RÅ 2008 not 115

Not 115. Överklagande av Leksand-Rättvik Elnät AB angående anslutningsavgift enligt ellagen (1997:857). - G.K. begärde hos Statens Energimyndighet prövning av den av Leksand-Rättvik Elnät AB offererade avgiften om 206 000 kronor exkl. moms. för en ny anslutning av ett abonnemang om 16 ampere till fastigheten Näset 190:3 i Furudal, Rättviks kommun. - För sin begäran åberopade hon följande. Den springande punkten är vad som är att betrakta som "sammanhållen bebyggelse". I detta fall finns 11 fastigheter med hus inom 700 meters radie från den aktuella fastigheten och inom 900 meter ytterligare ett 15-tal hus varav de flesta utanför 700-metersradien har elanslutning. De flesta husen är fritidshus men det finns även några permanentboende i området. En schablonavgift om 12 000 kr är tillämplig av ovan anförda skäl, och det är inte rimligt att endast denna fastighet skall betala full kostnad för framdragning av el. - Vidare anförde hon att markförhållandena var mycket goda, enbart sand och lågväxt tallhed. - Leksand-Rättvik Elnät bestred yrkandet och hävdade att området inte var att anse som "samlad bebyggelse". Denna uppfattning stöddes härvidlag också av yttrande från Rättviks kommuns Miljö & Plannämnd. Det framhölls också att man inte fått några andra förfrågningar angående elanslutning i området, vilket också stärkte uppfattningen att anslutningsavgiften inte skulle fastställas till schablonavgiften 12 000 kr. -Energimyndigheten (2002-04-02)beslutade att förplikta Leksand-Rättvik Elnät AB (nätbolaget) att högst debitera G.K. 65 700 kr exklusive moms för ny anslutning med mätarställning 16-25 ampère avseende fastigheten Näset 190:3 i Furudal, Rättviks kommun och anförde som skäl för beslutet följande. Enligt 3 kap. 7 § ellagen är den som har nätkoncession för område skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. - Av 1 kap. 4 § andra stycket ellagen framgår att med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller uttagspunkt. - Av 1 kap. 5 § ellagen framgår att med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. - I 4 kap. 1 § ellagen stadgas att nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. - Av förarbetena till ellagen (prop. 1996/97:136 s.149) framgår att vad som menas med att nättariff skall utformas på sakliga grunder är att nättarifferna skall vara objektiva och icke-diskriminerande. - Enligt Energimyndigheten skall en anslutningsavgift i största möjliga mån motsvara de faktiska, kundspecifika kostnader för nätföretaget som själva anslutningen medför. - Vid inkoppling av nya anläggningar på ett lokal- eller regionnät uppstår alltid kostnader som är specifika för anläggningen. Kostnaden för förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av nätet som är till nytta enbart för kundens anläggning skall bekostas av kunden, enligt principen om att den som förorsakar kostnader för nätägaren också skall betala dessa. - Kostnader för förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av nätet vilka uppkommer vid anslutning av en anläggning, och som kommer fler än anläggningsägaren tillgodo, är inte att betrakta som kundspecifika och bör därför helt bekostas av nätföretaget. Denna uppfattning har även delats av länsrätterna i Stockholms och Södermanlands län. (Se Länsrättens i Stockholms län dom den 4 mars 1998 i mål nr Ö10450-97 samt Länsrättens i Södermanlands län dom den 21 maj 2001 i mål nr 1113-00). - En anslutningsavgift skall som tidigare angivits i största möjliga mån motsvara de faktiska kostnader för nätföretaget som själva anslutningen medför. Ett utrymme för schablonisering av avgifter, där detta kan spara administrativa kostnader för kundkollektivet utan alltför stora negativa effekter för enskilda, måste dock kunna göras. Sådana schablonavgifter för anslutning tillämpas också regelmässigt i branschen och de varierar beroende på vilken storlek det är på mätarsäkringen. En genomgång av anslutningsavgifterna visar att de kan delas in i sju avgiftskategorier enligt följande: 16-25A, 35-63A, 80A, 100A, 125A, 160A och 200A. - Energimyndigheten har i en utredning under 1999 sammanställt engångsavgifter för anslutning enligt schablonmodell hos 188 av landets nätföretag. Denna utredning visar bl.a. på att riksgenomsnittet för anslutningsavgifter exkl. moms. för mätarsäkringar under 1998 var: - 16A-25A 12 000 kr, - 35A-63A 19 000 kr - 80A 26 000 kr - 100 A 31 000 kr - 125A 36 000 kr - 160 A 42 000 kr - 200 A 48 000 kr - Energimyndigheten har med ledning av denna utredning funnit att de ovan angivna avgifterna som regel är skäliga avgifter för anslutning inom områden med sammanhållen bebyggelse. Detta eftersom landets elnät till största delen är färdigutbyggt inom tättbebyggt område. Ett förhållande som i sin tur medför att anslutningsavgifterna inte bör variera särskilt mycket mellan de olika nätföretagen. - I områden där bebyggelsen inte är sammanhållen eller som ännu inte elektrifierats kan de ovan angivna schablonavgifterna inte tillämpas eftersom kostnaderna att ansluta anläggningar i dessa områden normalt överstiger de angivna schablonavgifterna. Enligt Energimyndigheten är det dock även i dessa fall rimligt att schablonisera anslutningsavgifterna i så stor utsträckning som möjligt. - Som utgångspunkt för denna schablonisering bör tas vad det kostar att ansluta en motsvarande anläggning i ett område med sammanhållen bebyggelse (grundavgift). Denna grundavgift täcker alla skäliga kostnader för anslutningen, inklusive en mindre längd lågspänningsledning. - Eftersom anläggningarna i områden med gles bebyggelse eller som inte är elektrifierade normalt har en längre sträcka till nätföretagens befintliga ledningsnät är det skäligt att merkostnaden för denna extra ledningslängd (tilläggsavgift), utöver grundavgiften, tas ut i dessa områden. - När det gäller bestämmandet av tilläggsavgiftens storlek måste först avståndet mellan den anläggning som skall anslutas och en lämplig anslutningspunkt på det befintliga elnätet fastställas. När detta avstånd fastställts återstår att bestämma en skälig kostnad för detta avstånd. - Vid fastställandet av denna skäliga kostnad gör Energimyndigheten följande bedömning: - Utöver kostnader för anslutning betalar elanvändare också nätavgifter för överföringen av el. Energimyndigheten håller för närvarande på att utveckla en metod, den s.k. nätnyttomodellen, för att kunna bedöma skäligheten av den del av nätföretagens nättariffer som avser överföring av el. Denna modell tar bl. a. hänsyn till investeringsutgifter för lågspännings- respektive högspänningsledning samt för nätstationer och transformatorer. Avsikten är att modellen skall börja tillämpas år 2003 för bedömning av skälig tariffnivå.. De värden på bl. a. investeringsutgifter som skall ingå i modellen är ännu inte slutgiltigt fastställda. I de utredningar som gjorts i arbetet med modellen har dock följande värden bedömts väl avspegla den typiskt sett faktiska situationen. Investeringsutgiften för lågspänningsledning, vid längre ledningssträckor, beräknas uppgå till 83 kr per meter. För högspänning beräknas motsvarande värde uppgå till 185 kr per meter. När det gäller investeringsutgift för den minsta nätstationen med transformator har den beräknats till 47 800 kr. - I modellen (pilotversionen) har vidare ett utlösningsvillkor bestämts till 560 meter för lågspänningsledning. Detta innebär att om ett avstånd för anslutningen är längre än 560 meter krävs det en övergång till högspänning samt att det finns en transformator däremellan och i normalfallet enligt modellen även en nätstation. - De kostnader som Energimyndigheten anser vara skäliga att ligga till grund för nättariffen avseende överföring av el bör också ligga till grund för kostnaderna för