RÅ 2005:64
Ensamstående med gemensam vårdnad om barn har inte ansetts berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader när han behållit bostad på barnens bostadsort. Inkomsttaxering 2001.
A.E., som sedan år 1999 haft anställning i Stockholm och som behållit sin bostad på sina barns bostadsort Kristinehamn, yrkade i deklarationen för år 2000 under inkomst av tjänst avdrag för ökade levnadskostnader på grund av dubbel bosättning. Skatteverket (dåvarande skattemyndigheten) medgav inte avdrag.
Länsrätten i Värmlands län
A.E. överklagade Skatteverkets beslut och yrkade att han skulle medges avdrag. - Han yrkade också ersättning för biträdeskostnader.
Domskäl
Länsrätten i Värmlands län (2002-05-22, ordförande Pettersson) yttrade: Enligt 20 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall, vid beräkningen av inkomst från särskild förvärvskälla, alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande under beskattningsåret avräknas. Avdrag får dock inte göras för bl.a. den skattskyldiges levnadskostnader. - Enligt punkt 3 a första stycket av anvisningarna till 33 § KL kan en avdragsgill fördyring avseende ökade levnadskostnader inte anses föreligga enbart av den anledningen att den skattskyldige arbetar på annan ort än den där han har sin bostad. Avdrag medges dock om arbetet avser en kortare tid, arbetet visserligen inte kan betecknas som kortvarigt men ändå typiskt sett är tidsbegränsat till sin natur eller sådant att en fast anknytning till den tidigare bostadsorten krävs eller arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att flyttning bör ske till arbetsorten. - Oavsett vad som sagts ovan har enligt andra stycket av samma anvisningspunkt en skattskyldig, som på grund av sitt arbete flyttat till en ny bostadsort, rätt till avdrag för ökade levnadskostnader om bostad för den skattskyldige, dennes make, sambo eller familj behållits på den tidigare bostadsorten och sådan dubbel bosättning är skälig på grund av makes eller sambos förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller annan särskild omständighet. - Avdrag enligt andra stycket medges under längst tre år för gifta eller samboende par och under längst ett år för ensamstående skattskyldiga. Avdrag medges dock för längre tid om särskilda skäl talar för det. - A.E., som är taxerad såsom ensamstående skattskyldig, påbörjade 1999 en tillsvidareanställning i Stockholm. Han har sedan dess arbetat i Stockholm och även haft bostad där. Arbetet har således inte avsett endast en kortare tid eller typiskt sett varit tidsbegränsat till sin natur. Detta innebär att A.E. inte har rätt till avdrag för kostnader för dubbel bosättning på grund av arbetets natur enligt bestämmelserna i punkt 3 a första stycket av anvisningarna till 33 § KL. - Återstår att bedöma om rätt till avdrag för dubbel bosättning föreligger enligt andra stycket av ovannämnda anvisningspunkt på den av A.E. åberopade grunden att han har gemensam vårdnad om två barn i Kristinehamn. Möjlighet att utöva vårdnad om barn är inte uttryckligen omnämnd i sistnämnda anvisningspunkt såsom en grund för avdrag. Syftet med anvisningspunkten - nämligen att under en övergångstid ge möjlighet för den skattskyldige att anpassa sina familje- och bostadsförhållanden till den nya arbetssituationen - talar också för att avsikten inte varit att rätten till avdrag skall omfatta sådana kostnader av mera permanent karaktär som ett fortlöpande utövning av vårdnad innebär. Inte heller finns det något stöd i praxis för att hänföra en situation som denna till sådan annan särskild omständighet som kan ge rätt till avdrag. Länsrätten instämmer därför i skattemyndighetens bedömning att rätt till avdrag för ökade levnadskostnader inte heller på denna grund föreligger.
Enligt 3 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. skall en skattskyldig som i ett ärende eller mål haft kostnader för bl.a. biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta tillvara hans rätt efter framställning beviljas ersättning för kostnaderna om 1. den skattskyldige helt eller delvis vinner bifall till sina yrkanden i målet 2. målet avser fråga som är av betydelse för rättstillämpningen 3. det finns synnerliga skäl för ersättning. - A.E. har inte vunnit bifall till sitt yrkande. Målet kan inte anses avse fråga som är av betydelse för rättstillämpningen. Inte heller föreligger synnerliga skäl för ersättning. Yrkandet om ersättning för biträdeskostnader skall därför avslås.
