden till avsättandet. För att beslutet skall få rättsligt innehåll måste däri också föreskrivas de inskränkningar i markägares och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla i fortsättningen. Dessa inskränkningar bör givetvis inte få sträcka sig längre än som i varje särskilt fall befinns nödvändigt för att trygga ändamålet med reservatet. Å andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det föreliggande fallet. Länsstyrelsen bör därför inte vara bunden till vissa i lagen bestämda typer av rättsinskränkningar. Som exempel har emellertid i 8 § första stycket framhållits förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

För att reservatinstitutet skall få nödig fasthet och en självständig funktion vid sidan av den partiella kontroll, som kan erhållas genom de särskilda bestämmelserna till skydd för stränderna och landskapsbilden, bör reser­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

vatföreskrifterna i princip vara indispensabla. Emellertid torde omständigheterna ibland komma att vara sådana att vissa slag av åtgärder i och för sig framstår som förenliga med reservatets syfte men anses kräva speciell utformning eller lokalisering. Som exempel må nämnas dikning och anläggning av skogsbilvägar samt uppförande av vissa byggnader för jordbruket och skogsskötseln. Lagen hindrar inte att reservatföreskrift i dylikt fall utformas som ett förbud att handla utan länsstyrelsens tillstånd.

Visar det sig, sedan naturreservat avsatts, att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare inskränkningar i markinnehavarens förfoganderätt erfordras, bör länsstyrelsen kunna meddela härav påkallat beslut. Stadgande härom har intagits i 8 § andra stycket.

Förutom inskränkningar av olika slag i markinnehavares förfoganderätt kommer ofta för förverkligande av syftet med ett reservat att krävas att naturvårdsmyndigheterna vidtar positiva åtgärder inom reservatet såsom anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, tältplatser, badplatser, raststugor och sanitära anordningar eller gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning m. m. Länsstyrelsen har därför i 9 § tillagts befogenhet att, i samband med reservatets avsättande eller senare, förplikta markinnehavaren att tåla sådant intrång. Detsamma gäller där för tillgodoseende av reservatets syfte krävs att allmänheten bereds tillträde till mark där den eljest inte skulle ägt att fritt vistas. Det kan t. ex. tänkas att allmänheten för att kunna utnyttja ett reservat bör tillåtas passera över någon del av en inom reservatet belägen tomt. Omständigheterna kan också vara sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar blir så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla intrånget. Markägarens rätt till ersättning kommer jag att behandla längre fram.

I 10 § har länsstyrelserna bemyndigats att meddela erforderliga föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat. Överträdelse av sådan föreskrift är straffbelagd i 87 §. Bemyndigandet torde bl. a. kunna utnyttjas för att stävja olika sätt att missbruka allemansrätten.

Utöver de föreskrifter som avses i 8—10 §§ behövs för varje naturreservat bestämmelser om den förvaltning och skötsel som skall utövas från det allmännas sida. Befogenhet att meddela sådana bestämmelser torde få tillerkännas länsstyrelserna i administrativ ordning. Vissa riktlinjer för förvaltningen har beslutats av 1963 års riksdag (jfr prop. 1963:71 s. 115). Rörande skötseln torde i mån av behov anvisningar få meddelas av statens naturvårdsnämnd.

Normalt torde naturreservat bildas först efter inventering och planläggning genom naturvårdsmyndigheternas försorg. Att med lagregler binda for­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 47

merna för den utredning, som självklart måste föregå varje avsättande av naturreservat, synes emellertid inte påkallat. I administrativ ordning torde dock böra föreskrivas bl. a. att naturreservat inte får avsättas utan att markägaren blivit hörd och yttrande inhämtats från statens naturvårdsnämnd. Med sin överblick över de aktuella projekten inom skilda landsdelar och över de tillgängliga ekonomiska resurserna är nämnden bäst skickad att sörja för den ofrånkomliga angelägenhetsgraderingen av projekten.

Liksom fridlysning enligt naturskyddslagen skall reservatföreskrifter bli giltiga även mot ny innehavare av fastigheten. Det kan ifrågasättas huruvida inte marks avsättande till naturreservat, liksom en del andra beslut enligt nya lagen, borde antecknas i fastighetsboken eller fastighetsregistret. Denna fråga torde komma att övervägas i samband med den översyn rörande principerna för registrering av myndighets beslut av beskaffenhet att inskränka ägares rätt att förfoga över sin fastighet, som i enlighet med vad tredje lagutskottet anfört i utlåtande över vissa motioner i ämnet år 1960 (L3U 1960: 24) kan förväntas komma till stånd vid blivande revision av jordabalken och av bestämmelserna om fastighetsregister. Upplysning om beslut angående naturminnen kan för närvarande inhämtas ur register som förs hos såväl länsstyrelsen som domänstyrelsen. I fortsättningen bör mera fullständiga register över beslut i naturvårdsärenden föras hos länsstyrelsen. Enligt fjolårets riksdagsbeslut skall riksregister föras genom naturvårdsnämndens försorg. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter rörande registreringen.

11 §•

Paragrafen motsvarar 8 § första stycket naturskyddslagen och 8 § i utredningens förslag.

12 §.

Paragrafen motsvarar 9 och 11 §§ naturskyddslagen samt 9 och 11 §§ i utredningens förslag.

Utredningsförslaget innehåller den nyheten att undantag från meddelade reservatbestämmelser kan medges inte bara för vetenskaplig forskning eller liknande ändamål utan överhuvudtaget då särskilda skäl föranleder därtill. Från bestämmelserna för ett naturreservat med väsentligen social funktion bör enligt utredningen undantag kunna göras exempelvis till förmån för idrottstävlingar, scoutläger, folkfester eller dylikt.

Några remissinstanser finner upphävningsvillkoren i 9 § i utredningsförslaget alltför lösliga. Sålunda anmärker skogsstyrelsen att naturreservat i tätorternas närhet riskerar att alltför lätt bli föremål för jämkning eller upphävande till förmån för de företag av större allmän eller enskild nytta, som inom sådana områden alltid kommer att tränga på. Drätselkammaren i Bollnäs understryker, att undantagsbestämmelserna inte får

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

tillämpas i sådan utsträckning att naturvården kommer i underläge, och efterlyser ekonomiska resurser för att rädda naturvårdsobjekten även från mera lönsamma exploateringar. Skogssällskapet vänder sig mot att enligt utredningsförslaget beslut om avsättande av naturreservat får upphävas eller jämkas, om reservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta. Denna möjlighet minskar enligt sällskapets mening respekten för reservatinstitutet och bör utgå. Länsarkitekten i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund hävdar att företag av enskild nytta inte bör kunna motivera att reservatbestämmelser upphävs. Gotlands hembygdsförbund anser, att lagtexten bör ge klarare ledning för de mycket svåra avvägningar det här kan bli fråga om, och framhåller att det ligger i sakens natur att reservat måste skyddas just mot de hot som expropriation och allmänna eller enskilda företags krav pa marken innebär. Eftersom de oexploaterade naturområdena i de stora tillväxtområdena i landet redan i dag är begränsade till yta och antal bör, anser Föreningen för samhällsplanering, naturreservaten garanteras ett säkrare skydd än förslaget innebär. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner distinktionen mellan de fall då länsstyrelsen »skall» respektive »må» upphäva eller jämka beslut om naturreservat vara oklar. Då reservat tillkommit genom expropriation eller genom att Kungl. Maj:t efter besvär meddelat avsättningsbeslut, bör det enligt kammarkollegiet ej komma i fråga att tillerkänna länsstyrelse befogenhet att upphäva reservatet. Svenska vattenkraftföreningen hemställer att bland bestämmelserna införs en föreskrift som jämställer rätt meddelad enligt vattenlagen med rätt förvärvad genom expropriation. I vad avser 11 § i utredningsförslaget framhåller överlantmätaren i Örebro län att den utredning, som erfordras för att avsätta naturreservat och utforma reservatbestämmelser, i princip bör bekostas av det allmänna. Detta synes överlantmätaren böra gälla även i fråga om den kompletterande utredning som kan erfordras då fråga uppkommer om senare modifikationer på grund av företagsintressen eller andra förhållanden som icke beaktats eller kunnat förutses vid den första utredningen. Överlantmätaren finner därför att ifrågavarande bestämmelse bör begränsas till ett åläggande för företaget att lämna önskade uppgifter och bistånd i övrigt vid utredningen, där det kan ske utan särskilda kostnader. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om inte förevarande bestämmelser bör uppmjukas i vad angår företag vilka igångsatts före avsättandet av reservatet.

Departementschefen. För att institutet naturreservat skall få åsyftat värde från naturvårdssynpunkt kan det givetvis inte vara tillåtet att utan vidare upphäva eller jämka reservatbestämmelser till förmån för exploateringsföretag eller andra motstående intressen. Det ligger tvärtom i sakens natur att sådana eftergifter måste ske med synnerlig återhållsamhet. Då

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196i 49

det knappast är möjligt att på ett uttömmande och i övrigt tillfredsställande sätt i lagtext ange de olika fall där eftergift kan vara motiverad, har i 12 § första stycket helt allmänt föreskrivits att beslut enligt 7—10 §§ må helt eller delvis upphävas endast om därtill finns synnerliga skäl samt att undantag från meddelade reservatföreskrifter må medgivas i särskilda fall. Innan länsstyrelse fattar dylikt beslut av någon vikt, bör dock statens naturvårdsnämnd höras. Härigenom torde erforderlig garanti vinnas för att naturvårdsintresset inte blir åsidosatt.

Om i fall som avses i 12 § första stycket särskild undersökning av reservatet eller del därav erfordras från vetenskaplig synpunkt eller om särskilda åtgärder bör vidtas för att motverka skada, synes det rimligt att sökanden liksom i motsvarande fall enligt naturskyddslagen skall kunna åläggas att bekosta dylik undersökning eller åtgärd. Stadgande härom har upptagits i 12 § andra stycket. Någon ändring i materiellt hänseende i jämförelse med utredningsförslaget åsyftas inte. Självfallet bör den undersökning eller åtgärd varom är fråga företas så skyndsamt som möjligt. Att tynga lagtexten med påpekande härom anser jag överflödigt.

Naturminnen

13 §.

Paragrafen motsvarar 5 § naturskyddslagen samt 12 och 13 §§ i utredningens förslag.

Reglerna om naturminne har, framhåller utredningen, givits en konstruktion som nära överensstämmer med skyddet av fast fornlämning enligt 3 § lagen om fornminnen. Utredningen betonar att naturminne skall omfatta även det för naturföremålet erforderliga skyddsområdet och alltså formellt få karaktären av ett områdesskydd. Trots detta är det enligt utredningen i regel en väsentligt annan utgångspunkt för skyddsåtgärden vid bildande av naturminne än vid bildande av naturreservat. Gränsen mellan naturreservat och naturminne kan dock aldrig göras helt skarp. Om ett större antal värdefulla naturföremål ligger i närheten av varandra torde det, yttrar utredningen, ofta vara praktiskt att innesluta dem i ett naturreservat. Utredningen framhåller att det finns tusentals fridlysta naturföremål i landet, vilka delvis är mycket heterogena och har skiftande värde, och att i framtiden naturminnen bör avsättas med större urskillning.

Departementschefen. Bestämmelserna om naturminne har i departementsförslaget —- utan att därmed åsyftats någon saklig avvikelse från utredningsförslaget — avfattats i närmare anslutning till motsvarande bestämmelser i naturskyddslagen och fornminneslagen. Även ett naturföremåls egenart kan givetvis kvalificera detta att bli naturminne. Att, såsom skett i naturskyddslagen, framhäva detta i lagtexten skulle emellertid kunna leda

50 Kangl. Maj:ts proposition nr l'i8 år 1961

till överbetoning av rena kuriositetssynpunkter. Såsom utredningen anmärkt krävs i fortsättningen större urskillning vid fridlysning av naturminnen.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ naturskyddslagen och 14—16 §§ i utredningens förslag.

Beträffande frågan om skydd för växtarter genom införande av förbud mot kommersiell blomplockning anför utredningen.

Utredningen finner det vara bestyrkt att ett dylikt skyddsbehov föreligger. De missförhållanden som framkommit i detta sammanhang är emellertid lokalt begränsade till vissa tätortsregioner i södra och mellersta delarna av landet samt till vissa områden längs riksvägarna. Det måste betraktas som ett klart missbruk av allemansrätten att vissa marker, som nu sker, plundras på liljekonvaljer, blåsippor, gullvivor och andra vårblommor. För att hindra dylik skövling föreslår utredningen att Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga att meddela förbud att inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den växer vilt eller del av sådan växt.

Av remissinstanserna uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att den kommersiella blomplockningen utgör det största hotet mot vissa växtarter. Ju mera allmänheten i rekreationssyfte söker sig ut i markerna desto mera utgör emellertid också den blomplockning, som därvid sker, en fara för utarmning av floran. För fridlysning av en för landskapet karakteristisk eller dekorativ växtart bör det därför enligt länsstyrelsens mening vara tillräckligt att växtarten är i fara att försvinna som ett väsentligt inslag i landskapsbilden. Blekinge läns avdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler anser att möjlighet bör finnas att hindra även blomplockning för husbehov, oaktat påtagbar fara för utrotning av de begärliga arterna i och för sig icke föreligger. Föreningen har den erfarenheten att större skada uppkommer i tätorternas omgivningar av sådan blomplockning än av plockning för försäljning.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län blir ett förbud mot kommersiell blomplockning ineffektivt, om det icke kompletteras med ett försälj ningsförbud inom de största och därför i förevarande avseende viktigare tätorterna, önskemål om försälj ningsförbud framförs även av bl. a. naturskyddsråden i Östergötlands och Västernorrlands lån, överlantmätaren i Västernorrlands län och hushållningssällskapet i Östergötlands län. Hushållningssällskapet påpekar även att den på en del håll alltför vanliga brytningen av sälgkvistar är särskilt skadlig, då den berövar de för fröodlingen nödvändiga pollinerande insekterna deras tidigaste möjligheter till pollensamlande. Av sistnämnda skäl framhåller Sveriges fröodlareförbund att såväl blomplockning för

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 51

avsalu som försäljande av blommande salix- och hasselkvistar borde utövas endast av auktoriserade försäljare. Svenska fjällklubben ifrågasätter förbud mot plockning av blombuketter omfattande flera än exempelvis 10 eller 25 exemplar.

Departementschefen. Enligt min mening bör möjlighet finnas att inom de utsatta regionerna hindra att växtart utsätts för plundring vare sig det sker för avsalu eller inte. En annan sak är att de enskilda förbuden kan, där så anses tillräckligt, begränsas till kommersiell plockning av blommor, kvistar och dylikt. Jag är inte för närvarande beredd att förorda att möjlighet öppnas att meddela försälj ningsförbud. Det bör beaktas att växter kan transporteras till försäljningsstället från en landsdel där arten inte behöver skydd eller från utlandet.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 och 16 §§ Paragraferna motsvarar 1 § strandlagen och 17 § i utredningens förslag. Utredningen erinrar om att grunden för det strandskydd, som upprätthålls i strandlagen, ligger i allemansrätten. Mark kan ej göras tillgänglig för allmänheten genom strandskyddsåtgärder, om den inte förut är tillgänglig på allemansrättslig grund. Till utredningen har från skilda håll framförts önskemål om utvidgning av strandkontrollen i olika avseenden. Sålunda har bl. a. föreslagits att begreppet byggnad i strandlagen måtte ges samma vidsträckta innebörd som nybyggnad i den allmänna byggnadslagstiftningen, att strandkontrollen utsträcks till bad- och båtbryggor, småbåtshamnar, enskilda vägar, schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga åtgärder, permanenta campingläger, obebyggda tomter och marks ianspråktagande såsom tomt samt att det i lagen angivna största avståndet från strandlinjen utsträcks till mer än 300 meter. Härom anför utredningen bl. a. följande. Det särskilda strandskyddet är avsett att få en vidsträckt användning längs rikets kuster och insjöstränder. Det bör därför ha en så enkel och lätthanterlig konstruktion som möjligt. För den praktiska tillämpningen är detta av stor vikt. Det är också viktigt att allmänheten väl känner strandskyddets innebörd och verkningar och även respekterar dessa såsom överensstämmande med en allmän rättsuppfattning. Av dessa och andra skäl är det angeläget att strandkontrollen inte görs mera ingripande än som är nödvändigt med hänsyn till dess huvudsyfte att hindra att allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv äventyras. Om man eftersträvar ett mera definitivt och genomgripande skydd skall man bilda naturreservat. I detta institut kan reservatbestämmelserna anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Vidare erinrar utredningen om att de vidgade möjligheter till kontroll av arbetsföretag som föreslagits även kan tillämpas inom strandområden.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1061

Då huvudsyftet med strandskyddet i allt väsentligt nås genom den omfattning bebyggelsekontrollen nu har, yttrar utredningen vidare, kan det inte vara nödvändigt att därutöver kontrollera alla de ombyggnads- och ändringsarbeten som en byggnad kan behöva underkastas och som regleras i den allmänna byggnadslagstiftningen. Det legitima behov som kan finnas av en närmare reglering av bebyggelse inom strandskyddsområde kan tillgodoses genom utomplansbestämmelser.

Vad angår båtbryggor, kajer och hamnar utförs enligt utredningen flertalet större dylika anläggningar för att tillgodose behov av sådan betydelse att fritidsintresset i princip bör vika. Huvudparten av de mindre bad- och båtbryggor, som anläggs för närvarande, torde enligt utredningens uppfattning knappast medföra en sådan inskränkning i allmänhetens friluftsliv att de bör hindras eller kontrolleras på nu ifrågavarande sätt. Förbud mot trädfällning kan enligt utredningens mening inte motiveras av strandkontrollens syfte. Ej heller anser utredningen tillräckliga skäl föreligga att genom strandkontrollen införa en särskild reglering av schaktning, fyllning och därmed jämförliga åtgärder utöver den som utredningen i annat sammanhang föreslår för täktverksamheten.

Frågan om reglering av permanenta campingläger bör enligt utredningens mening inte lösas inom naturvårdslagens ram. Beträffande riktlinjerna för en framtida lösning anför utredningen.

Enligt utredningens mening har anläggningar av här ifrågavarande slag så stor betydelse för friluftslivet att onödiga hinder för deras tillkomst icke bör resas. I större delen av landet föreligger för närvarande ej något påtagligt behov att slå vakt om allemansrättens utövning genom införande av lokaliseringskontroll i fråga om anläggningar av detta slag. Med hänsyn till det anförda synes det för närvarande knappast finnas anledning att införa en generell tillståndsplikt beträffande sådana anläggningar. Däremot bör enligt utredningens mening länsstyrelsen ges möjlighet alt genom särskilt förordnande införa tillståndstvång för anläggningar inom områden som är särskilt känsliga ur ifrågavarande synpunkt. Lokaliseringskontrollen bör i första hand avse att anläggning erhåller sådant läge att den ej väsentligt försvårar allmänhetens tillträde till friluftsområden. Vid tillståndsprövningen synes viss hänsyn även kunna tas till sanitära förhållanden, trafiksäkerhetssynpunkter m. m. Som villkor för tillstånd bör länsstyrelsen meddela de föreskrifter om anläggningens läge och utsträckning som finns påkallade. Det synes även kunna övervägas att ge länsstyrelsen befogenhet att, då skäl därtill föreligger, i samband med tillstånd till anläggning fastställa en högsta, med hänsyn till kostnaderna för dess iordningställande och skötsel skälig avgift, som ägaren må utta av den som vill begagna sig av anläggningen.

Med hänsyftning på önskemålen att strandkontrollen skall omfatta obebyggda tomter konstaterar utredningen att sådana är underkastade samma kontroll som annan obebyggd mark inom strandskyddsområde och att allemansrätten utsläcks först om tomten tas i anspråk för sitt ändamål. Ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 53

redningen tillfogar att det med hänsyn till fastighetsbildningslagstiftningens krav är uteslutet att nya tomter bildas för bebyggelse inom strandskyddsområde utan att dispens från där rådande byggnadsförbud kan utverkas. Vad som anförts om önskvärdheten att inom strandskyddat område reglera inte bara själva bebyggelsen utan även marks ianspråktagande som tomt anser utredningen beaktansvärt i och för sig men tilllägger.

Med strandkontrollens nuvarande innebörd kan allemansrätten onekligen utplånas på angivet sätt utan att åtgärden i allmänhet kan förhindras. Detsamma är för övrigt förhållandet med en rad andra markanvändningsåtgärder. Även om olika sätt att utsläcka allemansrätten kan te sig verksamma i enstaka fall, har de knappast någon nämnvärd betydelse totalt sett. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att upprätthålla eu så lättillgänglig och enkel strandkontroll som möjligt avstår utredningen från att föreslå någon utvidgning av densamma i här avsett eller liknande hänseende.

Beträffande enskilda vägar hänvisar utredningen till den föreslagna kontrollen av arbetsföretag. De skäl som anförts för en utökning av strandskyddsområdes nuvarande maximibredd om 300 meter finner utredningen inte övertygande.

Utredningen finner starka principiella skäl föreligga för att även i framtiden från strandskyddet undanta område som ingår i fastställd generalplan och detaljplan enligt byggnadslagen. Vad särskilt gäller byggnadsplan erinrar utredningen om att i byggnadsplan allmänna platser i princip inte skall utläggas i större utsträckning än som är betingat av planområdets eget behov och att därav indirekt följer att markreservat för invånarna i ett större område eller för allmänheten som regel icke skall avsättas genom byggnadsplan. Med hänsyn till den långt framskridna avvecklingen av avstyckningsplaneinstitutet har detta icke medtagits bland de i utredningens lagförslag undantagna plantyperna. Någon ändring i gällande ordning beträffande sambandet mellan strandkontroll och fastighetsbildning finner utredningen ej anledning föreslå.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse, som erfordras för försvaret, jordbruket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln, anmärker utredningen att bostadshus, som uppförts med stöd av bestämmelsen, ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål. För att förebygga dylikt missbruk föreslår utredningen att undantagsbestämmelsen inte skall avse bostadsbyggnad.

Flertalet remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att bibehålla de nuvarande strandskyddsreglerna i huvudsak oförändrade.

En sammanslagning av 17 och 19 §§ i förslaget förordas av bl. a. länsarkitekten i Uppsala län, Uppsala läns naturvårdsförbund, överlantmätaren i

54 Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år i96k

Gotlands lön, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska teknologföreningen och bgggnadsstgrelsen. Teknologföreningen anser att bl. a. utredningens målsättning att samordna den sociala och den kulturella naturvården talar för en dylik sammanslagning. Byggnadsstgrelsen anför följande motivering för sin ståndpunkt.

En skillnad mellan skyddsformerna i 17 och 19 §§ hänför sig till ändamålet. En annan skillnad ligger däri att strandskyddet endast kan avse områden av högst 300 meters bredd från strandlinjen. Den förstnämnda skillnaden torde sakna större praktisk betydelse. Den andra kan bli illusorisk därför att man på grund av den gemensamma ersättningsregeln kan utnyttja landskapsskyddet — vars områdesbestämning icke binds av några i lagstiftningen angivna mått -— i stället för strandskyddet. Man kan också förfara så att man lägger strandskyddsförbud enligt lagförslagets 17 § över ett strandområde och omedelbart innanför detta fortsätter med ett landskapsskyddsförbud enligt 19 §. Det borde därför vara möjligt att strandskyddet, utan angiven begränsning av förbudsområdena, och landskapsskyddet sammanförs i ett lagrum.

För generell tillståndsplikt för bebyggelse vid stränder uttalar sig länsarkitekten i Uppsala län och Södra Älvsborgs läns naturvårdsförbund. Att vid strandkontrollen skall kunna beaktas även andra naturvårdssynpunkter än hänsynen till friluftslivets behov förordas av åtskilliga remissinstanser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner, liksom länsarkitekten i länet, angeläget att bestämmelsen kompletteras så att vid lokalisering av strandbebyggelsen även får tas hänsyn till naturen och landskapsbilden. Införande av möjlighet till kontroll av den yttre utformningen av bebyggelse inom strandskyddsområde föreslås av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län. I samma syfte förordar länsstyrelsen i Kopparbergs län att bestämmelserna kompletteras med föreskrift att, då utomplansbestämmelser inte finns, ansökan om dispens skall åtföljas av ritningar och andra handlingar som möjliggör bedömning av byggnadsföretagets utformning. Bland åtgärder, som i övrigt föreslås för att tillgodose nämnda syfte, är införande av byggnadslovs- eller anmälningsskyldighet och vidgade möjligheter att meddela utomplansbestämmelser.

För en samordning av nybyggnadsbegreppet med vad som i byggnadslagstiftningen anges såsom hörande till nybyggnad uttalar sig länsarkitekterna i Jämtlands och Örebro län. Den senare framhåller att de föreslagna bestämmelserna inte synes hindra att en tillfällig sovhytt av kolonistugekaraktär utbyggs till fritidshus med mångfalt större planyta -— vilket förekommit på några värdefulla stränder i länet — och tillägger.

Jämlikt 75 § byggnadsstadgan är till nybyggnad hänförligt ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad. Enligt bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan kan emellertid en- eller tvåfamilj sbyggnader ändras till sitt inre i ganska stor omfattning utan att byggnadslov erfordras. En sammankoppling av

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 55

nybyggnadsbegreppet synes därför kunna ske med byggnadsstadgans tolkning av detsamma. En dylik samordning skulle enligt länsarkitektkontorets mening innebära en värdefull enhetlighet och samtidigt medföra en viss frihet för mindre ombyggnader av sommarstugor. överlantmätaren i Blekinge län anser det ur flera synpunkter olämpligt att outnyttjade byggnadsdispenser kvarstår under obegränsad tid och ifrågasätter med hänsyn därtill om inte giltigheten av sådan dispens borde tidsbegränsas. Önskemål om förnyad prövning av frågan om lokalisering av bad- och båtbryggor och liknande anläggningar framförs av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Den senare anför. I detta län, där tillgången på lämpliga badstränder för allmänheten är starkt begränsad, är det angeläget att för bad lämpliga stränder hålls fria från bad- och båtbryggor samt enskilda kaj- och hamnanläggningar som ej prövas erforderliga för ortens näringar eller friluftslivet. Det har under de sista åren framträtt en klar tendens att ägare till strandområden, i syfte att ekonomiskt utnyttja dessa, medelst servituts- eller nyttjanderättsavtal upplåter strandområde till sommarstugeägare för anläggande av badeller båtbrygga. Tillkomsten på ett strandområde av flera sådana bryggor med vid desamma förankrade båtar kan betänkligt reducera allmänhetens möjligheter att utnyttja området. Ju mera trängseln på badstränderna på fastlandet ökar kommer allmänheten och framför allt ägarna av fritidsstugor att skaffa sig båt för att komma ut till orörda öar och holmar. Detta kommer att medföra ökad efterfrågan på båtbryggor. Länsstyrelsen vill särskilt betona att länsstyrelsens avsikt med förslaget om inordnandet av bryggor och dylikt under strandlagen icke är att hindra deras tillkomst utan endast att få kontroll över lokaliseringen. Ju mera båtbeståndet ökar desto angelägnare blir det att bryggor och kajer anläggs gemensamt för hela områdets behov. Även när det gäller spörsmålet om kontroll av permanenta campingläger hävdar samma länsstyrelse en från utredningsförslaget avvikande ståndpunkt. Länsstyrelsen yttrar att det i vad avser förhållandena inom länet inte råder någon tvekan om att permanenta campingläger å strandområden utgör ett hot mot allemansrätten. Inom länet har påträffats flera campingplatser som anlagts på strandområde så att allmänheten utestängs från detsamma. Länsstyrelsen hävdar att behov finns av reglerande bestämmelser på detta område och anser det önskvärt att sådana inflyter i naturvårdslagen. Länsarkitekten i länet understryker att frågan är av ytterst brådskande natur. I vad gäller byggande av vägar anser länsstyrelsen i Kopparbergs län mycket starka skäl böra krävas för att vägar skall tå dras tram invid stränder som har betydelse för allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv och föreslår att samråd skall ske med länsstyrelsen i dylika fall. Liknande åsikt har regionplanechefen för Göteborgsregionen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hävdar däremot att nuvarande handläggningsbestämmelser

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

erbjuder tillräckliga garantier för att naturvårdsintressena beaktas vid utförande av vägföretag. Att strandskyddet bör omfatta jämväl kontroll av schaktning, fyllning och liknande förordas av naturskyddsrådet i Kalmar län. Utvidgning av strandkontrollen till att avse jämväl marks ianspråktagande såsom tomt föreslås av länsstyrelserna i Kronobergs och Östergötlands län, överlantmätarna i Östergötlands och Blekinge län samt länsarkitekten i Kronobergs län. I några fall förordas därvid även kontroll över arrendeupplåtelser inom strandskyddsområde. Förstnämnda länsstyrelse, som märkt en tendens att genom arrendeavtal åtkomma den åtrådda markremsan mellan tomtplatsen och stranden, framhåller att några vidlyftigare anordningar på denna markremsa inte torde erfordras för att utsläcka allemansrätten därstädes. Länsstyrelsen befarar därför att ansträngningarna att bereda allmänheten tillgång till bad och friluftsliv lätt kan bli förgäves i alltför många fall, när insikten om hur lagstiftningen kan kringgås blir mera utbredd. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att, då dispens lämnas för viss bebyggelse, detta ofta beror på att tomten givits en sådan utformning att strandskyddsintressen likväl kan anses bli tillräckligt tillgodosedda. Därest dispenssökanden har möjlighet att utsträcka tomten mot stranden utöver vad som anges i ansökan torde länsstyrelserna i många fall ej anse sig kunna medge dispens, trots att dispens mycket väl kunnat lämnas om tomtmarkens omfattning kunnat bestämmas i samband med tillstånd. Även hovrätten för Västra Sverige anser det föga tillfredsställande, att syftet med strandlagen skall kunna kringgås genom att strandskyddat område tas i anspråk såsom tomt, och ifrågasätter om inte allmänheten, där t. ex. en länge använd gångväg avspärrats på detta sätt, åtminstone borde kunna utverka föreläggande för markägaren att anordna genomgång i stängsel som uppförts omkiung det ianspråktagna området. Med hänvisning till de i Halland förekommande flacka kusterna med ofta mycket breda dynområden, som intensivt utnyttjas för badliv, hävdar länsstyrelsen i Hallands län att man behöver kunna skydda ett bredare strandområde än vad strandlagen medger, önskemål om större maximibredd för strandskyddet än 300 meter framförs även av stadsfullmäktige i Halmstad och Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län. Enligt utredningens förslag skall strandskyddet, i olikhet mot vad som gäller enligt strandlagen, även omfatta område inom avstyckningsplan. Lämpligheten härav ifrågasätts av överlantmätarna i Jönköpings, Västmanlands och Gotlands län. Den sistnämnde uttalar tvekan om riktigheten av utredningens uttalande att avstyckningsplanerna efterhand upphävs och ersätts med mera tidsenliga detaljplaner samt framhåller att åtminstone sådana avstyckningsplaner, som helt eller till väsentlig del är exploaterade, inte inom överskådlig tid torde komma att ersättas med andra planer. Undantagsbestämmelsen avseende viss för jordbruket med flera ändamål

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196t 57

erforderlig bebyggelse diskuteras av några remissinstanser. Uppsala läns naturvårdsförbund anser det otillfredsställande att sådan bebyggelse skall vara undandragen kontroll. I en av Samfundet för hembygdsvård överlämnad skrivelse från Aktiebolaget Iggesunds Bruk påtalas förekommande missbruk av det för skogsskötseln medgivna undantaget och ifrågasätts om detta undantag är motiverat. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner undantaget för bebyggelse, som erfordras för den allmänna samfärdseln, synnerligen vittgående. Förslaget att undantagsbestämmelsen ej skall gälla bostadsbyggnad inom strandområde hälsas med tillfredsställelse av överlantmätaren i Kristianstads län, som framhåller att fall förekommit av olämplig sådan bebyggelse som med nuvarande bestämmelser ej kunnat hindras. Ä andra sidan anser Sveriges lantbruksförbund utsträckningen av strandkontrollen till att avse även bostadsbyggnad för jordbrukets och skogsbrukets behov icke vara motiverad, enär missbruk av nuvarande byggnadsmöjlighet i syfte att tillgodose fritidsändamål inte förekommit i den omfattning att de lojala näringsidkarna skall behöva åläggas inskränkning. Ej heller Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att bärande skäl framförts för ifrågavarande skärpning, överlantmätaren i Jämtlands län yttrar att det torde kunna förväntas att i tillämpningen tillstånd i regel kommer att ges till uppförande av bostadsbyggnad av förevarande slag som ej utan olägenhet kan placeras utanför strandskyddsområde. Att från förbudet undantas även bebyggelse som erfordras för renskötseln eller eljest för samernas behov påyrkas av Samernas riksförbund.

Departementschefen. Strandområden kan enligt utredningens lagförslag skyddas på olika sätt. Det mest omfattande och slutgiltiga skyddet ernås, om området avsätts till naturreservat. För att landets för bad- och friluftsliv värdefulla stränder skall hållas öppna för allmänheten krävs emellertid merendels inte annat skydd än den från strandlagen hämtade bebyggelsekontroll som regleras i förevarande paragrafer. Om skydd behövs endast för att hindra förfulning av strandlandskapet, kan kontroll av bebyggelse och andra arbetsföretag anordnas enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte strandregleringen borde innefatta möjligheter att beakta även estetiska synpunkter eller rentav sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna till ett enda institut. Behovet av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid gällande med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen, som strandregleringen tillvunnit sig, torde inte heller utan vidare kunna väntas tillkomma ett nytt rättsinstitut med en mera heterogen målsättning. Om ett strandskyddat område bjuder på eu landskapsbild som anses böra skyddas, får de härför avsedda bestämmelserna tillämpas jämsides med

58 Kungl. Mcij:ts proposition nr 148 år 1964

strandkontrollen. Ibland kan reservatbildning framstå som den lämpligaste lösningen i sådana fall.

I likhet med utredningen bär jag funnit att naturvårdslagens särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet vid stränderna huvudsakligen bör utformas i anslutning till 1 § strandlagen. I enlighet härmed stadgas i 15 § första stycket i departementsförslaget att länsstyrelse — för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag — äger förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. I andra stycket föreskrivs att strandskyddsområde får sträcka sig högst 300 meter från strandlinjen. Att, på sätt förordats av några remissorgan, tillåta en större utsträckning synes knappast motiverat av strandskyddets syfte att bevara allemansrätten invid stranden. Slutligen stadgas i tredje stycket att strandskyddsområde inte skall omfatta område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Liksom utredningen har jag inte funnit erforderligt att vidare uppta godkänd avstyckningsplan bland de nämnda plantyperna. Härigenom vinns också överensstämmelse med 19 § första stycket.

Strandskyddsförordnandets innebörd kommer till uttryck i 16 §. Enligt första stycket erfordras länsstyrelsens tillstånd för att inom området uppföra helt ny byggnad, ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen nytt ändamål samt utföra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Några remissorgan har önskat en utvidgning av nybyggnadsbegreppet till att omfatta till-, på- eller ombyggnad oavsett ändamålet därmed. Strandlagens syfte torde dock knappast motivera en sådan reform. Det har också ifrågasatts om inte länsstyrelsens tillstånd borde ha tidsbegränsad giltighet. Härom vill jag endast framhålla att länsstyrelse, som finner anledning därtill, torde vara oförhindrad att meddela tillstånd som enligt sitt innehåll förfaller om det inte utnyttjas inom viss tid.

