RÅ 2007:31
Med hänsyn till syftet med en utbildning som omfattade 31 veckor har rehabiliteringsersättning tillerkänts en försäkrad för att delta i utbildningen trots att denna var avslutad först efter fyra år.
Länsrätten i Skåne län
Skåne läns allmänna försäkringskassa avslog en ansökan av Å.L om rehabiliteringsersättning enligt 22 kap.2 och 7 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, för utbildning till Feldenkraispedagog med motivering att utbildningen inte uppfyllde kriterierna i 3 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning.
I överklagande hos länsrätten yrkade Å.L. att hon skulle medges rehabiliteringsersättning under utbildningen.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län (2003-10-22, ordförande Nordenstam) yttrade:
- - - Länsrättens bedömning -
Rehabiliteringsersättning vid utbildning får endast lämnas till den som genomgår en utbildning som uppfyller något av tre kriterier i 2 § förordningen om rehabiliteringsersättning. Det kriterium som eventuellt kan komma i fråga för utbildning till Feldenkraispedagog är kriteriet yrkesutbildning. Begreppet yrkesutbildning definieras inte i lagtext eller förarbeten. Vägledande prejudikat från Regeringsrätten eller Försäkringsöverdomstolen saknas. I Riksförsäkringsverkets vägledning 2002:8 finns ett exempel där en sjukskriven fritidspedagog som inte kan fortsätta arbeta som fritidspedagog får rehabiliteringsersättning för kockutbildning under 13 veckor för att därefter arbeta i skolbespisning. I ett annat exempel vägras en försäkrad som inte längre kan arbeta i skolbespisning rehabiliteringsersättning för utbildning under ett och ett halvt år på komvux för gymnasiekompetens för att sedan gå vidare till högskola. Avslaget motiveras med att den planerade utbildningstiden, och därmed ersättningstiden, skulle vara i flera år. Vid en sammantagen bedömning finner länsrätten inte visat att utbildning till Feldenkraispedagog är en sådan yrkesutbildning som avses i 2 § förordningen om rehabiliteringsersättning. -
Länsrätten konstaterar också att rehabiliteringsersättning enligt förarbetena som regel skall utgå under längst ett år från den tidpunkt rehabiliteringen startar. Om synnerliga skäl föreligger bör gränsen kunna överskridas. Även om utbildningen till Feldenkraispedagog endast omfattar 31 veckor sammanlagt är utbildningen inte avslutad förrän efter fyra år. Den kan därmed enligt länsrättens mening inte heller anses uppfylla det krav på utbildningens längd som uppställs i förarbetena för rehabiliteringsersättning. Då försäkringskassan har haft fog för sitt beslut att avslå Å.L:s ansökan om rehabiliteringsersättning skall överklagandet avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
Å.L. överklagade hos kammarrätten och yrkade rehabiliteringsersättning under de veckor hon genomgått teoretiska avsnitt av utbildningen till Feldenkraispedagog. Hon anförde bl.a. Fråga är om en utbildning. Uppläggningen att teoretiska studier varvas med hemstudier och eventuellt arbete ingår i pedagogiken för att erhålla optimalt resultat. Skälet att inte bevilja rehabiliteringsersättning för mer än ett år har uppgetts vara budgettekniska. Det rimliga vore att se till den faktiska utbildningstiden och till vilket resultat utbildningen förväntas ge. Storleken av ersättningen är densamma antingen den är utspridd eller komprimerad.
Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten i Göteborg (2004-12-03, Rispe, Stenstad, referent, Hägglund, nämndemännen Hedén och Ragnar) yttrade: Rehabilitering skall enligt 22 kap. 2 § AFL syfta till att återge den som har drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med den försäkrade och utgå från dennes individuella förutsättningar och behov. Rehabiliteringsersättning utges enligt 7 § samma kapitel när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag. Rehabiliteringsersättning utbetalas efter ansökan av den försäkrade. Rehabiliteringsersättning utges längst till och med månaden före den då den försäkrade fyller 65 år. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rehabiliteringsersättning vid utbildning. Enligt 2 § förordningen om rehabiliteringsersättning får sådan lämnas till den som genomgår bl.a. yrkesutbildning. - I samband med tillkomsten av 22 kap. 7 § AFL hade i förslaget till proposition efter lagrådsgranskningen införts att rehabiliteringsersättning skulle utges under högst 365 dagar, om inte synnerliga skäl talade för att ersättning skulle utges för längre tid (prop. 1990/91:141 s. 17, 62 och 92). Vid utskottsbehandlingen var socialförsäkringsutskottet inte berett att tillstyrka detta. Enligt regeringsförslaget skulle rehabiliteringsersättning i samband med utbildning kunna utges efter i princip samma regler som gällde enligt vissa bestämmelser i förordningen om arbetsmarknadsutbildning och avse bl.a. yrkesutbildning. Utskottet hade erfarit att en arbetsmarknadsutbildning i regel omfattade högst ett år. Det kunde dock förekomma utbildningar på upp till ett år och möjligen även tre år. Utbildningstiden var beroende på utbildningsbehovet och omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt när det gällde handikappade personer kunde det bli nödvändigt med längre utbildningstider. Utskottet ansåg att inriktningen på rehabiliteringsarbetet borde vara att en försäkrad skulle ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en eventuell