2

Till skydd för landskapsbilden införs allmänt tillståndstvång för täkt av

sten, grus, sand och lera för annat ändamål än markinnehavarens husbe­

hov. Länsstyrelsen får därjämte befogenhet att förordna om lokalt tillstånds­

tvång för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också beträffande

reklamanordningar i naturen införs i princip allmänt tillståndstvång. Be­

stämmelserna om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser i huvudsak ut­

formade efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen, strand­

lagen och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkas­

tad det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden för lagens

ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

3

Förslag

till

Naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola skä­

liga åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

2

§.

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården i riket.

3 §•

Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas

till övriga allmänna och enskilda intressen som beröras av frågan.

Nationalparker

⁴ §•

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp

i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan

tillhörig mark avsättas till nationalpark.

5 §•

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje sär­

skild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas

över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i

övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med

nationalparken.

6 §•

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan

uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna

medgivna rättigheter Ull bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur

än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppe­

hålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning

av renhjordar.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

Naturreservat

7 §•

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin

betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märk­

liga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för all­

mänhetens friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat.

8 §■

I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet

samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som

finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot

bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning,

plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterli­

gare inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat

beslut.

9

§■

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar,

parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sani­

tära inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller

att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dy­

lik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området

där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta äga­

ren att tåla sådant intrång.

¹⁰ §.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har

att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet

med reservatet.

11

§•

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande

av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre

år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länssty­

relsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta

reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltig­

hetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12

§.

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva

beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva un­

dantag från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag,

äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersök­

ning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

Naturminnen

13 §.

Till fastighet hörande naturföremål, som finnes böra särskilt skyddas el­

ler vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin

skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område

5

på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall

avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med

hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring.

Vad i 8—12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla

beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 l ' -

År fara att växtart försvinner eller utsattes för plundring, äger Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landel

eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,

skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar

mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada så­

dant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, värs dödande éller fångan­

de är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt

stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av

skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §.

..

.../;

.v’

; ,

För att ål allmänheten trygga tillgången till platser för bad och frilufts­

liv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna

att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det av­

stånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omstän­

digheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje

vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd ge­

neralplan, stadsplan eller byggnadsplan.

16 §.

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny

byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett vä­

sentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,

och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för be­

byggelse som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i

vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning var­

igenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträdet till mark inom om­

rådet, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hind­

ras eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.

Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet

tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må

länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga aterställningsåtgär-

der.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196b

för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den all­

männa samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

¹⁷ §.

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i

områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må

länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller an­

nan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning be­

träffande dike.

0

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19Gi

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

18 §.

läkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehava­

rens husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser

dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som med­

delas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr

att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning." I

samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att fö­

retagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller

motverkas. Tillstand må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet

ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens

innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

19 §.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag

av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom

visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger läns­

styrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området

utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter

att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas

eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej hel­

ler företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

20

§.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,

komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres,

samråd ske med länsstyrelsen.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen fö­

relägga företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt be­

tungande, finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på

landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej hel­

ler företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

7

21

§.

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stads­

plan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom land­

skapsbilden i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva el­

ler iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta

ej kan anses oskäligt betungande.

22

§.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propa­

ganda eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt anbringad utomhus

utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning

om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller an­

slagstavla för meddelanden rörande konnnunala angelägenheter, förenings-

sammanträden, auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas till­

stånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning

anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den va­

ra uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela fö­

reläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan er­

forderlig åtgärd därmed.

Bestämmelserna

i

denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnads­

lov erfordras eller

givits.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast,

papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada

för annan.

24 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan

därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet

eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som

vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iord­

ningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för fram­

tiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter fragan

om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser

25 §.

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att be­

bygga mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i

uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom

eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till ersätt­

ning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om

innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild lätt till marken

som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att vidtaga viss åtgärd utan länssty­

relsens tillstånd, må ersättning i anledning av den föreskriften ej utgå med

mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hän-

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år ll)6b

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

syn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för föreskrifternas

meddelande.

26 §.

Uppkommer i fall som avses i 25 § synnerligt men vid fastighetens nytt­

jande, må agaren fordra att fastigheten löses. Beträffande frågan huruvida

rätt härtill föreligger äger bestämmelsen i 25 § tredje stvcket motsvarande

tillämpning.

27

§■

Har förbud meddelats enligt 11 § och medför vägran av tillstånd ertligt

samma paragraf sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet

avsedd mark på sätt som tidigare skétt, att avsevärt men tillskyndas äga-

ien eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är denne berätti­

gad till ersättning av kronan för den'skada han härigenom lider.

28

§.

■ ;

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande

enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till

följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom om­

rådet för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts,

av agaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är äga­

len berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom l>der

Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan sär­

skild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläg­

gande meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 6 förenats

med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets medde­

lande.

29

j,.:;

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och

kan till följd härav marken av ägaren användas allenast på sätt som står i

uppenbart missförhållande till dess värde vid tiden för denna lags ikraft­

trädande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han

härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till marken som upplåtits före lagens ikraftträ­

dande.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

3° §.

Ersättning enligt 27 § skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.

Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som

sedermera kan komma att utgå jämlikt 25 eller 26 §.

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 25, 28 och

29 §§ på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan

sakagare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan

och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhål­

landen.

9

31 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på

grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla

ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall

dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av före­

läggande enligt 17 § övergång anordnats över dike.

32 §.

Innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet enligt denna

lag, äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning

eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra

anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava för­

lorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förut­

satts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den

som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i

avseende å fastigheten.

33 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 25, 27, 28 eller

29 § eller om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk

på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin

talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriations-

domstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå ansprå­

ket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt

8 eller 9 §, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fast­

ställande av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla be­

träffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll,

som förutsatts vid expropriationsdomstolen, inom ett år från det målet av­

gjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande

för parterna.

34 §.

Är fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 § tillkommande ersättning be­

stämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som för­

anlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan

antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade

då rätten till "ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länssty­

relsen; och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan

därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt

lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av-

kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma

gäller, om förlust tillskyndas fordringens innehavare därigenom att er­

sättning blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskom­

melse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anled­

ning ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersätt­

ning väckas vid expropriationsdomstolen.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 14S

Kungl. Maj:is proposition nr H8 år 196'i

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 1i8 år 1961

35 §.

Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller tillståndsväg-

ran enligt denna lag och upphävas sedermera föreskrifterna helt eller del­

vis eller gives tillstånd, må markens ägare eller innehavare, om med hän­

syn till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt så finnes skä­

ligt, förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna

eller mot beslutet om tillståndsvägran samt länsstyrelsen och envar annan,

som enligt 39 § äger söka handräckning, beslutar att icke påkalla rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid expropriationsdomstolen inom

ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas och

senast tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill

eljest förloras.

36 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i till­

lämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. Är fråga om inlösen

av fastighet, skola jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om

expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt för­

ordna annat.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,

11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 § första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot förbudet i 18 § eller

förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med till­

stånd till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 § första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex

månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person el­

ler egendom, dömes till dagsböter.

38 §.

Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 37 § må förpliktas att

ersätta kostnad som föranledes därav.

39 §.

Har någon begått gärning som avses i 37 § första stycket, äger länssty­

relsen vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor

äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om hand­

räckning må göras av allmän åklagare, statens naturvårdsnämnd, länssty­

relsen, länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar na-

turvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestäm­

melser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid ineddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 g, 21

11

§, 22 § andra stycket eller 24 § må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes

ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsman­

nen föranstalta om att åtgärden vidtages.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens natur-

vårdsnämnd äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens in­

tressen.

41 §.

Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 eller 19 § skail

lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

42 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas

i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrel­

sens försorg.

43 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Genom lagen upphävas strand­

lagen den 30 maj 1952 (nr 382) och naturskyddslagen den 21 november

1952 (nr 688).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestäm­

melsen i stället tillämpas.

45 §.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,

föreläggande, förordnande eller tillstånd som meddelats med stöd av 8, 16,

17, 20, 21, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller 1 eller 2 § strandlagen skall

så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya

lagen. I den mån förordnande enligt 21 § naturskyddslagen sammanfaller

med det i 18 § nya lagen stadgade förbudet träder detta i stället för förord­

nandet.

Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut angående

fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som meddelats före nya lagens

ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen med anledning av förordnande enligt

21 § naturskyddslagen skall förordnandet anses meddelat vid nya lagens

ikraftträdande.

46 §.

Täktverksamhet, som pågår vid nya lagens ikraftträdande utan att till­

stånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen men som kräver tillstånd en­

ligt 18 § nya lagen, må fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar annat.

För att verksamheten skall få fortgå efter utgången av år 1964 erfordras

dock att tillstånd sökts dessförinnan.

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

12

medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande,

bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro

däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra

stycket samt 32—36 §§ äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Anordning, som avses i 22 § och som lagligen anbringats före nya lagens

ikraftträdande, må bibehållas utan hinder av bestämmelserna i sagda pa­

ragraf. Finnes dylik anordning vara uppenbart vanprydande i landskaps­

bilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anord­

ningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed. I fall som nu

sagts skall vad i 39 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld an­

ordning, må länsstyrelsen, om särskilda skäl föranleda därtill, av allmänna

medel tillerkänna honom ersättning för förlust med belopp högst motsva­

rande kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och bort­

tagande.

48 §.

Vad i 31 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med av­

seende å stängsel eller dike, som tillkommit före den 1 januari 1953 eller

som tillkommit därefter men före nya lagens ikraftträdande och icke är

beläget inom eller i närheten av strandskyddsområde enligt 1 § strand­

lagen eller 15 § nya lagen. Har den som håller sådant stängsel eller dike

borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad

att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H8 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expro­

priation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som----- -------------------------------det nödigt:

I. för befästning------------------------------------sandflykt förebygges;

II. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark eller naturminne;

nationalpark, naturreservat eller na­

turminne ;

12. för att----------------- ------------------ nu nämnts.

Särskild rätt------------------------------— är sagt.

108 §,

Expropriation för att bevara om­

råde såsom nationalpark eller natur­

minne må äga rum endast till för­

mån för kronan samt, då fråga är

om naturminne, för kommun eller

sådan förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad na­

turskydd och som kan på ett be­

tryggande sätt ansvara för egen­

domen.

Fråga om------------ —------------------

Expropriation för att bevara om­

råde såsom nationalpark, naturreser­

vat eller naturminne må äga rum

endast till förmån för kronan samt,

då fråga är om naturreservat eller

naturminne, för kommun eller sådan

förening eller stiftelse, vars huvud­

sakliga uppgift är ägnad naturvård

och som kan på ett betryggande sätt

ansvara för egendomen.

för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

1 Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1963:219.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 86

och

122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 123 och 124 §§

samma lag skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse)

86

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas på grund av na­

turskönhet, växtlighet eller andra

särskilda naturförhållanden eller

med hänsyn till förefintlig från his­

torisk eller konstnärlig synpunkt

värdefull bebyggelse, fasta fornläm­

ningar eller andra minnesmärken,

äger Konungen förordna, att nybygg­

nad inom området icke må företagas

utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må

tillstånd vägras, om avsevärt men

därigenom tillskyndas markens äga­

re, utan att skälig ersättning därför

gives.

122

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas på grund av natur­

skönhet, växtlighet eller andra sär­

skilda naturförhållanden eller med

hänsyn till förefintlig från historisk

eller konstnärlig synpunkt värdefull

bebyggelse, fasta fornlämningar eller

andra minnesmärken, må länsstyrel­

sen förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan läns­

styrelsens tillstånd. Ej må tillstånd

vägras, om avsevärt men därigenom

tillskyndas markens ägare, utan att

skälig ersättning därför gives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Finnes område som icke ingår i

stadsplan eller byggnadsplan böra

särskilt skyddas med hänsyn till fö­

refintlig från historisk eller konstnär­

lig synpunkt värdefull bebyggelse,

fasta fornlämningar eller andra min­

nesmärken, äger länsstyrelsen för­

ordna, att nybyggnad inom området

icke må företagas utan länsstyrel­

sens tillstånd. Ej må tillstånd vägras,

om avsevärt men därigenom tillskyn­

das markens ägare, utan att skälig

ersättning därför gives.

§•

Vad i 86 och 87 §§ stadgas skall

äga motsvarande tillämpning på lan­

det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964 och rubbar ej förordnande som

meddelats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1!J6'i

15

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 mars 196t.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson,

L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson,

H^ermansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lag­

stiftning angående naturvården samt anför följande.

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa ut­

redning angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta be­

myndigande tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera

generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren. Såsom

experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, revisionssekreteraren L. A.

Delin, över jägmästaren F. H. Ebeling, intendenten L.-E. Esping, överdirek­

tören G. V. Hall, överlantmätaren N. K. Kvarby, riksdagsmannen I. R. Lassi-

nantti, planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H. Seh­

lin, professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt utredningen att

jämväl företa en översyn av 1952 års strandlag.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har till

fullgörande av sina uppdrag avlämnat ett den 21 augusti 1962 dagtecknat

betänkande angående naturen och samhället (SOU 1962: 36).

Över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och

andra organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrel­

sen, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämn-

den, naturvårdsdelegationen, statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska un­

dersökning, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sveri­

ge, vattenöverdomstolen, viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbruks-

högskolan, statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forsk­

ningsråd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkun-

niga, bilskrotningsutredningen, utredningen angående riksantikvarieämbe­

tets organisation, expropriationsutredningen, 1949 års jaktutredning, vatten-

16

vårdskommittén, Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, In-

geniörsvetenskapsakademien, Nordiska museet, Svenska naturskyddsför­

eningen, Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen i Sverige, Sve­

riges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbyg­

dens folk (RLF), Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareförening­

ars riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsför-

bund, Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägare­

förbundet, Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,

Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfräm­

jandet, Motormännens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Motorförar­

nas helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägför-

eningen, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveri­

ges industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationer­

nas samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riks­

förbund, Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklam­

förbundet, Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentrepre­

nörföreningen, Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt

Föreningen för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges

stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska

arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischerings-

företagens förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svens­

ka väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Närings­

livets byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers för­

ening, Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kom­

munalfullmäktige, Östergötlands hembygdsdistrikt samt jägmästaren Otto

Rittner.

På grundval av betänkandet framlades vid 1963 års riksdag proposition

(1963: 71) angående riktlinjer och organisation för den statliga naturvårds-

verksamheten m. in. Propositionen bifölls av riksdagen (JoU 11, rskr 139).

I min anmälan till statsrådsprotokollet av berörda fråga förutskickade jag

att jag senare ämnade återkomma till ett av utredningen framlagt förslag

om ny lagstiftning på naturvårdens område. Jag anhåller nu att få uppta

detta ärende till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Gällande bestämmelser

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i natu r-

skyddslagen den 21 november 1952 (nr 688). Tidigare fanns bestäm­

melser om skydd för vissa naturområden m. m. i två lagar av år 1909 angå­

ende naturminnesmärkens fredande och angående nationalparker.

17

1 naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen utgör

en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas samt att envar i sitt um­

gänge med naturen bör visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer

(1 §). Härefter behandlas tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen national­

parker, naturminnen och naturparker.

Nationalpark kan avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara

större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga till­

stånd eller i väsentligen oförändrat skick (2 §). Kungl. Maj:t eller myndig­

het som Kungl. Maj:t bestämmer äger för varje särskild nationalpark med­

dela de särskilda föreskrifter som är erforderliga för att trygga ändamålet

med nationalparken (3 §). Sådana föreskrifter får dock inte inkräkta på re­

dan uppkommen enskild rätt eller på lapparnas särskilda rättigheter till

renbete in. m. (4 §).

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande na­

turföremål, som finnes böra särskilt skyddas på grund av sin betydelse för

kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga be­

skaffenhet (5 §). Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen, som i

samband därmed har att meddela erforderliga föreskrifter beträffande na­

turminnets vård och förvaltning. Kungl. Maj :t kan förordna att vården och

förvaltningen av naturminne helt eller delvis skall omhänderhas av myn­

dighet (6 §). Fridlysning kan ske oavsett om marken är i allmän eller en­

skild ägo.

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att äga­

ren kan nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållan­

de till dess tidigare värde eller tillskyndas honom avsevärt men på annat

sätt, är han berättigad att erhålla ersättning för skadan av kronan. Detsam­

ma gäller annan rättsinnehavare med avseende å marken. Ersättning skall

normalt utgå som engångsbelopp men kan om särskilda skäl är därtill be­

stämmas att utgå med visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning

vid ändrade förhållanden. Föranleder fridlysningen synnerligt men vid fas­

tighetens nyttjande, kan ägaren fordra att fastigheten löses (7 §).

Då fråga väckts om fridlysning kan länsstyrelsen för viss tid, högst tre

år, meddela förbud att beträffande del aktuella objektet utan länsstyrelsens

tillstånd vidta åtgärd som strider mot fridlysningens syfte. Om särskilda

skäl finns kan tiden förlängas med högst tre år. Skulle vägran av tillstånd

till viss åtgärd medföra sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med

forbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyn­

das ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är han be­

rättigad att för skadan erhålla ersättning, vilken i detta fall skall utgå med

visst årligt belopp. Sådan ersättning kan, om skäl är därtill, avräknas på

gottgörelse som sedermera kan komma att utgå när fridlysning beslutas

'<8

§).

Undantag från fridlysning kan medges av länsstyrelsen lör vetenskaplig

forskning eller därmed jämförligt ändamål. Fridlysning skall

av

länsstyrel­

sen jämkas eller upphävas, om det på grund av att naturminnet förstörts

eller annan särskild anledning framstår såsom meningslöst att bibehålla

fridlysningsbestämmelserna eller om det begärs av någon som genom expro­

priation förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturminnet som inte är

I ören ligt med fridlysningens syfte. Länsstyrelsen kan vidare upphäva eller

jämka fridlysning om den hindrar eller avsevärt försvårar företag av större

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

18

Kungl. Maj: Is proposition nr i 'i8 år

allmän eller enskild nytta samt om fridlysningen befinns medföra avsevärt

större intrång än som förutsattes när fridlysningsbeslutet meddelades (9 §).

Erfordras före beslut angående fridlysning m. m. förberedande under­

sökning på marken, får sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg (10

§). Berörs naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav

särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara

det, skall kostnaden härför åvila företaget, såvitt detta ej på grund av sär­

skilda förhållanden finnes obilligt (11 §).

För att tillgodose det sociala naturskyddets behov av områden för frilufts­

liv tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som

naturpark kan genom beslut av länsstyrelsen fridlysas område, som på

grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse

för befolkningens umgänge med naturen (12 och 18 §§). Fridlysning av om­

råde såsom naturpark får inte ske utan ägarens samtycke, såvida området

inte blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlys­

ningen avsedda ändamålet (14 §). Vad i 7—11 §§ stadgas om naturminne

skall i tillämpliga delar gälla även beträffande naturpark.

Xaturskyddslagen innehåller också särskilda bestämmelser till skydd för

växt- och djurarter.

Om växtart med hänsyn till fara för utrotning finnes böra skyddas på

annat sätt än genom områdets fridlysning som naturminne, äger sålunda

Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, meddela

förbud att inom landet eller del därav bortta eller skada växt av den arten

där den växer vilt (16 §). Föreligger sådant förhållande beträffande djur­

art, kan i samma ordning meddelas förbud att döda, skada eller fånga vilt

levande djur av den arten samt att bortta eller skada dylikt djurs ägg, rom

eller bo. Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hän­

föra till jakt eller fiske gäller dock vad därom särskilt stadgas (17 §). Frid­

lysning av växt- eller djurart utgör inte hinder mot avverkning av skog eller

eljest mot ändamålsenligt nyttjande av mark (18 §).

Till skydd för landskapsbilden upptar naturskyddslagen regler om sam-

rådsskvldighet rörande vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet

samt om utomhusreklamen.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt

ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med läns­

arkitekten eller den han anvisar (19 §). I fall som nu nämnts kan länssty­

relsen vid vite förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara

oskäligt betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka

skada på landskapsbilden. Detta gäller dock ej, därest frågan om företagets

tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas

i särskild ordning (20 §).

Finns anledning anta att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jäm­

förliga nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra

landskapsbilden, kan länsstyrelsen förordna att sådant arbetsföretag inte

får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Dylikt förordnan­

de får inte inkräkta på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruv­

lagen eller genom beslut av Kungl. Maj :t. I samband med tillstånd kan läns­

styrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på

Kanyl. Maj. ts proposition nr l'i8 år 1061

19

landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillskyndas på

grund av tillståndsvägran eller föreskrifter markens ägare eller annan

rättsinnehavare med avseende å fastigheten avsevärt men, är han berättigad

till ersättning av kronan för den skada han lider. Möjlighet finns att be­

stämma ersättningen att utgå med visst årligt belopp (21 §).

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed

jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör

han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan kom­

ma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anord­

ningen anbringas (22 §). Finnes sådan anordning vara uppenbart van­

prydande i landskapsbilden, kan länsstyrelsen vid vite förelägga anord­

ningens ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anord­

ningen är uppsatt, att avlägsna anordningen eller vidta de särskilda åtgärder

därmed som länsstyrelsen finner erforderliga. Har någon ålagts att avlägsna

sådan anordning kan, om särskilda skäl föranleder därtill, ersättning för

förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande

kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande

(23 §). Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars

tillåtlighet skall prövas i särskild ordning (24 §). För område som genom

märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är av särskilt intresse kan

länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att skydda landskapsbilden,

förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas utomhus annorledes än

ä byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan

verksamhet (25 §).

Till skydd mot nedskräpning stadgar naturskyddslagen följande.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper eller

annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan (26 §).

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och därav

för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar

fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det

kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest

är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen

samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Detta skall

dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordning­

ställande skall prövas i annan ordning (27 §).

Slutligen innehåller naturskyddslagen regler rörande behandlingen av er­

sättningsfrågor samt ansvarsbestämmelser in. in.

Har fråga väckts om åtgärd enligt naturskyddslagen, kan länsstyrelsen

förelägga den som vill fordra ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst

två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han el­

jest förlorar sin talan. Överenskommelse om ersättning eller lösen mellan

kronan och sakägare skall gälla även mot den som efter det rätten till gott-

görelse uppkom förvärvat sakägarens rätt med avseende å fastigheten (23

§). Träffas inte överenskommelse i ersättningsfrågan, kan den skadelidande

om han inte enligt vad nyss sagts förlorat sin talerätt - väcka talan mot

kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkom-

mit det beslut, varpå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går för-

Iustig rätten därtill. Då fråga väckts om fridlysning av område såsom na­

turminne eller naturpark. kan kronan väcka talan mot sakägare vid expro-

20

priationsdomstolen med begäran om förhandsbesked i ersättningsfrågan.

Sådant besked upphör att vara bindande för parterna om inte fridlysning

kommer till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägan-

de dom (29 §). Inteckningshavares rätt skyddas genom bestämmelser om

nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen m. m. och om rätt för

inteckningshavare att i vissa fall erhålla ersättning för förlust av kronan

(30 §). I mål som skall upptas av expropriationsdomstol skall bestämmel­

serna om domstol och rättegång i expropriationsmål gälla i tillämpliga de­

lar. Är fråga om inlösen av fastighet skall även stadgandena i 7, 8, 10, 48,

49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tillämpning. Kro­

nan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt inte

domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt att förordna an­

norlunda (31 §).

Överträdelse av förbud eller föreskrift som meddelas med stöd av natur­

skyddslagen straffas med dagsböter. För nedskräpning som varit ägnad att

för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för ska­

da till person eller egendom är straffet böter med högst 300 kr. (32 §). Den

som gjort sig skyldig till förseelse som avses i 32 § skall vara pliktig att er­

sätta all kostnad som föranleds därav (33 §). Har någon vidtagit åtgärd i

strid mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 6, 8, 9, 13, 15,

21 eller 25 § i lagen kan länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad

olagligen skett, överexekutor kan också meddela handräckning för sådant

ändamål. Ansökan om handräckning görs av allmän åklagare eller länsarki­

tekt (34 §). över länsstyrelsens beslut enligt naturskyddslagen kan talan fö­

ras hos Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t äger bestämma att myndighet eller orga­

nisation som prövas lämplig därtill får föra sådan talan för tillvaratagande

av naturskyddets intressen (35 §). Länsstyrelses beslut om förbud enligt 8 §

eller 25 § och förordnande enligt 21 § eller 25 § samt myndighets beslut om

törbud enligt 16 eller 17 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen är in­

tagna i kungörelse den 30 december 1952 (nr 37). Av särskilt intresse är

här de 1959 införda bestämmelserna om anmälningsplikt för vissa täktföre-

tag. Inom område, beträffande vilket förordnande enligt 21 § naturskydds­

lagen inte gäller, får grus- eller sandtag eller stenbrott inte upptas utan att

skriftlig anmälan därom gjorts hos länsstyrelsen minst en månad före täk­

ter början. Från förbudet undantas dock täkt som sker allenast för tillgo­

doseende av markinnehavarens husbehov.

Enligt 1 § 11. expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189)

kan expropriation ske för att bevara område såsom nationalpark eller natur­

minne. Expropriation för sådant ändamål får enligt 108 § första stycket sam­

ma lag äga rum endast till förmån för kronan, samt, då fråga är om natur­

minne, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga

uppgift är ägnad naturskydd och som kan på ett betryggande sätt ansvara

för egendomen.

Strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) innehåller regler av stor

betydelse för den sociala naturvården.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

21

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och frilufts­

liv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att

inom visst strandområde inte får företas bebyggelse utan länsstyrelsens till­

stånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny­

byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen

annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom

grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse (1 § första styc­

ket). Förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från

strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall, dock högst 300 meter från strandlinjen vid normalt me­

delvattenstånd (andra stycket). Lagen gäller inte område som ingår i fast­

ställd generalplan eller byggnadsplan och inte heller område som ingår i

godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt strandlagen skall inte utgöra hinder för bebyg­

gelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den

allmänna samfärdseln (tredje stycket).

Medför vägran av tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller del­

vis omfattas av förordnande enligt 1 §, att fastigheten, till den del dess ut­

nyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkas av att be­

byggelserätten inskränkts, av ägaren kan användas endast på sätt som står

i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förord­

nandets meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den

skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av nyttjande­

rätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnan­

det meddelades. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedö­

mas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för för­

ordnandets meddelande (3 §). Ersättning skall normalt utgå med ett en­

gångsbelopp men kan, om särskilda skäl är därtill, bestämmas att utgå med

visst årligt belopp, med möjlighet till omprövning vid ändrade förhållanden.

Överenskommelse om ersättning gäller även mot ny ägare (4 §). Vissa be­

stämmelser finns till skydd för inteckningshavares rätt (5 §).

Har överenskommelse om ersättning inte träffats, skall den som vill fram­

ställa ersättningsanspråk väcka talan därom vid expropriationsdomstolen.

Även kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan vid domstolen. Be­

träffande målet skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropria-

tionsmål gälla i tillämpliga delar. Kronan skall vidkännas å ömse sidor upp­

komna kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omstän­

digheterna finner skäligt förordna annorlunda (6 §).

Den som företar bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen straf­

fas, om han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden,

med dagsböter. Är omständigheterna synnerligen försvårande, kan dömas

till fängelse i högst sex månader (8 §). Länsstyrelsen kan vid vite förelägga

den som företagit bebyggelse i strid mot förbud att undanröja eller ändra

det utförda, överexekutor äger meddela handräckning till rättelse i vad olag­

ligen skett. Ansökan om handräckning kan göras av allmän åklagare, bygg­

nadsnämnd eller byggnadsinspektör 19 §). Förordnande enligt 1 § skall län­

da till efterrättelse utan hinder av förd klagan (10 § ).

1 strandlagen finns vidare regler om genombrytning av stängsel in. in.

Finns på eller i närheten av område, beträffande vilket meddelats förord­

nande enligt 1 §, stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till

mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt alt fritt färdas, kan

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

22

länsstyrelsen vid vite förelägga stängselhållaren alt anordna grind eller an­

nan genomgång. År det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga

allmänheten från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av

stängslet. Motsvarande gäller om dike (2 §). Har den, som håller stängsel,

anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande, är han

berättigad att av kronan erhålla ersättning härför och för underhåll av ge­

nomgången. Ersättning utgår dock ej, om det är uppenbart att stängslet en­

dast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt

att tritt färdas (7 §). Efterkommes inte föreläggande enligt 2 §, skall på

anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden

vidtas (9 §).

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även på ett flertal

ställen i annan lagstiftning.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstad­

gan den 30 december 1959 (nr 612) har ur naturvårdssynpnnkt en utpräg­

lat social karaktär.

Genom de översiktliga planinstituten regionplan och generalplan i kombi­

nation med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse får uppkomma har det

allmänna tillagts möjligheter att tillse att för friluftsliv lämpliga områden

blir reserverade för detta ändamål (2, 3, 5, 9, 88, 96 och 126 §§ byggnads­

lagen). Vid planläggning^enligt byggnadslagen skall tillses att områden med

särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse med sär­

skilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller\ir skönhetssyn­

punkt samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv såvitt

möjligt bevaras (9 § byggnadsstadgan).

Finnes områden som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra sär­

skilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda

naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, från historisk eller

konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra

minnesmärken, äger Kungl. Maj :t enligt bestämmelse i 86 § byggnadslagen,

gällande för stad och vissa stadsliknande samhällen, förordna att nybygg­

nad inom området inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd. För landet

i övrigt kan enligt 122 § byggnadslagen sådant förordnande under enahanda

förutsättningar meddelas av länsstyrelsen. Tillstånd enligt dessa lagrum får

inte vägras, om markens ägare därigenom tillskyndas avsevärt men, utan

att skälig ersättning ges därför.

Byggnadsstadgans bestämmelser om byggande är i många avseenden ut­

formade med hänsyn till natur- och landskapsvård.

Byggnadsstadgan innehåller vidare särskilda föreskrifter beträffande skylt

och ljusanordning.

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan elka­

nt omplansbestämmelser skall skylt och ljusanordning till form, färg och

utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på prydlighetoch vara lämpad för

platsen. Särskilt skall tillses, att skylten icke inverkar menligt på stads- eller

landskapsbilden eller medför brandfara eller risk för olycksfall samt att den

ej skymmer sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken

å gata eller annorstädes eller för närboende. Skadad eller eljest bristfällig

anordning skall, om den ej iståndsätts, snarast borttas (52 §). Om dessä

föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela föreläggande för

vederbörande att bortta eller ändra anordningen (70 g).

Kungl. Maj. ts proposition nr U18 nr 196't

23

Inom område med stadsplan erfordras vidare byggnadslov för uppsättande

eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning (54 §). Byggnadslov kan

förenas med villkor rörande den tid, under vilken skylten eller anordningen

får bibehållas (58 §). Bortsett från område inom stadsplan är någon för-

handskonlroll från byggnadsnämndens sida inte föreskriven beträffande nu

avsedda anordningar. Den som ämnar uppsätta skylt eller ljusanordning

inom område med fastställd generalplan, byggnadsplan eller utomplans-

bestämmelser kan emellertid, om han så önskar påkalla byggnadsnämndens

prövning av åtgärden (54 §).

I förevarande sammanhang må nämnas att med stöd av allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617) har i vissa lokala

ordningsstadgor intagits särskilda bestämmelser om affischering och lik­

nande reklam å eller vid allmän plats. Till ledning för utformningen av ord-

ningsstadgorna har stadsförbundet och landskommunernas förbund utgivit

ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i detta normalförslag

får affisch, annons eller annat dylikt anslag icke utan tillstånd av polismyn­

digheten anbringas på allmän plats eller å husvägg, staket eller dylikt som

vetter mot sådan plats. Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas för an­

slag som uppsättes på härför anvisad plats eller å byggnad till upplysning

om på stället bedriven rörelse.

Lagen om allmänna vägar den 30 juni 1943 (nr 431) innehål­

ler i 39 § vissa bestämmelser om reklamskyltar.

Annonstavla, reklamskylt e. d. får inte utan länsstyrelsens tillstånd före­

komma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt.

Förbudet gäller dock ej å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla,

skylt e. d. samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes belä­

gen byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan

verksamhet. Undantag görs också för anslagstavla för meddelanden rörande

kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner o. d. (första

stycket). Inte i något fall får inom synhåll från väg förekomma skyltanord-

ning som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande

kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ

(andra stycket). Paragrafen innehåller vidare bestämmelser för det fall

att skylt på grund av vägomläggning eller liknande åtgärd kommit att ligga

inom enligt första stycket förbjudet område (tredje stycket). Iakttas inte

förbud enligt 39 § och sker ej rättelse genast efter tillsägelse, äger utmät­

ningsmannen i orten föranstalta om rättelse (63 §). Ansökan om handräck­

ning kan göras av väghållaren (64 §).

Enligt 15 § vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437) skall vid upprät­

tande av arbetsplan för väg särskilt iakttas bl. a., att vägens sträckning så­

vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpass-

ning i landskapet och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt

intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig

naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, inte berörs av fö­

retaget.

Betydelsefulla bestämmelser om naturvård finns i vattenlag e n den

28 juni 1918 (nr 523). Byggande i vatten får i princip inte ske, om därigenom

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 196b

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 19G'i

skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena, att väsent­

ligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från natur­

skyddssynpunkt är att befara (2 kap. 3 § andra stycket). Till bevarande

av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtas så­

dana anordningar som utan att för företaget medföra kostnader av betyden­

het kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap. 12 §). Vattenlagen innehåller

vidare bestämmelser om skydd mot vattenförorening genom avloppsvatten

(8 kap.).

Bestämmelser till skydd för djurlivet finns förutom i naturskyddslagen i

jakt- och fiskelagstiftningen. I enlighet med bestämmelser i

jaktstadgan utfärdar Kungl. Maj :t årligen kungörelse angående fridlysning

av vissa djurarter. Särskilda bestämmelser angående skydd för djurlivet å

vissa platser finns intagna i kungörelse den 16 december 1960 (nr 727).

Av 1963 års riksdag godkända riktlinjer för naturvårdsverksamheten

och dess organisation m. m.

I fjolårets proposition (1963: 71) angående riktlinjer och organisation

för naturvårdsverksamheten m. in. underströk jag, hurusom det med hän­

syn till utvecklingen på skilda områden av samhällslivet framstår som syn­

nerligen angeläget att dels söka åstadkomma en rimlig avvägning mellan

de olika krav som dagens samhälle ställer på naturen och dels se till att

dess tillgångar också bevaras åt kommande generationer. Endast genom en

aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida synes det, framhöll jag vidare,

möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med natur­

värdena. Med hänsyn härtill samt mot bakgrunden av de otillräckliga re­

surser, som stod naturvården till buds, och påvisade brister inom lag­

stiftning och organisation förordade jag en högst väsentlig intensifiering

av det allmännas insatser i fråga om naturvården. Ytterligare anförde jag

bl. a. följande.

Utredningen har som benämning på samhällets olika åtgärder i samman­

hanget använt beteckningen naturvård i stället för naturskydd, som är den

hittills vanligaste termen. Jag ansluter mig helt till denna utredningens

terminologi. Enligt min mening är nämligen ordet skydd knappast en lämp­

lig benämning på de aktiva åtgärder i fråga om naturens användning, som

bör ingå i samhällets insatser på området. Härutöver vill jag understryka

betydelsen för naturvården av en ingående kännedom om de biologiska

sammanhangen i naturen.

Vad gäller syftet med naturvårdspolitiken betonar utredningen främst vik­

ten av att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdeful­

la naturområden tillgodose det ur social synpunkt angelägna behovet av

mark för rekreation och friluftsliv. Liksom utredningen anser jag att de

åtgärder som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas som en

källa till rekreation för den stora allmänheten måste vara ett utomordentligt

viktigt inslag i naturvårdspolitiken. Denna sociala sida av naturvården bör

därför, såsom redan i viss mån är fallet i gällande naturskyddslag, helt

25

jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. 1 likhet

med utredningen är jag också av den uppfattningen att det vid en lämplig

avvägning ej behöver uppkomma några motsättningar av betydelse mellan

dessa båda sidor av naturvården.

Utöver de angivna uppgifterna för naturvården bör denna syfta till att

naturvårdsintresset beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande

och exploatering för skilda ändamål. Tillsammantagna utgör dessa funktio­

ner de uppgifter, som bör ingå i förvaltningen på naturvårdens område. I

fråga om den närmare innebörden av uppgifterna kan jag ansluta mig till

vad utredningen anfört i ämnet. Enligt min mening bör särskilt betonas vad

som uttalats i betänkandet rörande den avvägning mellan å ena sidan natur­

vårdsintresset och å andra sidan motstående samhällsintressen, som ofta

måste ske.

Utredningen har därefter närmare utvecklat vilka åtgärder som i dagens

läge bör vidtas inom naturvården. Härvid betonar utredningen till en början

behovet av att säkerställa vissa landskapsmiljöer. I princip bör eftersträvas

att samtidigt tillgodose den kulturella och den sociala sidan av naturvården.

Enligt utredningens uppfattning bör ur vetenskaplig och kulturell synpunkt

säkerställas områden i sådan omfattning att de tillsammans skall kunna

anses representativa för svensk natur och del svenska odlingslandskapet.

För att detta skall kunna ske fordras en betydande komplettering av det

nuvarande beståndet av sådana objekt. Det stora behovet av områden för

rekreation och friluftsliv anser utredningen böra tillgodoses i sådan ut­

sträckning att allmänheten ges valmöjligheter. Med hänsyn härtill under­

stryker utredningen att sammanhanget mellan befolkningskoncentration och

behovet av friluftsområden gör att uppmärksamhet i första hand bör ägnas

åt sådana områden i södra och mellersta Sveriges tätbefolkade regioner" Ut­

redningen framhåller också angelägenheten av att en avvägning sker mellan

markutnyttjandet för naturområden och för fritidsbebyggelse, vars syfte

ju också är att bereda tillfälle till rekreation i naturmiljö.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden utgör enligt utredningen

landskapsvården ett viktigt arbetsfält. De angelägnaste uppgifterna på detta

område anser utredningen vara viss kontroll av bebyggelsen, kontroll av

vissa arbetsföretag i naturen — särskilt täktverksamheten och bilskrot-

ningsföretagen — samt åtgärder i fråga om utomhusreklamen.

Utredningen framhåller att det skisserade programmet för naturvården

bör grundas på eu kartläggning av de nuvarande förhållandena. Härefter

bör en planering ske med syfte att bland annat få till stånd en riksomfattan­

de översiktlig plan till ledning för naturvårdsverksamheten.

Slutligen pekar utredningen i detta sammanhang på angelägenheten av

att alla medborgare genom upplysningsverksamhet kommer till insikt om

den enskilda människans ansvar vid vistelse i naturen.

Det här i korthet återgivna principprogrammet för naturvårdsarbetets in­

riktning har i huvudsak biträtts av de flesta remissinstanserna. För egen

del anser jag programmet vara väl ägnat att ligga till grund för den inten­

sifiering av det allmännas insatser i fråga om naturvården, som jag redan

uttalat mig för. Särskilt vill jag framhålla vikten av att avsätta tillräckliga

områden för rekreation och friluftsliv. Högst angeläget anser jag härutöver

vara alt den särskilda strandregleringen effektivt upprätthålls i enlighet med

strandlagens syfte så att allmänhetens tillträde till landets kuster och sjö­

si ränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Vidare är det enligt min

Kuncjl. Maj.ts proposition nr H8 ar 196'i

26

mening önskvärt att åtgärder vidtas för att hindra att landskapet förfulas

genom olämpligt placerad eller utformad bebyggelse. Samtidigt bör tillses att

iäktverksamheten såvitt möjligt lokaliseras och bedrivs så att den into

spolierar oersättliga naturvärden. Slutligen fäster jag stor vikt vid att den

tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter av olika slag kan bringas

att upphöra. Det gäller härvid bland annat att skapa en större ansvars­

känsla hos dem som vistas i naturen. Enligt min mening är detta en bety­

delsefull uppgift för den upplysningsverksamhet, som utredningen förordat

i sitt principprogram.

De av mig sålunda förordade riktlinjerna för naturvårdsverksamheten,

vilka biträddes av jordbruksutskottet (JoU 1963: 11), godkändes av 1963

års vårriksdag. Därvid godkändes även vissa riktlinjer i fråga om natur­

vårdens organisation och kostnaderna för det intensifierade naturvårds-

arbetet samt beslöts att fr. o. in. den 1 juli 1963 inrätta ett statligt centralt

naturvårdsorgan, benämnt statens naturvårdsnämnd. I enlighet härmed

gäller i dessa avseenden bl. a. följande.

Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens område skall

vara fördelat på statens naturvårdsnämnd såsom central instans, på läns­

organ och på kommunerna. Naturvårdsnämndens huvuduppgift är att un­

der Kungl. Maj :t ha överinseendet över naturvården i landet och verka för

att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Detta innebär bl. a. att nämn­

den har att leda inventerings- och planeringsarbetet för utväljande av na­

turområden och lokalisering av täktverksamheten. Ansvaret för det regio­

nala naturvårdsarbetet åvilar länsstyrelserna. På dem ankommer de besluts­

funktioner inom naturvården, som ej förbehålls Kungl. Maj:t, samt huvud­

delen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet, som erford­

ras för att i praktiken omsätta de i det föregående angivna riktlinjerna för

naturvårdspolitiken. En viktig roll i naturvårdsarbetet tillkommer kommu­

nerna. Det är motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att

skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation och frilufts­

liv. Angeläget är också att kommunerna tar initiativ och medverkar inom

andra delar av naturvården, exempelvis i fråga om strandskyddet och land­

skapsvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Lagstiftningens huvudgrunder

Utredningens lagförslag

För att göra det möjligt att genomföra sitt program i fråga om natur­

vårdsarbetet förordade utredningen, förutom en utbyggnad av naturvårds-

organisationen och en kraftigt ökad ekonomisk insats från statens sida, re­

former rörande lagstiftningen. Sålunda har utredningen utarbetat förslag

till ny naturvårdslag, avsedd att ersätta naturskyddslagen, strandlagen, 86

27

och 122 §§ byggnadslagen samt 39 § lagen om allmänna vägar. Lagförslaget

innehåller åtskilliga nyheter, främst på den sociala naturvårdens och land­

skapsvårdens områden. Därjämte har utredningen i samordningssyfte före­

slagit vissa mindre ändringar i expropriationslagen och byggnadsstadgan.

Utredningens förslag till naturvårdslag, vilket i systematiskt hänseende an­

sluter sig till naturskyddslagen, torde få fogas såsom bilaga till protokollet

i detta ärende (Bilaga A).

Rörande de huvudgrunder på vilka lagförslaget vilar erinrar ut­

redningen om de förutberörda, av statsmakterna numera godtagna allmänna

riktlinjerna för den framtida naturvårdspolitiken samt anför vidare.