Såsom anmärkts under remissbehandlingen kan allmänhetens tillträde till stränderna försvåras även av andra anläggningar än bebyggelse. Genom hägnader, trädgårdsanläggningar, sittplatser eller dylikt kan marken mellan en befintlig tomtplats och en närbelägen sjö under vissa förutsättningar bibringas karaktären av tomt och därigenom uteslutas från allemansrätten. Tendenser att på detta sätt kringgå strandlagen tycks förmärkas på sina håll. I andra fall kan sådana anläggningar som bryggor, permanenta campingläger o. s. v. innebära faktiska hinder för allmänhetens rörelsefrihet. Olägenheter av denna art rapporteras särskilt från västkusten.

Det har synts mig angeläget att i förevarande sammanhang söka i görlig män avhjälpa de nu berörda missförhållandena. Fördenskull innehåller 16 § första stycket åläggande för länsstyrelserna att i samband med byggnadstillstånd bestämma i vilken utsträckning mark må tas i anspråk som tomt för byggnaden. Vidare öppnas i 16 § andra stycket möjlighet för den, som

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196'i 59

i annat fall vill inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark eller vatten inom området, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas, på annat sätt hindras eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Om han inte begagnar sig av den möjligheten men ändå utför anläggningen, riskerar han bli tvungen att på egen bekostnad ta bort anläggningen. I dylikt fall har nämligen länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna befogenhet att, om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, vid vite förelägga ägaren att vidta erforderliga återställningsåtgärder. Med dessa bestämmelser har åsyftats att — utan den onödiga byråkratisering som ett tillståndstvång skulle kunna innebära i fråga om smärre anläggningar -— skapa möjligheter att ingripa mot mera allvarliga företeelser.

Liksom utredningen anser jag att det friluftsintresse, som bevakas av strandskyddsreglerna, i princip alltjämt bör vika för anläggningar som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna samfärdseln. Till dessa intressen bör också renskötseln räknas. Av de skäl utredningen anfört bör undantag dock ej gälla för anläggning som tillgodoser bostadsändamål. Som sådan anläggning får i detta sammanhang betraktas varje byggnad som är ämnad att varaktigt eller tillfälligt härbärgera människor, sålunda även t. ex. baracker för skogsarbetare. Vad angår undantaget för den allmänna samfärdseln vill jag understryka att allt vägbyggande bör ske under största hänsynstagande till naturvårdens krav. Jag förutsätter emellertid att detta skall kunna ernås genom förtroendefullt samarbete mellan de olika berörda myndigheterna. I vissa fall kan vägföretag kontrolleras enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden.

17 §.

Paragrafen motsvarar 2 § strandlagen och 18 § i utredningsförslaget.

Utredningen anser att en regel till säkerställandet av fri passage skulle fylla en viktig uppgift inte bara, som hittills, på strandskyddsområdena utan också på andra platser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet. Dess lagförslag är avfattat i enlighet härmed.

I flertalet av de få remissyttranden, vari reglerna om stängselgenombrott särskilt berörs, tillstyrks den föreslagna utvidgningen av tilllämpliglietsområdet. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget för länets del kommer att få stor betydelse för tillträde till grönområden eller inhägnade campingplatser där strandlagsbestämmelser inte gäller. Hovrätten för Västra Sverige anför att det utan tvivel finns behov av alt kunna säkerställa färdselrätten exempelvis i närheten av en vacker utsikt eller en märklig naturformation ulan att behöva tillgripa utvägen att bilda naturreservat. Positiva uttalanden görs vidare av bl. a. Svenska natur­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år

skyddsföreningen, överlantmätarna i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Jönköpings och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Östergötlands län.

En negativ ståndpunkt till den föreslagna utvidgningen intas av kammarkollegiet och överlantmätaren i Västmanlands län samt av Sveriges lantbruksförbund som anför.

Markägaren har icke annan möjlighet till ett berättigat skydd än att uppföra oöverkomliga stängsel och dylikt. Om man tar med i beräkningen vilken oerhörd kostnad detta medför, torde det vara uppenbart att inhägnad endast sker i nödfall. Skadan av allemansrättslig invasion är i dessa fall av den omfattningen, att den tvingar jordägaren till den investering som uppförandet av kilometerlånga stängsel medför. Det är obegripligt att en på ansvarskänsla grundad åtgärd skall kunna motverkas för att allmänheten gratis skall få förslita annans mark. Under alla förhållanden bör den föreslagna regeln om föreläggande att bortta stängsel uppmjukas. Föreläggande bör icke kunna meddelas annat än om det visas att invasionsfara icke föreligger. Eftersom föreläggandet meddelas för att tillgodose ett samhällets behov, bör bevisbördan ligga på det allmänna.

Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län gör gällande, att besökare sällan stänger en grind efter sig, och finner det obilligt att kräva att markägare skall hålla grind, så länge man inte kan tillförsäkra honom ersättning för skada och olägenhet av lössläppta djur. Liknande synpunkter framförs av Gotlands hembygdsförbund samt lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Hallands län.

Svenska naturskyddsföreningen anser att föreläggande om borttagande av stängsel bör kunna meddelas redan om det är uppenbart att stängslet väsentligen tjänar syftet att utestänga allmänheten. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att bestämmelserna ges en sådan utformning att åtgärder även kan vidtas gentemot skyltar med texten »Tillträde förbjudet» eller liknande, enär sådana enligt länsstyrelsens uppfattning i praktiken kan innebära avsevärt hinder för allmänhetens tillträde och därjämte skapa onödig irritation.

Departementschefen. Strandlagens regel om möjlighet att bereda fri passage har utnyttjats löga men har säkerligen en viss förebyggande verkan. I likhet med utredningen anser jag det motiverat att en motsvarande möjlighet iniörs beträffande alla områden av väsentlig betydelse för friluftslivet, vare sig de är belägna inom strandskyddsområde eller inte. De av vissa remissorgan uttalade farhågorna för att en sådan utvidgning av regelns tillämpningsområde skulle medföra olägenheter av betydenhet för jordbruket synes överdrivna. En uttrycklig förutsättning för regelns tillämpning är ju att fråga är om mark där allmänheten har rätt att fritt vistas. Därigenom utesluts bland annat ägor som kan skadas av att man tar väg över dem. Där det förutses att en grind skulle medföra invasion av besökande

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 61

till skada för de inhägnade ägorna, får förevarande paragraf således inte tillämpas. Här kan i stället övervägas att bilda naturreservat. Ej heller i övrigt finner jag tillräckliga skäl att med anledning av remissvaren trångå utredningens förslag beträffande denna paragraf. Vad särskilt angår den påtalade risken för att betande djur skall komma lösa må erinras om att genomgången kan utföras i form av en stätta eller dylikt. -—• Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf kan vite utsättas jämlikt 39 § andra stycket.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser med syfte att skona landskapet från olyckliga förändringar av topografin och störande inslag i form av bebyggelse, andra arbetsföretag eller reklamanordningar. Först behandlas en grupp av arbetsföretag som på grund av sina genomsnittligt sett allvarliga verkningar föreslås bli underkastad allmänt tillståndstvång, nämligen täktverksamheten (18 §). Därefter öppnas möjlighet att införa lokalt tillståndstvång beträffande övriga slag av arbetsföretag (19 §). Härjämte ges vissa bestämmelser om arbetsföretag som ej omfattas av tillståndstvång (20 §). Vidare införs möjlighet att inskrida mot förfallna byggnader som förfular landskapsbilden (21 §). Slutligen behandlas utomhusreklamen (22 §).

18 §. Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och har viss motsvarighet i 21 § naturskyddslagen. Utredningen anför beträffande frågan vilka materialslag som bör vara underkastade allmän tillståndsplikt. Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten förekommer åtskillig annan täktverksamhet som kan medföra lika negativa verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten icke får fattas i betydelsen det övre mat jordslagret utan i princip omfattar även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o. s. v. Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv underkastas den generella tillståndsplikt som diskuterats för grus. Detta är befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssynpunkt, och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i praktiken blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att en normal grustäkt mycket ofta förutsätter även brytning av sten och jord. Begreppet täkt definieras av utredningen på följande sätt. Till täkt torde i detta sammanhang böra hänföras företag som primärt syftar till att nyttiggöra det uttagna materialet antingen genom direkt försälj­

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196i

ning eller inom företagarens övriga verksamhet. Därmed avgränsas uttag av material som sker huvudsakligen för att bereda plats för annan verksamhet, såsom sprängningar av tunnlar, bergrum, husgrunder och dylikt eller skärningar för vägbyggen och andra större arbetsföretag. Uttag av massor ur sidotag vid vägbyggen faller däremot inom utredningens täktbegrepp. Uttag av material, som tidigare blivit flyttat från annan plats, är enligt utredningens mening icke att betrakta som täkt. Upptagande av sand och liknande material från sjö- eller havsbotten bör heller icke anses såsom täkt i förevarande sammanhang, då denna verksamhet icke medför någon synlig förändring av naturförhållandena. Analogt härmed bör uttag av massor under en blivande dämningsgräns vid vattenregleringsföretag icke underkastas täktreglering.

Rörande det föreslagna undantaget för täkt, som tillgodoser fastighets husbehovsförbrukning, framhåller utredningen att husbehovstäkt är undantagen från anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Under utredningsarbetet har från vissa håll påtalats de negativa verkningar som ett stort antal smärre täkter kan åstadkomma i en grusås. Dessa farhågor får emellertid inte överdrivas. Utvecklingen synes nämligen enligt utredningen gå i den riktningen att även jordbrukets och skogsbrukets behov i allt större utsträckning tillgodoses i större, tekniskt välrustade grustäkter. Därtill kommer, tillägger utredningen, önskemålet att naturvårdsmyndigheterna helt koncentrerar sig på de stora, verkligt betydelsefulla ärendena. Utredningen är medveten om att gränsdragningen mellan husbehovstäkt och kommersiell täkt ibland kan bereda svårigheter och yttrar rörande denna fråga. Utredningen bär med husbehov i förevarande sammanhang avsett den förbrukning, som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogsbruksfastighet med de förpliktelser som normalt åvilar en sådan, exempelvis andel i vägsamfällighet. För att ytterligare avgränsa begreppet erfordras emellertid även en övre gräns för det årliga uttaget. Därvid har utredningen valt att förorda en av Grus- och makadamföreningen föreslagen gräns om 100 kubikmeter. Denna volym är så rikligt tilltagen att den även bör kunna tillämpas för det sammanlagda uttaget från för flera fastigheter samfällda grustag.

I det följande understryker utredningen betydelsen av såväl översiktlig täktplanering som detaljplanering. Angående innehållet av en s. k. grustäktsplan m. m. yttrar utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållandena före samt efter fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden samt dessutom innehålla en redogörelse för den materialundersökning, varpå planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård, kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under vilken tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsarbeten, som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad täkt. Innehållet i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna omfattning och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen att i framti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 C3-

den även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän synpunkt, och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan eller nöja sig med en mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka nödvändigheten av att undvika byråkratisering av grustäktsplaneringen. Det väsentliga är att stor omsorg nedläggs på de verkligt betydelsefulla ingreppen i natur och miljö.

Ett spörsmål som diskuteras av utredningen i förevarande sammanhang gäller fastighetsindelningens betydelse för en rationell täktverksamhet. Utredningen framhåller att i många fall parcelleringen är så djup eller fastighetsindelningen i övrigt så irrationell, att en täktverksamhet som helt bygger på den enskilde fastighetsägarens intressen och önskemål framstår som högst betänklig. Sedan utredningen i anslutning härtill övervägt att aktualisera frågan om bildande av grussamfälligheter genom ett tvångsförfarande men bl. a. med hänsyn till svårigheterna att ex officio reglera delaktigheten i en dylik samfällighet avstått från en sådan lösning yttrar utredningen vidare. Det lär ej vara ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastigheter på ett sådant sätt att en ur naturvårdssynpunkt acceptabel lösning knappast kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga berörda fastighetsägare. Som regel torde även tekniska och ekonomiska skäl tala för en sådan samverkan. I sådana fall bör enligt utredningens mening krävas en gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del därav som ur naturvårdssynpunkt lämpligen bör kunna exploateras för sig. Detta kommer till uttryck i 23 § i utredningens lagförslag på så sätt att tillstånd till täkt kan göras beroende av att plan för täkt av lämplig omfattning framläggs. Den fastighetsägare, som i fall som här avses önskar bedriva täkt på sin fastighet trots att han icke lyckats åvägabringa samverkan med grannarna, befinner sig uppenbarligen i ett betydligt ogynnsammare läge än om samverkan kunnat åstadkommas. Förutom att han ensam får stå för kostnaderna för en gemensam täktplan, måste han nämligen räkna med att nödvändigheten av att vid uttaget respektera fastighetsgränserna medför ett betydligt försämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att räkna med större återställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans del i ett gemensamt uttag. Det torde därför i praktiken bli mindre vanligt att en ensam fastighetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan om täkttillstånd. I fall då det likväl sker torde det ofta utan större olägenheter ur naturvårdssynpunkt vara möjligt att meddela sökanden tillstånd till täkt på hans fastighet i den omfattning detta är förenligt med den gemensamma planen. Detta förfarande bör kunna komma i fråga särskilt i sådana fall, då täkt enligt planen kan antas komma till stånd även på övriga berörda fastigheter inom en icke alltför avlägsen framtid. Utredningen framhåller i detta sammanhang att grustäktSplanen med hänsyn till reglerna om avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen kommer att få stor betydelse i fastighetsbildningsfrågor, eftersom den jämlikt 2 § i nämnda kapitel i förekommande fall kommer att utgöra grund för bedömande av en tilltänkt fastighets varaktiga lämplighet för täktändamål samt för utformningen av fastigheten i fråga. I anseende därtill är det enligt utred-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i

ningens mening önskvärt att planläggning av täkter och fastighetsbildning samordnas så långt detta är möjligt. Utredningens förslag till allmän täktreglering omfattar även den täktverksamhet som erfordras i samband med vägbyggnader. Beträffande vissa härmed sammanhängande problem yttrar utredningen. Utredningen har icke funnit lämpligt föreslå att förekommande behov av täkter intas och i detalj redovisas i arbetsplanerna för allmänna vägar. På detta stadium av projekteringen kan i regel icke behovet av fyllnadsmaterial i detalj förutses och för övrigt skulle ett utpekande vid denna tidpunkt av vissa fyndigheter föranleda en för det allmänna ogynnsam prisspekulation. Det torde i stället vara lämpligare att vägmyndigheterna i samråd med länsmyndigheterna verkar för en lämplig lokalisering av täkterna under arbetets gång. För de enskilda sidotagen, som kommer till utförande, bör plankravet i princip upprätthållas. Länsstyrelsernas handläggning av dessa tillståndsfrågor får helt naturligt förutsättas anpassas i stort efter vad som kan anses rimligt för vägbyggnadsprogrammet i dess helhet. Liknande tillvägagångssätt är önskvärt även vid byggandet av skogsbilvägar och andra enskilda vägar.

I samband med tillstånd till täkt skall länsstyrelsen enligt utredningens förslag kunna meddela föreskrifter i syfte att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden. Till förebyggande av att föreskrivna anordningar ej kommer till utförande på grund av bristande betalningsförmåga hos exploatören föreslår utredningen att länsstyrelsen får befogenhet att ålägga sökanden att ställa godtagbar säkerhet, vars storlek bör bestämmas efter en överslagsmässig beräkning av kostnaderna för återställningsarbeten såväl under pågående som efter avslutad täkt. Som exempel på villkor i samband med täkttillstånd nämner utredningen föreskrift att täkt jämte återställningsarbeten skall vara avslutad före viss tidpunkt. Beviljat täkttillstånd och i anslutning därtill meddelade föreskrifter bör enligt utredningen även gälla i förhållande till ny innehavare av täkten. Bestämmelserna om täktreglering — liksom om arbetsföretag i allmänhet — skall enligt 24 § i utredningsförslaget ej avse företag inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt skall inte lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Kungl. Maj:t. Som motivering för det föreslagna undantaget för område inom stadsplan eller byggnadsplan, vilket innebär en begränsning i jämförelse med tillämplighetsområdet för 21 § naturskyddslagen, framhåller utredningen bl. a. att byggnadslagens bestämmelser om förbud mot schaktning kombinerat med planbestämmelser synes erbjuda fullgod säkerhet för att ett detaljplaneområde icke i strid mot något allmänt intresse kan komina att utnyttjas för täktändamål på ett olämpligt sätt. Däremot har utredningen icke ansett det lämp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 65

ligt att även undanta fastställd generalplan eller område kring befästning eller flygplats från tillståndsplikten, eftersom möjligheten att meddela schaktningsförbud enligt byggnadslagen inom dessa områden synes vara betingad av intressen som inte alltid överensstämmer med naturvårdsintresset. Några olägenheter av att både byggnadslagens och naturvårdslagens bestämmelser i ifrågavarande hänseende är tillämpliga inom områdena i fråga anser utredningen knappast kunna uppstå, då länsstyrelsen är beslutande myndighet i båda fallen.

Såvitt avser frågan om vilka materialkategorier som skall vara underkastade tillståndsplikt godtar remissinstanserna i allmänhet utredningens förslag. Ett bidrag till belysning av denna fråga lämnar Sveriges geologiska undersökning.

Utredningen framhåller med all rätt, att de negativa verkningarna ur naturvårdssynpunkt beror på ingreppet som sådant, ej på vilken materialsort som utvinns. Av de uppräknade materialkategorierna sammantagna har gruset en helt dominerande ställning. Av »jord» torde tegellera och övrigt material uppgå till avsevärt mindre mängder. Av utbruten sten (i betydelsen fast berg, jfr »stenbrott» i tillämpningslcungörelsen till gällande naturskyddslag) utgör framför allt berg för makadamkrossning samt kalksten för cementtillverkning och kalkbränning mera betydande kvantiteter. Byggnads-, ornament- och gatsten, kvarts, fältspat m. m. är volymmässigt underordnade. Utredningen har icke närmare berört dessa olika speciella täkter. Även mindre stenbrott kan emellertid enligt SGU:s mening ofta innebära mera svårläkta ingrepp i naturen än täkter i lösa jordarter. SGU finner det därför motiverat, att ingen kategoriklyvning eller skillnad i behandling vid täkttillstånd görs mellan olika typer av täkter av sten eller jordarter.

Länsstyrelsen i Hallands län önskar att det i stadgandet uttryckligen skall anges att lertäkt underkastas tillståndsplikt. I några yttranden ifrågasätts om inte torv eller matjord bör undantas från täktregleringen. Torvströfabrikernas centralförening anför.

Endast en ytterst ringa del (mindre än 1 %) av torvmarkerna i södra Sverige utnyttjas för torvströutvinning och praktiskt taget ingenting av Norrlands mäktiga torvmarker. De naturvärden som torvmossarna representerar är således icke på något sätt hotade av exploatering från torvströindustrins sida. Torvströmossarna kan visserligen ha en säregen men dock mycket torftig fauna och flora. Genom torvströtäkten och utdikningen i samband därmed erhåller man större både art- och individrikedom och bättre betingelser för djurlivet, icke minst för vårt högvilt. De sår som torvströtäkten gör i landskapsbilden läkes snabbt och ligger oftast skyddade för insyn.

Denna uppfattning delas av överlantmätaren i Södermanlands län, som framhåller att torven uppkomstmässigt inte är av samma natur som fasta eller lösa mineral och därtill nybildas samt att utvinningen inte på samma

3 ltihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 118

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196i

definitiva sätt som grustäkt och stenbrott varaktigt förändrar landskapsbilden. Hovrätten för Västra Sverige och överlantmätaren i Jämtlands län anser att möjligheten att införa tillståndstvång enligt 22 § i utredningsförslaget torde beträffande torvtäkt ge ett tillräckligt skydd för naturvårdens intressen. Överlantmätaren i Örebro län hävdar att torvtäkt i regel ej torde ifrågakomma inom områden vilka har betydelse för friluftslivet samt att kulturella eller vetenskapliga intressen i förekommande fall bör säkerställas genom bildande av naturreservat. — Att uttag av matjord bör undantas från täktregleringen föreslås av Kungsåra kommun med hänsyftning på fall där matjord borttas och försäljs före skogsplantering på mindre värdefull inägojord. Å andra sidan anser Stockholms läns och stads lantbruksnämnd samt hushållningssällskapet i Stockholms län det önskvärt att kunna hindra dylik, i Stockholmstrakten ej ovanlig matjordsborttagning, vilken i varje fall under en övergångstid ofta medför en betydande förfulning av landskapet.

I olikhet mot utredningen anser länsstyrelsen i Östergötlands län, vars uppfattning delas av överlantmätaren och naturskyddsrådet i länet, att undervattenstäkter bör vara underkastade samma reglering som täkter på land. Länsstyrelsen framhåller att undervattenstäkter kan medföra återverkningar på angränsande stränder genom erosion och ras.

Flertalet remissinstanser lämnar förslaget att husbehovstäkter intill 100 in3 per år skall vara undantagna från tillståndsplikt utan erinran. Avvikande meningar framförs dock i åtskilliga fall. Kammarkollegiet anser det önskvärt med en precisering av begreppet husbehovsförbrukning med hänsyn såväl till länsstyrelsernas bestyr med täktverksamheten som till sanktionsbestäminelserna i 42—44 §§ av utredningsförslaget. Vissa remissinstanser anser det betänkligt att husbehovstäkterna undantagits från det allmänna tillståndstvånget. Hit hör bl. a. länsarkitekten i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Övertorneå kommun och Gotlands hembygdsförbund. Förbundet förordar, att husbehovstäkt underkastas anmälningsplikt, och framhåller att skadan kan bli lika stor som vid kommersiell täkt särskilt om flera gårdar bedriver husbehovstäkt inom samma område. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhäver att en husbehovstäkt, som förläggs på ett vida synligt område av en ås utan skylande vegetation, kan inverka menligt på landskapsbilden. Majoriteten bland dem som anmält särmeningar i förevarande fråga anser emellertid den föreslagna begränsningen till 100 m3 vara otillfredsställande. Betänkligheterna gäller i främsta rummet tillgodoseendet av behovet av grus för enskilda vägar, särskilt skogsvägar. Härom anför skogsstyrelsen.

Vid avgränsningen av begreppet husbehov synes man ej ha tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena vid byggande och underhåll av skogsvägar och andra brukningsvägar. Begränsar man sig tills vidare till vägunderhållet så kan den föreslagna maximikvantiteten visserligen räcka till un-

Knngl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 19/14 67

derhållsgrusning av cirka 1 kin väg, d. v. s. förslå till årligt underhåll av cirka 5 km väg, men redan med den nuvarande vägtätheten kommer många något större skogsfastigheter att överskrida denna kvantitet enbart för underhållet av det egna vägnätet och alltså bli tvungna att begära tillstånd trots att det rör sig om en typisk husbehovsförbrukning. Ännu besvärligare blir det emellertid vid nybyggnad av skogsväg. Dels är grusförbrukningen då avsevärd, dels skall till täkter även räknas sidotagen från vilka bankfyllnader och bärlager ofta hämtas. Gränsen 100 in3 blir i sådana fall uppenbarligen verklighetsfrämmande, om man ej avser att föra in hela skogsvägföretaget under en reglering av den art man förutsatt för de stora allmänna vägarna. Eftersom skogsvägarna i regel löper igenom terräng som ej kan anses särskilt känslig ur landskapsbildens synpunkt, måste en så långt gående reglering anses vara helt onödig. Antingen får man då slopa all maximering av husbehovsuttagen eller också måste några kompletterande regler utformas för att lösa nu antydda problem.

Liknande synpunkter anförs av domänstyrelsen, som anser att all husbehovstäkt bör undantas från tillståndstvång. För att tillgodose naturvårdens krav beträffande större husbehovstäkter är det enligt styrelsens mening tillräckligt att beträffande dylika täkter införa skyldighet att före täktens påbörjande göra anmälan därom till länsstyrelsen. Med hänsyn till domänverkets ställning inom naturvården anser domänstyrelsen detta enklare förfarande under alla omständigheter tillräckligt i fråga om domänverkets täktverksamhet för husbehov. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner på enahanda grunder den föreslagna begränsningen olämplig och anser att tillståndsskyldighet i princip bör åvila enbart större täkter av rent kommersiell karaktär. Sveriges lantbruksförbund anför följande.

Begränsningen till husbehovsförbrukning är otillfredsställande. Mellan husbehovsförbrukning och kommersiell förbrukning ligger ett antal samfällighets- och dylika behov, som torde falla utanför husbehovsförbrukningen. Även täktverksamhet för skogsvägar torde falla utanför begreppet husbehovsförbrukning i vedertagen mening. Det synes därför riktigare att beskriva begränsningen så att den skall avse »annat ändamål än kommersiell täkt». Under alla förhållanden är den av utredningen föreslagna kvantiteten otillräcklig bl. a. då en fastighets grusbehov används för vägsamfällighet vari fastigheten ingår. En eventuell begränsning bör icke hänföras till täkten utan till hehovet per fastighet som använder täkten utan kommersiellt syfte.

Även Svenska landskommunernas förbund befarar att undantagets begränsning till fastighets husbehovsförbrukning i vissa fall kan vara för snäv. Förbundet åsyftar härvid närmast grustäkt för byggande och underhåll av samfällighetsvägar för jordbruket och skogsbruket, vilken ej torde kunna hänföras till e n fastighets husbehovsförbrukning. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att den skada eu husbehovstäkt förorsakar landskapsbilden ofta beror mer på täktens belägenhet än dess storlek varför någon gränsdragning avseende det årliga uttaget från sådana täkter bör

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

undvikas och i vart fall icke sättas så lågt som till 100 m3 per år. En höjning av maximikvantiteten för husbehovstäkt föreslås även av vägförvaltningen i Norrbottens län, som anför.

Enligt vägförvaltningens mening har utredningen underskattat skadan av s. k. husbehovstäkt. Numera torde vägintresset kunna skydda sig mot täkt i grusiga vägslänter, men forna tiders grustäkt i vägslänter har ofta efterlämnat fula sår. Utredningens begränsning av husbehovstäkt till 100 m3 synes bidraga till en utveckling där ett flertal små sår i naturen kan förväntas uppkomma. Många enskilda vägar kräver t. ex. ett årligt grusbehov av 25—30 m3 per år utöver eventuellt behov av gårds- och gjutgrus. En höjning av gränsen mellan kommersiell täkt och husbehovstäkt till minst 1 000 m3 kommer att göra mindre skada än den föreslagna gränsen.

Utredningens förslag angående grustäktsplan mottas allmänt med tillfredsställelse av remissinstanserna. Så framhåller t. ex. länsstyrelsen i Kopparbergs län att länsstyrelsen genom föreskriften att tillstånd till täkt må göras beroende av att sökanden företer detaljplan för täkten synes erhålla väsentligt bättre möjligheter än för närvarande att utöva kontroll över täktverksamheten. Problemställningen då en grusfyndighet berör flera fastigheter belyses av överlantmätaren i Södermanlands län på följande sätt.

Motiven synes icke ge klarhet i frågan om objektet för plan och tillstånd skall vara inskränkt till viss fastighet eller ges en på grund av topografi och andra förhållanden materiellt lämplig omfattning, varvid hänsynen till bestående fastighetsgränser får underordnad betydelse och naturvårdssynpunkterna tillika med ekonomiskt-tekniska synpunkter ges klar dominans. På grund av erfarenheterna från arbetet med täktverksamhetens reglering inom länet må framhållas som utomordentligt angeläget att dylik plan, då skäl därtill är, i ett sammanhang upprättas över så stort område som bedömes rationellt ur täktsynpunkt och erforderligt ur naturvårdssynpunkt. Uppkomsten av sådana krater- och ravinlandskap, varpå avskräckande exempel föreligger här, bör i all möjlig utsträckning motverkas. Förutom att de ter sig vederstyggliga ur naturvårdssynpunkt innebär de ett nationalekonomiskt slöseri därigenom att outnyttjade ryggar kvarstår i anslutning till gränser mellan skilda täkter och att återstående material ofta blir fördärvat genom olämplig drift av täkter.

Svenska teknologföreningen, som likaledes betonar att täktplanen bör avse fyndigheten som sådan oberoende av fastighetsgränser, framhåller som en fördel att man härigenom också kan undslippa att på judiciell väg tillskapa grussamfälligheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot att ifrågavarande med ägosplittringen sammanhängande problem gör att man troligen inte kan undvara regler om tvångsmässigt deltagande i en exploatering. Att någon form av tvångsförfarande för bildande av grussamfälligheter behövs anser även bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län.

Regleringens innebörd och verkningar beträffande den täktverksamhet, som erfordras i samband med byggande av allmänna vägar, har tilldragit

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 69

sig stort intresse bland härav berörda remissinstanser. Väg- och vattenhgggnadsstgrelsen, som befarar att ett allmänt tillståndstvång kommer att leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet, anför till en början.

En av anledningarna till fördyringen är, att del är mycket svårt att i förväg med säkerhet bedöma i vilken utsträckning ett material i en täkt är användbart för det avsedda ändamålet. Härigenom uppstår ibland behov av nya täkter under arbetets gång. Ett absolut tillståndstvång måste därvid komma att medföra tidsutdräkt och ökade kostnader. En annan anledning till fördyring kan vara, att behov av sidotag kan uppkomma under arbetets gång. Härvid kommer givetvis också avsevärda olägenheter att uppstå, om ett allmänt tillståndstvång genomförs. Detta torde bli fallet vare sig arbetena bedrives i egen regi eller på entreprenad.

Styrelsen vill ifrågasätta om tillståndstvånget normalt skall behöva omfatta sidotag vid byggande och underhåll av allmänna och statsbidragsberättigade enskilda vägar. I allmänhet torde dessa sidotag kunna upptas utan att några väsentliga naturvårdsintressen skadas, vartill kommer att vid vägarbeten för väg- och vattenbyggnadsverkets räkning eller under dess tillsyn god säkerhet förefinns för att sidotagen uppsnyggas i erforderlig utsträckning efter arbetenas avslutande. Med hänsyn härtill borde tillståndstvånget enligt styrelsens förmenande ej avse sidotag till vägbyggnader eller i varje fall inskränkas till sådana områden, som bedöms vara särskilt värdefulla ur naturvårdssynpunkt.

I detta sammanhang måste även frågan om detaljplaner för täkter uppmärksammas. Krav härpå kan bli till men för vägbyggnadsverksamheten i de fall ändringar under arbetets gång visar sig nödvändiga. Avvikelser i fråga om materialets sammansättning eller förekomst av berg i täkten kan medföra, att uttaget ej kan ske på beräknat sätt. Härigenom skulle en fastställd plan kunna hindra att uttaget i en täkt fortsätts. I varje fall torde sidotag av vid vägbyggnader vanligt slag — sålunda ej grus eller sand — inte behöva underkastas annan kontroll av planeringen än den som regelmässigt sker i samband med vägarbetenas detaljplanering. Om inte handläggningen av kontrollen över täktverksamheten skall bli för omständlig, anser styrelsen att den måste begränsas i den mån så är möjligt med hänsyn till det ändamål, den är avsedd att fylla.

Liknande synpunkter framförs av vägförvaltningen i Västernorrlands län. Vägdirektören i Göteborgs och Bohus län anser att det beträffande sidotag vid vägbyggen bör vara tillräckligt att samråd sker med länsarkitekten eller den han förordnar om sidotagets bearbetning, varjämte eventuellt en plan för återställningsarbetenas utförande i efterhand kan underställas länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker införandet av generell tillståndsplikt men förutsätter att avfattningen av bestämmelserna ej skall anses utgöra hinder för att t. ex. vägförvaltningen får generella tillstånd på särskilda villkor.

Med hänsyn till den fundamentala betydelse anbudsförfarande! har för ekonomiskt byggande understryker Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund nödvändigheten av att beakta de praktiska problem vid anbudsberäkning för byggnadsföretag, som uppstår genom täktregleringen. Denna

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

fråga berörs även av Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund vilka anför.

Vid anbudsinfordran för vägbyggnadsentreprenader är tiden för anbudsberäkning merendels knapp — detta gäller speciellt vid s. k. beredskapsarbeten. Anbudsgivaren måste ofta räkna med olika alternativ för anskaffning av grus och andra massor till arbetet för att vid anbudsutformningen välja det ur pris- och kvalitetssynpunkt förmånligaste alternativet, vilket kan vara beroende av många olika faktorer, såsom belägenhet, transportmöjligheter, fyndighetens storlek, materialets kvalitet in. in. Genom noggranna undersökningar av dessa förhållanden kan anbudsgivaren nå det mest ekonomiska utförandet av objektet och därmed pressa anbudsnivån. Med den föreslagna författningsformuleringen skulle anbudsgivaren antingen behöva på ett mycket tidigt stadium besluta sig för vissa bestämda materialtäkter för alt, om de sökta tillstånden vägras, kunna söka nya tillstånd innan anbudstiden utgår eller också skulle han bli nödsakad inge ansökan om tillstånd för ett flertal täkter, varav han slutligen utväljer endast eu eller ett par. Båda förfaringssätten torde medföra sådan tidsspillan, att det blir praktiskt taget omöjligt att kunna åstadkomma ett anbud grundat på säkra materialfyndigheter. Det skulle då återstå att inge anbud med flera alternativ i fråga om materialfyndigheterna varvid det slutliga valet mellan alternativen blir beroende av senare erhållet tillstånd att öppna täkten. Detta skulle innebära att i vissa fall den lägsta anbudssumman ej skulle kunna bestämmas i samband med anbudens öppnande utan först någon tid därefter, när ansökningarna om tillstånd prövats.

En lösning på ifrågavarande problem vore, att myndighet redan i programhandlingarna för entreprenaden angav möjliga materialtäkter inom visst område. Då emellertid ett sådant förfaringssätt skulle kunna medföra oväntade markvärdestegringar, torde förfaringssättet behöva på något sätt kombineras med myndigheternas möjligheter att t. ex. genom vägrätt taga i anspråk erforderliga områden.

På dessa grunder ifrågasätter organisationerna om inte vid materialtäkter för vägbyggnad borde gälla en särskild regel av följande innebörd.

Anmälan skall göras till länsstyrelsen senast en månad innan täkten öppnas. Den som exploaterar täkten bör åvila att återställa densamma i enlighet med länsstyrelsens anvisningar. Länsstyrelsen bör äga rätt att sä snart en anmälan inkommer kräva säkerhet av den sökande för återställningsåtgärderna. Det förutsättes därvid att länsstyrelsen fortfarande har samma möjligheter som tidigare att belägga vissa speciellt värdefulla områden med generellt förbud mot materialtäkt.

