RÅ 2005 not 144

Not 144. Ansökan av G.P. om rättsprövning av ett beslut om förhandsbesked om nybyggnad för enbostadshus med komplementbyggnad. -Byggnadsnämnden i Värmdö kommun (2001-06-12) yttrade såsom förhandsbesked att bygglov inte kunde påräknas för uppförande av ett enbostadshus med komplementbyggnad på fastigheten Tranvik 1:10. Nämnden hade i sitt beslut upplyst att fastigheten var belägen utanför detaljplan och utanför samlad bebyggelse, att fastigheten omfattades av strandskydd intill 300 meter från strand, att fastigheten var belägen utanför kommunalt verksamhetsområde för vatten och avlopp, varför egen anläggning erfordrades, att fastigheten var obebyggd och att fastighetens areal var 130 000 kvm. - G.P. överklagade beslutet och anförde i huvudsak följande. Under senare tid har byggnadsnämnden beviljat bygglov i fyra fall på fastigheter i direkt anslutning till Tranvik:10, och dessutom har nämnden beviljat ytterligare bygglov i området. Den föreslagna byggnaden är placerad i fastighetens nordvästra hörn, helt utanför gällande strandskydd om 300 meter och i direkt anslutning till en beviljad avstyckning, nämligen Tranvik 1:46. - Länsstyrelsen i Stockholms län (2001-12-06) avslog överklagandet med följande motivering. I anledning av en tidigare ansökan om förhandsbesked avseende ett enbostadshus inom Tranvik 1:10 uttalade regeringen den 11 december 1997 (In96/2924/PL) följande: "Av 5 kap. 1 § PBL framgår att prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för bl.a. ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked. Regeringen konstaterar att det finns ett uttalat allmänt intresse av att frågan om en utbyggnad inom området skall kunna prövas samlat. Vid en avvägning mellan det allmänna intresset och V.H:s enskilda intresse att få uppföra ett enbostadshus på avsedda plats anser regeringen att det enskilda intresset bör stå tillbaka för det allmänna intresset. Regeringen finner med hänsyn bl.a. härtill att förhållandena är sådana att byggnadsnämnden har haft fog för sitt ställningstagande att tillåtligheten av ny bebyggelse bör prövas genom detaljplan. Vad V.H. anfört utgör inte heller i övrigt skäl att ändra länsstyrelsens beslut. Överklagandet bör därför avslås. - Utöver vad regeringen ovan anfört vill länsstyrelsen anföra följande. - Värmdö kommun har i sin översiktplan redovisat ett antal områden vilka är avsedda som nya bostadsområden, som utredningsområden för bostäder, som förtätnings- och omvandlingsområden för permanentbostäder samt som områden för fritidsbebyggelse. Er fastighet ingår inte i något av dessa områden. Lokaliseringen av den byggnad som avses i ärendet har inte stöd i översiktsplanen och strider därför mot kommunens intentioner för bebyggelseutvecklingen. - Omedelbart norr om Er fastighet ligger området för byggnadsplan för Bodatorp 1:1, Högbena 1:4 m.fl. Planen fastställdes den 22 november 1962. Byggrätterna i planen inskränktes genom planändring, fastställd den 1 juni 1988. En detaljplaneläggning av Er fastighet i syfte att möjliggöra permanentbebyggelse skulle kunna ske om byggnadsplanen ändrades i syfte att medge permanentbebyggelse och om planområdet vidgades till att omfatta även Er fastighet helt eller delvis. En sådan planläggning är dock inte sannolik mot bakgrund av att byggnadsplaneområdet i översiktplanen är betecknat såsom område för fritidsbebyggelse. - Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att vad Ni anfört till stöd för Er talan inte utgör skäl att upphäva det överklagade beslutet. - G.P. överklagade länsstyrelsens beslut. Han åberopade tidigare inlagor i ärendet och anförde bl.a. följande. Länsstyrelsen har inte beaktat de nya omständigheter som tillkommit efter regeringens beslut år 1997. Beviljande av bygglov för Tranvik 1:10 kan inte, så som kommunen påstår, få en oacceptabel utveckling enligt översiktsplanen och ej heller en prejudicerande effekt för andra sökanden. Länsstyrelsens bedömning att sökt bygglov strider mot kommunens intentioner i översiktsplanen torde vara felaktig sett mot bakgrund av kommunens beslut i åberopade ärenden. Mot bakgrund av nu utbildad praxis strider den sökta åtgärden inte mot intentionerna i kommunens översiktsplan från 1992. I de fyra byggloven som beviljats på fastigheter i omedelbar närhet till Tranvik 1:10 har kommunen förklarat att detaljplan ej erfordras. Detta förhållande visar det orimliga i att begära detaljplaneläggning av Tranvik 1:10 för att sökt åtgärd skall kunna beviljas. Med hänsyn till den praxis som tillkommit genom de fyra åberopade byggloven för permanent boende i området, kan det inte fordras detaljplan om rimliga krav på likabehandling och rättssäkerhet skall bibehållas. - Byggnadsnämnden hade i yttrande den 10 december 2002 anfört att den vidhöll sitt tidigare ställningstagande. - G.P. hade därefter kommit in med ytterligare en skrivelse. - Regeringen (2004-03-25, Miljödepartementet) fann mot bakgrund av bl.a. bebyggelseförhållandena i området att vad G.P. anfört inte utgjorde skäl att ändra länsstyrelsens beslut och avslog därför överklagandet. - G.P. ansökte om rättsprövning av regeringens beslut. Till stöd för sin ansökan anförde han bl.a. följande. Den åtgärd som ansökan avser medför inte sådan omfattande inverkan på omgivningen att ansökan måste prövas genom detaljplan enligt 5 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10). Det kan inte ha varit lagstiftarens avsikt att en ansökan om bygglov för en enstaka byggnad - som i detta fall - skall avslås med hänvisning till detaljplanekravet och att kommunen sedan inte medverkar till att en detaljplan upprättas. Beslutet strider mot kravet på saklighet och allas likhet inför lagen i 1 kap. 9 § regeringsformen. Kommunen har behandlat övriga bygglovsärenden i närområdet på ett helt annorlunda sätt än hans, vilket har inneburit en negativ särbehandling av honom som inte kan vara förenlig med den kommunala likabehandlingsprincipen. Beslutet strider också mot proportionalitetsprincipen, eftersom nyttan för det allmännas intressen inte står i proportion till vad han förlorar genom att han inte kan utöva sin äganderätt på ett sätt som är likvärdigt med vad som gäller för övriga fastighetsägare i området. - Regeringsrätten (2005-11-16, Billum, Sandström, Brickman, Knutsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen som rör något förhållande som avses i 8 kap.2 eller 3 §regeringsformen skall pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angett eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (prop. 1987/88:69 s. 23-25 och 234). - De i målet tillämpade bestämmelserna i plan- och bygglagen är allmänt hållna och ger myndigheterna ett förhållandevis stort utrymme för bedömningar. I målet har inte framkommit att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som finns i ärenden om förhandsbesked eller att det vid handläggningen förekommit något fel som påverkat utgången i ärendet. Regeringens beslut kan inte anses strida mot någon rättsregel på sätt som sökanden har angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna att beslutet på något annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut skall därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut skall stå fast. (fd II 2005-10-19, H. Larsson)