I syfte att inbördes samordna och avväga de viktigaste hjälpmedel, var-

ined naturvården i praktiken arbetar, har i lagförslaget inarbetats dels gäl­

lande strandlag, dels bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utred­

ningen har vidare sökt konsekvent anpassa syftemålen med de olika institu­

ten till en tidsenlig målsättning. I detta avseende jämställs i princip sociala

och kulturella naturvårdssträvanden, och lagförslaget kännetecknas genom­

gående av utredningens allmänna synpunkt, att dessa strävanden i prakti­

ken skall samordnas när detta är möjligt. På åtskilliga områden syftar lag­

förslaget till betydligt effektivare regler än som nu finns. Detta gäller främst

möjligheterna att tillskapa naturreservat och att bedriva en aktiv landskaps­

vård, men även flera andra arbetsuppgifter. Allmänt sett vilar dessa förslag

på utredningens ställningstagande, att naturvården i våra dagar är av sådan

betydelse för medborgarna och samhället, att den bör åtnjuta samma stöd

i lagstiftningen som samhällsbyggandet i övrigt.

Beträffande samordningen av naturskyddslagen, strand-

lagen och nämnda lagrum i byggnadslagen yttrar utred­

ningen bl. a.

De resultat, som åstadkoms med tillämpning av de tre lagarna eller lag­

bestämmelserna, tjänar alla likartade eller identiska naturvårdsintressen av

social eller kulturell art. Den nuvarande splittringen har skapat tveksamhet

om vilket institut som skall tillämpas i ett konkret fall. En allvarlig olägen­

het i gällande ordning är att de tre lagarna i viktiga avseenden arbetar med

olika formella och materiella villkor för tillämpningen, med olika ersätt-

ningsförfaranden och med olika ersättningsmöjligheter. Utredningen har på

grund härav funnit en samordning vara nödvändig för att erhålla en syste­

matiskt utformad och tillräckligt effektiv ny naturvårdslag. Samordningen

är inte minst påkallad för att möjliggöra en lämplig ekonomisk ansvarsför­

delning på naturvårdens område. Samordningen tar sig främst uttryck däri

att samtliga förekommande ersättningsregler samlats till ett särskilt av­

snitt av naturvårdslagen och överarbetats i syfte att vinna enhetlighet och

systematik.

Av central betydelse är lagförslagets regler för säkerställande av natu r-

o m råde n av olika slag. Vid sin granskning av den nuvarande tillgången

på sådana områden har utredningen konstaterat att det inte finns något

strängt samband mellan ett områdes rubricering enligt naturskyddslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 19 6 A

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

områdets fysiska beskaffenhet och huvudmotivét för dess skydd. Utredning­

en fortsätter.

Den grundläggande synpunkt, som utredningen vill anlägga i denna fråga,

är att det i praktiken i regel inte är möjligt och heller inte önskvärt att söka

upprätthålla en sträng gräns mellan kulturella och sociala markdispositioner.

En annan synpunkt är att det uppenbarligen inte kan vara överensstämman­

de med tidens krav att det skall vara förenat med större svårigheter att till­

godose sociala intressen i detta sammanhang än kulturella. Det torde enligt

utrednjngens uppfattning ej. finnas någon viktigare fråga för dagen i natur­

vårdslagstiftningen än att undanröja anledningarna till naturparksinstitu-

tets ineffektivitet.

Efter övervägande av frågan vilka institut som mot denna bakgrund kan

vara behövliga i naturvårdslagen anför utredningen.

Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att man söker upprätthål­

la en någorlunda klar gräns mellan naturområden och naturföremål. För den

senare kategorien vill utredningen reservera termen naturminne. Inom om-

rådeskategorien anser utredningen det önskvärt att liksom nu uppehålla två

olika skyddsnivåer. Den högre skyddsnivån bör då representeras av natio­

nalparken. Till denna kategori bör, liksom nu i regel är fallet, hänföras ob­

jekt av framträdande riksintresse. Dessa bör säkerställas dels genom att kro­

nan äger: och förvaltar dem, dels genom att avsättande, ändring eller upphä­

vande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen. För alla övriga naturområ­

den, som bör säkerställas för framtiden, föreslår utredningen beteckningen

naturreservat. Termen naturreservat begagnar utredningen alltså som en

sammanfattande beteckning på områden av den lägre skyddsnivån. De skall

kunna tillskapas på antingen kulturella eller sociala grunder och helst båda

i förening. Utredningen har eftersträvat att göra institutet så smidigt och

elastiskt som möjligt.. I stor utsträckning bör naturreservaten kunna vara

områden i enskild ägo, där ett normalt jordbruk, skogsbruk eller fiske upp­

rätthålls men där vissa inskränkningar rörande markutnyttjandet vidtagits

i syfte att för framtiden bibehålla dess väsentliga värden ur naturvårdssyn-

punkt.

Institutet naturreservat, ,som enligt utredningens bedömning i framtiden

bör komma till användning i ett mycket stort antal fall, ersätter sålunda så­

väl näturpark som i vissa hänseenden även naturminne enligt gällande rätt.

Jämfört med naturparksinstitntet innebär förslaget den skärpningen att

villkoret om ägarens samtycke borttagits, liksom också det alternativa vill­

koret att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det

avsedda ändamålet. I förstnämnda hänseende erinrar utredningen om att

lagstiftningen på åtskilliga områden innehåller regler av innebörd att det

enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat

samhällsintresse. Som exempel härpå anförs byggnadslagstiftningen, strand­

lagen, väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. Om åtgärder för

att avsätta naturområden ur samhällets synpunkt betraktas som lika ange­

lägna som t. ex. en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen, finns enligt ut­

redningens mening ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen bereda

29

markägaren ett större inflytande på besluten än som sker i byggnadslagstift­

ningen. Liksom i berörda lagstiftning bör spörsmålet om markägarens rätt

i princip behandlas som en ersättningsfråga. Denna tankegång förutsätter

emellertid, framhåller utredningen, att naturvårdsbehovet är klart doku­

menterat genom utredning. Vad angår förslaget att bortta villkoret om över­

ensstämmelse med plan enligt byggnadslagen hänvisar utredningen till att

planer som är av intresse i förevarande sammanhang praktiskt taget helt

saknas, vilket förhållande torde förklaras av att det i regel faller utanför

kommuns möjligheter att åta sig de ekonomiska förpliktelser som följer av

fastställande av plan.

Utredningens förslag rörande särskilda bestämmelser till skydd för

växt- och djurarter motsvarar naturskyddslagens stadganden i sam­

ma ämne med en skärpning avseende kommersiell blomplockning.

Under förslagets bestämmelser till skydd för friluftslivet reg­

leras främst det särskilda strandskyddet. Bestämmelserna härom motsvarar

med vissa sakligt tämligen obetydliga avvikelser stadgandet i 1 § strand­

lagen.

Strandlagens regel om möjlighet till stängselgenombrott inom strand-

skyddsområde och i dess närhet föreslås få tillämpning även på andra plat­

ser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.

I lagförslaget intagna särskilda bestämmelser till skydd för land­

skapsbilden inleds med ett stadgande om viss bebyggelsekontroll, av­

sett att ersätta bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen. I sak skiljer

sig stadgandet från dessa bestämmelser framför allt därigenom att det ej

innefattar möjlighet att kontrollera byggnads yttre utformning samt ej hel­

ler avser sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den

allmänna samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbygg­

nad.

I fråga om kontrollen ur naturvårdssynpunkt av arbetsföretag i allmänhet

— varmed utredningen förstår arbetsföretag som avser annat än bebyggelse

och sådan täktverksamhet för vilken särskilda lagbestämmelser föreslås —

innehåller förslaget den nyheten att länsstyrelsen, om det finns anledning

anta att arbetsföretag inom visst område skulle komma att varaktigt skada

landskapsbilden, skall kunna förordna att dylikt företag inte får utföras

inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd skall

länsstyrelsen kunna meddela sådana föreskrifter rörande företagets utfö­

rande, att dess skadliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begrän­

sas eller motverkas.

Ett av utredningens mest betydelsefulla förslag avser införande av till­

ståndsplikt för alla täktföretag av någon betydenhet. Sålunda föreslås att täkt

av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighetens hus-

behovsförbrukning inte skall få utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant

tillstånd skall kunna göras beroende av att eu täktplan av lämplig oinfatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196i

30

ning framläggs och att säkerhet ställs för kostnaderna för sådana åtgärder

i syfte att minska företagets inverkan på landskapsbilden som länsstyrelsen

må föreskriva. Utredningen framhåller att det material, som stått till utred­

ningens förfogande, utomordentligt klart visar att täktverksamheten och

främst grustäkterna här i landet befinner sig i ett djupt otillfredsställande

läge. Anledningen härtill är främst den allmänna planlöshet som utmärker

verksamheten, otillräckliga personella och ekonomiska resurser hos myn­

digheterna samt otillräckligt lagstöd för ingripanden. Som allmän bakgrund

för diskussionen i frågan anför utredningen.

Gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället,

främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet. Därför kan det inte

ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytning, som även­

tyrar näringslivets försörjning. Detta är heller inte nödvändigt, eftersom

landets sammanlagda grustillgångar förslår för ungefär 1 000 års konsum­

tion. Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser,

där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där se til!

att den utförs på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer, var­

om de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag av

planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grustyn-

digheterna i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kultur­

vårds- eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur

grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbryt­

ning tillåts. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna be­

reds möjlighet att på förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon bety­

delse. Denna princip har redan införts i gällande rätt genom stadgandet om

anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen.

Denna bestämmelse har i praktiken inte fungerat tillfredsställande, bl. a.

beroende på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och

ställningstagande till den tillämnade grusbrytningen. Utredningen har fun­

nit tiden vara mogen att införa generell tillståndsplikt för all grusbrytning

av någon betydelse. En sådan åtgärd har enligt utredningen även reserva-

tionslöst föreslagits av ansvariga representanter för grusnäringen. Reformen

innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen, som av

vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden, nu utsträcks till

hela landet.

I fråga om varaktiga reklamanordningar i landskapet innebär utredning­

ens förslag den skärpningen i förhållande till nuvarande bestämmelser, att

dylika anordningar utanför tätort i princip inte skall få anbringas utan läns­

styrelsens tillstånd. Vidare föreslås en viss samordning mellan naturskydds­

lagens, väglagens och byggnadslagstiftningens regler på området.

De regler som föreslås angående uppträdandet i naturen inne­

fattar en viss skärpning av nuvarande bestämmelser mot nedskräpning.

Utredningens förslag till ersättningsbestämmelser innebär i

huvudsak en lagteknisk samordning av nuvarande, delvis olikformade er­

sättningsregler i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ bygg­

nadslagen i syfte att erhålla klara och enhetliga bestämmelser. Även vissa

sakliga ändringar föreslås.

Kungl. Maj. ts proposition nr U8 år W6'i

Kungl. Ma j. ts proposition nr IH8 år 196 A

31

Remissyttrandena

Ett alldeles övervägande flertal bland remissinstanserna godtar i princip

utredningens förslag till ny naturvårdslag såsom ett lämpligt instrument

för en aktiverad naturvårdspolitik. Hit hör exempelvis de hörda hovrätterna

och samtliga länsstyrelser utom en. Åtskilliga remissorgan inom denna

grupp framlägger dock på särskilda punkter förslag till ändringar i formellt

eller materiellt hänseende. Ett mindre antal remissinstanser avstyrker för­

slaget helt eller i centrala delar. 1 det följande sammanfattas det väsentliga

innehållet av remissvaren i vad avser lagförslagets huvudgrunder.

De flesta remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredning­

ens förslag till samordning av bestämmelserna i natur­

skyddslagen, strandlagen samt 86 och 12 2 §§ bygg­

nadslagen. Sålunda finner exempelvis de hörda hovrätterna förslaget

vara välmotiverat. Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att genom samord­

ningen vinns enhetlighet i fråga om villkoren för tillämpningen av lagreg­

ler som alla ytterst har till syfte att utgöra skydd för ur olika synpunkter

värdefulla naturområden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under­

stryker att bestämmelserna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnads­

lagen med hänsyn till sitt syfte hör hemma i naturvårdslagen.

Vissa remissorgan ifrågasätter om inte bestämmelserna i strandlagen

och nämnda paragrafer i byggnadslagen i stället har sin rätta plats i bvgg-

nadslagstiftningen. Byggnadsstyrelsen anför i denna fråga.

Naturvårdstrågorna, fristående eller kombinerade med fritidsbebyggel­

sens problem, är vanliga inslag i översiktsplaneringen, den lokala likaväl

som den regionala. Vid regionplaneringen brukar detta frågekomplex höra

till de allra viktigaste av dem som där behandlas.

I samma mån som fältet för den översiktliga planeringen vidgas — vilket

synes vara en naturlig och ofrånkomlig följd av den allmänna samhällsut­

vecklingen — kan det förutsättas att även naturvården i växande omfatt­

ning dras in i samhällsplaneringens intressesfär. Med tanke på dessa för­

hållanden kan uppenbarligen åtskilliga skäl åberopas för att behandlingen

av naturvårdsfrågorna, i vart fall i de delar som kan inbegripas i den sociala

naturvården, hade anknutits till byggnadslagstiftningen.

Det finns emellertid även skäl som talar för att samtliga naturvårdspro-

blem på det sätt som utredningen föreslagit blir föremål för särskild lag­

stiftning och att möjligheter skapas för åtgärder som mera direkt inriktas

på lösandet av dessa problem. Bl. a. den tilltagande fritidsbebyggelsen gör

att behovet av snabbt verkande, effektiva åtgärder för skydd av värdefull

natur är trängande. Erfarenheterna från olika delar av landet visar att fri­

tidsbebyggelsen är i färd med att ta i anspråk många av våra värdefullaste

och mest attraktiva naturområden, ofta under former som gör det svårt eller

omöjligt för planväsendets nuvarande organ att bringa skeendet under

kontroll på ett tillräckligt tidigt stadium.

Med hänsyn till de brådskande uppgifter som f. n. föreligger på natur­

vårdens område anser styrelsen således för sin del alt konstruktionen med

32

eu särskild naturvårdslag åtminstone i dagens läge innebär eu lämplig

lösning. På längre sikt torde man emellertid få räkna med att det blir an­

ledning att uppta denna fråga till förnyat övervägande.

På liknande grunder ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte

bestämmelserna i strandlagen borde inarbetas i byggnadslagstiftningen.

Lantmäteristyrelsen uttalar att strandlagens möjligheter till byggnadsregle-

ring inom strandområde numera synes ha ingått i det allmänna medvetan­

det och att en förbättrad tillämpning av dess bestämmelser inte är i första

hand beroende av en lagändring utan av tillgången på ökade medel för er­

sättning till markägare.

Åtskilliga remissinstanser anser att 86 och 122 §§ helt eller delvis bör bi­

behållas i byggnadslagen. Lantmäteristyrelsen finner sålunda att den vid

överförandet av dessa bestämmelser gjorda begränsningen av bebyggelse-

regleringen till enbart lokaliseringskontroll är ägnad att inge betänkligheter

men också att ett överförande av bestämmelserna i oförändrat skick skulle

öka oklarheten beträffande gränsdragningen mellan naturvårdslagen och

byggnadslagen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att byggnadslag­

stiftningens bestämmelser om lokalisering av tätbebyggelse samt bebyggel­

seplanering över huvud har utformats med tanke på att landskapets bebyg­

gande är en av de viktigaste formerna för dess planering samt att de av

naturvårdsintresset motiverade stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen

ingår däri som delar av ett organiskt helt. Länsstyrelsen anser därför att

något skäl inte finns att ifrågasätta just dessa bestämmelsers hemortsrätt

i byggförfattningarna. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna i

Stockholms och Värmlands län.

Det av utredningen föreslagna institutet naturreservat innebär

som nämnts att den sociala naturvården jämställs med den kulturella be­

träffande villkoren för avsättande av naturområden. Förslaget tillstyrks i

denna del av ett övervägande flertal bland remissinstanserna. Som karak­

teristiskt för dessa remissorgans inställning kan nämnas länsstyrelsens i

Stockholms län uttalande att allmänintresset måste anses vara så starkt att

ianspråktagande av erforderligt markområde för naturreservat bör kunna

ske utan markägarens samtycke, i sista hand genom expropriation.

Skånska hovrätten framhåller att en aktiv naturvård kan åstadkommas

blott om man samtidigt tillgodoser den kulturella och den sociala sidan av

de naturvårdande strävandena.

Å andra sidan anför flera remissinstanser starkt kritiska synpunkter. Så

t. ex. anser Sveriges skogsägareförbund att inga egentliga motiv finns för

ett avsteg från naturskyddslagens bestämmelser på ifrågavarande område.

Avsättning av naturreservat bör därför enligt förbundets mening liksom

beträffande naturpark ske med ägarens samtycke. Liknande synpunkter

anför bl. a. överlantmätarna i Kristianstads och Malmöhus län. skogsvårds-

styrelsen i Norrbottens län samt Sveriges lantbruksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196'i

33

Skogs- och lantbruksakademien, länsstyrelsen i Örebro län, Svenska natur­

skyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om inte

ytterligare en form av reservat, benämnt friluftsreservat eller liknande, bor­

de införas, varigenom en klarare gräns skulle nås mellan kulturellt värde­

fulla naturreservat å ena och fritidsbetonade sådana å andra sidan. Lik­

nande synpunkter framförs av överståthållarämbetet. Längst i detta be­

traktelsesätt går kommer skollegium, som anser, att inrättande av ett fri­

luftsområde inte bör betecknas som en naturvårdande åtgärd utan snarare

som en exploatering av naturen, och därför hävdar, att behovet av dylika

områden bör tillgodoses genom annan lagstiftning samt att bestämmelser­

na om naturreservat bör överarbetas i överensstämmelse härmed.

Att benämningen naturpark bibehålls förordas bl. a. av skogsvårdssty-

relsen i Stockholms län, Naturskyddsrådet i Göteborgs och Bohus län, Skid-

och friluftsfrämjandet samt Svenska teknologföreningen.

Den föreslagna gränsdragningen mellan naturreservat och naturminne

godtas i allmänhet av remissinstanserna.

Utredningens förslag om särskilda bestämmelser till skydd för

växt-ochdjurarter berörs endast i ett fåtal remissyttranden. I dessa

understryks allmänt betydelsen av åtgärder mot kommersiell blomplock­

ning.

De erinringar, som gjorts beträffande de föreslagna reglerna om

strandskyddet, syftar huvudsakligen till en skärpning av strand­

kontrollen i jämförelse med förslaget.

1 vad avser utredningens förslag till särskilda bestämmelser till skydd

för landskapsbilden har majoriteten av remissinstanserna intet att erinra

mot regeln om bebyggelsekontroll. I denna del framförs dock av­

vikande meningar i påfallande stor omfattning. Dessa gäller främst frågan

om kontroll av byggnads yttre utformning samt det föreslagna undantaget

till förmån för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmän­

na samfärdseln.

Utredningens förslag om vidgade kontrollmöjligheter rörande arbets­

företag i allmänhet mottas välvilligt av remissinstanserna.

Införandet av generell tillståndsplikt för täktverksamhet i enlig­

het med utredningens förslag hälsas i allmänhet med tillfredsställelse. All­

mänt framhålls att täktverksamheten nu tagit sådan omfattning att en

kraftig skärpning av samhällets kontroll över täkterna med hänsyn till de­

ras inverkan på naturen synes ofrånkomlig. I åtskilliga yttranden pekas

emellertid på olika negativa konsekvenser och föreslås lättnader. I några

få fall avstyrkts förslaget helt. Bland dem som ställer sig avvisande märks

RBF, som särskilt med hänsyn till ersättningsfrågan finner det ytterst be­

tänkligt om man nu genomför regler som helt avviker från vad tidigare

gällt. Förbundet yttrar bl. a.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 196b

34

Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden inskränker i hög grad jord­

ägarnas möjligheter att någorlunda fritt disponera över sin egendom. Redan

nu är t. ex. förbud mot täkter av olika slag i väsentlig grad till hinder för

tillgodogörandet av naturtillgångar. Den omständigheten att hittills fram­

ställningar om ersättning i någon större utsträckning inte gjorts får ej tas

såsom bevis för att frågan möjligen inte kan få större omfattning. Förbun­

det har sig bekant, att ersättningsfrågor kan komma att aktualiseras i re­

lativt stor omfattning inom en ej alltför avlägsen framtid.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget

alltför vittgående. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte

det nuvarande anmälningssystemet bör bibehållas med hänsyn till bristen

på personal för kontrollen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar att ett

allmänt tillståndstvång kan väntas leda till en väsentlig fördyring av väg­

byggandet och därför ej bör gälla s. k. sidotag till vägbyggnaderna. Lättna­

der i tillståndstvånget med hänsyn till vägbyggnadsväsendet krävs även av

flera andra remissorgan.

Utredningens förslag om generell tillståndsplikt för anbringande av var­

aktiga reklamanordningar i naturen mottas nästan genomgående

med tillfredsställelse av remissinstanserna. Endast i ett fåtal fall avstyrks

förslaget, huvudsakligen från branschorganisationernas sida.

Även de föreslagna bestämmelserna mot nedskräpning i naturen

tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. En allmän

skärpning av de föreslagna reglerna förordas bl. a. av Sveriges lantbruks-

förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Departementschefen

För att naturvårdsarbetet med framgång skall kunna bedrivas enligt de

av statsmakterna år 1963 antagna riktlinjerna erfordras, vid sidan av den

då beslutade upprustningen i organisatoriskt avseende, att naturvården

erhåller ett starkare stöd i lagstiftningen än för närvarande. Såsom särskilt

angelägna framstår härvidlag vissa reformer på den sociala naturvårdens

och på landskapsvårdens områden. Även i andra hänseenden behöver lag­

stiftningen anpassas så, att den kan bättre tjäna en aktiverad naturvårds-

politik. Med beaktande härav har 1960 års naturvårdsutredning framlagt för­

slag till ny naturvårdslag. Framträdande nyheter i förslaget är att reglerna i

strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i samordningssyfte överförts

till naturvårdslagen och att samhällets möjligheter att avsätta mark för fri-

luftsändamål avsevärt förbättrats samt att allmänt tillståndstvång införts

för täkt av grus och dylika material.

Såsom utredningen påpekat tjänar den bebyggelsekontroll, som regleras i

strandlagen, samt delvis också den, som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen,

liknande eller samma naturvårdsintressen som den nu gällande natur­

skyddslagen. Det är givetvis öpskvärt att reglerna på ifrågavarande område

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1064

35

så långt möjligt är enhetligt utformade i såväl materiellt som formellt hän­

seende. Vissa remissorgan har ifrågasatt om inte förevarande bestämmelser

angående bebyggelsereglering har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.

Denna är emellertid väsentligen avsedd för reglering av tätbebyggelse.

Så länge det inte finns någon generell lagstiftning rörande samhällsplane­

ringen, synes det därför ändamålsenligast att de regler, vilkas syfte är att

hindra från naturvårdssynpunkt olämplig bebyggelse, med vissa modifika­

tioner sammanförs i speciallagstiftningen för naturvården.

I det av statsmakterna godkända principprogrammet för naturvårdsverk-

samheten intar säkerställandet av naturområden en framskjuten plats. I

programmet betonas vikten av att inte blott bevara vetenskapligt och kultu­

rellt värdefulla naturområden utan även tillgodose det från social synpunkt

angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare framhålls

att sådana åtgärder, som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna an­

vändas till rekreation för den stora allmänheten, måste vara ett utomordent­

ligt viktigt inslag i naturvårdspolitiken och att denna sociala sida av natur­

vården helt bör jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade

sidan. Naturvården kan nämligen inte ses som ett självändamål utan syftar

ytterst till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning,

ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad

miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda

ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård.

Behovet att kunna säkerställa naturområden har utredningen velat till­

godose genom två skilda institut, nationalpark och naturreservat. National­

parker skall enligt utredningen representera en högre skyddsnivå och kunna

tillskapas efter huvudsakligen samma grunder som för närvarande. Natur­

reservat är ett mera flexibelt institut, avsett att ersätta naturskyddslagens

naturminne, såvitt därmed huvudsakligen åsyftas skydd för markområde,

och naturpark. Denna konstruktion torde böra godtas.

Institutet naturreservat ger möjligheter att upprätthålla balans mellan de

vetenskapligt-kulturella och de sociala naturvårdssträvandena. Mycket ofta

kan det befinnas ändamålsenligt att avsätta områden inom vilka båda dessa

sidor av naturvården tillgodoses samtidigt. Det synes därför mindre lämp­

ligt att, såsom vissa remissorgan ifrågasatt, i stället för den enhetliga be­

nämningen naturreservat använda skilda beteckningar alltefler det huvud­

sakliga ändamålet med visst naturområde.

Vid avsättande av naturreservat bör givetvis, liksom vid övriga natur-

vårdsåtgärder, i första hand eftersträvas att träffa överenskommelser med

berörda markägare. Som en sista utväg bör dock lagen ge möjlighet att hand­

la även utan ägarens samtycke. Så är fallet redan nu i fråga om naturminne

men endast undantagsvis beträffande naturpark. Detta tillbakasättande av

den sociala naturvården kan, såsom utredningen funnit, inte längre anses

försvarligt.

36

Med nuvarande bestämmelser och resurser på landskapsvårdens område

har det icke varit möjligt att hindra att täkter av grus och annat material

i stor omfattning upptas planlöst och på ett för landskapsbilden förödande

sätt. En av naturvårdens angelägnaste uppgifter är att genom lokalisering

och planläggning av täktverksamheten hejda denna oroväckande utveckling.

Utredningens förslag att för detta ändamål införa generell tillståndsplikt för

all täktverksamhet av någon betydenhet har vunnit stark anslutning bland

remissinstanserna. Även jag biträder förslaget i det väsentliga. Samtidigt vill

jag dock understryka vikten av att tillståndstvånget inte i onödan medför

hinder eller fördyring för grusförsörjningen. Reglerna bör sålunda utfor­

mas under största möjliga hänsynstagande till näringslivets och vägväsen-

dets intresse av ett enkelt och smidigt förfarande.

För att naturvårdsverksamheten skall kunna bedrivas efter de år 1963

antagna riktlinjerna finner jag vidare erforderligt att nuvarande regler rö­

rande arbetsföretag i allmänhet, utomhusreklam och nedskräpning i natu­

ren skärps i den riktning utredningen föreslagit. Även i vissa andra avseen­

den krävs en anpassning av lagstiftningen till de moderna naturvårdssträ-

vandena.

Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattan­

de lagändringar. Delvis betingas dessa av behovet av enhetliga ersättnings­

regler. I likhet med utredningen anser jag det lämpligast att naturskydds­

lagen ersätts med en ny lag, vilken med hänsyn till den aktiva naturvård,

som den är avsedd att möjliggöra, bör benämnas naturvårdslag.

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningsförslaget inom

jordbruksdepartementet utarbetats förslag till naturvårdslag (Bilaga B), lag

om ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation

(Bilaga C) samt lag om ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 (Bilaga D).1

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Förslag till naturvårdslag

Inledande bestämmelser

¹ §•

Utredningens förslag inleds liksom naturskyddslagen med ett all­

mänt stadgande som åsyftar att ange huvudprinciperna för naturvården.

Utredningen yttrar.

Enligt utredningens mening bör inledningsstadgandet ses mot bakgrun­

den av innehållet i den nya naturvårdslagen och de allmänna riktlinjer den

vilar på. På grund härav förordar utredningen ett förtydligande av stad­

gandet. Detta torde böra ske dels genom att naturen betecknas som en all­

män, medborgerlig tillgång i stället för nationell tillgång, dels att som väg-

1 Se noten s. 136.

37

ledande princip för naturens skydd och vård anges hänsynen till samhäl­

lets behov. Med sistnämnda precisering kan det icke råda någon tvekan

om att naturvården har att tillgodose alla samhällslivets behov inom om­

rådet, likgiltigt om de rubriceras som kulturella, vetenskapliga, estetiska

eller sociala. Härmed markeras även utredningens huvudprincip att natur­

vården är ett element i samhällsbyggandet och icke ett mer eller mindre

exklusivt intresse för ett fåtal. Det ligger i sakens natur att samhälleliga

behov skall bedömas icke bara för stunden utan på lång sikt.

Andra stycket av 1 § i naturskyddslagen är att betrakta som en allmän

deklaration om hänsyn mot naturen. Den torde däremot sakna egentlig,

fristående betydelse. Enligt utredningens uppfattning är tiden nu mogen

att ge stadgandet ett reellt innehåll. Huvudregeln bör i framtiden vara, att

naturvårdens intressen skall beaktas i all verksamhet, som rör naturens

utnyttjande och exploatering. I likhet med vad nu är fallet kan hänsynen

lämpligen begränsas till att onödig skada ej får uppkomma. Genom att

denna skyldighet fastslås och utnyttjandet eller exploateringen konkreti­

seras syftar utredningen närmast till att klarlägga, att ingen längre äger

full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande. Detta har betydelse bl. a.

vid utformningen av ersättningsbestämmelserna. Rimliga ingripanden för

naturens vård bör i konsekvens med den allmänna hänsynsplikten icke

föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig särskilt rörande

det föreslagna inledningsstadgandet intar en kritisk hållning till detta.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, Samfundet för hembygdsvård, länsar­

kitekten i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund an­

ser formuleringen i 1 § naturskyddslagen vara att föredra.

Bestämmelsen i första stycket har enligt Svenska naturskyddsförening­

ens mening fått en alltför nyttobetonad avfattning. Föreningen förmenar

att den nuvarande lydelsen bättre tillgodoser önskemålet att understryka

värdet av naturen som en hela nationens gemensamma tillgång. Riksantik­

varieämbetet och drätselkammaren i Gävle finner bestämmelsen oklar.

Kammarkollegiet hävdar att uttrycket »allmän medborgerlig tillgång» ger

privaträttsliga associationer, vilka i detta sammanhang bör undvikas. Lik­

nande synpunkter anförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, Näringslivets bygg-

nadsdelegation, Stockholms handelskammare, Svenska teknologföreningen

och Svenska naturskyddsföreningen. Att orden »med hänsyn till samhäl­

lets behov» bör utgå förordas bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län och

länsarkitekten i länet samt hovrätten för Västra Sverige, vilken senare be­

farar afl formuleringen skulle kunna tolkas som syftande till att inskrän­

ka vårdnadsskyldigheten till fall där den påkallades av ett socialt behov.

Vad särskilt angår andra stycket framhåller länsstyrelsen i Hallands län

att den skada som måste tillåtas torde bli av olika beskaffenhet vid exploa­

tering och vid rekreation och att dessa fall för undvikande av oklarhet

bör skiljas åt i lagtexten. I delta sammanhang anför hushållningssällska­

pet i Östergötlands län att det vid arbetsföretag inte alltid är möjligt alt

undvika skada, varemot vid »rekreation eller eljest» all skada torde vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

38

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196 i

onödig, varför detta ord bör utbytas mot oundviklig eller ofrånkomlig.

Sveriges lantbruks förbund anmärker att genom att ordet onödig hänföres

till »arbetsföretag, rekreation eller eljest» blir förslagets huvudstadgande

en cirkeldefinition som säger att skada, som är nödig för ett företag, ej får

bedömas som onödig enligt naturvårdslagen.

Å andra sidan tillstyrks de föreslagna stadgandena bl. a. av skogsvårds-

stgrelsen i Stockholms län och Skid- och friluftsfrämjandet. Naturskydds-

rådet i Östergötlands län finner den inledande paragrafens formulering in­

nebära en väsentlig förbättring jämfört med 1 § naturskyddslagen. Över­

lantmätaren i Hallands län anser det riktigt att understryka att naturen

utgör en allmän medborgerlig tillgång som bör vårdas med hänsyn till

samhällets behov även om därav kan följa en inskränkning i den enskilde

markägarens möjlighet att förfoga över sin egendom. Överlantmätaren i

Jönköpings län har intet att erinra mot utredningens formulering av andra

stycket och ej heller mot uttalandet att därmed avses att klarlägga att

ingen längre äger full frihet att utnyttja naturen efter gottfinnande.

Departementschefen. Liksom gällande lag synes naturvårdslagen böra

inledas med en allmänt hållen paragraf, där principerna för naturvården

anges. Detta torde vara till gagn inte minst för organisationer och andra

som söker genom upplysning och propaganda fostra allmänheten till att

ta allt större hänsyn till naturen och dess värden. Jag biträder vad utred­

ningen anfört rörande de principer som bör ligga till grund för naturvår­

den. Den grundsats, som utredningen vill slå fast i första stycket, kommer

emellertid enligt min mening väl till uttryck redan genom naturskyddsla­

gens motsvarande korta och enkla stadgande att naturen är en nationell

tillgång som skall skyddas och vårdas. Jag förordar därför att detta stad­

gande oförändrat upptas i den nya lagen.

Andra stycket torde lämpligen, med någon skärpning av motsvarande

regel i naturskyddslagen, kunna avfattas så, att envar skall visa hänsyn och

varsamhet i sitt umgänge med naturen. Denna plikt att ta hänsyn inbegri­

per bl.a. skyldighet att undvika sådant oljud via radioapparater eller eljest,

som kan verka störande på andras naturupplevelse eller på djurlivet.

Företag, som avser exploatering av naturtillgångar, och åtskillig annan

legitim verksamhet — däribland vissa former av friluftsliv — medför

ofrånkomligen skada på naturen. I dylika fall bör kunna krävas att den,

som bedriver verksamheten, i skälig omfattning vidtar åtgärder för att

motverka eller begränsa skadan. Denna betydelsefulla princip, vilken av­

speglar sig i naturskyddslagens regler om arbetsföretag, bör enligt min

mening komma till tydligt uttryck i lagen och har därför upptagits som

ett tredje stycke i inledningsparagrafen.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k

2

§•

I denna paragraf anges grunddragen av den organisation för naturvården

som beslöts av 1963 års riksdag. Erforderliga bestämmelser för samordning

av de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet torde få medde­

las i administrativ ordning i anslutning till sagda riksdagsbeslut.

3 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Stockholms handelskammare anmärker att det med hänsyn till de in­

skränkningar i den enskildes äganderätt, som skall kunna vidtas med stöd

av naturvårdslagen, bör i lagtexten inskärpas att markägares och andra

rättsinnehavares intressen skall tillbörligen beaktas, önskemål i denna rikt­

ning framställs även av lantmäteristyrelsen, Sveriges industriförbund, han­

delskammaren i Gävle och Näringslivets bgggnadsdelegation. Liknande syn­

punkter framförs från vissa remissinstansers sida i anslutning till utred­

ningsförslagets bestämmelser om naturreservat.

Departementschefen. För att tillmötesgå de anförda önskemålen föror­

dar jag att i lagen upptas en bestämmelse om att man vid prövning av fråga

rörande naturvård skall ta tillbörlig hänsyn till övriga allmänna och enskilda

intressen som berörs av frågan.

Nationalparker

4—6 §§.

Stadgandena överensstämmer med 2—4 §§ naturskyddslagen och motsva­

ras av 3—5 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förordar att syftet med avsättande av mark till natio­

nalpark preciseras i lagtexten. Syftet bör anges vara att trygga vården av

större sammanhängande område av viss landskapstyp som erbjuder möj­

lighet för envar till upplevelse av orörd, vacker eller eljest särpräglad natur

eller är av betydelse för kännedomen om landets natur.

De föreslagna bestämmelserna om nationalparker har lämnats utan er­

inran av flertalet remissorgan. För bibehållande av lydelsen i 2 §

naturskyddslagen uttalar sig dock vetenskapsakademien med följande moti­

vering.

Det synes akademien uteslutet att vården av ett område kan vara det vä­

sentliga syftet med att området avsätts som nationalpark. Syftet med en så­

dan åtgärd måste i stället vara att säkerställa tillgången på område av viss

beskaffenhet. Akademien anser att ordalydelsen av 2 § naturskyddslagen

såväl formellt som innehållsmässigt är tillfyllest i detta sammanhang. Ur

vetenskaplig synpunkt innebär utredningens lagförslag på denna punkt ed

40

klar försämring. Det tillgodoser enbart rekreation eller estetiska eller peda­

gogiska syften men uttalar inte med ett ord att åtminstone vissa national­

parker (t. ex. de i Lappland) kan komma att utgöra en framdeles nödvän­

dig förutsättning för vissa hårt trängda djur- och växtarters fortbestånd.

Även Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen, Kalmar läns na-

turskyddsråd och Sveriges ornitologiska förening anser att nuvarande ly­

delse bör bibehållas. Samernas riksförbund hemställer att bestämmelsen till

skydd för samernas rättigheter jämkas i följande hänseenden.

Till en början torde beteckningen lappar böra utbytas mot beteckningen

samer. Det har länge varit ett önskemål bland samerna att utbyta beteck­

ningen lapp, som ofta får en nedsättande biklang, mot en benämning häm­

tad från samernas eget språk.

Då samernas rätt till land och vatten är av ålder bestående och icke här-

ledes från kronan, synes vidare uttrycket »medgivna rättigheter» felaktigt

och missvisande. Vad som kan betecknas som enskild rätt torde i allt fall

föreligga för samer som äger renhjordar och nu driver rörelse inom ren­

näringen. Privat äganderätt föreligger till stugor, kåtor, gärden m. m.

Det måste av anförda skäl från samernas sida bestridas att i en ny lag

med ändrad innebörd utan vidare intages lydelsen i nu gällande lag. Samer­

nas rätt till bostäder och anläggningar och rätt att färdas med fordon av

alla slag å mark och i luften kräver skydd. Samerna måste förflytta sig mel­

lan olika renskiljningsgärden och kalvmärkningsgärden där renar samlas.

Ofta är det ont om tid och svårt att hinna fram innan renarna åter måste

släppas fria. Restriktioner för flygtransporter och andra transporter får

därför ej förekomma. Samernas rätt att jaga skadedjur som björn, lo och

örn måste tryggas, så att erforderlig näringsfred erhålles. Ett enda rovdjur

kan helt spoliera vad tio man behövt en vecka för att åstadkomma. Samer­

nas folkrörelse har vid flera landsmöten med skärpa framhållit, att närings-

freden kräver att skadedjuren hålls under sträng hand. När rovdjuren var

aktuella som skadedjur för det svenska jordbruket, kontrollerades de under

allmänt gillande ytterst hårt. Det får icke bli så att man ser frågan på ett

helt annat sätt när det är enbart samernas näringsfred som påverkas. Samer­

nas rätt att jaga med hund måste bibehållas.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Jämtlands län konstaterar med till­

fredsställelse att den rätt renskötseln och dess utövare redan innehar skall

respekteras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1964

Departementschefen. Utredningen har funnit gällande bestämmelser om

nationalparker i allt väsentligt ändamålsenliga. Med dessa bestämmelser lå­

ter sig väl förenas att göra nationalparkerna mera tillgängliga för turister,

t. ex. genom bilvägar till parkernas närhet samt vandringsleder och rast­

stugor, i den mån detta kan ske utan att områdenas ursprungliga karaktär

går förlorad. Någon anledning att ändra den nuvarande lagtexten enligt ut­

redningens förslag synes inte föreligga. Beträffande det av Samernas riks­

förbund framställda yrkandet finner jag ej skäl att i förevarande samman­

hang frångå den i lagstiftningen allmänt använda benämningen lappar eller

41

ta upp frågan om samernas särskilda rättigheter. Vid meddelande av före­

skrifter för nationalparker kommer givetvis tillbörlig hänsyn att tas till ren­

näringens intressen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Naturreservat

7—10 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 och 7 §§ i utredningens förslag.

Utredningen förutsätter att de nya naturområden, som behöver sä­

kerställas för framtiden, framkommer ur en av naturvårdsmyndigheterna

verkställd inventering och planering. Härvid måste beaktas att säkerställda

områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och

det svenska odlingslandskapet. Härigenom tillgodoses såväl den vetenskap­

liga forskningens intressen som önskemålet att till eftervärlden bevara

exempel på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper. Den so­

ciala naturvården bör, uttalar utredningen, inrikta sig på ett så rikt urval

som möjligt av miljöbetonade naturområden. Härvid gäller det inte endast

att möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter

genom att säkerställa »fjärrområden», utan lika viktigt är att beakta det

mera kortfristiga rekreationsbehovet, d. v. s. det dagliga behovet och vecko-

helgsbehovet, vilket fordrar närområden. Där det föreligger ett legitimt be­

hov för allmänheten att utnyttja stränderna mera intensivt än vad alle­

mansrätten medger, bör man, yttrar utredningen vidare, överväga att tryg­

ga markens användning för detta ändamål genom att bilda naturreservat,

ökad omsorg måste enligt utredningen ägnas åt naturområdenas skötsel,

särskilt med syfte att slå vakt om värdefull flora och fauna. Dessa allmänna

kvalitetskrav anser utredningen böra understrykas inte minst ur social syn­

punkt, eftersom den värdefulla rekreationen endast uppnås i en kvalifice­

rad naturmiljö.

Institutet naturreservat är av utredningen avsett att ge ett definitivt skydd

för det ifrågavarande objektet. Utredningen har eftersträvat att göra insti­

tutet smidigt och enkelt i tillämpningen. Syftet med avsättande av natur­

reservat kan enligt utredningen mycket ofta tillgodoses genom relativt obe­

tydliga inskränkningar i ägarens förfogande över marken. Till de praktiskt

taget alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området inte får

exploateras för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbe­

ten sker under viss kontroll. Däremot är det i regel önskvärt att jordbruk

och skogsbruk bedrivs även fortsättningsvis, även om det i olika hänseen­

den bör ske med ökat hänsynstagande till naturvårdssynpunkter. Utred­

ningen framhåller vidare att stor uppmärksamhet måste ägnas åt område­

nas tillgänglighet. I detta hänseende nämns bl. a. områdenas utrustning med

vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställande av

vandringsleder och uppsättande av skyltar. Ibland torde det även, yttrar ut-

2| Hihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 148

42

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196k

redningen, vara nödvändigt att företa gallringar eller röjningar samt olika

slag av markkultiveringsåtgärder.

Att vid avsättande av naturreservat använda termen fridlysning har ut­

redningen ansett mindre lämpligt, då detta ger intryck av att området ej får

beträdas, medan syftet ofta är det motsatta.

Enligt utredningens förslag finns inte något principiellt hinder mot att

avsätta naturreservat inom detaljplanelagt område. Utredningen framhål­

ler att man i enstaka fall kan behöva förläna ett naturobjekt inom plan­

område ett mera vittgående skydd än vad som kan ske enligt byggnads­

lagen. Det måste emellertid förutsättas att de dispositionsbestämmelser,

som meddelas enligt de båda lagarna, stämmer överens. Någon risk att så

icke blir fallet föreligger enligt utredningen knappast, med hänsyn till att

kommun även skall vara naturvårdsorgan.

I utredningens förslag till regler om naturreservat och naturminne görs

intet undantag beträffande mark i allmän ägo. De under domänstyrel­

sens förvaltning stående domänreservaten föreslås efter genomgång och

gallring få formell ställning som nationalparker, naturreservat eller natur­

minnen.