Yägförvaltningen i Västmanlands län anser det önskvärt att eu inventering av grustillgångarna utförs och att därefter den ordningen tillämpas att man i anbudsprogram anger från vilka grusåspartier material till vägbygge icke får hämtas med samtidig erinran om att föreskrifterna i 23 § i lagförslaget skall lända till efterrättelse beträffande de tillåtna fyndigheterna. Liknande uppfattning hyser vägför vattning en i Hallands län. som anför följande i fråga om det praktiska tillvägagångssättet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 dr 1964 71

I entreprenadhandlingarna bör anges vilka täkter som får utnyttjas. I praktiken sker detta lämpligen på så sätt att en noggrann undersökning av förekommande fyndigheter utförs inom vägbyggets rayon av vägförvaltningen i samarbete med naturvårdsmyndigheterna. Vilka fyndigheter som kan utnyttjas utan förfång för naturskyddet eller fornminnesvården etc. och under vilka villkor de får utnyttjas bestäms sedan av länsstyrelsen efter samråd med naturskyddsrådet, länsarkitekten och landsantikvarien m. fl. Vägförvaltningen träffar därefter avtal med täkternas ägare om pris etc. samt undersöker i detalj materialets tekniska beskaffenhet m. m. och alla dessa uppgifter intas i programhandlingarna. Detta skyddar naturen för olämplig fältverksamhet, förbilligar entreprenaden, underlättar anbudsgivningen och bidrar till förhindrande av osund spekulation och upphaussning av priserna, vilket däremot skulle bli fallet om tio å femton anbudsgivare var för sig gav sig ut och sökte träffa överenskommelse med grustagsägarna. I fråga om föreskrifter i samband med täkttillstånd uttalar länsstyrelsen i Södermanlands län att det skulle innebära en icke obetydlig arbetsbesparing om centralt kunde utarbetas allmänna föreskrifter att förenas med täkttillstånd. Vidare anföres. Dessa borde kunna innehålla de konstitutiva momenten för en reglering av grustäkt, såsom slänternas lutning, bottendjup, skyddsridåer, väganslutning, ordningsregler m. in. Dessa allmänna föreskrifter skulle då av länsstyrelsen kunna åberopas såsom villkor för tillstånd antingen enbart eller i förening med de ytterligare föreskrifter, som länsstyrelsen kunde finna skäl meddela i det speciella fallet. Uppenbarligen skulle också vinnas en större enhetlighet i landet beträffande villkoren för täkternas bedrivande, vilket ur allmän synpunkt måste anses önskvärt. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker behovet av normalbestämmelser för grustäktsplaner och återställningsföreskrifter och åberopar därvid att hänsynen till näringslivets intressen kräver en så skyndsam behandling som möjligt av tillståndsfrågorna. Beträffande omfattningen av återställningsarbeten i samband med stentäkter yttrar Sveriges stenindustriförbund. Omfattningen av dylika arbeten bör bestämmas med hänsyn bland annat till stenbrottets läge och beskaffenhet. Ett stort antal av de stenfyndigheter, som nu bearbetas av förbundets medlemmar, är avsides belägna, och det måste för sådana fall anses opåkallat att stipulera kostnadskrävande återställningsarbeten i händelse brytningen nedlägges. Erfarenheten visar också. särskilt när det gäller stenbrott, att naturen har stor förmåga alt läka de sår, som uppkommit i landskapsbilden. Vikten av att täkttillstånd förknippas med fixerade tidsplaner för möjliggörande av snabb läkning av uppkommande sår i terrängen betonas av vaglar vattningen i Älvsborgs län. Grus- och makadamföreningen yttrar att tidsbegränsning av ett tillstånd inte får förstås så, att en exploatör, som på grund av avsättningssvårigheter eller av annat skäl tvingats att för en kortare eller längre tid inskränka eller lägga ned driften, skulle vara avsku­

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

ren från möjlighet att i framtiden fortsätta täkten, därest förutsättningarna ändras. I sådant fall bör vederbörande exploatör ha möjlighet att inkomma med ansökan om fortsatt täkt för behandling i vanlig ordning. Sveriges stenindustriförbund framhåller, att tidsbegränsning skulle komma att medföra ytterst besvärande olägenheter för stenindustrin, och yttrar vidare. Företagen inom denna industri har funnit det angeläget att för tillgodoseende av sina kunder skaffa sig stenfyndigheter av olika slag. I vad mån den ena eller andra stensorten skall brytas är därför i hög grad beroende på de in- eller utländska kundernas önskemål i fråga om färg, ådring och kornighet hos stenen. Som exempel kan anföras, att tidigare den gröna marmorn övervägande köptes för invändiga beklädnader samt golv och trappor i byggnader, medan arkitekterna för dagen föredrager de ljusa marmorsorterna. Det kan därför taga avsevärd tid innan en stenfyndighet till fullo utnyttjats.

Den föreslagna möjligheten alt kräva säkerhet för återställningsarbeten berörs i några remissyttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig ofta ha funnit en dylik befogenhet nödvändig. Såsom alternativ till eller i kombination med konventionell säkerhet kan länsstyrelsen tänka sig en speciell avgift, vilken fonderas under överinseende av länsstyrelsen och/eller kommun samt utnyttjas för erforderliga återställningsarbeten. Överlantmätaren i Södermanlands län papekar att ställd säkerhet bör kunna avse kostnader jämväl för successiva återställningsarbeten. Genom sådana uppnås icke blott att åtgärderna kan rationellt samordnas med täktens bedrivande, att maskiner och fordon utnyttjas till billigaste kostnad och att för återställningsarbeten lämpade massor utan dubbeltransporter placeras enligt planen, utan även att man undgår den fördyring och det försämrade resultat som nödvändigtvis erhålls om återställningsarbetena utförs i efterhand. Sveriges Industriförbund anser att säkerhet bör krävas endast där tveksamhet kan råda om ägarens ekonomiska resurser eller vilja att återställa området. Drätselkammaren i Borås föreslår att undantag i förevarande hänseende görs för stat och kommun. Frågan om hänsynstagande till grundvattensituationen vid meddelande av täkttillstånd berörs av vattenvårdskommittén, som erinrar om att kommittén i sitt i december 1960 avlämnade betänkande om skydd för vattenförsörjningen (SOU 1960: 38) föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar som kan behöva tas i anspråk för vattenförsörjningen. Genom att enligt utredningens förslag även kontrollen över täktverksamheten från naturvårdssynpunkt förläggs till länsstyrelserna vinns enligt kommitténs mening en lämplig organisatorisk samordning av samhällets övervakning av täktverksamheten. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund betonar vikten även samordning med vattenlagens regler om skydd mot förorening av yt- och grundvatten. Sveriges industriförbund förutsätter att vattenlagens regler beaktas vid tillståndsprövning enligt naturvårdslagen, så att markägares täkt-

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i 73

verksamhet cj onödigtvis inskränks av hänsyn både till grundvatten och till naturvården. De naturområden, vilkas bibehållande erfordrar förbud mot täkt, bör därför enligt förbundets mening i första hand sökas på områden där täkt redan av hänsyn till grundvattenförhållandena icke kan tillåtas. Förslaget att från tillståndstvång undanta bl. a. företag inom område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, avstyrks helt av hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmätaren i Norrbottens län. Hovrätten anför följande. Den omständigheten, att en täkt är belägen inom planlagt område, medför knappast att frågan om skydd för landskapsbilden skulle få annan karaktär än eljest, helst som en sådan täkt ofta är synlig långt ut på den omgivande landsbygden. Med hänsyn härtill framstår det som föga tillfredsställande, att fältverksamhet inom område för stadsplan och byggnadsplan enligt förslaget skulle regleras på ett helt avvikande sätt. I detta hänseende kan framhållas, att — såsom även departementschefen utvecklade vid tillkomsten av naturskyddslagens motsvarande bestämmelse (prop. 1952: 188 s. 67 f) ^— de i byggnadslagen förekommande reglerna om schaktning knappast är så formulerade, att de skulle erbjuda garantier för att sådana företrädesvis estetiska hänsyn som här kommer i fråga skulle tillvaratas på lämpligt sätt. Även rättsverkningarna av ett schaktningsförbud enligt byggnadslagen skiljer sig från de rättsverkningar, som enligt förslaget till naturvårdslag skulle följa av ett vägrat tillstånd till täktverksamhet; sålunda saknar byggnadslagen -— frånsett några bestämmelser om speciella situationer —- motsvarigheter till lagförslagets ersättningsregler i 33 §. Man kan vidare anta att länsstyrelserna — vilka enligt utredningens förslag skulle få betydligt vidgade arbetsuppgifter på naturvårdens område och i detta syfte förses med särskild expertis — kommer att äga större kompetens och intresse för landskapsvårdande åtgärder än lokala planläggningsmyndigheter. Även om länsstvrelsen också beträffande område inom stads- och byggnadsplan äger viss rätt att ta initiativ till schaktningsförbud (se byggnadslagen 40 § andra stycket och 110 § fjärde stycket) samt vid sin fastställelseprövning av anlagen stadsplan och byggnadsplan har möjlighet att kontrollera att planbestämmelserna tar erforderlig hänsyn till skyddet för landskapsbilden, måste det dock antas vara till fördel både för naturvården och ur organisatorisk synvinkel, om dylika ärenden kunde handläggas av länsstyrelserna i samma ordning som ärenden angående täkter på landsbygden. I vad avser undantaget för område inom byggnadsplan avstyrks förslaget ■därjämte av överlantmätarna i Gävleborgs och Jämtlands län samt av Svenska teknologföreningen. Den senare anför. Följden av utredningens förslag i fråga om undantag för företag inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan blir att kommunen eller någon vägförening skall betala eventuella skade- och intrångsersättningar. Om det är ett riks- eller regionalt intresse som föranleder utbetalning av ersättningar är det enligt föreningens mening mera skäligt att staten betalar desamma, annars lär de i praktiken många gånger icke kunna betalas och skadan blir ett faktum. Detta torde vara ett skäl för att naturvårdslagens ersättningsregler bör gälla åtminstone inom byggnadsplaneområden, där huvudmannaskapet för plangenomförandet är svagare än i stadsplan. 3+ liihang till riksdagens jtrotoknll I satnl. .Yr US

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Särskilt betydelsefullt blir detta om frågan ställes i relation till den avsevärt utvidgade byggnadsplanläggningen för fritidsbebyggelse, som är att för- ■sänta.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län synes visserligen gällande bestämmelser i 54 § 1 mom. byggnadslagen utgöra tillräckliga garantier mot en från naturvårdssynpunkt olämplig täktverksamhet inom de delar av planområdet som avses för bebyggande. För kontroll av schaktning enligt byggnadslagstiftningen beträffande övriga delar av planområdet, exempelvis för parker och öppna platser avsedda områden, krävs däremot särskilt förbud jämlikt 110 § sista stycket byggnadslagen, varför överlantmätaren finner generell tillståndsplikt jämlikt 23 § i förslaget vara att föredra. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att täkt inom område med stadsplan eller byggnadsplan bör undantas från naturvårdslagens bestämmelser endast i samband med att 54 § byggnadsstadgan ändras så, att byggnadslov alltid erfordras för i lagrummet angiven schaktning m. m. 1 länet har enligt länsstyrelsen förekommit fall, där risk förelegat för allvarligt störande grustäkt inom byggnadsplanelagt område, vilken emellertid gjorts till föremål för reglering genom byggnadslovsprövning i vad avser tomtmark, medan naturskyddslagen tillämpats beträffande områden avsedda för allmän plats.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser å andra sidan att, såvitt gäller stad, byggnadsnämndens kompetensområde av praktiska skäl och för vinnande av enhetlighet i tillämpningen i ifrågavarande hänseende bör utsträckas till att omfatta all mark inom stadens gränser.

Departementschefen. Täktregleringen bör enligt min mening inriktas på sådana täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur dessa synpunkter bör tillståndstvång införas beträffande täkt av sten, grus, sand och lera. Däremot torde knappast finnas tillräckliga skäl att generellt fordra tillstånd i fråga om annan jord eller torv. Täkt av matjord och torv torde mera sällan ske till större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull landskapsbild tillfogas bestående skada. För dylika fall torde erforderligt skydd kunna åvägabringas med stöd av bestämmelserna i 19 och 20 §§ av departementsförslaget.

Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga material torde i praktiken ej erbjuda större svårigheter. Med sten förstås givetvis även fast berg och block. Beträffande begreppen grus, sand och lera iår gängse tekniska definitioner användas. Täkt från massor som upplagts och planerats för att läka sår i naturen eller eljest i landskapsarkitektoniskt syfte synes ur tillståndssynpunkt böra likställas med täkt av motsvarande material i ursprungligt läge. I övrigt har jag ingen erinran mot utredningens definition av täktbegreppet. Täkt från sjö- eller havsbotten torde sällan kun­

Knngl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 75

na inverka menligt på landskapsbilden och bör därför undantas i lagtexten. För fall, där dylik täkt befaras skada en värdefull landskapsbild, torde, i den mån företagets tillåtlighet ej skall prövas enligt vattenlagen, de möjligheter till ingripande som föreslås i 19 och 20 §§ vara tillräckliga.

Såsom utredningen föreslagit bör tillståndstvånget ej omfatta täkt lör tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Härmed åsyftar jag den förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet. Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår från de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Jag finner det mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbehovstäkt skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. Där husbehovstäkt tenderar att äga rum i sådan omfattning eller på sådant sätt att en känslig landskapsbild påverkas ofördelaktigt, har länsstyrelsen möjlighet att tillämpa bestämmelserna i 19 och 20 §§.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bör sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra fastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör flera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att främja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Täktregleringen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att vägväsendets kostnader ej onödigt stegras. Genom att enligt lagförslaget inga andra material än sten, grus, sand och lera blir underkastade generellt tillståndstväng kommer de s. k. sidotagen i samband med vägbyggen i allmänhet att falla utanför regleringen. Avsikten med dessa täkter är merendels endast att på nära häll få fram mindre mängder av enklare fyllnadsmaterial. Skulle en sådan täkt visa sig innehålla även grus eller sand, bör detta inte medföra att tillståndstvång anses föreligga. För ett liberalt bedömande av sådana fall talar även den omständigheten att vägmyndigheterna numera allmänt nedlägger stor omsorg på att dölja spåren efter sidotagen. Vad jag nu sagt torde i väsentlig mån undanröja grunden för de farhågor som uttryckts från vägväsendets och vägbyggnadsbranschens sida. De svårigheter, som täktregleringen likväl i vissa fall kan vålla vägbyggandet, torde inte vara större än att de skall kunna bemästras i praktiken. Det må fram­

76 Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år W6£

hållas att — även om individuella täkttillstånd givetvis bör vara det normala — länsstyrelsen är oförhindrad att meddela generellt tillstånd till grustäkt inom ett större område utan att dessförinnan förebragts detaljerad utredning angående de fyndigheter som kan komma att öppnas inom området.

Såvitt angår de föreskrifter, som bör kunna meddelas i samband med tillstånd till viss täkt, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen. Lämpligheten av att begränsa giltigheten av tillstånd till viss tid torde i hög grad bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta torde föreskrifter om vidtagande av återställningsarbeten efterhand som olika etapper i ett täktföretag avslutas vara att föredra.

Frågan, huruvida täkttillstånd och därtill knutna föreskrifter skall gälla enbart i förhållande till sökanden eller jämväl i förhållande till framtida innehavare av täkten, torde få bero på utformningen av länsstyrelsens beslut. För det fall, att föreskriven återställningsåtgärd skall utföras av annan än markens innehavare, stadgas i tredje stycket skyldighet för innehavaren att tåla att åtgärden vidtas.

Med hänsyn till grusförsörjningens betydelse inom olika verksamhetsområden är det angeläget att ansökningar om täkttillstånd behandlas med tillbörlig skyndsamhet. Som påpekats under remissbehandlingen kan detta mål främjas om länsstyrelserna och exploatörerna får tillgång till normgivande förslag till täktplaner och föreskrifter lämpade för olika typfall. Det är avsett att sådana normer skall tillhandahållas av statens naturvårdsnämnd. I förevarande sammanhang vill jag betona vikten av att länsstyrelsen ej kräver mera utförlig täktplan eller till tillstånd knyter mera betungande föreskrifter än som befinns oundgängligen erforderligt ur landskapsvårdssynpunkt.

Frågan om behovet av säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder får av länsstyrelsen bedömas från fall till fall. Anledning att kräva säkerhet föreligger uppenbarligen inte när staten eller kommun är sökande.

Naturskyddslagens täktbestämmelser är tillämpliga även inom områden med stadsplan eller byggnadsplan. Enligt min mening föreligger ej tillräckliga skäl att med frångående av denna ordning undanta täkter inom sådana planområden från den nu föreslagna täktregleringen. Däremot delar jag utredningens ståndpunkt att tillståndstvånget inte får inkräkta på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Kungl. Maj :t.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 19 och 22 §§ samt delvis 24 § i utredningsförslaget. 20 § motsvarar 20 och 21 §§ samt delvis 24 § i utredningens förslag.

Utredningens förslag till bestämmelser om bebyggelsekontroll i 19 § är avsett att ersätta 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningens moti­

Kungl. Maj. ts proposition nr li8 år 1961 77

vering härför har redovisats i det föregående. Enligt utredningens uppfattning ligger det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ byggnadslagen i möjligheten att åstadkomma en lämplig lokalisering av glesbebyggelsen till skydd för en känslig landskapsbild. Däremot finner utredningen möjligheten att samtidigt påverka byggnadens yttre utformning vara av underordnad betydelse. Det synes utredningen också mindre lämpligt att i en naturvårdslag införa bestämmelser som syftar till en detaljkontroll av bebyggelsen. Enligt utredningens mening bör bebyggelseregleringen till skydd för landskapsbilden därför endast omfatta kontroll av byggnadens läge vid uppförande av helt ny byggnad. I den mån det inom känsliga områden kan finnas behov av närmare reglering av bebyggelsens utformning rekommenderar utredningen en vidgad tillämpning av utomplansbestämmelser. Angående den föreslagna avfattningen av stadgandet i 19 § i dess förslag yttrar utredningen vidare.

Även om utredningen icke syftar till någon väsentlig ändring i sak av innehållet i 86 och 122 §§ byggnadslagen, bör vid stadgandenas inordning i naturvårdslagen en överarbetning av lagtexten ske i syfte att klarare framhålla innebörden av det byggnadsförbud, varom här är fråga. Sålunda bör, i likhet med vad som föreslagits för strandskyddet, framgå av stadgandet att vad som åsyftas är att erhålla en kontroll av lokaliseringen av bebyggelsen inom området. Vidare anser utredningen att villkoren för institutets tillämpning kan uttryckas enklare än vad som skett i gällande bestämmelser. Det är också önskvärt att åstadkomma en allmän överensstämmelse mellan villkoren för att bilda naturreservat i vissa fall och att tillgripa här ifrågavarande byggnadsförbud. Enligt utredningens allmänna syn är det här fråga om ett fullständigt områdesskydd — reservatet — och ett partiellt — byggnadsförbudet, där det senare ofta i praktiken får tillgripas som ett provisorium i avvaktan på den definitiva skyddsformen. På här anförda skäl föreslår utredningen att objektet för byggnadsförbudet i fråga i lagtexten beskrivs som område, som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer eu särskilt värdefull landskapsbild.

Tillämplighetsomrädet för bebyggelsekontrollen i fråga bör enligt utredningens mening närmare anpassas till vad som föreslagits beträffande strandskyddet. Utredningen förordar sålunda att från kontrollen undantas inte blott områden med stadsplan eller byggnadsplan utan även område, som ingår i naturreservat, naturminne eller fastställd generalplan, samt vidare sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

Utredningens förslag till bestämmelser om arbetsföretag i allmänhet är utformade efter mönster av stadgandena i 19—21 §§ naturskyddslagen. De förhoppningar, som vid naturskyddslagens tillkomst ställdes till de nya reglerna på förevarande område, har enligt vad utredningen erfarit inte blivit helt infriade, i varje fall inte beträffande flertalet mindre arbetsföretag såsom enskilda vägar, upplag och mindre luftledningar. Detta sammanhäng­

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

er enligt utredningen främst med att det överlämnats åt företagaren att avgöra om samråd skall ske och med att länsstyrelsens möjligheter att genom vitesföreläggande framtvinga skadeförebyggande åtgärder är kraftigt beskurna genom inskränkningen att dessa ej får vara oskäligt betungande tör löretagaren. Bland företag, som kräver särskild uppmärksamhet, nämner utredningen, förutom nyssnämnda anläggningar, murar, plank, sportoch rekreationsanläggningar samt s. k. »drive-in»-biografer. Utredningen — som finner det orealistiskt att införa en generell tillståndsplikt för alla arbetsföretag av nu ifrågavarande slag — anser att nuvarande bestämmelser om samråd och möjlighet till vitesföreläggande alltjämt bör bibehållas. Samrådsförfarandet torde enligt utredningens erfarenheter i första hand få avsedd effekt beträffande företag som är beroende av myndighets beslut. Mot bakgrunden av den i förslagets inledande paragraf fastslagna skyldigheten att vid exploatering av naturen undvika onödig skada förutsätter utredningen att relativt långtgående föreskrifter skall kunna utfärdas utan att dessa därför kan betecknas som oskäligt betungande.

I syfte att komma tillrätta med de allvarligaste formerna av arbetsföretag och för att skydda vissa speciellt känsliga landskapspartier föreslår utredningen att länsstyrelserna också får möjlighet att förordna om tillståndstvång inom bestämda områden rörande visst eller vissa slag av arbetsföretag som skulle kunna varaktigt skada landskapsbilden. Rörande tillämpningen av denna regel yttrar utredningen.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt alt avsevärt men för enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna normalt inte uppkommer. Naturvårdssynpunkterna torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justeringar i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas åt länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande arbetsföretagens art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpassning till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen. Regeln bör även kunna tillämpas för att inom större områden erhålla kontroll över uppkomsten av visst eller vissa slag av arbetsföretag av sådan art alt desamma alltid kan väntas medföra väsentligt störande ändring av landskapsbilden. Härvid har utredningen främst haft i åtanke de på vissa håll vanligt förekommande bilskrotupplagen.

I fråga om bilskrotupplagen framhåller utredningen att, även om man för framtiden får räkna med en avsevärt ökad bilskrotning, problemet torde bli av mindre akut karaktär, därest frågan om bilskrotets ekonomiska användning — vilken är föremål för undersökning av bilskrotningsutredningen — kan finna en tillfredsställande lösning. Utredningen betonar att bilskrotupplagen i regel såsom kombinerade med någon form av rörelse kan betraktas som arbetsföretag samt tillägger i denna fråga.

Det förekommer ibland även ansamlingar av skrotbilar som icke är förenade med rörelse. Till denna grupp hör framför allt de i naturen över­

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196i 79

givna bilarna. Dessa former av mindre upplag kan knappast hänföras till arbetsföretag utan får behandlas enligt reglerna rörande nedskräpning i naturen. Enligt utredningens mening torde det icke möta några svårigheter att i det enskilda fallet avgöra om ett upplag av skrotbilar är att betrakta såsom arbetsföretag eller som nedskräpning.

I vad avser de av utredningen i 24 § föreslagna undantagen från förevarande bestämmelser yttrar utredningen att vitesföreläggande, i likhet med vad nu är fallet, inte bör kunna tillgripas i fråga om företag vilkas tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning. Vid sådant förhållande anser utredningen att det inte heller finns anledning att bibehålla samrådsplikten beträffande dylika arbetsföretag. Då de detaljplanerade tätbebyggelseområdena är föremål för en ingående detalj kontroll enligt byggnadsstadgans regler med avseende på praktiskt taget alla anläggningar eller företag av intresse i förevarande sammanhang, bör enligt utredningens uppfattning bestämmelserna om arbetsföretag inte äga tillämpning inom stadsplan eller byggnadsplan. Att det enligt förslaget inom område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser kan förekomma kontroll enligt såväl byggnadsstadgan som naturvårdslagen, exempelvis beträffande upplag, anser utredningen enbart vara till fördel. I dylika fall bör enligt utredningens mening principen vara den att länsstyrelsen med stöd av naturvårdslagen prövar företagets tillåtlighet främst ur lokaliseringssynpunkt och att därefter frågor rörande företagets närmare utförande prövas av byggnadsnämnden.

De i 19 § av utredningsförslaget angivna villkoren för införande av bebyggelsekontroll diskuteras av några remissorgan. Överlantmätaren i Stockholms län anför.

Som villkor föreslås gälla att vederbörande område »företer en särskilt värdefull landskapsbild». Det torde inte kunna undvikas att ingrepp enligt denna bestämmelse i ej obetydlig utsträckning måste grundas på subjektiva värderingar. För undvikande av ojämn tillämpning och onödigt stora ingrepp i enskild rätt synes det nödvändigt att närmare precisera förutsättningarna för lagrummets tillämpning.

Uppsala läns naturvårdsförbund finner ordet »landskapsbild» alltför begränsat och vagt till sin betydelse. Skånska hovrätten anser att den gällande formuleringen i 86 och 122 §§ byggnadslagen, som på ett klart och konkret sätt anger vilka skäl som får motivera ett bebyggelseförbud, avgjort är att föredraga framför den vaga formulering som utredningen föreslagit. Under framhållande, att samma restriktivitet som vid avsättande av naturreservat ej bör tillämpas i fråga om byggnadsförbud enligt 19 § utan att förbudet bör kunna användas beträffande varje landskapsbild som kan anses värdefull, föreslår länsstyrelsen i Hallands län alt ordet »särskilt» i den föreslagna författningstexten utgår.

Byggnadsstyrelsen finner det nödvändigt alt i byggnadslagen bibehålla

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

en förbudsmöjlighet av samma typ som hittills till skydd för område med förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse. Denna åsikt hyser även länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsarkitekten i Uppsala län, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen och naturskyddsrådet i Västernorrlands län.

Ett påfallande stort antal remissorgan anser det ej tillfyllest, att ifrågavarande kontrollmöjlighet skall avse endast bebyggelsens lokalisering men ej den yttre utformningen av byggnad, och karakteriserar utredningens förslag i förevarande hänseende som en betänklig försvagning jämfört med gällande rätt. Sådana synpunkter anförs av bl. a. kammarkollegiet, skånska hovrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Värmlands, Jämtlands, Kronobergs och Gotlands län samt åtskilliga överlantmätare och länsarkitekter. Byggnadsstyrelsen understryker att en byggnads storlek, form och färg samt fasad- och takmaterial är utomordentligt betydelsefulla när det gäller dess inpassande i stads- eller landskapsbilden. Byggnadsstyrelsen uttalar sig i detta sammanhang, liksom bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län samt länsarkitekterna i Örebro och Jämtlands län, för en anknytning av ifrågavarande byggnadsförbud till byggnadslagstiftningens nybyggnadsbegrepp.

Beträffande den av utredningen rekommenderade utvägen att vid behov av närmare reglering av bebyggelsens utformning använda en -vidgad tilllämpning av utomplansbestämmelser anför lantmäteristyrelsen.

Den av utredningen föreslagna ordningen synes icke rimma med grunderna för byggnadslagens bestämmelser om tillämpning av institutet utomplansbestämmelser (prop. 1959: 168 s. 94) eller med innehållet i de i 29 g byggnadsstadgan intagna s. k. normalutomplansbestämmelserna. Det torde sålunda stå klart att vid tillkomsten av gällande bestämmelser om utomplansbestämmelser i byggnadslagen avsikten var att institutets tillämpning skall begränsas till områden där man kan förvänta mera avsevärd byggnadsverksamhet. Denna inriktning av institutet torde av flera skäl böra bibehållas. Med hänsyn härtill torde institutet ofta icke vara lämpat för reglering av bebyggelse inom område som bör skyddas på grund av de förhållanden som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Icke heller torde enbart bestämmelserna i 38 § byggnadsstadgan böra anses utgöra tillräcklig grund för myndighets vägran att godtaga viss utformning av bebyggelse i den utsträckning, som landskapsvården i förevarande sammanhang kräver.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det mindre ändamålsenligt med utomplansbestämmelser av bl. a. den anledningen, att inom områden med utomplansbestämmelser enligt 5 kap. byggnadsstadgan gäller en mängd detalj föreskrifter som synes helt omotiverade ur naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelsen, som ej är byggnadslovsgivande myndighet, inte skulle få det inflytande på detta viktiga område som ur naturvårdssynpunkt är önskvärt, och understryker

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b 81

särskilt, att rätten att medge dispens från förbud jämlikt 122 § byggnadslagen enligt gällande lagstiftning ej kan delegeras på byggnadsnämnd. Å andra sidan anför länsarkitekten i Uppsala län och Sveriges arkitekters riksförbund att utomplansbestämmelsernas betydelse i naturvärdande syfte bör understrykas. Överlantmätaren i Gotlands län finner det angeläget att sådana bestämmelser snarast införs i första hand inom de områden som berörs av gällande förordnanden enligt 122 § byggnadslagen. Med hänsyn särskilt till den skada på naturen, som kan uppstå av grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse m. m., finner länsstyrelsen i Östergötlands län lämpligt att bebyggelseförbudet görs tillämpligt på samma slag av åtgärder som föreslås beträffande strandskyddsområden. Detta förordas även av länsarkitekterna i Uppsala och Gävleborgs län, Svenska arkitekters riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen. Utredningens förslag att från tillämpningsområdet för ifrågavarande stadgande undanta byggnad för försvaret, jordbruket, lisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln anses av flera remissinstanser innebära en allvarlig försvagning i jämförelse med de nuvarande bestämmelserna i byggnadslagen. Länsstyrelsen i Värmlands län finner det icke försvarligt att byggnader för angivna ändamål skall kunna ges snart sagt vilket utseende som helst även i känsliga miljöer. I samma riktning uttalar sig bl. a. de hörda hovrätterna, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kalmar och Hallands län samt Svenska naturskyddsföreningen. Med tanke på serviceanläggningar för motortrafiken, kiosker och dylikt, vilka enligt vad erfarenheten visar ofta vållar bekymmer med hänsyn till en ömtålig kulturoch naturmiljö, föreslår länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län, att bebyggelse för den allmänna samfärdseln icke skall omfattas av undantagsbestämmelsen. Även länsarkitekten i Uppsala län och Svenska arkitekters riksförbund ifrågasätter om inte tillståndsplikt bör gälla åtminstone för dylika anläggningar. Bostadsbyggnad som erfordras för jordbruket m. m. bör, anser Sveriges lantbruksförbund, undantas från byggnadsförbudet. Samernas riksförbund yrkar undantag för bebyggelse som erfordras för renskötseln eller eljest för samernas behov. Vad härefter angår utredningens förslag till regler om kontroll av a rbets företag i allmänhet anser länsstyrelsen i Hallands län det ej tillfyllest att föreskriva samrådsskyldighet endast beträffande företag som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden — en verkan som företagaren mera sällan anser vara för handen. Länsstyrelsen föreslår att samradsskyldigheten utsträcks till att avse varje företag som kan förutses medföra ändring av någon betydenhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län menar alt cn rekommendation till samråd torde sakna praktisk betydelse, såvida den ej förknippas med rättsverkan av något slag, exempelvis vid bedömningen av ersättningsanspråk. Några remissinstanser föreslår att ordet »bör» i lagtexten utbyts mot »skall».

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 't8 år 196't

Ordet arbetsföretag är enligt Svenska naturskyddsföreningens mening ej något adekvat uttryck för sådana företeelser som bilskrotupplag och liknande. Föreningen anser därför, att upplag uttryckligen bör nämnas i lagtexten. Denna åsikt delas av Svenska stadsförbundet, som befarar att möjlighet eljest kommer att saknas att ingripa i fråga om bilskrotupplag som ej kan anses kombinerade med någon form av rörelse. Förutom upplag bör enligt byggnadsnämnden i Linköping även tippning av schaktmassor, som är en för städernas omgivning typisk företeelse, omnämnas i lagtexten. Domänstyrelsen, överlantmätarna i Örebro och Södermanlands län samt Svenska teknologföreningen anser att avverkning och andra åtgärder för skogsbruket inte bör inbegripas under arbetsföretag. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kopparbergs län framhåller att frågor om nedläggning av jordbruk med åtföljande skogsplantering av åkerjord alltjämt bör prövas i den ordning lagen om uppsikt å jordbruk föreskriver, varvid nämnden om så finns erforderligt bör samråda med länsstyrelsen. Överlantmätaren i Kristianstads län anlägger i sammanhanget följande svnpunkter. Längs vissa delar av ostkusten finns backformationer, vilkas naturskönhet är omvittnad på många sätt. På sydkusten finns dynområden, vilka torde få anses vara säregna för landet. De nämnda områdenas säregna karaktär skulle gå helt förlorad, om t. ex. skogsplantering skulle medgivas där. Huruvida sådana åtgärder kan inbegripas i »arbetsföretag» är tveksamt. Om så ej skulle vara fallet, bör lagförslaget kompletteras i erforderlig utsträckning.

Frågan om kontrollen av bilskrotupplag behandlas av bl. a. bilskrotningsutredningen, som yttrar. Bilskrotupplagen är av en mycket speciell karaktär bland de industriföretag som etableras utanför de planlagda områdena. Dessa upplag har i de flesta fall en mycket väsentlig inverkan på landskapsbilden och blir mycket påfallande för landskapets invånare och besökare, då de helt naturligt' med tanke på den vara de samlar upp kommer att ligga i omedelbar eller så gott som omedelbar anslutning till vägnätet. Det finns anledning till vaksamhet inför utvecklingen av bilskrotupplagen inom dessa områden, då nybildningarna av bilskrotningsföretagen och bildelsparkerna blir allt fler samtidigt som aktiviteten hos de redan etablerade företagen stiger. Detta får som resultat att landskapets skönhetsfläckar blir större och mer iögonfallande. Även om en lösning erhålles av problemet hur destruktionen av bilvraken skall kunna organiseras på ett rationellt och ekonomiskt sätt, torde det därmed icke bli möjligt att helt kunna undvika dessa bilupplag. Förslaget att ge länsstyrelsen möjlighet att införa generell tillståndsplikt inom områden, där länsstyrelsen finner omsorgen om landskapsbilden speciellt viktig, föranleder ingen erinran från bilskrotningsutredningens sida. Dock bör framhållas angelägenheten av att omedelbara initiativ i detta avseende tas från länsstyrelsernas sida. Erfarenheterna visar nämligen att bilskrotupplag ofta har sitt ursprung i en kanske tillfällig uppställning av några enstaka ej funktionsdugliga bilar. Successivt växer denna upplagskärna, och lång tid kan hinna förflyta innan myndigheternas uppmärksamhet fästes på vad som håller på att ske. Då bilskrotupplagen har eu tendens att

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i 83

förläggas strax intill landets allmänna vägar kanske länsstyrelserna skulle komma till rätta med problemet genom att förklara områdena inom ett visst antal meter från länets allmänna vägar för sådana områden, inom vilka tillstånd erfordras. Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län, överlantmätaren i Jönköpings län och länsarkitekten i Älsvborgs län ifrågasätter om inte för bilskrotupplag borde gälla allmänt tillståndstvång. Man efterlyser också möjlighet för myndigheterna att ingripa mot redan befintliga upplag. Ä andra sidan anför Sveriges bilskrotares riksförbund. Riksförbundet är väl medvetet om att anordnandet av bilskrotningar, biidemonteringar och bildelsparker måste ske på sådant sätt att samhället och naturen icke störs. Vi har emellertid den farhågan att de myndigheter, som har att handlägga lokaliseringsärenden, möjligen kan förbise vikten av att erforderliga markytor ställs till företagens förfogande samt att dessa markytor är så belägna att de medger en ekonomisk och rationell verksamhet. Härvid måste särskilt beaktas att transportkostnaderna, såväl intransporter som ^transporter, är en av branschens största utgiftsposter, varför arbetsplatserna nödvändigtvis måste ligga någorlunda centralt och nära ett fullvärdigt vägnät. De ekonomiska förutsättningarna för bilskrotningens bedrivande har numera försämrats genom kraftiga sänkningar av jämskrotpriserna. Åtgärder, särskilt för framforslandet av bilvraken, torde därför vara motiverade. Vidkommande det i utredningsförslagets 24 § angivna undantaget från förevarande bestämmelser för företag, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning m. in., har frågan om vägföretagens ställning tilldragit sig viss uppmärksamhet i remissyttrandena. Svenska naturskyddsföreningen förordar att kontrollen av arbetsföretag även bör omfatta vägföretagen, enär dessa i allra högsta grad kan påverka landskapsbilden. Enligt Föreningen för samhälls planering bör vägplaneringen ske under större hänsynstagande till landskaps- och miljöfrågor än för närvarande och länsstyrelsen därför ha skyldighet att i samband med fastställelse av vägtörslag tillse att naturvårdsintresset i största möjliga utsträckning tillgodoses. Å andra sidan påpekar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förutsätter att vägföretag enligt fastställd arbetsplan ej avses att behandlas enligt naturvårdslagen, att beträffande de stora vägbyggnadsföretagen ett omfattande arbete nedläggs på den estetiska utformningen i fråga om såväl vägens inpassning i landskapet som åtgärder i anslutning till vägen. Beträffande mindre vägföretag, som enligt vägstadgan kan utföras utan fastställd arbetsplan, utgår styrelsen från att ej heller dessa skall omfattas av naturvårdslagen. Vägförvaltningen i Västernorrlands län antar däremot att vägföretag av sistnämnda slag avses falla under kontrollbestämmelserna. Svenska naturskyddsföreningen anser att i fråga om gruvtöretag åtminstone 20 och 21 §§ i utredningsförslaget hör kunna tillämpas, t. ex. då det gäller placering av byggnader och tippar. Utredningens förslag att undanta områden inom stadsplan och bygg-

84 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

nadsplan från naturvårdslagens bestämmelser om kontroll av arbetsföretag röner motstånd bl. a. hos länsstyrelsen i Stockholms lön, som anser att byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadslov för (54 §) och närmare utformning av (52 §) bl. a. upplag ej erbjuder tillräckligt effektivt skydd och att frågan om tillåtligheten av arbetsföretag inom detaljplan bör bedömas regionalt av länsstyrelsen. I vad avser område inom byggnadsplan delas denna uppfattning av länsstyrelsen i Gävleborgs län och överlantmätaren i länet samt Svenska teknologföreningen. Ä andra sidan hävdar bilskrotningsntredningen att bestämmelserna i 52 §, 54 § 1 mom. och 70 § byggnadsstadgan medger en tullt tilllfredsställande reglering av bilskrotupplag inom planlagda områden.