nättariffen för anslutning. Energimyndigheten finner därför att de ovan nämnda kostnaderna skall ligga till grund för bestämmandet av tilläggsavgiften. - I förevarande ärende har nätbolaget, för att ansluta fastigheten Näset 190:3, projekterat en ny högspänningsledning med tillhörande transformatorstation fram till cirka 200 meter från fastigheten. Därefter har en lågspänningsledning fram till anslutningspunkten projekterats. Kostnaden för anslutningen har beräknats uppgå till totalt 206 000 kr exklusive moms. - Den av nätbolaget projekterade högspänningsledningen har sin utgångspunkt i en transformatorstation belägen nära "Hedlunds såg". Fågelvägsavståndet från denna punkt fram till anslutningspunkten för Näset 190:3 är något mer än 950 meter men mindre än 1000 meter. Den av nätbolaget valda utgångspunkten får enligt Energimyndighetens bedömning anses utgöra en lämplig anslutningspunkt på det befintliga elnätet. - Energimyndigheten finner att tilläggsavgiftens storlek skall baseras på att en extra ledningslängd om 950 - 1 000 meter skall anläggas, varav 560 meter avser lågspänning och resten högspänning. Då det i grundavgiften för 16 ampère (12 000 kr) redan ingår en viss längd lågspänningsledningsledning skall den extra ledningslängden justeras med hänsyn härtill. Energimyndigheten finner att denna justering skäligen skall beräknas till cirka 60 meter. Efter denna justering uppgår den extra ledningslängd som krävs för att ansluta fastigheten till cirka 900 meter, varav 500 meter avser lågspänning och 40 meter högspänning. - Tilläggsavgiften för lågspänningsledningen kan härefter beräknas till 41 500 (83 x 500) kr. - Till detta kommer kostnader för nätstation med transformator, 47 800 kr, och kostnader för högspänningsledning, 74 000 (185 x 400) kr, eller sammanlagt 121 800 kr. - När det gäller dessa kostnader finner Energimyndigheten att omständigheterna i förevarande fall är sådana att det är rimligt att anta att flera fastigheter i framtiden kan komma att utnyttja dessa anläggningar. Energimyndigheten finner därför att hänsyn också skall tas till detta förhållande. Det kan därför i detta fall anses skäligt att fastigheten Näset 190:3 endast belastas med 10 procent av kostnaderna härför eller med avrundat 12 200 kr. Tilläggsavgiften kan härefter beräknas till 53 700 (41 500 + 12 200) kr. - Den totala anslutningsavgiften (grundavgift + tilläggsavgift) för att ansluta fastigheten Näset 190:3 till 16 ampère skall sammanfattningsvis bestämmas till 65 700 (12 000 + 53 700) kr exklusive moms enligt följande sammanställning: - Grundavgift, schablonavgift för 16 ampère, 12 000 kr. - Tillägg, schablonavgift för lågspänningsledning, 41 500 kr. - Tillägg, schablonavgift för högspänningsledning och nätstation med transformator, en tiondel av 121 800 kr, avrundat, 12 200 kr. - Summa högsta anslutningsavgift, 65 700 kr. - G.K. överklagade Energimyndighetens beslut och yrkade i första hand att länsrätten skulle fastställa att det rörde sig om sammanhållen bebyggelse och fastställa avgiften till schablonavgift (f.n. 12 000 kr). I andra hand yrkade hon att anslutningsavgiften skulle fastställas till 23 409 kr inkl. moms. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Energimyndigheten har beslutat att kostnaden för elanslutning ska beräknas utifrån att det ej är fråga om sammanhållen bebyggelse. Enligt förarbetena till 3 kap.6-7 §§ellagen skall schablonavgift tillämpas i områden med sammanhållen bebyggelse. Enligt förarbetena till plan- och bygglagen (1987:10), PBL, avses en bebyggelse omfattande 10-20 enbostadshus utan krav på detaljplan. Det är den faktiska bebyggelsens art som avgör. Detta styrker att det i aktuellt fall rör sig om samlad bebyggelse. Schablonavgift innebär till sina bakomliggande syften att det elbolag som fått nätkoncession i ett område skall bereda de som bor i samlad bebyggelse elanslutning med - schablonavgift. I tät bebyggelse kostar det i verkligheten inte elbolaget så mycket medan det i lite glesare områden kostar mer. Det ligger i konstruktionen och det blir lite som att "vad man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna". Det är också det lagstiftaren menar med "skälig kostnad ur konsumentsynpunkt". Den avgift Energimyndigheten bestämt i beslutet blir 82 125 kr inkl. moms. Till detta kommer sedan elskåp och installation i fastigheten med c:a 50 000 kr. Sammantaget kan man inte säga att kostnaden är skälig. Energimyndigheten har i ytterst ringa grad gjort den skälighetsbedömning som anges i lagförarbetena. Man har mer siktat in sig på att slå ut de faktiska kostnaderna. Man glömmer då att den som har nätkoncessionen har skyldighet att fördela kostnaderna i beståndet. Skulle nätbolaget tillåtas ta ut en avgift på 65 700 kr exkl. moms så skulle de 206 000 kr framdragningen kostar vara betald när 3-4 fastighetsägare anslutit sig. - Nätbolaget överklagade Energimyndighetens beslut och yrkade att länsrätten, med ändring av Energimyndighetens beslut, förpliktade G.K. att utge 175 300 kr till bolaget, innefattande 12 000 kr i grundavgift, 41 500 kr i schablonavgift för lågspänning samt 121 800 kr i schablonavgift för högspänning. Till stöd för sin talan anförde nätbolaget i yttrande den 3 juni 2002 bl.a. följande. Den offererade avgiften för ny anslutning av aktuellt abonnemang är korrekt beräknad och skälig i enlighet med de regleringar som gäller för bolag med nätkoncession med hänsyn till de lokala förhållanden som råder vilket medför att en schablonavgift inte är aktuell att tillämpa. Energimyndigheten har i det överklagade beslutet fastslagit att tilläggsavgiften för högspänning skäligen kan beräknas till 12 200 kr. Som skäl härför synes Energimyndigheten utgå från att det är rimligt att anta att flera fastigheter i framtiden kommer att utnyttja aktuell nätanläggning. Enligt nätbolaget är denna slutsats mycket dåligt underbyggd, såvitt kan förstås har det i målet inte presenterats någon utredning överhuvudtaget som ger stöd för ett sådant antagande. Istället kan det konstateras att Rättviks kommun, i ett yttrande som ingivits i målet, daterat den 25 oktober 2000, klart uttalar att det område varom fråga är på intet sätt är att betrakta som "samlad bebyggelse", samt att någon ny bebyggelse inte heller bör tillkomma där. Av bifogad planritning framgår också tydligt att det inte heller finns någon annan bebyggelse som kan aktualiseras, i all synnerhet som området är avsett för skogsbruk. Den reglering som finns vad gäller anslutningsavgifter är 3 kap. 7 § ellagen, vari stadgas att den som har nätkoncession för område är skyldig att, om det inte finns särskilda skäl, på skäliga villkor ansluta en anläggning till ledningsnätet. Av förarbetena framgår bl.a. att vare sig nätägaren eller de befintliga kunderna skall behöva svara får sådana merkostnader som uppkommer i samband med en nyanslutning, I förarbetena (prop. 1996/97:136 s. 142f) anförs också följande. "En annan viktig faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten prövas är de tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning som skall anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Det kan inte krävas av en nätinnehavare att han skall göra stora och kostsamma investeringar för att en anläggning skall kunna anslutas till hans nät". I praxis har dock, när det är fråga om nyanslutning i ett område som har vad som är att betrakta som "samlad bebyggelse", fastställts att en ny kund "endast" skall erlägga en schablonavgift, som normalt brukar ligga på 12 000 - 15 000 kr. I sådana fall där samlad bebyggelse inte kan anses föreligga men där det kan antas att det inte är osannolikt att ny bebyggelse,' i icke obetydlig omfattning, skulle komma att innebära ytterligare nyanslutningar, har det förekommit