Det stora flertal remissorgan, som ställt sig positiva i fråga om

det föreslagna institutet naturreservat, har i allmänhet godtagit eller läm­

nat utan erinran den utformning reglerna härom fått i förslaget. Som en

stor fördel framhålls att de särskilda föreskrifter, som skall utfärdas be­

träffande naturreservats vård och förvaltning, kan anpassas med hänsyn

till vad i varje särskilt fall är erforderligt.

De invändningar, som framställs beträffande reglernas konstruktion,

avser främst krav på en närmare precisering i lagen av rekvisiten för ett

områdes avsättande till naturreservat samt arten och omfattningen av de

inskränkningar i markägares förfoganderätt som ett beslut därom kan in­

nebära.

Det i utredningens lagtext förekommande rekvisitet »särskilt värdefull

landskapsbild» anser Gotlands hembygdsförbund vara alltför opreciserat.

Ordet landskapsbild ger enligt förbundet en antydan om att estetiska be­

dömningar förutsätts komma i förgrunden, vilket kan leda till en återgång

till naturskyddsprinciper i äldre tid, då t. ex. kuriositetsvärdet av en före­

teelse fick alltför stor dominans. Även överlantmätaren i Örebro län kriti­

serar den föreslagna prononcerade anknytningen till estetiska värderingar

som han finner innebära en kraftig skärpning och generalisering i jäm­

förelse med naturskyddslagen. Gotlands hembygdsförbund föreslår ett till-

lägg till 6 § i förslaget innebärande att område som är av särskild bety­

delse för kännedomen om landets odlingshistoria må avsättas till natur­

reservat. Liknande önskemål hyser Svenska teknologföreningen och Da­

larnas naturvårdsförening. Naturvännernas förening i Gävle önskar att

även fredningsområden för vissa hotade växt- och djurarter bör kunna av-

43

sättas till naturreservat. Sveriges ornitologiska förening föreslår att vissa

av de områden, som skyddas enligt kungörelsen om skydd för djurlivet

på vissa platser, bör kunna omvandlas till naturreservat.

Lantmäteristgrelsen anser det ur såväl praktiska som principiella syn­

punkter ofrånkomligt att naturreservatsinstitutet blir föremål för närma­

re reglering i lag genom införande av särskilda rekvisit för institutets till-

lämplighet. Styrelsen finner det därjämte ur rättssäkerhetssynpunkt syn­

nerligen angeläget att vid utarbetande av villkor för avsättande av natur­

reservat en närmare analys företas angående vilka möjligheter som bör

öppnas i fråga om olika slag av inskränkningar i den enskildes förfogande

över sin mark. Liknande synpunkter anförs av bl. a. länsstyrelserna i Ble­

kinge och Örebro län, överlantmätarna i dessa län och i Uppsala län samt

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation finner det

inte godtagbart att obegränsade befogenheter i ifrågavarande hänseende

tillerkänns länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Allmänhetens rätt att beträda ett enligt naturskyddslagen fridlyst om­

råde torde uteslutande grunda sig på allemansrätten. Fråga är om ej insti­

tutet naturreservat innebär en vidsträcktare rätt för det allmänna och en

större inskränkning i markägarnas förfoganderätt över området. Under

rubriken »Förvaltningskostnader m. m.» i betänkandet talas om iordning­

ställande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder m. m., gallringar och

röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder. Länsstyrelsen för­

utsätter att befogenhet för det allmänna att vidtaga dessa åtgärder ingår

i institutet naturreservat och att meningen ej är att trygga denna rättighet

genom separata avtal med markägarna. De åsyftade rättigheterna, vilka

närmast är av nyttjanderätts natur, skulle tydligen tillskapas genom själva

beslutet om områdets avsättande till naturreservat. I detta beslut finge då

å karta tydligt anges vilka områden som finge nyttjas till vägar, parke­

ringsplatser, uppförande av serviceanordningar m. m. Länsstyrelsen, som

finner det erforderligt att naturreservatsinstitutet ges nu åsyftade inne­

börd, vill framhålla angelägenheten av att detta kommer till ett klarare

uttryck i lagtexten.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, i likhet med överlantmätaren i länet,

att det särskilt ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att krav på kvali­

ficerad utredning och planmässighet införs i lagtexten. Även lantmäteri-

styrelsen vill som villkor för institutets tillämplighet uppställa krav på

planläggning mot bakgrunden av realistisk bedömning.

Överlantmätaren i Blekinge län tar upp frågan om dispensabla bygg-

nadsförbud inom naturreservat.

De hittillsvarande erfarenheterna av det dispensabla byggnadsförbudet

enligt strandlagen, där ersättning kan ifrågakomma först i samband med

vägrad dispens, tyder på att byggnadsförbud av denna typ i regel icke be­

höver medföra särskilt stora risker för höga ersättningar. Annorlunda tor­

de det ställa sig om det blir fråga om införande av indispensabla bygg-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

nadsförbud. Markägaren måste i sådant fall framställa sina totala ersätt­

ningskrav på en gång, vilket kan medföra att ersättningskrav väcks som

först långt senare eller måhända aldrig skulle ha aktualiserats, om det

gällt ett dispensabelt byggnadsförbud. Icke minst då det gäller vidsträckta

skyddsområden torde det väl också av andra skäl många gånger komma

att te sig mest ändamålsenligt med ett dispensabelt förbud. Den enda möj­

lighet utredningens lagförslag erbjuder att i naturvårdssyfte få till stånd

ett dispensabelt byggnadsförbud är genom tillämpning av 17 och 19 §§.

Valet av ett sådant alternativ försvåras emellertid därav att de nämnda

paragraferna icke får kombineras med andra slag av skyddsbestämmelser.

Så snart behov föreligger av såväl byggnadsförbud som andra skyddsbe­

stämmelser, blir det alltså enligt förslaget nödvändigt att tillgripa ett in-

dispensabelt byggnadsförbud (naturreservat), även om ett dispensabelt

förbud vore fullt tillräckligt med hänsyn till syftet. Här synes föreligga

en brist i lagförslaget som, om den ej avhjälpes, kommer att avsevärt

minska möjligheterna till en ändamålsenlig tillämpning.

Liknande synpunkter framförs av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i

Blekinge län och Svenska teknologföreningen, överlantmätaren i Gotlands

län anmärker att en klar gräns mellan naturreservat och förordnanden

enligt 17 och 19 §§ förefaller att saknas.

Frågan om vilken myndighet, som skall ha befogenhet att besluta om

avsättande av naturreservat, tas upp av några remissorgan. Kammarkol­

legiet anser det böra noga övervägas huruvida icke denna befogenhet — i

vart fall beträffande större reservat — bör tillkomma Kungl. Maj :t. Som

motivering härför anförs att avsättandet av dylika reservat ofta kommer

att vara en riksplaneringsfråga, att kommunerna kan vara motståndare

till saken samt att länsstyrelsens förhandlingsläge kan vara bättre om

beslutanderätten ej tillkommer länsstyrelsen. I fråga om domänverkets

skogar bör enligt domänstyrelsens mening initiativ och beslut om avsättan­

de ankomma på styrelsen efter samråd med länsstyrelsen. Styrelsen finner

det sannolikt att de flesta av nu befintliga domänreservat kan omföras till

nationalparker eller naturreservat, varigenom de tillförsäkras särskilt lag­

ligt skydd. I detta sammanhang framhåller jämväl kammarkollegiet att,

därest domänreservaten allmänt ombildas till naturreservat, det bestäm­

mande inflytandet på villkoren härför måste tillkomma domänstyrelsen

och att det då kan vara naturligt att låta denna myndighet även formellt

besluta om omföring och förvaltningsföreskrifter.

Några remissinstanser uttalar sig för att termen fridlysa bibehålls.

Med hänsyn bl. a. till den vidsträckta användning, som förevarande in­

stitut kan antas få, understryker vissa remissinstanser behovet av rikt­

linjer för de föreskrifter rörande vård och förvaltning in. m. som skall

meddelas av länsstyrelsen. Då man måste räkna med risken att föreskrif­

terna kan komma att divergera på ett omotiverat och förvillande sätt, bör

det enligt byggnadsstyrelsens mening närmare undersökas, om icke åt­

minstone i vissa avseenden enhetliga föreskrifter kan åstadkommas, exem­

45

pelvis efter mönster av de för hela riket gemensamma utomplansbestäm-

melser som numera införts i byggnadslagstiftningen.

Departementschefen. I fråga om de grunder, efter vilka naturreservat bör

utväljas, delar jag i stort sett utredningens uppfattning. Härutinnan åsyftas

inte någon väsentlig ändring i vad som gäller redan nu beträffande natur-

minnesområden och naturparker. Lagtexten synes därför kunna avfattas i

närmare anslutning till naturskyddslagen än utredningen gjort. I enlighet

härmed har förutsättningen för bildande av naturreservat i 7 § angivits va­

ra att området finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin be­

tydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga

beskaffenhet eller emedan det är av väsentlig betydelse för allmänhetens fri­

luftsliv.

Beträffande bestämmelsens innebörd vill jag särskilt framhålla att be­

greppet natur även innesluter den kulturpräglade naturen. Som naturreser­

vat bör sålunda kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas be­

varande i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla od­

lingslandskapet eller som utmärker sig för särskild skönhet. Naturreservat

bör också i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot

igenskogning. Däremot är bestämmelserna ej avsedda för fall då behovet av

skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer

från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader. I sådant fall

får i stället byggnadsförbud tillgripas på sätt jag kommer att närmare be­

röra i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att befogenheten att besluta om bil­

dande av naturreservat bör tillkomma länsstyrelsen. Detta bör, liksom nu

är fallet beträffande fridlysning av naturminne, gälla oberoende av om mar­

ken är i enskild ägo eller tillhör kronan.

I beslut om bildande av naturreservat bör, liksom vid fridlysning enligt

naturskyddslagen, anges grunden till avsättandet. För att beslutet skall få

rättsligt innehåll måste däri också föreskrivas de inskränkningar i mark­

ägares och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla i fortsättningen.

Dessa inskränkningar bör givetvis inte få sträcka sig längre än som i varje

särskilt fall befinns nödvändigt för att trygga ändamålet med reservatet. Å

andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det förelig­

gande fallet. Länsstyrelsen bör därför inte vara bunden till vissa i lagen

bestämda typer av rättsinskränkningar. Som exempel har emellertid i 8 §

första stycket framhållits förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel,

täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och

användning av bekämpningsmedel.

För att reservatinstitutet skall få nödig fasthet och en självständig funk­

tion vid sidan av den partiella kontroll, som kan erhållas genom de särskil­

da bestämmelserna till skydd för stränderna och landskapsbilden, bör reser­

Kungl. )Iaj:ts proposition nr 148 år 1964

46

vatföreskrifterna i princip vara indispensabla. Emellertid torde omständig­

heterna ibland komma att vara sådana att vissa slag av åtgärder i och för

sig framstår som förenliga med reservatets syfte men anses kräva speciell

utformning eller lokalisering. Som exempel må nämnas dikning och anlägg­

ning av skogsbilvägar samt uppförande av vissa byggnader för jordbruket

och skogsskötseln. Lagen hindrar inte att reservatföreskrift i dylikt fall ut­

formas som ett förbud att handla utan länsstyrelsens tillstånd.

Visar det sig, sedan naturreservat avsatts, att ny grund bör gälla för re­

servatet eller att ytterligare inskränkningar i markinnehavarens förfogan­

derätt erfordras, bör länsstyrelsen kunna meddela härav påkallat beslut.

Stadgande härom har intagits i 8 § andra stycket.

Förutom inskränkningar av olika slag i markinnehavares förfoganderätt

kommer ofta för förverkligande av syftet med ett reservat att krävas att

naturvårdsmyndigheterna vidtar positiva åtgärder inom reservatet såsom

anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, tältplatser, bad­

platser, raststugor och sanitära anordningar eller gallring, röjning, slåtter,

plantering, avspärrning m. m. Länsstyrelsen har därför i 9 § tillagts befo­

genhet att, i samband med reservatets avsättande eller senare, förplikta

markinnehavaren att tåla sådant intrång. Detsamma gäller där för tillgodo­

seende av reservatets syfte krävs att allmänheten bereds tillträde till mark

där den eljest inte skulle ägt att fritt vistas. Det kan t. ex. tänkas att all­

mänheten för att kunna utnyttja ett reservat bör tillåtas passera över någon

del av en inom reservatet belägen tomt. Omständigheterna kan också vara

sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemans­

rätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande servicean­

ordningar blir så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan

då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan

härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla

intrånget. Markägarens rätt till ersättning kommer jag att behandla längre

fram.

I 10 § har länsstyrelserna bemyndigats att meddela erforderliga före­

skrifter om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat. Överträdel­

se av sådan föreskrift är straffbelagd i 87 §. Bemyndigandet torde bl. a. kun­

na utnyttjas för att stävja olika sätt att missbruka allemansrätten.

Utöver de föreskrifter som avses i 8—10 §§ behövs för varje naturreser­

vat bestämmelser om den förvaltning och skötsel som skall utövas från det

allmännas sida. Befogenhet att meddela sådana bestämmelser torde få till­

erkännas länsstyrelserna i administrativ ordning. Vissa riktlinjer för för­

valtningen har beslutats av 1963 års riksdag (jfr prop. 1963:71 s. 115).

Rörande skötseln torde i mån av behov anvisningar få meddelas av statens

naturvårdsnämnd.

Normalt torde naturreservat bildas först efter inventering och planlägg­

ning genom naturvårdsmyndigheternas försorg. Att med lagregler binda for­

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

47

merna för den utredning, som självklart måste föregå varje avsättande av

naturreservat, synes emellertid inte påkallat. I administrativ ordning torde

dock böra föreskrivas bl. a. att naturreservat inte får avsättas utan att mark­

ägaren blivit hörd och yttrande inhämtats från statens naturvårdsnämnd.

Med sin överblick över de aktuella projekten inom skilda landsdelar och

över de tillgängliga ekonomiska resurserna är nämnden bäst skickad att

sörja för den ofrånkomliga angelägenhetsgraderingen av projekten.

Liksom fridlysning enligt naturskyddslagen skall reservatföreskrifter bli

giltiga även mot ny innehavare av fastigheten. Det kan ifrågasättas huru­

vida inte marks avsättande till naturreservat, liksom en del andra beslut

enligt nya lagen, borde antecknas i fastighetsboken eller fastighetsregistret.

Denna fråga torde komma att övervägas i samband med den översyn rö­

rande principerna för registrering av myndighets beslut av beskaffenhet

att inskränka ägares rätt att förfoga över sin fastighet, som i enlighet med

vad tredje lagutskottet anfört i utlåtande över vissa motioner i ämnet år

1960 (L3U 1960: 24) kan förväntas komma till stånd vid blivande revision

av jordabalken och av bestämmelserna om fastighetsregister. Upplysning

om beslut angående naturminnen kan för närvarande inhämtas ur register

som förs hos såväl länsstyrelsen som domänstyrelsen. I fortsättningen bör

mera fullständiga register över beslut i naturvårdsärenden föras hos läns­

styrelsen. Enligt fjolårets riksdagsbeslut skall riksregister föras genom

naturvårdsnämndens försorg. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela

föreskrifter rörande registreringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

11

§•

Paragrafen motsvarar 8 § första stycket naturskyddslagen och 8 § i ut­

redningens förslag.

12

§.

Paragrafen motsvarar 9 och 11 §§ naturskyddslagen samt 9 och 11 §§

i utredningens förslag.

Utredningsförslaget innehåller den nyheten att undantag från

meddelade reservatbestämmelser kan medges inte bara för vetenskaplig

forskning eller liknande ändamål utan överhuvudtaget då särskilda skäl

föranleder därtill. Från bestämmelserna för ett naturreservat med väsent­

ligen social funktion bör enligt utredningen undantag kunna göras exem­

pelvis till förmån för idrottstävlingar, scoutläger, folkfester eller dylikt.

Några remissinstanser finner upphävningsvillkoren i 9 § i utred­

ningsförslaget alltför lösliga. Sålunda anmärker skogsstyrelsen att natur­

reservat i tätorternas närhet riskerar att alltför lätt bli föremål för jämk­

ning eller upphävande till förmån för de företag av större allmän eller en­

skild nytta, som inom sådana områden alltid kommer att tränga på. Drät-

selkammaren i Bollnäs understryker, att undantagsbestämmelserna inte får

48

tillämpas i sådan utsträckning att naturvården kommer i underläge, och

efterlyser ekonomiska resurser för att rädda naturvårdsobjekten även

från mera lönsamma exploateringar. Skogssällskapet vänder sig mot att

enligt utredningsförslaget beslut om avsättande av naturreservat får upp­

hävas eller jämkas, om reservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra

företag av större allmän eller enskild nytta. Denna möjlighet minskar

enligt sällskapets mening respekten för reservatinstitutet och bör utgå.

Länsarkitekten i Jämtlands län och Jämtland-Härjedalens naturvårdsför­

bund hävdar att företag av enskild nytta inte bör kunna motivera att re­

servatbestämmelser upphävs. Gotlands hembygdsförbund anser, att lag­

texten bör ge klarare ledning för de mycket svåra avvägningar det här kan

bli fråga om, och framhåller att det ligger i sakens natur att reservat måste

skyddas just mot de hot som expropriation och allmänna eller enskilda

företags krav pa marken innebär. Eftersom de oexploaterade naturområde­

na i de stora tillväxtområdena i landet redan i dag är begränsade till yta

och antal bör, anser Föreningen för samhällsplanering, naturreservaten ga­

ranteras ett säkrare skydd än förslaget innebär. Länsstyrelsen i Söderman­

lands län finner distinktionen mellan de fall då länsstyrelsen »skall»

respektive »må» upphäva eller jämka beslut om naturreservat vara oklar.

Då reservat tillkommit genom expropriation eller genom att Kungl.

Maj:t efter besvär meddelat avsättningsbeslut, bör det enligt kammarkol­

legiet ej komma i fråga att tillerkänna länsstyrelse befogenhet att upp­

häva reservatet. Svenska vattenkraftföreningen hemställer att bland be­

stämmelserna införs en föreskrift som jämställer rätt meddelad enligt

vattenlagen med rätt förvärvad genom expropriation.

I vad avser 11 § i utredningsförslaget framhåller överlantmätaren i Öre­

bro län att den utredning, som erfordras för att avsätta naturreservat och

utforma reservatbestämmelser, i princip bör bekostas av det allmänna.

Detta synes överlantmätaren böra gälla även i fråga om den kompletteran­

de utredning som kan erfordras då fråga uppkommer om senare modifi­

kationer på grund av företagsintressen eller andra förhållanden som icke

beaktats eller kunnat förutses vid den första utredningen. Överlantmäta­

ren finner därför att ifrågavarande bestämmelse bör begränsas till ett

åläggande för företaget att lämna önskade uppgifter och bistånd i övrigt

vid utredningen, där det kan ske utan särskilda kostnader. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län ifrågasätter om inte förevarande bestämmelser bör upp­

mjukas i vad angår företag vilka igångsatts före avsättandet av reservatet.

Departementschefen. För att institutet naturreservat skall få åsyftat vär­

de från naturvårdssynpunkt kan det givetvis inte vara tillåtet att utan vi­

dare upphäva eller jämka reservatbestämmelser till förmån för exploate-

ringsföretag eller andra motstående intressen. Det ligger tvärtom i sakens

natur att sådana eftergifter måste ske med synnerlig återhållsamhet. Då

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

49

det knappast är möjligt att på ett uttömmande och i övrigt tillfredsställande

sätt i lagtext ange de olika fall där eftergift kan vara motiverad, har i 12 §

första stycket helt allmänt föreskrivits att beslut enligt 7—10 §§ må helt

eller delvis upphävas endast om därtill finns synnerliga skäl samt att un­

dantag från meddelade reservatföreskrifter må medgivas i särskilda fall.

Innan länsstyrelse fattar dylikt beslut av någon vikt, bör dock statens natur-

vårdsnämnd höras. Härigenom torde erforderlig garanti vinnas för att na-

turvårdsintresset inte blir åsidosatt.

Om i fall som avses i 12 § första stycket särskild undersökning av reser­

vatet eller del därav erfordras från vetenskaplig synpunkt eller om särskilda

åtgärder bör vidtas för att motverka skada, synes det rimligt att sökanden

liksom i motsvarande fall enligt naturskyddslagen skall kunna åläggas att

bekosta dylik undersökning eller åtgärd. Stadgande härom har upptagits i

12 § andra stycket. Någon ändring i materiellt hänseende i jämförelse med

utredningsförslaget åsyftas inte. Självfallet bör den undersökning eller åt­

gärd varom är fråga företas så skyndsamt som möjligt. Att tynga lagtexten

med påpekande härom anser jag överflödigt.

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196i

Naturminnen

13 §.

Paragrafen motsvarar 5 § naturskyddslagen samt 12 och 13 §§ i utred­

ningens förslag.

Reglerna om naturminne har, framhåller utredningen, givits en

konstruktion som nära överensstämmer med skyddet av fast fornlämning

enligt 3 § lagen om fornminnen. Utredningen betonar att naturminne skall

omfatta även det för naturföremålet erforderliga skyddsområdet och allt­

så formellt få karaktären av ett områdesskydd. Trots detta är det enligt ut­

redningen i regel en väsentligt annan utgångspunkt för skyddsåtgärden vid

bildande av naturminne än vid bildande av naturreservat. Gränsen mellan

naturreservat och naturminne kan dock aldrig göras helt skarp. Om ett stör­

re antal värdefulla naturföremål ligger i närheten av varandra torde det,

yttrar utredningen, ofta vara praktiskt att innesluta dem i ett naturreser­

vat. Utredningen framhåller att det finns tusentals fridlysta naturföremål

i landet, vilka delvis är mycket heterogena och har skiftande värde, och att

i framtiden naturminnen bör avsättas med större urskillning.

Departementschefen. Bestämmelserna om naturminne har i departements-

förslaget —- utan att därmed åsyftats någon saklig avvikelse från utred­

ningsförslaget — avfattats i närmare anslutning till motsvarande bestäm­

melser i naturskyddslagen och fornminneslagen. Även ett naturföremåls

egenart kan givetvis kvalificera detta att bli naturminne. Att, såsom skett i

naturskyddslagen, framhäva detta i lagtexten skulle emellertid kunna leda

50

till överbetoning av rena kuriositetssynpunkter. Såsom utredningen an­

märkt krävs i fortsättningen större urskillning vid fridlysning av natur­

minnen.

Kangl. Maj:ts proposition nr l'i8 år 1961

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ naturskyddslagen och 14—16 §§ i utred­

ningens förslag.

Beträffande frågan om skydd för växtarter genom införande av förbud

mot kommersiell blomplockning anför utredningen.

Utredningen finner det vara bestyrkt att ett dylikt skyddsbehov förelig­

ger. De missförhållanden som framkommit i detta sammanhang är emel­

lertid lokalt begränsade till vissa tätortsregioner i södra och mellersta de­

larna av landet samt till vissa områden längs riksvägarna. Det måste be­

traktas som ett klart missbruk av allemansrätten att vissa marker, som nu

sker, plundras på liljekonvaljer, blåsippor, gullvivor och andra vårblommor.

För att hindra dylik skövling föreslår utredningen att Kungl. Maj :t eller den

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga att meddela förbud att

inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den

växer vilt eller del av sådan växt.

Av remissinstanserna uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län att den kommersiella blomplockningen utgör det största hotet

mot vissa växtarter. Ju mera allmänheten i rekreationssyfte söker sig ut i

markerna desto mera utgör emellertid också den blomplockning, som därvid

sker, en fara för utarmning av floran. För fridlysning av en för landskapet

karakteristisk eller dekorativ växtart bör det därför enligt länsstyrelsens

mening vara tillräckligt att växtarten är i fara att försvinna som ett väsent­

ligt inslag i landskapsbilden. Blekinge läns avdelning av Föreningen Sveri­

ges landsfiskaler anser att möjlighet bör finnas att hindra även blomplock­

ning för husbehov, oaktat påtagbar fara för utrotning av de begärliga arter­

na i och för sig icke föreligger. Föreningen har den erfarenheten att större

skada uppkommer i tätorternas omgivningar av sådan blomplockning än av

plockning för försäljning.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län blir ett förbud mot kommersiell blom­

plockning ineffektivt, om det icke kompletteras med ett försälj ningsförbud

inom de största och därför i förevarande avseende viktigare tätorterna, öns­

kemål om försälj ningsförbud framförs även av bl. a. naturskyddsråden i

Östergötlands och Västernorrlands lån, överlantmätaren i Västernorrlands

län och hushållningssällskapet i Östergötlands län. Hushållningssällskapet

påpekar även att den på en del håll alltför vanliga brytningen av sälgkvistar

är särskilt skadlig, då den berövar de för fröodlingen nödvändiga pollineran-

de insekterna deras tidigaste möjligheter till pollensamlande. Av sistnämn­

da skäl framhåller Sveriges fröodlareförbund att såväl blomplockning för

51

avsalu som försäljande av blommande salix- och hasselkvistar borde utövas

endast av auktoriserade försäljare. Svenska fjällklubben ifrågasätter förbud

mot plockning av blombuketter omfattande flera än exempelvis 10 eller 25

exemplar.

Departementschefen. Enligt min mening bör möjlighet finnas att inom

de utsatta regionerna hindra att växtart utsätts för plundring vare sig det

sker för avsalu eller inte. En annan sak är att de enskilda förbuden kan,

där så anses tillräckligt, begränsas till kommersiell plockning av blommor,

kvistar och dylikt. Jag är inte för närvarande beredd att förorda att möjlig­

het öppnas att meddela försälj ningsförbud. Det bör beaktas att växter kan

transporteras till försäljningsstället från en landsdel där arten inte behöver

skydd eller från utlandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 och 16 §§

Paragraferna motsvarar 1 § strandlagen och 17 § i utredningens förslag.

Utredningen erinrar om att grunden för det strandskydd, som

upprätthålls i strandlagen, ligger i allemansrätten. Mark kan ej göras till­

gänglig för allmänheten genom strandskyddsåtgärder, om den inte förut

är tillgänglig på allemansrättslig grund. Till utredningen har från skilda

håll framförts önskemål om utvidgning av strandkontrollen i olika av­

seenden. Sålunda har bl. a. föreslagits att begreppet byggnad i strandlagen

måtte ges samma vidsträckta innebörd som nybyggnad i den allmänna

byggnadslagstiftningen, att strandkontrollen utsträcks till bad- och båt­

bryggor, småbåtshamnar, enskilda vägar, schaktning, fyllning, trädfällning

och därmed jämförliga åtgärder, permanenta campingläger, obebyggda

tomter och marks ianspråktagande såsom tomt samt att det i lagen an­

givna största avståndet från strandlinjen utsträcks till mer än 300 meter.

Härom anför utredningen bl. a. följande.

Det särskilda strandskyddet är avsett att få en vidsträckt användning

längs rikets kuster och insjöstränder. Det bör därför ha en så enkel och

lätthanterlig konstruktion som möjligt. För den praktiska tillämpningen

är detta av stor vikt. Det är också viktigt att allmänheten väl känner

strandskyddets innebörd och verkningar och även respekterar dessa såsom

överensstämmande med en allmän rättsuppfattning. Av dessa och andra

skäl är det angeläget att strandkontrollen inte görs mera ingripande än

som är nödvändigt med hänsyn till dess huvudsyfte att hindra att allmän­

hetens tillgång till platser för bad och friluftsliv äventyras. Om man efter­

strävar ett mera definitivt och genomgripande skydd skall man bilda na­

turreservat. I detta institut kan reservatbestämmelserna anpassas efter för­

hållandena i varje särskilt fall. Vidare erinrar utredningen om att de vid­

gade möjligheter till kontroll av arbetsföretag som föreslagits även kan

tillämpas inom strandområden.

52

Då huvudsyftet med strandskyddet i allt väsentligt nås genom den om­

fattning bebyggelsekontrollen nu har, yttrar utredningen vidare, kan det

inte vara nödvändigt att därutöver kontrollera alla de ombyggnads- och

ändringsarbeten som en byggnad kan behöva underkastas och som regle­

ras i den allmänna byggnadslagstiftningen. Det legitima behov som kan

finnas av en närmare reglering av bebyggelse inom strandskyddsområde

kan tillgodoses genom utomplansbestämmelser.

Vad angår båtbryggor, kajer och hamnar utförs enligt utredningen fler­

talet större dylika anläggningar för att tillgodose behov av sådan betydelse

att fritidsintresset i princip bör vika. Huvudparten av de mindre bad- och

båtbryggor, som anläggs för närvarande, torde enligt utredningens upp­

fattning knappast medföra en sådan inskränkning i allmänhetens frilufts­

liv att de bör hindras eller kontrolleras på nu ifrågavarande sätt. Förbud

mot trädfällning kan enligt utredningens mening inte motiveras av strand-

kontrollens syfte. Ej heller anser utredningen tillräckliga skäl föreligga

att genom strandkontrollen införa en särskild reglering av schaktning,

fyllning och därmed jämförliga åtgärder utöver den som utredningen i

annat sammanhang föreslår för täktverksamheten.

Frågan om reglering av permanenta campingläger bör enligt utredning­

ens mening inte lösas inom naturvårdslagens ram. Beträffande riktlin­

jerna för en framtida lösning anför utredningen.

Enligt utredningens mening har anläggningar av här ifrågavarande slag

så stor betydelse för friluftslivet att onödiga hinder för deras tillkomst icke

bör resas. I större delen av landet föreligger för närvarande ej något på­

tagligt behov att slå vakt om allemansrättens utövning genom införande av

lokaliseringskontroll i fråga om anläggningar av detta slag. Med hänsyn

till det anförda synes det för närvarande knappast finnas anledning att

införa en generell tillståndsplikt beträffande sådana anläggningar. Där­

emot bör enligt utredningens mening länsstyrelsen ges möjlighet alt genom

särskilt förordnande införa tillståndstvång för anläggningar inom områden

som är särskilt känsliga ur ifrågavarande synpunkt. Lokaliseringskon-

trollen bör i första hand avse att anläggning erhåller sådant läge att den

ej väsentligt försvårar allmänhetens tillträde till friluftsområden. Vid till­

ståndsprövningen synes viss hänsyn även kunna tas till sanitära förhållan­

den, trafiksäkerhetssynpunkter m. m. Som villkor för tillstånd bör läns­

styrelsen meddela de föreskrifter om anläggningens läge och utsträckning

som finns påkallade. Det synes även kunna övervägas att ge länsstyrelsen

befogenhet att, då skäl därtill föreligger, i samband med tillstånd till an­

läggning fastställa en högsta, med hänsyn till kostnaderna för dess iord­

ningställande och skötsel skälig avgift, som ägaren må utta av den som

vill begagna sig av anläggningen.

Med hänsyftning på önskemålen att strandkontrollen skall omfatta obe­

byggda tomter konstaterar utredningen att sådana är underkastade sam­

ma kontroll som annan obebyggd mark inom strandskyddsområde och att

allemansrätten utsläcks först om tomten tas i anspråk för sitt ändamål. Ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1061

53

redningen tillfogar att det med hänsyn till fastighetsbildningslagstift-

ningens krav är uteslutet att nya tomter bildas för bebyggelse inom

strandskyddsområde utan att dispens från där rådande byggnadsförbud

kan utverkas. Vad som anförts om önskvärdheten att inom strandskyddat

område reglera inte bara själva bebyggelsen utan även marks ianspråk-

tagande som tomt anser utredningen beaktansvärt i och för sig men till-

lägger.

Med strandkontrollens nuvarande innebörd kan allemansrätten onek­

ligen utplånas på angivet sätt utan att åtgärden i allmänhet kan förhind­

ras. Detsamma är för övrigt förhållandet med en rad andra markanvänd-

ningsåtgärder. Även om olika sätt att utsläcka allemansrätten kan te sig

verksamma i enstaka fall, har de knappast någon nämnvärd betydelse to­

talt sett. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att upprätthålla eu

så lättillgänglig och enkel strandkontroll som möjligt avstår utredningen

från att föreslå någon utvidgning av densamma i här avsett eller liknande

hänseende.

Beträffande enskilda vägar hänvisar utredningen till den föreslagna

kontrollen av arbetsföretag. De skäl som anförts för en utökning av strand-

skyddsområdes nuvarande maximibredd om 300 meter finner utredningen

inte övertygande.

Utredningen finner starka principiella skäl föreligga för att även i fram­

tiden från strandskyddet undanta område som ingår i fastställd general­

plan och detaljplan enligt byggnadslagen. Vad särskilt gäller byggnadsplan

erinrar utredningen om att i byggnadsplan allmänna platser i princip inte

skall utläggas i större utsträckning än som är betingat av planområdets

eget behov och att därav indirekt följer att markreservat för invånarna i

ett större område eller för allmänheten som regel icke skall avsättas genom

byggnadsplan. Med hänsyn till den långt framskridna avvecklingen av av-

styckningsplaneinstitutet har detta icke medtagits bland de i utredningens

lagförslag undantagna plantyperna. Någon ändring i gällande ordning be­

träffande sambandet mellan strandkontroll och fastighetsbildning finner

utredningen ej anledning föreslå.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse, som

erfordras för försvaret, jordbruket, skogsskötseln eller den allmänna sam­

färdseln, anmärker utredningen att bostadshus, som uppförts med stöd

av bestämmelsen, ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fri­

tidsändamål. För att förebygga dylikt missbruk föreslår utredningen att

undantagsbestämmelsen inte skall avse bostadsbyggnad.

Flertalet remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran ut­

redningens förslag att bibehålla de nuvarande strandskyddsreglerna i hu­

vudsak oförändrade.

En sammanslagning av 17 och 19 §§ i förslaget förordas av bl. a. länsarki­

tekten i Uppsala län, Uppsala läns naturvårdsförbund, överlantmätaren i

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

54

Gotlands lön, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska teknologföreningen

och bgggnadsstgrelsen. Teknologföreningen anser att bl. a. utredningens

målsättning att samordna den sociala och den kulturella naturvården talar

för en dylik sammanslagning. Byggnadsstgrelsen anför följande motivering

för sin ståndpunkt.

En skillnad mellan skyddsformerna i 17 och 19 §§ hänför sig till ända­

målet. En annan skillnad ligger däri att strandskyddet endast kan avse

områden av högst 300 meters bredd från strandlinjen. Den förstnämnda

skillnaden torde sakna större praktisk betydelse. Den andra kan bli illuso­

risk därför att man på grund av den gemensamma ersättningsregeln kan

utnyttja landskapsskyddet — vars områdesbestämning icke binds av några

i lagstiftningen angivna mått -— i stället för strandskyddet. Man kan också

förfara så att man lägger strandskyddsförbud enligt lagförslagets 17 § över

ett strandområde och omedelbart innanför detta fortsätter med ett land-

skapsskyddsförbud enligt 19 §. Det borde därför vara möjligt att strand­

skyddet, utan angiven begränsning av förbudsområdena, och landskaps­

skyddet sammanförs i ett lagrum.

För generell tillståndsplikt för bebyggelse vid stränder uttalar sig läns­

arkitekten i Uppsala län och Södra Älvsborgs läns naturvårdsförbund. Att

vid strandkontrollen skall kunna beaktas även andra naturvårdssynpunk-

ter än hänsynen till friluftslivets behov förordas av åtskilliga remissin­

stanser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner, liksom länsarkitekten i lä­

net, angeläget att bestämmelsen kompletteras så att vid lokalisering av

strandbebyggelsen även får tas hänsyn till naturen och landskapsbilden.

Införande av möjlighet till kontroll av den yttre utformningen av bebyggel­

se inom strandskyddsområde föreslås av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

I samma syfte förordar länsstyrelsen i Kopparbergs län att bestämmelserna

kompletteras med föreskrift att, då utomplansbestämmelser inte finns,

ansökan om dispens skall åtföljas av ritningar och andra handlingar som

möjliggör bedömning av byggnadsföretagets utformning. Bland åtgärder,

som i övrigt föreslås för att tillgodose nämnda syfte, är införande av bygg­

nadslovs- eller anmälningsskyldighet och vidgade möjligheter att meddela

utomplansbestämmelser.

För en samordning av nybyggnadsbegreppet med vad som i byggnads­

lagstiftningen anges såsom hörande till nybyggnad uttalar sig länsarkitek­

terna i Jämtlands och Örebro län. Den senare framhåller att de före­

slagna bestämmelserna inte synes hindra att en tillfällig sovhytt av kolo-

nistugekaraktär utbyggs till fritidshus med mångfalt större planyta -—

vilket förekommit på några värdefulla stränder i länet — och tillägger.

Jämlikt 75 § byggnadsstadgan är till nybyggnad hänförligt ej blott upp­

förande av helt ny byggnad utan även till-, på- eller ombyggnad av befint­

lig byggnad. Enligt bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan

kan emellertid en- eller tvåfamilj sbyggnader ändras till sitt inre i ganska

stor omfattning utan att byggnadslov erfordras. En sammankoppling av

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år i96k

55

nybyggnadsbegreppet synes därför kunna ske med byggnadsstadgans tolk­

ning av detsamma. En dylik samordning skulle enligt länsarkitektkontorets

mening innebära en värdefull enhetlighet och samtidigt medföra en viss

frihet för mindre ombyggnader av sommarstugor.

överlantmätaren i Blekinge län anser det ur flera synpunkter olämpligt

att outnyttjade byggnadsdispenser kvarstår under obegränsad tid och ifrå­

gasätter med hänsyn därtill om inte giltigheten av sådan dispens borde tids­

begränsas.

Önskemål om förnyad prövning av frågan om lokalisering av bad- och

båtbryggor och liknande anläggningar framförs av bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Den senare anför.

I detta län, där tillgången på lämpliga badstränder för allmänheten är

starkt begränsad, är det angeläget att för bad lämpliga stränder hålls fria

från bad- och båtbryggor samt enskilda kaj- och hamnanläggningar som

ej prövas erforderliga för ortens näringar eller friluftslivet. Det har un­

der de sista åren framträtt en klar tendens att ägare till strandområden, i

syfte att ekonomiskt utnyttja dessa, medelst servituts- eller nyttjanderätts-

avtal upplåter strandområde till sommarstugeägare för anläggande av bad-

eller båtbrygga. Tillkomsten på ett strandområde av flera sådana bryggor

med vid desamma förankrade båtar kan betänkligt reducera allmänhetens

möjligheter att utnyttja området. Ju mera trängseln på badstränderna på

fastlandet ökar kommer allmänheten och framför allt ägarna av fritids-

stugor att skaffa sig båt för att komma ut till orörda öar och holmar. Det­

ta kommer att medföra ökad efterfrågan på båtbryggor. Länsstyrelsen vill

särskilt betona att länsstyrelsens avsikt med förslaget om inordnandet av

bryggor och dylikt under strandlagen icke är att hindra deras tillkomst

utan endast att få kontroll över lokaliseringen. Ju mera båtbeståndet ökar

desto angelägnare blir det att bryggor och kajer anläggs gemensamt för

hela områdets behov.

Även när det gäller spörsmålet om kontroll av permanenta campingläger

hävdar samma länsstyrelse en från utredningsförslaget avvikande stånd­

punkt. Länsstyrelsen yttrar att det i vad avser förhållandena inom länet

inte råder någon tvekan om att permanenta campingläger å strandområden

utgör ett hot mot allemansrätten. Inom länet har påträffats flera camping­

platser som anlagts på strandområde så att allmänheten utestängs från det­

samma. Länsstyrelsen hävdar att behov finns av reglerande bestämmelser

på detta område och anser det önskvärt att sådana inflyter i naturvårdsla­

gen. Länsarkitekten i länet understryker att frågan är av ytterst brådskande

natur.

I vad gäller byggande av vägar anser länsstyrelsen i Kopparbergs län

mycket starka skäl böra krävas för att vägar skall tå dras tram invid strän­

der som har betydelse för allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv

och föreslår att samråd skall ske med länsstyrelsen i dylika fall. Liknande

åsikt har regionplanechefen för Göteborgsregionen. Väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen hävdar däremot att nuvarande handläggningsbestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

56

erbjuder tillräckliga garantier för att naturvårdsintressena beaktas vid ut­

förande av vägföretag.

Att strandskyddet bör omfatta jämväl kontroll av schaktning, fyllning

och liknande förordas av naturskyddsrådet i Kalmar län.

Utvidgning av strandkontrollen till att avse jämväl marks ianspråktagan-

de såsom tomt föreslås av länsstyrelserna i Kronobergs och Östergötlands

län, överlantmätarna i Östergötlands och Blekinge län samt länsarkitekten

i Kronobergs län. I några fall förordas därvid även kontroll över arrende­

upplåtelser inom strandskyddsområde. Förstnämnda länsstyrelse, som märkt

en tendens att genom arrendeavtal åtkomma den åtrådda markremsan mel­

lan tomtplatsen och stranden, framhåller att några vidlyftigare anordningar

på denna markremsa inte torde erfordras för att utsläcka allemansrätten

därstädes. Länsstyrelsen befarar därför att ansträngningarna att bereda all­

mänheten tillgång till bad och friluftsliv lätt kan bli förgäves i alltför

många fall, när insikten om hur lagstiftningen kan kringgås blir mera ut­

bredd. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att, då dispens lämnas för

viss bebyggelse, detta ofta beror på att tomten givits en sådan utformning

att strandskyddsintressen likväl kan anses bli tillräckligt tillgodosedda.

Därest dispenssökanden har möjlighet att utsträcka tomten mot stranden

utöver vad som anges i ansökan torde länsstyrelserna i många fall ej anse

sig kunna medge dispens, trots att dispens mycket väl kunnat lämnas om

tomtmarkens omfattning kunnat bestämmas i samband med tillstånd.

Även hovrätten för Västra Sverige anser det föga tillfredsställande, att

syftet med strandlagen skall kunna kringgås genom att strandskyddat om­

råde tas i anspråk såsom tomt, och ifrågasätter om inte allmänheten, där

t. ex. en länge använd gångväg avspärrats på detta sätt, åtminstone borde

kunna utverka föreläggande för markägaren att anordna genomgång i

stängsel som uppförts omkiung det ianspråktagna området.

Med hänvisning till de i Halland förekommande flacka kusterna med ofta

mycket breda dynområden, som intensivt utnyttjas för badliv, hävdar läns­

styrelsen i Hallands län att man behöver kunna skydda ett bredare strand­

område än vad strandlagen medger, önskemål om större maximibredd för

strandskyddet än 300 meter framförs även av stadsfullmäktige i Halmstad

och Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län.

Enligt utredningens förslag skall strandskyddet, i olikhet mot vad som

gäller enligt strandlagen, även omfatta område inom avstyckningsplan.

Lämpligheten härav ifrågasätts av överlantmätarna i Jönköpings, Västman­

lands och Gotlands län. Den sistnämnde uttalar tvekan om riktigheten av

utredningens uttalande att avstyckningsplanerna efterhand upphävs och

ersätts med mera tidsenliga detaljplaner samt framhåller att åtminstone

sådana avstyckningsplaner, som helt eller till väsentlig del är exploaterade,

inte inom överskådlig tid torde komma att ersättas med andra planer.