Departementschefen. Medan täktverksamheten på ett oåterkalleligt sätt ändrar de topografiska förhållandena, är verkningarna på landskapsbilden av övriga arbetsföretag merendels mindre ödesdigra. Att även beträffande dem införa allmänt tillståndstvång skulle uppenbarligen innebära större våld än nöden kräver. Däremot synes det välbetänkt att, som utredningen föreslagit, ge länsstyrelserna möjlighet att lokalt förbehålla sig tillståndsprövning i fråga om arbetsföretag av visst angivet slag.

Utredningen behandlar var för sig byggnadsverksamheten (19 §) och arbetsföretag i allmänhet (20—22 §§). I departementsförslaget har dessa båda grupper sammanförts till enhetlig behandling. Bestämmelserna om lokalt tillståndstvång återfinns här i 19 §. Denna är så avfattad att tvekan inte skall behöva råda om att begreppet arbetsföretag omfattar även upplag, och detta oavsett om upplaget kan visas vara förenat med affärsrörelse eller inte. Med hänsyn till den vidsträckta innebörd som begreppet arbetsföretag sålunda har bör dit utan vidare kunna hänföras även sådana under remissbehandlingen uppmärksammade företeelser som grävnings- och andra förberedelsearbeten, tippning av schaktmassor, avverkning och plantering av skog samt anläggande av väg. Till de här avsedda arbetsföretagen hör också sådan täktverksamhet som inte omfattas av det allmänna tillståndstvånget enligt 18 §.

Som allmän förutsättning för införande av tillståndstvång inom visst område anges i lagtexten att anledning skall finnas till antagande att arbetsföretag av det ifrågavarande slaget skulle inom området komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden. Så kan exempelvis vara fallet där landskapsbilden bjuder på framträdande naturskönhet eller andra sevärda naturförhållanden. Men även en mera vanlig landskapsbild kan behöva skydd mot särskilt störande inslag, t. ex. därför att den dagligen ses av en större allmänhet. I sistnämnda hänseende må erinras om det flerstädes trängande behovet att reglera lokaliseringen och utformningen av de allt talrikare bilskrotupplagen i omgivningarna utefter våra mera trafikerade vägar.

Såvitt avser bebyggelse delar jag utredningens åsikt att tillståndstvång

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964 85

enligt förevarande bestämmelser inte bör få gälla inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Undantag bör göras också för arbetsföretag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen. Dessa undantagsbestämmelser har införts i 19 § första stycket. Däremot anser jag inte att länsstyrelsernas handlingsfrihet bör begränsas genom ytterligare undantag i enlighet med utredningens förslag. Vad beträffar byggande av allmän väg sker visserligen i särskild ordning en prövning av bl. a. vägens inpassning i landskapet. Länsstyrelsen deltar emellertid i denna prövning på sådant sätt att någon administrativ olägenhet knappast kan uppkomma av den formella möjligheten för länsstyrelsen att anordna kontroll även enligt naturvårdslagen. Enligt 19 § andra stycket äger länsstyrelsen i samband med tillstånd meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Med stöd härav kan länsstyrelsen bl. a. påverka den yttre utformningen av byggnad till vars uppförande eller ändring tillstånd meddelas. De stadganden, för vilka nu redogjorts, torde i allt väsentligt kunna ersätta bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen i vad dessa erbjuder skydd åt område som utmärker sig för naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. I övrigt — nämligen såvitt avser skydd med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken — bör däremot enligt min mening bestämmelserna stå kvar i byggnadslagen med endast den ändringen att Kungl. Maj:ts nuvarande beslutanderätt överflyttas till länsstyrelserna. Förslaget till ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen är, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, upprättat i enlighet härmed. Givetvis kan uppkomma gränsfall där det gäller att välja mellan byggnadslagens byggnadsförbud och naturvårdslagens kontrollmöjligheter. Skyddsobjektets huvudsakliga karaktär får då bli avgörande. En odlad dalgång, en bergsluttning med fäbodvallar eller en kuststräcka bör sålunda kunna skyddas enligt naturvårdslagen även om områdets kvalifikationer delvis består i förefintlig allmoge- eller fiskarbebyggelse. I nära anslutning till 19 § naturskyddslagen och 20 § i utredningsförslaget stadgar departementsförslaget i 20 § första stycket, att samråd bör ske med länsstyrelsen innan någon utför arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 § men ändå kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden. Genom andra stycket av samma paragraf, vilket motsvarar 20 § naturskyddslagen och 21 § i utredningsförslaget, får länsstyrelsen befogenhet att ålägga företagare att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Att sådant föreläggande kan förenas med vite framgår av 39 §. Slutligen ges i tredje stycket undantagsbestämmelser motsvarande dem som föreslås i 19 § första stycket.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

21 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget. I remissyttranden över utredningsförslaget föreslår lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kristianstads län samt Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott att bestämmelserna till skydd för landskapsbilden kompletteras med möjlighet att ålägga ägare av ödegård att riva byggnaden, om den icke underhålles.

Departementschefen. Det förekommer inte sällan att byggnader på landsbygden lämnas att förfalla i samband med att ägaren vid nedläggande av mindre lönsamt jordbruk eller av annan anledning lämnar trakten. I ett känsligt landskap kan en sådan byggnad i förfall ofta verka i hög grad vanprydande. Utanför planområden saknar myndigheterna i regel möjligheter att ingripa för att få dylik byggnad iståndsatt eller avlägsnad. Jag förordar därför att i 21 § naturvårdslagen intas ett stadgande av innehåll att länsstyrelsen, om byggnad, som inte ligger inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och landskapsbilden därigenom skadas i väsentlig mån, skall äga förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan. Om vite stadgas i 39 §.

22 §.

Paragrafen motsvarar 25—27 §§ i utredningens förslag. Utredningen har funnit att det bland ansvariga instanser råder en nära nog enhällig uppfattning att gällande ordning för kontroll av utoinhusreklamen är långt ifrån tillfredsställande. Det föreliggande behovet avser enligt utredningen två huvudfrågor, nämligen dels en allmän skärpning av bestämmelserna, dels en lagteknisk samordning av dessa för att samla ansvaret för kontrollen efter enhetliga riktlinjer. I förstnämnda fråga hävdar utredningen att det med den allmänna utveckling reklamen nått har föga eller ingen betydelse för näringslivet i våra dagar, om möjligheten att sätta upp reklamanordningar i naturen bibehålls eller inte. Med hänsyn till företeelsens mycket störande inverkan på landskapsbilden anser utredningen att reklamanordningar i naturen i princip skall vara förbjudna. Då det emellertid finns en begränsad sektor av reklamanordningar som har ett berättigande har utredningen funnit den lämpligaste konstruktionen vara att i lag stadga, att reklamanordningar ej må anbringas utomhus utan myndighets tillstånd, och att från denna allmänna tillståndsplikt undantaga vissa närmare angivna företeelser. Vad därefter angår samordningsproblemet har utredningen funnit lämpligast att söka upprätthålla en principiell gräns mellan frågornas behandling i tätort och på landsbygd. Detta synes utredningen möjliggöra en administra­

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964 87

tivt någorlunda enkel lösning och i sak vara motiverat av att reklamanordningar har väsentligt olika effekt i tätbebyggelse och i naturmiljö.

I detta sammanhang föreslår utredningen att genom ett tillägg till 54 § byggnadsstadgan öppnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna att byggnadslov skall erfordras beträffande skylt inom område med byggnadsplan. Som motivering härför anförs att tätbebyggelsen i landet i stor utsträckning är reglerad med byggnadsplan och att därför inom åtskilliga sådana områden som avser permanent bebyggelse för konsekvensens skull i förevarande avseende bör kunna tillämpas enahanda ordning som gäller för stadsplaneområden.

Beträffande de problem som sammanhänger med att reklamanordningar ofta har betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt yttrar utredningen.

Om utredningens principiella ståndpunkt att reklamanordningar i naturen icke skall förekomma accepteras, bortfaller uppenbarligen till avsevärd del motiven för gällande bestämmelser i väglagen. Om undantagen från den generella tillståndsplikten utformas i enlighet med motsvarande regler i 39 § lagen om allmänna vägar, kvarstår uppgiften att bevaka trafiksäkerhetsintresset endast i de fall, då skäl föreligger att lämna dispens från det allmänna förbudet. Under sådana förhållanden synes det befogat att i fortsättningen välja utvägen att reglera reklamanordningarna utanför tätorterna som en naturvårdsfråga med länsstyrelsen som beslutande myndighet. I naturvårdslagens tillämpningskungörelse bör stadgas, att länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till reklamanordning — dessa dispenser förutsättes bli få — alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.

För närvarande gäller 39 § lagen om allmänna vägar generellt, d. v. s. även inom tätort. Frågan är då slutligen, om en dubbel prövning av reklamanordningar erfordras inom detaljplaneområden, d. v. s. enligt såväl väglagen som byggnadsstadgan. Skälen härför har icke förefallit utredningen särskilt starka. Utredningen, som utgått från att länsstyrelse före meddelande av förordnande att inom byggnadsplaneområde skall krävas byggnadslov för skyltar alltid inhämtar yttrande från vägförvaltningen, har vid sitt slutliga ställningstagande funnit att övervägande skäl talar för att bestämmelserna i 39 § lagen om allmänna vägar under angivna förutsättningar upphör att gälla.

Beträffande frågan vilka anordningar som skall vara underkastade tillståndsplikt anser utredningen uppräkningen i 22 § naturskyddslagen vara tillräckligt klargörande för den praktiska tillämpningen. Beskrivningen i förslagets 25 § upptar sålunda tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål. Med hänsyn till att ifrågavarande anordningar har relativt kort varaktighet föreslår utredningen att länsstyrelsens tillstånd må begränsas till fem år. I sakens natur ligger för övrigt, tillägger utredningen, att till ett eventuellt tillstånd skall kunna knytas de villkor rörande placering, utförande, underhåll o. s. v. som finns motiverade.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Från den allmänna tillståndsplikten förordar utredningen undantag i enlighet med gällande lydelse av 39 § väglagen. Undantag görs sålunda för skylt anbringad på byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet samt anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Med hänsyn till att även den undantagna sektorn sporadiskt torde kunna uppvisa exempel på allvarlig vandalisering genom skyltar och dylikt föreslår utredningen att i den nya lagen införs ett efter mönster av 23 § naturskyddslagen utformat stadgande om befogenhet för länsstyrelse att ingripa mot sådan anordning inom den tillståndsfria sektorn, som är uppenbart vanprydande i landskapsbilden.

Den i det föregående antydda gränsdragningen mellan länsstyrelsens och de lokala byggnadsorganens kompetensområden bör enligt utredningen i naturvårdslagen utformas så, att lagen inte skall gälla i fråga om reklamanordning, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Härvid åsyftas då främst byggnadslov enligt 54 § byggnadsstadgan med dess av utredningen föreslagna vidgade innehåll.

I fråga om område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser samt byggnadsplaneområde utan byggnadslovstvång för skyltar kommer enligt utredningen länsstyrelsens befogenheter enligt naturvårdslagen att kompletteras med byggnadsnämndernas övervakande befogenheter enligt byggnadsstadgan. Utredningen konstaterar att byggnadsnämnderna härigenom, i samverkan med länsstyrelsen, kan göra värdefulla insatser för att befrämja landskapsvården.

I anslutning till stadgandet att naturvårdslagen ej skall gälla reklamanordning, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning, anför utredningen angående hänvisningsskyltar som anordnas av vägmyndigheterna följande.

I detta sammanhang bör erinras om det förslag till ny vägmärkeskungörelse, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt den 18 mars 1961 och som ännu endast föranlett vissa partiella reformer på området. Man synes ha anledning räkna med att på längre sikt utmed våra allmänna vägar kommer att finnas rikligt med lämpligt utformade anvisningsskyltar till trafikanternas tjänst rörande sådana företeelser som hotell, restauranger, campingplatser, servicestationer o. s. v. Denna verksamhet bör av praktiska skäl helt skötas på vägmyndigheternas ansvar.

Förslaget om införande av generell tillståndsplikt för anbringande i naturen av varaktiga anordningar för reklam, propaganda och liknande ändamål välkomnas i allmänhet av remissorganen. Dessa delar i flertalet fall utredningens uppfattning att dylika reklamanordningar i princip skall vara förbjudna. Karakteristiskt är följande yttrande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Utomhusreklamen har i detta län under senare år blivit ett allvarligt naturvårdsproblem, och gällande bestämmelser har visat sig klart ineffektiva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 89

Det är en omständlig procedur att få bort en vanprydande skylt. Platsen skall närmare angivas och ägaren till skylten uppspåras. Han tillskrivs med en förfrågan om han är villig borttaga densamma. I flertalet fall vägrar han. Länsstyrelsens beslut överklagas, i många fall endast för att skyltägaren skall vinna tid. När sedan lagakraftvunnet beslut föreligger om skyltens avlägsnande tas den ned för att nästa säsong sättas upp på en plats i närheten. Om man skall få bukt med nuvarande missförhållanden, är det nödvändigt att såsom utredningen föreslagit införa tillståndstvång. Länsstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.

Handelskammaren i Göteborg yttrar.

Den nuvarande kontrollen av utomhusreklamen utanför tätbebyggda orter är otillfredsställande, och handelskammaren hälsar för sin del med tillfredsställelse, att en mera varaktig ordning på detta område genom de nya bestämmelserna kan komma till stånd. Även om enskilda reklamintressen därigenom kan komma att få vidkännas inskränkningar i sin frihet, talar starka skäl för en restriktiv reglering. Såsom utredningen framhåller torde huvuddelen av denna reklam numera ha mindre betydelse för näringslivet, under det att en fri utövning av sådan reklam ofta skulle få en ytterst menlig inverkan på landskapsbilden. Den enda punkt, där reklam av denna art verkligen torde ha en uppgift att fylla, gäller hotell- och restaurangverksamhet samt andra näringsgrenar som har direkt betydelse för vägfarande.

Att förbudskaraktären i förslagets 25 § skall komma till tydligare uttryck i lagtexten påyrkas bl. a. av länsstgrelserna i Södermanlands och Kopparbergs lån samt gatunämnden i Hälsingborg.

Till det fåtal remissorgan, som helt avstyrker förslaget om allmänt tillståndstvång, hör framför allt branschorganisationerna, vilka bestrider riktigheten av utredningens ståndpunkt att reklamen i naturen har föga eller ingen betydelse för näringslivet i våra dagar och hävdar att utredningen ensidigt bedömt reklamens berättigande ur naturvårdssynpunkt. Svenska Försäljnings- och Reklamförbundet yttrar bl. a.

Beträffande utomhusreklamen föreligger exakt samma uppgift att väga naturvårdsintressen mot andra berättigade intressen som när det gäller t. ex. grustäkt eller lokalisering av fritidsbebyggelse. Näringslivet har ett starkt behov av reklam. Reklamen är ett oundgängligt villkor för den produktion i långa serier som utgör basen i vår ekonomiska utveckling. Det är riktigt att utomhusreklamen har en begränsad andel av de totala reklamkostnaderna men den är därför inte betydelselös, och för vissa företags reklam spelar den en betydande roll.

Liknande synpunkter framförs av Svenska Annonsörers Förening, Affischeringsföretagens förening och Allmänna Reklam AB ARE-Bolagen, vilka också underkänner utredningens utgångspunkt att reklamanordningar generellt har en mycket störande inverkan på landskapsbilden. Svenska försäljnings- och reklamförbundet framhåller att »naturen» inte är något enhetligt som måste skyddas på ett enhetligt sätt utan att det finns eu hel skala av landskapsbilder från den helt orörda naturen till det starkt frekven­

90 Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1964

terade turistlandskapet, vilket som miljö för en affischtavla inte på något sätt skiljer sig från gatubilden i en storstad. Svenska Annonsörers Förening utvecklar denna tankegång på följande sätt.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte en landsväg av riksvägskaraktär innebär ett sådant ingrepp i landskapsbilden, att man i fråga om det omedelbara grannskapet inte vidare kan använda uttrycket »natur». I ett urbaniserat kulturlandskap är ingrepp nödvändiga, även om det gäller att göra dessa så varsamt som möjligt. På riksvägarna har det moderna livet redan satt sin prägel. Den snabba trafiken, i berg nedsprängda vägar, erforderliga serviceinrättningar m. m. gör det motiverat att fråga sig, huruvida icke reklamen i våra dagar är en naturlig beståndsdel i en dylik landskapsbild.

Föreningen anser det viktigt att ett eventuellt förbud mot reklamanordningar i naturen — som föreningen accepterar då det gäller naturreservat, äldre kulturlandskap och liknande miljöer — inte får hindra en positiv behandling av ansökningar om tillstånd till reklamanordningar inom andra områden, t. ex. vid in- och utfartsvägar till tätorter, bensinstationer och dylika allmänna trafikserviceställen. Sveriges industriförbund ansluter sig till den av utredningen förordade målsättningen i fråga om övervakning av reklamarrangemang i naturen men ifrågasätter om icke det avsedda syftet kan uppnås redan genom en effektivare tillämpning av gällande bestämmelser. Samma uppfattning har Skånes handelskammare. Även Stockholms handelskammare samt Våsternorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget alltför långtgående under framhållande att åtskilliga skyltar och liknande anordningar måste anses berättigade ur såväl näringslivets som allmänhetens synpunkt. Länsarkitekten i Älvsborgs län anser ett principiellt förbud mot reklamanordningar i naturen alltför onyanserat hårt. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som delar utredningens uppfattning att näringslivets behov av utomhusreklam måste anses bli ringa om frågan om hänvisningsskyltar av typ vägmärke löses på ett tillfredsställande sätt, hyser likväl vissa betänkligheter mot tanken på ett principiellt förbud mot utomhusreklam.

Sannolikt skulle skyltproblemet få betydligt mindre dimensioner än nu, om organiserad information spreds om gällande bestämmelser på området. Det får inte glömmas bort att redan nu finns ett generellt skyltförbud i 39 § lagen om allmänna vägar. Frågan är om detta förbud verkligen varit effektivare än naturskyddslagens system med tillfälle till förhandsprövning av länsarkitekten samt möjlighet till vitesföreläggande. För sin del vill länsstyrelsen bestämt hävda att så inte varit fallet. Trots förbudet i väglagen är skyltbeståndet utmed vägarna inom femtio meter från vägbanans mitt synnerligen rikligt, framförallt inom turistområdena. I vissa tätorter står skyltar med texten »rum» snart sagt utanför varje bostadshus. En bidragande orsak till att förbudet icke efterlevs i önskvärd omfattning är säkerligen att möjligheten till åtal inte utnyttjas tillräckligt. Mot bakgrunden av sin erfarenhet av tillämpningen av 39 § väglagen vill länsstyrelsen vidare framhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 91

att förbudsystemet medför en mängd onödigt arbete med ärenden rörande skyltar som självklart bör tillåtas eller för vilka tillstånd ej krävs. Det torde vara svårt att i förväg överskåda konsekvenserna av den tilltänkta reformen.

Skyltfrågan behandlas i inte mindre än tre författningar, som på detta område är invävda i varandra på ett tämligen förbryllande sätt. Det är högst angeläget att en förenkling kommer till stånd.

Länsstyrelsen föreslår att frågan om reklamskyltningens reglering tas under förnyat övervägande. Om det därvid befinns lämpligt att införa allmänt tillståndstvång, bör måhända ändå något slags inskränkning där diskuteras, exempelvis anknuten till skvltarnas storlek, svnligheten från väg eller dylikt.

Överlantmätaren i länet anser att det generella förbudet ur praktisk synpunkt kan inskränkas till att avse område inom visst lämpligt avstånd, förslagsvis 100 meter, från allmän trafikled.

Behandlingen av anvisningsskyltar angående serviceanläggningar av olika slag utefter vägarna diskuterades i ett flertal remissyttranden. Allmänt erkänns att ett behov av sådana skyltar föreligger. Svenska Annonsörers förening yttrar att det främst är hänvisningsreklamen som skulle beröras av den föreslagna lagstiftningen. Sveriges industriförbund anser att med hänsyn till behovet av anvisningsskyltar generella undantag från tillståndsplikt bör kunna göras beträffande vissa vägar. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhäver vikten av att anvisningsskyltar för serviceanläggningar snart får en definitiv utformning; de bör utföras blott som anvisningsskylt enligt vägmärkeskungörelsen och sålunda falla utanför den nu ifrågasatta lagstiftningen. Väg förvaltningen i Norrbottens län finner det nödvändigt att i avvaktan på utformningen av vägväsendets anvisningsskyltar tidsbegränsade tillstånd ges för lämpliga sådana skyltar. Det arbete för åstadkommande av en enhetlig trafiklagstiftning som för närvarande pågår inom nordiska vägtrafikkommittén avser enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen även vägmärken för serviceändamål. Styrelsen vill redan nu framhålla att det synes nödvändigt att iakttaga återhållsamhet i fråga om hithörande vägmärken för att förhindra att dylika uppsätts i icke önskvärd omfattning till förfång för trafiksäkerheten.

Åtskilliga remissinstanser föreslår att förbudet mot varaktiga reklamanordningar utvidgas till att omfatta även tillfällig reklam. Härom anför exempelvis länsstyrelsen i Södermanlands län följande.

I detta sammanhang finns skäl att med skärpa framhålla den vantrivsel och olust som särskilt i vägskärningar på bergväggar uppklistrade affischer framkallar. Nu tillämpad teknik för pappersframställning gör det möjligt att ge affischerna en sådan hållbarhet att de nära nog får karaktären av varaktiga skyltar. Denna karaktär accentueras ytterligare av att nya skyltar ideligen klistras över och intill de gamla. Enligt länsstyrelsens mening vore det eu stor fördel om denna vanprydande typ av reklam kunde inrangeras bland de objekt, som enligt 25 § i förslaget skall tillståndsprövas.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196A

Liknande önskemål framföres bl. a. av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län, vägförvaltningen i Västmanlands län samt flera naturvårdsföreningar. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att förbud skall gälla även beträffande tillfälliga skyltar över en viss storlek, t. ex. en meter, varigenom särskilt störande affischering skulle kunna hindras samtidigt som sedvanliga affischer angående möten och tillställningar skulle gå fria från tillståndsplikt. Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att om affischering inte kan helt förbjudas det i varje fall vore önskvärt med en bestämmelse med sådan innebörd att den som satt upp affischen även fick svara för dess avlägsnande inom viss kort tid.

Undantagsbestämmelsen i 25 § tredje stycket av utredningsförslaget bör utgå enligt länsstyrelsen i Värmlands län, som framhåller att det finns ett stort antal olämpliga skyltar av det slag som åsyftas med bestämmelsen, många i form av ljusreklamer. Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter att bland de fria skyltarna inte skall ingå skyltar som upptar reklam för varor av ett speciellt märke eller fabrikat. Missförhållanden på detta område råder enligt länsstyrelsen särskilt i fråga om kiosker. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det önskvärt att begränsa de nu talrikt förekommande, ofta i hög grad störande reklamskyltarna på kiosker och butiker. I flera remissyttranden hävdas däremot att undantagsbestämmelsen är alltför snävt begränsad. Enligt Stockholms handelskammare kan en tillståndsprövning från naturvårdssynpunkt inte gärna vara motiverad t. ex. i fråga om enkla, på staketet anbringade skyltar med texten »Bageri», »Skomakeri», »Bilreparationer» och dylikt. I samklang härmed anser lantbruksnämnden i Jönköpings län och Skånes handelskammare att från förbudet bör kunna undantas skylt som till upplysning om i byggnad bedriven verksamhet anbringats i anslutning till byggnaden. Sistnämnda handelskammare samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund betonar att de skyltar som uppsätts vid byggnadsföretag av olika kategorier helt bör omfattas av undantagsbestämmelsen. Häri instämmer Sveriges industriförbund, som föreslår att byggnadsföretag, anläggningsarbeten och andra arbeten av övergångsnatur i förevarande avseende skall likställas med byggnad där rörelse bedrivs.

I vad avser stadgandet om tidsbegränsning i 25 § andra stycket av utredningsförslaget föreslår överlantmätaren i Jämtlands län och handelskammaren i Göteborg att tiden utökas till tio år och länsstyrelsen i Hallands län att någon maximigräns ej anges, medan länsstyrelsen i Södermanlands län förordar att stadgandet utgår. Sistnämnda länsstyrelse anför.

Länsstyrelsen torde, även om stadgande i saken ej finnes, vara oförhindrad att begränsa ett skylttillstånd till viss tidsperiod, när skäl därtill föreligger. Härtill kommer att de avsedda skyltarna, vilka ju i lagtexten anges

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 93

såsom varaktiga, ofta erfordras under längre tid än fem år. Skulle en rekommendation om en tidsbegränsning till fem år allmänt accepteras, innebär det ju att tillstånden merendels får omprövas efter periodens utgång, vilket förorsakar onödigt merarbete.

Utredningens förslag att naturvårdslagens tillståndstvång för reklamanordningar även skall gälla område utmed allmän väg och att 39 § väglagen skall upphävas biträds bl. a. av vägdirektören i Göteborgs och Bohus län, vågförvaltningen i Hallands län samt länsarkitekten i Stockholms län. Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, som ej har något att erinra mot att nämnda paragraf upphävs, yttrar bl. a. följande.

Utredningen har tänkt sig, att länsstyrelsen vid prövning av tillstånd till reklamanordning alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, och föreslagit att bestämmelser härom skall intas i naturvårdslagens tillämpningskungörelse. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill för sin del förorda att det klart bör framgå av lagtexten att anordningar, som är störande ur trafiksäkerhetssynpunkt, ej kan tillåtas. Detta synes lämpligast kunna ernås om 25 § i förslaget kompletteras med ett tillägg innebärande, att länsstyrelsen vid prövning av tillstånd att uppsätta reklamanordning utmed väg bör ta hänsyn till såväl naturvårdande synpunkter som trafiksäkerhetssynpunkter.

I detta sammanhang kan ifrågasättas om inte bestämmelsen i 39 § väglagen beträffande anordning, som till form, färg, eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ, i obeskuret skick bör medtas i lagtexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det däremot knappast tillfredsställande, att vid prövning enligt naturvårdslagen av skylts tillåtlighet även trafiksäkerhetssynpunkter skulle beaktas, och framhåller, att en lag principiellt bör tillämpas med utgångspunkt endast från dess syfte, samt fortsätter.

En brist i nuvarande reglering är att myndigheterna tvingas att vid tilllämpningen av 39 § lagen om allmänna vägar anlägga estetiska synpunkter trots att lagrummet ju är motiverat av trafiksäkerhetsskäl. Stöd för denna praxis har man i 24 § naturskyddslagen, som förutsätter att skyltar, vilka enligt 23 § får anses uppenbart vanprydande i landskapsbilden, skall bedömas enligt väglagen, om de är uppsatta inom femtimetersavståndet. Tanken måste ju vara att ingripande enligt naturskyddslagen inte behövs i fråga om dem. Det vore värdefullt om denna oformlighet kunde undanröjas. Men då bör inte en ny ordning införas som är lika otillfredsställande.

Med framhållande att bestämmelserna i 39 § väglagen inte är begränsade till varaktiga anordningar befarar länsarkitekten i Östergötlands län att svårigheterna att bemästra den tillfälliga skyltningen kommer att öka, om reglerna i naturvårdslagen blott skall gälla varaktig anordning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser i likhet med vägförvaltningen i länet att det ej klarlagts att stadgandet i andra stycket av 39 § väglagen om förbud mot skylt, som kan förväxlas med vägmärke in. in., kan utgå.

Frågan om gränsdragningen mot den reglering av skyltanordningar som

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

äger rum enligt byggnadslagstiftningen behandlas i flera remissyttranden. Behovet av enhetliga linjer på detta område understryks bl. a. av vissa branschorganisationer. Länsstyrelsen i Jämtlands län riktar anmärkning mot den dubbeiprövning som enligt utredningens förslag skulle förekomma inom område med utomplansbestämmelser. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser en dylik form av dubbelprövning olämplig ur effektivitetssynpunkt, föreslår att 52 § byggnadsstadgan ändras så, att bestämmelserna i lagrummet beträffande skyltar m. in. blir tillämpliga endast inom områden, varest byggnadslov för dylika anordningar erfordras.

Utredningens förslag om ett tillägg till 54 § 1 mom. byggnadsstadgan av innebörd, att länsstyrelsen skall kunna förordna att byggnadslov krävs för skylt och ljusanordning inom område med byggnadsplan har föranlett delade meningar under remissbehandlingen. Allmänna Reklam AB ARE- Bolagen anser att saklig motivering för förslaget saknas. Flertalet av de remissorgan som yttrat sig i frågan biträder dock förslaget — såsom hovrätten för Västra Sverige och länsarkitekten i Stockholms län — eller önskar gå ett steg längre än utredningen och låta skyldighet att söka byggnadslov gälla generellt även inom område med byggnadsplan. Sistnämnda ståndpunkt intas av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Västmanlands län, länsarkitekten i Skaraborgs län och kommunalnämnden i Kungsåra kommun, varvid som skäl åberopas önskvärdheten av enhetliga bestämmelser inom alla områden med byggnadsplan. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter om inte undantagsbestämmelsen i 27 § utredningsförslaget borde utsträckas till områden med utomplansbestämmelser. Affischeringsföretagens förening anser att bedömningen av reklamanordningar skulle kunna göras efter enhetligare linjer, om tätorternas byggnadsnämnd hade beslutanderätt inom hela sitt geografiska område.

Mot förslaget om möjlighet att kräva byggnadslov för skyltanordning inom byggnadsplaneområde framställs även vissa erinringar som har samband med förslaget att upphäva 39 § väglagen. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser sålunda att det med hänsyn till trafiksäkerhetssynpunkterna och för att åstadkomma en enhetlig tillämpning torde föreligga skäl att bibehålla länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet i fråga om skyltar utmed allmän väg inom eller intill planområde. I samma fråga uttalar vägdirektören i Göteborgs och Bohus län att, om vägförvaltningen skulle avhändas möjlighet att inverka på anordnandet av reklamanordningar inom byggnadsplaneområde, i tillämpningskungörelse till naturvårdslagen bör stadgas att byggnadsnämnden skall höra vägförvaltningen rörande inom byggnadsplaneområde ifrågasatt reklamånordnings inverkan från trafiksäkerhetssynpunkt. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker vikten av att väghållaren får yttra sig över framställningar om byggnadslov för skylt eller ljusanordning inom sådant område. Vägdirektören i Västernorrlands län anser att, om utredningens ifrågavarande förslag genom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 95 förs, en bestämmelse motsvarande 39 § andra stycket väglagen bör införas i byggnadsstadgan.