att det enskilda nätföretaget ingått ett avtal med den aktuella "nya" kunden, innebärande att denne kan komma att återfå delar av anslutningsavgiften i händelse av att nya kunder ansluter sig inom tio år till samma ledning. - Energimyndigheten vidhöll i yttrande den 8 maj 2002 över G.K:s överklagande sitt beslut och anförde bl.a. följande. Enligt 4 kap. 3 § ellagen får inte nättariff för område, utom engångsavgift för anslutning, utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen. Av bestämmelsen följer således att en engångsavgift för anslutning, till skillnad från överföringstariffen, får göras avståndsberoende. Inom tättbebyggt område är elnätet till största delen färdigutbyggt. Detta förhållande medför att anslutningsavgifterna inte bör variera särskilt mycket mellan nätföretagen, även om kostnaderna (investeringsutgifterna) i största möjliga mån bör motsvara de faktiska kostnader som själva anslutningen medför för nätföretaget. Energimyndigheten sammanställde under år 1999 en utredning angående engångsavgifter för anslutning enligt schablonmodell hos 188 av landets nätföretag. För den aktuella kundkategorin, anslutning med mätarsäkring 16 - 25 A, har Energimyndigheten med ledning av denna utredning funnit att 12 000 kr exkl. moms normalt är en skälig avgift för anslutning inom område med sammanhållen bebyggelse. Länsrätten i Södermanlands län har i ett antal fall godtagit denna avgift på 12 000 kr (länsrättens domar den 29 juni 2000 i mål nr 1933-99 och 133-00, dom den 12 december 2000 i mål nr 1445-00 och dom den 8 februari 2001 i mål nr 1383-00). Energimyndigheten konstaterar i beslutet att Näset 190:3 är beläget inom ett område där bebyggelsen inte är sammanhållen och som ännu inte elektrifierats. Den ovan angivna schablonavgiften på 12 000 kr kan därför inte anses tillämplig. Kostnaderna att ansluta anläggningar i sådana områden torde normalt överstiga de angivna schablonavgifterna. G.K. anför att en alternativ skälighetsbedömning skulle kunna utgå från den av nätföretaget uppgivna kostnaden på 206 000 kr samt att elva av femton tänkbara fastigheter bedöms ansluta sig i en framtid. På grundval av detta gör G.K. en fördelning av denna kostnad så att Näset 190:3 belastas med 18 727 kr exkl. moms. Energimyndigheten bestrider att beräkningsmetoden kan utgöra en grund för beräkning av skälig anslutningsavgift, och att beloppet 206 000 kr skulle innefatta kostnader för att ansluta elva av femton fastigheter. Energimyndigheten delar G.K:s uppfattning att fler fastigheter kan komma att ansluta sig och att detta bör påverka hennes anslutningsavgift. Energimyndigheten har i beslutet beräknat de kundspecifika kostnaderna för de i anslutningen ingående högspänningsdelarna som ska ligga till grund för anslutningsavgiften till 121 800 kr. Energimyndigheten har därefter bedömt att en tiondel av denna kostnad skall belasta G.K:s anslutningsavgift. Härigenom har myndigheten beaktat att flera fastigheter rimligen kan antas ansluta sig till aktuellt nät i framtiden. - Energimyndigheten vidhöll även i yttrande den 21 januari 2003 över nätbolagets överklagande sitt beslut och anförde bl.a. följande. Bifall till nätbolagets överklagande skulle innebära att G.K. betalar 100 procent av den schabloniserade kostnaden för högspänningsdelen. Energimyndigheten anser att detta vore oskäligt. Inom en cirkel med 700 meters radie finns elva fastigheter utan anslutning till elnätet. Det är rimligt att anta att några av dessa senare ansluts till elnätet. I normalfallet bör den övervägande delen av kostnaden för högspänningsnät täckas av löpande överföringsavgifter och inte av avgifter för anslutning. Energimyndigheten anser därför att en belastning med 10 procent av kostnaderna för högspänningsdelen får anses vara väl avvägd i detta fall. - Länsrätten i Södermanlands län (2003-05-21, ordf. Ekholm)yttrade: Av 3 kap. 7 § första stycket ellagen framgår att den som har nätkoncession för område är, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. - Av 1 kap. 5 § ellagen framgår att med nättariff avses avgifter och övriga villkor för överföring av el och för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät. - I 4 kap. 1 § ellagen i dess lydelse vid tiden för det överklagade beslutet stadgas att nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall konsumentintresset särskilt beaktas. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig avkastning i nätverksamheten. Av 3 § samma kapitel framgår att nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, inte får utformas med hänsyn till var inom området en anläggning är belägen. - I förarbetena till 4 kap. 1 § ellagen i dess lydelse enligt ovan (prop. 1996/97:136 s. 149) anges bl.a. att nättariffer skall vara utformade på sakliga grunder och att det innebär att nättarifferna skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Som den viktigaste faktorn, vilken skall beaktas vid bedömningen av en nättariffs skälighet, anges i propositionen konsumentintresset. Härmed avses elanvändarnas intresse av låga och stabila nättariffer. Vidare anges i förarbetena att det under normala förhållanden ofta kan bli den enda faktorn som beaktas. Vid mer speciella förhållanden måste även andra omständigheter tillåtas inverka. - Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Fastigheten Näset 190:3 i Rättviks kommun är belägen i ett icke detaljplanelagt område utanför sammanhållen bebyggelse. Inom en radie av 700 meter från fastigheten finns elva fastigheter med hus . utan anslutning till elnätet. Inom en radie av 900 meter finns ytterligare ett femtontal hus, varav de flesta är anslutna till elnätet. De flesta husen är fritidshus, men det finns även permanentboende i området. - Miljö- och plannämnden i Rättviks kommun anförde i yttrande den 25 oktober 2000 bl.a. följande. Ingen detaljplan, områdesbestämmelser eller fördjupad översiktsplan finns för området. Enligt gällande översiktsplan föreligger ej samlad bebyggelse. Ny bebyggelse bör normalt inte tillkomma i de obebyggda delarna av området utan fördjupad planering. I anslutning till befintlig bebyggelse kan enstaka hus tillkomma om de inte motverkar de allmänna intressena i området och om de i övrigt prövas lämpliga. Kommunen bedriver för närvarande inget arbete med att planera för byggnation i området. - Utredningen i målet ger vid handen att fastigheten Näset 190:3 i Furudal, Rättsviks kommun är belägen utanför sammanhållen bebyggelse. Schablonavgift om 12 000 kr kan därför ej tillämpas. G.K:s andrahandsyrkande innebär att hon endast skall betala en elftedel av den ursprungliga, totala debiterade summan för nätanslutning. Länsrätten delar Energimyndighetens bedömning att denna beräkningsmetod inte kan läggas till grund för beräkning av skälig anslutningsavgift. Beloppet 206 000 kr exkl. moms innefattar inte kostnader för att ansluta elva fastigheter. Inte heller vad G.K. anfört i övrigt utgör skäl att beräkna högsta skäliga anslutningsavgift till en lägre summa än vad Energimyndighetens gjort. G.K:s överklagande skall därmed avslås. - Vidkommande nätbolagets överklagande. gör länsrätten följande överväganden. Nätbolaget accepterar, som länsrätten förstått inställningen, en schablonisering av kostnaderna. för anslutning av fastigheten i enlighet med Energimyndighetens beslut. Frågan i målet är huruvida schablonavgiften för högspänning i sin helhet skall belasta G.K:s fastighet eller om den, på sätt Energimyndigheten gjort, endast till viss del skall belasta fastigheten. Energimyndigheten har gjort bedömningen att omständigheterna i förevarande fall är sådana att det är rimligt att anta att flera fastigheter i framtiden kan komma att utnyttja högspänningsledningen och nätstationen med transformator och att det därför kan anses skäligt att fastigheten Näset 190:3 endast belastas med 10 procent av dessa kostnader, eller (avrundat) 12 200 kr. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet finner länsrätten att det saknas anledning att frångå denna bedömning. Den totala högsta anslutningsavgiften skall sålunda, på sätt Energimyndigheten gjort, bestämmas till 65 700 kr exkl. moms. Nätbolagets överklagande skall därmed avslås. - G.K. överklagade länsrättens dom och yrkade, som hon slutligen bestämt sin talan, i första hand att en schablonavgift om 12 000 kr borde gälla och i andra hand att hon skulle erlägga en anslutningsavgift om 36 200 kr exklusive mervärdesskatt. - Nätbolaget bestred bifall till G.K:s överklagande och yrkade att G.K. skulle erlägga en anslutningsavgift om 175 300 kr exklusive mervärdesskatt. - G.K. bestred bifall till bolagets överklagande. - Statens Energimyndighet bestred bifall till överklagandena. - Kammarrätten höll den 12 oktober 2004 muntlig förhandling i målet. -G.K. anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Skälen till om "sammanhållen bebyggelse" föreligger eller ej skall enligt hennes uppfattning och enligt förarbetena till plan- och bygglagen (1987:10), PBL, utgå ifrån den faktiska bebyggelsen och det är ej krav på detaljplan. Vad som står i den föråldrade översiktsplanen från den 30 december 1992 är således inte relevant. Länsrätten har felaktigt i sina domskäl gått på kommunens yttrande om vad som står i översiktsplanen om "sammanhållen bebyggelse" utan att göra en egen bedömning utifrån PBL: s förarbetens syn på begreppet. - Bolaget har nu dragit fram jordkabel ca 650 meter åt sydväst från Sågdammen till 2-3 fritidshus som ligger i strandkanten och som hon också markerat på kartan, såvitt hon kan förstå är det fastigheterna Näset 158:1 och 260:2 som elanslutits. Detta innebär att el finns ca 700 meter från hennes fastighet. Det hela gör det än tydligare att det rör sig om sammanhängande bebyggelse och ett omfattande vägnät finns i området. Kabeln skulle lätt kunna dras i vägkant och vägen är inte belagd. Hon visar på karta lämplig jordkabeldragning fram till fastigheten. Detta innebär också att de kostnader som bolaget tidigare framlagt inför Energimyndigheten inte längre är korrekta utan kostnaden blir nu betydligt lägre. Dessutom finns säkert fler som vill ansluta sig om kabeln dras fram till hennes hus. - Förhållandena i området samt den omständigheten att lågspänningsledning det senaste året har dragits fram till en fastighet ca 700 meter från hennes fastighet, tyder på att många av de 1012 omkringliggande fastigheterna kommer att vilja ansluta sig. Det handlar givetvis om kostnaden. Idag har 92 procent av alla fritidshus el (Boverkets uppgift) och det får betraktas som en basstandard för att kunna utnyttja ett fritidshus idag. Därför bör ellagen i anslutningsavgiftsärenden tillämpas relativt generöst för att följa tidens anda. I området finns vägförening och ett vittförgrenat vägnät, telefonledningar samt en viss utbyggnad av fritidsfastigheter. Området är ett av landets hetare turistområden. Oskäliga anslutningsavgifter är direkt hämmande för utbyggnaden av fritidsboende och turism i området. Detta är absolut inte i linje med vad lagstiftaren har förutsatt. - Bolaget påstår att det vill ha ett avtal med abonnenten om en återbetalning av pengar om fler ansluter sig. Det är inte ett konsumenträttsligt synsätt att den lilla abonnenten skall bestå krediten. I detta fall tror hon inte på förlust då fler helt säkert kommer att ansluta sig. Energimyndighetens skrift ET 56:1999 är föråldrad och nya tillämpningsföreskrifter håller på att beslutas. - Angående andrahandsyrkandet anförs följande. Energimyndigheten har beräknat att skälig kostnad för Näset 190:3 är 65 700 kr plus mervärdesskatt. Eftersom det bara är 180 meter från tänkt transformatorplats till anslutningspunkten i tomtgräns, är 41 500 kr för lågspänningsledning oskäligt högt. Kostnaden är beräknad utifrån en längdschablon om 500 meter och anslutningspunkten gäller för både Näset 190:2 och 190:3 som ligger helt intill varandra. Därför bör tillägget för lågspänning beräknas till 12 000 kr istället för 41 500 kr och totala anslutningsavgiften för Näset 190:3 blir då 36 200 kr exklusive mervärdesskatt. - Nätbolaget anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Bolaget delar inte Energimyndighetens och länsrättens bedömning om att ett flertal fastigheter i framtiden kommer att utnyttja denna högspänningsledning och transformator om utbyggnad till Näset 190:3 görs. Bolaget anser detta osannolikt i den del av Rättviks kommun som berörs. Sannolikt är att möjligen grannfastigheten Näset 190:2 kan komma att ha intresse för elanslutning. Bolaget yrkar på att anslutningsavgiften för Näset 190:3 får tas ut efter de tillämpningsanvisningar som Energimyndigheten redovisat i sin publikation ET 56:1999 rörande anslutningsavgifter. Energimyndighetens schablonberäknade kostnad om 175 300 kr för utbyggnad av elnät till Näset 190:3 har tidigare accepterats av bolaget. Bolaget anser att detta belopp skall erläggas av fastighetsägaren och hanteras enligt Energimyndighetens ovan nämnda publikation. Ett avtal om återbetalning av anslutningsavgiften upprättas, som ger fastighetsägaren rätt att få tillbaka delar av anslutningsavgiften inom en tioårsperiod om ytterligare fastigheter ansluts till aktuell elanläggning. Med denna princip skyddas den fastighetsägare som först ansluter sig till ett elnät med stor utbyggnadskostnad på ett rimligt sätt om ytterligare fastigheter ansluts inom en tioårsperiod. Bolaget anser det inte rimligt att det övriga kundkollektivet skall svara för utbyggnadskostnaden till enstaka fastigheter, vilket också framgår av ellagen som ger utrymme för att anslutningsavgifter får tas ut på annat sätt än nättariffen i övrigt. - En fastighet ca 650 meter nordväst om Näset 190:3 har anslutits under år 2003 och har också fått erlägga en förhöjd anslutningsavgift på grund av den stora anläggningskostnad som detta inneburit. Fastigheten har anslutits till befintligt lågspänningsnät, vilket innebär att det inte är rimligt ur teknisk synpunkt att gå vidare från denna anläggning till Näset 190:3. Bolaget anser inte att bebyggelsen i området kan betecknas som samlad, vilket också stöds av skrivelse från Rättviks kommun daterad den 25 oktober 2000. - Angående G.K:s andrahandsyrkande anfördes bl.a. följande. G.K. har i sin beräkning med en transformatorstation ca 180 meter från fastigheten helt bortsett från att högspänningsnätet då måste byggas ut i en längre sträckning och till en högre kostnad än lågspänningsnätet. En beräkning av priset för en anslutning enligt G.K:s förslag, med användande av de priser Energimyndigheten redovisat i sitt beslut, skulle ge ett totalpris om 242 760 kr. Skulle någon eller några ytterligare fastigheter komma att ansluta sig till detta elnät framöver, tillkommer ytterligare kundspecifika kostnader utöver de beräknade. Det befintliga kundkollektivet eller bolaget har ingen nytta av en eventuell utbyggnad av elnätet till Näset 190:3. - Energimyndigheten anförde bl.a. följande. Vad gäller G.K:s överklagande hänvisar myndigheten till sitt tidigare beslut och yttrande och anför vidare. Vid fastställande om en fastighet är belägen inom en sammanhållen bebyggelse eller inte kan man i första hand se till om den fastighet som skall anslutas ligger inom ett detaljplanelagt område enligt PBL. Generellt sett gäller eljest krav att fastigheten är belägen i ett område som omfattas av områdesbestämmelser enligt PBL eller att byggnader ligger relativt tätt runt omkring den fastighet som skall anslutas. Således kan vägledning tas från förarbetsuttalanden om att bebyggelsen bör omfatta 10-20 