RÅ 2006:4

Domskäl

Länsrätten i Dalarnas län (2000-09-27, ordförande Palmqvist) yttrade: Fråga i målet är dels om de i målet aktuella annonserna i bolagets mässkataloger är skattepliktiga och dels om det åsatta beskattningsvärdet motsvarar ett skäligt vederlag. I målet är även fråga om skattetillägg och ränta. - Vad gäller frågan om bolaget skall erlägga reklamskatt för ifrågavarande, genom mässkatalogerna offentliggjorda, annonser gör länsrätten följande bedömning. Såvitt framgår har bolaget i mässkatalogerna upplåtit utrymme åt andra företag för bl.a. meddelande av företagsnamn, telefonnummer och adress. Reklamskatt erlägges enligt 1 § första stycket RSL för annons, som är avsedd att offentliggöras inom landet, och för reklam, som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons. Med annons förstås enligt 1 § 3 RSL särskilt utrymme som upplåtits i trycksak för återgivning av text eller bild för annan än utgivaren och sådant utrymme i trycksaken som tagits i anspråk av utgivaren för egen reklam. I prop. 1972:58 s. 35 uttalas härvid bl.a. följande beträffande meddelanden med kommersiellt ändamål. Även om det avsättningsfrämjande syftet framstår mindre klart, t.ex. då ett företag låter meddela endast sitt namn, anser utredningen att ett avsättningsfrämjande syfte föreligger. Mot bakgrund av det anförda gör länsrätten bedömningen att de annonser varom fråga är i målet är att anse som annonser i den mening som avses i 3 § RSL. Länsrätten finner därmed att bolaget har varit skyldigt att deklarera samt erlägga reklamskatt för de i målet aktuella annonserna. - Beskattningsvärdet av annonser utgörs enligt 13 § RSL av vederlaget exklusive skatt. Med vederlag avses enligt första stycket anvisningarna till 13 § RSL det avtalade priset, däri inräknat avtalade pristillägg enligt faktura eller annan handling. - Om vederlag inte utgår eller om vederlaget understiger vad som är skäligt utgörs beskattningsvärdet enligt 13 § andra stycket RSL av belopp som svarar mot skäligt vederlag. Utgår gemensamt vederlag för prestationer som skall inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer, bestäms enligt tredje stycket anvisningarna till 13 § RSL beskattningsvärdet efter uppdelning av vederlaget efter skälig grund. Länsrätten finner inte att klaganden visat eller gjort sannolikt att beskattningsvärdet på de annonser vilka målet handlar om skall bestämmas på annat sätt än vad RSV bestämt. - Genom att inte redovisa reklamskatt för annonser som innehållit reklam för annans verksamhet har bolaget lämnat en sådan oriktig uppgift i deklarationen som avses i 7 kap. 1 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. RSV har därför haft fog för beslutet att påföra skattetillägg på det sätt som skett. Tillräckliga skäl för att efterge skattetillägget i enlighet med 7 kap. 6 § LPP har inte visats av bolaget. - Inte heller har synnerliga skäl för att befria bolaget från att betala ränta framkommit. - Länsrätten avslår överklagandet.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (2003-05-07, Sjödin, Lénberg Karlsson, referent, Ebbing) yttrade: Reklamskatt erläggs enligt 1 § RSL för annons, som är avsedd att offentliggöras inom landet, och för reklam, som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons. I RSL förstås med reklam meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av bl.a. vara eller tjänst och med annons förstås särskilt utrymme som upplåtits i trycksak för återgivning av text eller bild för annan än utgivaren och sådant utrymme i trycksaken som tagits i anspråk av utgivaren för egen reklam (1 § 2 och 3.) I 3 § RSL anges att skatteplikt föreligger, om ej annat följer av bestämmelse varom här inte är i fråga, för annons som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår. Beskattningsvärdet regleras i 13 § och utgörs i fall som avses i 3 § av vederlaget. Utgår inte vederlag för skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons eller understiger vederlaget uppenbarligen vad som är skäligt, anges i bestämmelsens andra stycke att beskattningsvärdet utgörs av belopp som svarar mot skäligt vederlag. Av anvisningarna till 13 § framgår att med vederlag avses det avtalade priset, däri inräknat avtalade pristillägg enligt faktura eller annan handling. Vidare framgår att skäligt värde skall bestämmas enligt ortens pris enligt samma grunder som föreskrivs för marknadsvärde i 61 kap. 2 § inkomstskattelagen ([1999:1229], tidigare 42 § kommunalskattelagen [1928:370]). - Av utredningen i målet framgår att bolaget arrangerar mässor i bl.a. Sverige. I samband med att en besökare till en mässa betalar sin entréavgift får denne i regel en mässkatalog. Bolaget erbjuder alla utställare utrymme i mässkatalogen för en presentation av utställaren. De uppgifter som en utställare vill ha med lämnas via en särskild blankett och kan variera i omfattning, alltifrån endast utställarens namn och verksamhetsort till en utförlig beskrivning av företaget, dess verksamhet och produkter/tjänster. I mässkatalogen återfinns även en karta över utställningsområdet med angivande av var respektive utställare har sin monter eller utställningsyta. För de utställare som har egen monter på mässan ingår införandet av uppgifterna i katalogen i mässavgiften och det utgår således inget särskilt vederlag för detta. Lämnar utställarna inte några uppgifter, för bolaget enligt uppgift ändå in utställaruppgifter i katalogen och då utifrån de uppgifter bolaget har om utställaren. - Bolaget har inte redovisat reklamskatt för det beskrivna utrymmet i katalogen när detta ingått i mässavgiften. I en del fall har emellertid medutställare utan egen monter önskat liknande uppgifter införda i mässkatalogen och har då debiterats särskilt för detta, oftast 1 500 kr. För dessa fall har bolaget redovisat reklamskatt. Så har även skett när utställare köpt tilltryck av logo i sin utställarruta i katalogen och avgiften för endast logon har i regel uppgått till 1 500 kr. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Bolaget upplåter textutrymme i trycksak (mässkatalog) för utställare. Något krav på att en annons skall ha ett visst innehåll eller en viss utformning uppställs inte i RSL. Det utrymme som upplåtits utgör således en annons i den mening som avses i RSL. För i målet aktuella annonser har särskilt vederlag inte utgått. Skatteplikt enligt 3 § RSL föreligger då om annonsen avser reklam, dvs. om annonsen har ett avsättningsfrämjande syfte. Beskattningen omfattar endast meddelanden med kommersiellt ändamål. Även när detta ändamål framstår som något mindre klart, t.ex. då ett företag låter meddela endast sitt namn anses ett avsättningsfrämjande syfte föreligga (se prop. 1972:58 s. 35). Mässutställarna bedriver kommersiell verksamhet och utgångspunkten måste vara att de deltar i mässan bl.a. för att presentera sina produkter och tjänster för tänkbara kunder. Annonser i en mässkatalog som innehåller information om i vart fall utställarens namn och där besökaren även ges upplysning om var inom mässområdet utställarens monter eller utställningsyta finns har enligt kammarrättens mening självfallet ett avsättningsfrämjande syfte. Annonserna är därför skattepliktiga. 1974 års lagändring avsåg reklam som i annan form än annons återgavs genom mässa eller utställning och har således ingen relevans i förevarande fall. Kammarrätten instämmer således i länsrättens bedömning att bolaget varit skyldigt att deklarera samt att erlägga reklamskatt för de i målet aktuella annonserna. Det påförda beskattningsvärdet har beräknats med utgångspunkt från det vederlag som erlagts särskilt av andra utställare, medutställare utan monter, för motsvarande uppgifter som nu aktuella. Bolaget har inte visat eller gjort sannolikt att det sålunda beräknade värdet inte skulle utgöra ett skäligt vederlag även för aktuella annonser. Vad bolaget anfört och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte heller kammarrätten att göra annan bedömning än vad länsrätten gjort i fråga om påfört skattetillägg och ränta. Bolagets överklagande kan därför inte till någon del bifallas. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Bolaget fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Utställarna har inte betalat för annonserna. Den ersättning utställarna erlägger är endast en ersättning för förhyrda utställningsplatser och beräknas utifrån antalet kvadratmeter och läget inom utställningslokalen. Utrymme i mässkatalog utgör ingen parameter för beräkning av ersättningen. Det görs således varken tillägg eller avdrag för medverkan eller icke medverkan i mässkatalogen. Katalogen utgör bolagets "bruksanvisning" till besökarna för sitt arrangemang och uppgifter om samtliga utställare tas in i katalogen oavsett om utställaren lämnat uppgifter till bolaget eller inte i detta avseende. Deltagande i en mässa eller utställning har förvisso ett avsättningsfrämjande syfte men detta syfte nås med utställningen och inte med "produktkatalogen". Reklamskatt skall över huvud taget inte drabba verksamhet vid mässor och utställningar (prop. 1974:84 s. 29). Det ankommer på Skatteverket att visa att beräkningen av skatten är riktig och rimlig. De av Skatteverket schablonmässigt beräknade skattepliktiga beloppen är oskäliga.

Skatteverket bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2006-01-31, Nordborg, Sandström, Dexe, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör samma bedömning som kammarrätten.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2005-11-30, föredragande Perttu, målnummer 3497-03