Departementschefen. Utredningens förslag att införa allmänt tillståndstvång — med vissa undantag — för reklamanordningar i det fria har vunnit stark anslutning bland remissinstanserna. Även jag finner det angeläget att skärpa kontrollen över reklamen i naturen. Invändningar mot förslaget har framförts huvudsakligen av vissa branschorganisationer, vilka understrukit reklamens betydelse för näringslivet och bestritt utredningens utgångspunkt att reklamanordningar generellt skulle ha en mycket störande inverkan på landskapsbilden. Några remissorgan har uttryckt farhågor att en allmän tillståndsplikt kommer att medföra onödigt arbete för länsstyrelserna beträffande skyltar som självklart bör tillåtas. Från flera håll har hävdats att det inte kan vara motiverat från naturvårdssynpunkt att kräva tillståndsprövning beträffande fristående skyltar som upplyser om en på stället bedriven verksamhet. De framförda invändningarna synes beaktansvärda. Även på förevarande område måste uppenbarligen en avvägning ske mellan naturvårdens krav och motstående intressen. Särskilt där naturlandskapet genom människans ingripanden blivit helt omvandlat kan förhallandena stundom vara sådana att förekomsten av utomhusreklam i begränsad omfattning icke med fog kan påstås verka störande i landskapsbilden. Vidare måste ofta en näringsidkares intresse att göra viss reklam på verksamhetsplatsen tillerkännas företräde framför naturvårdsintresset. Departementsförslagets bestämmelser i ämnet har utformats från dessa utgångspunkter. I 22 § första stycket stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Till de här avsedda anordningarna bör i princip även räknas affischer på träd, plank, bergväggar och dylikt, men i praktiken torde de mera sällan uppfylla bestämmelsens krav på varaktighet. En affisch kan nämligen inte anses varaktigt anbringad, när den är av vanligt förgängligt pappersmaterial och ej heller då den avser någon snart förestående tilldragelse. Har däremot en affisch, som anbringats annorstädes än på en vederbörligen tillåten annonstavla eller liknande anordning, gjorts mera beständig genom plastbehandling eller dylikt, och avser den ej en snart förestående händelse, torde affischören böra anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat tillstånd till affischeringen. Detsamma gäller, om en sådan affisch av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men kvarsitter avsevärd tid därefter. Att från naturvårdssynpunkt inskrida mot affischering i vidare mån än som nu sagts eller som är möjligt enligt naturvårdslagens nedskräpningsbestämmelser skulle enligt min mening föra för långt. — Även utan särskilt stadgande därom lärer länsstyrelsen vara oförhindrad alt i samband med tillstånd ange viss tid varunder anordningen må

96 Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1961

bibehållas. Hinder bör ej heller anses föreligga att ge t. ex. offentlig myndighet generellt tillstånd avseende anordningar av visst slag. Från nämnda huvudregel i 22 § första stycket görs i andra stycket vissa undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Det krävs inte, såsom enligt utredningsförslaget, att anordningen skall vara anbringad på byggnad, utan det räcker att den finns på det för verksamheten disponerade markområdet. Under exempelvis pågående byggnadsföretag är sålunda entreprenörerna enligt denna bestämmelse oförhindrade att sätta upp sina skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på staket utanför verkstaden. I överensstämmelse med utredningsförslaget undantas vidare anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Officiella vägmärken lyder inte under 39 § lagen om allmänna vägar och bör utan vidare anses falla utanför även 22 § naturvårdslagen. Givetvis kan det inträffa att en skyltanordning, för vilken tillstånd ej erfordras, varaktigt anbringas på sådant sätt att den blir uppenbart vanprydande i landskapsbilden. Som utredningen föreslagit bör länsstyrelsen i sådant fall ha möjlighet att förelägga ägaren eller, om denne ej är känd, markägaren att avlägsna anordningen eller vidta annan erforderlig åtgärd därmed. Att ge den, mot vilken föreläggande riktas, ersättning härför bör enligt min mening inte ifrågakomma. Den som ämnar uppsätta en icke tillståndspliktig skylt bör däremot kunna gardera sig mot framtida ingripande genom att påkalla förhandsprövning av länsstyrelsen. Regler i nu angivna hänseenden har intagits i 22 § andra stycket. Att föreläggande kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. I 22 § tredje stycket stadgas undantag från de föregående bestämmelserna i paragrafen såvitt avser anordning för vilken byggnadslov erfordras eller givits. Att dubbelpröva dessa fall vore givetvis både onödigt och olämpligt. Enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning inom område med stadsplan. Utredningen har föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för sådan åtgärd även inom byggnadsplaneområden. Liksom ett flertal remissorgan anser jag att dylik skyldighet bör på en gång införas inom alla områden med byggnadsplan. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidta härav påkallad ändring i byggnadsstadgan. Vad beträffar områden med utomplansbestämmelser lärer däremot inte finnas anledning till någon ändring av gällande bestämmelser utöver vad som föreslås för landsbygden i övrigt. Med den nu föreslagna lösningen torde även den av 1962 års riksdag hos Kungl. Maj:t gjorda framställningen i förevarande ämne få anses tillgodosedd (L3U 1962: 26 s. 28—29, rskr 205). Med den föreslagna ordningen kommer naturvårdslagens bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 97

i princip att gälla, förutom på rena landsbygden, inom områden med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser. Jämlikt 52 och 70 §§ byggnadsstadgan har visserligen även byggnadsnämnd viss befogenhet att ingripa mot olämpliga skyltar inom dylika områden. Några kompetenskonflikter torde emellertid inte behöva uppkomma härigenom, om länsstyrelsen i ärende om reklamanordning inom sådana områden regelmässigt inhämtar yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift härom torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag att, i samband med att i naturvårdslagen införs allmänt tillståndstvång för reklamanordningar i det fria, upphäva 39 § lagen om allmänna vägar anser jag mig inte böra biträda. Med hänsyn till de båda lagarnas skilda syften är det motiverat att vardera lagen innehåller bestämmelser i ämnet. I administrativ ordning torde lämpligen böra föreskrivas att, där tillstånd söks enligt den ena lagen och länsstyrelsen finner tillståndstvång föreligga också enligt den andra, ärendet skall prövas enligt båda lagarna.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 och 24 §§.

Paragraferna motsvarar 26 och 27 §§ i naturskyddslagen samt 28 och 29 §§ i utredningens förslag.

Utredningen framhåller att nedskräpningen tenderar att bli ett allt större problem i takt med friluftslivets utbredning och den ökade rörligheten. Utredningen är medveten om att stora svårigheter föreligger att tillfredsställande lösa detta problem och att lagstiftning på området blir av ringa verkan, om inte genom folkuppfostran och propaganda kan skapas förståelse för en nödvändig hänsyn. Beträffande innebörden av begreppet skräp uttalar utredningen att det allt vanligare förfaringssättet att överge en skrotningsfärdig bil i naturen klart måste anses som en sådan kvalificerad nedskräpning, för vilken de föreslagna reglerna avser att råda bot. I fråga om problemet med de övergivna bilarna yttrar utredningen vidare.

Detta problem är emellertid ingalunda löst med nämnda precisering. Ofta torde nämligen förhållandena vara sådana att bilens ägare icke kan uppspåras. Vidare kan svårigheter uppstå vid omhändertagandet av fordonet på grund av hittegodslagens bestämmelser. Enligt utredningens uppfattning torde här antydda problem dock komma att bli av mindre omfattning för att så småningom helt upphöra, därest frågan om kontroll av nedskrotningen av de avregistrerade fordonen kan lösas tillfredsställande. Rörande denna fråga får utredningen hänvisa till bilskrotningsutredningens kommande förslag.

I 28 § av utredningsförslaget har intagits, förutom det enligt 26 § naturskyddslagen redan gällande nedskräpningsförbudct, förbud —- dock ej straff-

4 Diliang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 118

98 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196'r

sanktionerade — att uppträda högljutt eller på annat sätt störande i naturen och att skada eller onödigt störa markernas vilda djur samt att skövla markernas bestånd av vilda växter. Detta motiveras av utredningen på följande sätt.

Nedskräpningsbestämmelserna syftar väsentligen till att motverka uppkommande otrevnad eller skada för annan. Även andra åtgärder vid vistelse i naturen kan dock ha liknande negativa verkningar. Utredningen har därvid främst haft i åtanke de former av störande oljud som blivit följden av de allt vanligare förekommande transistorapparaterna, motorbåtarna och andra moderna företeelser. En ohämmad användning av dylik utrustning kan i många fall inverka skadligt på djurlivet och dessutom väsentligt förringa naturupplevelsens värde för rekreationssökande personer. Visserligen är alltför ohämmade former av störande oljud i vissa fall underkastade straffbestämmelser i strafflagen och ordningsstadgan, men icke desto mindre torde det vara värdefullt med en allmän hänsynsregel på detta område även i naturvårdslagen. Härutöver torde finnas behov av att understryka att onödig skadegörelse på växter och djur skall undvikas vid uppträdandet i naturen främst av den anledningen att propagandan för ett ökat naturvett skulle vinna i styrka, om den kunde hänvisa till ett lagstadgande. Regler av denna art kan dock icke utformas på ett så tvingande sätt, att överträdelser medför ansvar.

Beträffande den i 27 § naturskyddslagen stadgade befogenheten för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande att undanröja skräp och dylikt, som medför obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom, reagerar utredningen mot att föreläggande får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande av den ansvarige. En sådan begränsning är enligt utredningen oförenlig med ett modernt betraktelsesätt och bör därför utgå. Enligt utredningens mening bör icke heller den begränsningen bibehållas som ligger i kravet att faran för skada skall vara uppenbar.

Flertalet av de remissorga n som yttrat sig särskilt beträffande de föreslagna bestämmelserna om uppträdandet i naturen ställer sig i princip positiva till dessa eller förordar skärpningar. Behovet av uppfostran och propaganda på detta område understryks allmänt. Ett förhållandevis stort antal erinringar framställs dock på olika punkter.

Bland dem som utan förbehåll tillstyrker utredningens förslag märks väg- och vatlcnbgggnadsstgrelsen, statens fritidsnämnd, Västergötlands och norra Hallands handelskammare samt skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län.

En allmän skärpning av förevarande bestämmelser förordas av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, natur sky ddsrådet i Östergötlands län och Västergötlands hembygdsförbund samt av Sveriges lantbruks förbund, som yttrar.

Det saknas anledning vidmakthålla den »nedskräpningsmarginab som naturskyddslagen medger. Lantbruksförbundet föreslår att nedskräpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 99

över huvud förbjuds. Om man icke vill karakterisera nedskräpningen som ett rimligt ingripande i den sociala naturvårdens intresse, saknas det anledning föreskriva att markägaren skall tolerera sådan upp till gränsen för »otrevnad» och »skada».

I samma riktning går förslag av Östergötlands läns hushållningssällskap och Naturvännernas förening i Gävle att nedskräpningsförbudets begränsning till nedskräpning, varav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan, skall utgå ur lagtexten. Länsläkaren i Blekinge län har motsvarande önskemål beträffande de korresponderande rekvisiten i nästföljande paragraf under motivering att »obehag av betydenhet» är alltför elastiskt och »fara för skada till person eller egendom» alltför restriktivt. Enligt Svenska naturskyddsföreningen bör orden »av betydenhet» utgå.

I flera fall framställs önskemål om komplettering av lagtextens exemplifiering av nedskräpande föremål. Uppsala läns naturvårdsförbund m. fl. anser att även orden »metall» och »plast» bör medtas under åberopande av att speciellt vissa smärre plåtföremål utgör en stor fara för betande djur och att de allt oftare kvarlämnade plastförpackningarna av olika slag förstörs mycket långsamt av väder och vind. Förbundet hävdar vidare, i likhet med Nordiska museet, att särskilda bestämmelser krävs i fråga om nedfallen taggtråd. I andra remissyttranden föreslås att i uppräkningen skall nämnas övergivna bilar och bildelar, spillolja från bilar samt kvarsittande affischer och vid tävlingar m. m. använda snitslar.

Ett flertal remissorgan anser det olämpligt att, såsom utredningen gjort, i lagen inta bestämmelser om uppträdande i naturen vilka icke motsvaras av straffpåföljd. Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller att, eftersom högljutt och störande uppträdande i naturen kan föranleda minst lika stor skada som nedsmutsning, så bör även dylikt uppträdande straffbeläggas. Denna uppfattning delas av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län, landsfogden i sistnämnda län och stadsfullmäktige i Halmstad. Länsarkitekten i Skaraborgs län och Hallands läns naturvårdsförening önskar en sådan formulering av bestämmelsen att onödigt motorbuller till lands eller vatten klart inbegrips.

Möjlighet bör öppnas för länsstyrelsen att vid tredska låta iordningställa en nedskräpad plats på den tredskandes bekostnad, anser lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Västerbottens län. Eftersom det i många fall är ogörligt att uppspåra den som vållat nedskräpning förordar Motororganisationernas samarbetsdelegation att det, om den skyldige inte påträffas, skall åligga länsstyrelsen eller annan myndighet att tillse att platsen iordningställs. Frågan har enligt delegationen särskild betydelse med hänsyn till renhållningen på rastplatserna. Även Svenska vägföreningcn pekar på behovet av närmare regler beträffande ansvaret för uppröjning i den mån detta ej redan nu ankommer på hälsovårdsmyndigheterna.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör omhändertagandet

100 Kungl. Maj:ts proposition nr l'i8 år 196'i

av kvarlämnade bilvrak. Motororganisationernas samarbetsdelegation kan inte dela utredningens förhoppning om att detta problem är att anse som en övergångsfråga. Också länsstyrelsen i Älvsborgs län befarar att problemet kommer att bestå även i fortsättningen. Landsfogden i Gävleborgs län anför.

Frågan om de åtgärder, som kan vidtas beträffande sådana bilvrak vilkas ägare inte kan identifieras, har berörts mycket kortfattat av utredningen. För närvarande råder stor ovisshet om vilken myndighet som skall vara skyldig att vidtaga åtgärd för och bekosta bortförandet av dylika bilvrak. Även om de övergivna bilvraken skulle komma att minska genom skärpt kontroll över avregistreringen, kommer ett visst antal bilar även i framtiden att undandras myndigheternas kontroll.

Landsfogden anser det önskvärt att utförliga direktiv utfärdas angående omhändertagande av övergivna bilvrak. Bilskrotningsutredningen uttalar att det ännu är för tidigt att kunna förutsäga vilka åtgärder i detta avseende som utredningen kan komma att föreslå.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående nedskräpning innebär viss skärpning i jämförelse med naturskyddslagens regler. Jag kan i huvudsak biträda förslaget i denna del. Att, som vissa remissinstanser föreslagit, slopa kravet på att nedskräpning för att kunna föranleda påföljd skall vara på visst sätt kvalificerad skulle enligt min mening föra för långt. De ytterligare åtgärder, som behövs för bekämpande av nedskräpning, torde framförallt vara intensifierad övervakning och propaganda.

Liksom motsvarande bestämmelse i naturskyddslagen och i utredningsförslaget innehåller 23 § i departementsförslaget en exemplifiering av nedskräpande ämnen. Uppräkningen har emellertid här kompletterats med plast och plåt. Med plåt åsyftas härvid bl. a. bilvrak. Någon ytterligare komplettering anser jag inte påkallad för närvarande. Vad särskilt beträffar affischer bjuder, som tidigare framhållits, 22 § visst korrektiv. I övrigt gäller liksom hittills att kvarlämnade och trasiga affischer — och även snitslar — faller under nedskräpningsbestämmelserna i samma mån som annat pappersavfall. Straffet för nedskräpning skall enligt 37 § andra stycket i fortsättningen vara dagsböter.

De motiv, som föranlett utredningen att komplettera förbudet mot nedskräpning med bestämmelser angående uppträdandet i naturen i andra hänseenden, förtjänar stort beaktande. Det är en angelägen uppgift att komma till rätta med sådana störande företeelser som till exempel det på sina håll utbredda missbruket av grammofoner och radioapparater på badstränder och annorstädes i naturen. Som jag framhållit vid 1 § inbegriper emellertid redan den där införda hänsynsregeln bland annat skyldighet att undvika oljud som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196k 101

djurlivet. Vidare vill jag här erinra om att olämpligt uppträdande i naturen i vissa fall kan straffas som förargelseväckande beteende samt att, såvitt avser ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen enligt lagförslaget får möjlighet att meddela straffsanktionerade föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom reservatet. Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan ordningsföreskrifter meddelas även inom andra till allmänt begagnande upplåtna naturområden. Med hänsyn till det anförda behandlas i 23 § departementsförslaget inga andra typer av olämpligt uppträdande i naturen än nedskräpning.

I 24 § regleras länsstyrelsernas befogenhet att förelägga den, som är ansvarig för nedskräpning eller annat osnyggande, att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Delvis i anslutning till utredningens förslag stadgas att dylikt föreläggande får ges så snart av osnyggheten kan för närboende eller andra uppkomma obehag av betydenhet eller skada till person eller egendom. På sätt utredningen förordat har ur lagtexten utmönstrats den nuvarande föreskriften att föreläggande får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande. Att föreläggande kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. Efterkommes ej föreläggande, bör länsstyrelsen även ha möjlighet att låta iordningställa den nedskräpade platsen på den tredskandes bekostnad. Enligt departementsförslaget skall detta kunna ske genom handräckning enligt bestämmelserna i 39 § andra stycket.

Spörsmålet om i vad mån myndighet bör sörja för undanskaffande av skräp i fall där den skyldige ej kan anträffas torde inte höra hemma i detta lagstiftningsärende. Såvitt rör bilvrak lärer frågan komma att övervägas i samband med behandlingen av bilskrotningsutredningens betänkande.

Ersättningsbestämmelser

Under förevarande rubrik har i lagen sammanförts regler angående ersättning i anledning av åtgärder enligt den föreslagna lagen. Reglerna motsvarar väsentligen ersättningsbestämmelserna i 7, 8, 21 och 28—31 §§ naturskyddslagen, 3—7 §§ strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

25—29 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30—33 och 36 §§ i utredningsförslaget.

Utredningen framhåller att ett säkerställande i ökad omfattning av naturområden av skilda slag i enlighet med utredningens förslag i allmänhet förutsätter åtgärder som kan föranleda ersättningar till markägare. Utredningen understryker att man härvid så långt möjligt bör lita till frivilliga avtal med vederbörande markägare och att en generös inställning till markägarna avgjort är att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl här­

102 Iiiingl. Maj. ts proposition nr 1'iH år 196fi

till är enligt utredningen att man bör undvika varje åtgärd som kan medverka till att skapa motsättningar mellan naturvårdsintressen och markägarintressen.

Om man bortser från nationalparkerna måste, ytlrar utredningen vidare, det kvantitativt ojämförligt största markbehovet för naturvårdsändamål tillgodoses genom bildande av naturreservat eller förordnande om bebyggelseförbud. För den begränsning, som därigenom läggs på markägarens möjlighet att fritt disponex-a över sin mark, bör denne enligt utredningen normalt kompenseras genom intrångsersättning. Även för det fall att regleringen av täktverksamhet eller arbetsföretag leder till en ersättningssituation är det fråga om en form av intrångsersättning.

I de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna behandlas i särskilda paragrafer ersättning vid avsättande av naturreservat eller naturminne (30 §), temporärt förbud i anledning av väckt fråga om avsättande av naturreservat (31 §), vägrat tillstånd till bebyggelse (32 §) samt tillståndsvägran eller föreskrifter beträffande täktverksamhet och arbetsföretag (33 §). Att en åtskillnad upprätthålls mellan ersättningsbestämmelserna avseende å ena sidan naturreservat och natuimiinne samt å andra sidan strand- och landskapsskyddsområden är enligt utredningen betingat av praktiska skäl; i förstnämnda fall är det praktiskt taget alltid fråga om ett oavvisligt byggnadsförbud jämte annan inskränkning i rätten att förfoga över marken, varjämte ersättningsfrågan aktualiseras omedelbart, medan det i det senare fallet enbart är fråga om kontroll av bebyggelsens lokalisering, vartill kommer att ersättningsfrågan ej aktualiseras redan i samband med beslutet om inrättande av skyddsomi-ådet utan först då tillstånd till bebyggelse vägras.

Utredningen behandlar i sin motivering var för sig dels ersättning för inskränkning i bebyggelserätt dels ersättning för annan inski-änkning i rätten att förfoga över mark. Beträffande ersättningsprinciperna vid inskränkning i bebyggelserätt gör utredningen till en början följande uttalande.

Där dispens från byggnadsförbudet inom ett strand- eller landskapsskyddsområde vägras, mister markägaren i förekommande fall rätten till viss bebyggelse på platsen. Det är förlusten av detta latenta bebyggelsevärde som skall kompenseras till den del det överstiger jordbruks- och skogsvärdet (jämte ev. kompletterande värden) eller motsvarande värde genom intrångsersättning. I naturskyddslagen och byggnadslagen är intrångsersättningen konstruerad som mellanskillnad mellan angivna två värdenivåer. I strandlagen tillkommer hänsynen till den nytta som en reglerande åtgärd på en del av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del av fastigheten. En sådan värdestegring uppstår genom s. k. influensverkan och kallas därför här influensvärde. Eftersom det är bäst överensstämmande med en allmän rättsuppfattning att inte bara skada utan också nytta av en reglerande åtgärd tas i beräkning vid fastställandet av intrångsersättning på grund av regleringen, föreslår utredningen att de gemensamma ersättningsreglerna får en häremot svarande avfattning. Innebörden blir allt­

Kiingl. Maj:ts proposition nr V18 är 1061 103

så att intrångsersättningens storlek i princip skall fastställas genom att man i förekommande fall från ett konstaterat bebyggelsevärde drar inte bara jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande värde utan också influensvärdet. För att intrångsersättning över huvud taget skall kunna utgå gäller vidare generellt att ägaren kan använda fastigheten allenast på sätt soin står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta medför att vilken värdeskillnad som helst icke är tillräcklig för att grunda ersättningsanspråk. Den måste ha sådan relativ storlek att det rimligtvis kan göras gällande att det föreligger ett sådant uppenbart missförhållande som avses här.

I anslutning till förslaget om ökat beaktande av influensvärde har utredningen övervägt om inte ett fastighetsinnehav bestående av flera registerfastigheter i förevarande hänseende borde behandlas som en enhet, vilket enligt utredningen vore att föredra ur rättvisesynpunkt. Utredningen anser sig emellertid inte kunna föreslå en reform på detta område enbart för naturvårdslagens del.

Under framhållande att den tidpunkt, till vilken delvärdena hänförs, har stor betydelse vid beräkning av intrångsersättning i anledning av bebyggelseförbud yttrar utredningen vidare.

Bebyggelsevärdet utgör i förevarande sammanhang ett outtaget övervärde som enligt allmänna principer i byggnadslagen och strandlagen skall bestämmas vid den tidpunkt då inskränkningen i bebyggelserätten införs eller med andra ord vid den tidpunkt då länsstyrelsens förordnande om byggnadsförbud utfärdas. Vid denna tidpunkt har den på bebyggelserätt grundade realvärdestegringen avbrutits. Eftersom ersättningen skall utbetalas vid en senare tidpunkt — i samband med att byggnadsdispens vägras första gången — skall en framräkning ske med hänsyn till under mellantiden inträffad penningvärdeförändring. Detta är innebörden i gällande strandlag i vad avser fastställandet av bebyggelsevärdet, och någon ändring på denna punkt föreslås icke av utredningen. Beträffande övriga två delvärden — jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande samt influensvärdet — fortsätter realvärdestegringen oberoende av att länsstyrelsen utfärdat ett byggnadsförbud för det aktuella skyddsområdet. Anledning saknas därför att förfara på annat sätt än att man tar hänsyn till denna realvärdestegring fram till tidpunkten för ersättningsberäkningens aktualiserande i samband med att byggnadsdispens vägras första gången. Detta överensstämmer också med byggnadslagens principer för beräkning av intrångsersättning i liknande fall. Av förarbetena till 3 § strandlagen vill det synas som om man där avsett att även realvärdeberäkningen i denna del skulle hänföras till tidpunkten för länsstyrelsens förordnande. Utredningen kar, emellertid icke finna några bärande motiv för att upprätthålla en sådan från byggnadslagens värderingsprinciper avvikande regel i naturvårdslagstiftningen för framtiden. Utredningens förslag innebär därför att bestämmandet av de två här avsedda delvärdena skall hänföras till den tidpunkt då byggnadsdispens vägras.

Ehuru problemet med olika tidpunkter för beräkning av olika delvärden normalt ej föreligger vid avsättande av naturreservat kan det, yttrar utredningen, undantagsvis bli nödvändigt att tillämpa berörda beräknings-

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

sätt även i sådant fall, t. ex. om ett nyinrättat naturreservat ersätter ett äldre strandskyddsområde.

Utredningen analyserar ingående frågan hur bebyggelsevärdet enligt gällande rätt skall bestämmas vid ersättningsberäkningen. De resultat vartill utredningen kommer i denna fråga kan sammanfattas på följande sätt. I vad angår tätbebyggelsevärde äger markägaren obetingat tillgodoräkna sig sådant värde som uppkommit före byggnadslagens ikraftträdande den 1 januari 1948. Möjligheterna att numera påvisa dylikt värde är dock mycket små. För att mark efter nämnda tidpunkt skall få användas till tätbebyggelse förutsätts enligt 5 § byggnadslagen att den vid planläggning enligt denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Tätbebyggelsevärde kan i detta fall uppkomma endast om tillstånd enligt byggnadslagen till sådan bebyggelse lämnats eller med fog kan förväntas bli lämnat. Att dessa förutsättningar är förhanden med avseende å områden, som lämpar sig till naturreservat eller för att skyddas genom förordnande enligt 17 eller 19 § i utredningsförslaget, måste enligt utredningen vara ytterligt sällsynt. Det bebyggelsevärde, som kan komma ifråga vid beräkning av intrångsersättning, är därför praktiskt taget uteslutande ett glesbebyggelsevärde. Även möjligheterna att inom ifrågavarande områden konstatera glesbebyggelsevärden måste enligt utredningens mening vara starkt begränsade. Detta sammanhänger enligt utredningen dels med att det icke kan vara motiverat att räkna med annan förväntad bebyggelse än sådan, som är omedelbart aktuell eller att förvänta inom nära förestående tid, och dels med den starka begränsning som ligger i glesbebyggelsebegreppet.

Ersättning på annan grund än inskränkning i bebyggelserätten kan enligt utredningen aktualiseras genom att mark avsätts till naturreservat eller naturminne eller genom att täktverksamhet eller arbetsföretag hindras eller regleras eller genom preliminära regleringsåtgärder enligt 8 § i utredningsförslaget. Utredningen uttalar att i samtliga dessa fall en generell förutsättning för att ersättning skall kunna utgå bör vara att regleringsåtgärden föranleder intrång av någon mera väsentlig betydelse; intrånget måste ha en allvarlig karaktär för att kunna bedömas som ersättningsgillt. Utredningen anför vidare.

För ersättningsförfarandet i samtliga här avsedda fall gäller att bedömningen skall ske enligt gängse värderingsprinciper. Därvid skall beaktas att det varken enligt gällande rätt eller enligt utredningens förslag existerar någon allmän frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. I den inledande paragrafen till naturvårdslagen har utredningen fastslagit att den som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller eljest skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer. Detta innebär utom annat att exploatering av naturtillgång eller annan verksamhet i naturen i princip icke får ske på sådant sätt att onödig skada tillfogas landskapsbilden eller andra allmänna intressen. Detta medför i sin tur att all verksamhet i naturen i förekommande fall har att bära kostnaderna för sådana återställningsåtgärder som skäligen kan krävas. Nämnda förhållande mås­

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 105

te få konsekvenser vid beräkning av intrångsersättning på det sättet, att från beräknat bruttoersättningsbelopp alltid skall dras utom annat kostnader för återställningsåtgärder i naturen. I övrigt kommer beräkningen av intrångsersättning i här ifrågavarande del att ske på ett sätt som liknar det som tillämpas vid inskränkning i bebyggelserätt. Från det tidigare värdet dras det markvärde som återstår efter det inskränkning införts eller tillstånd vägrats till viss åtgärd. Avser ersättningen naturreservat eller naturminne skall därutöver i förekommande fall avdrag ske för s. k. influensvärde som uppkommit på mark utanför reservatet.

Utredningen förutsätter att i samband med avsättande av naturreservat skall kunna utgå ersättning i anledning av intrång genom därav föranlett mera intensivt utnyttjande av mark inom reservatet än vad allemansrätten medger.

Såsom generellt villkor för ersättning i anledning av annan inskränkning i rätten att förfoga över mark än inskränkning i bebyggelserätten uppställs i utredningsförslaget — liksom i 7 § naturskyddslagen — att den ifrågavarande åtgärden föranleder avsevärt men för markägaren eller annan rättsinnehavare. Härmed avses enligt utredningen inte att göra någon principiell åtskillnad i förhållande till sättet för beräkning av ersättning vid inskränkning i bebyggelserätt. Utredningen yttrar i denna fråga.

Vad man med motsvarande uttryck i naturskyddslagen velat vinna med kravet på avsevärt men — i jämförelse med uttrycket uppenbart missförhållande mellan angivna markvärden — synes närmast vara att undvika ersättningsplikt i fall där det visserligen föreligger ett uppenbart missförhållande mellan markvärdena före och efter en åtgärd enligt naturskyddslagen men där den av åtgärden förorsakade förlusten ändock är praktiskt taget betydelselös för markägaren (prop. 1952: 188, s. 44—45). Någon ändring häri föreslås icke av utredningen.

Efter redogörelsen för sina principer för ersättning på annan grund än inskränkning i bebyggelserätt uppehåller sig utredningen särskilt vid ersättningsberäkningen i vad avser täktverksamhet. Utredningen framhåller att någon rättspraxis i fråga om tillämpningen av motsvarande ersättningsbestämmelse i 21 § naturskyddslagen inte finns. Detta torde enligt utredningen sammanhänga med att man avstått från ersättningsgrundande ingripanden på grund av osäkerhet om lagrummets rätta tolkning och ovisshet huruvida medel kunnat påräknas för gäldande av ersättning. Utredningen fortsätter.

För att en ersättningssituation beträffande här åsyftad kommersiell täkt över huvud taget skall kunna uppstå krävs till en början att den aktuella fastigheten är lämpad för täktändamål. Faktorer som inverkar på denna bedömning är täktmaterialets kvalitet och kvantitet samt läge i förhållande till kommunikationsnätet ävensom efterfrågan på material av ifrågavarande beskaffenhet. Om tillräckliga förutsättningar icke föreligger i något av dessa hänseenden förfaller frågan om ersättning redan på grund härav. Flera länsstyrelser har uttalat starka betänkligheter mot den utformning 21 § naturskyddslagen nu har. Kritiken går ut på att regeln medger alltför höga ersätt-

41 Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr US

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 196i

ningar varigenom den kan vara ett vapen i handen på skrupelfria exploatörer. På grund därav förordas en omprövning av de principer som ligger till grund för lagrummet. Utredningen är också medveten om att just ersättningsfrågan hittills varit ett svårt hinder för en ur allmän synpunkt ändamålsenlig täktreglering, varför starka skäl onekligen talar för en mera restriktiv utformning av denna regel, å andra sidan är det enligt utredningens mening icke möjligt att utan kompensation frånkänna markägarna en rätt som de nu har. Däremot håller utredningen före att starka skäl talar för införandet i den nya naturvårdslagens ersättningsregel rörande täktverksamhet av den princip som redan gäller generellt i byggnadslagen och strandlagen och som innebär att mark som beläggs med inskränkning i dispositionsrätten skall i ersättnings- eller inlösningsfall uppskattas efter realvärdet vid den tidpunkt då inskränkningen inträdde. I byggnadslagen gäller denna princip alla där förekommande former av inskränkning i dispositionsrätten och således även täktreglering genom s. k. schaktningsförbud. I strandlagen som endast avser bebyggelsereglering gäller den endast denna form av inskränkning i dispositionsrätten. I vad avser täktverksamheten innebär principen enligt utredningens mening en godtagbar kompromiss mellan motstående intressen i täktregleringens besvärliga ersättningsfråga. På längre sikt tillgodoser den naturvårdens intressen på ett tillfredsställande sätt utan att någon berövas en tillgång som han nu förfogar över.

Utredningen föreslår därför att beträffande täktverksamhet markens värde vid den nya lagens ikraftträdande skall tagas till utgångspunkt vid uppskattning av skada i ersättningsfall. Med framhållande att den svårbedömda frågan om innebörden i uttrycket »avsevärt men» i många fall kommer att få stor betydelse vid täktregleringen yttrar utredningen vidare.

Utredningen finner det icke möjligt att på denna punkt föreslå några enhetliga normer, eftersom det är en fråga som med nödvändighet måste bedömas från fall till fall. Utredningen inskränker sig därför till att anlägga några allmänna synpunkter på frågan. Som regel torde det vara en jordbruks- eller skogsfastighet som inrymmer täktfyndighet. Med anledning härav erinras att sådana fastigheter icke är underkastade tillståndsplikt beträffande täkt som sker för fastighetens husbehovsförbrukning. Häri ligger en begränsning i den skada som fastigheten kan tillfogas genom vägrad täkt. Den kan under alla förhållanden tillgodose det egna behovet av grus o. dyl., varför fastighetens normala drift icke förorsakas något som helst men. Snarare tillfogas den men i brukningshänseende om en del av fastighetens ägor avstås till grustäkt. Som nämnts existerar det icke någon al'lmän frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. Utgångsläget är därför att ingen markägare har ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheter på sin mark i den utsträckning som kan betingas av enbart tekniska och ekonomiska överväganden. Han är skyldig tåla inskränkningar däri till förmån för naturvårdsintresset intill gränsen för avsevärt men utan att någon ersättning kan utkrävas. Det skulle givetvis förenkla befattningen med ersättningsfrågorna om avsevärt men kunde uttryckas generellt i exempelvis ett visst procenttal av den totala uttagbara täktvolymen. Som nämnts är detta icke möjligt. Enligt utredningens mening kan inskränkningen dock gå långt utan att avsevärt men behöver föreligga. Inte ens om en stor del

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 107

av en täktfyndighet måste lämnas orörd kan det hållas för visst att avsevärt men uppkommer.

Rörande ersättningssituationen i det fall, att en fyndighet berör ett flertal enskilda fastigheter, yttrar utredningen.

För detta fall har stor vikt lagts på att länsstyrelsen för att befrämja eu lämplig exploatering skall kunna påfordra en plan av lämplig omfattning. Den fastighetsägare, som icke lyckas åvägabringa en samverkan med övriga berörda fastigheter i enlighet med planen, kommer uppenbarligen i ett ogynnsamt ekonomiskt läge som enskild exploatör. Härav följer att hans läge även blir ogynnsamt från ersättningssynpunkt, därest länsstyrelsen finner att en separat exploatering av sökandens fastighet har så skadliga verkningar ur naturvårdssynpunkt att den icke kan tillåtas. Vid tillståndsfrågans prövning bör man eftersträva att undvika den situationen att ersättning måste ges för material som kan antas komma att exploateras inom en överskådlig framtid.

Utredningen understryker slutligen angelägenheten av att täktregleringen betraktas och behandlas som en planeringsfråga och framhåller, att genom snabba och effektiva inventerings- och planeringsåtgärder bör öppnas goda möjligheter att inrikta exploateringen på täktfyndigheter som kan friges helt och hållet. I de fall åter där partiella uttag kan medges är det angeläget att man förhandlingsvägen når fram till en täktplan som kan accepteras ur såväl naturvårds- som exploateringssynpunkt. Med ett sådant förfaringssätt kommer måhända, yttrar utredningen, ersättningsfall att bli sällsynta.

Beträffande den kategori företag, som i betänkandet benämnes arbetsföretag i allmänhet, skall enligt utredningen i tillämpliga delar samma principer följas för ersättningsberäkningen som i fråga om täktverksamhet, dock med det undantaget att värderingen helt skall hänföra sig till tiden för beslutet; något praktiskt behov att beakta tidigare värde torde enligt utredningen icke finnas här.

Utredningen föreslår en utvidgning av möjligheterna att få till stånd inlösen av fastighet som berörs av naturvårdsåtgärd. Utredningen framhåller att regler om inlösen saknas i strandlagen och i 86 och 122 §§ byggnadslagen samt att det i 7 § andra stycket naturskyddslagen förekommande stadgandet om rätt för fastighetsägare att, om fridlysning föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande, fordra att fastigheten löses, såvitt känt aldrig tillämpats. Under utredningsarbetet har emellertid, yttrar utredningen, några myndigheter uttalat önskemål om att det allmänna tillförsäkras rätt att förvärva strandområden i vissa fall i samband med reglering av ersättningsfrågor. Utgångspunkten har därvid varit att intrångsersättning enligt strandlagen i något fall kommit att uppgå till en mycket stor del — ända till 86—90 procent —- av markens totalvärde vid användning för bebyggelse. Enligt utredningens mening kan frågan om lösningsplikt och lös­

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

ningsrätt knappast få någon större praktisk betydelse för genomförandet av ett aktivt naturvårdsprogram. Icke desto mindre håller utredningen före att inlösningsinstitutet bör bevaras i naturvårdslagstiftningen såsom ett i undantagsfall användbart komplement till gällande regler om intrångsersättning. Utredningen yttrar vidare härom.