enbostadshus. G.K:s fastighet är varken belägen inom ett detaljplanelagt område eller ett område som omfattas av områdesbestämmelser enligt PBL. Inte heller är existerande bebyggelse av sådan omfattning att en sammanhållen bebyggelse kan anses föreligga. - Utöver vad som framgick av Energimyndighetens beslut och tidigare yttranden gällande saken anförde Energimyndigheten i anledning av bolagets överklagande följande. Informationsskriften ET 56:1999 angående anslutningsavgifter är inte längre tillämpbar och används inte av Energimyndigheten. Enligt Energimyndighetens mening är eventuella avtal med ägaren till anslutande fastighet om framtida återbetalning om ytterligare fastigheter ansluter inte något som kan beaktas när myndigheten gör en skälighetsbedömning för en anslutning i enlighet med ellagens regler. Vid anslutning av el till en fastighet skall beställaren av anslutningen debiteras kostnaden för förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av nätet som är till nytta enbart för beställarens anläggning, enligt principen om att den som förorsakar kostnader för nätägaren också skall betala dessa. Kostnader för förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av nätet vilka uppkommer vid anslutning av en anläggning, och som kommer fler än anläggningsägaren tillgodo, är inte att betrakta som kundspecifika. Denna princip gäller normalt om åtgärden kommer existerande anläggningar tillgodo. Ett motsvarande synsätt måste dock, enligt Energimyndigheten, tillämpas om det rimligen kan antas att flera ännu icke anslutna fastigheter kan antas ansluta till aktuellt nät i framtiden. I en sådan situation finns det dock, om antalet tillkommande fastigheter är begränsat, på sätt som också länsrätten funnit skäl att göra en lämplig fördelning av de tillkommande kostnaderna istället för att låta kostnaderna fördelas på kundkollektivet i sin helhet. Det kan således inte anses skäligt att låta den först anslutande fastigheten betala full kostnad när åtgärden rimligen kan antas komma andra tillkommande fastigheter tillgodo. Detta är förhållandet även om den anslutande fastighetens ägare sedermera i enlighet med avtal med nätföretaget avtalsvis kan erhålla en återbetalning. Energimyndigheten menar således att bedömningen av den skäliga avgiften skall ske vid ett tillfälle. Endast vid anslutningen kan skäligheten bedömas av Energimyndigheten. Skälighetsbedömningen kan inte tillåtas vara beroende av osäkra framtida återbetalningar. Nätbolagets yrkanden om att det skall betala tillbaka delar av anslutningsavgiften inom en tioårsperiod om ytterligare fastigheter ansluts till den i målet aktuella anläggningen är således inte förenligt med tillämpning av ellagen. -Den muntliga förhandlingen.G.K. anförde vid den muntliga förhandlingen bl.a. följande. Schablonavgift bör i första hand gälla eftersom fråga är om sammanhållen bebyggelse. I andra hand bör avgiften bestämmas till 36 200 kr exklusive mervärdesskatt. Hon har haft kontakt med åtminstone fem grannar som är intresserade av att ansluta sina fastigheter till elnätet. Anledningen till att. de inte själva tagit kontakt med elbolaget är sannolikt att de inte vet hur de skall gå tillväga.- Nätbolaget anförde vid den muntliga förhandlingen bl.a. följande. Av de fem fastigheter som ligger nordväst om G.K:s fastighet har en nyligen blivit ansluten till befintligt lågspänningsnät. Vid förfrågan hos de fyra omkringliggande fastigheterna var ingen intresserad av anslutning, trots att kostnaden skulle ha blivit relativt låg, 12 000 - 15 000 kr. Ingen av dessa grannar kan komma ifråga för anslutning till den högspänningsledning som kommer att dras fram för att förse G.K:s fastighet med elektricitet. Energimyndigheten har beräknat anslutningsavgiften med utgångspunkten att högspänningsledningen dras kortast möjliga väg samt att transformatorstationen placeras 560 meter från G.K:s fastighet. Med denna placering av transformatorstationen skulle fem fastigheter möjligen kunna komma ifråga för att dela den nu aktuella kostnaden. Erfarenheten visar dock att få av de möjliga kunderna sannolikt skulle vara intresserade av anslutning. Möjligen kan någon enstaka granne tänkas vara intresserad. - Den princip som anges i Energimyndighetens skrift ET 56:1999, där den kund som först ansluter sig får agera bank och tills vidare erlägga hela anslutningskostnaden, är rimlig. Den leder till att nätbolagen kan få rimlig ersättning för sina kostnader och att övriga kunder inte behöver stå kostnaden för viss anslutning av en enstaka kund. - Energimyndigheten anförde vidare vid den muntliga förhandlingen bl.a. följande. Begreppet sammanhållen bebyggelse bygger på att de befintliga husen ligger relativt tätt ihop och att viss infrastruktur finns i området. Det skall generellt räcka med lågspänningsledningar på 60 meter per fastighet. Begreppet kan inte tillåtas få alltför vidsträckt betydelse. Den faktiska bilden av området kring G.K:s fastighet ger vid handen att det inte är fråga om sammanhållen bebyggelse. - Myndigheten utgår vid sina beräkningar i stor utsträckning från schabloniseringar. Man har utgått från att transformatorstationen placeras 560 meter från G.K:s fastighet, eftersom detta för henne skulle innebära de lägsta kostnaderna. Eftersom myndigheten fann det oskäligt att G.K. skulle stå för hela kostnaden för att dra fram högspänningsledningen beslutades att bolaget från henne endast fick ta ut en kvotdel härav. Kvotdelen bestämdes till vad myndigheten ansåg vara skäligt med beaktande av att det finns 11 fastigheter inom en radie av 700 meter från G.K:s fastighet. Numera har situationen förändrats något i och med att viss elektrifiering skett i området nordväst om G.K:s fastighet. - Man har sedan flera år upphört att tillämpa principen om att kunden får agera bank i de fall där kunden är först ut med att ansluta sig. Skälet till detta är i första hand konsumentintresset. - Kammarrätten i Stockholm (2004-12-02, Nylund, ordf., Torén, Erlingsson, referent)yttrade: Energimyndigheten och länsrätten har tillämpat 4 kap. 1 § ellagen i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för Energimyndighetens beslut i ärendet. Genom ändring i ellagen, SFS 2002:121, infördes nu gällande lydelse av lagens 4 kap. 1 §. Enligt p. 5 i övergångsbestämmelserna till ändringen tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 1 § i dess nya lydelse första gången i fråga om nättariffer som gäller från och med det räkenskapsår som börjar den 1 juli 2002 eller närmast därefter. - Förevarande mål gäller fråga om vilken anslutningsavgift bolaget äger rätt att debitera G.K. för elanslutning av hennes fastighet. Avtal har ännu inte tecknats mellan G.K. och bolaget. Det kan därför enligt kammarrättens mening inte anses vara fråga om nättariffer som gäller tid före den 1 juli 2002. 