Undantagsbestämmelsen avseende viss för jordbruket med flera ändamål

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

57

erforderlig bebyggelse diskuteras av några remissinstanser. Uppsala läns

naturvårdsförbund anser det otillfredsställande att sådan bebyggelse skall

vara undandragen kontroll. I en av Samfundet för hembygdsvård överläm­

nad skrivelse från Aktiebolaget Iggesunds Bruk påtalas förekommande

missbruk av det för skogsskötseln medgivna undantaget och ifrågasätts om

detta undantag är motiverat. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner un­

dantaget för bebyggelse, som erfordras för den allmänna samfärdseln, syn­

nerligen vittgående. Förslaget att undantagsbestämmelsen ej skall gälla bo­

stadsbyggnad inom strandområde hälsas med tillfredsställelse av överlant­

mätaren i Kristianstads län, som framhåller att fall förekommit av olämp­

lig sådan bebyggelse som med nuvarande bestämmelser ej kunnat hindras.

Ä andra sidan anser Sveriges lantbruksförbund utsträckningen av strand­

kontrollen till att avse även bostadsbyggnad för jordbrukets och skogsbru­

kets behov icke vara motiverad, enär missbruk av nuvarande byggnads-

möjlighet i syfte att tillgodose fritidsändamål inte förekommit i den om­

fattning att de lojala näringsidkarna skall behöva åläggas inskränkning. Ej

heller Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att bärande skäl

framförts för ifrågavarande skärpning, överlantmätaren i Jämtlands län

yttrar att det torde kunna förväntas att i tillämpningen tillstånd i regel

kommer att ges till uppförande av bostadsbyggnad av förevarande slag som

ej utan olägenhet kan placeras utanför strandskyddsområde. Att från för­

budet undantas även bebyggelse som erfordras för renskötseln eller eljest

för samernas behov påyrkas av Samernas riksförbund.

Departementschefen. Strandområden kan enligt utredningens lagförslag

skyddas på olika sätt. Det mest omfattande och slutgiltiga skyddet ernås,

om området avsätts till naturreservat. För att landets för bad- och frilufts­

liv värdefulla stränder skall hållas öppna för allmänheten krävs emellertid

merendels inte annat skydd än den från strandlagen hämtade bebyggelse-

kontroll som regleras i förevarande paragrafer. Om skydd behövs endast

för att hindra förfulning av strandlandskapet, kan kontroll av bebyggelse

och andra arbetsföretag anordnas enligt de särskilda bestämmelserna till

skydd för landskapsbilden.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte strandregleringen bor­

de innefatta möjligheter att beakta även estetiska synpunkter eller rentav

sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna till ett enda institut. Be­

hovet av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid gällande

med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt

och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen,

som strandregleringen tillvunnit sig, torde inte heller utan vidare kunna

väntas tillkomma ett nytt rättsinstitut med en mera heterogen målsättning.

Om ett strandskyddat område bjuder på eu landskapsbild som anses böra

skyddas, får de härför avsedda bestämmelserna tillämpas jämsides med

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196t

58

strandkontrollen. Ibland kan reservatbildning framstå som den lämpligaste

lösningen i sådana fall.

I likhet med utredningen bär jag funnit att naturvårdslagens särskilda

bestämmelser till skydd för friluftslivet vid stränderna huvudsakligen bör

utformas i anslutning till 1 § strandlagen. I enlighet härmed stadgas i 15 §

första stycket i departementsförslaget att länsstyrelse — för att åt allmän­

heten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid

insjö eller vattendrag — äger förordna att visst strandområde skall vara

strandskyddsområde. I andra stycket föreskrivs att strandskyddsområde får

sträcka sig högst 300 meter från strandlinjen. Att, på sätt förordats av några

remissorgan, tillåta en större utsträckning synes knappast motiverat av

strandskyddets syfte att bevara allemansrätten invid stranden. Slutligen

stadgas i tredje stycket att strandskyddsområde inte skall omfatta område

med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Liksom utredning­

en har jag inte funnit erforderligt att vidare uppta godkänd avstycknings-

plan bland de nämnda plantyperna. Härigenom vinns också överensstäm­

melse med 19 § första stycket.

Strandskyddsförordnandets innebörd kommer till uttryck i 16 §. Enligt

första stycket erfordras länsstyrelsens tillstånd för att inom området upp­

föra helt ny byggnad, ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen

nytt ändamål samt utföra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.

Några remissorgan har önskat en utvidgning av nybyggnadsbegreppet till

att omfatta till-, på- eller ombyggnad oavsett ändamålet därmed. Strand­

lagens syfte torde dock knappast motivera en sådan reform. Det har också

ifrågasatts om inte länsstyrelsens tillstånd borde ha tidsbegränsad giltighet.

Härom vill jag endast framhålla att länsstyrelse, som finner anledning där­

till, torde vara oförhindrad att meddela tillstånd som enligt sitt innehåll för­

faller om det inte utnyttjas inom viss tid.

Såsom anmärkts under remissbehandlingen kan allmänhetens tillträde

till stränderna försvåras även av andra anläggningar än bebyggelse. Genom

hägnader, trädgårdsanläggningar, sittplatser eller dylikt kan marken mellan

en befintlig tomtplats och en närbelägen sjö under vissa förutsättningar

bibringas karaktären av tomt och därigenom uteslutas från allemansrätten.

Tendenser att på detta sätt kringgå strandlagen tycks förmärkas på sina

håll. I andra fall kan sådana anläggningar som bryggor, permanenta cam­

pingläger o. s. v. innebära faktiska hinder för allmänhetens rörelsefrihet.

Olägenheter av denna art rapporteras särskilt från västkusten.

Det har synts mig angeläget att i förevarande sammanhang söka i görlig

män avhjälpa de nu berörda missförhållandena. Fördenskull innehåller 16 §

första stycket åläggande för länsstyrelserna att i samband med byggnads­

tillstånd bestämma i vilken utsträckning mark må tas i anspråk som tomt

för byggnaden. Vidare öppnas i 16 § andra stycket möjlighet för den, som

Kungl. Mcij:ts proposition nr 148 år 1964

59

i annat fall vill inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom

mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark eller vatten inom om­

rådet, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas, på annat sätt hindras

eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Om han inte

begagnar sig av den möjligheten men ändå utför anläggningen, riskerar

han bli tvungen att på egen bekostnad ta bort anläggningen. I dylikt fall har

nämligen länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna befogenhet att,

om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, vid vite

förelägga ägaren att vidta erforderliga återställningsåtgärder. Med dessa

bestämmelser har åsyftats att — utan den onödiga byråkratisering som ett

tillståndstvång skulle kunna innebära i fråga om smärre anläggningar -—

skapa möjligheter att ingripa mot mera allvarliga företeelser.

Liksom utredningen anser jag att det friluftsintresse, som bevakas av

strandskyddsreglerna, i princip alltjämt bör vika för anläggningar som er­

fordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna

samfärdseln. Till dessa intressen bör också renskötseln räknas. Av de skäl

utredningen anfört bör undantag dock ej gälla för anläggning som tillgodoser

bostadsändamål. Som sådan anläggning får i detta sammanhang betraktas

varje byggnad som är ämnad att varaktigt eller tillfälligt härbärgera män­

niskor, sålunda även t. ex. baracker för skogsarbetare. Vad angår undan­

taget för den allmänna samfärdseln vill jag understryka att allt vägbyggan­

de bör ske under största hänsynstagande till naturvårdens krav. Jag förut­

sätter emellertid att detta skall kunna ernås genom förtroendefullt sam­

arbete mellan de olika berörda myndigheterna. I vissa fall kan vägföretag

kontrolleras enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskaps­

bilden.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196'i

17 §.

Paragrafen motsvarar 2 § strandlagen och 18 § i utredningsförslaget.

Utredningen anser att en regel till säkerställandet av fri passage

skulle fylla en viktig uppgift inte bara, som hittills, på strandskyddsom­

rådena utan också på andra platser som är av väsentlig betydelse för fri­

luftslivet. Dess lagförslag är avfattat i enlighet härmed.

I flertalet av de få remissyttranden, vari reglerna om stängsel­

genombrott särskilt berörs, tillstyrks den föreslagna utvidgningen av till-

lämpliglietsområdet. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att försla­

get för länets del kommer att få stor betydelse för tillträde till grönområ­

den eller inhägnade campingplatser där strandlagsbestämmelser inte gäl­

ler. Hovrätten för Västra Sverige anför att det utan tvivel finns behov av

alt kunna säkerställa färdselrätten exempelvis i närheten av en vacker ut­

sikt eller en märklig naturformation ulan att behöva tillgripa utvägen att

bilda naturreservat. Positiva uttalanden görs vidare av bl. a. Svenska natur­

60

skyddsföreningen, överlantmätarna i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Jönköpings och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Östergötlands

län.

En negativ ståndpunkt till den föreslagna utvidgningen intas av kam­

markollegiet och överlantmätaren i Västmanlands län samt av Sveriges lant-

bruksförbund som anför.

Markägaren har icke annan möjlighet till ett berättigat skydd än att

uppföra oöverkomliga stängsel och dylikt. Om man tar med i beräkningen

vilken oerhörd kostnad detta medför, torde det vara uppenbart att in­

hägnad endast sker i nödfall. Skadan av allemansrättslig invasion är i

dessa fall av den omfattningen, att den tvingar jordägaren till den inves­

tering som uppförandet av kilometerlånga stängsel medför. Det är obegrip­

ligt att en på ansvarskänsla grundad åtgärd skall kunna motverkas för att

allmänheten gratis skall få förslita annans mark. Under alla förhållanden

bör den föreslagna regeln om föreläggande att bortta stängsel uppmjukas.

Föreläggande bör icke kunna meddelas annat än om det visas att invasions-

fara icke föreligger. Eftersom föreläggandet meddelas för att tillgodose

ett samhällets behov, bör bevisbördan ligga på det allmänna.

Svenska naturskyddsföreningens ombud i Blekinge län gör gällande, att

besökare sällan stänger en grind efter sig, och finner det obilligt att kräva

att markägare skall hålla grind, så länge man inte kan tillförsäkra honom

ersättning för skada och olägenhet av lössläppta djur. Liknande synpunk­

ter framförs av Gotlands hembygdsförbund samt lantbruksnämnden och

hushållningssällskapet i Hallands län.

Svenska naturskyddsföreningen anser att föreläggande om borttagande

av stängsel bör kunna meddelas redan om det är uppenbart att stängslet

väsentligen tjänar syftet att utestänga allmänheten. Länsstyrelsen i Öster­

götlands län föreslår att bestämmelserna ges en sådan utformning att åt­

gärder även kan vidtas gentemot skyltar med texten »Tillträde förbjudet»

eller liknande, enär sådana enligt länsstyrelsens uppfattning i praktiken

kan innebära avsevärt hinder för allmänhetens tillträde och därjämte ska­

pa onödig irritation.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år

Departementschefen. Strandlagens regel om möjlighet att bereda fri passage

har utnyttjats löga men har säkerligen en viss förebyggande verkan. I lik­

het med utredningen anser jag det motiverat att en motsvarande möjlig­

het iniörs beträffande alla områden av väsentlig betydelse för friluftslivet,

vare sig de är belägna inom strandskyddsområde eller inte. De av vissa

remissorgan uttalade farhågorna för att en sådan utvidgning av regelns

tillämpningsområde skulle medföra olägenheter av betydenhet för jordbru­

ket synes överdrivna. En uttrycklig förutsättning för regelns tillämpning är

ju att fråga är om mark där allmänheten har rätt att fritt vistas. Där­

igenom utesluts bland annat ägor som kan skadas av att man tar väg över

dem. Där det förutses att en grind skulle medföra invasion av besökande

61

till skada för de inhägnade ägorna, får förevarande paragraf således inte

tillämpas. Här kan i stället övervägas att bilda naturreservat. Ej heller i öv­

rigt finner jag tillräckliga skäl att med anledning av remissvaren trångå

utredningens förslag beträffande denna paragraf. Vad särskilt angår den

påtalade risken för att betande djur skall komma lösa må erinras om att

genomgången kan utföras i form av en stätta eller dylikt. -—• Vid medde­

lande av föreläggande enligt denna paragraf kan vite utsättas jämlikt 39 §

andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser med syfte att

skona landskapet från olyckliga förändringar av topografin och störande in­

slag i form av bebyggelse, andra arbetsföretag eller reklamanordningar.

Först behandlas en grupp av arbetsföretag som på grund av sina genom­

snittligt sett allvarliga verkningar föreslås bli underkastad allmänt till-

ståndstvång, nämligen täktverksamheten (18 §). Därefter öppnas möjlighet

att införa lokalt tillståndstvång beträffande övriga slag av arbetsföretag

(19 §). Härjämte ges vissa bestämmelser om arbetsföretag som ej omfattas

av tillståndstvång (20 §). Vidare införs möjlighet att inskrida mot förfallna

byggnader som förfular landskapsbilden (21 §). Slutligen behandlas utom-

husreklamen (22 §).

18 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och har viss motsvarig­

het i 21 § naturskyddslagen.

Utredningen anför beträffande frågan vilka materialslag som bör

vara underkastade allmän tillståndsplikt.

Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten fö­

rekommer åtskillig annan täktverksamhet som kan medföra lika negativa

verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten,

grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är

icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages

med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten

icke får fattas i betydelsen det övre mat jordslagret utan i princip omfattar

även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o. s. v.

Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv un­

derkastas den generella tillståndsplikt som diskuterats för grus. Detta är

befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssyn-

punkt, och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i prak­

tiken blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att en nor­

mal grustäkt mycket ofta förutsätter även brytning av sten och jord.

Begreppet täkt definieras av utredningen på följande sätt.

Till täkt torde i detta sammanhang böra hänföras företag som primärt syf­

tar till att nyttiggöra det uttagna materialet antingen genom direkt försälj­

62

ning eller inom företagarens övriga verksamhet. Därmed avgränsas uttag av

material som sker huvudsakligen för att bereda plats för annan verksamhet,

såsom sprängningar av tunnlar, bergrum, husgrunder och dylikt eller skär­

ningar för vägbyggen och andra större arbetsföretag. Uttag av massor ur si-

dotag vid vägbyggen faller däremot inom utredningens täktbegrepp. Uttag av

material, som tidigare blivit flyttat från annan plats, är enligt utredningens

mening icke att betrakta som täkt. Upptagande av sand och liknande mate­

rial från sjö- eller havsbotten bör heller icke anses såsom täkt i förevarande

sammanhang, då denna verksamhet icke medför någon synlig förändring av

naturförhållandena. Analogt härmed bör uttag av massor under en blivande

dämningsgräns vid vattenregleringsföretag icke underkastas täktreglering.

Rörande det föreslagna undantaget för täkt, som tillgodoser fastighets

husbehovsförbrukning, framhåller utredningen att husbehovstäkt är undan­

tagen från anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till natur­

skyddslagen. Under utredningsarbetet har från vissa håll påtalats de negati­

va verkningar som ett stort antal smärre täkter kan åstadkomma i en grus­

ås. Dessa farhågor får emellertid inte överdrivas. Utvecklingen synes nämli­

gen enligt utredningen gå i den riktningen att även jordbrukets och skogs­

brukets behov i allt större utsträckning tillgodoses i större, tekniskt välrus-

tade grustäkter. Därtill kommer, tillägger utredningen, önskemålet att na-

turvårdsmyndigheterna helt koncentrerar sig på de stora, verkligt betydel­

sefulla ärendena.

Utredningen är medveten om att gränsdragningen mellan husbehovstäkt

och kommersiell täkt ibland kan bereda svårigheter och yttrar rörande den­

na fråga.

Utredningen bär med husbehov i förevarande sammanhang avsett den

förbrukning, som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogs­

bruksfastighet med de förpliktelser som normalt åvilar en sådan, exempelvis

andel i vägsamfällighet. För att ytterligare avgränsa begreppet erfordras

emellertid även en övre gräns för det årliga uttaget. Därvid har utredningen

valt att förorda en av Grus- och makadamföreningen föreslagen gräns om

100 kubikmeter. Denna volym är så rikligt tilltagen att den även bör kunna

tillämpas för det sammanlagda uttaget från för flera fastigheter samfällda

grustag.

I det följande understryker utredningen betydelsen av såväl översiktlig

täktplanering som detaljplanering. Angående innehållet av en s. k. grus-

täktsplan m. m. yttrar utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållandena före samt efter

fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden

samt dessutom innehålla en redogörelse för den materialundersökning, var­

på planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,

kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under vilken

tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsarbeten,

som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad täkt. Inne­

hållet i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna omfattning

och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen att i framti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196i

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

C3-

den även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän synpunkt,

och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan eller nöja sig

med en mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka nödvändig­

heten av att undvika byråkratisering av grustäktsplaneringen. Det väsent­

liga är att stor omsorg nedläggs på de verkligt betydelsefulla ingreppen i na­

tur och miljö.

Ett spörsmål som diskuteras av utredningen i förevarande sammanhang

gäller fastighetsindelningens betydelse för en rationell täktverksamhet. Ut­

redningen framhåller att i många fall parcelleringen är så djup eller fastig­

hetsindelningen i övrigt så irrationell, att en täktverksamhet som helt byg­

ger på den enskilde fastighetsägarens intressen och önskemål framstår som

högst betänklig. Sedan utredningen i anslutning härtill övervägt att aktuali­

sera frågan om bildande av grussamfälligheter genom ett tvångsförfarande

men bl. a. med hänsyn till svårigheterna att ex officio reglera delaktigheten

i en dylik samfällighet avstått från en sådan lösning yttrar utredningen vi­

dare.

Det lär ej vara ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastighe­

ter på ett sådant sätt att en ur naturvårdssynpunkt acceptabel lösning knap­

past kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga berörda

fastighetsägare. Som regel torde även tekniska och ekonomiska skäl tala för

en sådan samverkan. I sådana fall bör enligt utredningens mening krävas en

gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del därav som ur na­

turvårdssynpunkt lämpligen bör kunna exploateras för sig. Detta kommer

till uttryck i 23 § i utredningens lagförslag på så sätt att tillstånd till täkt

kan göras beroende av att plan för täkt av lämplig omfattning framläggs.

Den fastighetsägare, som i fall som här avses önskar bedriva täkt på sin

fastighet trots att han icke lyckats åvägabringa samverkan med grannarna,

befinner sig uppenbarligen i ett betydligt ogynnsammare läge än om sam­

verkan kunnat åstadkommas. Förutom att han ensam får stå för kostnader­

na för en gemensam täktplan, måste han nämligen räkna med att nödvän­

digheten av att vid uttaget respektera fastighetsgränserna medför ett betyd­

ligt försämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att räkna

med större återställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans del i ett

gemensamt uttag. Det torde därför i praktiken bli mindre vanligt att en en­

sam fastighetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan om

täkttillstånd. I fall då det likväl sker torde det ofta utan större olägenheter

ur naturvårdssynpunkt vara möjligt att meddela sökanden tillstånd till täkt

på hans fastighet i den omfattning detta är förenligt med den gemensamma

planen. Detta förfarande bör kunna komma i fråga särskilt i sådana fall, då

täkt enligt planen kan antas komma till stånd även på övriga berörda fastig­

heter inom en icke alltför avlägsen framtid.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att grustäktSplanen med

hänsyn till reglerna om avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen kommer att

få stor betydelse i fastighetsbildningsfrågor, eftersom den jämlikt 2 § i

nämnda kapitel i förekommande fall kommer att utgöra grund för bedöman­

de av en tilltänkt fastighets varaktiga lämplighet för täktändamål samt för

utformningen av fastigheten i fråga. I anseende därtill är det enligt utred-

64

ningens mening önskvärt att planläggning av täkter och fastighetsbildning

samordnas så långt detta är möjligt.

Utredningens förslag till allmän täktreglering omfattar även den täkt-

verksamhet som erfordras i samband med vägbyggnader. Beträffande vis­

sa härmed sammanhängande problem yttrar utredningen.

Utredningen har icke funnit lämpligt föreslå att förekommande behov

av täkter intas och i detalj redovisas i arbetsplanerna för allmänna vägar. På

detta stadium av projekteringen kan i regel icke behovet av fyllnadsma­

terial i detalj förutses och för övrigt skulle ett utpekande vid denna tid­

punkt av vissa fyndigheter föranleda en för det allmänna ogynnsam pris-

spekulation. Det torde i stället vara lämpligare att vägmyndigheterna

i

samråd med länsmyndigheterna verkar för en lämplig lokalisering av täk-

terna under arbetets gång. För de enskilda sidotagen, som kommer till ut­

förande, bör plankravet i princip upprätthållas. Länsstyrelsernas hand­

läggning av dessa tillståndsfrågor får helt naturligt förutsättas anpassas

i stort efter vad som kan anses rimligt för vägbyggnadsprogrammet i dess

helhet. Liknande tillvägagångssätt är önskvärt även vid byggandet av

skogsbilvägar och andra enskilda vägar.

I samband med tillstånd till täkt skall länsstyrelsen enligt utredningens

förslag kunna meddela föreskrifter i syfte att begränsa eller motverka fö­

retagets menliga inverkan på landskapsbilden. Till förebyggande av att

föreskrivna anordningar ej kommer till utförande på grund av bristande

betalningsförmåga hos exploatören föreslår utredningen att länsstyrelsen

får befogenhet att ålägga sökanden att ställa godtagbar säkerhet, vars stor­

lek bör bestämmas efter en överslagsmässig beräkning av kostnaderna för

återställningsarbeten såväl under pågående som efter avslutad täkt. Som

exempel på villkor i samband med täkttillstånd nämner utredningen före­

skrift att täkt jämte återställningsarbeten skall vara avslutad före viss

tidpunkt. Beviljat täkttillstånd och i anslutning därtill meddelade före­

skrifter bör enligt utredningen även gälla i förhållande till ny innehavare

av täkten.

Bestämmelserna om täktreglering — liksom om arbetsföretag i allmän­

het — skall enligt 24 § i utredningsförslaget ej avse företag inom område

som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med

hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt

skall inte lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning

enligt gruvlagen eller genom beslut av Kungl. Maj:t. Som motivering för

det föreslagna undantaget för område inom stadsplan eller byggnadsplan,

vilket innebär en begränsning i jämförelse med tillämplighetsområdet för

21 § naturskyddslagen, framhåller utredningen bl. a. att byggnadslagens

bestämmelser om förbud mot schaktning kombinerat med planbestämmel­

ser synes erbjuda fullgod säkerhet för att ett detaljplaneområde icke i

strid mot något allmänt intresse kan komina att utnyttjas för täktända-

mål på ett olämpligt sätt. Däremot har utredningen icke ansett det lämp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 748 år 196i

65

ligt att även undanta fastställd generalplan eller område kring befästning

eller flygplats från tillståndsplikten, eftersom möjligheten att meddela

schaktningsförbud enligt byggnadslagen inom dessa områden synes vara

betingad av intressen som inte alltid överensstämmer med naturvårdsin-

tresset. Några olägenheter av att både byggnadslagens och naturvårdsla­

gens bestämmelser i ifrågavarande hänseende är tillämpliga inom områdena

i fråga anser utredningen knappast kunna uppstå, då länsstyrelsen är be­

slutande myndighet i båda fallen.

Såvitt avser frågan om vilka materialkategorier som skall vara under­

kastade tillståndsplikt godtar remissinstanserna i allmänhet ut­

redningens förslag. Ett bidrag till belysning av denna fråga lämnar Sveri­

ges geologiska undersökning.

Utredningen framhåller med all rätt, att de negativa verkningarna ur

naturvårdssynpunkt beror på ingreppet som sådant, ej på vilken mate­

rialsort som utvinns. Av de uppräknade materialkategorierna sammantag­

na har gruset en helt dominerande ställning. Av »jord» torde tegellera och

övrigt material uppgå till avsevärt mindre mängder. Av utbruten sten (i

betydelsen fast berg, jfr »stenbrott» i tillämpningslcungörelsen till gäl­

lande naturskyddslag) utgör framför allt berg för makadamkrossning samt

kalksten för cementtillverkning och kalkbränning mera betydande kvan­

titeter. Byggnads-, ornament- och gatsten, kvarts, fältspat m. m. är volym­

mässigt underordnade. Utredningen har icke närmare berört dessa olika

speciella täkter. Även mindre stenbrott kan emellertid enligt SGU:s me­

ning ofta innebära mera svårläkta ingrepp i naturen än täkter i lösa jord­

arter. SGU finner det därför motiverat, att ingen kategoriklyvning eller

skillnad i behandling vid täkttillstånd görs mellan olika typer av täkter

av sten eller jordarter.

Länsstyrelsen i Hallands län önskar att det i stadgandet uttryckligen

skall anges att lertäkt underkastas tillståndsplikt. I några yttranden ifrå­

gasätts om inte torv eller matjord bör undantas från täktregleringen. Torv­

ströfabrikernas centralförening anför.

Endast en ytterst ringa del (mindre än 1 %) av torvmarkerna i södra

Sverige utnyttjas för torvströutvinning och praktiskt taget ingenting av

Norrlands mäktiga torvmarker. De naturvärden som torvmossarna repre­

senterar är således icke på något sätt hotade av exploatering från torvströ­

industrins sida. Torvströmossarna kan visserligen ha en säregen men

dock mycket torftig fauna och flora. Genom torvströtäkten och utdik-

ningen i samband därmed erhåller man större både art- och individrike­

dom och bättre betingelser för djurlivet, icke minst för vårt högvilt. De

sår som torvströtäkten gör i landskapsbilden läkes snabbt och ligger oftast

skyddade för insyn.

Denna uppfattning delas av överlantmätaren i Södermanlands län, som

framhåller att torven uppkomstmässigt inte är av samma natur som fasta

eller lösa mineral och därtill nybildas samt att utvinningen inte på samma

3 ltihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

66

definitiva sätt som grustäkt och stenbrott varaktigt förändrar landskaps­

bilden. Hovrätten för Västra Sverige och överlantmätaren i Jämtlands län

anser att möjligheten att införa tillståndstvång enligt 22 § i utredningsför­

slaget torde beträffande torvtäkt ge ett tillräckligt skydd för naturvårdens

intressen. Överlantmätaren i Örebro län hävdar att torvtäkt i regel ej tor­

de ifrågakomma inom områden vilka har betydelse för friluftslivet samt

att kulturella eller vetenskapliga intressen i förekommande fall bör sä­

kerställas genom bildande av naturreservat. — Att uttag av matjord bör

undantas från täktregleringen föreslås av Kungsåra kommun med hän­

syftning på fall där matjord borttas och försäljs före skogsplantering på

mindre värdefull inägojord. Å andra sidan anser Stockholms läns och stads

lantbruksnämnd samt hushållningssällskapet i Stockholms län det önsk­

värt att kunna hindra dylik, i Stockholmstrakten ej ovanlig matjords-

borttagning, vilken i varje fall under en övergångstid ofta medför en be­

tydande förfulning av landskapet.

I olikhet mot utredningen anser länsstyrelsen i Östergötlands län, vars

uppfattning delas av överlantmätaren och naturskyddsrådet i länet, att

undervattenstäkter bör vara underkastade samma reglering som täkter på

land. Länsstyrelsen framhåller att undervattenstäkter kan medföra åter­

verkningar på angränsande stränder genom erosion och ras.

Flertalet remissinstanser lämnar förslaget att husbehovstäkter intill 100

in3 per år skall vara undantagna från tillståndsplikt utan erinran. Avvi­

kande meningar framförs dock i åtskilliga fall. Kammarkollegiet anser det

önskvärt med en precisering av begreppet husbehovsförbrukning med hän­

syn såväl till länsstyrelsernas bestyr med täktverksamheten som till sank-

tionsbestäminelserna i 42—44 §§ av utredningsförslaget. Vissa remiss­

instanser anser det betänkligt att husbehovstäkterna undantagits från det

allmänna tillståndstvånget. Hit hör bl. a. länsarkitekten i Jämtlands län,

Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Övertorneå kommun och Got­

lands hembygdsförbund. Förbundet förordar, att husbehovstäkt underkas­

tas anmälningsplikt, och framhåller att skadan kan bli lika stor som vid

kommersiell täkt särskilt om flera gårdar bedriver husbehovstäkt inom

samma område. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhäver att en husbe­

hovstäkt, som förläggs på ett vida synligt område av en ås utan skylande

vegetation, kan inverka menligt på landskapsbilden. Majoriteten bland dem

som anmält särmeningar i förevarande fråga anser emellertid den föreslag­

na begränsningen till 100 m3 vara otillfredsställande. Betänkligheterna gäl­

ler i främsta rummet tillgodoseendet av behovet av grus för enskilda vä­

gar, särskilt skogsvägar. Härom anför skogsstyrelsen.

Vid avgränsningen av begreppet husbehov synes man ej ha tagit tillräck­

lig hänsyn till förhållandena vid byggande och underhåll av skogsvägar

och andra brukningsvägar. Begränsar man sig tills vidare till vägunder­

hållet så kan den föreslagna maximikvantiteten visserligen räcka till un-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 196i

67

derhållsgrusning av cirka 1 kin väg, d. v. s. förslå till årligt underhåll av

cirka 5 km väg, men redan med den nuvarande vägtätheten kommer många

något större skogsfastigheter att överskrida denna kvantitet enbart för un­

derhållet av det egna vägnätet och alltså bli tvungna att begära tillstånd

trots att det rör sig om en typisk husbehovsförbrukning. Ännu besvär­

ligare blir det emellertid vid nybyggnad av skogsväg. Dels är grusförbruk­

ningen då avsevärd, dels skall till täkter även räknas sidotagen från vilka

bankfyllnader och bärlager ofta hämtas. Gränsen 100 in3 blir i sådana fall

uppenbarligen verklighetsfrämmande, om man ej avser att föra in hela

skogsvägföretaget under en reglering av den art man förutsatt för de stora

allmänna vägarna. Eftersom skogsvägarna i regel löper igenom terräng som

ej kan anses särskilt känslig ur landskapsbildens synpunkt, måste en så

långt gående reglering anses vara helt onödig. Antingen får man då slopa

all maximering av husbehovsuttagen eller också måste några komplette­

rande regler utformas för att lösa nu antydda problem.

Liknande synpunkter anförs av domänstyrelsen, som anser att all hus-

behovstäkt bör undantas från tillståndstvång. För att tillgodose natur­

vårdens krav beträffande större husbehovstäkter är det enligt styrelsens

mening tillräckligt att beträffande dylika täkter införa skyldighet att före

täktens påbörjande göra anmälan därom till länsstyrelsen. Med hänsyn till

domänverkets ställning inom naturvården anser domänstyrelsen detta enk­

lare förfarande under alla omständigheter tillräckligt i fråga om domän­

verkets täktverksamhet för husbehov. Sveriges skogsägareföreningars riks­

förbund finner på enahanda grunder den föreslagna begränsningen olämp­

lig och anser att tillståndsskyldighet i princip bör åvila enbart större täk­

ter av rent kommersiell karaktär. Sveriges lantbruksförbund anför föl­

jande.

Begränsningen till husbehovsförbrukning är otillfredsställande. Mellan

husbehovsförbrukning och kommersiell förbrukning ligger ett antal sam-

fällighets- och dylika behov, som torde falla utanför husbehovsförbruk-

ningen. Även täktverksamhet för skogsvägar torde falla utanför begreppet

husbehovsförbrukning i vedertagen mening. Det synes därför riktigare att

beskriva begränsningen så att den skall avse »annat ändamål än kommer­

siell täkt». Under alla förhållanden är den av utredningen föreslagna kvan­

titeten otillräcklig bl. a. då en fastighets grusbehov används för vägsam-

fällighet vari fastigheten ingår. En eventuell begränsning bör icke hänfö­

ras till täkten utan till hehovet per fastighet som använder täkten utan

kommersiellt syfte.

Även Svenska landskommunernas förbund befarar att undantagets be­

gränsning till fastighets husbehovsförbrukning i vissa fall kan vara för

snäv. Förbundet åsyftar härvid närmast grustäkt för byggande och under­

håll av samfällighetsvägar för jordbruket och skogsbruket, vilken ej torde

kunna hänföras till e n fastighets husbehovsförbrukning. Länsstyrelsen i

Norrbottens län framhåller att den skada eu husbehovstäkt förorsakar land­

skapsbilden ofta beror mer på täktens belägenhet än dess storlek varför

någon gränsdragning avseende det årliga uttaget från sådana täkter bör

Knngl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 19/14

68

undvikas och i vart fall icke sättas så lågt som till 100 m3 per år. En höj­

ning av maximikvantiteten för husbehovstäkt föreslås även av vägförvalt-

ningen i Norrbottens län, som anför.

Enligt vägförvaltningens mening har utredningen underskattat skadan

av s. k. husbehovstäkt. Numera torde vägintresset kunna skydda sig mot

täkt i grusiga vägslänter, men forna tiders grustäkt i vägslänter har ofta

efterlämnat fula sår. Utredningens begränsning av husbehovstäkt till 100

m3 synes bidraga till en utveckling där ett flertal små sår i naturen kan

förväntas uppkomma. Många enskilda vägar kräver t. ex. ett årligt grus­

behov av 25—30 m3 per år utöver eventuellt behov av gårds- och gjutgrus.

En höjning av gränsen mellan kommersiell täkt och husbehovstäkt till

minst 1 000 m3 kommer att göra mindre skada än den föreslagna gränsen.

Utredningens förslag angående grustäktsplan mottas allmänt med till­

fredsställelse av remissinstanserna. Så framhåller t. ex. länsstyrelsen i Kop­

parbergs län att länsstyrelsen genom föreskriften att tillstånd till täkt må

göras beroende av att sökanden företer detaljplan för täkten synes erhålla

väsentligt bättre möjligheter än för närvarande att utöva kontroll över

täktverksamheten. Problemställningen då en grusfyndighet berör flera fas­

tigheter belyses av överlantmätaren i Södermanlands län på följande sätt.

Motiven synes icke ge klarhet i frågan om objektet för plan och tillstånd

skall vara inskränkt till viss fastighet eller ges en på grund av topografi

och andra förhållanden materiellt lämplig omfattning, varvid hänsynen

till bestående fastighetsgränser får underordnad betydelse och naturvårds-

synpunkterna tillika med ekonomiskt-tekniska synpunkter ges klar domi­

nans. På grund av erfarenheterna från arbetet med täktverksamhetens reg­

lering inom länet må framhållas som utomordentligt angeläget att dylik

plan, då skäl därtill är, i ett sammanhang upprättas över så stort område

som bedömes rationellt ur täktsynpunkt och erforderligt ur naturvårds-

synpunkt. Uppkomsten av sådana krater- och ravinlandskap, varpå av­

skräckande exempel föreligger här, bör i all möjlig utsträckning motver­

kas. Förutom att de ter sig vederstyggliga ur naturvårdssynpunkt innebär

de ett nationalekonomiskt slöseri därigenom att outnyttjade ryggar kvar­

står i anslutning till gränser mellan skilda täkter och att återstående ma­

terial ofta blir fördärvat genom olämplig drift av täkter.

Svenska teknologföreningen, som likaledes betonar att täktplanen bör

avse fyndigheten som sådan oberoende av fastighetsgränser, framhåller som

en fördel att man härigenom också kan undslippa att på judiciell väg till­

skapa grussamfälligheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot

att ifrågavarande med ägosplittringen sammanhängande problem gör att

man troligen inte kan undvara regler om tvångsmässigt deltagande i en

exploatering. Att någon form av tvångsförfarande för bildande av grus­

samfälligheter behövs anser även bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och

Kronobergs län.

Regleringens innebörd och verkningar beträffande den täktverksamhet,

som erfordras i samband med byggande av allmänna vägar, har tilldragit

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

69

sig stort intresse bland härav berörda remissinstanser. Väg- och vatten-

hgggnadsstgrelsen, som befarar att ett allmänt tillståndstvång kommer att

leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet, anför till en början.

En av anledningarna till fördyringen är, att del är mycket svårt att i för­

väg med säkerhet bedöma i vilken utsträckning ett material i en täkt är

användbart för det avsedda ändamålet. Härigenom uppstår ibland behov

av nya täkter under arbetets gång. Ett absolut tillståndstvång måste där­

vid komma att medföra tidsutdräkt och ökade kostnader. En annan an­

ledning till fördyring kan vara, att behov av sidotag kan uppkomma un­

der arbetets gång. Härvid kommer givetvis också avsevärda olägenheter att

uppstå, om ett allmänt tillståndstvång genomförs. Detta torde bli fallet

vare sig arbetena bedrives i egen regi eller på entreprenad.

Styrelsen vill ifrågasätta om tillståndstvånget normalt skall behöva om­

fatta sidotag vid byggande och underhåll av allmänna och statsbidragsberät-

tigade enskilda vägar. I allmänhet torde dessa sidotag kunna upptas utan

att några väsentliga naturvårdsintressen skadas, vartill kommer att vid väg­

arbeten för väg- och vattenbyggnadsverkets räkning eller under dess till­

syn god säkerhet förefinns för att sidotagen uppsnyggas i erforderlig ut­

sträckning efter arbetenas avslutande. Med hänsyn härtill borde tillstånds-

tvånget enligt styrelsens förmenande ej avse sidotag till vägbyggnader eller i

varje fall inskränkas till sådana områden, som bedöms vara särskilt värde­

fulla ur naturvårdssynpunkt.

I detta sammanhang måste även frågan om detaljplaner för täkter upp­

märksammas. Krav härpå kan bli till men för vägbyggnadsverksamheten i

de fall ändringar under arbetets gång visar sig nödvändiga. Avvikelser i frå­

ga om materialets sammansättning eller förekomst av berg i täkten kan

medföra, att uttaget ej kan ske på beräknat sätt. Härigenom skulle en fast­

ställd plan kunna hindra att uttaget i en täkt fortsätts. I varje fall torde

sidotag av vid vägbyggnader vanligt slag — sålunda ej grus eller sand —

inte behöva underkastas annan kontroll av planeringen än den som regel­

mässigt sker i samband med vägarbetenas detaljplanering. Om inte hand­

läggningen av kontrollen över täktverksamheten skall bli för omständlig,

anser styrelsen att den måste begränsas i den mån så är möjligt med hän­

syn till det ändamål, den är avsedd att fylla.

Liknande synpunkter framförs av vägförvaltningen i Västernorrlands län.

Vägdirektören i Göteborgs och Bohus län anser att det beträffande sido­

tag vid vägbyggen bör vara tillräckligt att samråd sker med länsarkitekten

eller den han förordnar om sidotagets bearbetning, varjämte eventuellt en

plan för återställningsarbetenas utförande i efterhand kan underställas

länsstyrelsen för godkännande. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker in­

förandet av generell tillståndsplikt men förutsätter att avfattningen av be­

stämmelserna ej skall anses utgöra hinder för att t. ex. vägförvaltningen

får generella tillstånd på särskilda villkor.

Med hänsyn till den fundamentala betydelse anbudsförfarande! har för

ekonomiskt byggande understryker Svenska väg- och vattenbyggares riks­

förbund nödvändigheten av att beakta de praktiska problem vid anbuds-

beräkning för byggnadsföretag, som uppstår genom täktregleringen. Denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

70

fråga berörs även av Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgi­

vareförbund vilka anför.

Vid anbudsinfordran för vägbyggnadsentreprenader är tiden för anbuds-

beräkning merendels knapp — detta gäller speciellt vid s. k. beredskapsar­

beten. Anbudsgivaren måste ofta räkna med olika alternativ för anskaffning

av grus och andra massor till arbetet för att vid anbudsutformningen välja

det ur pris- och kvalitetssynpunkt förmånligaste alternativet, vilket kan

vara beroende av många olika faktorer, såsom belägenhet, transportmöjlig­

heter, fyndighetens storlek, materialets kvalitet in. in. Genom noggranna

undersökningar av dessa förhållanden kan anbudsgivaren nå det mest eko­

nomiska utförandet av objektet och därmed pressa anbudsnivån. Med den

föreslagna författningsformuleringen skulle anbudsgivaren antingen be­

höva på ett mycket tidigt stadium besluta sig för vissa bestämda material-

täkter för alt, om de sökta tillstånden vägras, kunna söka nya tillstånd

innan anbudstiden utgår eller också skulle han bli nödsakad inge ansökan

om tillstånd för ett flertal täkter, varav han slutligen utväljer endast eu el­

ler ett par. Båda förfaringssätten torde medföra sådan tidsspillan, att det

blir praktiskt taget omöjligt att kunna åstadkomma ett anbud grundat på

säkra materialfyndigheter. Det skulle då återstå att inge anbud med flera

alternativ i fråga om materialfyndigheterna varvid det slutliga valet mel­

lan alternativen blir beroende av senare erhållet tillstånd att öppna täkten.

Detta skulle innebära att i vissa fall den lägsta anbudssumman ej skulle

kunna bestämmas i samband med anbudens öppnande utan först någon tid

därefter, när ansökningarna om tillstånd prövats.

En lösning på ifrågavarande problem vore, att myndighet redan i pro­

gramhandlingarna för entreprenaden angav möjliga materialtäkter inom

visst område. Då emellertid ett sådant förfaringssätt skulle kunna medföra

oväntade markvärdestegringar, torde förfaringssättet behöva på något sätt

kombineras med myndigheternas möjligheter att t. ex. genom vägrätt taga

i anspråk erforderliga områden.

På dessa grunder ifrågasätter organisationerna om inte vid materialtäk­

ter för vägbyggnad borde gälla en särskild regel av följande innebörd.

Anmälan skall göras till länsstyrelsen senast en månad innan täkten öpp­

nas. Den som exploaterar täkten bör åvila att återställa densamma i en­

lighet med länsstyrelsens anvisningar. Länsstyrelsen bör äga rätt att sä

snart en anmälan inkommer kräva säkerhet av den sökande för återställ-

ningsåtgärderna. Det förutsättes därvid att länsstyrelsen fortfarande har

samma möjligheter som tidigare att belägga vissa speciellt värdefulla områ­

den med generellt förbud mot materialtäkt.