Ett sådant komplement kan vara önskvärt där ett särskilt svårt intrång enligt naturvårdslagstiftningen drabbar en fastighet men också där en beräknad intrångsersättning eljest motsvarar en större del av markvärdet samt särskilda skäl talar för inlösen. Härav följer att inlösningsinstitutets tillämpning icke bör som hittills formellt begränsas genom att dels knytas till en speciell åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen och dels förbehållas ena parten att påkalla. Inlösningsinstitutet bör i fortsättningen kunna användas i undantagsfall vid alla viktigare typer av intrång enligt naturvårdslagstiftningen och i förekommande fall bör dess tillämpning kunna påfordras inte bara av markägaren utan också av kronan såsom företrädare för naturvårdsintresset. Ett undantagsfall av här åsyftat slag är uppenbarligen för handen om en åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen medför en så allvarlig skada på en fastighet eller fastighetsdel att skadan förtjänar betecknas som synnerligt men. I ett sådant fall är det rimligt att fastighetsägaren äger påfordra att kronan löser hela fastigheten eller fastighetsdelen. Utredningen föreslår därför att en regel med detta innehåll införes i 36 § första stycket lagförslaget.

Enligt detta stadgande bör, yttrar utredningen, inlösen kunna ifrågakomma till exempel om en för bostads- eller grustäktsändamål bildad fastighet på grund av tillslåndsvägran enligt naturvårdslagen ej får nyttjas för ändamålet. Utredningen framhåller att vid prövningen av inlösenyrkande hänsyn bör tas till eventuell influensverkan å område som icke omfattas av det beslut som ligger till grund för yrkandet.

Rörande andra stycket i 36 § i utredningsförslaget yttrar utredningen.

Med beaktande av framställda önskemål föreslås här en regel som öppnar möjlighet för kronan att i vissa fall lösa fastighet eller del därav som berörs av åtgärd enligt lagen. Ett första villkor för sådan lösningsrätt är att den intrångsersättning som eljest skolat utgå för fastigheten eller fastighetsdelen uppgår till en viss större del av fastighetens eller delens totala värde. Efter mönster av 12 § andra stycket expropriationslagen har denna del satts till två tredjedelar. Där detta villkor är uppfyllt ankommer det på kronan att i varje särskilt fall ta ställning till frågan huruvida lösningsrätt skall utövas eller icke. Enligt utredningens mening bör lösningsrätten icke utövas såvida icke särskilda skäl talar för att området övergår i allmän ägo. Som sådana skäl kan godtas att marken har särskilt stor betydelse ur kulturell eller social naturvårdssynpunkt eller att området behöver utnyttjas mera intensivt för fritids- eller annat naturvårdsändamål än vad allemansrätten medger. Ett viktigt praktiskt villkor för att inlösning skall tillgripas är också att förvaltning av området kan ordnas tillfredsställande på längre sikt genom försorg av staten, kommun eller ideell sammanslutning.

Utredningens förslag till ersättningsregler har väsentligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av majoriteten av remissinstanserna. Bland

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 109

de remissorgan som yttrat sig utpräglat positivt märks länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västmanlands län, överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Kalmar och Norrbottens län samt Skogssällskapet. Flera remissorgan betonar att de föreslagna ersättningsreglerna väsentligen bygger på gällande rätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat ersättningsfrågorna och dragit upp riktlinjerna för bedömande av dessa. Det förhållandet att utredningen räknar med ersättningar i stor utsträckning för genomförande av naturvården utgör enligt överlantmätaren i Kalmar län en god garanti för en angelägen balans mellan naturvårdsintressen och t. ex. jord- och skogsbrriksintressena.

Å andra sidan blir de föreslagna ersättningsreglerna på väsentliga punkter föremål för kritik från ett tjugotal remissorgans sida.

Som en allmän synpunkt framhåller lantmäteristyrclsen, att reglerna inte kan anses utgöra enbart eu sammanarbetning av redan gällande principer för bestämmande av ersättningar i motsvarande fall utan genom en kombination av olika regler får ses som en nyhet med en effekt som inte torde låta sig överblickas utan djupare granskning. Styrelsen ifrågasätter om inte ersättningsreglerna bör vidare övervägas. Liknande uppfattning hyser kammarkollegiet. Några remissorgan anser att reglerna är alltför komplicerade eller svåra att förena med ersättningsreglerna på andra områden och därför bör omarbetas. Expropriationsutredningen yttrar att förslagets regler om ersättning på grund av inskränkning i förfoganderätt till fastighet samt om inlösningsrätt och inlösningsplikt i anledning av sådant intrång upptar icke oväsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt. Under framhållande att de spörsmål som uppkommer, då det gäller att åstadkomma eu lämplig reglering i nämnda hänseenden, uppenbarligen har ett nära samband med frågor som expropriationsutredningen fått i uppdrag att behandla, hävdar utredningen, att ett definitivt ståndpunktstagande till frågan om införandet av nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser bör anstå, till dess pågående översyn av expropriationslagstiftningen slutförts.

En mera restriktiv utformning av ersättningsreglerna påyrkas av länsstyrelsen i Hallands län, som anlägger följande synpunkter i frågan.

Nu gällande bestämmelser förutsätter att markägare som tillskyndas avsevärt men skall erhålla full ersättning för den skada han lider. Denna regel leder till höga ersättningsanspråk. Särskilt i fråga om grusexploateringar blir olägenheterna av regeln framträdande. För att ej samhällets ersättningskostnader skall bli orimligt höga, tvingas länsstyrelsen ej sällan att lämna tillstånd till grustäkter även på sådana skyddsvärda områden, där exploatering ej bör få ske. Länsstyrelsen kan därför icke dela uppfattningen, att naturskyddsintresset icke kan motivera ändring i principen för ersättningsreglerna.

På åtskilliga av samhällslivets områden har långtgående inskränkningar i markägarens dispositionsrätt ansetts befogade utan någon rätt till ersättning eller med en begränsad sådan. Som exempel härpå kan anföras bygg­

no Kanyl. Maj.ts proposition nr l'i8 år 196i

nadslagstiftningen, som hindrar ägaren av mark att fritt exploatera denna för tätbebyggelse, skogsvårdslagstiftningen med speciellt långtgående regleringar beträffande s. k. svårföryngrade skogar och skyddsskogar, gruvlagstiftningen, som hindrar markägaren att fritt förfoga över mineraler, stenkol, salt, olja m. m., jaktstadgan och fiskeristadgan, lagen om fornminnen samt vattenlagen.

Även då det gäller naturvårdslagstiftningen bör motstående intressen vägas mot varandra. Då det gäller oersättliga naturvärden torde det vara i hög grad befogat, alt markägarintresset åtminstone i viss mån får vika för allmänna intressen. Under alla omständigheter bör icke ersättning utgå för sådan inskränkning som enligt 1 § lagförslaget skall gälla för alla företag. Den ersättningsfria sektorn bör dock i konsekvens med vad som enligt vad törut nämnts gäller i fråga om annan lagstiftning kunna göras betydligt mera omfattande än så. Länsstyrelsen finner det önskvärt att ersättningsreglerna omarbetas i enlighet härmed.

Åtskilliga remissorgan hävdar däremot att de föreslagna ersättningsreglerna ej tar skälig hänsyn till markägarnas berättigade intressen och anser bl. a. angelägenheten av ett positivt intresse för naturvården från denna samhällsgrupps sida nödvändiggöra att all ekonomisk skada av betydelse ersätts. Uttryck för dylika eller liknande uppfattningar ger — delvis i samband med kritik av kravet på »avsevärt men» som villkor för ersättning —■ bl. a. lantbruksstyrelsen, kommerskollcgium, överlantmätaren i Södermanlands län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, RLF, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund, Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges stenindustriförbund, lantbruksnämnden i Uppsala län samt flera handelskammare. Angelägenheten av att markägarna tillförsäkras skälig ersättning understrykes även av Svenska naturskyddsföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet och Svenska teknologföreningen. Sveriges lantbruksförbund yttrar.

Utredningen dementerar sitt uttalande om generös inställning mot markägarna genom en med stor konsekvens genomförd strävan att i sitt förslag förena de för ägarna ofördelaktigaste reglerna ur strandlagen och byggnadslagstiftningen samt utesluta de rimliga reglerna i expropriations- och vattenlagarna. Ett godtyckligt förfarande av detta slag kan förekomma endast därför att det saknas allmängiltiga principer för marklösen. Tidigare torde man ha ansett expropriations- och vattenlagarna vägledande. Att byggnadslagen avviker från dessa och vissa andra tvångsförfogandelagar beror på att den avser andra situationer än de nämnda lagarna. Den kan därför varken i och för sig eller utifrån sitt syfte åberopas som en allmän principreglering. I synnerhet kan den ej stå som modell för situationer som ej alls överensstämmer med byggnadsplaneringens.

I samma riktning uttalar sig Stockholms handelskammare.

Visserligen saknas icke områden inom gällande rätt där den enskilde utan rätt till ersättning är skyldig tåla visst intrång. Närliggande exempel är ju de fall där byggnadsförbud medför rätt till ersättning endast om »uppenbart missförhållande» råder mellan markens värde före och efter förbudet. Det kan emellertid hävdas att ersättningsfrågornas reglering i bygg­

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196b in

nadslagen och liknande lagstiftning är av tämligen speciellt slag. För att kommunerna skall kunna genomföra en nödvändig planering har det varit nödvändigt att införa vissa generella, icke ersättningsberättigade begränsningar i fastighetsägarnas rätt att bebygga sin mark. Dessa begränsningar är dock både kvantitativt och kvalitativt av ett annat slag än de inskränkningar i dispositionsrätten som föreslås av utredningen. Dessa inskränkningar vidtas i det allmännas intresse som en riksangelägenhet, och ersättningen skall utbetalas av kronan. Anledning saknas då att göra avkall på den primära rättsprincipen att den enskilde skall ha full ersättning för det som fråntas honom av det allmänna.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller att det är naturligare att en markägare utan eller mot ringa ersättning får finna sig i inskränkningar i sin förfoganderätt med hänsyn till ett på hans egendom befintligt naturminne än på grund av att hans mark upplåts exempelvis till fritidsområde för allmänheten. Samernas riksförbund gör gällande att de föreslagna ersättningsbestämmelserna inte tar hänsyn till samernas rätt. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör, hävdar förbundet, uppmärksammas att samerna kan lida skada genom att inskränkningar sker i deras rätt till land och vatten in. m. och att samerna då måste erhålla kompensation härför. Även kompensationens former bör utredas.

Några av de i förevarande sammanhang uppräknade remissorganen påtalar svårigheterna att avgöra vad som skall avses med »avsevärt men». Även överlantmätaren i Västmanlands län anser att detta uttryck icke är tillfredsställande vid bedömning av skälig ersättning för intrång och att det därför bör utgå eller ersättas med »men av någon betydelse».

i en del remissyttranden påpekas att vid avsättande av naturreservat ersättning bör kunna ifrågakomma även i vissa andra fall än dem som uttryckligen nämnts av utredningen. Sålunda uppmärksammar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att utredningen icke berört frågan om ersättning för den nyttjanderätt till område för vägar, parkeringsplatser in. m. som skall kunna innefattas i beslut om avsättande av naturreservat. Som exempel på olägenheter för vilka ersättning bör kunna utgå anger Sveriges industriförbund den starkt ökade brandfaran inom och invid avsatta områden, de ökade riskerna och den minskade framkomligheten för nyttotrafiken på enskilda vägar mot eller inom naturreservaten samt ökade kostnader för underhåll av dessa vägar och för renhållning etc. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kronobergs län pekar i detta sammanhang på ökat stängselbehov, och skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län nämner minskning av skogs- eller jordbruksproduktion på grund av »förslitning» i samband med stor folkinvasion. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om inte markägaren bör ha möjlighet att få ersättning för kostnader i samband med uppsnyggning av mark som skräpats ned av okända personer.

Om inrättandet av naturreservat försvårar ett rationellt skogsbruk anser

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Sveriges industriförbund att markägaren bör beredas möjlighet att mot avstående av ifrågavarande område förvärva mark i allmän ägo motsvarande den vars utnyttjande påverkas negativt av länsstyrelsens förordnande samt att aktiebolag bör få kompensera sig med markinköp på annat håll utan hinder av gällande inskränkningar i rätten att förvärva fastighet.

En närmare behandling av frågan om ersättning för personligt intrång anser lantmåteristyrelsen vara önskvärd. Hovrätten för Västra Sverige yttrar i samma fråga.

Tillskapandet av ett naturreservat på sociala grunder utgör en påtaglig stimulans för en större tillströmning av friluftsintresserade till området i fråga. I sådant fall har väl länsstyrelsen möjlighet att genom föreskrifter jämlikt 7 § andra stycket i utredningens förslag begränsa allmänhetens rätt till färdsel och rastning, men uppenbarligen kan fall förekomma, där området likväl för att kunna fylla sitt syfte måste utnyttjas mera intensivt än vad allemansrätten medger och störningar i hemfriden svårligen kan undvikas. Det synes därför önskvärt icke minst för att undvika ökade motsättningar mellan friluftsfolkets och den bofasta befolkningens intressen, att en markägare, som mot sin vilja nödgas upplåta mark till naturreservat, eller en nyttjanderättshavare på fastigheten i sådana situationer erhåller ersättning även för olägenheter av nu avsett slag. Av 30 § i utredningens lagförslag framgår icke huruvida annan skada än rent ekonomisk sådan kan ersättas, och motiven till stadgandet synes ej beröra denna fråga.

Spörsmålet om ersättning för bebyggelsevärde vid inskränkning i bebyggelserätt diskuteras i några remissyttranden. Stadskollegiet i Stockholm yttrar att det numera inte torde råda någon tvekan därom att vid expropriation av ej förut planlagt område för t. ex. större parkområde, naturskyddsområde m. in. expropriationsersättning regelmässigt endast bör beräknas för glesbebyggelse. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Stockholms län att omständigheterna inte sällan kan vara sådana att billighet och rättvisa talar för att ersättning ges för tätbebyggelsevärde, exempelvis i fall då ägaren av grannfastighet kunnat tillåtas att tillgodogöra sig betydande kapitalvärden genom tätbebyggelse under det att den intilliggande fastigheten på grund av naturvårdsintressets styrka icke ansetts kunna erhålla dylik bebyggelserätt. Ersättningsbestämmelserna bör enligt länsstyrelsens mening utformas med skäligt hänsynstagande härtill. Sveriges lantbruksförbund hävdar att tätbebyggelse uppenbarligen ofta kan vara aktuell just inom de attraktiva områden som anses böra bevaras med stöd av naturvårdslagens regler, överlantmätaren i Gotlands län finner det tveksamt om det över huvud taget är möjligt att dra en klar gräns mellan tätbebyggelse- och glesbebyggelsebegreppen och finner att det mest rationella vore om rätten till glesbebyggelse slopades, åtminstone beträffande byggnader för fritidsändamål.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för strandlagens regel om beaktande av influensvärde berörs av några re-

Kungl. Mnj:ts proposition nr Vv8 år 196'i 113

missinstanser. Kammarkollegiet, som tillstyrker förslaget i denna del, yttrar. Såvitt kollegiet kan bedöma torde avsättande av naturreservat och naturminne i regel icke komma att medföra sådana verkningar att man har anledning att räkna med uppkomsten av influensvärde. Frågan kan dock bli aktuell, kanske framförallt i sådana fall, där institutet naturreservat tillgrips för att skydda visst strandområde mera definitivt än som skulle kunnat ske med tillämpning av strandskyddsbestämmelserna.

Förslaget biträds även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som emellertid med hänvisning till den i 19 § tredje stycket väglagen intagna båtnadsregeln framhåller, att det i praktiken visat sig mycket svårt att få igenom s. k. båtnadsavdrag, vilka dessutom drabbar orättvist såtillvida att även fastighet, som ej berörs av vägföretaget, kan tillföras båtnad utan att avdrag kan ske. RLF anser däremot, att någon skärpning i förevarande hänseende icke bör genomföras, under motivering att influensvärdet icke kan få någon betydelse utanför strandskyddsfallen. Expropriationsutredningen avstyrker förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet för den ifrågavarande avräkningsregeln. Expropriationsutredningen yttrar inledningsvis. Expropriationsutredningen har bl. a. att undersöka, om det genom en reform av expropriationslagens värderingsregler -— däri inbegripet lagens regler om avräkning av nytta mot skada — är möjligt att i större omfattning än för närvarande åt stat och kommun förbehålla sådan värdestegring, som uppkommit genom åtgärder från det allmännas sida. Innan expropriationsutredningens arbete slutförts, synes det angeläget att sådana lagändringar, som är ägnade att binda utvecklingen på förevarandc område, icke företages utan tvingande skäl.

Efter denna allmänna reflexion anför expropriationsutredningen. Enligt 9 § expropriationslagen skall vid bestämmande av ersättning för skada och intrång å restfastighet avräknas den nytta, som expropriationen eller den exproprierade delens användande må föranleda för restfastigheten. Eventuellt uppkommande »nyttoöverskott» får däremot icke avräknas å själva löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen. Samma princip gäller vid inlösen av mark enligt byggnadslagen (137 §), låt vara att genom andra bestämmelser sörjts för att exproprianten i viss utsträckning erhåller gottgörelse för värdestegring, som med avseende å närliggande mark uppkommer genom åtgärder från hans sida. Såvitt framgår av motiven till gällande naturskyddslag har det ej heller varit avsett att vid ersättningsberäkning enligt sistnämnda lag göra något avsteg från den princip, som expropriationslagen i nu angivet hänseende företräder. Däremot har i strandlagen (3 §) införts en regel, som gör det möjligt att fullt ut d. v. s. intill skadans storlek avräkna nytta till följd av ett strandlagsförordnande. Värdeökning å angränsande delar av fastigheten kan sålunda i dessa fall avräknas även å den del av skadeståndet som utgör ersättning för skada å själva förbudsområdet. Enligt betänkandet görs sistnämnda regel tillämplig överlag, då det gäller att bestämma ersättning på grund av strand- eller landskapsskyddsförord-

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i8 år 196 i

nande eller områdes avsättande till naturminne eller naturreservat. Vad beträffar täktersättningsfallen innehåller förslaget intet uttalande i nu förevarande hänseende. Förslagets nyssnämnda innebörd kan sägas ha kommit till tydligt uttryck i lagtexten endast såvitt avser ersättning för inskränkning i bebyggelserätt, däremot ej för annan intrångsersättning. Frånsett sistberörda lörhållande är att beakta, att markägare skall kunna fordra inlösen för det fall att synnerligt men åsamkas honom genom åtgärd enligt naturvårdslagen samt att kronan å sin sida skall kunna påkalla inlösen då intrångsersättningen skulle komma att uppgå till två tredjedelar av fastighetsvärdet. Ytterligare förutsätts att expropriation skall kunna ske för områdes avsättande till naturminne eller naturreservat. Om inlösen eller expropriation kommer till stånd, skall emellertid expropriationslagens värderingsregler tillämpas. Som framgår av det ovan sagda innebär detta, att skilda värderingsnormer blir tillämpliga, beroende på om inlösen kommer till stånd eller blott skadestånd utges. Om ett förordnande enligt naturvårdslagen medför övervägande nytta för angränsande delar av fastigheten, ställer det sig ur ekonomisk synpunkt förmånligast för fastighetsägaren att få till stånd inlösen, eftersom nyttoöverskottet då ej kan avräknas från den del av expropriationsersättningen, som utgör löseskilling för förbudsområdet. Medför förordnandet övervägande skada går hans intresse i motsatt riktning. Den valda lösningen kan sålunda komma att få vissa mindre tilltalande konsekvenser. En liknande reglering förekommer visserligen redan nu inom ett annat lagstiftningsområde, nämligen i lagen om allmänna vägar. Frågan om en översyn av sistnämnda lags regler på denna punkt har emellertid aktualiserats men tills vidare lämnats öppen i avbidan på resultatet av expropriationsutredningens arbete (se prop. 1961: 61). Om man för naturvårdslagstiftningens del vill undvika de nyss berörda konsekvenserna torde man böra tills vidare dels vidbliva strandlagens nuvarande ståndpunkt att inlösen ej skall kunna komma till användning beträffande strandskyddsområden, dels avstå från att utvidga tillämpningsområdet för nämnda lags ersättningsregel.

Även stadskollegiet i Stockholm pekar på att den föreslagna avräkningsregeln får till följd att inlösen blir gynnsammare för fastighetsägarna än intrångsersättning. Regeln att avräkning skall få förekomma endast i avseende å värdeförhållandena inom en och samma registerfastighet anser lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Västernorrlands län komma i konflikt med rättsuppfattningen i de fall, då en brukningsenhet, såsom är vanligt inom länet, innehåller ett flertal registerfastigheter. Liknande uppfattning har överlantmätaren i Hallands län. Kammarkollegiet, som i likhet med utredningen anser starka skäl tala för en utvidgning på denna punkt, yttrar att det icke utan vidare förefaller givet att naturvårdslagen här måste ansluta sig till exempelvis expropriationslagen. Frågan om till vilken tidpunkt bebyggelsevärdet, jordbruks- och skogsvärdet samt influensvärdet skall hänföras i fall som avses i 32 § utredningsförslaget behandlas i flera remissyttranden. Ändring av de härutinnan före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196i 115

slagna beräkningsgrunderna på så sätt att samtliga i kalkylen ingående värden hänförs till den tidpunkt då byggnadstillstånd vägras yrkas av Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Näringslivets bgggnadsdelegation samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Till motivering för sin ståndpunkt anför lantbrnksförbundet och byggnadsdelegationen att förslaget att bebyggelsevärdet skall hänföras till tiden för förordnandet samtidigt som avdragsposterna, d. v. s. jordbruks- eller skogsvärdet samt eventuellt influensvärde, beräknas till dagsvärdet då byggnadsdispens vägras, vid en fortsatt gynnsam utveckling av fastigheternas realvärde kommer att innebära att markägarnas ersättning vid dispensavslag med tiden allt mer minskas och slutligen helt uteblir. RLF hävdar att man genom det föreslagna förfaringssättet redan nu tagit definitiv ställning till problemet om indragning till det allmänna av latenta värden. Förbundet anser att detta problem nödvändigtvis måste lösas i ett större sammanhang och icke genom bestämmelser som ligger vid sidan av de stora frågorna.

Att det kvarstående värdet i förevarande sammanhang hänförs till den tidpunkt då byggnadsdispens vägras synes däremot kammarkollegiet vara sakligt motiverat. Kollegiet, som i likhet med lantmäteristgrelsen utgår ifrån att utredningens förslag härutinnan innebär en ändring i förhållande till vad som gäller enligt strandlagen, anser det angeläget att den nya regeln kommer till uttryck i lagtexten. Såvitt avser influensvärdet gör kollegiet emellertid i förevarande sammanhang följande erinringar.

Om influensvärdet har förändrats efter det byggnadsförbudet meddelades, är det tydligt alt denna omständighet i förevarande sammanhang kan utan vidare beaktas endast under förutsättning att marken i fråga alltjämt är i samma ägares hand som förbudsområdet. Skulle marken ha sålts, torde det få bero på omständigheterna i varje särskilt fall i vad mån förändringar i influensvärdet bör inverka vid bestämmande av intrångsersättning.

Utredningens förslag att markens värde vid den nya lagens ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid bestämmande av ersättning i anledning av tillståndsvägran eller föreskrifter vid täktregleringen tillstyrks av några remissinstanser. Till dem hör länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen vill kraftigt understryka att utgångsläget bör vara att ingen markägare kan anses ha ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheler på sin mark i den utsträckning som kan betingas av endast tekniska och ekonomiska överväganden och framhåller att man genom den föreslagna regeln bör kunna gendriva de orimliga anspråk som nu ställs i fråga om ersättning. Länsarkitekten i Östergötlands län hälsar förslaget om avbrytande av värdestegringen med tillfredsställelse såsom ägnat att så småningom medföra ett bättre utgångsläge för naturvården. Överlantmätaren i Norrbottens län finner utredningens motivering för förslaget i denna del vara bärande med hänsyn till den allmänna samhällsutvecklingen, övcrlantmätarcn i Västernorrlands län samt lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet finner ej anled­

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 1964

ning till erinran mot förslaget. För länsstyrelsens i Hallands län restriktiva syn på ersättningsfrågorna i samband med bl. a. täktregleringen har tidigare redogjorts. Kammarkollegiet anser den föreslagna regeln i princip riktig men förutser att den kommer att vålla tvister vid tillämpningen.

Att i efterhand, kanske något tiotal år efter lagens ikraftträdande, avgöra vilket värde en grustäkt skall anses ha ägt vid tiden för ikraftträdandet torde ofta vara vanskligt. Bl. a. uppkommer sådana frågor som i vad mån senare inträdd utveckling ifråga om efterfrågan och priser skall anses ha varit förutsebar, hur en grusförekomst skall behandlas som vid lagens ikraftträdande var okänd eller vilken hänsyn som skall tas till att ägaren av en grustäkt av privatekonomiska — eventuellt skattetekniska — skäl låtit täkten tills vidare ligga outnyttjad.

I övrigt avstyrks eller kritiseras den föreslagna regeln angående utgångspunkten för skadeuppskattningen då täkttillstånd vägras eller förenas med föreskrifter av nästan alla de cirka 45 remissinstanser och underlydande organ som särskilt berört denna fråga.

Kommerskollegium erinrar om att täktregleringen innebär ett reglerande ingrepp i en näringsgren och att den därigenom skiljer sig från andra ingripanden med stöd av naturvårdslagstiftningen och fortsätter.

Det framstår såsom önskvärt att reglerande ingrepp i näringslivet — i den mån de måste företas — såvitt möjligt träffar alla lika och icke kan sägas gynna vissa och missgynna andra. En följd av täktreglering med sådana ersättningsregler som de föreslagna synes emellertid bli att täktägare, vilka ej kan utverka tillstånd till täktverksamhet, försätts i en väsentligt sämre situation än täktägare som lyckas erhålla sådant tillstånd. Detta kommer att uppfattas som en orättvisa. Regleringen kan av detta och andra skäl befaras få en ogynnsam inverkan på konkurrensen och prisbildningen inom de grenar av näringslivet, som direkt eller indirekt berörs av täktregleringen.

Skogsstyrelsen framhåller att förslaget genom att ägaren frånkännes rätten att åtnjuta realvärdestegring efter lagens ikraftträdande på denna del av sin egendom i viss mån får karaktär av en dellösning av problemet om indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring. Liknande synpunkter framförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges lantbruksförbund. Även åtskilliga andra remissorgan motiverar sitt avstyrkande med att markägaren genom den föreslagna ersättningsregeln skulle gå förlustig realvärdestegringen. I detta sammanhang erinrar RLF, med hänsyftning på förhållandena vid ianspråktagande av annan tillhörig fallhöjd enligt vattenlagen, om att de fallhöjder, som numera på grund av teknikens framsteg kan utnyttjas, vid tiden för vattenlagens ikraftträdande 1919 inte representerade något värde och anser, att de föreslagna reglerna tillämpade på berörda område skulle vara stötande för rättskänslan. I likhet med andra remissorgan hävdar RLF vidare att den omständigheten att bestämmelser av liknande slag redan finns i byggnadslagen, som reglerar helt andra förhållanden och avser att tillgodose helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 196b 117

andra intressen, inte kan tas till intäkt för en utvidgning av tillämpningsområdet. I detta hänseende framhåller Sveriges lantbruksförbund att värdeförändringarna i byggnadslagstiftningens fall i hög grad skapas genom medveten planering från det allmännas sida, medan det i naturvårdslagens fall gäller värden på naturtillgångar, som inte kan antas vara i avgörande grad beroende av det allmännas åtgärder utan i stället beror av etterfrågan. Svenska teknologföreningen anser det uppenbart att eu grusfyndighet är en reell naturtillgång av helt annan påtaglighet än ett fiktivt tätbebyggelsevärde och därför vid utformningen av ersättningsbestämmelser icke bör jämföras med det senare, överlantmätaren i Östergötlands län utvecklar sin ståndpunkt i ämnet på följande sätt. Den av utredningen gjorda jämförelsen med byggnadslagens regler är haltande. Genom planfastställelse åstadkoms ett definitivt bebyggelseförbud beträffande bl. a. grönområden, gatumark m. m. Den nu föreslagna lagens ikraftträdande skulle däremot inte innebära annat än att koncessionsplikt för täktverksamhet införs. Det synes därför riktigt att utgångspunkten sättes till den tid, då den ifrågavarande täkten vägrades. Såvitt överlantmätaren i Jämtlands län kan bedöma synes det icke vara riktigt att vid nu ifrågavarande lagstiftning, som är praktiskt taget helt ny och kommer att få omfattande verkningar samt har väsentligen annan karaktär och annat syfte än byggnadslagstiftningen, lägga denna lagstiftnings principer till grund för värderingen. Skogsstyrelsen pekar på den skillnaden i jämförelse med den liknande regeln i strandlagen att avbrottet i realvärdestegringen i detta fall är knutet till tidpunkten för utfärdande av strandlagsförordnande för ett bestämt område. Expropriationsutredningen anser även såvitt avser nu ifrågavarande regel, att slutlig ståndpunkt till spörsmålet om införandet av nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser inte bör tas förrän pågående översyn av expropriationslagstiftningen slutförts, och yttrar. Betänkandet innehåller icke några vägledande uttalanden angående tilllämpningen av den föreslagna regeln att bedömandet av i vad mån olägenhet uppkommit skall ske med hänsyn till markens värde vid tiden för lagens ikraftträdande. Uppenbart är emellertid, att dennas tillämpning kan vålla åtskilligt besvär. Det torde vara avsett, att ersättning skall kunna ifrågakomma endast om fyndigheten var känd vid lagens ikraftträdande och ett utnyttjande av densamma då framstod som någorlunda sannolikt. Det torde ligga i sakens natur, att ett påstående från markägarens sida, att han vid nämnda tidpunkt kände till förekomsten av exempelvis en grusfyndighet på sin fastighet, i regel måste tas för gott. Frågan om ersättning skall utgå eller ej lär alltså i praktiken bli beroende på i vad mån exploatering var aktuell, när lagen trädde i kraft. Självfallet möter härvidlag avsevärda bevissvårigheter. I nuvarande läge torde regelmässigt förefinnas mer eller mindre bestämda planer på att exploatera kända grusförekomster och frågan torde därför oftast komma att gälla vid vilken tidpunkt exploateringen kan komma till stånd. Ytterligare må framhållas, att utredningen icke besvarat frågan hur ett nutida förväntningsvärde vid en fram-

118 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k tida tidpunkt skall omräknas i då gällande penningvärde. Att vid en sådan omräkning urskilja, i vad mån en konstaterad värdestegring å grusfyndigheter hänför sig till förändringar i penningvärdet eller uppkommit av andra orsaker, torde stundom komma att te sig som en hopplös uppgift. Expropriationsutredningen samt överlantmätarna i Jämtlands och Malmöhus län ifrågasätter om inte, för den händelse den föreslagna ersättningsregeln i 33 § genomförs, denna bör kompletteras sålunda, att fastighetsindelningen vid lagens ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid skadeuppskattningen. Saknas en dylik regel kan nämligen, framhåller sistnämnde överlantmätare, avstyckning av grustäktsområde efter lagens ikraftträdande medföra höjd ersättning, eftersom ett vägrat täkttillstånd betyder mycket mera för den avstyckade täktfastigheten än för den ostyckade fastigheten. Beträffande innebörden av begreppet »avsevärt men» vid täktverksamhet gör överlantmätaren i Jämtlands län följande uttalande. Den avgränsning ur naturvårdssynpunkt, som var och en bör ålägga sig vid exploatering av naturtillgång, bör föranleda att avsevärt men ej bör anses uppkomma exempelvis av den anledningen, att beträffande område å viss fastighet viss ordningsföljd föreskrivs för exploatering av områdets olika delar eller att täkt ur naturvårdssynpunkt och med hänsyn till omgivande topografi bör stanna vid visst lägsta bottenplan eller mot slänt avviss lutning eller att viss i förhållande till hela området relativt liten del befunnits böra lämnas orörd. Vid bedömandet av hur stor del av området som sålunda kan lämnas orörd bör man kunna utgå från beskaffenheten av området i orört skick och således beakta all exploatering som skett tidigare. Givetvis bör ej heller avsevärt men jämlikt naturvårdslagen anses uppkomma, där hinder mot exploatering faktiskt föreligger av annan orsak än jämlikt naturvårdslagen (exempelvis grannelagsförhållanden eller belägenhet i förhållande till trafikled). Lantbruksnämnden i Gävleborgs län menar att det kommer bli svårt att fastställa var gränsen går för »avsevärt men», när tillstånd till täktverksamhet och arbetsföretag vägras. Av samma anledning ifrågasätter stadskollegiet i Stockholm om inte den regel med krav på missförhållande mellan värdet före och efter regleringen som i övrigt vunnit tillämpning i utredningsförslaget vore att föredraga även beträffande täkt. För en dylik lösning talar enligt kollegiet också att täktreglering genom s. k. schaktningsförbud enligt byggnadslagen torde ha anknutits till principen i fråga. Utredningens förslag angående vidgade möjligheter till inlösen av fastighet finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara välbetänkt. Överlantmätaren i Västmanlands län avstyrker förslaget att kronan skall få rätt till inlösen, under åberopande att en sådan rätt skulle innebära större tvång än vad markägaren kan anses böra tåla för ifrågavarande ändamål och dessutom kan påverka bestämmandet av ersättning för skada och intrång. För expropriationsutredningens betänkligheter i vad avser införandet av inlösenmöjlighet beträffande strandskyddsområden har tidigare redogjorts.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 19(it 119

Departementschefen. Av hänsyn till allmänna intressen är jordägares rätt att utnyttja sin egendom inskränkt i olika hänseenden genom åtskilliga lagar. Som exempel må nämnas skogsvårdslagen, uppsiktslagen, gruvlagen, byggnadslagen och fornminneslagen. Dessa inskränkningar måste jordägaren i betydande omfattning tåla utan att erhålla ekonomisk gottgörelse. När t. ex. någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyggelse, utgår i princip inte någon ersättning. I de fall där rådighetsinskränkning, som inte innebär avhändelse av äganderätt, förenats med rätt till ersättning torde detta ofta ha berott mindre på principiella skäl än på mera allmänt hållna billighetsöverväganden. Vid inskränkningar, som tillgrips mera sporadiskt och från den enskildes synpunkt slumpartat, kan det framstå som ett rättvisekrav att tillhandahålla ersättning. Där ett redan etablerat eller planerat ekonomiskt utnyttjande drabbas av ingreppet, gör sig billighctssynpunkterna gällande med ökad styrka. Även hänsyn till den gängse uppfattningen om det ifrågavarande allmänna intressets skyddsvärde kan spela en roll.

Även om naturvården måhända i ett tidigt skede på sina håll uppfattades som något mer eller mindre lyxbetonat, uppbärs den numera av en enhällig opinion. Det torde för envar, jordägare eller inte, te sig självklart att man inte får hantera naturvärden hur som helst och att även andra än ägaren kan ha befogade anspråk på tillgång till sådana värden. Att jordägarna i gemen skulle ha ersättning för att visa rimliga hänsyn härvidlag är säkerligen helt främmande för den allmänna rättsuppfattningen. När naturvården påkallar mera långtgående inskränkningar i enstaka jordägares förfoganderätt, ligger det däremot annorlunda till. Ersättning bör då kunna utgå efter en rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde jordägarens intressen. Från dessa allmänna utgångspunkter har jag låtit utarbeta ersättningsbestämmelserna i departementsförslaget.