4 kap. 1 § ellagen skall därför tillämpas i nu aktuell lydelse. - I 4 kap. 1 § ellagen, i nu gällande lydelse, stadgas följande. Nättariffer skall vara utformade så, att nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten är skäliga i förhållande till dels de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamheten, dels nätkoncessionshavarens sätt att bedriva nätverksamheten. Nättariffer skall vara utformade på sakliga grunder. -G.K. har till stöd för sitt förstahandsyrkande anfört att fråga är om sammanhållen bebyggelse, varför en schablonavgift om 12 000 kr bör gälla. Bolaget och Energimyndigheten har invänt häremot och anfört att såväl kommunens planer som den faktiska bebyggelsen talar häremot. - Anslutningsavgiften skall som huvudregel motsvara de faktiska kostnader som anslutningen medför (prop. 1993/94:162 s. 157). Energimyndigheten har emellertid ansett det befogat att tillämpa anslutningsavgift enligt schablonmodell där detta kan spara administrativa kostnader för kundkollektivet utan alltför stora negativa effekter för enskilda. Sålunda har Energimyndigheten under år 1999 sammanställt elnätföretagens schabloniserade anslutningsavgifter (se Energimyndighetens skrift Anslutningsavgifter ET 56:1999). I schablonavgiften ingår en mindre längd (60 meter) kundspecifik kabel och avgiften bygger på förhållandet att förutsättningarna i tätbebyggda områden eller områden som skall exploateras oftast är likartade och marginalkostnaden per nyanslutning låg och med liten variation. - Kammarrätten delar Energimyndighetens uppfattning att begreppet sammanhållen bebyggelse inte kan tillåtas få alltför vidsträckt betydelse. Vid bedömningen av vad som kan anses utgöra sammanhållen bebyggelse måste ses till dels syftet med att tillämpa en schablonavgift, dels vad som anses ingå i de av Energimyndigheten tillämpade schablonavgifterna. Fastigheterna i det område där G.K:s fastighet är belägen ligger alltför glest och långt ifrån befintlig transformatorstation för att kunna betecknas som sammanhållen bebyggelse. G.K:s förstahandsyrkande skall således avslås. -Energimyndigheten har beräknat en anslutningsavgift enligt en schabloniserad modell, med beaktande av en grundavgift motsvarande schablonavgiften samt en tilläggsavgift som beräknats utifrån myndighetens "nätnyttomodell". Bolaget har medgivit att anslutningsavgiften beräknas på detta sätt, men yrkat att hela den sålunda beräknade kostnaden skall erläggas av G.K. G.K. har i andra hand yrkat att Energimyndighetens beräkning skall gälla, men att kostnaden för lågspänningsledning skall reduceras från 41 500 kr till 12 000 kr, eftersom det bara är 180 meter från tänkt transformatorplats till anslutningspunkten i tomtgräns samt då anslutningspunkten gäller för både Näset 190:2 och Näset 190:3 som ligger helt intill varandra. - Bolaget har, inför Energimyndighetens prövning, till myndigheten ingett en karta, utvisande hur bolaget ursprungligen tänkt dra ledning för den aktuella anslutningen. Där låg transformatorstationen ca 180 meter från G.K:s tomtgräns och högspänningsledningens längd översteg 1 000 meter. Bolaget har till kammarrätten ingett ytterligare en karta, utvisande en ledningsdragning där transformatorstationen placerats ca 180 meter från G.K:s tomtgräns och högspänningsledningen därifrån dragits fågelvägen till befintlig nätstation. Energimyndighetens beräkningsmodell bygger på en annan förläggning av ledningen, nämligen den lösning som bedömts bli mest förmånlig för G.K.. Eftersom bolaget också godtagit Energimyndighetens modell saknas skäl att frångå denna. Modellen innebär en beräknad lågspänningsledning om 560 meter och högspänningsledning om ca 400 meter. Kostnaden för lågspänningsledning är således riktigt beräknad. G.K:s yrkande om att kostnaden för lågspänningsledning skall beräknas med beaktande av att det är 180 meter från transformatorstationen till anslutningspunkten i tomtgräns kan följaktligen inte bifallas. - Frågan som härefter återstår är om det är rimligt att kostnaderna för utbyggnad endast till viss del skall belasta G.K:s fastighet och, i sådant fall, till hur stor del. - Den 1 januari 1998 trädde en ny ellag (1997:857) i kraft. Dess bestämmelse i 4 kap. 1 § om nättariffers utformning överfördes oförändrad från den tidigare ellagen (1902:71 s. 1). I förarbetena till ändring i ellagen (1902:71 s. 1), prop. 1993/94:162, angavs beträffande utformningen av nättariffer bl.a. att en princip för utformningen av nättariffer bör vara att den som förorsakar kostnader för nätägaren också skall betala för detta (s.. 58): I specialmotiveringen angavs vidare bl.a. att engångsavgiftens storlek skall kunna motsvara merkostnader för t.ex. en nybyggd anslutning (s. 157). - Kammarrätten i Stockholm behandlade i dom den 27 juni 2003, mål nr 4389-2001, en fråga om anslutningsavgift enligt ellagen. Kammarrätten refererade bl.a. ovan återgivna förarbetsuttalanden och uttalade därefter att det, enligt kammarrättens mening, av redovisade förarbetsuttalanden kan utläsas att en allmän princip vid anslutning till ett befintligt elnät är att den som önskar ansluta sig också skall stå för de direkta merkostnader som nätägaren härigenom förorsakas. Kammarrätten uttalade vidare att den delar länsrättens bedömning att kostnader för förstärkning, ombyggnad eller utbyggnad av nätet, vilka uppkommer vid anslutning av en anläggning och som kommer fler än anläggningsägaren till godo, inte skall betraktas som kundspecifika och därför skall bekostas av nätägaren. - Kostnaderna för utbyggnad av högspänningsledning samt transformatorstation för anslutning av G.K:s fastighet kommer för närvarande inte någon annan än G.K. tillgodo. Kammarrätten finner det emellertid, med hänsyn till dagens samhällsutveckling, rimligt att anta att omkringliggande fastigheter på sikt kommer att vilja ansluta sig till elnätet och då kommer att utnyttja den nu aktuella utbyggnaden. Med beaktande härav, samt med utgångspunkten att anslutningsavgiften skall motsvara de merkostnader den orsakar nätägaren, delar kammarrätten Energimyndighetens och länsrättens bedömning att de delar av utbyggnaden, som vid en anslutning av ytterligare fastigheter även skulle komma dessa till del, skäligen skall fördelas på nämnda fastigheter. - Frågan är därefter hur stor del av kostnaderna som skall fördelas på G.K. Såväl Energimyndigheten som bolaget och G.K. har fört argumentationen kring de bebyggda fastigheter som i dagsläget finns i närheten av den aktuella fastigheten, varför anledning saknas att ta eventuella nya framtida fastigheter i området i beaktande. Eftersom bedömningen av kostnaderna, som ovan redovisats, skall ske enligt Energimyndighetens beräkningsmodell anser kammarrätten att kostnaderna rimligen skall fördelas på de fastigheter som möjligen kan nås vid en ledningsdragning enligt nämnda modell. Vid den muntliga förhandlingen har framkommit att maximalt fem fastigheter skulle kunna ta del av den nya högspänningsledningen och nätstationen enligt Energimyndighetens modell. Kammarrätten finner därför att kostnaderna för dessa anläggningar skäligen skall fördelas på fem fastigheter. G.K. skall därför enligt kammarrättens mening bära en femtedel av dessa kostnader eller 24 360 kr (121 800 / 5). - G.K. har vidare påtalat att kostnaderna för lågspänningsledningen bör bestämmas med hänsyn till att fastigheterna Näset 190:3 och 190:2 ligger helt intill varandra. Kammarrätten har från bolaget inhämtat att man i det fallet man hade att ansluta båda dessa fastigheter skulle dimensionera lågspänningsledningen för att ansluta båda fastigheterna. Kammarrätten finner med hänsyn härtill samt mot bakgrund av vad som anförts ovan skäligt att även för dessa kostnader göra en viss fördelning. Med hänsyn till att det för bolaget torde uppstå vissa ytterligare kundspecifika kostnader för att ansluta grannfastigheten till den nu aktuella lågspänningsledningen finner kammarrätten att två tredjedelar av den beräknade kostnaden om 41 500 kr eller 27 660 kr skäligen skall fördelas på G.K. Med ändring av länsrättens dom och Energimyndighetens beslut förklarar kammarrätten att Leksand-Rättvik Elnät AB högst äger debitera G.K. 64 020 kr exklusive mervärdesskatt för nyanslutning med mätarsäkring 16-25 ampere avseende fastigheten Näset 190:3 i Furudal, Rättviks kommun. - Nätbolaget överklagade och yrkade, som Regeringsrätten uppfattade att bolaget slutligen hade bestämt sin talan, i första hand att Regeringsrätten skulle undanröja underinstansernas avgöranden och avvisa G.K:s talan. Bolaget yrkade i andra hand att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och förklara att bolaget ägde debitera en anslutningsavgift om 332 