Yägförvaltningen i Västmanlands län anser det önskvärt att eu invente­

ring av grustillgångarna utförs och att därefter den ordningen tillämpas att

man i anbudsprogram anger från vilka grusåspartier material till vägbygge

icke får hämtas med samtidig erinran om att föreskrifterna i 23 § i lag­

förslaget skall lända till efterrättelse beträffande de tillåtna fyndigheter­

na. Liknande uppfattning hyser vägför vattning en i Hallands län. som anför

följande i fråga om det praktiska tillvägagångssättet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

71

I entreprenadhandlingarna bör anges vilka täkter som får utnyttjas. I

praktiken sker detta lämpligen på så sätt att en noggrann undersökning av

förekommande fyndigheter utförs inom vägbyggets rayon av vägförvalt-

ningen i samarbete med naturvårdsmyndigheterna. Vilka fyndigheter som

kan utnyttjas utan förfång för naturskyddet eller fornminnesvården etc.

och under vilka villkor de får utnyttjas bestäms sedan av länsstyrelsen

efter samråd med naturskyddsrådet, länsarkitekten och landsantikvarien

m. fl. Vägförvaltningen träffar därefter avtal med täkternas ägare om pris

etc. samt undersöker i detalj materialets tekniska beskaffenhet m. m. och

alla dessa uppgifter intas i programhandlingarna. Detta skyddar naturen

för olämplig fältverksamhet, förbilligar entreprenaden, underlättar anbuds-

givningen och bidrar till förhindrande av osund spekulation och upphauss-

ning av priserna, vilket däremot skulle bli fallet om tio å femton anbuds­

givare var för sig gav sig ut och sökte träffa överenskommelse med grus-

tagsägarna.

I fråga om föreskrifter i samband med täkttillstånd uttalar länsstyrelsen

i Södermanlands län att det skulle innebära en icke obetydlig arbetsbespa-

ring om centralt kunde utarbetas allmänna föreskrifter att förenas med

täkttillstånd. Vidare anföres.

Dessa borde kunna innehålla de konstitutiva momenten för en reglering

av grustäkt, såsom slänternas lutning, bottendjup, skyddsridåer, väganslut-

ning, ordningsregler m. in. Dessa allmänna föreskrifter skulle då av läns­

styrelsen kunna åberopas såsom villkor för tillstånd antingen enbart eller

i förening med de ytterligare föreskrifter, som länsstyrelsen kunde finna

skäl meddela i det speciella fallet. Uppenbarligen skulle också vinnas en stör­

re enhetlighet i landet beträffande villkoren för täkternas bedrivande, vilket

ur allmän synpunkt måste anses önskvärt.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker behovet av nor­

malbestämmelser för grustäktsplaner och återställningsföreskrifter och åbe­

ropar därvid att hänsynen till näringslivets intressen kräver en så skyndsam

behandling som möjligt av tillståndsfrågorna.

Beträffande omfattningen av återställningsarbeten i samband med sten-

täkter yttrar Sveriges stenindustriförbund.

Omfattningen av dylika arbeten bör bestämmas med hänsyn bland annat

till stenbrottets läge och beskaffenhet. Ett stort antal av de stenfyndigheter,

som nu bearbetas av förbundets medlemmar, är avsides belägna, och det

måste för sådana fall anses opåkallat att stipulera kostnadskrävande åter­

ställningsarbeten i händelse brytningen nedlägges. Erfarenheten visar ock­

så. särskilt när det gäller stenbrott, att naturen har stor förmåga alt läka de

sår, som uppkommit i landskapsbilden.

Vikten av att täkttillstånd förknippas med fixerade tidsplaner för möjlig­

görande av snabb läkning av uppkommande sår i terrängen betonas av vag­

lar vattningen i Älvsborgs län. Grus- och makadamföreningen yttrar att

tidsbegränsning av ett tillstånd inte får förstås så, att en exploatör, som

på grund av avsättningssvårigheter eller av annat skäl tvingats att för en

kortare eller längre tid inskränka eller lägga ned driften, skulle vara avsku­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

dr

1964

72

ren från möjlighet att i framtiden fortsätta täkten, därest förutsättningarna

ändras. I sådant fall bör vederbörande exploatör ha möjlighet att inkomma

med ansökan om fortsatt täkt för behandling i vanlig ordning. Sveriges sten­

industriförbund framhåller, att tidsbegränsning skulle komma att medföra

ytterst besvärande olägenheter för stenindustrin, och yttrar vidare.

Företagen inom denna industri har funnit det angeläget att för tillgodose­

ende av sina kunder skaffa sig stenfyndigheter av olika slag. I vad mån den

ena eller andra stensorten skall brytas är därför i hög grad beroende på de

in- eller utländska kundernas önskemål i fråga om färg, ådring och kornig-

het hos stenen. Som exempel kan anföras, att tidigare den gröna marmorn

övervägande köptes för invändiga beklädnader samt golv och trappor i bygg­

nader, medan arkitekterna för dagen föredrager de ljusa marmorsorterna.

Det kan därför taga avsevärd tid innan en stenfyndighet till fullo utnyttjats.

Den föreslagna möjligheten alt kräva säkerhet för återställningsarbeten

berörs i några remissyttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig

ofta ha funnit en dylik befogenhet nödvändig. Såsom alternativ till eller i

kombination med konventionell säkerhet kan länsstyrelsen tänka sig en spe­

ciell avgift, vilken fonderas under överinseende av länsstyrelsen och/eller

kommun samt utnyttjas för erforderliga återställningsarbeten. Överlantmä­

taren i Södermanlands län papekar att ställd säkerhet bör kunna avse kost­

nader jämväl för successiva återställningsarbeten. Genom sådana uppnås

icke blott att åtgärderna kan rationellt samordnas med täktens bedrivande,

att maskiner och fordon utnyttjas till billigaste kostnad och att för återställ-

ningsarbeten lämpade massor utan dubbeltransporter placeras enligt planen,

utan även att man undgår den fördyring och det försämrade resultat som

nödvändigtvis erhålls om återställningsarbetena utförs i efterhand. Sveriges

Industriförbund anser att säkerhet bör krävas endast där tveksamhet kan

råda om ägarens ekonomiska resurser eller vilja att återställa området. Drät­

selkammaren i Borås föreslår att undantag i förevarande hänseende görs

för stat och kommun.

Frågan om hänsynstagande till grundvattensituationen vid meddelande

av täkttillstånd berörs av vattenvårdskommittén, som erinrar om att kom­

mittén i sitt i december 1960 avlämnade betänkande om skydd för vattenför­

sörjningen (SOU 1960: 38) föreslagit att länsstyrelserna skall få befogen­

het att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar

som kan behöva tas i anspråk för vattenförsörjningen. Genom att enligt ut­

redningens förslag även kontrollen över täktverksamheten från naturvårds-

synpunkt förläggs till länsstyrelserna vinns enligt kommitténs mening en

lämplig organisatorisk samordning av samhällets övervakning av täktverk­

samheten. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund betonar vikten äv­

en samordning med vattenlagens regler om skydd mot förorening av yt- och

grundvatten. Sveriges industriförbund förutsätter att vattenlagens regler be­

aktas vid tillståndsprövning enligt naturvårdslagen, så att markägares täkt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

73

verksamhet cj onödigtvis inskränks av hänsyn både till grundvatten och till

naturvården. De naturområden, vilkas bibehållande erfordrar förbud mot

täkt, bör därför enligt förbundets mening i första hand sökas på områden

där täkt redan av hänsyn till grundvattenförhållandena icke kan tillåtas.

Förslaget att från tillståndstvång undanta bl. a. företag inom område, som

ingår i stadsplan eller byggnadsplan, avstyrks helt av hovrätten för Västra

Sverige, länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmätaren i Norrbottens

län. Hovrätten anför följande.

Den omständigheten, att en täkt är belägen inom planlagt område, medför

knappast att frågan om skydd för landskapsbilden skulle få annan karaktär

än eljest, helst som en sådan täkt ofta är synlig långt ut på den omgivande

landsbygden. Med hänsyn härtill framstår det som föga tillfredsställande, att

fältverksamhet inom område för stadsplan och byggnadsplan enligt försla­

get skulle regleras på ett helt avvikande sätt. I detta hänseende kan fram­

hållas, att — såsom även departementschefen utvecklade vid tillkomsten av

naturskyddslagens motsvarande bestämmelse (prop. 1952: 188 s. 67 f) ^— de

i byggnadslagen förekommande reglerna om schaktning knappast är så for­

mulerade, att de skulle erbjuda garantier för att sådana företrädesvis este­

tiska hänsyn som här kommer i fråga skulle tillvaratas på lämpligt sätt.

Även rättsverkningarna av ett schaktningsförbud enligt byggnadslagen skil­

jer sig från de rättsverkningar, som enligt förslaget till naturvårdslag skul­

le följa av ett vägrat tillstånd till täktverksamhet; sålunda saknar byggnads­

lagen -— frånsett några bestämmelser om speciella situationer —- motsvarig­

heter till lagförslagets ersättningsregler i 33 §. Man kan vidare anta att läns­

styrelserna — vilka enligt utredningens förslag skulle få betydligt vidgade

arbetsuppgifter på naturvårdens område och i detta syfte förses med sär­

skild expertis — kommer att äga större kompetens och intresse för land­

skapsvårdande åtgärder än lokala planläggningsmyndigheter. Även om läns-

stvrelsen också beträffande område inom stads- och byggnadsplan äger

viss rätt att ta initiativ till schaktningsförbud (se byggnadslagen 40 § andra

stycket och 110 § fjärde stycket) samt vid sin fastställelseprövning av an­

lagen stadsplan och byggnadsplan har möjlighet att kontrollera att planbe­

stämmelserna tar erforderlig hänsyn till skyddet för landskapsbilden, måste

det dock antas vara till fördel både för naturvården och ur organisatorisk

synvinkel, om dylika ärenden kunde handläggas av länsstyrelserna i samma

ordning som ärenden angående täkter på landsbygden.

I vad avser undantaget för område inom byggnadsplan avstyrks förslaget

■därjämte av överlantmätarna i Gävleborgs och Jämtlands län samt av Svens­

ka teknologföreningen. Den senare anför.

Följden av utredningens förslag i fråga om undantag för företag inom

område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan blir att kommunen eller

någon vägförening skall betala eventuella skade- och intrångsersättningar.

Om det är ett riks- eller regionalt intresse som föranleder utbetalning av

ersättningar är det enligt föreningens mening mera skäligt att staten beta­

lar desamma, annars lär de i praktiken många gånger icke kunna betalas

och skadan blir ett faktum. Detta torde vara ett skäl för att naturvårdsla­

gens ersättningsregler bör gälla åtminstone inom byggnadsplaneområden,

där huvudmannaskapet för plangenomförandet är svagare än i stadsplan.

3+ liihang

till

riksdagens

jtrotoknll

I satnl.

.Yr

US

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

74

Särskilt betydelsefullt blir detta om frågan ställes i relation till den avsevärt

utvidgade byggnadsplanläggningen för fritidsbebyggelse, som är att för-

■sänta.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län synes visserligen gällande be­

stämmelser i 54 § 1 mom. byggnadslagen utgöra tillräckliga garantier mot

en från naturvårdssynpunkt olämplig täktverksamhet inom de delar av plan­

området som avses för bebyggande. För kontroll av schaktning enligt bygg­

nadslagstiftningen beträffande övriga delar av planområdet, exempelvis för

parker och öppna platser avsedda områden, krävs däremot särskilt förbud

jämlikt 110 § sista stycket byggnadslagen, varför överlantmätaren finner

generell tillståndsplikt jämlikt 23 § i förslaget vara att föredra. Länsstyrel­

sen i Östergötlands län anser att täkt inom område med stadsplan eller bygg-

nadsplan bör undantas från naturvårdslagens bestämmelser endast i sam­

band med att 54 § byggnadsstadgan ändras så, att byggnadslov alltid er­

fordras för i lagrummet angiven schaktning m. m. 1 länet har enligt läns­

styrelsen förekommit fall, där risk förelegat för allvarligt störande grus-

täkt inom byggnadsplanelagt område, vilken emellertid gjorts till föremål

för reglering genom byggnadslovsprövning i vad avser tomtmark, medan

naturskyddslagen tillämpats beträffande områden avsedda för allmän plats.

Byggnadsnämnden i Göteborg anser å andra sidan att, såvitt gäller stad,

byggnadsnämndens kompetensområde av praktiska skäl och för vinnande

av enhetlighet i tillämpningen i ifrågavarande hänseende bör utsträckas till

att omfatta all mark inom stadens gränser.

Departementschefen. Täktregleringen bör enligt min mening inriktas på

sådana täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt,

varpå de vanligen utförs, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur

dessa synpunkter bör tillståndstvång införas beträffande täkt av sten, grus,

sand och lera. Däremot torde knappast finnas tillräckliga skäl att generellt

fordra tillstånd i fråga om annan jord eller torv. Täkt av matjord och torv

torde mera sällan ske till större djup eller eljest på sådant sätt att en vär­

defull landskapsbild tillfogas bestående skada. För dylika fall torde erfor­

derligt skydd kunna åvägabringas med stöd av bestämmelserna i 19 och

20 §§ av departementsförslaget.

Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga ma­

terial torde i praktiken ej erbjuda större svårigheter. Med sten förstås gi­

vetvis även fast berg och block. Beträffande begreppen grus, sand och lera

iår gängse tekniska definitioner användas. Täkt från massor som upplagts

och planerats för att läka sår i naturen eller eljest i landskapsarkitektoniskt

syfte synes ur tillståndssynpunkt böra likställas med täkt av motsvarande

material i ursprungligt läge. I övrigt har jag ingen erinran mot utredningens

definition av täktbegreppet. Täkt från sjö- eller havsbotten torde sällan kun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

75

na inverka menligt på landskapsbilden och bör därför undantas i lagtexten.

För fall, där dylik täkt befaras skada en värdefull landskapsbild, torde, i

den mån företagets tillåtlighet ej skall prövas enligt vattenlagen, de möjlig­

heter till ingripande som föreslås i 19 och 20 §§ vara tillräckliga.

Såsom utredningen föreslagit bör tillståndstvånget ej omfatta täkt lör

tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Härmed åsyftar jag den

förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet

men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastig­

het. Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag

av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få

anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår

från de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Jag finner

det mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbe-

hovstäkt skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. Där husbe-

hovstäkt tenderar att äga rum i sådan omfattning eller på sådant sätt att en

känslig landskapsbild påverkas ofördelaktigt, har länsstyrelsen möjlighet

att tillämpa bestämmelserna i 19 och 20 §§.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt fram­

läggande av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bör

sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en

samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt

rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta

oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra

fastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som be­

rör flera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att

främja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan

ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen

kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Täktregleringen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att vägväsen-

dets kostnader ej onödigt stegras. Genom att enligt lagförslaget inga andra

material än sten, grus, sand och lera blir underkastade generellt tillstånds-

tväng kommer de s. k. sidotagen i samband med vägbyggen i allmänhet

att falla utanför regleringen. Avsikten med dessa täkter är merendels en­

dast att på nära häll få fram mindre mängder av enklare fyllnadsmaterial.

Skulle en sådan täkt visa sig innehålla även grus eller sand, bör detta inte

medföra att tillståndstvång anses föreligga. För ett liberalt bedömande av

sådana fall talar även den omständigheten att vägmyndigheterna numera

allmänt nedlägger stor omsorg på att dölja spåren efter sidotagen. Vad jag

nu sagt torde i väsentlig mån undanröja grunden för de farhågor som ut­

tryckts från vägväsendets och vägbyggnadsbranschens sida. De svårighe­

ter, som täktregleringen likväl i vissa fall kan vålla vägbyggandet, torde

inte vara större än att de skall kunna bemästras i praktiken. Det må fram­

Knngl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

76

hållas att — även om individuella täkttillstånd givetvis bör vara det nor­

mala — länsstyrelsen är oförhindrad att meddela generellt tillstånd till grus-

täkt inom ett större område utan att dessförinnan förebragts detaljerad

utredning angående de fyndigheter som kan komma att öppnas inom om­

rådet.

Såvitt angår de föreskrifter, som bör kunna meddelas i samband med

tillstånd till viss täkt, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen.

Lämpligheten av att begränsa giltigheten av tillstånd till viss tid torde i

hög grad bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta torde

föreskrifter om vidtagande av återställningsarbeten efterhand som olika

etapper i ett täktföretag avslutas vara att föredra.

Frågan, huruvida täkttillstånd och därtill knutna föreskrifter skall gälla

enbart i förhållande till sökanden eller jämväl i förhållande till framtida

innehavare av täkten, torde få bero på utformningen av länsstyrelsens be­

slut. För det fall, att föreskriven återställningsåtgärd skall utföras av an­

nan än markens innehavare, stadgas i tredje stycket skyldighet för inne­

havaren att tåla att åtgärden vidtas.

Med hänsyn till grusförsörjningens betydelse inom olika verksamhetsom­

råden är det angeläget att ansökningar om täkttillstånd behandlas med

tillbörlig skyndsamhet. Som påpekats under remissbehandlingen kan detta

mål främjas om länsstyrelserna och exploatörerna får tillgång till norm­

givande förslag till täktplaner och föreskrifter lämpade för olika typfall.

Det är avsett att sådana normer skall tillhandahållas av statens naturvårds-

nämnd. I förevarande sammanhang vill jag betona vikten av att länsstyrel­

sen ej kräver mera utförlig täktplan eller till tillstånd knyter mera be­

tungande föreskrifter än som befinns oundgängligen erforderligt ur land-

skapsvårdssynpunkt.

Frågan om behovet av säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder

får av länsstyrelsen bedömas från fall till fall. Anledning att kräva säker­

het föreligger uppenbarligen inte när staten eller kommun är sökande.

Naturskyddslagens täktbestämmelser är tillämpliga även inom områden

med stadsplan eller byggnadsplan. Enligt min mening föreligger ej till­

räckliga skäl att med frångående av denna ordning undanta täkter inom

sådana planområden från den nu föreslagna täktregleringen. Däremot delar

jag utredningens ståndpunkt att tillståndstvånget inte får inkräkta på rätt

som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av

Kungl. Maj :t.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 19 och 22 §§ samt delvis 24 § i utredningsförslaget. 20 §

motsvarar 20 och 21 §§ samt delvis 24 § i utredningens förslag.

Utredningens förslag till bestämmelser om bebyggelsekontroll i

19 § är avsett att ersätta 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningens moti­

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år W6£

77

vering härför har redovisats i det föregående. Enligt utredningens uppfattning

ligger det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ bygg­

nadslagen i möjligheten att åstadkomma en lämplig lokalisering av gles­

bebyggelsen till skydd för en känslig landskapsbild. Däremot finner utred­

ningen möjligheten att samtidigt påverka byggnadens yttre utformning vara

av underordnad betydelse. Det synes utredningen också mindre lämpligt att

i en naturvårdslag införa bestämmelser som syftar till en detaljkontroll av

bebyggelsen. Enligt utredningens mening bör bebyggelseregleringen till

skydd för landskapsbilden därför endast omfatta kontroll av byggnadens

läge vid uppförande av helt ny byggnad. I den mån det inom känsliga om­

råden kan finnas behov av närmare reglering av bebyggelsens utformning

rekommenderar utredningen en vidgad tillämpning av utomplansbestäm-

melser. Angående den föreslagna avfattningen av stadgandet i 19 § i dess

förslag yttrar utredningen vidare.

Även om utredningen icke syftar till någon väsentlig ändring i sak av

innehållet i 86 och 122 §§ byggnadslagen, bör vid stadgandenas inordning

i naturvårdslagen en överarbetning av lagtexten ske i syfte att klarare fram­

hålla innebörden av det byggnadsförbud, varom här är fråga. Sålunda bör,

i likhet med vad som föreslagits för strandskyddet, framgå av stadgandet

att vad som åsyftas är att erhålla en kontroll av lokaliseringen av bebyggel­

sen inom området. Vidare anser utredningen att villkoren för institutets

tillämpning kan uttryckas enklare än vad som skett i gällande bestämmel­

ser. Det är också önskvärt att åstadkomma en allmän överensstämmelse

mellan villkoren för att bilda naturreservat i vissa fall och att tillgripa här

ifrågavarande byggnadsförbud. Enligt utredningens allmänna syn är det här

fråga om ett fullständigt områdesskydd — reservatet — och ett partiellt —

byggnadsförbudet, där det senare ofta i praktiken får tillgripas som ett pro­

visorium i avvaktan på den definitiva skyddsformen. På här anförda skäl

föreslår utredningen att objektet för byggnadsförbudet i fråga i lagtexten

beskrivs som område, som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaf­

fenhet företer eu särskilt värdefull landskapsbild.

Tillämplighetsomrädet för bebyggelsekontrollen i fråga bör enligt utred­

ningens mening närmare anpassas till vad som föreslagits beträffande

strandskyddet. Utredningen förordar sålunda att från kontrollen undantas

inte blott områden med stadsplan eller byggnadsplan utan även område,

som ingår i naturreservat, naturminne eller fastställd generalplan, samt vi­

dare sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den all­

männa samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad.

Utredningens förslag till bestämmelser om arbetsföretag i allmänhet är

utformade efter mönster av stadgandena i 19—21 §§ naturskyddslagen. De

förhoppningar, som vid naturskyddslagens tillkomst ställdes till de nya

reglerna på förevarande område, har enligt vad utredningen erfarit inte bli­

vit helt infriade, i varje fall inte beträffande flertalet mindre arbetsföretag

såsom enskilda vägar, upplag och mindre luftledningar. Detta sammanhäng­

Kungl. Maj. ts proposition nr li8 år 1961

78

er enligt utredningen främst med att det överlämnats åt företagaren att

avgöra om samråd skall ske och med att länsstyrelsens möjligheter att ge­

nom vitesföreläggande framtvinga skadeförebyggande åtgärder är kraftigt

beskurna genom inskränkningen att dessa ej får vara oskäligt betungande

tör löretagaren. Bland företag, som kräver särskild uppmärksamhet, näm­

ner utredningen, förutom nyssnämnda anläggningar, murar, plank, sport-

och rekreationsanläggningar samt s. k. »drive-in»-biografer. Utredningen

— som finner det orealistiskt att införa en generell tillståndsplikt för alla

arbetsföretag av nu ifrågavarande slag — anser att nuvarande bestämmelser

om samråd och möjlighet till vitesföreläggande alltjämt bör bibehållas. Sam-

rådsförfarandet torde enligt utredningens erfarenheter i första hand få av­

sedd effekt beträffande företag som är beroende av myndighets beslut. Mot

bakgrunden av den i förslagets inledande paragraf fastslagna skyldigheten

att vid exploatering av naturen undvika onödig skada förutsätter utredning­

en att relativt långtgående föreskrifter skall kunna utfärdas utan att dessa

därför kan betecknas som oskäligt betungande.

I syfte att komma tillrätta med de allvarligaste formerna av arbetsföre-

tag och för att skydda vissa speciellt känsliga landskapspartier föreslår ut­

redningen att länsstyrelserna också får möjlighet att förordna om tillstånds-

tvång inom bestämda områden rörande visst eller vissa slag av arbetsföre­

tag som skulle kunna varaktigt skada landskapsbilden. Rörande tillämp­

ningen av denna regel yttrar utredningen.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt alt avsevärt men för

enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande

föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersätt­

ningsskyldighet för det allmänna normalt inte uppkommer. Naturvårds-

synpunkterna torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justering­

ar i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas åt

länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande ar­

betsföretagens art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpass­

ning till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen.

Regeln bör även kunna tillämpas för att inom större områden erhålla kon­

troll över uppkomsten av visst eller vissa slag av arbetsföretag av sådan

art alt desamma alltid kan väntas medföra väsentligt störande ändring av

landskapsbilden. Härvid har utredningen främst haft i åtanke de på vissa

håll vanligt förekommande bilskrotupplagen.

I fråga om bilskrotupplagen framhåller utredningen att, även om man

för framtiden får räkna med en avsevärt ökad bilskrotning, problemet

torde bli av mindre akut karaktär, därest frågan om bilskrotets ekono­

miska användning — vilken är föremål för undersökning av bilskrotnings-

utredningen — kan finna en tillfredsställande lösning. Utredningen be­

tonar att bilskrotupplagen i regel såsom kombinerade med någon form av

rörelse kan betraktas som arbetsföretag samt tillägger i denna fråga.

Det förekommer ibland även ansamlingar av skrotbilar som icke är

förenade med rörelse. Till denna grupp hör framför allt de i naturen över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

79

givna bilarna. Dessa former av mindre upplag kan knappast hänföras till

arbetsföretag utan får behandlas enligt reglerna rörande nedskräpning i

naturen. Enligt utredningens mening torde det icke möta några svårig­

heter att i det enskilda fallet avgöra om ett upplag av skrotbilar är att

betrakta såsom arbetsföretag eller som nedskräpning.

I vad avser de av utredningen i 24 § föreslagna undantagen från före­

varande bestämmelser yttrar utredningen att vitesföreläggande, i likhet med

vad nu är fallet, inte bör kunna tillgripas i fråga om företag vilkas tillåt­

lighet med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild

ordning. Vid sådant förhållande anser utredningen att det inte heller finns

anledning att bibehålla samrådsplikten beträffande dylika arbetsföretag.

Då de detaljplanerade tätbebyggelseområdena är föremål för en ingående

detalj kontroll enligt byggnadsstadgans regler med avseende på praktiskt

taget alla anläggningar eller företag av intresse i förevarande sammanhang,

bör enligt utredningens uppfattning bestämmelserna om arbetsföretag inte

äga tillämpning inom stadsplan eller byggnadsplan. Att det enligt förslaget

inom område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser kan

förekomma kontroll enligt såväl byggnadsstadgan som naturvårdslagen,

exempelvis beträffande upplag, anser utredningen enbart vara till fördel. I

dylika fall bör enligt utredningens mening principen vara den att läns­

styrelsen med stöd av naturvårdslagen prövar företagets tillåtlighet främst

ur lokaliseringssynpunkt och att därefter frågor rörande företagets när­

mare utförande prövas av byggnadsnämnden.

De i 19 § av utredningsförslaget angivna villkoren för införande av be­

byggelsekontroll diskuteras av några remissorgan. Över-

lantmätaren i Stockholms län anför.

Som villkor föreslås gälla att vederbörande område »företer en särskilt

värdefull landskapsbild». Det torde inte kunna undvikas att ingrepp en­

ligt denna bestämmelse i ej obetydlig utsträckning måste grundas på sub­

jektiva värderingar. För undvikande av ojämn tillämpning och onödigt

stora ingrepp i enskild rätt synes det nödvändigt att närmare precisera

förutsättningarna för lagrummets tillämpning.

Uppsala läns naturvårdsförbund finner ordet »landskapsbild» alltför be­

gränsat och vagt till sin betydelse. Skånska hovrätten anser att den gällan­

de formuleringen i 86 och 122 §§ byggnadslagen, som på ett klart och kon­

kret sätt anger vilka skäl som får motivera ett bebyggelseförbud, avgjort är

att föredraga framför den vaga formulering som utredningen föreslagit.

Under framhållande, att samma restriktivitet som vid avsättande av natur­

reservat ej bör tillämpas i fråga om byggnadsförbud enligt 19 § utan att

förbudet bör kunna användas beträffande varje landskapsbild som kan

anses värdefull, föreslår länsstyrelsen i Hallands län alt ordet »särskilt»

i den föreslagna författningstexten utgår.

Byggnadsstyrelsen finner det nödvändigt alt i byggnadslagen bibehålla

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 196i

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

en förbudsmöjlighet av samma typ som hittills till skydd för område med

förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse.

Denna åsikt hyser även länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsarkitekten

i Uppsala län, Svenska arkitekters riksförbund, Svenska naturskyddsför­

eningen och naturskyddsrådet i Västernorrlands län.

Ett påfallande stort antal remissorgan anser det ej tillfyllest, att ifråga­

varande kontrollmöjlighet skall avse endast bebyggelsens lokalisering men

ej den yttre utformningen av byggnad, och karakteriserar utredningens

förslag i förevarande hänseende som en betänklig försvagning jämfört med

gällande rätt. Sådana synpunkter anförs av bl. a. kammarkollegiet, skånska

hovrätten, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs, Västman­

lands, Kopparbergs, Värmlands, Jämtlands, Kronobergs och Gotlands län

samt åtskilliga överlantmätare och länsarkitekter. Byggnadsstyrelsen un­

derstryker att en byggnads storlek, form och färg samt fasad- och tak-

material är utomordentligt betydelsefulla när det gäller dess inpassande i

stads- eller landskapsbilden. Byggnadsstyrelsen uttalar sig i detta sam­

manhang, liksom bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelsen i Hallands län

samt länsarkitekterna i Örebro och Jämtlands län, för en anknytning av

ifrågavarande byggnadsförbud till byggnadslagstiftningens nybyggnads-

begrepp.

Beträffande den av utredningen rekommenderade utvägen att vid behov

av närmare reglering av bebyggelsens utformning använda en -vidgad till-

lämpning av utomplansbestämmelser anför lantmäteristyrelsen.

Den av utredningen föreslagna ordningen synes icke rimma med grun­

derna för byggnadslagens bestämmelser om tillämpning av institutet utom­

plansbestämmelser (prop. 1959: 168 s. 94) eller med innehållet i de i 29 g

byggnadsstadgan intagna s. k. normalutomplansbestämmelserna. Det torde

sålunda stå klart att vid tillkomsten av gällande bestämmelser om utom­

plansbestämmelser i byggnadslagen avsikten var att institutets tillämpning

skall begränsas till områden där man kan förvänta mera avsevärd bygg­

nadsverksamhet. Denna inriktning av institutet torde av flera skäl böra

bibehållas. Med hänsyn härtill torde institutet ofta icke vara lämpat för reg­

lering av bebyggelse inom område som bör skyddas på grund av de förhål­

landen som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen. Icke heller torde enbart

bestämmelserna i 38 § byggnadsstadgan böra anses utgöra tillräcklig grund

för myndighets vägran att godtaga viss utformning av bebyggelse i den ut­

sträckning, som landskapsvården i förevarande sammanhang kräver.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Gotlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det mindre ändamåls­

enligt med utomplansbestämmelser av bl. a. den anledningen, att inom

områden med utomplansbestämmelser enligt 5 kap. byggnadsstadgan gäller

en mängd detalj föreskrifter som synes helt omotiverade ur naturvårdssyn-

punkt. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelsen, som ej

är byggnadslovsgivande myndighet, inte skulle få det inflytande på detta

viktiga område som ur naturvårdssynpunkt är önskvärt, och understryker

81

särskilt, att rätten att medge dispens från förbud jämlikt 122 § byggnads­

lagen enligt gällande lagstiftning ej kan delegeras på byggnadsnämnd.

Å andra sidan anför länsarkitekten i Uppsala län och Sveriges arkitekters

riksförbund att utomplansbestämmelsernas betydelse i naturvärdande syfte

bör understrykas. Överlantmätaren i Gotlands län finner det angeläget att

sådana bestämmelser snarast införs i första hand inom de områden som be­

rörs av gällande förordnanden enligt 122 § byggnadslagen.

Med hänsyn särskilt till den skada på naturen, som kan uppstå av gräv­

nings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse m. m., finner länssty­

relsen i Östergötlands län lämpligt att bebyggelseförbudet görs tillämpligt på

samma slag av åtgärder som föreslås beträffande strandskyddsområden.

Detta förordas även av länsarkitekterna i Uppsala och Gävleborgs län,

Svenska arkitekters riksförbund och Svenska naturskyddsföreningen.

Utredningens förslag att från tillämpningsområdet för ifrågavarande

stadgande undanta byggnad för försvaret, jordbruket, lisket, skogssköt-

seln eller den allmänna samfärdseln anses av flera remissinstanser innebära

en allvarlig försvagning i jämförelse med de nuvarande bestämmelserna i

byggnadslagen. Länsstyrelsen i Värmlands län finner det icke försvarligt

att byggnader för angivna ändamål skall kunna ges snart sagt vilket ut­

seende som helst även i känsliga miljöer. I samma riktning uttalar sig bl. a.

de hörda hovrätterna, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Kal­

mar och Hallands län samt Svenska naturskyddsföreningen. Med tanke på

serviceanläggningar för motortrafiken, kiosker och dylikt, vilka enligt vad

erfarenheten visar ofta vållar bekymmer med hänsyn till en ömtålig kultur-

och naturmiljö, föreslår länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län,

att bebyggelse för den allmänna samfärdseln icke skall omfattas av undan­

tagsbestämmelsen. Även länsarkitekten i Uppsala län och Svenska arkitek­

ters riksförbund ifrågasätter om inte tillståndsplikt bör gälla åtminstone

för dylika anläggningar. Bostadsbyggnad som erfordras för jordbruket

m. m. bör, anser Sveriges lantbruksförbund, undantas från byggnadsförbu-

det. Samernas riksförbund yrkar undantag för bebyggelse som erfordras

för renskötseln eller eljest för samernas behov.

Vad härefter angår utredningens förslag till regler om kontroll av a r-

bets företag i allmänhet anser länsstyrelsen i Hallands län det ej

tillfyllest att föreskriva samrådsskyldighet endast beträffande företag som

kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden — en verkan som företa­

garen mera sällan anser vara för handen. Länsstyrelsen föreslår att samrads-

skyldigheten utsträcks till att avse varje företag som kan förutses medföra

ändring av någon betydenhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län menar alt

cn rekommendation till samråd torde sakna praktisk betydelse, såvida den

ej förknippas med rättsverkan av något slag, exempelvis vid bedömningen

av ersättningsanspråk. Några remissinstanser föreslår att ordet »bör» i lag­

texten utbyts mot »skall».

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196b

82

Ordet arbetsföretag är enligt Svenska naturskyddsföreningens mening ej

något adekvat uttryck för sådana företeelser som bilskrotupplag och lik­

nande. Föreningen anser därför, att upplag uttryckligen bör nämnas i lag­

texten. Denna åsikt delas av Svenska stadsförbundet, som befarar att möj­

lighet eljest kommer att saknas att ingripa i fråga om bilskrotupplag som

ej kan anses kombinerade med någon form av rörelse. Förutom upplag bör

enligt byggnadsnämnden i Linköping även tippning av schaktmassor, som

är en för städernas omgivning typisk företeelse, omnämnas i lagtexten. Do­

mänstyrelsen, överlantmätarna i Örebro och Södermanlands län samt

Svenska teknologföreningen anser att avverkning och andra åtgärder för

skogsbruket inte bör inbegripas under arbetsföretag. Lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Kopparbergs län framhåller att frågor om ned­

läggning av jordbruk med åtföljande skogsplantering av åkerjord alltjämt

bör prövas i den ordning lagen om uppsikt å jordbruk föreskriver, varvid

nämnden om så finns erforderligt bör samråda med länsstyrelsen. Överlant­

mätaren i Kristianstads län anlägger i sammanhanget följande svnpunkter.

Längs vissa delar av ostkusten finns backformationer, vilkas naturskön­

het är omvittnad på många sätt. På sydkusten finns dynområden, vilka

torde få anses vara säregna för landet. De nämnda områdenas säregna ka­

raktär skulle gå helt förlorad, om t. ex. skogsplantering skulle medgivas

där. Huruvida sådana åtgärder kan inbegripas i »arbetsföretag» är tveksamt.

Om så ej skulle vara fallet, bör lagförslaget kompletteras i erforderlig ut­

sträckning.

Frågan om kontrollen av bilskrotupplag behandlas av bl. a. bilskrotnings-

utredningen, som yttrar.

Bilskrotupplagen är av en mycket speciell karaktär bland de industriföre­

tag som etableras utanför de planlagda områdena. Dessa upplag har i de

flesta fall en mycket väsentlig inverkan på landskapsbilden och blir mycket

påfallande för landskapets invånare och besökare, då de helt naturligt' med

tanke på den vara de samlar upp kommer att ligga i omedelbar eller så gott

som omedelbar anslutning till vägnätet. Det finns anledning till vaksamhet

inför utvecklingen av bilskrotupplagen inom dessa områden, då nybildning­

arna av bilskrotningsföretagen och bildelsparkerna blir allt fler samtidigt

som aktiviteten hos de redan etablerade företagen stiger. Detta får som re­

sultat att landskapets skönhetsfläckar blir större och mer iögonfallande.

Även om en lösning erhålles av problemet hur destruktionen av bilvraken

skall kunna organiseras på ett rationellt och ekonomiskt sätt, torde det där­

med icke bli möjligt att helt kunna undvika dessa bilupplag.

Förslaget att ge länsstyrelsen möjlighet att införa generell tillståndsplikt

inom områden, där länsstyrelsen finner omsorgen om landskapsbilden spe­

ciellt viktig, föranleder ingen erinran från bilskrotningsutredningens sida.

Dock bör framhållas angelägenheten av att omedelbara initiativ i detta

avseende tas från länsstyrelsernas sida. Erfarenheterna visar nämligen att

bilskrotupplag ofta har sitt ursprung i en kanske tillfällig uppställning av

några enstaka ej funktionsdugliga bilar. Successivt växer denna upplagskär-

na, och lång tid kan hinna förflyta innan myndigheternas uppmärksamhet

fästes på vad som håller på att ske. Då bilskrotupplagen har eu tendens att

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 't8 år 196't

83

förläggas strax intill landets allmänna vägar kanske länsstyrelserna skulle

komma till rätta med problemet genom att förklara områdena inom ett visst

antal meter från länets allmänna vägar för sådana områden, inom vilka

tillstånd erfordras.

Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län, överlant­

mätaren i Jönköpings län och länsarkitekten i Älsvborgs län ifrågasätter om

inte för bilskrotupplag borde gälla allmänt tillståndstvång. Man efterlyser

också möjlighet för myndigheterna att ingripa mot redan befintliga upp­

lag. Ä andra sidan anför Sveriges bilskrotares riksförbund.

Riksförbundet är väl medvetet om att anordnandet av bilskrotningar,

bii­

demonteringar och bildelsparker måste ske på sådant sätt att samhället och

naturen icke störs. Vi har emellertid den farhågan att de myndigheter, som

har att handlägga lokaliseringsärenden, möjligen kan förbise vikten av att

erforderliga markytor ställs till företagens förfogande samt att dessa mark­

ytor är så belägna att de medger en ekonomisk och rationell verksamhet.

Härvid måste särskilt beaktas att transportkostnaderna, såväl intranspor­

ter som ^transporter, är en av branschens största utgiftsposter, varför ar­

betsplatserna nödvändigtvis måste ligga någorlunda centralt och nära ett full­

värdigt vägnät. De ekonomiska förutsättningarna för bilskrotningens bedri­

vande har numera försämrats genom kraftiga sänkningar av jämskrotpri-

serna. Åtgärder, särskilt för framforslandet av bilvraken, torde därför vara

motiverade.

Vidkommande det i utredningsförslagets 24 § angivna undantaget från

förevarande bestämmelser för företag, vars tillåtlighet skall prövas i sär­

skild ordning m. in., har frågan om vägföretagens ställning tilldragit sig

viss uppmärksamhet i remissyttrandena. Svenska naturskyddsföreningen

förordar att kontrollen av arbetsföretag även bör omfatta vägföretagen, enär

dessa i allra högsta grad kan påverka landskapsbilden. Enligt Föreningen

för samhälls planering bör vägplaneringen ske under större hänsynstagande

till landskaps- och miljöfrågor än för närvarande och länsstyrelsen därför

ha skyldighet att i samband med fastställelse av vägtörslag tillse att natur-

vårdsintresset i största möjliga utsträckning tillgodoses. Å andra sidan på­

pekar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förutsätter att vägföretag en­

ligt fastställd arbetsplan ej avses att behandlas enligt naturvårdslagen, att

beträffande de stora vägbyggnadsföretagen ett omfattande arbete nedläggs

på den estetiska utformningen i fråga om såväl vägens inpassning i land­

skapet som åtgärder i anslutning till vägen. Beträffande mindre vägföretag,

som enligt vägstadgan kan utföras utan fastställd arbetsplan, utgår styrel­

sen från att ej heller dessa skall omfattas av naturvårdslagen. Vägförvalt-

ningen i Västernorrlands län antar däremot att vägföretag av sistnämnda

slag avses falla under kontrollbestämmelserna.

Svenska naturskyddsföreningen anser att i fråga om gruvtöretag åtmins­

tone 20 och 21 §§ i utredningsförslaget hör kunna tillämpas, t. ex. då det

gäller placering av byggnader och tippar.

Utredningens förslag att undanta områden inom stadsplan och bygg-

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196i

84

nadsplan från naturvårdslagens bestämmelser om kontroll av arbetsföretag

röner motstånd bl. a. hos länsstyrelsen i Stockholms lön, som anser att bygg­

nadsstadgans bestämmelser om byggnadslov för (54 §) och närmare ut­

formning av (52 §) bl. a. upplag ej erbjuder tillräckligt effektivt skydd och

att frågan om tillåtligheten av arbetsföretag inom detaljplan bör bedömas

regionalt av länsstyrelsen. I vad avser område inom byggnadsplan delas

denna uppfattning av länsstyrelsen i Gävleborgs län och överlantmätaren i

länet samt Svenska teknologföreningen. Ä andra sidan hävdar bilskrot-

ningsntredningen att bestämmelserna i 52 §, 54 § 1 mom. och 70 § bygg­

nadsstadgan medger en tullt tilllfredsställande reglering av bilskrotupplag

inom planlagda områden.

Departementschefen. Medan täktverksamheten på ett oåterkalleligt sätt

ändrar de topografiska förhållandena, är verkningarna på landskapsbilden

av övriga arbetsföretag merendels mindre ödesdigra. Att även beträffande

dem införa allmänt tillståndstvång skulle uppenbarligen innebära större

våld än nöden kräver. Däremot synes det välbetänkt att, som utredningen

föreslagit, ge länsstyrelserna möjlighet att lokalt förbehålla sig tillstånds­

prövning i fråga om arbetsföretag av visst angivet slag.

Utredningen behandlar var för sig byggnadsverksamheten (19 §) och ar­

betsföretag i allmänhet (20—22 §§). I departementsförslaget har dessa båda

grupper sammanförts till enhetlig behandling. Bestämmelserna om lokalt

tillståndstvång återfinns här i 19 §. Denna är så avfattad att tvekan inte

skall behöva råda om att begreppet arbetsföretag omfattar även upplag, och

detta oavsett om upplaget kan visas vara förenat med affärsrörelse eller in­

te. Med hänsyn till den vidsträckta innebörd som begreppet arbetsföretag

sålunda har bör dit utan vidare kunna hänföras även sådana under remiss­

behandlingen uppmärksammade företeelser som grävnings- och andra för­

beredelsearbeten, tippning av schaktmassor, avverkning och plantering av

skog samt anläggande av väg. Till de här avsedda arbetsföretagen hör också

sådan täktverksamhet som inte omfattas av det allmänna tillståndstvånget

enligt 18 §.

Som allmän förutsättning för införande av tillståndstvång inom visst om­

råde anges i lagtexten att anledning skall finnas till antagande att arbets­

företag av det ifrågavarande slaget skulle inom området komma att i vä­

sentlig mån skada landskapsbilden. Så kan exempelvis vara fallet där land­

skapsbilden bjuder på framträdande naturskönhet eller andra sevärda na­

turförhållanden. Men även en mera vanlig landskapsbild kan behöva skydd

mot särskilt störande inslag, t. ex. därför att den dagligen ses av en större

allmänhet. I sistnämnda hänseende må erinras om det flerstädes trängande

behovet att reglera lokaliseringen och utformningen av de allt talrikare bil­

skrotupplagen i omgivningarna utefter våra mera trafikerade vägar.

