RÅ 2004:7

Skatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle ändra förhandsbeskedet och fastställa att mervärdesskatt skall tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget avseende Gula Tidningen. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Från mervärdesskatterättslig synpunkt saknas anledning att skilja mellan publikationer som innehåller annonser införda av privatpersoner och sådana som innehåller annonser införda av näringsidkare. Oberoende av annonsörens status är nämligen syftet med en sådan publikation att marknadsföra varor och tjänster som bjuds ut till försäljning. Gula Tidningen bör därmed anses vara ägnad åt reklam i den mening som avses i EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv.

Gula Tidningen AB hemställde att Regeringsrätten skulle fastställa förhandsbeskedet. Bolaget anförde i huvudsak följande. Det är ofrånkomligt att annonsörens status påverkar karaktären hos den publikation i vilken annonseringen sker. Såväl allmänt språkbruk, EG- rättslig praxis angående begreppet reklamtjänster som svensk praxis rörande reklamskatteplikt för privatannonser tyder på att reklam syftar till att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av t.ex. varor eller tjänster. Ett sådant syfte kan aldrig anses föreligga när en privatperson utbjuder en vara eller tjänst till försäljning.

Regeringsrätten (2004-02-25, Ragnemalm, Sandström, Hulgaard, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 7 kap. 1 § första stycket ML skall skatt tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av bl.a. tredje stycket. I tredje stycket föreskrivs att skatt skall tas ut med 6 procent för bl.a. omsättning av tidningar och tidskrifter, under förutsättning att de inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

Sistnämnda bestämmelse baseras på artikel 12.3 a i det sjätte mervärdesskattedirektivet jämförd med punkt 6 i bilaga H till samma direktiv. I bilaga H återfinns en förteckning över varor och tjänster med anknytning i huvudsak till det sociala eller kulturpolitiska området beträffande vilkas omsättning en reducerad skattesats får tillämpas. En där upptagen kategori är dagstidningar och tidskrifter förutom sådana som helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

I lagförarbetena poängteras att syftet med att i ML bestämma en lägre skattesats för bl.a. tidningar och tidskrifter var kulturpolitiskt. Det ansågs angeläget att på detta sätt kunna förbättra villkoren för litteraturen och läsandet. Målet var att stimulera en varierad utgivning av kvalitetslitteratur samt att öka tillgången till och intresset för kultur i alla grupper. (Se prop. 2001/02:45 s. 26 och 27.)

Det råder ingen tvekan om att Gula Tidningen är en tidning eller tidskrift och att den huvudsakligen består av annonser. Det är ostridigt i målet och i överensstämmelse med allmänt språkbruk att den - mindre - del av annonseringen som härrör från företagare är att betrakta som reklam. Annonser och reklam är alltså inte definitionsmässigt skilda begrepp, utan den förra varianten kan utgöra en form av den senare. Huvudfrågan i målet är om övriga annonser, som utgör det dominerande inslaget, saknar karaktär av reklam av den anledningen att de införts av privatpersoner.

Särskilt mot bakgrund av de kulturpolitiska ambitioner som motiverat en reducerad skattesats för omsättningen av tidningar och tidskrifter saknas enligt Regeringsrättens mening anledning att från mervärdesskatterättslig synpunkt skilja mellan näringsidkares reklam i form av annonser och privatpersoners motsvarande erbjudanden. Oavsett från vem annonserna härrör har de till uteslutande ändamål att främja avsättningen av varor och tjänster och inte att förmedla sådan information som lagstiftaren velat gynna genom att föreskriva en lägre skattesats för aktuella omsättningar. Tilläggas kan att det i målet åberopade propositionsuttalandet (a. prop. s. 46) om att rättspraxis rörande reklamskatt kunde vara till ledning vid bedömningen av vad som utgör reklam inte kan tillmätas någon betydelse; att denna praxis ger uttryck för en snävare syn på begreppet reklam är givet, då den har att utgå från det mera begränsade reklambegrepp som direkt definieras i 1 § lagen om skatt på annonser och reklam.

Den av Regeringsrätten här förordade tolkningen av 7 kap. 1 § tredje stycket ML ligger också i linje med vad den bakomliggande EG-rättsliga regleringen kräver. Det bör därvid understrykas att gemenskapslagstiftaren inte föreskrivit att tidningar och tidskrifter skall ges en förmånligare behandling i mervärdesskattehänseende; inget hindrar en medlemsstat från att tillämpa normal skattesats även beträffande omsättningen av sådana publikationer, oavsett deras syfte eller innehåll. Sjätte mervärdesskattedirektivet öppnar endast en möjlighet att föreskriva ett lägre skatteuttag, samtidigt som medlemsstaterna uttryckligen förbjuds att på detta sätt favorisera omsättningen av publikationer som "helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam". Ett sådant förbud påfordrar en strikt tillämpning, vilket bl.a. innebär att termen reklam inte får tolkas alltför restriktivt. För denna tolkning talar också ordvalet i andra språkversioner, t.ex. den engelska där uttrycket "advertising matter" används.

Regeringsrätten finner således att Gula Tidningen genom den där förekommande, omfattande annonseringen huvudsakligen är ägnad åt reklam i den mening som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket ML. Omsättningen kan därför inte bli föremål för det lägre skatteuttaget utan skatt skall i stället tas ut enligt huvudregeln med 25 procent av beskattningsunderlaget.