179 kr exklusive mervärdesskatt för nyanslutning av el med mätarsäkring 16-25 ampère avseende fastigheten Näset 190:3 i Furudal, Rättviks kommun. - G.K. bestred bifall till bolagets överklagande. Hon yrkade för egen del att Regeringsrätten i första hand förelade bolaget att debitera henne en anslutningsavgift om högst 6 500 kr exklusive mervärdesskatt, i andra hand justerade ned den av Energimyndigheten fastställda anslutningsavgiften. - Bolaget bestred G.K:s yrkanden. - Energimarknadsinspektionen (EMI) bestred bifall till överklagandet. - Bolaget anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Ärendet borde aldrig ha prövats av Energimyndigheten då det inte finns någon bindande offert eller beställning av anslutning av el till fastigheten. G.K:s begäran om prövning av anslutningsavgiften borde således ha avvisats. - Bolaget har för avsikt att gentemot G.K. stå fast vid den avgift om 175 300 kr som bolaget tidigare godtagit. Detta innebär dock inte att bolaget anser att det beloppet är en skälig avgift för en eventuell anslutning av el till fastigheten. Som grund för sin beräkning av anslutningsavgiften har Energimyndigheten tillämpat fågelvägsavståndet, drygt 950 m. I praxis har dock fastställts att anslutningskostnaden ska beräknas utifrån faktisk ledningslängd. I det nu aktuella fallet innebär det att kostnaden ska innefatta 1 200 m högspänningsledning och 215 m lågspänningsledning samt transformator. Utgångspunkten för anslutningen bör även vara de faktiska kostnaderna, beräknade utifrån dagens kostnadsläge. Om Regeringsrätten ändå finner att en schablonmetod bör tillämpas, ska schablonerna svara mot dagens kostnadsläge. - Det är inte förenligt med ellagens (1997:857) bestämmelser att i det aktuella fallet dela anslutningsavgiften mellan anläggningsägaren och eventuellt tillkommande kunder, eftersom det är högst osannolikt att de intilliggande fastigheterna - möjligen med undantag för grannfastigheten - kommer att begära elanslutning. Under de år som målet pågått har bolaget endast fått en förfrågan om prisuppgift och möjlighet till elanslutning beträffande en avstyckad tomt i närheten av fastigheten Näset 190:3 men däremot inte någon begäran om elanslutning. I detta fall kommer anslutningen inte någon annan kund till godo. Kostnaderna är därmed i sin helhet att anse som kundspecifika och ska debiteras anläggningsägaren. En förtida delning medför att övriga kunder, dvs. nätkundskollektivet, via den allmänna överföringstariffen får stå kostnaden för anslutningen av den ifrågavarande fastigheten. En rimlig princip är att del av anslutningsavgiften ska återbetalas till den förste anläggningsägaren om en ny anläggning skulle komma att anslutas inom en tioårsperiod och utbyggnaden då kommer den nyanslutande anläggningsägaren till godo. Ett krav på förtida delning av anslutningsavgiften är inte förenligt med ellagens övergripande krav att nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerande, varav följer ett krav på likabehandling av nätkunder, om det inte finns objektiva skäl som motiverar något annat. En förtida delning av anslutningsavgiften omöjliggör en likabehandling av anslutare till samma elektriska anläggning, eftersom en sådan delning inte baseras på faktiska och kända förhållanden. En förtida delning kan å ena sidan få till konsekvens att den förste anslutaren får betala för hög anslutningsavgift, om bedömningen utgår från ett färre antal anslutare än som senare visar sig bli fallet. En sådan delning kan å andra sidan medföra att den förste anslutaren får betala för låg avgift, i det fall bedömningen utgår från ett högre antal anslutare än som visar sig bli fallet. - Svensk Energis utredning avseende schablonbelopp - för anslutningar såväl inom som utom sammanhållen bebyggelse - visar att de belopp EMI tillämpar är för lågt beräknade för att elnätsföretagen ska få täckning för sina kostnader. EMI har sedan målet initierades reviderat den schablonmetod som används vid prövning av anslutningsavgifter. EMI har numera ändrat inställning i fråga om grundavgiften utanför sammanhållen bebyggelse och frångått sin tidigare utredning till förmån för den s.k. EBR-katalogen. - G.K. anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. En felaktig prissättning kommer att stå helt i strid med lagstiftarens främsta intention, dvs. att ta till vara kundernas intresse av låga nättariffer. Nätanslutningsavgifterna ska ge bolagen kostnadstäckning och avkastning samtidigt som konsumenternas intressen av så låga priser som möjligt ska beaktas. För att kunna göra en rättvisande bedömning av vilken anslutningsavgift som kan anses skälig krävs att utgångspunkten tas i de faktiska kostnader som nätbolagen har haft för anslutningen, inte den debitering de valt. Av en utredning av Norrköping Miljö & Energi framgår att beräknad genomsnittlig faktisk serviskostnad, dvs. kundspecifik anslutningskostnad, inom sammanhållen bebyggelse för säkringsintervallet 16-25 ampère under år 1999 uppgick till 5 885 kr. Med hänsyn tagen till avkastningen bör en skälig anslutningsavgift avrundat bestämmas till 6 500 kr exklusive mervärdesskatt. Beräkningsgrunderna för anslutningskostnaderna har grundats på Norrköping Miljö & Energi:s egna samt fem andra nätbolags uppgifter. De sex nätbolagens beräkningsgrunder bör kunna användas för att bedöma skäligheten i anslutningsavgifterna. Genomsnittlig anslutningslängd för anslutningar såväl inom som utom sammanhållen bebyggelse understiger 60 m, och den genomsnittliga anslutningskostnaden understiger det tillämpade grundbeloppet om 12 000 kr. - I flera pågående elanslutningsmål i lägre instanser har det nu bevisligen kommit fram att de faktiska kostnaderna för nätbolagen är betydligt lägre än de genomsnittliga debiteringar som EMI lagt till grund för sina schabloner. Det gäller inte bara grundavgiften utan också de av EMI tillämpade schablonerna för tilläggsavgifter. Den metod som bäst stämmer överens med förarbeten och Kammarrättens i Stockholm dom den 5 oktober 2006 i mål nr 4592-05 är att samma princip som kammarrätten tillämpat inom sammanhållen bebyggelse är tillämplig även utanför sammanhållen bebyggelse, dvs. att tilläggsavgift endast ska utgå under extraordinära förhållanden. - Vid anslutning av aktuell fastighet krävs inte högspänningskabel, utan det är tillräckligt med lågspänningskabel. För att bolaget inte ska överkompenseras ska således enbart grundavgift utgå. I andra hand görs gällande att tilläggsavgift inte ska utgå för anslutningslängder som understiger det av EMI antagna utlösningsvillkoret om 560 m utan först på längre anslutningar. Under alla omständigheter ska tilläggsavgift inte utgå från en sträcka om 60 m utan från en betydligt längre sträcka än 120 m. - Det finns en inbyggd överkompensation i anslutningsavgifterna på grund av att kunden betalar investeringen i förskott genom anslutningsavgiften. Kostnaderna i EBR-katalogen är oskäligt höga, vilket får till följd att de av EMI tillämpade grund- och tilläggsavgifterna är oskäligt höga. Det är kostnadsläget och tillämpade schabloner vid den tidpunkt då det aktuella ärendet inleddes hos EMI som ska ligga till grund för prövningen i samtliga instanser. Kostnadsläget är fortfarande betydligt lägre än de schabloner som EMI fastställde år 1999. - De faktiska förhållandena i fråga om bebyggelse och befintlig infrastruktur för el är sådana att den aktuella fastigheten måste anses ligga inom sammanhållen bebyggelse. Om Regeringsrätten ändå finner att fastigheten ska anses ligga utom sammanhållen bebyggelse och att tilläggsavgift ska utgå, ska delning av anslutningsavgiften ske med ca 17-19 presumtiva kunder. - EMI anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Det fanns inte någon offert från bolaget då