Innan jag övergår till att närmare behandla ersättningsbestämmelserna, vill jag starkt understryka vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen. I en hel del fall torde det vara att föredra alt stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade inskränkningar i ägarens förfoganderätt. Ersättningsreglerna får närmast ses som ett nödvändigt komplement för fall då annan utväg än tvångsåtgärder inte står till buds.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingripanden enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen, har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort, utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagens regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1961

missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i viss utsträckning även vid förbud att inrätta varuupplag, materialgård eller ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd. Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta. Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget. I 25 §, som avser naturreservat och naturminne, har dock, i viss anslutning till 7 § naturskyddslagen, införts den ytterligare förutsättningen för ersättning, att dispositionsinskränkningen skall medföra avsevärt men för ägaren. Eljest skulle t. ex. en fridlysning, varigenom några få kvadratmeter undandras ekonomiskt utnyttjande och därigenom blir helt värdelösa för ägaren, kunna föranleda ersättning fastän skadan kanske är praktiskt betydelselös. — Den av utredningen dryftade frågan, hur bebyggelsevärde skall bestämmas vid ersättningsberälcningen, torde liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna påkallas förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde, som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen samt kommer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen, återkommer jag längre fram.

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång. Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning av det allmännas ersättningsskyldighet. Delta skulle emellertid sannolikt förmå åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande begära tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättningbeträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964 121

måhända inte alls. Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar jag att strandlagen i förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen av naturvårdslagen. Delta innebär också att värdejämförelsen skall avse realvärdena och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram till tiden för ersättningsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att den i strandlagen genomförda principen om beaktande av s. k. influensverkan å mark utanför förbudsområde skall gälla även naturreservat, naturminne och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Skälen härtill finner jag i och för sig beaktansvärda. I fråga om naturreservat och naturminne skulle dock, som expropriationsutredningen påpekat, ifrågavarande regel få vissa mindre tillfredsställande konsekvenser. Då därjämte de fall, där avsättande av naturreservat eller naturminne kan påvisas ge influensverkan av här avsett slag, kan förmodas bli relativt få, har jag ansett mig inte böra föreslå att regeln görs tillämplig i dylika fall. Influensregeln kommer därför till uttryck blott i den efter mönster av 3 § strandlagen utformade 28 § och torde i praktiken få användning främst i strandskyddsfallen.

Det har ifrågasatts om inte den omständigheten att ett naturreservat utsätts för folkinvasion borde föranleda särskild gottgörelse. Som framhållits vid redogörelsen för 9 § kan ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar bli så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, men länsstyrelsen äger jämlikt 9 § föreskriva att markägaren likväl måste tåla intrånget. Om sådan föreskrift meddelas, kan ersättningutgå enligt 25 §. Ett alternativ är att länsstyrelsen jämlikt 10 § meddelar ordningsföreskrifter för allmänheten till skydd för de ifrågavarande ägorna. Det vill synas som om hithörande problem borde i de enskilda fallen kunna få en rimlig lösning i samförstånd mellan länsstyrelsen och markägaren.

Frågan om samspelet mellan den nyinförda täktregleringen och ersättningsreglerna har tilldragit sig särskilt intresse under remissbehandlingen. Utredningens förslag har kritiserats för att vara både alltför generöst och alltför återhållsamt. Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått atl det ingalunda är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till den som hindras att på sin mark öppna en för landskapsbilden skadlig grustäkt. I det närliggande fallet att någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft. För jämförelsen torde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i det ena fallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets och den enskildes synpunkt godtagbar lösning att låta även täktfallen omfattas av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196t

mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna i 29 § har utformats i enlighet med det nu sagda.

Det torde inte vara möjligt att närmare än som skett i 29 § ange, vilka inskränkningar med avseende å nyttjandet av eu fyndighet som innehavaren bör vara skyldig att underkasta sig utan ersättning, och ej heller hur ersättningen i förekommande fall bör beräknas. Jag vill dock understryka den betydelse som inte minst i fråga om täktföretag måste tillmätas den i 1 § tredje stycket fastslagna grundsatsen att den, som utför arbetsföretag i naturen, är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa eller motverka skadan. Denna grundsats, som i huvudsak torde omfattas redan av gällande rätt, innebär till en början att, då täkttillstånd ges och förenas med föreskrifter, ersättning inte skall utgå, om de föreskrivna åtgärderna är mindre långtgående än nyss sagts. Skulle tillstånd vägras eller synnerligen ingripande föreskrifter meddelas, får grundsatsen betydelse vid bedömningen huruvida marken på grund av beslutet kan användas allenast på sätt som står i uppenbar! missförhållande till dess tidigare värde. Detta värde bör nämligen då reduceras med hänsyn till kostnaderna för skäliga åtgärder i syfte att begränsa eller motverka skador av det tänkta uttaget. Vid bedömningen av avsättningsmöjligheter och pris å material vid ifrågavarande tid får givetvis tas hänsyn bl. a. till sådana faktorer som utvinningskostnaderna, det pris som betalats för material från närbelägna fyndigheter, tillgången på andra obearbetade fyndigheter i trakten och efterfrågan på material av ifrågavarande slag. — I fall där en fyndighet berör flera fastigheter kan det, som utredningen påpekat, inträffa att en enstaka fastighetsägares tillståndsansökan måste avslås, oaktat från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten och det t. o. m. kan förutses att tillstånd därtill kan komma att ges framdeles, sedan erforderlig samverkan mellan fastighetsägarna kommit till stånd. Med tanke på bl. a. dylika situationer har i 35 § införts en bestämmelse varigenom utbetald ersättning under vissa förutsättningar kan återkrävas.

Vad som enligt de nu behandlade ersättningsbestämmelserna i 25, 28 och 29 §§ gäller om markägare bör, såsom fallet är inom analog lagstiftning, gälla också beträffande innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan reservatföreskrifterna meddelades eller tillståndstvånget infördes. Föreskrift härom har infogats i respektive paragrafer. Till de sålunda skyddade rättigheterna torde i förevarande avseende böra hänföras bl. a. de speciella rättigheter som enligt renbeteslagen tillkommer samerna.

Enligt 7 § andra stycket naturskyddslagen kan ägare av fridlyst mark

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b 123

fordra att fastigheten löses av det allmänna, om fridlysningen föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Utredningsförslaget innebär en avsevärd utvidgning av denna rättighet och innehåller dessutom en bestämmelse om rätt även för det allmänna att pakalla inlösen. Utredningen antyder emellertid själv att det knappast finns något mera påtagligt behov av ökade möjligheter till inlösen. Under förarbetena till strandlagen avvisades tanken på införande av inlösenmöjlighet vid tillståndsvägran under hänvisning bl. a. till att ägaren alltjämt disponerade marken för andra ändamål än bebyggelse och kunde få full gottgörelse genom intrångsersättning samt att inlösen av spridda strandområden skulle medföra förvaltningssvårigheter för kronan och olägenheter från fastighetsbildningssynpunkt. Vad angår förslaget om inlösningsrätt för kronan torde det syfte, som utredningen velat vinna härmed, väsentligen tillgodoses genom den förefintliga möjligheten att expropriera mark för naturvårdsändamål. Med hänsyn till vad nu anförts har inlösningsmöjligheterna i departementsförslaget bibehållits i sin nuvarande omfattning. Enligt 26 § kan sålunda fastighetsägare fordra inlösen, om vid fastighetens nyttjande uppkommer synnerligt men till följd av föreskrifter avseende naturreservat eller naturminne. Innebär reservatföreskrift att viss åtgärd inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd, ligger det i sakens natur att föreskriften ej kan orsaka synnerligt men med mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Vid prövning huruvida rätt till ersättning eller inlösen föreligger bör, i överensstämmelse med vad som gäller enligt byggnadslagen och strandlagen, hänsyn inte få tas till ändringar i fastighetsindelningen som skett efter det reservatföreskrifterna meddelades eller tillståndstvånget infördes. Bestämmelse härom har infogats i envar av 25, 26, 28 och 29 §§.

I 27 § regleras frågan om ersättning vid temporära förbud enligt 11 §. Stadgandet överensstämmer i sak med 8 § andra stycket naturskyddslagen och 31 § första stycket i utredningsförslaget. Dock har den där förekommande bestämmelsen angående årlig ersättning utbrutits och överförts till 30 § departementsförslaget.

30 §.

Paragrafen liar motsvarighet i 4 § strandlagen, 7 och 8 §§ naturskyddslagen samt 31 och 37 §§ i utredningens förslag.

I fråga om andra ersättningsgrundande beslut än sådana temporära förbud, som kan föregå avsättande av naturreservat eller naturminne, bör enligt utredningens mening ersättning med årliga belopp komma i fråga blott i undantagsfall, t. ex. om intrånget förutsätts vara av övergående karaktär och ersättningsbeloppet är av mera betydande storlek.

I sitt remissyttrande anmärker länsstijrclscn i Göteborgs och Bohus län att förslaget inte synes medge möjlighet att i normalfallet, där ersättningen bestämts att utgå på en gång, få intrångsersättningen om-

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 prövad, om det t. ex. efter några år skulle visa sig att allemansrätten utövas i en omfattning — invasionsfallen — som man ej räknat med vid ersättningens bestämmande och som vållar markägaren avsevärt men. I detta hänseende framhåller lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Örebro län att ersättningsfrågan bör kunna upptas till förnyad prövning, då erfarenhet vunnits i vilken utsträckning vederbörande område kommer att tas i anspråk av allmänheten. Liknande uttalanden görs av handelskammaren i Gävle och Norra Älvsborgs länsförbund av RLF.

Departementschefen. Bortsett från fall av tillståndsvägran enligt 11 § bör ersättning i regel utgå i penningar på en gång. I lagförslaget kommer detta till uttryck genom hänvisningen i 36 § till expropriationslagens bestämmelser om domstol och rättegång i expropriationsmål, vilken hänvisning bland annat innefattar 34 § expropriationslagen. Skäl att i stället jämlikt 30 § andra stycket fastställa årliga ersättningsbelopp torde kunna finnas i fall där markägare enligt 9 § förpliktats att tåla att allmänheten bereds tillträde till visst område på sådant sätt att skador kan antas uppkomma utan att dock omfattningen av dessa med någon säkerhet kan överblickas på förhand. En annan utväg, som enligt förslaget står öppen i dylika fall, är att domstolen med tillämpning av 34 § expropriationslagen hänvisar ägaren att i särskild rättegång föra tala om ersättning för skador av nämnda slag. Givetvis kan även vid frivillig uppgörelse träffas överenskommelse om en sådan ordning. Om ett naturreservat utsätts för oförutsedda invasionsskador, har ägaren samma möjligheter som vid andra överskridanden av allemansrätten att värja sig genom tjänliga åtgärder och att kräva skadestånd av den eller de ansvariga. I en sådan situation kan det befinnas lämpligt att komplettera reservatföreskrifterna med ett åläggande för ägaren att tåla intrånget, varvid ersättningsreglerna i lagförslaget blir tillämpliga.

31 §. Stadgandet motsvarar 7 § strandlagen och 34 § i utredningens förslag.

32 och 33 §§. Paragraferna motsvarar 28 och 29 §§ naturskyddslagen samt 38 och 39 §§ i utredningens förslag. I fråga om behandlingen av ersättningsfrågor anför utredningen. Länsstyrelsen har att i egenskap av regionalt naturvårdsorgan ta ställning till framställningar av här ifrågavarande slag med biträde av den expertis som är tillgänglig för länsstyrelsen på länsplanet. Därvid lär det ofta visa sig att den av sökanden förebragta utredningen i frågan behöver kompletteras i olika avseenden. Detta bör i första hand ske så att utredning verkställs i tjänsten genom överlantmätaren under erforderlig samverkan med annan länsmyndighet. Om viss utredning icke kan åstadkommas på detta sätt, äger länsstyrelsen anlita annan sakkunnig person för ändamålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år I96'r 125

Utredningen föreslår, att kronans talan i mål rörande ersättnings- och lösenfrågor skall föras av kammarkollegiet, och yttrar härom. Detta innebär en ändring i förhållande till nuvarande ordning, enligt vilken länsstyrelsen i förekommande fall anlitar särskilt juridiskt biträde. Enligt utredningens mening medför anlitandet av kammaradvokatfiskalsämbetet så stora fördelar att detta system nu bör införas generellt vid tilllämpningen av naturvårdslagstiftningen. Därigenom kommer naturvårdsintresset att tillvaratas vid expropriationsdomstolarna över hela riket på ett mera enhetligt sätt än som eljest kan vara möjligt. Samtidigt kommer kostnaderna för denna del av verksamheten sannolikt att kunna nedbringas.

Den för anmälan av anspråk på ersättning eller inlösen stadgade minimitiden har berörts i några remissyttranden. En utsträckning från två till sex månader förordas av Norra Älvsborgs länsförbund av RLF samt till minst ett år av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Örebro län. Länsstgrelsen i Jämtlands län anser däremot tidsfristen onödigt lång då det gäller skyltärenden; enligt överlantmätaren i länet skulle en trist av två veckor vara fullt tillräcklig i dylika fall och ägnad att medföra en välbehövlig förkortning av handläggningstiden. Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen föreslår åtskilliga remissorgan, huvudsakligen överlantmätare och vissa länsstyrelser, att ett lörrättningsförfarande införs för behandling av ersättningsfrågorna, överlantmätaren i Stockholms län anför härutinnan. En mycket väsentlig del av naturvårdsarbetet enligt förslaget kommer att utgöras av olika åtgärder som förutsätter ersättning till markägare. Det är självfallet viktigt att överenskommelser eftersträvas om ersättningarna. Det kan emellertid ifrågasättas om den av utredningen förordade proceduren är ägnad att underlätta sådana överenskommelser. En utökad naturvårdsverksamhet nödvändiggör vidgade ingrepp i markägarens rättigheter, och därmed ökar risken för att det beslutande organet skall komma i motsatsställning gentemot markägaren. Man kan inte bortse från att sannolikheten för rättegångar i ersättningsfrågor är stor, särskilt som kronan har att svara för kostnaderna å målen. Med hänsyn till den erkänt tunga och tidsödande apparat, som expropriationsmål medför, synes det angeläget att pröva nya vägar för en smidigare handläggning av ersättningsfrågorna. En möjlighet, som är förtjänt av närmare undersökning, är att liänskjuta ersättningsfrågorna till en särskild förrättning. Erfarenheten från jämförbara områden visar att inom ramen för en förrättning finns goda förutsättningar att åstadkomma enighet mellan parter i dylika frågor.

Lantmäteristyrelsen säger sig icke finna anledning att i förevarande sammanhang ingå på spörsmålet huruvida ersättningsfrågorna bör avgöras vid särskild förrättning. I anslutning till utredningens uttalande angående överlantmätarnas medverkan i ersättningsärenden påpekar överlantmätaren i Kopparbergs län att sådan medverkan kan medföra att, om ersättningsfrågan sedermera måste hänskjutas till expropriationsdomstol, överlantmätaren icke kan ut­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

nyttjas som expropriationstekniker. Eftersom detta bör undvikas och då redan omfattningen av de obligatoriska arbetsuppgifterna för närvarande bereder det statliga lantmäteriet stora svårigheter, föreslås att länsstyrelserna anlitar annan lantmätare att utom tjänsten och mot ersättning verkställa erforderlig utredning. — Med hänsyn till att speciell sakkunskap erfordras för bedömande av skada och intrång i samernas näring måste enligt Samernas riksförbund en särskild ordning åstadkommas för prövning av dylika frågor. Sådan sakkunskap torde enligt förbundet finnas främst hos vattendomstolarna.

Den för väckande av talan vid expropriationsdomstol stadgade ettårsfristen anser länsstyrelsen i Östergötlands län böra förlängas till åtminstone två år, så att vederbörande erhåller skäligt rådrum för att ta ställning till frågan om han skall väcka talan och tillräcklig tid lämnas för förhandlingar. — I förevarande sammanhang må nämnas att kammarkollegiet under hänvisning till erfarenheter från tillämpningen av lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m., understryker att erbjudanden, som från det allmännas sida lämnas vid förhandlingar med markägare, måste anses gälla endast under förutsättning att frivillig överenskommelse kommer till stånd. Därest ersättningsfrågan skulle dragas under domstolsprövning, bör enligt kollegiets mening det allmännas talan bestämmas med strikt tillämpning av objektiva värderingsgrunder.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att de ersättningssökande bör uttryckligen åläggas bevisbördan för ersättningsrättens existens och omfattning. Å andra sidan riktar Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare kritik mot att markägaren enligt den föreslagna ordningen — i motsats till vad som gäller vid expropriation — får kärandeställning och tvingas att själv bära utredningsbördan. Huru skäliga bestämmelser på dessa områden samt beträffande ersättning för rättegångskostnader närmare bör utformas anser länsstyrelsen i Västernorrlands län böra ytterligare övervägas. Norra Älvsborgs länsförbund av RLF poängterar att markägarens kostnader för utredning, bevisföring och eventuell rättegång liksom vid expropriation måste falla på sökanden.

Angående förslaget att kronans talan i mål rörande ersättnings- och lösenfrågor skall föras av kammarkollegiet yttrar kollegiet att ett sådant uppdrag skulle stå väl samman med andra kollegiet åvilande arbetsuppgifter, exempelvis förande av kronans talan i mål om ersättning för mistad fiskerätt, och att kollegiet är berett att mottaga uppdraget. Kollegiet understryker att, även om viss utvidgning av ämbetsverkets organisation sannolikt blir erforderlig, ifrågavarande anordning på längre sikt torde visa sig markerat mindre kostsam än om länsstyrelserna i förekommande fall skulle anlita särskild advokathjälp. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att skäl finns till ytterligare utredning av förevarande fråga med hänsyn till det behov av samordning rörande kronans samtliga markförvärv som enligt styrelsens mening är för handen.

Knngl. Maj:ts proposition nr H8 år 196ä 127

Departementschefen. I uppkommande ersättningsfrågor ankommer det i första hand på länsstyrelsen att förhandla med sökanden å kronans vägnar. Att i stället för dessa fria förhandlingar införa en författningsreglerad procedur bör enligt min mening inte ifrågakomma. Intet hindrar emellertid länsstyrelsen att i särskilda fall anordna ett förhandlingsförfarande under opartisk ledning, om detta bedöms främja en uppgörelse i godo. Huruvida länsstyrelsen för utredning av ersättningsfrågor skall i första hand anlita överlantmätaren eller annan tillgänglig expertis bör enligt min mening få avgöras från fall till fall. Jag vill här erinra om att naturvårdsnämnden har till uppgift att biträda länsstyrelserna i mera invecklade juridiska och ekonomiska frågor som kan uppkomma vid handläggning av naturvårdsärenden. Kronans talan vid domstol bör dock utföras av kammarkollegiet. Under förhandlingsskedet bör länsstyrelsen givetvis vara försiktig med att göra utfästelser som binder kronan i en eventuell rättegång. Beträffande de i förevarande paragrafer stadgade tidsfristerna finner jag inte anledning att frångå utredningens förslag.

34 §.

Paragrafen motsvarar 30 § naturskyddslagen och 40 § i utredningens förslag.

35 §.

Under remissbehandlingen har länsstyrelsen och överlantmätaren i Skaraborgs län samt överlantmätaren i Gävleborgs län påtalat att utredningens lagförslag inte innehåller bestämmelser angående omprövning av ersättning i det fall att beslut om avsättande av naturreservat eller naturminne jämkas eller upphävs.

Departementschefen. Beslut om avsättande av naturreservat är, som jag framhållit i annat sammanhang, i allmänhet avsett att vara definitivt. Om synnerliga skäl är därtill, kan dock enligt 12 § sådant beslut helt eller delvis upphävas. Under vissa omständigheter kan det därvid, t. ex. om markägaren i anledning av inskränkning i förfoganderätten tillerkänts betydande ersättning och inskränkningen efter kort tid upphävs, framstå som rimligt att ägaren får återgälda uppburen ersättning eller del därav. Motsvarande förhållande kan inträffa om t. ex. ersättning utgått med anledning av att tillstånd till grustäkt eller bebyggelse vägrats och tillstånd sedermera lämnas på grund av ändrade förhållanden. Någon gång kan också hända att markägare handlat i strid mot givna reservatföreskrifter eller mot beslut om tillståndsvägran och myndigheterna finner sig av någon anledning inte böra eller inte kunna föranstalta om rättelse. Som exempel må nämnas det fall alt avverkning skett trots förbud däremot. I förevarande paragraf har därför införts en regel enligt vilken mar­

128 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

kens ägare eller innehavare i fall som nu berörts skall kunna förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav, om detta med hänsyn till hans vinning och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Frågan om återbetalning torde i allmänhet kunna lösas förhandlingsvägen i anslutning till länsstyrelsens omprövning av det förhållande som på sin tid föranledde ersättningen.

36 §.

Stadgandet motsvarar 31 § naturskyddslagen, 6 § strandlagen och 41 § i utredningens förslag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Stadgandet motsvarar 8 § strandlagen, 32 § naturskyddslagen och 42 § i utredningsförslaget.

Utredningen anför.

Sammanförandet av straffbestämmelserna i strandlagen och naturskyddslagen har lett till vissa jämkningar i sakligt hänseende. Sålunda har i vad avser strandlagens ansvarsbestämmelse den där stadgade begränsningen i straffbarheten att gärningsmannen insett eller bort inse att förbudet enligt 1 § strandlagen ägt tillämpning på gärningen borttagits. Utredningen har ansett att de skäl som vid strandlagens tillkomst föranledde uppställandet av nämnda krav för straffbarhet numera, då strandlagens huvudsakliga innebörd i fråga om rätten till bebyggelse på stränderna hunnit växa in i allmänhetens medvetande, avsevärt förlorat i styrka och att anledning därför icke längre finnes att upprätthålla kravet i fråga. Om brott mot förbud som har motsvarighet i naturskyddslagen förövats under synnerligen försvårande omständigheter bör enligt utredningens mening fängelsestraff kunna utmätas, liksom fallet är beträffande gärningar av här ifrågavarande slag som är straffbelagda enligt strandlagen och byggnadslagen.

I avgivet remissyttrande vänder sig landsfogden i Västerbottens län, med instämmande av länsstyrelsen i länet, mot förslaget att fängelse skall kunna ådömas blott om omständigheterna är synnerligen försvårande; han anser det vara ur polisiär och åklagarmässig synpunkt betydligt smidigare och med hänsyn till allmänpreventionen mycket nyttigare med en bestämmelse som stadgar frihetsstraff då omständigheterna är försvårande. Örebro läns naturskyddsförening samt skogsvårdsstyrelsen i länet anser att utredningens förslag i vad avser straff för blomplockning utan samband med försäljning kan bli så hårt att det icke uppbärs av allmän rättskänsla.

Förslag om skärpta straffbestämmelser rörande nedskräpning framförs av några remissinstanser. Sålunda ifrågasätter landsfogden i Västerbottens län om inte begränsningen att förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller fara för skada till person eller egen-

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b 129

dom på grund av bevisningssvårigheter skulle komma att göra stadgandet mindre effektivt. Enligt landsfogdens mening vore det ur polisiär och åklagarmässig synpunkt lämpligast om begränsningen helt borttogs och att det åt de rättsvårdande myndigheterna överlämnades att, möjligen efter något uttalande av departementschefen, fastställa och tolka begreppet nedskräpning. Även lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Västerbottens län önskar en strängare formulering av straffstadgandet. Att straffet skärps till dagsböter förordas bl. a. av länsstyrelsen i Västmanlands län och drätselkammaren i Västerås. Sveriges lantbruksförbund, som också finner straffsatsen för nedskräpning alltför låg för att kunna få någon verkan, riktar anmärkning mot att straffpåföljden även kommer att drabba markägare som skräpar ned på egen mark. En sådan straffregel synes enligt förbundet endast kunna motiveras som en konsekvens av den av förbundet icke godtagna uppfattningen att samhällets rätt går före markägarens.

Departementschefen. I departementsförslaget har straffet för nedskräpning skärpts till dagsböter och straffet för övriga fall bestämts till dagsböter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen om straff för överträdelse av förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 8, 10 eller 11 §, avser givetvis inte bara naturreservat utan också naturminne. För bestraffning av nedskräpning bör alltjämt krävas att förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom. Härvid är dock att märka att det straffbara området automatiskt vidgas allteftersom allmänheten ökar sina anspråk på snygghet i markerna.

38 §.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med 33 § naturskyddslagen och 43 § i utredningens förslag.

39 §.

Utredningen, vars förslag innehåller motsvarande bestämmelser i 44 §, yttrar.

Bestämmelser i motsvarande ämne finns i 9 § strandlagen, 34 § naturskyddslagen och 148 § byggnadslagen. Länsstyrelsen, som enligt utredningens förslag tilldelas väsentliga befogenheter på naturvårdens område, har alltid möjlighet att begära handräckning genom att för ändamålet anlita allmän åklagare. Enligt utredningens mening finnes ej skäl att bibehålla den självständiga rätt att begära handräckning som enligt nuvarande lagstiftning tillkommer länsarkitekt, byggnadsnämnd och byggnadsinspektör. Om myndighet eller tjänsteman som har att bevaka naturvårdsintressen finner anledning till sådan åtgärd synes med den nu föreslagna organisationen den naturliga gången vara att vederbörande gör hänvändelse i ärendet till länsstyrelsen.

5 llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. I\’r 118

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Departementschefen. I första stycket av departementsförslaget har behörighet att hos överexekutor söka handräckning tillagts inte bara, som utredningen föreslagit, allmän åklagare utan även statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen, länsarkitekten och det kommunala naturvårdsorganet. I andra stycket har sammanförts bestämmelser om vite och handräckning vid underlåtenhet att efterkomma föreläggande enligt skilda bestämmelser i naturvårdslagen. Att handräckningskostnad i vissa fall får förskjutas av allmänna medel torde lämpligen föreskrivas i administrativ ordning.

40 §. Stadgandet motsvarar 35 § naturskyddslagen, 10 § första stycket strandlagen samt 45 § första stycket i utredningens förslag. Utredningen anför. Besvär över länsstyrelsens beslut i mål enligt naturvårdslagen förutsätts skola upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet, utom såvitt angår mål om föreläggande av vite samt om föreläggande att anordna genomgång genom stängsel m. m. Dylika mål bör analogt med vad som nu gäller för motsvasvarande fall prövas av regeringsrätten. Med hänsyn till den utvidgning av möjligheten att anordna genomgång i stängsel m. m. som förslagits av utredningen synes stadgandet i 2 § 16:o) andra punkten regeringsrättslagen böra ändras till att gälla 18 § i utredningens lagförslag. I anseende till det ansvar för naturvården som enligt utredningens förslag skall åvila länsstyrelsen finns enligt utredningens mening ej anledning att i nya lagen bibehålla den i 35 § naturskyddslagen stadgade möjligheten för Kungl. Maj :t att bemyndiga lämplig myndighet eller organisation att föra talan å naturskyddsintressets vägnar.

Kammarkollegiet, överståthållaråmbetet och Svenska naturskyddsföreningen avstyrker i sina remissyttranden att nämnda möjlighet enligt 35 § naturskyddslagen borttages. Kammarkollegiet motiverar sin ståndpunkt sålunda. Det är möjligt att för de fria naturskyddsorganisationerna tyngdpunkten i arbetet kommer genom tillskapandet av ett statligt centralorgan att förskjutas mot upplysning och propaganda. Men härutöver bör de i mån av personliga resurser alltjämt fylla andra viktiga funktioner. En föga framträdande, men principiellt viktig detalj i nuvarande naturvårdsorganisation är organisationernas och vetenskapsakademiens befogenheter jämlikt 35 § naturskyddslagen och 20 § tillämpningskungörelsen att överklaga länsst3Telsens eller annan myndighets beslut i naturskyddsfråga. Departementschefen. Fullföljda mål om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eller 47 § i departementsförslaget bör upptas av regeringsrätten och detta oberoende av om vite utsatts eller ej. För vinnande av enhetlig bedömning av mål om reklamanordningar bör vidare jämväl besvär i mål rörande tillstånd enligt 22 § i likhet med vad som gäller beträffande mål om tillämpning av 39 § lagen om allmänna vägar prövas av regeringsrätten. Av det anförda påkallad ändring i regeringsrättslagen torde få anmälas i

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b 131

annat sammanhang. I övrigt torde besvär över länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Enligt min mening bör länsstyrelserna i administrativ ordning åläggas att i varje naturvårdsärende av vikt samråda med statens naturvårdsnämnd. I förevarande paragraf har nämnden vidare tillagts rätt att för tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut. Med hänsyn till det inflytande, som sålunda tillförsäkras naturvårdsnämnden, och till den omständigheten, att i nämnden finns företrädare för vetenskapen och föreningslivet, biträder jag utredningens förslag i fråga om klagorätten. 41 §. Paragrafen motsvarar 36 § naturskyddslagen, 10 § andra stycket strandlagen samt 45 § andra stycket i utredningens förslag.

42 §. Paragrafen motsvarar 10 § naturskyddslagen och 10 § i utredningens förslag. Att vid undersökning som här avses skall tillses, att skada på egendom såvitt möjligt undvikes, synes så självklart att uttryckligt stadgande härom inte erfordras. 43 §. Paragrafen motsvarar 37 § naturskyddslagen, 11 § strandlagen och 2 § fjärde stycket i utredningens förslag.

övergångsbestämmelser

44 §. Paragrafen motsvarar 46 § i utredningens förslag.

45 §. Detta stadgande motsvaras i utredningens förslag av 47 § och 48 § första stycket. Utredningen anför. Strandlagen upptager i motsats till naturskyddslagen och nya lagen ingen tidsfrist inom vilken anspråk på ersättning senast skall framställas i anledning av vägrat tillstånd att uppföra byggnad inom förbudsområde. För att icke frågor om ersättning på grund av tillståndsvägran enligt strandlagen skall hållas svävande under obestämd tid torde böra stadgas att ersättningstalan skall väckas mot kronan vid expropriationsdomstolen inom viss tid, förslagsvis ett år efter nya lagens ikraftträdande. I sitt remissvar ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län huruvida inte länsstyrelserna kunde ges möjlighet att till redan lämnade täkttillstånd enligt 21 § naturskyddslagen foga villkor om ställande av säker- 5-f Bihang till riksdagens protokoll 196i. t samt. Nr 148

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

het för föreskrivna återställningsarbeten. Vidare vore det enligt länsstyrelsens mening lämpligt om dessa äldre tillstånd kunde begränsas att gälla viss tid, förslagsvis fem år efter naturvårdslagens ikraftträdande, varefter meddelade föreskrifter borde kunna omprövas. En begränsning av giltighetstiden till tre år efter nämnda tidpunkt förordas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under framhållande att många av de gällande tillstånden lämnats utan tidsbegränsning och på grundval av tämligen enkla och ofullständiga planer.

Departementschefen. Beträffande nationalpark torde inte erfordras särskild övergångsbestämmelse.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud, förordnande eller föreläggande, som meddelats med stöd av 1 eller 2 § strandlagen, 8, 16, 17, 20, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller, såvitt avser husbehovstäkt och annan täkt som ej är underkastad tillståndstvång enligt nya lagen, 21 § naturskyddslagen, bör så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Har exempelvis beträffande visst område meddelats förordnande enligt 1 § strandlagen, skall området anses som strandskyddsområde varå bestämmelserna i 16 § nya lagen äger tillämpning. Självfallet skall dock nya lagen inte verka retroaktivt på det sättet, att t. ex. den, som före nya lagens ikraftträdande uppfört för jordbruket erforderlig bostadsbyggnad, skulle drabbas av påföljder enligt nya lagen eller att föreläggande enligt 16 § andra stycket nya lagen skulle kunna meddelas beträffande anläggning som utförts före ikraftträdandet. Givetvis medtör nya lagen ej heller att äldre strandskyddsområde utsträcks till att omtatta område som ingår i godkänd avstyckningsplan. Vad nu sagts om förbud, förordnande och föreläggande bör enligt min mening även gälla i fråga om tillstånd som meddelats enligt äldre lag. I likhet med utredningen anser jag sålunda att äldre tillstånd till grustäkt helt bör accepteras såsom meddelade enligt 18 § nya lagen. Från angivna principer synes dock det undantaget böra göras att fråga om rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut i ärende om fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som avgjorts enligt äldre lag, skall prövas enligt den lagens bestämmelser. I överensstämmelse härmed bör enligt min mening ej heller införas någon preskriptionsregel avseende ersättningskrav i anledning av tillståndsvägran enligt strandlagen.

Med de nu förordade övergångsbestämmelserna kan inträffa att ett förordnande om tillståndstvång enligt 21 § naturskyddslagen, sedan i något fall tillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter, föranleder krav på ersättning enligt 28 § nya lagen. För att undgå obilliga resultat bör sådana ersättningsfrågor bedömas med hänsyn till markens värde vid tiden för nya lagens ikraftträdande och således inte tiden för förordnandets meddelande. Bestämmelse härom har införts i 45 § tredje stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964 133

46 §. Paragrafen motsvarar 48 § andra stycket i utredningens förslag. Utredningen anför.

Beträffande sådana påbörjade täkter som inte är i drift vid tiden för nya lagens ikraftträdande bör denna lag omedelbart bli tillämplig. Dylik täkt bör sålunda inte få återupptagas utan tillstånd. Övriga här åsyftade täkter, som påbörjats tidigare och pågår vid lagens ikraftträdande utan att hinder däremot föreligger på grund av förbud enligt 21 § naturskyddslagen eller eljest, bör få fortsätta under en övergångstid, till dess frågan huruvida tillstånd till täkterna kan lämnas enligt nya lagen hunnit prövas av länsstyrelsen. Sådan prövning bör enligt utredningens mening i allmänhet medhinnas under det första året. Därefter bör ingen täkt få fortgå utan att tillstånd lämnats enligt naturvårdslagen. Med hänsyn härtill är det angeläget att innehavare av pågående täkter som önskar fortsätta täktverksamheten så snart som möjligt inger ansökan härom. Att så sker ligger uppenbarligen i företagarnas eget intresse. Finnes fortsättande av pågående täkt under hela övergångsåret medföra vådor ur naturvårdssynpunkt, bör länsstyrelsen kunna förordna att täkten efter av länsstyrelsen utsatt tidpunkt ej får fortsätta med mindre tillstånd därtill gives jämlikt nya lagen. Härvid bör vederbörande lämnas skäligt rådrum för ingivande av ansökan och fristen utmätas så, att ansökningen, om sådan inkommer, hinner prövas före fristens utgång. Om fristen på grund av att ett snabbt ingripande befinns nödvändigt måste bestämmas så kort att en definitiv prövning av tillståndsfrågan ej medhinns före den utsatta tiden, synes provisoriskt tillstånd böra meddelas att gälla till dess en allsidig prövning hunnit ske. Sådant tillstånd bör exempelvis kunna utformas så, att uttag tills vidare blott får ske på områden som är mindre ömtåliga ur naturvårdssynpunkt. Prövningen av eventuella ersättningsanspråk synes i regel kunna uppskjutas till den slutliga prövningen av tillståndsfrågan, som förutsätts äga rum inom tämligen kort tid efter meddelandet av det provisoriska tillståndet. 1 detta sammanhang bör erinras om att länsstyrelsen för närvarande synes ha möjlighet att meddela förordnande enligt 21 § naturskyddslagen jämväl med avseende å påbörjade täkter. Befogenheten att under övergångsåret ingripa mot pågående täkter bör utövas med varsamhet, så att störningar i näringslivet och obilliga konsekvenser för grusexploatörer undviks. Utvägen med provisoriska tillstånd bör kunna anlitas jämväl därest länsstyrelsen i något fall ej skulle hinna ta slutlig ställning i tillståndsfrågan före övergångsårets slut.