Länsrätten avslår överklagandet. - Länsrätten avslår yrkandet om ersättning för biträdeskostnader.
A.E. överklagade och vidhöll sina yrkanden. Han yrkade också ersättning för kostnader i kammarrätten.
Skatteverket bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Göteborg (2003-03-24, Dyhre, Öhvall, referent, Ståhl) yttrade: Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning och ändrar därför inte den överklagade domen.
A.E. har inte vunnit bifall till sitt överklagande. På grund härav och då det inte heller eljest finns skäl att bevilja ersättning för processkostnader i kammarrätten avslår kammarrätten hans begäran i denna del.
A.E. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Det kan inte vara rimligt att ett litet barn skall resa långt för att träffa sin far. En tidsfrist om ett år för att ordna formerna för den gemensamma vårdnaden är visserligen kort men ger ändå en viss möjlighet att försöka finna en praktisk lösning. Den rättspolitiska inställningen till barns rätt till umgänge med föräldrar är sådan att det synes fullt rimligt att gemensam vårdnad ryms inom det som i lagtexten anges som särskild omständighet. - A.E. yrkade ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med 6 000 kr och vidhöll sitt yrkande om ersättning för kostnader i länsrätten och kammarrätten.
Skatteverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Enligt rättsfall avseende hemresor medges inte avdrag för kostnader i samband med umgänge med barn. Den förälder som inte har vårdnaden om barnet anses ha valt att av privata skäl bosätta sig på annan ort. Denna praxis består även efter 1990 års skattereform. Det finns inte anledning att se annorlunda på umgänge som utövas vid gemensam vårdnad om barn. Såsom sägs i länsrättens dom är det inte lagstiftarens mening att rätten till avdrag skall omfatta sådana kostnader av mer permanent karaktär som ett fortlöpande utövande av vårdnad och umgänge innebär. Om Regeringsrätten skulle finna att A.E. är berättigad till avdrag, bör avdraget avse den bostad som är att anse som den tillfälliga bostaden. Under samma förutsättning tillstyrker verket att han får ersättning för sina kostnader i målet med skäligt belopp.
Regeringsrätten (2005-10-03, Lavin, Sandström, Almgren, Lundin, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Vid den aktuella taxeringen reglerades rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL (motsvarande regler finns numera i 12 kap.19-22 §§inkomstskattelagen [1999:1229]). Avdrag förutsätter bl.a. att dubbel bosättning är skälig på grund av makes eller sambos förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller annan särskild omständighet (andra stycket i anvisningspunkten).
A.E. skaffade sig år 1999 en bostad i Stockholm i samband med att han tillträdde en anställning där. Han var under det aktuella beskattningsåret ensamstående med två barn, bosatta i Kristinehamn och födda år 1987 och 1998. Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen. Under helger vistades A.E. i Kristinehamn för att kunna vara tillsammans med sina barn.
Frågan i målet är om A.E. skall kompenseras för sina extra boendekostnader inom ramen för bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning. Dessa bestämmelser syftar till att ge den skattskyldige och hans familj ett visst tidsmässigt utrymme för att anpassa bostadsförhållandena till en ny arbetssituation och inte till att kompensera för kostnader som typiskt sett är av mer bestående karaktär. I likhet med länsrätten och kammarrätten finner Regeringsrätten därför att det i A.E:s fall inte föreligger någon sådan särskild omständighet som avses i punkt 3 a andra stycket av anvisningarna till 33 § KL. Det finns inte heller någon annan grund för avdrag. AE:s avdragsyrkande skall därför avslås.
A.E. har yrkat ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för kostnader han haft i länsrätten, kammarrätten och Regeringsrätten. Målet avser en fråga av betydelse för rättstillämpningen. Regeringsrätten finner att ersättning bör tillerkännas A.E. med 6 000 kr för kostnader i Regeringsrätten och med sammanlagt 6 000 kr för kostnader i länsrätten och kammarrätten.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om avdrag för ökade levnadskostnader.
Regeringsrätten beviljar A.E. ersättning av allmänna medel för kostnader i Regeringsrätten med 6 000 kr och för kostnader i länsrätten och kammarrätten med sammanlagt 6 000 kr.
Föredraget 2005-07-20, föredragande Abrahamsson, målnummer 4202-03.