Såvitt avser bebyggelse delar jag utredningens åsikt att tillståndstvång

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

85

enligt förevarande bestämmelser inte bör få gälla inom område med fast­

ställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Undantag bör göras också

för arbetsföretag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen. Dessa un­

dantagsbestämmelser har införts i 19 § första stycket. Däremot anser jag

inte att länsstyrelsernas handlingsfrihet bör begränsas genom ytterligare un­

dantag i enlighet med utredningens förslag. Vad beträffar byggande av all­

män väg sker visserligen i särskild ordning en prövning av bl. a. vägens in-

passning i landskapet. Länsstyrelsen deltar emellertid i denna prövning på

sådant sätt att någon administrativ olägenhet knappast kan uppkomma av

den formella möjligheten för länsstyrelsen att anordna kontroll även enligt

naturvårdslagen.

Enligt 19 § andra stycket äger länsstyrelsen i samband med tillstånd med­

dela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Med stöd härav kan länsstyrelsen

bl. a. påverka den yttre utformningen av byggnad till vars uppförande eller

ändring tillstånd meddelas.

De stadganden, för vilka nu redogjorts, torde i allt väsentligt kunna er­

sätta bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen i vad dessa erbjuder

skydd åt område som utmärker sig för naturskönhet, växtlighet eller andra

särskilda naturförhållanden. I övrigt — nämligen såvitt avser skydd med

hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull

bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken — bör däremot

enligt min mening bestämmelserna stå kvar i byggnadslagen med endast

den ändringen att Kungl. Maj:ts nuvarande beslutanderätt överflyttas till

länsstyrelserna. Förslaget till ändrad lydelse av 86 och 122 §§ byggnadsla­

gen är, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, upprät­

tat i enlighet härmed. Givetvis kan uppkomma gränsfall där det gäller att

välja mellan byggnadslagens byggnadsförbud och naturvårdslagens kon­

trollmöjligheter. Skyddsobjektets huvudsakliga karaktär får då bli avgö­

rande. En odlad dalgång, en bergsluttning med fäbodvallar eller en kust­

sträcka bör sålunda kunna skyddas enligt naturvårdslagen även om områ­

dets kvalifikationer delvis består i förefintlig allmoge- eller fiskarbebyggelse.

I nära anslutning till 19 § naturskyddslagen och 20 § i utredningsförslaget

stadgar departementsförslaget i 20 § första stycket, att samråd bör ske med

länsstyrelsen innan någon utför arbetsföretag som inte omfattas av till-

ståndstvång enligt 18 eller 19 § men ändå kan komma att väsentligt ändra

landskapsbilden. Genom andra stycket av samma paragraf, vilket motsvarar

20 § naturskyddslagen och 21 § i utredningsförslaget, får länsstyrelsen be­

fogenhet att ålägga företagare att vidta de åtgärder som, utan att vara oskä­

ligt betungande, kan anses erforderliga för att begränsa eller motverka ska­

da på landskapsbilden. Att sådant föreläggande kan förenas med vite fram­

går av 39 §. Slutligen ges i tredje stycket undantagsbestämmelser motsva­

rande dem som föreslås i 19 § första stycket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

21

§.

Denna paragraf saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

I remissyttranden över utredningsförslaget föreslår lantbruks­

nämnden och hushållningssällskapet i Kristianstads län samt Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott att bestämmelserna till skydd för land­

skapsbilden kompletteras med möjlighet att ålägga ägare av ödegård att riva

byggnaden, om den icke underhålles.

Departementschefen.

Det förekommer inte sällan att byggnader på lands­

bygden lämnas att förfalla i samband med att ägaren vid nedläggande av

mindre lönsamt jordbruk eller av annan anledning lämnar trakten. I ett

känsligt landskap kan en sådan byggnad i förfall ofta verka i hög grad van­

prydande. Utanför planområden saknar myndigheterna i regel möjligheter

att ingripa för att få dylik byggnad iståndsatt eller avlägsnad. Jag förordar

därför att

i 21

§ naturvårdslagen intas ett stadgande av innehåll att länssty­

relsen, om byggnad, som inte ligger inom område med fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och landskapsbilden däri­

genom skadas i väsentlig mån, skall äga förelägga ägaren att riva eller istånd-

sätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan. Om vite stadgas i 39 §.

22

§.

Paragrafen motsvarar 25—27 §§ i utredningens förslag.

Utredningen har funnit att det bland ansvariga instanser råder en

nära nog enhällig uppfattning att gällande ordning för kontroll av utoin-

husreklamen är långt ifrån tillfredsställande. Det föreliggande behovet av­

ser enligt utredningen två huvudfrågor, nämligen dels en allmän skärpning

av bestämmelserna, dels en lagteknisk samordning av dessa för att samla

ansvaret för kontrollen efter enhetliga riktlinjer.

I förstnämnda fråga hävdar utredningen att det med den allmänna ut­

veckling reklamen nått har föga eller ingen betydelse för näringslivet i

våra dagar, om möjligheten att sätta upp reklamanordningar i naturen bi­

behålls eller inte. Med hänsyn till företeelsens mycket störande inverkan

på landskapsbilden anser utredningen att reklamanordningar i naturen i

princip skall vara förbjudna. Då det emellertid finns en begränsad sektor

av reklamanordningar som har ett berättigande har utredningen funnit den

lämpligaste konstruktionen vara att i lag stadga, att reklamanordningar

ej må anbringas utomhus utan myndighets tillstånd, och att från denna all­

männa tillståndsplikt undantaga vissa närmare angivna företeelser.

Vad därefter angår samordningsproblemet har utredningen funnit lämp­

ligast att söka upprätthålla en principiell gräns mellan frågornas behandling

i tätort och på landsbygd. Detta synes utredningen möjliggöra en administra­

87

tivt någorlunda enkel lösning och i sak vara motiverat av att reklamanord­

ningar har väsentligt olika effekt i tätbebyggelse och i naturmiljö.

I detta sammanhang föreslår utredningen att genom ett tillägg till 54 §

byggnadsstadgan öppnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna att bygg­

nadslov skall erfordras beträffande skylt inom område med byggnadsplan.

Som motivering härför anförs att tätbebyggelsen i landet i stor utsträckning

är reglerad med byggnadsplan och att därför inom åtskilliga sådana om­

råden som avser permanent bebyggelse för konsekvensens skull i föreva­

rande avseende bör kunna tillämpas enahanda ordning som gäller för stads-

planeområden.

Beträffande de problem som sammanhänger med att reklamanordningar

ofta har betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt yttrar utredningen.

Om utredningens principiella ståndpunkt att reklamanordningar i natu­

ren icke skall förekomma accepteras, bortfaller uppenbarligen till avsevärd

del motiven för gällande bestämmelser i väglagen. Om undantagen från den

generella tillståndsplikten utformas i enlighet med motsvarande regler i

39 § lagen om allmänna vägar, kvarstår uppgiften att bevaka trafiksäker-

hetsintresset endast i de fall, då skäl föreligger att lämna dispens från det

allmänna förbudet. Under sådana förhållanden synes det befogat att i fort­

sättningen välja utvägen att reglera reklamanordningarna utanför tätor­

terna som en naturvårdsfråga med länsstyrelsen som beslutande myndig­

het. I naturvårdslagens tillämpningskungörelse bör stadgas, att länsstyrel­

sen vid meddelande av tillstånd till reklamanordning — dessa dispenser

förutsättes bli få — alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda

anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.

För närvarande gäller 39 § lagen om allmänna vägar generellt, d. v. s.

även inom tätort. Frågan är då slutligen, om en dubbel prövning av re­

klamanordningar erfordras inom detaljplaneområden, d. v. s. enligt såväl

väglagen som byggnadsstadgan. Skälen härför har icke förefallit utred­

ningen särskilt starka. Utredningen, som utgått från att länsstyrelse före

meddelande av förordnande att inom byggnadsplaneområde skall krävas

byggnadslov för skyltar alltid inhämtar yttrande från vägförvaltningen,

har vid sitt slutliga ställningstagande funnit att övervägande skäl talar

för att bestämmelserna i 39 § lagen om allmänna vägar under angivna

förutsättningar upphör att gälla.

Beträffande frågan vilka anordningar som skall vara underkastade till­

ståndsplikt anser utredningen uppräkningen i 22 § naturskyddslagen vara

tillräckligt klargörande för den praktiska tillämpningen. Beskrivningen i

förslagets 25 § upptar sålunda tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig an­

ordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål. Med hänsyn till

att ifrågavarande anordningar har relativt kort varaktighet föreslår utred­

ningen att länsstyrelsens tillstånd må begränsas till fem år. I sakens natur

ligger för övrigt, tillägger utredningen, att till ett eventuellt tillstånd skall

kunna knytas de villkor rörande placering, utförande, underhåll o. s. v. som

finns motiverade.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

88

Från den allmänna tillståndsplikten förordar utredningen undantag i

enlighet med gällande lydelse av 39 § väglagen. Undantag görs sålunda för

skylt anbringad på byggnad till upplysning om på stället bedriven affärs­

rörelse eller annan verksamhet samt anslagstavla för meddelanden rörande

kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Med hänsyn till att även den undantagna sektorn sporadiskt torde kunna

uppvisa exempel på allvarlig vandalisering genom skyltar och dylikt före­

slår utredningen att i den nya lagen införs ett efter mönster av 23 § natur­

skyddslagen utformat stadgande om befogenhet för länsstyrelse att ingripa

mot sådan anordning inom den tillståndsfria sektorn, som är uppenbart

vanprydande i landskapsbilden.

Den i det föregående antydda gränsdragningen mellan länsstyrelsens och

de lokala byggnadsorganens kompetensområden bör enligt utredningen i

naturvårdslagen utformas så, att lagen inte skall gälla i fråga om reklam­

anordning, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Härvid åsyftas

då främst byggnadslov enligt 54 § byggnadsstadgan med dess av utredning­

en föreslagna vidgade innehåll.

I fråga om område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmel-

ser samt byggnadsplaneområde utan byggnadslovstvång för skyltar kommer

enligt utredningen länsstyrelsens befogenheter enligt naturvårdslagen att

kompletteras med byggnadsnämndernas övervakande befogenheter enligt

byggnadsstadgan. Utredningen konstaterar att byggnadsnämnderna härige­

nom, i samverkan med länsstyrelsen, kan göra värdefulla insatser för att

befrämja landskapsvården.

I anslutning till stadgandet att naturvårdslagen ej skall gälla reklaman­

ordning, vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning, anför utredningen

angående hänvisningsskyltar som anordnas av vägmyndigheterna följande.

I detta sammanhang bör erinras om det förslag till ny vägmärkeskungö-

relse, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt den 18 mars 1961 och

som ännu endast föranlett vissa partiella reformer på området. Man synes

ha anledning räkna med att på längre sikt utmed våra allmänna vägar kom­

mer att finnas rikligt med lämpligt utformade anvisningsskyltar till trafi­

kanternas tjänst rörande sådana företeelser som hotell, restauranger, cam­

pingplatser, servicestationer o. s. v. Denna verksamhet bör av praktiska skäl

helt skötas på vägmyndigheternas ansvar.

Förslaget om införande av generell tillståndsplikt för anbringande i na­

turen av varaktiga anordningar för reklam, propaganda och liknande ända­

mål välkomnas i allmänhet av remissorganen. Dessa delar i flertalet

fall utredningens uppfattning att dylika reklamanordningar i princip skall

vara förbjudna. Karakteristiskt är följande yttrande av länsstyrelsen i Gö­

teborgs och Bohus län.

Utomhusreklamen har i detta län under senare år blivit ett allvarligt na-

turvårdsproblem, och gällande bestämmelser har visat sig klart ineffektiva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

89

Det är en omständlig procedur att få bort en vanprydande skylt. Platsen

skall närmare angivas och ägaren till skylten uppspåras. Han tillskrivs med

en förfrågan om han är villig borttaga densamma. I flertalet fall vägrar han.

Länsstyrelsens beslut överklagas, i många fall endast för att skyltägaren

skall vinna tid. När sedan lagakraftvunnet beslut föreligger om skyltens av­

lägsnande tas den ned för att nästa säsong sättas upp på en plats i närheten.

Om man skall få bukt med nuvarande missförhållanden, är det nödvändigt

att såsom utredningen föreslagit införa tillståndstvång. Länsstyrelsen till­

styrker därför utredningens förslag i denna del.

Handelskammaren i Göteborg yttrar.

Den nuvarande kontrollen av utomhusreklamen utanför tätbebyggda orter

är otillfredsställande, och handelskammaren hälsar för sin del med tillfreds­

ställelse, att en mera varaktig ordning på detta område genom de nya be­

stämmelserna kan komma till stånd. Även om enskilda reklamintressen

därigenom kan komma att få vidkännas inskränkningar i sin frihet, talar

starka skäl för en restriktiv reglering. Såsom utredningen framhåller torde

huvuddelen av denna reklam numera ha mindre betydelse för näringslivet,

under det att en fri utövning av sådan reklam ofta skulle få en ytterst men­

lig inverkan på landskapsbilden. Den enda punkt, där reklam av denna art

verkligen torde ha en uppgift att fylla, gäller hotell- och restaurangverksam­

het samt andra näringsgrenar som har direkt betydelse för vägfarande.

Att förbudskaraktären i förslagets 25 § skall komma till tydligare ut­

tryck i lagtexten påyrkas bl. a. av länsstgrelserna i Södermanlands och

Kopparbergs lån samt gatunämnden i Hälsingborg.

Till det fåtal remissorgan, som helt avstyrker förslaget om allmänt till­

ståndstvång, hör framför allt branschorganisationerna, vilka bestrider riktig­

heten av utredningens ståndpunkt att reklamen i naturen har föga eller

ingen betydelse för näringslivet i våra dagar och hävdar att utredningen en­

sidigt bedömt reklamens berättigande ur naturvårdssynpunkt. Svenska För­

säljnings- och Reklamförbundet yttrar bl. a.

Beträffande utomhusreklamen föreligger exakt samma uppgift att väga

naturvårdsintressen mot andra berättigade intressen som när det gäller t. ex.

grustäkt eller lokalisering av fritidsbebyggelse. Näringslivet har ett starkt

behov av reklam. Reklamen är ett oundgängligt villkor för den produktion

i långa serier som utgör basen i vår ekonomiska utveckling. Det är riktigt att

utomhusreklamen har en begränsad andel av de totala reklamkostnaderna

men den är därför inte betydelselös, och för vissa företags reklam spelar

den en betydande roll.

Liknande synpunkter framförs av Svenska Annonsörers Förening, Affi-

scheringsföretagens förening och Allmänna Reklam AB ARE-Bolagen, vilka

också underkänner utredningens utgångspunkt att reklamanordningar ge­

nerellt har en mycket störande inverkan på landskapsbilden. Svenska för­

säljnings- och reklamförbundet framhåller att »naturen» inte är något en­

hetligt som måste skyddas på ett enhetligt sätt utan att det finns eu hel ska­

la av landskapsbilder från den helt orörda naturen till det starkt frekven­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

90

terade turistlandskapet, vilket som miljö för en affischtavla inte på något

sätt skiljer sig från gatubilden i en storstad. Svenska Annonsörers Förening

utvecklar denna tankegång på följande sätt.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte en landsväg av riksvägskaraktär inne­

bär ett sådant ingrepp i landskapsbilden, att man i fråga om det omedelbara

grannskapet inte vidare kan använda uttrycket »natur». I ett urbaniserat

kulturlandskap är ingrepp nödvändiga, även om det gäller att göra dessa så

varsamt som möjligt. På riksvägarna har det moderna livet redan satt sin

prägel. Den snabba trafiken, i berg nedsprängda vägar, erforderliga service­

inrättningar m. m. gör det motiverat att fråga sig, huruvida icke reklamen i

våra dagar är en naturlig beståndsdel i en dylik landskapsbild.

Föreningen anser det viktigt att ett eventuellt förbud mot reklamanord­

ningar i naturen — som föreningen accepterar då det gäller naturreservat,

äldre kulturlandskap och liknande miljöer — inte får hindra en positiv be­

handling av ansökningar om tillstånd till reklamanordningar inom andra

områden, t. ex. vid in- och utfartsvägar till tätorter, bensinstationer och dy­

lika allmänna trafikserviceställen. Sveriges industriförbund ansluter sig till

den av utredningen förordade målsättningen i fråga om övervakning av re­

klamarrangemang i naturen men ifrågasätter om icke det avsedda syftet

kan uppnås redan genom en effektivare tillämpning av gällande bestäm­

melser. Samma uppfattning har Skånes handelskammare. Även Stockholms

handelskammare samt Våsternorrlands och Jämtlands läns handelskamma­

re finner förslaget alltför långtgående under framhållande att åtskilliga skyl­

tar och liknande anordningar måste anses berättigade ur såväl näringslivets

som allmänhetens synpunkt. Länsarkitekten i Älvsborgs län anser ett prin­

cipiellt förbud mot reklamanordningar i naturen alltför onyanserat hårt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som delar utredningens uppfattning att nä­

ringslivets behov av utomhusreklam måste anses bli ringa om frågan om

hänvisningsskyltar av typ vägmärke löses på ett tillfredsställande sätt, hyser

likväl vissa betänkligheter mot tanken på ett principiellt förbud mot utom­

husreklam.

Sannolikt skulle skyltproblemet få betydligt mindre dimensioner än nu,

om organiserad information spreds om gällande bestämmelser på området.

Det får inte glömmas bort att redan nu finns ett generellt skyltförbud i 39 §

lagen om allmänna vägar. Frågan är om detta förbud verkligen varit effek­

tivare än naturskyddslagens system med tillfälle till förhandsprövning av

länsarkitekten samt möjlighet till vitesföreläggande. För sin del vill länssty­

relsen bestämt hävda att så inte varit fallet. Trots förbudet i väglagen är

skyltbeståndet utmed vägarna inom femtio meter från vägbanans mitt syn­

nerligen rikligt, framförallt inom turistområdena. I vissa tätorter står skyl­

tar med texten »rum» snart sagt utanför varje bostadshus. En bidragande

orsak till att förbudet icke efterlevs i önskvärd omfattning är säkerligen att

möjligheten till åtal inte utnyttjas tillräckligt. Mot bakgrunden av sin erfa­

renhet av tillämpningen av 39 § väglagen vill länsstyrelsen vidare framhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1964

91

att förbudsystemet medför en mängd onödigt arbete med ärenden rörande

skyltar som självklart bör tillåtas eller för vilka tillstånd ej krävs. Det torde

vara svårt att i förväg överskåda konsekvenserna av den tilltänkta reformen.

Skyltfrågan behandlas i inte mindre än tre författningar, som på detta om­

råde är invävda i varandra på ett tämligen förbryllande sätt. Det är högst

angeläget att en förenkling kommer till stånd.

Länsstyrelsen föreslår att frågan om reklamskyltningens reglering tas un­

der förnyat övervägande. Om det därvid befinns lämpligt att införa allmänt

tillståndstvång, bör måhända ändå något slags inskränkning där diskuteras,

exempelvis anknuten till skvltarnas storlek, svnligheten från väg eller dy­

likt.

Överlantmätaren i länet anser att det generella förbudet ur praktisk syn­

punkt kan inskränkas till att avse område inom visst lämpligt avstånd, för­

slagsvis 100 meter, från allmän trafikled.

Behandlingen av anvisningsskyltar angående serviceanläggningar av oli­

ka slag utefter vägarna diskuterades i ett flertal remissyttranden. Allmänt

erkänns att ett behov av sådana skyltar föreligger. Svenska Annonsörers

förening yttrar att det främst är hänvisningsreklamen som skulle beröras

av den föreslagna lagstiftningen. Sveriges industriförbund anser att med

hänsyn till behovet av anvisningsskyltar generella undantag från tillstånds­

plikt bör kunna göras beträffande vissa vägar. Länsstyrelsen i Söderman­

lands län framhäver vikten av att anvisningsskyltar för serviceanläggning­

ar snart får en definitiv utformning; de bör utföras blott som anvisnings-

skylt enligt vägmärkeskungörelsen och sålunda falla utanför den nu ifrå­

gasatta lagstiftningen. Väg förvaltningen i Norrbottens län finner det nöd­

vändigt att i avvaktan på utformningen av vägväsendets anvisningsskyltar

tidsbegränsade tillstånd ges för lämpliga sådana skyltar. Det arbete för

åstadkommande av en enhetlig trafiklagstiftning som för närvarande på­

går inom nordiska vägtrafikkommittén avser enligt väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen även vägmärken för serviceändamål. Styrelsen vill redan nu

framhålla att det synes nödvändigt att iakttaga återhållsamhet i fråga om

hithörande vägmärken för att förhindra att dylika uppsätts i icke önsk­

värd omfattning till förfång för trafiksäkerheten.

Åtskilliga remissinstanser föreslår att förbudet mot varaktiga reklam-

anordningar utvidgas till att omfatta även tillfällig reklam. Härom anför

exempelvis länsstyrelsen i Södermanlands län följande.

I detta sammanhang finns skäl att med skärpa framhålla den vantrivsel

och olust som särskilt i vägskärningar på bergväggar uppklistrade affischer

framkallar. Nu tillämpad teknik för pappersframställning gör det möjligt

att ge affischerna en sådan hållbarhet att de nära nog får karaktären av

varaktiga skyltar. Denna karaktär accentueras ytterligare av att nya skyl­

tar ideligen klistras över och intill de gamla. Enligt länsstyrelsens mening

vore det eu stor fördel om denna vanprydande typ av reklam kunde in­

rangeras bland de objekt, som enligt 25 § i förslaget skall tillståndsprövas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

92

Liknande önskemål framföres bl. a. av länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län, vägförvaltningen

i Västmanlands län samt flera naturvårdsföreningar. Länsstyrelsen i Öre­

bro län föreslår att förbud skall gälla även beträffande tillfälliga skyltar

över en viss storlek, t. ex. en meter, varigenom särskilt störande affische­

ring skulle kunna hindras samtidigt som sedvanliga affischer angående

möten och tillställningar skulle gå fria från tillståndsplikt. Länsstyrelsen i

Västerbottens län yttrar, att om affischering inte kan helt förbjudas det i

varje fall vore önskvärt med en bestämmelse med sådan innebörd att den

som satt upp affischen även fick svara för dess avlägsnande inom viss kort

tid.

Undantagsbestämmelsen i 25 § tredje stycket av utredningsförslaget bör

utgå enligt länsstyrelsen i Värmlands län, som framhåller att det finns

ett stort antal olämpliga skyltar av det slag som åsyftas med bestämmel­

sen, många i form av ljusreklamer. Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter

att bland de fria skyltarna inte skall ingå skyltar som upptar reklam för

varor av ett speciellt märke eller fabrikat. Missförhållanden på detta om­

råde råder enligt länsstyrelsen särskilt i fråga om kiosker. Även länssty­

relsen i Kopparbergs län finner det önskvärt att begränsa de nu talrikt

förekommande, ofta i hög grad störande reklamskyltarna på kiosker och

butiker. I flera remissyttranden hävdas däremot att undantagsbestämmel­

sen är alltför snävt begränsad. Enligt Stockholms handelskammare kan

en tillståndsprövning från naturvårdssynpunkt inte gärna vara motiverad

t. ex. i fråga om enkla, på staketet anbringade skyltar med texten »Bage­

ri», »Skomakeri», »Bilreparationer» och dylikt. I samklang härmed anser

lantbruksnämnden i Jönköpings län och Skånes handelskammare att från

förbudet bör kunna undantas skylt som till upplysning om i byggnad be­

driven verksamhet anbringats i anslutning till byggnaden. Sistnämnda

handelskammare samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbets­

givareförbund betonar att de skyltar som uppsätts vid byggnadsföretag av

olika kategorier helt bör omfattas av undantagsbestämmelsen. Häri in­

stämmer Sveriges industriförbund, som föreslår att byggnadsföretag, an­

läggningsarbeten och andra arbeten av övergångsnatur i förevarande av­

seende skall likställas med byggnad där rörelse bedrivs.

I vad avser stadgandet om tidsbegränsning i 25 § andra stycket av ut­

redningsförslaget föreslår överlantmätaren i Jämtlands län och handels­

kammaren i Göteborg att tiden utökas till tio år och länsstyrelsen i Hal­

lands län att någon maximigräns ej anges, medan länsstyrelsen i Söder­

manlands län förordar att stadgandet utgår. Sistnämnda länsstyrelse anför.

Länsstyrelsen torde, även om stadgande i saken ej finnes, vara oförhind­

rad att begränsa ett skylttillstånd till viss tidsperiod, när skäl därtill före-

ligger. Härtill kommer att de avsedda skyltarna, vilka ju i lagtexten anges

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 196A

93

såsom varaktiga, ofta erfordras under längre tid än fem år. Skulle en rekom­

mendation om en tidsbegränsning till fem år allmänt accepteras, innebär

det ju att tillstånden merendels får omprövas efter periodens utgång, vilket

förorsakar onödigt merarbete.

Utredningens förslag att naturvårdslagens tillståndstvång för reklaman­

ordningar även skall gälla område utmed allmän väg och att 39 § väg­

lagen skall upphävas biträds bl. a. av vägdirektören i Göteborgs och Bohus

län, vågförvaltningen i Hallands län samt länsarkitekten i Stockholms län.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen, som ej har något att erinra mot att

nämnda paragraf upphävs, yttrar bl. a. följande.

Utredningen har tänkt sig, att länsstyrelsen vid prövning av tillstånd till

reklamanordning alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda

anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, och föreslagit att be­

stämmelser härom skall intas i naturvårdslagens tillämpningskungörelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill för sin del förorda att det klart bör

framgå av lagtexten att anordningar, som är störande ur trafiksäkerhets­

synpunkt, ej kan tillåtas. Detta synes lämpligast kunna ernås om 25 § i för­

slaget kompletteras med ett tillägg innebärande, att länsstyrelsen vid pröv­

ning av tillstånd att uppsätta reklamanordning utmed väg bör ta hänsyn

till såväl naturvårdande synpunkter som trafiksäkerhetssynpunkter.

I detta sammanhang kan ifrågasättas om inte bestämmelsen i 39 § väg­

lagen beträffande anordning, som till form, färg, eller eljest är av beskaf­

fenhet att av vägfarande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhets­

anordning av fastställd typ, i obeskuret skick bör medtas i lagtexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det däremot knappast tillfredsstäl­

lande, att vid prövning enligt naturvårdslagen av skylts tillåtlighet även tra­

fiksäkerhetssynpunkter skulle beaktas, och framhåller, att en lag principiellt

bör tillämpas med utgångspunkt endast från dess syfte, samt fortsätter.

En brist i nuvarande reglering är att myndigheterna tvingas att vid till-

lämpningen av 39 § lagen om allmänna vägar anlägga estetiska synpunkter

trots att lagrummet ju är motiverat av trafiksäkerhetsskäl. Stöd för denna

praxis har man i 24 § naturskyddslagen, som förutsätter att skyltar, vilka

enligt 23 § får anses uppenbart vanprydande i landskapsbilden, skall bedö­

mas enligt väglagen, om de är uppsatta inom femtimetersavståndet. Tan­

ken måste ju vara att ingripande enligt naturskyddslagen inte behövs i

fråga om dem. Det vore värdefullt om denna oformlighet kunde undanrö­

jas. Men då bör inte en ny ordning införas som är lika otillfredsställande.

Med framhållande att bestämmelserna i 39 § väglagen inte är begränsade

till varaktiga anordningar befarar länsarkitekten i Östergötlands län att

svårigheterna att bemästra den tillfälliga skyltningen kommer att öka, om

reglerna i naturvårdslagen blott skall gälla varaktig anordning. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser i likhet med vägförvaltningen i länet att det ej

klarlagts att stadgandet i andra stycket av 39 § väglagen om förbud mot

skylt, som kan förväxlas med vägmärke in. in., kan utgå.

Frågan om gränsdragningen mot den reglering av skyltanordningar som

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

94

äger rum enligt byggnadslagstiftningen behandlas i flera remissyttranden.

Behovet av enhetliga linjer på detta område understryks bl. a. av vissa

branschorganisationer. Länsstyrelsen i Jämtlands län riktar anmärkning

mot den dubbeiprövning som enligt utredningens förslag skulle förekom­

ma inom område med utomplansbestämmelser. Länsstyrelsen i Östergöt­

lands län, som anser en dylik form av dubbelprövning olämplig ur effekti­

vitetssynpunkt, föreslår att 52 § byggnadsstadgan ändras så, att bestäm­

melserna i lagrummet beträffande skyltar m. in. blir tillämpliga endast inom

områden, varest byggnadslov för dylika anordningar erfordras.

Utredningens förslag om ett tillägg till 54 § 1 mom. byggnadsstadgan av

innebörd, att länsstyrelsen skall kunna förordna att byggnadslov krävs för

skylt och ljusanordning inom område med byggnadsplan har föranlett de­

lade meningar under remissbehandlingen. Allmänna Reklam AB ARE-

Bolagen anser att saklig motivering för förslaget saknas. Flertalet av de

remissorgan som yttrat sig i frågan biträder dock förslaget — såsom hov­

rätten för Västra Sverige och länsarkitekten i Stockholms län — eller öns­

kar gå ett steg längre än utredningen och låta skyldighet att söka byggnads­

lov gälla generellt även inom område med byggnadsplan. Sistnämnda stånd­

punkt intas av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Väst­

manlands län, länsarkitekten i Skaraborgs län och kommunalnämnden i

Kungsåra kommun, varvid som skäl åberopas önskvärdheten av enhetliga

bestämmelser inom alla områden med byggnadsplan. Länsstyrelsen i Got­

lands län ifrågasätter om inte undantagsbestämmelsen i 27 § utrednings­

förslaget borde utsträckas till områden med utomplansbestämmelser. Af-

fischeringsföretagens förening anser att bedömningen av reklamanordningar

skulle kunna göras efter enhetligare linjer, om tätorternas byggnadsnämnd

hade beslutanderätt inom hela sitt geografiska område.

Mot förslaget om möjlighet att kräva byggnadslov för skyltanordning

inom byggnadsplaneområde framställs även vissa erinringar som har sam­

band med förslaget att upphäva 39 § väglagen. Länsstyrelsen i Söderman­

lands län anser sålunda att det med hänsyn till trafiksäkerhetssynpunk­

terna och för att åstadkomma en enhetlig tillämpning torde föreligga skäl

att bibehålla länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet i fråga om skyltar

utmed allmän väg inom eller intill planområde. I samma fråga uttalar

vägdirektören i Göteborgs och Bohus län att, om vägförvaltningen skulle

avhändas möjlighet att inverka på anordnandet av reklamanordningar

inom byggnadsplaneområde, i tillämpningskungörelse till naturvårdslagen

bör stadgas att byggnadsnämnden skall höra vägförvaltningen rörande

inom byggnadsplaneområde ifrågasatt reklamånordnings inverkan från tra­

fiksäkerhetssynpunkt. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker

vikten av att väghållaren får yttra sig över framställningar om byggnads­

lov för skylt eller ljusanordning inom sådant område. Vägdirektören i Väs-

ternorrlands län anser att, om utredningens ifrågavarande förslag genom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

95

förs, en bestämmelse motsvarande 39 § andra stycket väglagen bör införas

i byggnadsstadgan.

Departementschefen. Utredningens förslag att införa allmänt tillstånds-

tvång — med vissa undantag — för reklamanordningar i det fria har vunnit

stark anslutning bland remissinstanserna. Även jag finner det angeläget

att skärpa kontrollen över reklamen i naturen. Invändningar mot förslaget

har framförts huvudsakligen av vissa branschorganisationer, vilka understru­

kit reklamens betydelse för näringslivet och bestritt utredningens utgångs­

punkt att reklamanordningar generellt skulle ha en mycket störande inver­

kan på landskapsbilden. Några remissorgan har uttryckt farhågor att en all­

män tillståndsplikt kommer att medföra onödigt arbete för länsstyrelserna

beträffande skyltar som självklart bör tillåtas. Från flera håll har hävdats

att det inte kan vara motiverat från naturvårdssynpunkt att kräva tillstånds­

prövning beträffande fristående skyltar som upplyser om en på stället be­

driven verksamhet. De framförda invändningarna synes beaktansvärda. Även

på förevarande område måste uppenbarligen en avvägning ske mellan na­

turvårdens krav och motstående intressen. Särskilt där naturlandskapet ge­

nom människans ingripanden blivit helt omvandlat kan förhallandena stun­

dom vara sådana att förekomsten av utomhusreklam i begränsad omfatt­

ning icke med fog kan påstås verka störande i landskapsbilden. Vidare måste

ofta en näringsidkares intresse att göra viss reklam på verksamhetsplatsen

tillerkännas företräde framför naturvårdsintresset. Departementsförslagets

bestämmelser i ämnet har utformats från dessa utgångspunkter.

I 22 § första stycket stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämför­

lig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får fin­

nas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Till de här

avsedda anordningarna bör i princip även räknas affischer på träd, plank,

bergväggar och dylikt, men i praktiken torde de mera sällan uppfylla be­

stämmelsens krav på varaktighet. En affisch kan nämligen inte anses var­

aktigt anbringad, när den är av vanligt förgängligt pappersmaterial och ej

heller då den avser någon snart förestående tilldragelse. Har däremot en af­

fisch, som anbringats annorstädes än på en vederbörligen tillåten annons­

tavla eller liknande anordning, gjorts mera beständig genom plastbehand­

ling eller dylikt, och avser den ej en snart förestående händelse, torde affi­

schören böra anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte ut­

verkat tillstånd till affischeringen. Detsamma gäller, om en sådan affisch

av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men kvar-

sitter avsevärd tid därefter. Att från naturvårdssynpunkt inskrida mot affi­

schering i vidare mån än som nu sagts eller som är möjligt enligt natur­

vårdslagens nedskräpningsbestämmelser skulle enligt min mening föra för

långt. — Även utan särskilt stadgande därom lärer länsstyrelsen vara oför­

hindrad alt i samband med tillstånd ange viss tid varunder anordningen må

96

bibehållas. Hinder bör ej heller anses föreligga att ge t. ex. offentlig myn­

dighet generellt tillstånd avseende anordningar av visst slag.

Från nämnda huvudregel i 22 § första stycket görs i andra stycket vissa

undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till upplysning om på

stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Det krävs inte, såsom

enligt utredningsförslaget, att anordningen skall vara anbringad på bygg­

nad, utan det räcker att den finns på det för verksamheten disponerade

markområdet. Under exempelvis pågående byggnadsföretag är sålunda en­

treprenörerna enligt denna bestämmelse oförhindrade att sätta upp sina

skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på staket

utanför verkstaden. I överensstämmelse med utredningsförslaget undantas

vidare anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,

föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Officiella vägmärken lyder

inte under 39 § lagen om allmänna vägar och bör utan vidare anses falla

utanför även 22 § naturvårdslagen.

Givetvis kan det inträffa att en skyltanordning, för vilken tillstånd ej er­

fordras, varaktigt anbringas på sådant sätt att den blir uppenbart vanpry­

dande i landskapsbilden. Som utredningen föreslagit bör länsstyrelsen i så­

dant fall ha möjlighet att förelägga ägaren eller, om denne ej är känd,

markägaren att avlägsna anordningen eller vidta annan erforderlig åtgärd

därmed. Att ge den, mot vilken föreläggande riktas, ersättning härför bör

enligt min mening inte ifrågakomma. Den som ämnar uppsätta en icke till-

ståndspliktig skylt bör däremot kunna gardera sig mot framtida ingripande

genom att påkalla förhandsprövning av länsstyrelsen. Regler i nu angivna

hänseenden har intagits i 22 § andra stycket. Att föreläggande kan förenas

med vitesäventyr framgår av 39 §.

I 22 § tredje stycket stadgas undantag från de föregående bestämmelserna

i paragrafen såvitt avser anordning för vilken byggnadslov erfordras eller

givits. Att dubbelpröva dessa fall vore givetvis både onödigt och olämpligt.

Enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov för uppsättan­

de eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning inom område med

stadsplan. Utredningen har föreslagit att länsstyrelserna skall få befogen­

het att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för sådan åtgärd även

inom byggnadsplaneområden. Liksom ett flertal remissorgan anser jag att

dylik skyldighet bör på en gång införas inom alla områden med byggnads-

plan. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidta härav påkallad änd­

ring i byggnadsstadgan. Vad beträffar områden med utomplansbestämmel-

ser lärer däremot inte finnas anledning till någon ändring av gällande be­

stämmelser utöver vad som föreslås för landsbygden i övrigt. Med den nu

föreslagna lösningen torde även den av 1962 års riksdag hos Kungl. Maj:t

gjorda framställningen i förevarande ämne få anses tillgodosedd (L3U 1962:

26 s. 28—29, rskr 205).

Med den föreslagna ordningen kommer naturvårdslagens bestämmelser

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1961

97

i princip att gälla, förutom på rena landsbygden, inom områden med fast­

ställd generalplan eller utomplansbestämmelser. Jämlikt 52 och 70 §§ bygg­

nadsstadgan har visserligen även byggnadsnämnd viss befogenhet att in­

gripa mot olämpliga skyltar inom dylika områden. Några kompetenskon­

flikter torde emellertid inte behöva uppkomma härigenom, om länsstyrel­

sen i ärende om reklamanordning inom sådana områden regelmässigt in­

hämtar yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift härom torde kunna

meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag att, i samband med att i naturvårdslagen införs all­

mänt tillståndstvång för reklamanordningar i det fria, upphäva 39 § lagen

om allmänna vägar anser jag mig inte böra biträda. Med hänsyn till de

båda lagarnas skilda syften är det motiverat att vardera lagen innehåller

bestämmelser i ämnet. I administrativ ordning torde lämpligen böra före­

skrivas att, där tillstånd söks enligt den ena lagen och länsstyrelsen finner

tillståndstvång föreligga också enligt den andra, ärendet skall prövas enligt

båda lagarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 och 24 §§.

Paragraferna motsvarar 26 och 27 §§ i naturskyddslagen samt 28 och

29 §§ i utredningens förslag.

Utredningen framhåller att nedskräpningen tenderar att bli ett allt

större problem i takt med friluftslivets utbredning och den ökade rörlighe­

ten. Utredningen är medveten om att stora svårigheter föreligger att till­

fredsställande lösa detta problem och att lagstiftning på området blir av

ringa verkan, om inte genom folkuppfostran och propaganda kan skapas

förståelse för en nödvändig hänsyn. Beträffande innebörden av begreppet

skräp uttalar utredningen att det allt vanligare förfaringssättet att överge

en skrotningsfärdig bil i naturen klart måste anses som en sådan kvalifice­

rad nedskräpning, för vilken de föreslagna reglerna avser att råda bot. I

fråga om problemet med de övergivna bilarna yttrar utredningen vidare.

Detta problem är emellertid ingalunda löst med nämnda precisering. Ofta

torde nämligen förhållandena vara sådana att bilens ägare icke kan uppspå­

ras. Vidare kan svårigheter uppstå vid omhändertagandet av fordonet på

grund av hittegodslagens bestämmelser. Enligt utredningens uppfattning

torde här antydda problem dock komma att bli av mindre omfattning för att

så småningom helt upphöra, därest frågan om kontroll av nedskrotningen

av de avregistrerade fordonen kan lösas tillfredsställande. Rörande denna

fråga får utredningen hänvisa till bilskrotningsutredningens kommande för­

slag.

I 28 § av utredningsförslaget har intagits, förutom det enligt 26 § natur­

skyddslagen redan gällande nedskräpningsförbudct, förbud —- dock ej straff-

4 Diliang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 118

98

sanktionerade — att uppträda högljutt eller på annat sätt störande i natu­

ren och att skada eller onödigt störa markernas vilda djur samt att skövla

markernas bestånd av vilda växter. Detta motiveras av utredningen på föl­

jande sätt.

Nedskräpningsbestämmelserna syftar väsentligen till att motverka upp­

kommande otrevnad eller skada för annan. Även andra åtgärder vid vistelse

i naturen kan dock ha liknande negativa verkningar. Utredningen har därvid

främst haft i åtanke de former av störande oljud som blivit följden av de

allt vanligare förekommande transistorapparaterna, motorbåtarna och andra

moderna företeelser. En ohämmad användning av dylik utrustning kan i

många fall inverka skadligt på djurlivet och dessutom väsentligt förringa

naturupplevelsens värde för rekreationssökande personer. Visserligen är

alltför ohämmade former av störande oljud i vissa fall underkastade straff­

bestämmelser i strafflagen och ordningsstadgan, men icke desto mindre

torde det vara värdefullt med en allmän hänsynsregel på detta område även

i naturvårdslagen. Härutöver torde finnas behov av att understryka att

onödig skadegörelse på växter och djur skall undvikas vid uppträdandet i

naturen främst av den anledningen att propagandan för ett ökat naturvett

skulle vinna i styrka, om den kunde hänvisa till ett lagstadgande. Regler

av denna art kan dock icke utformas på ett så tvingande sätt, att över­

trädelser medför ansvar.

Beträffande den i 27 § naturskyddslagen stadgade befogenheten för läns­

styrelse att meddela vitesföreläggande att undanröja skräp och dylikt, som

medför obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller

egendom, reagerar utredningen mot att föreläggande får ges endast i den

mån det kan ske utan oskäligt betungande av den ansvarige. En sådan be­

gränsning är enligt utredningen oförenlig med ett modernt betraktelsesätt

och bör därför utgå. Enligt utredningens mening bör icke heller den be­

gränsningen bibehållas som ligger i kravet att faran för skada skall vara

uppenbar.

Flertalet av de remissorga n som yttrat sig särskilt beträffande

de föreslagna bestämmelserna om uppträdandet i naturen ställer sig i prin­

cip positiva till dessa eller förordar skärpningar. Behovet av uppfostran och

propaganda på detta område understryks allmänt. Ett förhållandevis stort

antal erinringar framställs dock på olika punkter.

Bland dem som utan förbehåll tillstyrker utredningens förslag märks

väg- och vatlcnbgggnadsstgrelsen, statens fritidsnämnd, Västergötlands och

norra Hallands handelskammare samt skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län.

En allmän skärpning av förevarande bestämmelser förordas av Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, natur sky ddsrådet i Östergötlands län

och Västergötlands hembygdsförbund samt av Sveriges lantbruks förbund,

som yttrar.

Det saknas anledning vidmakthålla den »nedskräpningsmarginab som

naturskyddslagen medger. Lantbruksförbundet föreslår att nedskräpning

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 196'r

99

över huvud förbjuds. Om man icke vill karakterisera nedskräpningen

som ett rimligt ingripande i den sociala naturvårdens intresse, saknas det

anledning föreskriva att markägaren skall tolerera sådan upp till gränsen

för »otrevnad» och »skada».

I samma riktning går förslag av Östergötlands läns hushållningssällskap

och Naturvännernas förening i Gävle att nedskräpningsförbudets begräns­

ning till nedskräpning, varav kan uppkomma otrevnad eller skada för

annan, skall utgå ur lagtexten. Länsläkaren i Blekinge län har motsvarande

önskemål beträffande de korresponderande rekvisiten i nästföljande para­

graf under motivering att »obehag av betydenhet» är alltför elastiskt och

»fara för skada till person eller egendom» alltför restriktivt. Enligt Svenska

naturskyddsföreningen bör orden »av betydenhet» utgå.

I flera fall framställs önskemål om komplettering av lagtextens exemplifie­

ring av nedskräpande föremål. Uppsala läns naturvårdsförbund m. fl. an­

ser att även orden »metall» och »plast» bör medtas under åberopande av att

speciellt vissa smärre plåtföremål utgör en stor fara för betande djur och

att de allt oftare kvarlämnade plastförpackningarna av olika slag förstörs

mycket långsamt av väder och vind. Förbundet hävdar vidare, i likhet med

Nordiska museet, att särskilda bestämmelser krävs i fråga om nedfallen

taggtråd. I andra remissyttranden föreslås att i uppräkningen skall näm­

nas övergivna bilar och bildelar, spillolja från bilar samt kvarsittande af­

fischer och vid tävlingar m. m. använda snitslar.

Ett flertal remissorgan anser det olämpligt att, såsom utredningen gjort,

i lagen inta bestämmelser om uppträdande i naturen vilka icke motsva­

ras av straffpåföljd. Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges lands­

fiskaler framhåller att, eftersom högljutt och störande uppträdande i natu­

ren kan föranleda minst lika stor skada som nedsmutsning, så bör även

dylikt uppträdande straffbeläggas. Denna uppfattning delas av länsstyrel­

serna i Skaraborgs och Västerbottens län, landsfogden i sistnämnda län och

stadsfullmäktige i Halmstad. Länsarkitekten i Skaraborgs län och Hallands

läns naturvårdsförening önskar en sådan formulering av bestämmelsen att

onödigt motorbuller till lands eller vatten klart inbegrips.

Möjlighet bör öppnas för länsstyrelsen att vid tredska låta iordningställa

en nedskräpad plats på den tredskandes bekostnad, anser lantbruksnämn­

den och hushållningssällskapet i Västerbottens län. Eftersom det i många

fall är ogörligt att uppspåra den som vållat nedskräpning förordar Motor­

organisationernas samarbetsdelegation att det, om den skyldige inte påträf­

fas, skall åligga länsstyrelsen eller annan myndighet att tillse att platsen

iordningställs. Frågan har enligt delegationen särskild betydelse med hän­

syn till renhållningen på rastplatserna. Även Svenska vägföreningcn pekar

på behovet av närmare regler beträffande ansvaret för uppröjning i den

mån detta ej redan nu ankommer på hälsovårdsmyndigheterna.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör omhändertagandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

100

av kvarlämnade bilvrak. Motororganisationernas samarbetsdelegation kan

inte dela utredningens förhoppning om att detta problem är att anse som

en övergångsfråga. Också länsstyrelsen i Älvsborgs län befarar att proble­

met kommer att bestå även i fortsättningen. Landsfogden i Gävleborgs län

anför.

Frågan om de åtgärder, som kan vidtas beträffande sådana bilvrak vil­

kas ägare inte kan identifieras, har berörts mycket kortfattat av utred­

ningen. För närvarande råder stor ovisshet om vilken myndighet som skall

vara skyldig att vidtaga åtgärd för och bekosta bortförandet av dylika bil-

vrak. Även om de övergivna bilvraken skulle komma att minska genom

skärpt kontroll över avregistreringen, kommer ett visst antal bilar även

i framtiden att undandras myndigheternas kontroll.

Landsfogden anser det önskvärt att utförliga direktiv utfärdas angående

omhändertagande av övergivna bilvrak. Bilskrotningsutredningen uttalar

att det ännu är för tidigt att kunna förutsäga vilka åtgärder i detta av­

seende som utredningen kan komma att föreslå.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna an­

gående nedskräpning innebär viss skärpning i jämförelse med naturskydds­

lagens regler. Jag kan i huvudsak biträda förslaget i denna del. Att, som

vissa remissinstanser föreslagit, slopa kravet på att nedskräpning för att

kunna föranleda påföljd skall vara på visst sätt kvalificerad skulle enligt

min mening föra för långt. De ytterligare åtgärder, som behövs för be­

kämpande av nedskräpning, torde framförallt vara intensifierad övervak­

ning och propaganda.

Liksom motsvarande bestämmelse i naturskyddslagen och i utrednings­

förslaget innehåller 23 § i departementsförslaget en exemplifiering av ned­

skräpande ämnen. Uppräkningen har emellertid här kompletterats med

plast och plåt. Med plåt åsyftas härvid bl. a. bilvrak. Någon ytterligare

komplettering anser jag inte påkallad för närvarande. Vad särskilt beträffar

affischer bjuder, som tidigare framhållits, 22 § visst korrektiv. I övrigt

gäller liksom hittills att kvarlämnade och trasiga affischer — och även

snitslar — faller under nedskräpningsbestämmelserna i samma mån som

annat pappersavfall. Straffet för nedskräpning skall enligt 37 § andra

stycket i fortsättningen vara dagsböter.

De motiv, som föranlett utredningen att komplettera förbudet mot ned­

skräpning med bestämmelser angående uppträdandet i naturen i andra

hänseenden, förtjänar stort beaktande. Det är en angelägen uppgift att

komma till rätta med sådana störande företeelser som till exempel det på

sina håll utbredda missbruket av grammofoner och radioapparater på bad­

stränder och annorstädes i naturen. Som jag framhållit vid 1 § inbegriper

emellertid redan den där införda hänsynsregeln bland annat skyldighet att

undvika oljud som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på

Kungl. Maj:ts proposition nr l'i8 år 196'i

101

djurlivet. Vidare vill jag här erinra om att olämpligt uppträdande i naturen

i vissa fall kan straffas som förargelseväckande beteende samt att, såvitt av­

ser ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen enligt lagförslaget får möj­

lighet att meddela straffsanktionerade föreskrifter om vad allmänheten har

att iaktta inom reservatet. Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan

ordningsföreskrifter meddelas även inom andra till allmänt begagnande

upplåtna naturområden. Med hänsyn till det anförda behandlas i 23 § de-

partementsförslaget inga andra typer av olämpligt uppträdande i naturen

än nedskräpning.

I 24 § regleras länsstyrelsernas befogenhet att förelägga den, som är

ansvarig för nedskräpning eller annat osnyggande, att ställa i ordning

platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Delvis i anslutning

till utredningens förslag stadgas att dylikt föreläggande får ges så snart

av osnyggheten kan för närboende eller andra uppkomma obehag av be­

tydenhet eller skada till person eller egendom. På sätt utredningen förordat

har ur lagtexten utmönstrats den nuvarande föreskriften att föreläggande

får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande. Att föreläg­

gande kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. Efterkommes ej före­

läggande, bör länsstyrelsen även ha möjlighet att låta iordningställa den

nedskräpade platsen på den tredskandes bekostnad. Enligt departements-

förslaget skall detta kunna ske genom handräckning enligt bestämmelserna

i 39 § andra stycket.

Spörsmålet om i vad mån myndighet bör sörja för undanskaffande av

skräp i fall där den skyldige ej kan anträffas torde inte höra hemma i

detta lagstiftningsärende. Såvitt rör bilvrak lärer frågan komma att över­

vägas i samband med behandlingen av bilskrotningsutredningens be­

tänkande.

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 196k

Ersättningsbestämmelser

Under förevarande rubrik har i lagen sammanförts regler angående er­

sättning i anledning av åtgärder enligt den föreslagna lagen. Reglerna mot­

svarar väsentligen ersättningsbestämmelserna i 7, 8, 21 och 28—31 §§ na­

turskyddslagen, 3—7 §§ strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

25—29 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30—33 och 36 §§ i utredningsförslaget.

Utredningen framhåller att ett säkerställande i ökad omfattning av na­

turområden av skilda slag i enlighet med utredningens förslag i allmänhet

förutsätter åtgärder som kan föranleda ersättningar till markägare. Utred­

ningen understryker att man härvid så långt möjligt bör lita till frivilliga

avtal med vederbörande markägare och att en generös inställning till mark­

ägarna avgjort är att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl här­

102

till är enligt utredningen att man bör undvika varje åtgärd som kan med­

verka till att skapa motsättningar mellan naturvårdsintressen och mark-

ägarintressen.

Om man bortser från nationalparkerna måste, ytlrar utredningen vidare,

det kvantitativt ojämförligt största markbehovet för naturvårdsändamål

tillgodoses genom bildande av naturreservat eller förordnande om bebyg­

gelseförbud. För den begränsning, som därigenom läggs på markägarens

möjlighet att fritt disponex-a över sin mark, bör denne enligt utredningen

normalt kompenseras genom intrångsersättning. Även för det fall att reg­

leringen av täktverksamhet eller arbetsföretag leder till en ersättningssitua-

tion är det fråga om en form av intrångsersättning.

I de av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna behandlas i

särskilda paragrafer ersättning vid avsättande av naturreservat eller natur­

minne (30 §), temporärt förbud i anledning av väckt fråga om avsättande

av naturreservat (31 §), vägrat tillstånd till bebyggelse (32 §) samt till-

ståndsvägran eller föreskrifter beträffande täktverksamhet och arbetsföre­

tag (33 §). Att en åtskillnad upprätthålls mellan ersättningsbestämmelser­

na avseende å ena sidan naturreservat och natuimiinne samt å andra sidan

strand- och landskapsskyddsområden är enligt utredningen betingat av

praktiska skäl; i förstnämnda fall är det praktiskt taget alltid fråga om

ett oavvisligt byggnadsförbud jämte annan inskränkning i rätten att för­

foga över marken, varjämte ersättningsfrågan aktualiseras omedelbart, me­

dan det i det senare fallet enbart är fråga om kontroll av bebyggelsens lo­

kalisering, vartill kommer att ersättningsfrågan ej aktualiseras redan i

samband med beslutet om inrättande av skyddsomi-ådet utan först då till­

stånd till bebyggelse vägras.

Utredningen behandlar i sin motivering var för sig dels ersättning för

inskränkning i bebyggelserätt dels ersättning för annan inski-änkning i rät­

ten att förfoga över mark. Beträffande ersättningsprinciperna vid inskränk­

ning i bebyggelserätt gör utredningen till en början följande uttalande.

Där dispens från byggnadsförbudet inom ett strand- eller landskaps-

skyddsområde vägras, mister markägaren i förekommande fall rätten till

viss bebyggelse på platsen. Det är förlusten av detta latenta bebyggelsevärde

som skall kompenseras till den del det överstiger jordbruks- och skogsvär­

det (jämte ev. kompletterande värden) eller motsvarande värde genom in­

trångsersättning. I naturskyddslagen och byggnadslagen är intrångsersätt-

ningen konstruerad som mellanskillnad mellan angivna två värdenivåer. I

strandlagen tillkommer hänsynen till den nytta som en reglerande åtgärd

på en del av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del

av fastigheten. En sådan värdestegring uppstår genom s. k. influensverkan

och kallas därför här influensvärde. Eftersom det är bäst överensstämmande

med en allmän rättsuppfattning att inte bara skada utan också nytta av

en reglerande åtgärd tas i beräkning vid fastställandet av intrångsersätt-

ning på grund av regleringen, föreslår utredningen att de gemensamma er­

sättningsreglerna får en häremot svarande avfattning. Innebörden blir allt­

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 1'iH år 196fi

103

så att intrångsersättningens storlek i princip skall fastställas genom att

man i förekommande fall från ett konstaterat bebyggelsevärde drar inte

bara jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande värde utan också in­

fluensvärdet. För att intrångsersättning över huvud taget skall kunna utgå

gäller vidare generellt att ägaren kan använda fastigheten allenast på sätt

soin står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta med­

för att vilken värdeskillnad som helst icke är tillräcklig för att grunda er­

sättningsanspråk. Den måste ha sådan relativ storlek att det rimligtvis kan

göras gällande att det föreligger ett sådant uppenbart missförhållande som

avses här.

I anslutning till förslaget om ökat beaktande av influensvärde har utred­

ningen övervägt om inte ett fastighetsinnehav bestående av flera register-

fastigheter i förevarande hänseende borde behandlas som en enhet, vilket

enligt utredningen vore att föredra ur rättvisesynpunkt. Utredningen anser

sig emellertid inte kunna föreslå en reform på detta område enbart för na­

turvårdslagens del.

Under framhållande att den tidpunkt, till vilken delvärdena hänförs, har

stor betydelse vid beräkning av intrångsersättning i anledning av bebyg­

gelseförbud yttrar utredningen vidare.

Bebyggelsevärdet utgör i förevarande sammanhang ett outtaget övervärde

som enligt allmänna principer i byggnadslagen och strandlagen skall be­

stämmas vid den tidpunkt då inskränkningen i bebyggelserätten införs el­

ler med andra ord vid den tidpunkt då länsstyrelsens förordnande om bygg-

nadsförbud utfärdas. Vid denna tidpunkt har den på bebyggelserätt grun­

dade realvärdestegringen avbrutits. Eftersom ersättningen skall utbetalas

vid en senare tidpunkt — i samband med att byggnadsdispens vägras första

gången — skall en framräkning ske med hänsyn till under mellantiden in­

träffad penningvärdeförändring. Detta är innebörden i gällande strandlag i

vad avser fastställandet av bebyggelsevärdet, och någon ändring på denna

punkt föreslås icke av utredningen. Beträffande övriga två delvärden —

jordbruks- och skogsvärdet eller motsvarande samt influensvärdet — fort­

sätter realvärdestegringen oberoende av att länsstyrelsen utfärdat ett bygg-

nadsförbud för det aktuella skyddsområdet. Anledning saknas därför att

förfara på annat sätt än att man tar hänsyn till denna realvärdestegring

fram till tidpunkten för ersättningsberäkningens aktualiserande i sam­

band med att byggnadsdispens vägras första gången. Detta överensstäm­

mer också med byggnadslagens principer för beräkning av intrångsersätt­

ning i liknande fall. Av förarbetena till 3 § strandlagen vill det synas som

om man där avsett att även realvärdeberäkningen i denna del skulle hän­

föras till tidpunkten för länsstyrelsens förordnande. Utredningen kar,

emellertid icke finna några bärande motiv för att upprätthålla en sådan

från byggnadslagens värderingsprinciper avvikande regel i naturvårdslag­

stiftningen för framtiden. Utredningens förslag innebär därför att bestäm­

mandet av de två här avsedda delvärdena skall hänföras till den tidpunkt

då byggnadsdispens vägras.

Ehuru problemet med olika tidpunkter för beräkning av olika delvärden

normalt ej föreligger vid avsättande av naturreservat kan det, yttrar ut­

redningen, undantagsvis bli nödvändigt att tillämpa berörda beräknings-

Kiingl. Maj:ts proposition nr V18 är 106

1

104

sätt även i sådant fall, t. ex. om ett nyinrättat naturreservat ersätter ett

äldre strandskyddsområde.

Utredningen analyserar ingående frågan hur bebyggelsevärdet enligt gäl­

lande rätt skall bestämmas vid ersättningsberäkningen. De resultat vartill

utredningen kommer i denna fråga kan sammanfattas på följande sätt. I

vad angår tätbebyggelsevärde äger markägaren obetingat tillgodoräkna sig

sådant värde som uppkommit före byggnadslagens ikraftträdande den 1

januari 1948. Möjligheterna att numera påvisa dylikt värde är dock mycket

små. För att mark efter nämnda tidpunkt skall få användas till tätbebyg­

gelse förutsätts enligt 5 § byggnadslagen att den vid planläggning enligt

denna lag prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Tätbebyg­

gelsevärde kan i detta fall uppkomma endast om tillstånd enligt byggnads­

lagen till sådan bebyggelse lämnats eller med fog kan förväntas bli lämnat.

Att dessa förutsättningar är förhanden med avseende å områden, som läm­

par sig till naturreservat eller för att skyddas genom förordnande enligt 17

eller 19 § i utredningsförslaget, måste enligt utredningen vara ytterligt säll­

synt. Det bebyggelsevärde, som kan komma ifråga vid beräkning av in-

trångsersättning, är därför praktiskt taget uteslutande ett glesbebyggelse-

värde. Även möjligheterna att inom ifrågavarande områden konstatera gles-

bebyggelsevärden måste enligt utredningens mening vara starkt begränsa­

de. Detta sammanhänger enligt utredningen dels med att det icke kan vara

motiverat att räkna med annan förväntad bebyggelse än sådan, som är

omedelbart aktuell eller att förvänta inom nära förestående tid, och dels

med den starka begränsning som ligger i glesbebyggelsebegreppet.

Ersättning på annan grund än inskränkning i bebyggelserätten kan en­

ligt utredningen aktualiseras genom att mark avsätts till naturreservat el­

ler naturminne eller genom att täktverksamhet eller arbetsföretag hindras

eller regleras eller genom preliminära regleringsåtgärder enligt 8 § i utred­

ningsförslaget. Utredningen uttalar att i samtliga dessa fall en generell

förutsättning för att ersättning skall kunna utgå bör vara att regleringsåt­

gärden föranleder intrång av någon mera väsentlig betydelse; intrånget

måste ha en allvarlig karaktär för att kunna bedömas som ersättningsgillt.

Utredningen anför vidare.

För ersättningsförfarandet i samtliga här avsedda fall gäller att bedöm­

ningen skall ske enligt gängse värderingsprinciper. Därvid skall beaktas att

det varken enligt gällande rätt eller enligt utredningens förslag existerar

någon allmän frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. I den

inledande paragrafen till naturvårdslagen har utredningen fastslagit att den

som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller eljest

skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer. Detta innebär utom

annat att exploatering av naturtillgång eller annan verksamhet i naturen

i princip icke får ske på sådant sätt att onödig skada tillfogas landskaps­

bilden eller andra allmänna intressen. Detta medför i sin tur att all verk­

samhet i naturen i förekommande fall har att bära kostnaderna för sådana

återställningsåtgärder som skäligen kan krävas. Nämnda förhållande mås­

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

105

te få konsekvenser vid beräkning av intrångsersättning på det sättet, att

från beräknat bruttoersättningsbelopp alltid skall dras utom annat kost­

nader för återställningsåtgärder i naturen. I övrigt kommer beräkningen

av intrångsersättning i här ifrågavarande del att ske på ett sätt som liknar

det som tillämpas vid inskränkning i bebyggelserätt. Från det tidigare

värdet dras det markvärde som återstår efter det inskränkning införts eller

tillstånd vägrats till viss åtgärd. Avser ersättningen naturreservat eller na­

turminne skall därutöver i förekommande fall avdrag ske för s. k. influens­

värde som uppkommit på mark utanför reservatet.

Utredningen förutsätter att i samband med avsättande av naturreservat

skall kunna utgå ersättning i anledning av intrång genom därav föranlett

mera intensivt utnyttjande av mark inom reservatet än vad allemansrätten

medger.

Såsom generellt villkor för ersättning i anledning av annan inskränk­

ning i rätten att förfoga över mark än inskränkning i bebyggelserätten upp­

ställs i utredningsförslaget — liksom i 7 § naturskyddslagen — att den

ifrågavarande åtgärden föranleder avsevärt men för markägaren eller an­

nan rättsinnehavare. Härmed avses enligt utredningen inte att göra någon

principiell åtskillnad i förhållande till sättet för beräkning av ersättning

vid inskränkning i bebyggelserätt. Utredningen yttrar i denna fråga.

Vad man med motsvarande uttryck i naturskyddslagen velat vinna med

kravet på avsevärt men — i jämförelse med uttrycket uppenbart missför­

hållande mellan angivna markvärden — synes närmast vara att undvika

ersättningsplikt i fall där det visserligen föreligger ett uppenbart missför­

hållande mellan markvärdena före och efter en åtgärd enligt naturskydds­

lagen men där den av åtgärden förorsakade förlusten ändock är praktiskt

taget betydelselös för markägaren (prop. 1952: 188, s. 44—45). Någon änd­

ring häri föreslås icke av utredningen.

Efter redogörelsen för sina principer för ersättning på annan grund än

inskränkning i bebyggelserätt uppehåller sig utredningen särskilt vid ersätt-

ningsberäkningen i vad avser täktverksamhet. Utredningen framhåller att

någon rättspraxis i fråga om tillämpningen av motsvarande ersättnings­

bestämmelse i 21 § naturskyddslagen inte finns. Detta torde enligt utred­

ningen sammanhänga med att man avstått från ersättningsgrundande in­

gripanden på grund av osäkerhet om lagrummets rätta tolkning och oviss­

het huruvida medel kunnat påräknas för gäldande av ersättning. Utred­

ningen fortsätter.

För att en ersättningssituation beträffande här åsyftad kommersiell täkt

över huvud taget skall kunna uppstå krävs till en början att den aktuella

fastigheten är lämpad för täktändamål. Faktorer som inverkar på denna

bedömning är täktmaterialets kvalitet och kvantitet samt läge i förhållande

till kommunikationsnätet ävensom efterfrågan på material av ifrågavarande

beskaffenhet. Om tillräckliga förutsättningar icke föreligger i något av dessa

hänseenden förfaller frågan om ersättning redan på grund härav. Flera läns­

styrelser har uttalat starka betänkligheter mot den utformning 21 § natur­

skyddslagen nu har. Kritiken går ut på att regeln medger alltför höga ersätt-

41 Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr US

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

106

ningar varigenom den kan vara ett vapen i handen på skrupelfria exploatö­

rer. På grund därav förordas en omprövning av de principer som ligger till

grund för lagrummet. Utredningen är också medveten om att just ersätt­

ningsfrågan hittills varit ett svårt hinder för en ur allmän synpunkt ända­

målsenlig täktreglering, varför starka skäl onekligen talar för en mera re­

striktiv utformning av denna regel, ^å andra sidan är det enligt utredningens

mening icke möjligt att utan kompensation frånkänna markägarna en rätt

som de nu har. Däremot håller utredningen före att starka skäl talar för

införandet i den nya naturvårdslagens ersättningsregel rörande täktverk-

samhet av den princip som redan gäller generellt i byggnadslagen och

strandlagen och som innebär att mark som beläggs med inskränkning i

dispositionsrätten skall i ersättnings- eller inlösningsfall uppskattas efter

realvärdet vid den tidpunkt då inskränkningen inträdde. I byggnadslagen

gäller denna princip alla där förekommande former av inskränkning i dis­

positionsrätten och således även täktreglering genom s. k. schaktningsför-

bud. I strandlagen som endast avser bebyggelsereglering gäller den endast

denna form av inskränkning i dispositionsrätten. I vad avser täktverksam-

heten innebär principen enligt utredningens mening en godtagbar kompro­

miss mellan motstående intressen i täktregleringens besvärliga ersättnings­

fråga. På längre sikt tillgodoser den naturvårdens intressen på ett tillfreds­

ställande sätt utan att någon berövas en tillgång som han nu förfogar över.

Utredningen föreslår därför att beträffande täktverksamhet markens vär­

de vid den nya lagens ikraftträdande skall tagas till utgångspunkt vid upp­

skattning av skada i ersättningsfall.

Med framhållande att den svårbedömda frågan om innebörden i uttrycket

»avsevärt men» i många fall kommer att få stor betydelse vid täktreglering-

en yttrar utredningen vidare.

Utredningen finner det icke möjligt att på denna punkt föreslå några en­

hetliga normer, eftersom det är en fråga som med nödvändighet måste be­

dömas från fall till fall. Utredningen inskränker sig därför till att anlägga

några allmänna synpunkter på frågan. Som regel torde det vara en jord­

bruks- eller skogsfastighet som inrymmer täktfyndighet. Med anledning

härav erinras att sådana fastigheter icke är underkastade tillståndsplikt

beträffande täkt som sker för fastighetens husbehovsförbrukning. Häri lig­

ger en begränsning i den skada som fastigheten kan tillfogas genom vägrad

täkt. Den kan under alla förhållanden tillgodose det egna behovet av grus

o. dyl., varför fastighetens normala drift icke förorsakas något som helst

men. Snarare tillfogas den men i brukningshänseende om en del av fastig­

hetens ägor avstås till grustäkt. Som nämnts existerar det icke någon al'l-

män frihet att företa åtgärder hur som helst i naturen. Utgångsläget är

därför att ingen markägare har ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndig-

heter på sin mark i den utsträckning som kan betingas av enbart tekniska

och ekonomiska överväganden. Han är skyldig tåla inskränkningar däri till

förmån för naturvårdsintresset intill gränsen för avsevärt men utan att nå­

gon ersättning kan utkrävas. Det skulle givetvis förenkla befattningen med

ersättningsfrågorna om avsevärt men kunde uttryckas generellt i exempel­

vis ett visst procenttal av den totala uttagbara täktvolymen. Som nämnts är

detta icke möjligt. Enligt utredningens mening kan inskränkningen dock

gå långt utan att avsevärt men behöver föreligga. Inte ens om en stor del

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 196i

107

av en täktfyndighet måste lämnas orörd kan det hållas för visst att avse­

värt men uppkommer.

Rörande ersättningssituationen i det fall, att en fyndighet berör ett fler­

tal enskilda fastigheter, yttrar utredningen.

För detta fall har stor vikt lagts på att länsstyrelsen för att befrämja eu

lämplig exploatering skall kunna påfordra en plan av lämplig omfattning.

Den fastighetsägare, som icke lyckas åvägabringa en samverkan med öv­

riga berörda fastigheter i enlighet med planen, kommer uppenbarligen i ett

ogynnsamt ekonomiskt läge som enskild exploatör. Härav följer att hans

läge även blir ogynnsamt från ersättningssynpunkt, därest länsstyrelsen

finner att en separat exploatering av sökandens fastighet har så skadliga

verkningar ur naturvårdssynpunkt att den icke kan tillåtas. Vid tillstånds­

frågans prövning bör man eftersträva att undvika den situationen att er­

sättning måste ges för material som kan antas komma att exploateras inom

en överskådlig framtid.

Utredningen understryker slutligen angelägenheten av att täktregleringen

betraktas och behandlas som en planeringsfråga och framhåller, att genom

snabba och effektiva inventerings- och planeringsåtgärder bör öppnas goda

möjligheter att inrikta exploateringen på täktfyndigheter som kan friges

helt och hållet. I de fall åter där partiella uttag kan medges är det ange­

läget att man förhandlingsvägen når fram till en täktplan som kan accep­

teras ur såväl naturvårds- som exploateringssynpunkt. Med ett sådant för­

faringssätt kommer måhända, yttrar utredningen, ersättningsfall att bli

sällsynta.

Beträffande den kategori företag, som i betänkandet benämnes arbetsföre­

tag i allmänhet, skall enligt utredningen i tillämpliga delar samma princi­

per följas för ersättningsberäkningen som i fråga om täktverksamhet, dock

med det undantaget att värderingen helt skall hänföra sig till tiden för be­

slutet; något praktiskt behov att beakta tidigare värde torde enligt utred­

ningen icke finnas här.

Utredningen föreslår en utvidgning av möjligheterna att få till stånd in­

lösen av fastighet som berörs av naturvårdsåtgärd. Utredningen framhåller

att regler om inlösen saknas i strandlagen och i 86 och 122 §§ byggnadsla­

gen samt att det i 7 § andra stycket naturskyddslagen förekommande stad­

gandet om rätt för fastighetsägare att, om fridlysning föranleder synnerligt

men vid fastighetens nyttjande, fordra att fastigheten löses, såvitt känt

aldrig tillämpats. Under utredningsarbetet har emellertid, yttrar utredning­

en, några myndigheter uttalat önskemål om att det allmänna tillförsäkras

rätt att förvärva strandområden i vissa fall i samband med reglering av

ersättningsfrågor. Utgångspunkten har därvid varit att intrångsersättning

enligt strandlagen i något fall kommit att uppgå till en mycket stor del —

ända till 86—90 procent —- av markens totalvärde vid användning för be­

byggelse. Enligt utredningens mening kan frågan om lösningsplikt och lös­

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

ningsrätt knappast få någon större praktisk betydelse för genomförandet

av ett aktivt naturvårdsprogram. Icke desto mindre håller utredningen före

att inlösningsinstitutet bör bevaras i naturvårdslagstiftningen såsom ett i

undantagsfall användbart komplement till gällande regler om intrångser-

sättning. Utredningen yttrar vidare härom.

Ett sådant komplement kan vara önskvärt där ett särskilt svårt intrång

enligt naturvårdslagstiftningen drabbar en fastighet men också där en be­

räknad intrångsersättning eljest motsvarar en större del av markvärdet

samt särskilda skäl talar för inlösen. Härav följer att inlösningsinstitutets

tillämpning icke bör som hittills formellt begränsas genom att dels knytas

till en speciell åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen och dels förbehållas

ena parten att påkalla. Inlösningsinstitutet bör i fortsättningen kunna an­

vändas i undantagsfall vid alla viktigare typer av intrång enligt naturvårds­

lagstiftningen och i förekommande fall bör dess tillämpning kunna påford­

ras inte bara av markägaren utan också av kronan såsom företrädare för

naturvårdsintresset. Ett undantagsfall av här åsyftat slag är uppenbarligen

för handen om en åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen medför en så all­

varlig skada på en fastighet eller fastighetsdel att skadan förtjänar beteck­

nas som synnerligt men. I ett sådant fall är det rimligt att fastighetsägaren

äger påfordra att kronan löser hela fastigheten eller fastighetsdelen. Utred­

ningen föreslår därför att en regel med detta innehåll införes i 36 § första

stycket lagförslaget.

Enligt detta stadgande bör, yttrar utredningen, inlösen kunna ifrågakom-

ma till exempel om en för bostads- eller grustäktsändamål bildad fastighet

på grund av tillslåndsvägran enligt naturvårdslagen ej får nyttjas för ända­

målet. Utredningen framhåller att vid prövningen av inlösenyrkande hänsyn

bör tas till eventuell influensverkan å område som icke omfattas av det be­

slut som ligger till grund för yrkandet.

Rörande andra stycket i 36 § i utredningsförslaget yttrar utredningen.

Med beaktande av framställda önskemål föreslås här en regel som öpp­

nar möjlighet för kronan att i vissa fall lösa fastighet eller del därav som

berörs av åtgärd enligt lagen. Ett första villkor för sådan lösningsrätt är att

den intrångsersättning som eljest skolat utgå för fastigheten eller fastig­

hetsdelen uppgår till en viss större del av fastighetens eller delens totala

värde. Efter mönster av 12 § andra stycket expropriationslagen har denna

del satts till två tredjedelar. Där detta villkor är uppfyllt ankommer det på

kronan att i varje särskilt fall ta ställning till frågan huruvida lösningsrätt

skall utövas eller icke. Enligt utredningens mening bör lösningsrätten icke

utövas såvida icke särskilda skäl talar för att området övergår i allmän ägo.

Som sådana skäl kan godtas att marken har särskilt stor betydelse ur kultu­

rell eller social naturvårdssynpunkt eller att området behöver utnyttjas me­

ra intensivt för fritids- eller annat naturvårdsändamål än vad allemansrät­

ten medger. Ett viktigt praktiskt villkor för att inlösning skall tillgripas är

också att förvaltning av området kan ordnas tillfredsställande på längre sikt

genom försorg av staten, kommun eller ideell sammanslutning.

Utredningens förslag till ersättningsregler har väsentligen tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av majoriteten av remissinstanserna. Bland

109

de remissorgan som yttrat sig utpräglat positivt märks länsstyrelserna i

Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västmanlands län, över-

lantmätarna i Göteborgs och Bohus, Kalmar och Norrbottens län samt

Skogssällskapet. Flera remissorgan betonar att de föreslagna ersättningsreg­

lerna väsentligen bygger på gällande rätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bo­

hus län uttalar att utredningen på ett förtjänstfullt sätt analyserat ersätt­

ningsfrågorna och dragit upp riktlinjerna för bedömande av dessa. Det för­

hållandet att utredningen räknar med ersättningar i stor utsträckning för

genomförande av naturvården utgör enligt överlantmätaren i Kalmar län

en god garanti för en angelägen balans mellan naturvårdsintressen och t. ex.

jord- och skogsbrriksintressena.

Å andra sidan blir de föreslagna ersättningsreglerna på väsentliga punk­

ter föremål för kritik från ett tjugotal remissorgans sida.

Som en allmän synpunkt framhåller lantmäteristyrclsen, att reglerna inte

kan anses utgöra enbart eu sammanarbetning av redan gällande principer

för bestämmande av ersättningar i motsvarande fall utan genom en kombi­

nation av olika regler får ses som en nyhet med en effekt som inte torde lå­

ta sig överblickas utan djupare granskning. Styrelsen ifrågasätter om inte

ersättningsreglerna bör vidare övervägas. Liknande uppfattning hyser kam­

markollegiet. Några remissorgan anser att reglerna är alltför komplicerade

eller svåra att förena med ersättningsreglerna på andra områden och därför

bör omarbetas. Expropriationsutredningen yttrar att förslagets regler om er­

sättning på grund av inskränkning i förfoganderätt till fastighet samt om

inlösningsrätt och inlösningsplikt i anledning av sådant intrång upptar icke

oväsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt. Under framhållande att

de spörsmål som uppkommer, då det gäller att åstadkomma eu lämplig reg­

lering i nämnda hänseenden, uppenbarligen har ett nära samband med frå­

gor som expropriationsutredningen fått i uppdrag att behandla, hävdar ut­

redningen, att ett definitivt ståndpunktstagande till frågan om införandet av

nya ersättnings- och inlösningsbestämmelser bör anstå, till dess pågående

översyn av expropriationslagstiftningen slutförts.

En mera restriktiv utformning av ersättningsreglerna påyrkas av länssty­

relsen i Hallands län, som anlägger följande synpunkter i frågan.

Nu gällande bestämmelser förutsätter att markägare som tillskyndas av­

sevärt men skall erhålla full ersättning för den skada han lider. Denna re­

gel leder till höga ersättningsanspråk. Särskilt i fråga om grusexploatering­

ar blir olägenheterna av regeln framträdande. För att ej samhällets ersätt-

ningskostnader skall bli orimligt höga, tvingas länsstyrelsen ej sällan att

lämna tillstånd till grustäkter även på sådana skyddsvärda områden, där

exploatering ej bör få ske. Länsstyrelsen kan därför icke dela uppfattning­

en, att naturskyddsintresset icke kan motivera ändring i principen för er­

sättningsreglerna.

På åtskilliga av samhällslivets områden har långtgående inskränkningar i

markägarens dispositionsrätt ansetts befogade utan någon rätt till ersätt­

ning eller med en begränsad sådan. Som exempel härpå kan anföras bygg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

no

nadslagstiftningen, som hindrar ägaren av mark att fritt exploatera denna

för tätbebyggelse, skogsvårdslagstiftningen med speciellt långtgående regle­

ringar beträffande s. k. svårföryngrade skogar och skyddsskogar, gruvlag­

stiftningen, som hindrar markägaren att fritt förfoga över mineraler, sten­

kol, salt, olja m. m., jaktstadgan och fiskeristadgan, lagen om fornminnen

samt vattenlagen.

Även då det gäller naturvårdslagstiftningen bör motstående intressen

vägas mot varandra. Då det gäller oersättliga naturvärden torde det vara i

hög grad befogat, alt markägarintresset åtminstone i viss mån får vika för

allmänna intressen. Under alla omständigheter bör icke ersättning utgå för

sådan inskränkning som enligt 1 § lagförslaget skall gälla för alla företag.

Den ersättningsfria sektorn bör dock i konsekvens med vad som enligt vad

törut nämnts gäller i fråga om annan lagstiftning kunna göras betydligt

mera omfattande än så. Länsstyrelsen finner det önskvärt att ersättnings­

reglerna omarbetas i enlighet härmed.

Åtskilliga remissorgan hävdar däremot att de föreslagna ersättningsreg­

lerna ej tar skälig hänsyn till markägarnas berättigade intressen och anser

bl. a. angelägenheten av ett positivt intresse för naturvården från denna

samhällsgrupps sida nödvändiggöra att all ekonomisk skada av betydelse

ersätts. Uttryck för dylika eller liknande uppfattningar ger — delvis i

samband med kritik av kravet på »avsevärt men» som villkor för ersättning

—■ bl. a. lantbruksstyrelsen, kommerskollcgium, överlantmätaren i Söder­

manlands län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, RLF, Sveriges skogs­

ägareföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund, Näringslivets bygg-

nadsdelegation, Sveriges stenindustriförbund, lantbruksnämnden i Uppsala

län samt flera handelskammare. Angelägenheten av att markägarna tillför­

säkras skälig ersättning understrykes även av Svenska naturskyddsför­

eningen, Skid- och friluftsfrämjandet och Svenska teknologföreningen. Sve­

riges lantbruksförbund yttrar.

Utredningen dementerar sitt uttalande om generös inställning mot mark­

ägarna genom en med stor konsekvens genomförd strävan att i sitt förslag

förena de för ägarna ofördelaktigaste reglerna ur strandlagen och bygg­

nadslagstiftningen samt utesluta de rimliga reglerna i expropriations- och

vattenlagarna. Ett godtyckligt förfarande av detta slag kan förekomma en­

dast därför att det saknas allmängiltiga principer för marklösen. Tidigare

torde man ha ansett expropriations- och vattenlagarna vägledande. Att bygg­

nadslagen avviker från dessa och vissa andra tvångsförfogandelagar beror

på att den avser andra situationer än de nämnda lagarna. Den kan därför

varken i och för sig eller utifrån sitt syfte åberopas som en allmän princip­

reglering. I synnerhet kan den ej stå som modell för situationer som ej

alls överensstämmer med byggnadsplaneringens.

I samma riktning uttalar sig Stockholms handelskammare.

Visserligen saknas icke områden inom gällande rätt där den enskilde

utan rätt till ersättning är skyldig tåla visst intrång. Närliggande exempel

är ju de fall där byggnadsförbud medför rätt till ersättning endast om »up­

penbart missförhållande» råder mellan markens värde före och efter för­

budet. Det kan emellertid hävdas att ersättningsfrågornas reglering i bygg­

Kanyl. Maj.ts proposition nr l'i8 år 196i

in

nadslagen och liknande lagstiftning är av tämligen speciellt slag. För att

kommunerna skall kunna genomföra en nödvändig planering har det varit

nödvändigt att införa vissa generella, icke ersättningsberättigade begräns­

ningar i fastighetsägarnas rätt att bebygga sin mark. Dessa begränsningar

är dock både kvantitativt och kvalitativt av ett annat slag än de inskränk­

ningar i dispositionsrätten som föreslås av utredningen. Dessa inskränk­

ningar vidtas i det allmännas intresse som en riksangelägenhet, och ersätt­

ningen skall utbetalas av kronan. Anledning saknas då att göra avkall på

den primära rättsprincipen att den enskilde skall ha full ersättning för

det som fråntas honom av det allmänna.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller att det

är naturligare att en markägare utan eller mot ringa ersättning får finna sig

i inskränkningar i sin förfoganderätt med hänsyn till ett på hans egen­

dom befintligt naturminne än på grund av att hans mark upplåts exem­

pelvis till fritidsområde för allmänheten. Samernas riksförbund gör gällan­

de att de föreslagna ersättningsbestämmelserna inte tar hänsyn till samer­

nas rätt. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet bör, hävdar förbundet, upp­

märksammas att samerna kan lida skada genom att inskränkningar sker i

deras rätt till land och vatten in. m. och att samerna då måste erhålla

kompensation härför. Även kompensationens former bör utredas.

Några av de i förevarande sammanhang uppräknade remissorganen på­

talar svårigheterna att avgöra vad som skall avses med »avsevärt men».

Även överlantmätaren i Västmanlands län anser att detta uttryck icke är

tillfredsställande vid bedömning av skälig ersättning för intrång och att det

därför bör utgå eller ersättas med »men av någon betydelse».

i en del remissyttranden påpekas att vid avsättande av naturreservat er­

sättning bör kunna ifrågakomma även i vissa andra fall än dem som ut­

tryckligen nämnts av utredningen. Sålunda uppmärksammar länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län att utredningen icke berört frågan om ersättning

för den nyttjanderätt till område för vägar, parkeringsplatser in. m. som

skall kunna innefattas i beslut om avsättande av naturreservat. Som exem­

pel på olägenheter för vilka ersättning bör kunna utgå anger Sveriges in­

dustriförbund den starkt ökade brandfaran inom och invid avsatta områ­

den, de ökade riskerna och den minskade framkomligheten för nyttotrafi­

ken på enskilda vägar mot eller inom naturreservaten samt ökade kostna­

der för underhåll av dessa vägar och för renhållning etc. Lantbruksnämn­

den och hushållningssällskapet i Kronobergs län pekar i detta sammanhang

på ökat stängselbehov, och skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län nämner

minskning av skogs- eller jordbruksproduktion på grund av »förslitning»

i samband med stor folkinvasion. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasät­

ter om inte markägaren bör ha möjlighet att få ersättning för kostnader

i samband med uppsnyggning av mark som skräpats ned av okända perso­

ner.

Om inrättandet av naturreservat försvårar ett rationellt skogsbruk anser

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 196b

112

Sveriges industriförbund att markägaren bör beredas möjlighet att mot av­

stående av ifrågavarande område förvärva mark i allmän ägo motsvarande

den vars utnyttjande påverkas negativt av länsstyrelsens förordnande samt

att aktiebolag bör få kompensera sig med markinköp på annat håll utan

hinder av gällande inskränkningar i rätten att förvärva fastighet.

En närmare behandling av frågan om ersättning för personligt intrång

anser lantmåteristyrelsen vara önskvärd. Hovrätten för Västra Sverige ytt­

rar i samma fråga.

Tillskapandet av ett naturreservat på sociala grunder utgör en påtaglig

stimulans för en större tillströmning av friluftsintresserade till området i

fråga. I sådant fall har väl länsstyrelsen möjlighet att genom föreskrifter

jämlikt 7 § andra stycket i utredningens förslag begränsa allmänhetens

rätt till färdsel och rastning, men uppenbarligen kan fall förekomma, där

området likväl för att kunna fylla sitt syfte måste utnyttjas mera intensivt

än vad allemansrätten medger och störningar i hemfriden svårligen kan

undvikas. Det synes därför önskvärt icke minst för att undvika ökade mot­

sättningar mellan friluftsfolkets och den bofasta befolkningens intressen,

att en markägare, som mot sin vilja nödgas upplåta mark till naturreser­

vat, eller en nyttjanderättshavare på fastigheten i sådana situationer er­

håller ersättning även för olägenheter av nu avsett slag. Av 30 § i utred­

ningens lagförslag framgår icke huruvida annan skada än rent ekonomisk

sådan kan ersättas, och motiven till stadgandet synes ej beröra denna

fråga.

Spörsmålet om ersättning för bebyggelsevärde vid inskränkning i be-

byggelserätt diskuteras i några remissyttranden. Stadskollegiet i Stockholm

yttrar att det numera inte torde råda någon tvekan därom att vid ex­

propriation av ej förut planlagt område för t. ex. större parkområde, na­

turskyddsområde m. in. expropriationsersättning regelmässigt endast bör

beräknas för glesbebyggelse. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Stock­

holms län att omständigheterna inte sällan kan vara sådana att billighet

och rättvisa talar för att ersättning ges för tätbebyggelsevärde, exempel­

vis i fall då ägaren av grannfastighet kunnat tillåtas att tillgodogöra sig

betydande kapitalvärden genom tätbebyggelse under det att den intilliggan­

de fastigheten på grund av naturvårdsintressets styrka icke ansetts kunna

erhålla dylik bebyggelserätt. Ersättningsbestämmelserna bör enligt läns­

styrelsens mening utformas med skäligt hänsynstagande härtill. Sveriges

lantbruksförbund hävdar att tätbebyggelse uppenbarligen ofta kan vara

aktuell just inom de attraktiva områden som anses böra bevaras med stöd

av naturvårdslagens regler, överlantmätaren i Gotlands län finner det tvek­

samt om det över huvud taget är möjligt att dra en klar gräns mellan tät­

bebyggelse- och glesbebyggelsebegreppen och finner att det mest rationella

vore om rätten till glesbebyggelse slopades, åtminstone beträffande bygg­

nader för fritidsändamål.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet

för strandlagens regel om beaktande av influensvärde berörs av några re-

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964

Kungl. Mnj:ts proposition nr Vv8 år 196'i

113

missinstanser. Kammarkollegiet, som tillstyrker förslaget i denna del, ytt­

rar.

Såvitt kollegiet kan bedöma torde avsättande av naturreservat och na­

turminne i regel icke komma att medföra sådana verkningar att man har

anledning att räkna med uppkomsten av influensvärde. Frågan kan dock

bli aktuell, kanske framförallt i sådana fall, där institutet naturreservat

tillgrips för att skydda visst strandområde mera definitivt än som skulle

kunnat ske med tillämpning av strandskyddsbestämmelserna.

Förslaget biträds även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som emel­

lertid med hänvisning till den i 19 § tredje stycket väglagen intagna båt-

nadsregeln framhåller, att det i praktiken visat sig mycket svårt att få

igenom s. k. båtnadsavdrag, vilka dessutom drabbar orättvist såtillvida att

även fastighet, som ej berörs av vägföretaget, kan tillföras båtnad utan att

avdrag kan ske. RLF anser däremot, att någon skärpning i förevarande

hänseende icke bör genomföras, under motivering att influensvärdet icke

kan få någon betydelse utanför strandskyddsfallen. Expropriationsutred-

ningen avstyrker förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet för den

ifrågavarande avräkningsregeln. Expropriationsutredningen yttrar inled­

ningsvis.

Expropriationsutredningen har bl. a. att undersöka, om det genom en

reform av expropriationslagens värderingsregler -— däri inbegripet lagens

regler om avräkning av nytta mot skada — är möjligt att i större omfatt­

ning än för närvarande åt stat och kommun förbehålla sådan värdesteg­

ring, som uppkommit genom åtgärder från det allmännas sida. Innan ex-

propriationsutredningens arbete slutförts, synes det angeläget att sådana

lagändringar, som är ägnade att binda utvecklingen på förevarandc om­

råde, icke företages utan tvingande skäl.

Efter denna allmänna reflexion anför expropriationsutredningen.

Enligt 9 § expropriationslagen skall vid bestämmande av ersättning för

skada och intrång å restfastighet avräknas den nytta, som expropriationen

eller den exproprierade delens användande må föranleda för restfastighe-

ten. Eventuellt uppkommande »nyttoöverskott» får däremot icke avräknas

å själva löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen. Samma prin­

cip gäller vid inlösen av mark enligt byggnadslagen (137 §), låt vara att

genom andra bestämmelser sörjts för att exproprianten i viss utsträck­

ning erhåller gottgörelse för värdestegring, som med avseende å närliggan­

de mark uppkommer genom åtgärder från hans sida. Såvitt framgår av

motiven till gällande naturskyddslag har det ej heller varit avsett att vid

ersättningsberäkning enligt sistnämnda lag göra något avsteg från den

princip, som expropriationslagen i nu angivet hänseende företräder. Däre­

mot har i strandlagen (3 §) införts en regel, som gör det möjligt att fullt

ut d. v. s. intill skadans storlek avräkna nytta till följd av ett strandlags-

förordnande. Värdeökning å angränsande delar av fastigheten kan sålunda

i dessa fall avräknas även å den del av skadeståndet som utgör ersättning

för skada å själva förbudsområdet.

Enligt betänkandet görs sistnämnda regel tillämplig överlag, då det gäller

att bestämma ersättning på grund av strand- eller landskapsskyddsförord-

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i8 år 196 i

nande eller områdes avsättande till naturminne eller naturreservat. Vad be­

träffar täktersättningsfallen innehåller förslaget intet uttalande i nu före­

varande hänseende.

Förslagets nyssnämnda innebörd kan sägas ha kommit till tydligt ut­

tryck i lagtexten endast såvitt avser ersättning för inskränkning i bebyg­

gelserätt, däremot ej för annan intrångsersättning. Frånsett sistberörda

lörhållande är att beakta, att markägare skall kunna fordra inlösen för det

fall att synnerligt men åsamkas honom genom åtgärd enligt naturvårds­

lagen samt att kronan å sin sida skall kunna påkalla inlösen då intrångs-

ersättningen skulle komma att uppgå till två tredjedelar av fastighetsvär­

det. Ytterligare förutsätts att expropriation skall kunna ske för områdes

avsättande till naturminne eller naturreservat. Om inlösen eller expropria­

tion kommer till stånd, skall emellertid expropriationslagens värderings­

regler tillämpas. Som framgår av det ovan sagda innebär detta, att skilda

värderingsnormer blir tillämpliga, beroende på om inlösen kommer till

stånd eller blott skadestånd utges. Om ett förordnande enligt naturvårdsla­

gen medför övervägande nytta för angränsande delar av fastigheten, ställer

det sig ur ekonomisk synpunkt förmånligast för fastighetsägaren att få till

stånd inlösen, eftersom nyttoöverskottet då ej kan avräknas från den del

av expropriationsersättningen, som utgör löseskilling för förbudsområdet.

Medför förordnandet övervägande skada går hans intresse i motsatt rikt­

ning.

Den valda lösningen kan sålunda komma att få vissa mindre tilltalande

konsekvenser. En liknande reglering förekommer visserligen redan nu in­

om ett annat lagstiftningsområde, nämligen i lagen om allmänna vägar.

Frågan om en översyn av sistnämnda lags regler på denna punkt har

emellertid aktualiserats men tills vidare lämnats öppen i avbidan på resul­

tatet av expropriationsutredningens arbete (se prop. 1961: 61). Om man för

naturvårdslagstiftningens del vill undvika de nyss berörda konsekvenser­

na torde man böra tills vidare dels vidbliva strandlagens nuvarande stånd­

punkt att inlösen ej skall kunna komma till användning beträffande strand­

skyddsområden, dels avstå från att utvidga tillämpningsområdet för nämn­

da lags ersättningsregel.

Även stadskollegiet i Stockholm pekar på att den föreslagna avräknings-

regeln får till följd att inlösen blir gynnsammare för fastighetsägarna än in­

trångsersättning.

Regeln att avräkning skall få förekomma endast i avseende å värdeför­

hållandena inom en och samma registerfastighet anser lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet i Västernorrlands län komma i konflikt med

rättsuppfattningen i de fall, då en brukningsenhet, såsom är vanligt inom

länet, innehåller ett flertal registerfastigheter. Liknande uppfattning har

överlantmätaren i Hallands län. Kammarkollegiet, som i likhet med utred­

ningen anser starka skäl tala för en utvidgning på denna punkt, yttrar att

det icke utan vidare förefaller givet att naturvårdslagen här måste ansluta

sig till exempelvis expropriationslagen.

Frågan om till vilken tidpunkt bebyggelsevärdet, jordbruks- och skogsvär­

det samt influensvärdet skall hänföras i fall som avses i 32 § utrednings­

förslaget behandlas i flera remissyttranden. Ändring av de härutinnan före-

115

slagna beräkningsgrunderna på så sätt att samtliga i kalkylen ingående vär­

den hänförs till den tidpunkt då byggnadstillstånd vägras yrkas av Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Näringslivets bgggnadsdele-

gation samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Till moti­

vering för sin ståndpunkt anför lantbrnksförbundet och byggnadsdelegatio-

nen att förslaget att bebyggelsevärdet skall hänföras till tiden för förord­

nandet samtidigt som avdragsposterna, d. v. s. jordbruks- eller skogsvärdet

samt eventuellt influensvärde, beräknas till dagsvärdet då byggnadsdispens

vägras, vid en fortsatt gynnsam utveckling av fastigheternas realvärde kom­

mer att innebära att markägarnas ersättning vid dispensavslag med tiden

allt mer minskas och slutligen helt uteblir. RLF hävdar att man genom det

föreslagna förfaringssättet redan nu tagit definitiv ställning till problemet

om indragning till det allmänna av latenta värden. Förbundet anser att det­

ta problem nödvändigtvis måste lösas i ett större sammanhang och icke ge­

nom bestämmelser som ligger vid sidan av de stora frågorna.

Att det kvarstående värdet i förevarande sammanhang hänförs till den

tidpunkt då byggnadsdispens vägras synes däremot kammarkollegiet vara

sakligt motiverat. Kollegiet, som i likhet med lantmäteristgrelsen utgår

ifrån att utredningens förslag härutinnan innebär en ändring i förhållan­

de till vad som gäller enligt strandlagen, anser det angeläget att den nya re­

geln kommer till uttryck i lagtexten. Såvitt avser influensvärdet gör kolle­

giet emellertid i förevarande sammanhang följande erinringar.

Om influensvärdet har förändrats efter det byggnadsförbudet meddelades,

är det tydligt alt denna omständighet i förevarande sammanhang kan utan

vidare beaktas endast under förutsättning att marken i fråga alltjämt är i

samma ägares hand som förbudsområdet. Skulle marken ha sålts, torde det

få bero på omständigheterna i varje särskilt fall i vad mån förändringar i

influensvärdet bör inverka vid bestämmande av intrångsersättning.

Utredningens förslag att markens värde vid den nya lagens ikraftträdan­

de skall tas till utgångspunkt vid bestämmande av ersättning i anledning av

tillståndsvägran eller föreskrifter vid täktregleringen tillstyrks av några re­

missinstanser. Till dem hör länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen

vill kraftigt understryka att utgångsläget bör vara att ingen markägare kan

anses ha ovillkorlig rätt att exploatera täktfyndigheler på sin mark i den

utsträckning som kan betingas av endast tekniska och ekonomiska övervä­

ganden och framhåller att man genom den föreslagna regeln bör kunna gen­

driva de orimliga anspråk som nu ställs i fråga om ersättning. Länsarkitek­

ten i Östergötlands län hälsar förslaget om avbrytande av värdestegringen

med tillfredsställelse såsom ägnat att så småningom medföra ett bättre ut­

gångsläge för naturvården. Överlantmätaren i Norrbottens län finner utred­

ningens motivering för förslaget i denna del vara bärande med hänsyn till

den allmänna samhällsutvecklingen, övcrlantmätarcn i Västernorrlands län

samt lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet finner ej anled­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196i

116

ning till erinran mot förslaget. För länsstyrelsens i Hallands län restriktiva

syn på ersättningsfrågorna i samband med bl. a. täktregleringen har tidiga­

re redogjorts. Kammarkollegiet anser den föreslagna regeln i princip riktig

men förutser att den kommer att vålla tvister vid tillämpningen.

Att i efterhand, kanske något tiotal år efter lagens ikraftträdande, avgöra

vilket värde en grustäkt skall anses ha ägt vid tiden för ikraftträdandet tor­

de ofta vara vanskligt. Bl. a. uppkommer sådana frågor som i vad mån se­

nare inträdd utveckling ifråga om efterfrågan och priser skall anses ha va­

rit förutsebar, hur en grusförekomst skall behandlas som vid lagens ikraft­

trädande var okänd eller vilken hänsyn som skall tas till att ägaren av en

grustäkt av privatekonomiska — eventuellt skattetekniska — skäl låtit täk-

ten tills vidare ligga outnyttjad.

I övrigt avstyrks eller kritiseras den föreslagna regeln angående utgångs­

punkten för skadeuppskattningen då täkttillstånd vägras eller förenas med

föreskrifter av nästan alla de cirka 45 remissinstanser och underlydande

organ som särskilt berört denna fråga.

Kommerskollegium erinrar om att täktregleringen innebär ett reglerande

ingrepp i en näringsgren och att den därigenom skiljer sig från andra in­

gripanden med stöd av naturvårdslagstiftningen och fortsätter.

Det framstår såsom önskvärt att reglerande ingrepp i näringslivet — i den

mån de måste företas — såvitt möjligt träffar alla lika och icke kan sägas

gynna vissa och missgynna andra. En följd av täktreglering med sådana er­

sättningsregler som de föreslagna synes emellertid bli att täktägare, vilka

ej kan utverka tillstånd till täktverksamhet, försätts i en väsentligt sämre

situation än täktägare som lyckas erhålla sådant tillstånd. Detta kommer att

uppfattas som en orättvisa. Regleringen kan av detta och andra skäl befaras

få en ogynnsam inverkan på konkurrensen och prisbildningen inom de gre­

nar av näringslivet, som direkt eller indirekt berörs av täktregleringen.

Skogsstyrelsen framhåller att förslaget genom att ägaren frånkännes rät­

ten att åtnjuta realvärdestegring efter lagens ikraftträdande på denna del

av sin egendom i viss mån får karaktär av en dellösning av problemet om

indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring. Liknande synpunkter

framförs bl. a. av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och

Sveriges lantbruksförbund. Även åtskilliga andra remissorgan motiverar

sitt avstyrkande med att markägaren genom den föreslagna ersättningsre­

geln skulle gå förlustig realvärdestegringen. I detta sammanhang erinrar

RLF, med hänsyftning på förhållandena vid ianspråktagande av annan till­

hörig fallhöjd enligt vattenlagen, om att de fallhöjder, som numera på

grund av teknikens framsteg kan utnyttjas, vid tiden för vattenlagens

ikraftträdande 1919 inte representerade något värde och anser, att de före­

slagna reglerna tillämpade på berörda område skulle vara stötande för rätts­

känslan. I likhet med andra remissorgan hävdar RLF vidare att den om­

ständigheten att bestämmelser av liknande slag redan finns i byggnads­

lagen, som reglerar helt andra förhållanden och avser att tillgodose helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 48 år 1964

117

andra intressen, inte kan tas till intäkt för en utvidgning av tillämpnings­

området. I detta hänseende framhåller Sveriges lantbruksförbund att vär­

deförändringarna i byggnadslagstiftningens fall i hög grad skapas genom

medveten planering från det allmännas sida, medan det i naturvårdslagens

fall gäller värden på naturtillgångar, som inte kan antas vara i avgörande

grad beroende av det allmännas åtgärder utan i stället beror av etterfrågan.

Svenska teknologföreningen anser det uppenbart att eu grusfyndighet är en

reell naturtillgång av helt annan påtaglighet än ett fiktivt tätbebyggelse­

värde och därför vid utformningen av ersättningsbestämmelser icke bör

jämföras med det senare, överlantmätaren i Östergötlands län utvecklar

sin ståndpunkt i ämnet på följande sätt.

Den av utredningen gjorda jämförelsen med byggnadslagens regler är

haltande. Genom planfastställelse åstadkoms ett definitivt bebyggelseför­

bud beträffande bl. a. grönområden, gatumark m. m. Den nu föreslagna la­

gens ikraftträdande skulle däremot inte innebära annat än att koncessions-

plikt för täktverksamhet införs. Det synes därför riktigt att utgångspunk­

ten sättes till den tid, då den ifrågavarande täkten vägrades.

Såvitt överlantmätaren i Jämtlands län kan bedöma synes det icke vara

riktigt att vid nu ifrågavarande lagstiftning, som är praktiskt taget helt

ny och kommer att få omfattande verkningar samt har väsentligen annan

karaktär och annat syfte än byggnadslagstiftningen, lägga denna lagstift­

nings principer till grund för värderingen. Skogsstyrelsen pekar på den

skillnaden i jämförelse med den liknande regeln i strandlagen att avbrot­

tet i realvärdestegringen i detta fall är knutet till tidpunkten för utfär­

dande av strandlagsförordnande för ett bestämt område. Expropriations-

utredningen anser även såvitt avser nu ifrågavarande regel, att slutlig

ståndpunkt till spörsmålet om införandet av nya ersättnings- och inlös-

ningsbestämmelser inte bör tas förrän pågående översyn av expropriations-

lagstiftningen slutförts, och yttrar.

Betänkandet innehåller icke några vägledande uttalanden angående till-

lämpningen av den föreslagna regeln att bedömandet av i vad mån olägen­

het uppkommit skall ske med hänsyn till markens värde vid tiden för la­

gens ikraftträdande. Uppenbart är emellertid, att dennas tillämpning kan

vålla åtskilligt besvär. Det torde vara avsett, att ersättning skall kunna

ifrågakomma endast om fyndigheten var känd vid lagens ikraftträdande

och ett utnyttjande av densamma då framstod som någorlunda sannolikt.

Det torde ligga i sakens natur, att ett påstående från markägarens sida, att

han vid nämnda tidpunkt kände till förekomsten av exempelvis en grus­

fyndighet på sin fastighet, i regel måste tas för gott. Frågan om ersättning

skall utgå eller ej lär alltså i praktiken bli beroende på i vad mån exploa­

tering var aktuell, när lagen trädde i kraft. Självfallet möter härvidlag av­

sevärda bevissvårigheter. I nuvarande läge torde regelmässigt förefinnas

mer eller mindre bestämda planer på att exploatera kända grusförekoms­

ter och frågan torde därför oftast komma att gälla vid vilken tidpunkt ex­

ploateringen kan komma till stånd. Ytterligare må framhållas, att utred­

ningen icke besvarat frågan hur ett nutida förväntningsvärde vid en fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 196b

118

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196k

tida tidpunkt skall omräknas i då gällande penningvärde. Att vid en sådan

omräkning urskilja, i vad mån en konstaterad värdestegring å grusfyndig-

heter hänför sig till förändringar i penningvärdet eller uppkommit av

andra orsaker, torde stundom komma att te sig som en hopplös uppgift.

Expropriationsutredningen samt överlantmätarna i Jämtlands och Mal­

möhus län ifrågasätter om inte, för den händelse den föreslagna ersätt­

ningsregeln i 33 § genomförs, denna bör kompletteras sålunda, att fastig­

hetsindelningen vid lagens ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid

skadeuppskattningen. Saknas en dylik regel kan nämligen, framhåller sist­

nämnde överlantmätare, avstyckning av grustäktsområde efter lagens

ikraftträdande medföra höjd ersättning, eftersom ett vägrat täkttillstånd

betyder mycket mera för den avstyckade täktfastigheten än för den ostyc­

kade fastigheten.

Beträffande innebörden av begreppet »avsevärt men» vid täktverksamhet

gör överlantmätaren i Jämtlands län följande uttalande.

Den avgränsning ur naturvårdssynpunkt, som var och en bör ålägga sig

vid exploatering av naturtillgång, bör föranleda att avsevärt men ej bör

anses uppkomma exempelvis av den anledningen, att beträffande område

å viss fastighet viss ordningsföljd föreskrivs för exploatering av områdets

olika delar eller att täkt ur naturvårdssynpunkt och med hänsyn till omgi­

vande topografi bör stanna vid visst lägsta bottenplan eller mot slänt av-

viss lutning eller att viss i förhållande till hela området relativt liten del

befunnits böra lämnas orörd. Vid bedömandet av hur stor del av området

som sålunda kan lämnas orörd bör man kunna utgå från beskaffenheten

av området i orört skick och således beakta all exploatering som skett tidi­

gare. Givetvis bör ej heller avsevärt men jämlikt naturvårdslagen anses

uppkomma, där hinder mot exploatering faktiskt föreligger av annan orsak

än jämlikt naturvårdslagen (exempelvis grannelagsförhållanden eller be­

lägenhet i förhållande till trafikled).

Lantbruksnämnden i Gävleborgs län menar att det kommer bli svårt att

fastställa var gränsen går för »avsevärt men», när tillstånd till täktverk­

samhet och arbetsföretag vägras. Av samma anledning ifrågasätter stads-

kollegiet i Stockholm om inte den regel med krav på missförhållande mel­

lan värdet före och efter regleringen som i övrigt vunnit tillämpning i ut­

redningsförslaget vore att föredraga även beträffande täkt. För en dylik

lösning talar enligt kollegiet också att täktreglering genom s. k. schakt-

ningsförbud enligt byggnadslagen torde ha anknutits till principen i fråga.

Utredningens förslag angående vidgade möjligheter till inlösen av fastig­

het finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara välbetänkt. Överlantmä­

taren i Västmanlands län avstyrker förslaget att kronan skall få rätt till

inlösen, under åberopande att en sådan rätt skulle innebära större tvång

än vad markägaren kan anses böra tåla för ifrågavarande ändamål och

dessutom kan påverka bestämmandet av ersättning för skada och intrång.

För expropriationsutredningens betänkligheter i vad avser införandet av

inlösenmöjlighet beträffande strandskyddsområden har tidigare redogjorts.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 19(it

119

Departementschefen. Av hänsyn till allmänna intressen är jordägares

rätt att utnyttja sin egendom inskränkt i olika hänseenden genom åtskilliga

lagar. Som exempel må nämnas skogsvårdslagen, uppsiktslagen, gruvlagen,

byggnadslagen och fornminneslagen. Dessa inskränkningar måste jordäga­

ren i betydande omfattning tåla utan att erhålla ekonomisk gottgörelse. När

t. ex. någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyg­

gelse, utgår i princip inte någon ersättning. I de fall där rådighetsinskränk-

ning, som inte innebär avhändelse av äganderätt, förenats med rätt till er­

sättning torde detta ofta ha berott mindre på principiella skäl än på mera

allmänt hållna billighetsöverväganden. Vid inskränkningar, som tillgrips

mera sporadiskt och från den enskildes synpunkt slumpartat, kan det fram­

stå som ett rättvisekrav att tillhandahålla ersättning. Där ett redan etablerat

eller planerat ekonomiskt utnyttjande drabbas av ingreppet, gör sig billig-

hctssynpunkterna gällande med ökad styrka. Även hänsyn till den gängse

uppfattningen om det ifrågavarande allmänna intressets skyddsvärde kan

spela en roll.

Även om naturvården måhända i ett tidigt skede på sina håll uppfattades

som något mer eller mindre lyxbetonat, uppbärs den numera av en enhällig

opinion. Det torde för envar, jordägare eller inte, te sig självklart att man

inte får hantera naturvärden hur som helst och att även andra än ägaren

kan ha befogade anspråk på tillgång till sådana värden. Att jordägarna i ge­

men skulle ha ersättning för att visa rimliga hänsyn härvidlag är säkerligen

helt främmande för den allmänna rättsuppfattningen. När naturvården på­

kallar mera långtgående inskränkningar i enstaka jordägares förfogande­

rätt, ligger det däremot annorlunda till. Ersättning bör då kunna utgå ef­

ter en rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde jord­

ägarens intressen. Från dessa allmänna utgångspunkter har jag låtit ut­

arbeta ersättningsbestämmelserna i departementsförslaget.

Innan jag övergår till att närmare behandla ersättningsbestämmelserna,

vill jag starkt understryka vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i

största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen. I en hel del fall torde

det vara att föredra alt stat eller kommun söker köpa ett naturvårds-

objekt framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärde­

rade inskränkningar i ägarens förfoganderätt. Ersättningsreglerna får när­

mast ses som ett nödvändigt komplement för fall då annan utväg än tvångs­

åtgärder inte står till buds.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingri­

panden enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstift­

ningen, har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,

utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagens

regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom

planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd

av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart

120

missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den

skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvud­

sakliga tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i

viss utsträckning även vid förbud att inrätta varuupplag, materialgård eller

ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åt­

gärd. Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även

i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som hu­

vudregel för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att be­

akta. Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget. I 25 §, som

avser naturreservat och naturminne, har dock, i viss anslutning till 7 § na­

turskyddslagen, införts den ytterligare förutsättningen för ersättning, att

dispositionsinskränkningen skall medföra avsevärt men för ägaren. Eljest

skulle t. ex. en fridlysning, varigenom några få kvadratmeter undandras eko­

nomiskt utnyttjande och därigenom blir helt värdelösa för ägaren, kunna

föranleda ersättning fastän skadan kanske är praktiskt betydelselös. — Den

av utredningen dryftade frågan, hur bebyggelsevärde skall bestämmas vid

ersättningsberälcningen, torde liksom hittills få överlämnas åt rättstillämp­

ningen.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att

vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna på­

kallas förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare vär­

de, som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör

därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden

för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen

samt kommer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den

lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,

återkommer jag längre fram.

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnytt­

jandemöjlighet och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen

och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden

mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde

marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen

beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde

med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda

rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillstånds-

tvång. Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onek­

ligen visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som

mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbu­

dets meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning

av det allmännas ersättningsskyldighet. Delta skulle emellertid san­

nolikt förmå åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets in­

förande begära tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättning-

beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1961

121

måhända inte alls. Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar

jag att strandlagen i förevarande hänseende får bli normgivande för tillämp­

ningen av naturvårdslagen. Delta innebär också att värdejämförelsen skall

avse realvärdena och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram

till tiden för ersättningsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att den i strandlagen genomförda principen om

beaktande av s. k. influensverkan å mark utanför förbudsområde skall gälla

även naturreservat, naturminne och byggnadsförbud till skydd för land­

skapsbilden. Skälen härtill finner jag i och för sig beaktansvärda. I fråga

om naturreservat och naturminne skulle dock, som expropriationsutred-

ningen påpekat, ifrågavarande regel få vissa mindre tillfredsställande kon­

sekvenser. Då därjämte de fall, där avsättande av naturreservat eller natur­

minne kan påvisas ge influensverkan av här avsett slag, kan förmodas bli

relativt få, har jag ansett mig inte böra föreslå att regeln görs tillämplig i

dylika fall. Influensregeln kommer därför till uttryck blott i den efter möns­

ter av 3 § strandlagen utformade 28 § och torde i praktiken få användning

främst i strandskyddsfallen.

Det har ifrågasatts om inte den omständigheten att ett naturreservat ut­

sätts för folkinvasion borde föranleda särskild gottgörelse. Som framhållits

vid redogörelsen för 9 § kan ägor, över vilka man förut ansetts kunna fär­

das enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed samman­

hängande serviceanordningar bli så frekventerade att de kan skadas därav.

Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av alle­

mansrätten, men länsstyrelsen äger jämlikt 9 § föreskriva att markägaren

likväl måste tåla intrånget. Om sådan föreskrift meddelas, kan ersättning-

utgå enligt 25 §. Ett alternativ är att länsstyrelsen jämlikt 10 § meddelar

ordningsföreskrifter för allmänheten till skydd för de ifrågavarande ägorna.

Det vill synas som om hithörande problem borde i de enskilda fallen kunna

få en rimlig lösning i samförstånd mellan länsstyrelsen och markägaren.

Frågan om samspelet mellan den nyinförda täktregleringen och ersätt­

ningsreglerna har tilldragit sig särskilt intresse under remissbehandlingen.

Utredningens förslag har kritiserats för att vara både alltför generöst och

alltför återhållsamt. Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått atl

det ingalunda är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till

den som hindras att på sin mark öppna en för landskapsbilden skadlig grus-

täkt. I det närliggande fallet att någon enligt byggnadslagen hindras att ut­

nyttja sin mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tät­

bebyggelsevärde uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft. För jäm­

förelsen torde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i

det ena fallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av ma­

terial under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både sam­

hällets och den enskildes synpunkt godtagbar lösning att låta även täktfal-

len omfattas av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1964

122

mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut

berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvång-

ets införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen

träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter

en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Be­

stämmelserna i 29 § har utformats i enlighet med det nu sagda.

Det torde inte vara möjligt att närmare än som skett i 29 § ange, vilka in­

skränkningar med avseende å nyttjandet av eu fyndighet som innehava­

ren bör vara skyldig att underkasta sig utan ersättning, och ej heller hur

ersättningen i förekommande fall bör beräknas. Jag vill dock understryka

den betydelse som inte minst i fråga om täktföretag måste tillmätas den

i 1 § tredje stycket fastslagna grundsatsen att den, som utför arbetsföretag

i naturen, är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa eller mot­

verka skadan. Denna grundsats, som i huvudsak torde omfattas redan av

gällande rätt, innebär till en början att, då täkttillstånd ges och förenas med

föreskrifter, ersättning inte skall utgå, om de föreskrivna åtgärderna är

mindre långtgående än nyss sagts. Skulle tillstånd vägras eller synnerligen

ingripande föreskrifter meddelas, får grundsatsen betydelse vid bedöm­

ningen huruvida marken på grund av beslutet kan användas allenast på sätt

som står i uppenbar! missförhållande till dess tidigare värde. Detta värde

bör nämligen då reduceras med hänsyn till kostnaderna för skäliga åtgärder

i syfte att begränsa eller motverka skador av det tänkta uttaget. Vid bedöm­

ningen av avsättningsmöjligheter och pris å material vid ifrågavarande tid

får givetvis tas hänsyn bl. a. till sådana faktorer som utvinningskostnaderna,

det pris som betalats för material från närbelägna fyndigheter, tillgången på

andra obearbetade fyndigheter i trakten och efterfrågan på material av ifrå­

gavarande slag. — I fall där en fyndighet berör flera fastigheter kan det, som

utredningen påpekat, inträffa att en enstaka fastighetsägares tillståndsansö-

kan måste avslås, oaktat från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder

mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten och det t. o. m. kan förutses att

tillstånd därtill kan komma att ges framdeles, sedan erforderlig samverkan

mellan fastighetsägarna kommit till stånd. Med tanke på bl. a. dylika situa­

tioner har i 35 § införts en bestämmelse varigenom utbetald ersättning un­

der vissa förutsättningar kan återkrävas.

Vad som enligt de nu behandlade ersättningsbestämmelserna i 25, 28

och 29 §§ gäller om markägare bör, såsom fallet är inom analog lagstift­

ning, gälla också beträffande innehavare av sådan nyttjanderätt eller an­

nan särskild rätt till marken som upplåtits innan reservatföreskrifterna

meddelades eller tillståndstvånget infördes. Föreskrift härom har info­

gats i respektive paragrafer. Till de sålunda skyddade rättigheterna torde

i förevarande avseende böra hänföras bl. a. de speciella rättigheter som

enligt renbeteslagen tillkommer samerna.

Enligt 7 § andra stycket naturskyddslagen kan ägare av fridlyst mark

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 196t

123

fordra att fastigheten löses av det allmänna, om fridlysningen föranleder

synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Utredningsförslaget innebär en

avsevärd utvidgning av denna rättighet och innehåller dessutom en be­

stämmelse om rätt även för det allmänna att pakalla inlösen. Utredningen

antyder emellertid själv att det knappast finns något mera påtagligt be­

hov av ökade möjligheter till inlösen. Under förarbetena till strandlagen

avvisades tanken på införande av inlösenmöjlighet vid tillståndsvägran

under hänvisning bl. a. till att ägaren alltjämt disponerade marken för

andra ändamål än bebyggelse och kunde få full gottgörelse genom in-

trångsersättning samt att inlösen av spridda strandområden skulle med­

föra förvaltningssvårigheter för kronan och olägenheter från fastighets-

bildningssynpunkt. Vad angår förslaget om inlösningsrätt för kronan tor­

de det syfte, som utredningen velat vinna härmed, väsentligen tillgodoses

genom den förefintliga möjligheten att expropriera mark för naturvårds-

ändamål. Med hänsyn till vad nu anförts har inlösningsmöjligheterna i

departementsförslaget bibehållits i sin nuvarande omfattning. Enligt 26 §

kan sålunda fastighetsägare fordra inlösen, om vid fastighetens nyttjande

uppkommer synnerligt men till följd av föreskrifter avseende naturreser­

vat eller naturminne. Innebär reservatföreskrift att viss åtgärd inte får

företas utan länsstyrelsens tillstånd, ligger det i sakens natur att före­

skriften ej kan orsaka synnerligt men med mindre tillstånd vägrats eller

förenats med särskilda villkor.

Vid prövning huruvida rätt till ersättning eller inlösen föreligger bör, i

överensstämmelse med vad som gäller enligt byggnadslagen och strand­

lagen, hänsyn inte få tas till ändringar i fastighetsindelningen som skett

efter det reservatföreskrifterna meddelades eller tillståndstvånget infördes.

Bestämmelse härom har infogats i envar av 25, 26, 28 och 29 §§.

I 27 § regleras frågan om ersättning vid temporära förbud enligt 11 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 8 § andra stycket naturskydds­

lagen och 31 § första stycket i utredningsförslaget. Dock har den där före­

kommande bestämmelsen angående årlig ersättning utbrutits och överförts

till 30 § departementsförslaget.

30 §.

Paragrafen liar motsvarighet i 4 § strandlagen, 7 och 8 §§ naturskydds­

lagen samt 31 och 37 §§ i utredningens förslag.

I fråga om andra ersättningsgrundande beslut än sådana temporära för­

bud, som kan föregå avsättande av naturreservat eller naturminne, bör en­

ligt utredningens mening ersättning med årliga belopp komma i

fråga blott i undantagsfall, t. ex. om intrånget förutsätts vara av över­

gående karaktär och ersättningsbeloppet är av mera betydande storlek.

I sitt remissyttrande anmärker länsstijrclscn i Göteborgs och

Bohus län att förslaget inte synes medge möjlighet att i normalfallet, där

ersättningen bestämts att utgå på en gång, få intrångsersättningen om-

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 196b

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1964

prövad, om det t. ex. efter några år skulle visa sig att allemansrätten ut­

övas i en omfattning — invasionsfallen — som man ej räknat med vid

ersättningens bestämmande och som vållar markägaren avsevärt men. I

detta hänseende framhåller lantbruksnämnden och hushållningssällskapet

i Örebro län att ersättningsfrågan bör kunna upptas till förnyad pröv­

ning, då erfarenhet vunnits i vilken utsträckning vederbörande område

kommer att tas i anspråk av allmänheten. Liknande uttalanden görs av

handelskammaren i Gävle och Norra Älvsborgs länsförbund av RLF.

Departementschefen. Bortsett från fall av tillståndsvägran enligt 11 § bör

ersättning i regel utgå i penningar på en gång. I lagförslaget kommer

detta till uttryck genom hänvisningen i 36 § till expropriationslagens be­

stämmelser om domstol och rättegång i expropriationsmål, vilken hänvis­

ning bland annat innefattar 34 § expropriationslagen. Skäl att i stället

jämlikt 30 § andra stycket fastställa årliga ersättningsbelopp torde kunna

finnas i fall där markägare enligt 9 § förpliktats att tåla att allmänheten

bereds tillträde till visst område på sådant sätt att skador kan antas upp­

komma utan att dock omfattningen av dessa med någon säkerhet kan

överblickas på förhand. En annan utväg, som enligt förslaget står öppen

i dylika fall, är att domstolen med tillämpning av 34 § expropriations­

lagen hänvisar ägaren att i särskild rättegång föra tala om ersättning för

skador av nämnda slag. Givetvis kan även vid frivillig uppgörelse träffas

överenskommelse om en sådan ordning.

Om ett naturreservat utsätts för oförutsedda invasionsskador, har ägaren

samma möjligheter som vid andra överskridanden av allemansrätten att

värja sig genom tjänliga åtgärder och att kräva skadestånd av den eller

de ansvariga. I en sådan situation kan det befinnas lämpligt att komplet­

tera reservatföreskrifterna med ett åläggande för ägaren att tåla intrånget,

varvid ersättningsreglerna i lagförslaget blir tillämpliga.

31 §.

Stadgandet motsvarar 7 § strandlagen och 34 § i utredningens förslag.

32 och 33 §§.

Paragraferna motsvarar 28 och 29 §§ naturskyddslagen samt 38 och 39 §§

i utredningens förslag.

I fråga om behandlingen av ersättningsfrågor anför utredningen.

Länsstyrelsen har att i egenskap av regionalt naturvårdsorgan ta ställning

till framställningar av här ifrågavarande slag med biträde av den expertis

som är tillgänglig för länsstyrelsen på länsplanet. Därvid lär det ofta visa

sig att den av sökanden förebragta utredningen i frågan behöver komplet­

teras i olika avseenden. Detta bör i första hand ske så att utredning verk­

ställs i tjänsten genom överlantmätaren under erforderlig samverkan med

annan länsmyndighet. Om viss utredning icke kan åstadkommas på detta

sätt, äger länsstyrelsen anlita annan sakkunnig person för ändamålet.

125

Utredningen föreslår, att kronans talan i mål rörande ersättnings- och

lösenfrågor skall föras av kammarkollegiet, och yttrar härom.

Detta innebär en ändring i förhållande till nuvarande ordning, enligt

vilken länsstyrelsen i förekommande fall anlitar särskilt juridiskt biträde.

Enligt utredningens mening medför anlitandet av kammaradvokatfiskals-

ämbetet så stora fördelar att detta system nu bör införas generellt vid till-

lämpningen av naturvårdslagstiftningen. Därigenom kommer naturvårds-

intresset att tillvaratas vid expropriationsdomstolarna över hela riket på ett

mera enhetligt sätt än som eljest kan vara möjligt. Samtidigt kommer kost­

naderna för denna del av verksamheten sannolikt att kunna nedbringas.

Den för anmälan av anspråk på ersättning eller inlösen stadgade mini­

mitiden har berörts i några remissyttranden. En utsträckning från

två till sex månader förordas av Norra Älvsborgs länsförbund av RLF samt

till minst ett år av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Örebro

län. Länsstgrelsen i Jämtlands län anser däremot tidsfristen onödigt lång

då det gäller skyltärenden; enligt överlantmätaren i länet skulle en trist av

två veckor vara fullt tillräcklig i dylika fall och ägnad att medföra en väl­

behövlig förkortning av handläggningstiden.

Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen föreslår åtskilliga remiss­

organ, huvudsakligen överlantmätare och vissa länsstyrelser, att ett lörrätt-

ningsförfarande införs för behandling av ersättningsfrågorna, överlantmä­

taren i Stockholms län anför härutinnan.

En mycket väsentlig del av naturvårdsarbetet enligt förslaget kommer

att utgöras av olika åtgärder som förutsätter ersättning till markägare. Det

är självfallet viktigt att överenskommelser eftersträvas om ersättningarna.

Det kan emellertid ifrågasättas om den av utredningen förordade proce­

duren är ägnad att underlätta sådana överenskommelser. En utökad natur-

vårdsverksamhet nödvändiggör vidgade ingrepp i markägarens rättigheter,

och därmed ökar risken för att det beslutande organet skall komma i mot­

satsställning gentemot markägaren. Man kan inte bortse från att sannolik­

heten för rättegångar i ersättningsfrågor är stor, särskilt som kronan

har att svara för kostnaderna å målen. Med hänsyn till den erkänt tunga

och tidsödande apparat, som expropriationsmål medför, synes det ange­

läget att pröva nya vägar för en smidigare handläggning av ersättningsfrå­

gorna. En möjlighet, som är förtjänt av närmare undersökning, är att liän-

skjuta ersättningsfrågorna till en särskild förrättning. Erfarenheten från

jämförbara områden visar att inom ramen för en förrättning finns goda

förutsättningar att åstadkomma enighet mellan parter i dylika frågor.

Lantmäteristyrelsen säger sig icke finna anledning att i förevarande

sammanhang ingå på spörsmålet huruvida ersättningsfrågorna bör avgöras

vid särskild förrättning.

I anslutning till utredningens uttalande angående överlantmätarnas med­

verkan i ersättningsärenden påpekar överlantmätaren i Kopparbergs län

att sådan medverkan kan medföra att, om ersättningsfrågan sedermera

måste hänskjutas till expropriationsdomstol, överlantmätaren icke kan ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år I96'r

126

nyttjas som expropriationstekniker. Eftersom detta bör undvikas och då

redan omfattningen av de obligatoriska arbetsuppgifterna för närvarande

bereder det statliga lantmäteriet stora svårigheter, föreslås att länsstyrel­

serna anlitar annan lantmätare att utom tjänsten och mot ersättning verk­

ställa erforderlig utredning. — Med hänsyn till att speciell sakkunskap er­

fordras för bedömande av skada och intrång i samernas näring måste en­

ligt Samernas riksförbund en särskild ordning åstadkommas för prövning

av dylika frågor. Sådan sakkunskap torde enligt förbundet finnas främst

hos vattendomstolarna.

Den för väckande av talan vid expropriationsdomstol stadgade ettårs-

fristen anser länsstyrelsen i Östergötlands län böra förlängas till åtmins­

tone två år, så att vederbörande erhåller skäligt rådrum för att ta ställning

till frågan om han skall väcka talan och tillräcklig tid lämnas för förhand­

lingar. — I förevarande sammanhang må nämnas att kammarkollegiet under

hänvisning till erfarenheter från tillämpningen av lagen den 1 december

1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m., understryker att erbjudan­

den, som från det allmännas sida lämnas vid förhandlingar med mark­

ägare, måste anses gälla endast under förutsättning att frivillig överens­

kommelse kommer till stånd. Därest ersättningsfrågan skulle dragas un­

der domstolsprövning, bör enligt kollegiets mening det allmännas talan

bestämmas med strikt tillämpning av objektiva värderingsgrunder.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att de ersättningssökande bör ut­

tryckligen åläggas bevisbördan för ersättningsrättens existens och omfatt­

ning. Å andra sidan riktar Västernorrlands och Jämtlands läns handels­

kammare kritik mot att markägaren enligt den föreslagna ordningen — i

motsats till vad som gäller vid expropriation — får kärandeställning och

tvingas att själv bära utredningsbördan. Huru skäliga bestämmelser på

dessa områden samt beträffande ersättning för rättegångskostnader när­

mare bör utformas anser länsstyrelsen i Västernorrlands län böra ytter­

ligare övervägas. Norra Älvsborgs länsförbund av RLF poängterar att

markägarens kostnader för utredning, bevisföring och eventuell rättegång

liksom vid expropriation måste falla på sökanden.

Angående förslaget att kronans talan i mål rörande ersättnings- och lö­

senfrågor skall föras av kammarkollegiet yttrar kollegiet att ett sådant

uppdrag skulle stå väl samman med andra kollegiet åvilande arbetsupp­

gifter, exempelvis förande av kronans talan i mål om ersättning för mistad

fiskerätt, och att kollegiet är berett att mottaga uppdraget. Kollegiet un­

derstryker att, även om viss utvidgning av ämbetsverkets organisation san­

nolikt blir erforderlig, ifrågavarande anordning på längre sikt torde visa

sig markerat mindre kostsam än om länsstyrelserna i förekommande fall

skulle anlita särskild advokathjälp. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser

att skäl finns till ytterligare utredning av förevarande fråga med hänsyn

till det behov av samordning rörande kronans samtliga markförvärv som en­

ligt styrelsens mening är för handen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1964