Fn förlängning av den föreslagna övergångstiden till två år förordas i remissyttranden av länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsarkitekten och naturskyddsrådet i länet, handelskammaren i Göteborg och Grus- och makadamföreningen, vilka befarar att det kommer att bli svårt att medhinna upprättande av planer och tillståndsprövning beträffande befintliga täkter under så kort tid som ett år. Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar en övergångstid av tre år.

Sveriges Industriförbund utgår från att förbud och inskränkningar be- Iräffandc pågående täkt skall få ifrågakomma endast i undantagsfall med hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser för täktföretaget som

134 Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i

ett sådant ingripande kan medföra; täktägaren kan ha nedlagt stora kostnader för täktens utnyttjande i form av projektering, vägar, maskiner och andra anordningar, eventuellt på annan fastighet än där täkten utföres. Industriförbundet förutsätter att i dylika fall för täktverksamheten gjorda investeringar skall ersättas. Liknande synpunkter framförs av Sveriges stenindustriförbund och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

Departementschefen. Även jag förordar att täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen, får utan hinder av det nyinförda generella tillståndstvånget fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat. Någon yttersta tidsgräns bör enligt min mening inte föreskrivas i lagen. Det är emellertid angeläget att länsstyrelserna så snart som möjligt får överblick över förekomsten av ifrågavarande täktföretag för att desto snabbare kunna ingripa mot de allvarliga fallen. Med hänsyn härtill bör såsom förutsättning för att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 gälla att dessförinnan sökts täkttillstand enligt 18 § nya lagen. Den som försummar sådan ansökan och ändå fortsätter täkten blir då förfallen till ansvar enligt 37 § för olaga täktverksamhet. Första stycket av förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed. I andra stycket har införts en ersättningsregel för fall där till exempel byggnader eller maskiner blir onyttiga till följd av att länsstyrelsen vägrat tillstånd till fortsatt täkt eller givit tillstånd med föreskrifter. Ersättning skall dock ej utgå om särskilda skäl är däremot. Sådana skäl kan exempelvis föreligga, om företagaren handlat emot överenskommelse som träffats vid samråd med länsarkitekten enligt 19 § naturskyddslagen.

47 §. Paragrafen motsvarar 49 § andra stycket i utredningens förslag. Utredningen anför. I nämnda stycke behandlas sådana vid nya lagens ikraftträdande befintliga reklamanordningar, mot vilkas uppsättande och bibehållande hinder ej mött enligt hittills gällande bestämmelser. De reklamskyltar m. in. som avses i förevarande stycke bör skäligen få bibehållas under en övergångstid, som utredningen föreslagit till tre år. Om särskilda skäl föranleder därtill bör dock ingripande mot sådan skylt kunna ske under denna tid. I fråga om anordning, som finnes vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, bör länsstyrelsen sålunda under övergångstiden äga samma befogenhet att föranstalta om dess avlägsnande som nu finnes enligt 23 § naturskyddslagen. Ålägges någon under övergångstiden att avlägsna dylik anordning bör om särskilda skäl föranleder därtill ersättning för förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande. Vid prövningen av ersättningsanspråk beträffande anordning, som finns uppenbart vanprydande i landskapsbilden, bör givetvis beaktas, huruvida densamma uppförts efter samråd med länsarkitekten enligt 22 § naturskyddslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 135

Länsstyrelsen i Hallands län anför i sitt remissvar att den föreslagna övergångstiden om tre år synes onödigt lång och att en tid av ett år torde vara tillräcklig. Å andra sidan anser Skånes handelskammare att bärande skäl ej anförts för att ge bestämmelserna om reklamanordningar retroaktiv verkan; i varje fall bör ersättning kunna utgå till anordningens ägare, även om förbudssituationen aktualiseras först efter utgången av treårstiden.

Departementschefen. Enligt min mening bör anordningar för reklam o. dyl., som lagligen anbringats före nya lagens ikraftträdande, få bibehållas utan någon tillståndsprövning enligt 22 §. Beträffande dylika anordningar bör länsstyrelserna ha ungefär samma möjligheter, som nu erbjuds i 23 § naturskyddslagen, att ingripa med föreläggande och att därvid gottgöra ägaren. Ifrågavarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

48 §.

Stadgandet motsvarar 50 § i utredningsförslaget.

Enligt övergångsbestämmelse till strandlagen är den som på grund av föreläggande enligt 2 § nämnda lag borttagit stängsel eller dike, som anlagts innan strandlagen trädde i kraft den 1 januari 1953, med avvikelse från huvudregeln i 7 § första stycket andra punkten berättigad till ersättning i anledning av borttagandet även om det är uppenbart att stängslet eller diket endast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Utredningen har ansett att det numera med hänsyn till den tid som förflutit inte längre finns skäl att bevara denna övergångsbestämmelse till strandlagen. Däremot föreslår utredningen en motsvarande undantagsregel i fråga om stängsel eller dike som före nya lagens ikraftträdande i berörda syfte anordnats annorstädes än inom område beträffande vilket förordnande enligt 1 § strandlagen kunnat meddelas.

Departementschefen. Enligt min mening bör rätten till ersättning enligt angivna övergångsbestämmelse till strandlagen kvarstå orubbad. Med iakttagande härav och med viss ytterligare jämkning i den av utredningen föreslagna lagtexten har ifrågavarande övergångsbestämmelse utformats i departementsförslaget.

Förslag till ändring i expropriationslagen

Utredningen har såsom förut omnämnts även föreslagit vissa ändringar i expropriationslagen. Utredningen anför att det i det stora flertalet fall, där bildande av naturreservat aktualiseras, enligt utredningens mening inte kommer att finnas något behov av expropriation. Möjlighet till expropriation anser utredningen dock kunna vara av betydelse i undantagsfall, där det redan från början står klart att bestämmelserna för om-

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 196 i rådets utnyttjande och vård blir så ingripande, att ett mycket begränsat utrymme skulle finnas kvar för markägarens förfogande, och samtidigt förhandlingar om förvärv av området ej lett till resultat. Stadgandet i 1 § första stycket 11. expropriationslagen om möjlighet att expropriera fastighet för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne föreslås därför utvidgat till att gälla även naturreservat. Enligt utredningen bör därvid, i likhet med vad som nu gäller för naturminne, expropriation få förekomma ej blott till förmån för kronan utan även till förmån för kommun eller sådan förening eller stiftelse, som nämns i 108 § expropriationslagen. Utredningen föreslår att sistnämnda paragraf ändras i överensstämmelse härmed. Under remissbehandlingen har utredningens förslag i förevarande hänseende ej väckt gensaga från något håll.

Departementschefen. Utredningens förslag föranleder ingen erinran från min sida.

Förslag till ändring i byggnadslagen

Departementschefen. Rörande motiven till ifrågavarande lagändring torde jag få hänvisa till vad jag anfört rörande 19 § naturvårdslagen. Lagändringen rubbar inte giltigheten av redan meddelade förordnanden enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen. I den mån sådana förordnanden grundats på naturförhållandena kan de lämpligen efter hand utbytas mot förordnanden enligt naturvårdslagen, t. ex. i samband med uppkommande tillståndsfrågor.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till 1) naturvårdslag; 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; samt 3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 19 M (nr 385). Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den lydelse bilagorna B—D1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet:

B. Siöalth

1 Dessa bilagor har här uteslutits. Frånsett ändringar, som löranletts av lagrådets yttrande, och vissa rent redaktionella jämkningar stämmer bilagorna överens med de vid propositionen fogade lagförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196b 137

Bilaga A

Utredningens förslag

till

Naturvårdslag

Inledande bestämmelser

1 §•

Naturen utgör en allmän medborgerlig tillgång som skall vårdas med hänsyn till samhällets behov. Den som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller eljest skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer.

2 §•

Det närmaste inseendet över naturvården utövas inom kommunen av kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämma. Länsstyrelsen har att utöva tillsyn över naturvården i länet. Statens naturvårdsnämnd har att följa naturvården i riket och genom råd och anvisningar tillse att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Närmare bestämmelser om naturvårdens organisation samt om tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Nationalparker

3 §• I syfte att trygga vården av större sammanhängande område av viss landskapstyp som erbjuder möjlighet för envar till upplevelse av orörd, vacker eller eljest särpräglad natur eller är av betydelse för kännedomen om landets natur kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark.

4 §. Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken. 5 §• Enligt 4 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt. Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhj ordar.

138 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b

Naturreservat

6 §•

Område som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild eller som är av särskild betydelse för friluftslivet eller för kännedomen om landets natur må avsättas till naturreservat.

7 §•

Beslut om avsättande till naturreservat meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden till avsättandet angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter, som beträffande naturreservatets vård och förvaltning eller i övrigt finnas erforderliga för att trygga ändamålet med naturreservatet.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturreservat helt eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

8 §•

Då fråga väckts om avsättande av naturreservat må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot naturreservatets syfte. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

9 §.

Undantag från bestämmelser som meddelats vid avsättandet av naturreservat må av länsstyrelsen medgivas då särskilda skäl därtill föranleda.

Beslut om avsättande av naturreservat skall av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturreservatet förstörts eller avsevärt förändrats till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom meningslöst eller obehövligt att bibehålla naturreservatet eller del därav eller vissa därtill hörande bestämmelser; samt

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturreservatet som icke är förenligt med dess syfte.

Beslut om avsättande av naturreservat må av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om naturreservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta; samt

2. om naturreservatet på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning vid avsättandet av detsamma medför avsevärt större intrång än då förutsatts.

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut om avsättande meddelas eller dylikt beslut upphäves eller jämkas, må sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

11 §•

Beröres naturreservat av arbetsföretag och erfordras med anledning därav särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 139

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så skyndsamt som möjligt.

Naturminnen

12 §.

Till fastighet hörande naturföremål som är av särskild betydelse för landskapsbilden eller för kännedomen om landets natur må jämte erforderligt område på marken däromkring avsättas till naturminne.

13 §.

Vad i 7—11 §§ stadgats om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat sätt än genom att ett eller flera områden avsättas som naturreservat, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Ändock att fara för utrotning ej föreligger äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer för hindrande av skövling meddela förbud att inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den växer vilt eller del av sådan växt.

15 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 14 § första stycket, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

16 §.

Förbud enligt 14 eller 15 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

17 §.

Erfordras för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kontroll av lokaliseringen av bebyggelse inom visst strandområde äger länsstyrelsen förordna att bebyggelse icke må företagas inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom grävningsoch andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till om­

*

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

ständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Vad i första stycket stadgas skall icke avse område som ingår i naturreservat eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Förordnande enligt första stycket skall icke utgöra hinder för sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

18 §.

Finnes å område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt 17 § eller som eljest är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart, att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Vid meddelande av föreläggande som i första stycket sägs må vite utsättas.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

19 §•

Erfordras för skydd av område som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild kontroll av lokaliseringen av bebyggelse inom området, må länsstyrelsen förordna att helt ny byggnad icke må uppföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall icke avse område som ingår i naturreservat eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Förordnande skall icke utgöra hinder för sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

20 §.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse eller täkt som sägs i 23 §, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsstyrelsen eller den länsstyrelsen anvisar.

21 §.

I fall som avses i 20 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

22 §.

Finnes anledning antaga att arbetsföretag som avses i 20 § inom visst område skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden äger länsstyrelsen förordna att sådant företag icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I beslutet skall länsstyrelsen angiva, vilka slag av företag som förordnandet avser.

I samband1 med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 141

rörande företagets utförande att dess skadliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

23 §. Täkt av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighets husbehovsförbrukning må ej utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd till täkt som avses i första stycket må göras beroende därav att plan för täkt av lämplig omfattning framlägges och att säkerhet ställes för kostnad som föranledes av sådan åtgärd i syfte att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden varom länsstyrelsen i anslutning till dylik plan eller eljest finner anledning meddela föreskrift.

24 §. Vad i 20—23 §§ stadgas skall icke avse företag inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt skall icke lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

25 §. Tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål må ej finnas anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd att uppsätta och vidmakthålla anordning som i första stycket sägs må av länsstyrelsen begränsas till högst fem år. Från förbudet undantages skylt anbringad å byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet samt anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. 26 §. Finnes anordning som avses i 25 § tredje stycket vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark där anordningen är uppsatt att avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen finner erforderliga.

27 §. Vad i 25 och 26 §§ stadgas skall ej gälla i fråga om anordning vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Särskilda bestämmelser om uppträdandet i naturen

28 §. Vid vistelse i naturen skall envar iakttaga att han ej skräpar ned med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan, eller uppträder högljutt eller på annat sätt störande eller skadar eller onödigt stör markernas vilda djur eller skövlar markernas bestånd av vilda växter. 29 §. Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller fara 6 Bihang till riksdagens protokoll 196ft. 1 samt. Nr 148

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser m. m.

30 §.

Medför avsättande av område enligt 6 eller 12 § till naturreservat eller naturminne sådan inskränkning i rätten att bebygga fastighet, att ägaren kan använda fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom det avsatta området påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det tidigare värdet av nämnda del, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan beslut om avsättandet meddelades.

31 §.

Skulle vägran av tillstånd enligt 8 § medföra sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 30 §.

32 §.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande enligt 17 eller 19 §, icke bifallits och kan till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

33 §.

Vägras tillstånd till arbetsföretag enligt 22 § eller vägras tillstånd till täktverksamhet enligt 23 § av annat skäl än att sådant villkor som avses i 23 § andra stycket icke fullgjorts eller meddelas särskilda föreskrifter angående företagets eller verksamhetens utförande, och tillskyndas härigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider.

I vad avser täktverksamhet skall markens värde den 1 januari 1964 tagas till utgångspunkt vid uppskattningen av skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 143

34 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande enligt 18 §, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande enligt 18 § övergång anordnats över dike.

35 §.

Har någon med stöd av 26 § ålagts att avlägsna där omförmäld anordning må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

36 §.

Föranleder avsättande till naturreservat eller naturminne eller vägran av tillstånd enligt 32 eller 33 § synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller del därav må ägaren fordra att fastigheten eller den särskilda delen löses av kronan.

Om ersättning för skada och intrång å fastighet eller del därav i anledning av åtgärd som avses i första stycket skulle uppgå till två tredjedelar av fastighetens eller den särskilda delens värde äger kronan lösa fastigheten eller delen.

37 §.

Ersättning varom sägs i 30, 32 och 33 §§ skall bestämmas att utgå på en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

38 §.

Har fråga väckts om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet eller del därav att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

39 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 30—33 §§ eller om inlösen av fastighet eller del därav och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 38 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om avsättande av naturreservat, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de vill­

144 Kungl. Maj.ts proposition nr l'<8 år 196b

kor som vid beslut i ifrågavarande hänseende skola gälla beträffande ersättning eller inlösen. Kommer beslut av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

40 §.

Är fastighetsägaren enligt 30, 32 eller 33 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid expropriationsdomstolen.

41 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet eller del därav skola jämväl stadgandena i 7—10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tillämpning. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

42 §.

Den som bryter mot förbud som stadgas i denna lag eller mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon gjort sig skyldig till nedskräpning som sägs i 28 § och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller fara för skada till person eller egendom, straffes med böter, högst femhundra kronor.

43 §.

Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 42 § skall vara pliktig att ersätta all kostnad som föranledes därav.

44 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud som stadgas i 23 eller 25 § eller mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 7—9, 13, 17, 19, 22 eller 23 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064 145

att rätta vad olagligen skett, överexekutor äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 18 §, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Kostnad för handräckning som ovan sägs må på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.

45 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 § eller förordnande enligt 17 eller 19 § eller 22 § första stycket skall förbudet lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets beslut om förbud enligt 14 eller 15 §.

Övergångsbestämmelser

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Genom denna lag upphävas strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382); naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688); 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt 39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar (nr 431).

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

47 §.

Beträffande nationalpark som avsatts enligt äldre lag skall nya lagen tillämpas.

Fridlysning, förbud eller föreläggande som meddelats med stöd av 11 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande, 6, 8, 9, 13, 16, 17 eller 20 § naturskyddslagen, 1 eller 2 § strandlagen samt 86 eller 122 § byggnadslagen skola fortfarande gälla intill dess annorlunda förordnas, och skola därvid nya lagens motsvarande bestämmelser tillämpas.

Har före ikraftträdandet av denna lag ansökan icke bifallits om tillstånd att uppföra byggnad utan hinder av förbud som meddelats enligt 1 § strandlagen, skall den som i anledning därav vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen före den 1 januari 1965, vid påföljd att han eljest går förlustig sin rätt.

48 §.

Har tillstånd till täkt lämnats med stöd av 21 § naturskyddslagen, skall så anses som om tillståndet meddelats jämlikt förevarande lag.

Annan täkt som pågår vid nya lagens ikraftträdande må utan hinder av vad i 23 § stadgas om förbud mot utförande av täkt utan länsstyrelsens tillstånd fortsätta till dess länsstyrelsen annorlunda förordnar, dock längst till och med den 31 december 1964.

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

49 §.

I fråga om annonstavla, reklamskylt eller dylikt, vartill tillstånd lämnats jämlikt 39 § lagen om allmänna vägar, skall så anses som om tillståndet meddelats den 1 januari 1964 med stöd av 25 § nya lagen för en tid av fem år eller för den kortare tid tillståndet må ha avsett.

Annan i 25 § första stycket avsedd anordning, som finnes uppsatt vid lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad där stadgas bibehållas till och med den 31 december 1966; dock må länsstyrelsen dessförinnan, om särskilda skäl föranleda därtill, i fråga om anordningen förfara som i 26 § sägs, varvid stadgandet i 35 § om ersättning skall äga tillämpning beträffande densamma.

50 §.

Vad i 34 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende å stängsel eller dike som innan denna lag trädde i kraft uppförts eller anordnats å område beläget mer än 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Har den som håller sådant stängsel eller dike borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 18 §, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964 147

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 april 1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman, Nordstrom,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) naturvårdslag; 2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; samt 3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Lars Delin.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till naturvårdslag

9 §• Vid strandlagens tillkomst uttalade tredje lagutskottet (NJA II 1952 s. 195), att strandlagens grundläggande princip var att bibehålla allemansrätten inom vissa områden men att med lagen icke avsågs att utsträcka allemansrätten vare sig till nya områden eller så, att den kom att omfatta nya arter av rättigheter. Ej heller med det nu föreliggande lagförslaget avses att göra någon ändring av allemansrätten. I remissprotokollet uttalar sålunda departementschefen i anslutning till 7—10 §§, att omständigheterna kunna vara sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar bli så frekventerade att de kunna skadas därav; allmänheten kan då icke längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla intrånget. I 2 och 7 §>§ strandlagen har allemansrätten kommit till uttryck på det sättet, att i paragraferna talas om område, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas. I förevarande paragraf, liksom i 16, 17 och 31 §§, har emellertid i stället för orden »fritt färdas» använts uttrycket »fritt vistas». Ef­

148 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

tersom det nya ordvalet måhända kan fattas som uttryck för en ändrad uppfattning om allemansrättens innebörd, får lagrådet föreslå att, liksom i naturvårdsutredningens förslag, ordet färdas bibehålies i förevarande paragraf samt i 16, 17 och 31 §§.

16 §.

I 16 § andra stycket och 17 § talas om tillträde till mark eller vatten, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas. I 9 § talas i motsvarande fall endast om mark. Eftersom i samtliga stadganden torde i förekommande fall avses även vattenområde, föreslår lagrådet att i 16 § andra stycket och 17 § i enlighet med gängse terminologi talas endast om mark och orden »eller vatten» således få utgå.

I enlighet med vad som anförts vid 9 § föreslås, att i 16 § andra stycket ordet vistas utbytes mot färdas.

17 §.

På grund av vad som anförts vid 9 och 16 §§ föreslås dels att ordet vistas utbytes mot färdas och dels att orden »eller vatten» få utgå.

19 §.

Enligt förevarande lagrum äger länsstyrelsen förordna om tillståndstvång för nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, om anledning finnes att antaga att företaget skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden. Som exempel på arbetsföretag nämnas i motiven så skilda företeelser som vägar, luftledningar, murar, plank, sport- och rekreationsanläggningar, »drive-in»-biografer, tippning av schaktmassor, skogsplantering samt annan täktverksamhet än som avses i 18 §.

Med hänsyn till den ingripande karaktären av den befogenhet, som länsstyrelsen enligt remissförslaget avses skola erhålla, hade det i och för sig varit önskvärt att begränsa densamma till vissa i sammanhanget särskilt aktuella former av arbetsföretag. Möjligen skulle man emellertid på så vis riskera att ej kunna tillräckligt snabbt bringa under kontroll andra för landskapsbilden störande men ännu ej uppmärksammade arter av verksamhet, där i praktiken skälen för ett samhälleligt kontrollingripande i och för sig äro lika starka. I vart fall vill lagrådet understx-yka, att länsstyrelsen vid begagnandet av sin befogenhet enligt lagrummet skall konkret angiva, vilket eller vilka slag av företag som enligt länsstyrelsens förordnande läggas under tillståndstvång. Det bör också nämnas att om, såsom lagrådet i det följande kommer att hemställa, besvär över vägrat tillstånd till företag varom här är fråga skola behandlas i regeringsrätten och tillståndsvägran sålunda kan bringas under domstols prövning, betänkligheterna mot lagrummets mycket vida tillämpningsområde minskas.

Lagrådet föreslår därutöver, att den i första stycket sista punkten givna undantagsbestämmelsen efter mönster av 20 § utbrytes till ett eget stycke och sättes sist i paragrafen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 748 år 1964 149

21 §.

Den länsstyrelsen givna befogenheten att ålägga ägaren av förfallen byggnad att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan ter sig välmotiverad. Det är emellertid icke uteslutet att i varje fall ett iståndsättande kan te sig mer kostsamt än som kan anses rimligt (jämför 51 § byggnadsstadgan som ej öppnar möjlighet att föreskriva iståndsättande). Med hänsyn härtill synes lagrummets lydelse böra i så måtto jämkas, att det utsäges, att länsstyrelsen äger förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan »i den mån detta ej kan anses oskäligt betungande».

22 §.

Enligt andra stycket sista punkten må länsstyrelsen förelägga ägaren eller, om denne ej är känd, markägaren att avlägsna anordning eller vidtaga annan erforderlig åtgärd därmed. Bestämmelsen bör jämföras med första stycket samt med 37 och 39 §§. I samtliga hänseenden som avses i paragraferna torde man efter förhållandena i det särskilda fallet få bedöma vem som är att betrakta som den ansvarige. Därvid torde man i regel i vart fall sekundärt kunna vända sig mot markinnehavaren med föreläggande. Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda, att i 22 § andra stycket sista punkten användes den formuleringen att länsstyrelsen må meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Motsvarande ändring torde böra ske i 47 § första stycket andra punkten.

24 §.

Med hänsyn till angelägenheten av att undvika alltför skiftande uttryckssätt i 23, 24 och 37 §§ föreslås, att i 24 § och 37 § andra stycket användes formuleringen »obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom».

25—29 §§.

I motiveringen till förevarande paragrafer förekomma vissa allmänna uttalanden angående den principiella innebörden av de ersättningsbestämmelser som upptagas i den nya naturvårdslagen, särskilt i fråga om begreppet »tidigare värde». Ersättningsreglerna i den nya lagen anknyta till vad som redan gäller enligt motsvarande bestämmelser i byggnadslagen med väsentligen endast avvikelser däri att dels i fall av vägrad dispens från ett meddelat förbud det »tidigare värdet» skall hänföra sig, icke till dispensavslaget utan till förbudets tillkomst, dels beträffande strandskyddsområde bestämmelse gives om hänsynstagande till det s. k. »influensvärdet». I båda dessa hänseenden ha de nya reglerna motsvarighet i de nuvarande bestämmelserna

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

i strandlagen. Då de allmänna grunderna för ersättningsreglerna i övrigt få anses överensstämma med vad som för motsvarande fall gäller enligt byggnadslagen, saknas enligt lagrådets mening anledning att i förevarande sammanhang närmare ingå på deras innebörd utan böra dessa frågor hänvisas att avgöras i rättstillämpningen. I de paragrafer som upptaga ersättningsreglerna användas omväxlande uttrycken »marken», »fastigheten» o. dyl. Dessa uttryck torde ej kunna givas någon för alla fall bestämd tolkning. Den föreslagna avfattningen, som i stort sett har motsvarighet i gällande rätt, torde emellertid kunna godtagas. Därvid bör dock förutsättas, att valet av skilda termer främst bör tagas som uttryck för vad som anses vara normalfallet i de olika ersättningssituationerna och att lagtexten ej skall anses utgöra hinder att i rättstillämpningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma vilken mark som skall anses vara berörd av ett ingripande enligt den nya lagen. Det må helt allmänt framhållas, att när det gäller att uppskatta intrånget å visst område, man maste — om det ej är fråga om hel fastighet — taga hänsvn till området såsom ingående i en ekonomisk enhet, i regel motsvarande en registerfastighet.

Vad särskilt angår 25 § vill lagrådet anföra följande. Enligt 7 § naturskyddslagen inträder vid fridlysning av naturminne ersättningsrätt för markägaren, om fridlysningen medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller avsevärt men eljest tillskyndas honom. Samma regel gäller vid fridlysning av naturpark. Förslagets 25 § förutsätter däremot för rätt till ersättning på grund av bildande av naturreservat eller fridlysning av naturminne att till följd av föreskrifter enligt 8 eller 9 § området kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde och att detta medför avsevärt men för ägaren. Enligt lagrådets mening erfordras alltjämt det i nuvarande lagstiftning förekommande alternativet att avsevärt men åsamkas ägaren. Bestämmelsen att marken endast kan nyttjas på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde torde — såsom framgår av motiven till naturskyddslagen, se NJA II 1953 s. 168 —- avse det fall att bebyggelseförbud meddelats. För andra fall — t. ex. då genom föreskrifterna vållas olägenheter eller kostnader för jordbruk som drives å fastigheten — passar sistnämnda rekvisit mindre väl. Lagrådet hemställer därför att 25 § — i likhet med 30 § i naturvårdsutredningens förslag — avfattas i närmare anslutning till den nuvarande bestämmelsen i 7 § naturskyddslagen. Paragrafens första punkt kan därvid lämpligen givas det innehållet, att om föreskrifter enligt 8 eller 9 § medföra sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i uppen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964 151

bart missförhållande till dess tidigare värde, eller om eljest avsevärt men tillskyndas honom genom sådana föreskrifter, han är berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Det torde ligga i sakens natur att i det fall, som avses i andra stycket av paragrafen, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tidpunkten för förbudets meddelande även när fråga är om annat än inskränkning i bebyggelserätten.

30 §.

Såsom anförts vid 9 § kan allemansrätten ej åberopas som stöd för ett sådant utnyttjande av ett område att därav uppkomma skador. I en dylik situation krävs det för att allmänheten likväl skall äga fritt tillträde till området att länsstyrelsen förpliktat markägaren att tåla intrånget. Sådant intrång kan emellertid uppkomma icke endast genom att mängden av besökande gör att marken upptrampas utan också genom att de besökande åstadkomma skadegörelse på anordningar eller växtlighet eller i annat avseende.

Det är uppenbart att markägarens möjligheter att freda sitt område för intrång av nu nämnt slag äro mycket begränsade och att hans rätt att kräva skadestånd av enskilda personer för skadegörelse ofta är tämligen illusorisk. Rätten till skadestånd av kronan på grund av bestämmelserna i det föreliggande lagförslaget är begränsad till skador av viss betydenhet. Möjligheten att få ersättning vid ändrade förhållanden är vidare i princip inskränkt till fall då ersättning på grund av särskilda skäl bestämts att utgå i årliga belopp. Viss möjlighet att gå till domstol torde även föreligga enligt principerna i 34 § expropriationslagen.

Det synes angeläget att länsstyrelsen särskilt beaktar markägarnas intressen i berörda hänseenden. I fall där man kan vänta, att utvecklingen kan gå mot skador, som drabba markägaren, bör man om möjligt förfara så att de ej gå ut över honom. Olika möjligheter kunna därvid ifrågakomma. Sålunda kan ersättning bestämmas till visst årligt belopp eller förbehåll göras om framtida ersättning. Den i remissprotokollet anvisade möjligheten att på ett senare stadium komplettera reservatföreskrifterna leder också till att en grund för ersättning skapas. Vidare torde länsstyrelsen i sådana fall, där detta överensstämmer med syftet med reservatet, kunna skydda även markägarens intressen genom att meddela föreskrifter för allmänheten om begagnande av ett reservat och genom erforderlig övervakning av att dylika föreskrifter efterlevas.

31 §.

På grund av vad som anförts vid 9 § föreslås att i första stycket ordet vistas utbytes mot färdas.

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

33 §.

Den i första stycket stadgade tidsfristen för väckande av talan hos expropriationsdomstolen, ett år, har i ett remissyttrande betecknats såsom väl kort, detta med hänsyn till att åtskillig tid kan komma att åtgå för förhandlingar. Departementschefen har emellertid avböjt att föreslå någon förlängning av fristen.

Ej heller lagrådet vill ifrågasätta en dylik förlängning. Det må emellertid framhållas, att förevarande preskriptionsbestämmelse måste anses vara dispositiv och att länsstyrelsen sålunda i och för sig får anses äga eftergiva ettårsgränsen, t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar i ersättningsfrågan. Då å andra sidan denna gräns uppställts i syfte att förebygga att uppgörelse om ersättningsfrågor drar ut för mycket på tiden, torde länsstyrelsen så långt möjligt böra undvika att eftergiva tidsgränsen i fråga.

I anledning av vad som vid denna paragraf uttalats i vissa remissyttranden må framhållas att — liksom bevisbördan i expropriationsmål ligger på den exproprierande — bevisbördan vid behandlingen av värderingsfrågor enligt den nu föreliggande lagen måste anses i princip åvila kronan (se NJA II 1950 s. 233 och 241 samt beträffande mål om inlösen enligt byggnadslagen NJA I 1954 s. 1).

36 §.

I andra punkten av förevarande paragraf hänvisas, i fråga om inlösen av fastighet, till vissa stadganden i expropriationslagen. Emellertid torde ytterligare hänvisningar vara erforderliga, exempelvis till 2 § tredje stycket och 11 § nämnda lag. Med hänsyn härtill synes andra punkten böra — efter mönster av 137 § byggnadslagen — omformuleras till att innefatta att, när fråga är om inlösen av fastighet, jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Tredje punkten i paragrafen torde samtidigt böra utbrytas till särskilt stycke.

37 §.

I första stycket är straffskalan bestämd till dagsböter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst sex månader. De brott, varom här är fråga, äro av olika natur. Vissa av dem äro sådana, att det sannolikt stundom skulle framstå såsom obilligt att, även om brottet i och för sig måste betecknas som grovt, döma till frihetsstraff. Lagrådet får därför föreslå, att sista ledet i första stycket formuleras så att straffet sättes till dagsböter med tilllägg: »Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.»

I enlighet med vad som anförts vid 24 § föreslår lagrådet att i andra stycket orden »uppenbar fara för» få utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i 153

40 §.

Den föreslagna lagstiftningen innebär i åtskilliga hänseenden starka ingrepp i enskild rätt. Det är vid sådant förhållande anledning att noga överväga om ej, jämlikt de grundsatser som i allmänhet kommit till uttryck i regeringsrättslagen, besvär över beslut innefattande sådana ingrepp böra upptagas av regeringsrätten i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ledning kan härvid i viss utsträckning hämtas i betänkandet om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4).

Enligt lagrådets mening böra, utöver de i motiveringen till remissförslaget under detta lagrum nämnda målgrupperna, av regeringsrätten upptagas också besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande beslut, i likhet med vad som gäller rörande fornminnen och byggnadsminnen (jämför 2 § 11 mom. regeringsrättslagen). Vidare böra till regeringsrätten föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 § (märk att de fallen av tillståndsvägran enligt 19 § närstående men i allmänhet för den enskilde långt mindre kännbara besluten om föreläggande enligt 20 § andra stycket i remissförslaget förutsättas skola höra till regeringsrättens avgörande). Hänföras besvär angående tillstånd enligt 19 § till regeringsrättens avgörande, ligger det nära till hands att regeringsrätten även blir sista instans i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

46 §.

Ersättningsregeln i andra stycket avser kostnader som före nya lagens ikraftträdande nedlagts för fyndighetens tillvaratagande. Fall torde emellertid kunna förekomma, då ersättning skäligen bör utgå även för kostnader som nedlagts därefter; det synes vara förutsatt att, om ej av särskild anledning ingripande erfordras, nu pågående täktverksamhet skall kunna under en övergångstid fortgå i normal omfattning. Om särskilda skäl äro däremot, uteslutes ersättning genom undantagsbestämmelsen. Lagrådet får därför föreslå att orden »före nya lagens ikraftträdande» få utgå.

47 §.

I enlighet med vad som anförts vid 22 § föreslås att i första stycket andra punkten användes den formuleringen att länsstyrelsen må meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

154 Kungl. Maj.ts proposition nr th8 år 1964

Förslaget till ändring i expropriationslagen

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Förslaget till ändring i byggnadslagen

Bestämmelserna i 123 och 124 §§ byggnadslagen äro likalydande med dem i 87 §. När nu enligt förslaget i 122 § endast upptages en hänvisning till 86 §, synes det lämpligt att hänvisningen utsträckes till att avse även 87 § och att 123 och 124 §§ upphävas. En sådan ändring medför att även rubriken och ingressen till lagförslaget få ändras.

I motiveringen uttalar departementschefen, att lagändringen ej rubbar giltigheten av redan meddelade förordnanden enligt 86 och 122 §§. Detta torde böra komma till uttryck i lagtexten.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b 155

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 april 196b.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, lagrådets den 7 april 1964 avgivna utlåtande över de den 6 mars 1964 till lagrådet remitterade förslagen till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation och

3) lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför vidare. De av lagrådet förordade ändringarna i 9, 16, 17, 19, 22, 24, 31, 36 och 47 §§ av förslaget till naturvårdslag samt i lagförslaget rörande ändring i byggnadslagen är i allt väsentligt av formell art och torde böra godtagas. Ej heller vill jag motsätta mig de jämkningar i sakligt hänseende, om vilka lagrådet hemställt beträffande 21, 25, 37 och 46 §§ i förslaget till naturvårdslag. Härutöver bör i sistnämnda förslag göras några rent redaktionella jämkningar. — Jag biträder lagrådets förslag att till regeringsrätten föra besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande beslut. Vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om fördelningen av besvärsmål mellan regeringsrätten och Kungl. Maj :t i statsrådet synes däremot med hänsyn till sin principiella räckvidd böra övervägas först i samband med förvaltningsdomstolskommitténs blivande förslag rörande regeringsrättens arbetsuppgifter.

Härefter hemställer föredraganden att lagförslagen, efter ändringar i enlighet med vad nyss anförts, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Föredraganden tillägger att, om riksdagen skulle uppskjuta behandlingen av förslagen till årets höstsession, tiden för de föreslagna lagarnas ikraftträdande torde böra framflyttas ett halvt år och 46 § naturvårdslagen jämkas på motsvarande sätt.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth