RÅ 2006:56

Domskäl

Kammarrätten i Göteborg (2004-03-02, Johansson, referent och nämndemännen Andersson och Ragnar) yttrade: Av 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, framgår bl.a. följande. Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. - I prop. 1996/97:28 har regeringen beträffande rätten till sjukpenning vid partiell arbetsförmåga uttalat bl.a. följande. Arbetsförmågan bör relateras till arbete av samma omfattning som den försäkrade tidigare haft. För en försäkrad med heltidsanställning bör målet vara att han eller hon skall återgå i heltidsarbete. Kan den försäkrade inte återgå till sitt vanliga arbete på heltid bör i första hand annat heltidsarbete hos arbetsgivaren prövas. Saknas möjlighet till annat heltidsarbete hos arbetsgivaren eller kräver sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, bör den försäkrades arbetsförmåga prövas mot annat på arbetsmarknaden normalt förekommande heltidsarbete. Görs bedömningen att det medicinska tillståndet inte utgör något hinder för den försäkrade att arbeta heltid eller i ytterligare ett deltidsarbete har han eller hon inte någon rätt till ersättning från försäkringen (s. 16-17). - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. R.F. arbetar som lärare och elevassistent i särskolan. I mars 1999 blev hon deltidssjukskriven (25 procent av heltid) på grund av en whiplashskada och beviljades en fjärdedels sjukpenning. Försäkringsläkare Jan Zachrisson gjorde i utlåtande den 2 augusti 2001 avseende sjukbidrag/förtidspension för R.F. bedömningen att hennes arbetsförmåga var nedsatt till en restarbetsförmåga motsvarande 75 procent och att nedsättningen med all säkerhet var bestående och ej påverkbar. Sedan försäkringskassan i januari 2002 fått uppgift om att R.F. fr.o.m. januari 2001 åtagit sig uppdrag som kontaktperson beslutade kassan att inte utbetala någon sjukpenning till henne fr.o.m. den 5 februari 2002. - Frågan i målet är således om R.F. genom att åta sig och genomföra uppdraget som kontaktperson har visat sig ha en arbetsförmåga som överstiger tre fjärdedelar och därmed inte är berättigad till en fjärdedels sjukpenning. - I rättsfallet RÅ 2002 ref. 11, som gällde huruvida en försäkrad var berättigad till halvt eller en fjärdedels sjukbidrag, har Regeringsrätten, i frågan om vilken betydelse som vid fastställandet av arbetsförmågan skall tillmätas det förhållandet att den försäkrade uppburit helt vårdbidrag för vård av sitt handikappade barn, uttalat följande. Att en person beviljats bidrag för vård av barn eller annan anhörig kan inte omedelbart läggas till grund för en bedömning av arbetsförmågan. Det avgörande är inte det faktum att bidrag utgått utan de arbetsinsatser som motiverat bidraget. Om dessa inte haft sådan omfattning att de är att jämställa med förvärvsarbete eller visar att den försäkrade haft en arbetsförmåga, som skulle ha kunnat utnyttjas för förvärvsarbete, skall i sammanhanget bortses från att de ersatts genom bidrag. - Angivna rättsfall avser visserligen rätten till sjukbidrag medan förevarande mål avser rätten till sjukpenning. Det föreligger dessutom den skillnaden att det i rättsfallet var frågan om ersättning för vård av familjemedlem medan R.F. uppburit ersättning för kontaktinsatser för utomstående person. Enligt kammarrättens mening får emellertid, trots nämnda skillnader, vad Regeringsrätten i rättsfallet uttalat om fastställande av arbetsförmåga anses vägledande även vid bedömning av R.F:s arbetsförmåga. - Utredningen i målet ger vid handen att R.F. i sitt uppdrag som kontaktperson, vilket omfattat cirka två timmar per vecka, främst har fungerat som samtalskontakt och medmänniska. Kontakten har ägt rum direkt, men även per telefon. Som ersättning för uppdraget har R.F. uppburit 925 kr i arvodesdel och 1 080 kr i omkostnadsdel per månad. Uppdraget som kontaktperson avslutades den 31 januari 2003. - Kammarrätten finner inte att R.F:s insatser som kontaktperson har varit av den arten och omfattningen att de är att jämföra med ett förvärvsarbete. Hennes insatser kan inte heller anses visa att hon haft en arbetsförmåga som skulle ha kunnat utnyttjas för förvärvsarbete. Det förhållandet att hon uppburit ersättning för uppdraget medför ingen annan bedömning. R.F:s arbetsförmåga får därmed anses vara nedsatt i den omfattning som krävs för rätt till en fjärdedels sjukpenning. Överklagandet skall därför bifallas. - Med bifall till överklagandet upphäver kammarrätten länsrättens dom och försäkringskassans beslut samt visar målet åter till försäkringskassan för erforderlig handläggning i enlighet med det ovan anförda.

Ordföranden, kammarrättsrådet Stenstad och kammarrättsassessorn Nielsen var skiljaktiga och anförde efter att ha redogjort för vissa omständigheter i målet och vissa uttalanden i lagens förarbeten följande. Den grundläggande förutsättningen för rätt till sjukpenning är att den försäkrade avhåller sig från arbete på grund av sjukdom. En försäkrad får alltså inte utföra sitt vanliga arbete eller ett jämförbart arbete under sjukperioden. De uppgifter som R.F. utför som kontaktperson ligger enligt vår mening inte långt ifrån dem hon utför i sitt arbete som elevassistent. De är därmed till sin karaktär sådana att hon genom att utföra dem visar att hennes arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel. Att ersättning utgått i form av arvode och inte såsom lön föranleder inte någon annan bedömning. R.F. är därför som försäkringskassan och länsrätten funnit inte berättigad till sjukpenning för tid efter den 4 februari 2002. Vi avslår därför överklagandet.