utbildning borde vara avslutad inom den tiden. Redan på grund av vad utskottet anfört om arbetsmarknadsutbildningens längd borde en begränsning av rehabiliteringstiden till ett år inte anges i lag. Det var enligt utskottets mening därtill ett övergripande mål att en sjuk person verkligen blev rehabiliterad och kunde komma tillbaka i arbete. Utskottet var därför inte berett att tillstyrka regeringens förslag att rehabiliteringsersättning längst skulle kunna utges under ett år om inte synnerliga skäl förelåg. Utskottet ville däremot understryka vikten av att försäkringskassan hela tiden såg till att rehabiliteringen fortlöpte i enlighet med den plan som hade upprättats. Om avvikelse skedde fick kassan ta ställning till om planen behövde förändras eller om rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande resultaten borde avbrytas. Försäkringskassan skulle därvid bl.a. göra en bedömning av vilka insatser som var ekonomiskt rimliga. Utskottet ansåg att ändringen av regeringens förslag tillgodosåg motioner om att rehabiliteringsersättning skulle kunna utges under längre tid än ett år om särskilda skäl förelåg respektive om att någon längsta tid inte skulle anges. En motion att maximitiden för ersättning skulle återgå till förhållanden före 1983, då sjukpenning utgavs endast två terminer, avstyrktes (1990/91: SfU l6 s. 32 ff.). Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Å.L. är legitimerad sjukgymnast. Frågan i målet gäller om hon under utbildning till Felden kraispedagog kan få rehabiliteringsersättning. Arbetsgivaren har gjort alla de anpassningar av arbetsplatsen som var möjliga, men Å.L. har trots det inte klarat arbetsuppgifterna som sjukgymnast. Efter uppsägning har arbetsgivaren som avgångsvederlag åtagit sig att betala utbildningen. Å.L:s förmåga att genomföra och tillägna sig utbildningen har inte ifrågasatts. Det har inte heller ifrågasatts att den inte skulle leda till att helt eller delvis häva nedsättningen av hennes arbetsförmåga. Utbildningen innebär såsom Å.L. själv framhållit en omskolning inom hennes fält som sjukgymnast. Kammarrätten anser att den är att hänföra till sådan yrkesutbildning som avses i 2 § förordningen om rehabiliteringsersättning. Den sammanlagda tiden för utbildningsperioderna uppgår inte till ett år. Det förhållandet att dessa fördelar sig över en längre tidsrymd än ett år utgör mot bakgrund av vad som uttalats i samband med tillkomsten av 22 kap. 7 § AFL - särskilt om rehabiliteringens övergripande mål - inte något hinder att utge rehabiliteringsersättning. Sådan ersättning skall därför utgå under dagar då Å.L. deltar i teoretisk utbildning till Feldenkraispedagog. Det får ankomma på försäkringskassan att efter utredning om när dessa faktiskt infaller besluta för vilka dagar ersättning skall utges. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och försäkringskassans beslut och bifaller yrkandet om rehabiliteringsersättning.
Regeringsrätten
Försäkringskassan överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom. Till stöd för sin talan anförde kassan bl.a. följande. I förarbetena har uttalats att inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och i vart fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid (bet. 1990/91:SfU16 s. 34). Mot bakgrund härav bör en utbildning som en försäkrad i rehabiliteringssyfte deltar i som regel vara avslutad inom ett år. En utbildning som tidsmässigt är kortare än ett år men fördelar sig över flera år bidrar inte till att en försäkrad återfår arbetsförmågan inom ett år. - Enligt bestämmelserna i 3 kap. 7 § AFL bedöms den försäkrade ha arbetsförmågan nedsatt så länge rehabiliteringsåtgärder pågår. Konsekvenserna av kammarrättens dom blir att den försäkrade har rätt till sjukpenning även mellan perioderna för utbildningen och fram till dess att utbildningen är avslutad.
Å.L. bestred bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (2007-03-29, Lavin, Nord, Stävberg, Lundin, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Utbildningen omfattar 31 veckor förlagda till elva perioder under en tidrymd om fyra år. I Regeringsrätten gäller målet endast frågan om den omständigheten att utbildningen avslutas först omkring fyra år efter det att den påbörjats innebär att Å.L. inte har rätt till rehabiliteringsersättning.
Det finns inga föreskrifter i AFL eller i någon annan författning som reglerar under hur lång tid rehabiliteringsersättning kan utgå. Frågan berördes i förarbetena till reglerna om rehabiliteringsersättning (prop. 1990/91:141 s. 17, 62, 92; bet. 1990/91:SfU16 s. 34). I denna fråga uttalades att inriktningen på rehabiliteringsarbetet borde vara att den försäkrade återfick sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en eventuell utbildning borde vara avslutad inom denna tid. Detta uttalande medför enligt Regeringsrättens uppfattning inte att lagen skall tolkas så att den tidsmässiga uppläggningen av Å.L:s utbildning utgör hinder för henne att få rehabiliteringsersättning. Avgörande bör i stället vara om utbildningen fyller det syfte som anges i 22 kap. 2 § AFL, nämligen att återge den försäkrade arbetsförmågan och för denne skapa förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. I det avseendet har det inte kommit fram några invändningar mot Å.L:s utbildning.
Försäkringskassans överklagande skall således avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.