G.K. ansökte om prövning av anslutningsavgiften hos Energimyndigheten. Bolaget lämnade däremot en offert/prisuppgift i en inlaga till myndigheten av den 1 november 2000. Bolaget får även genom sitt agerande under beredningen av ärendet hos Energimyndigheten anses ha uttryckt ett önskemål om att få en prövning av anslutningsavgiften i sak. Ellagen ställer inga formkrav på hur en anslutningsavgift ska meddelas av nätföretaget till motparten för att EMI ska kunna pröva anslutningsavgiften. Det enda formkrav som ställs avser preskriptionsregeln i 3 kap. 7 § fjärde stycket ellagen som föreskriver att nätföretaget ska ha sänt ett skriftligt ställningstagande till berörd part för att preskriptionstiden ska börja löpa. - Vid nyanslutningar av anläggningar i exploateringsområden tillämpas principen om delning och samma princip bör tillämpas vid anslutningar i andra bebyggda men oelektrifierade områden, t.ex. sommarhusområden. Om en fastighet i ett sommarhusområde ansluts till elnätet är det föga troligt att inte också ett antal andra fastigheter i området på sikt kommer att anslutas till elnätet. Det är inte skäligt att den förste anslutaren till elnätet - såsom den ekonomiskt svagare parten i förhållande till nätföretaget - ska agera ”bank”, vilket blir fallet då anslutaren och nätföretaget har ingått ett avtal om återbetalning vid ytterligare anslutningar. Att nätföretaget - vid en anslutning där det är rimligt att anta att flera anläggningar kommer att anslutas till elnätet - och inte den enskilde ska stå för utgiften i väntan på att flera fastigheter kommer att anslutas måste därför vara skäligt i ellagens mening. Det är även nätföretaget och inte den enskilde som har nytta av att det finns en överkapacitet i nätet efter anslutningen av den första anläggningen. EMI har inte möjlighet att i efterhand besluta att ett nätföretag ska återbetala en anslutningsavgift i fall där ytterligare anläggningar har anslutits till nätet på samma ledningssträcka. EMI:s enda möjlighet att på ett skäligt sätt fördela kostnaderna vid utförande av arbeten som flera anläggningar har nytta av är att fördela kostnaderna vid prövningen av den första anslutningsavgiften. - Regeringsrätten avslog i beslut den 10 mars 2008 ett yrkande av G.K. om att muntlig förhandling skulle hållas i målet med förhör med vissa vittnen. G.K. hade härefter på nytt begärt muntlig förhandling med hörande av vissa vittnen. - Regeringsrätten (2008-07-04, Heckscher, Eliason, Stävberg, Lundin, Jermsten): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten finner inte heller nu skäl att hålla muntlig förhandling i målet med hörande av vittnen. - Bolaget har i första hand yrkat att Regeringsrätten ska undanröja underinstansernas avgöranden och avvisa G.K:s talan. Som grund för yrkandet har anförts att ärendet inte borde ha prövats av Energimyndigheten då det inte finns någon bindande offert eller beställning av anslutning av el till fastigheten. - Bolagets yrkande om avvisning av G.K:s talan har framställts först i Regeringsrätten och ska därför avvisas. - Kammarrätten har i sin dom förklarat att bolaget högst äger debitera G.K. 64 020 kr exklusive mervärdesskatt för nyanslutning med mätarsäkring 16-25 ampère avseende den nu aktuella fastigheten. G.K., som inte överklagat kammarrättens dom, har under målets handläggning i Regeringsrätten ifrågasatt de schablonbelopp som kammarrätten tillämpat vid beräkningen av den aktuella anslutningsavgiften. Hon har mot denna bakgrund yrkat i första hand att Regeringsrätten ska förelägga nätbolaget att debitera henne en avgift om högst 6 500 kr exklusive mervärdesskatt för elanslutningen, i andra hand att den av Energimyndigheten fastställda anslutningsavgiften ska justeras ned. - Regeringsrätten finner att det först efter överklagandetidens utgång framställda yrkandet om att avgiften ska fastställas till ett belopp som är lägre än det kammarrätten bestämt inte kan tas upp till prövning. Yrkandet ska därför avvisas. Någon möjlighet för Regeringsrätten att med stöd av 29 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, utan yrkande besluta till det bättre för G.K. finns inte då detta skulle vara till men för bolaget. -Bolaget yrkar i sitt överklagande att Regeringsrätten ska upphäva kammarrättens dom och förklara att bolaget äger debitera Gunvor Karlsson en anslutningsavgift om 175 300 kr exklusive mervärdesskatt för nyanslutning av el till fastigheten. Detta belopp är beräknat enligt en av Energimyndigheten framtagen schabloniserad modell för beräkning av elanslutningsavgifter och har av kammarrätten, liksom övriga underinstanser, ansetts utgöra den totala kostnaden för den aktuella elanslutningen. I överklagandet uppger bolaget att det är ostridigt att de totala kostnaderna för anslutningen till fastigheten uppgår till nämnda belopp och att den tvistiga frågan i målet gäller om kostnaderna i sin helhet eller endast till viss del ska belasta fastigheten. - Under handläggningen i Regeringsrätten har dock bolaget ifrågasatt de schablonmodeller och de beräkningsgrunder som tillämpats av underinstanserna och anfört att anslutningsavgiften ska grundas på den faktiska ledningslängden och de faktiska kostnader som anslutningen medför samt att detta med utgångspunkt i dagens kostnadsläge motsvarar 332 179 kr exklusive mervärdesskatt. Om en schablonmetod ändå ska tillämpas, ska schablonerna i vart fall svara mot dagens kostnadsläge. Bolaget har emellertid uppgett att det gentemot G.K. inte kommer att hävda en högre anslutningsavgift än 175 300 kr exklusive mervärdesskatt, men att detta inte innebär att bolaget anser att det beloppet är en skälig anslutningsavgift för en eventuell elanslutning. - De av bolaget åberopade invändningarna angående schablonmodellerna och beräkningen av den totala anslutningsavgiften är nya förutsättningar som i allt väsentligt hade kunnat åberopas i målet redan under överklagandetiden men som åberopats först efter denna tids utgång. Bolagets yrkande att det ska få debitera ett högre belopp än 175 300 kr exklusive mervärdesskatt ska därför avvisas. - Vad Regeringsrätten har att pröva är således den anslutningsavgift om 175 300 kr exklusive mervärdesskatt bolaget förklarat sig vilja hävda gentemot G.K. vid en tänkt anslutning av fastigheten på begäran av henne. - Enligt 3 kap. 7 § första stycket ellagen är den som har nätkoncession för område, om det inte finns särskilda skäl, skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom området till ledningsnätet. - Enligt 4 kap. 1 § första och andra styckena ellagen ska nättariffer vara utformade så att nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten är skäliga i förhållande till dels de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamheten, dels nätkoncessionshavarens sätt att bedriva nätverksamheten. Nättariffer ska vara objektiva och icke-diskriminerande. - Då det saknas bindande offert eller beställning av el till fastigheten väljer Regeringsrätten att beakta omständigheterna i målet som de förelåg vid tidpunkten för kammarrättens dom. - Den fråga Regeringsrätten ska pröva i målet är om den totala kostnaden om 175 300 kr för anslutningen av el i sin helhet ska belasta fastigheten Näset 190:3 eller om det är sannolikt att utbyggnaden av nätet även kan komma andra fastigheter till godo och kostnaden därför endast till viss del ska belasta den aktuella fastigheten. I denna fråga gör Regeringsrätten samma bedömning som kammarrätten. Överklagandet i denna del ska därför avslås. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet om muntlig förhandling. - Regeringsrätten avvisar Leksand-Rättvik Elnät AB:s yrkande om att underinstansernas avgöranden ska undanröjas och G.K:s talan avvisas. - Regeringsrätten avvisar Leksand-Rättvik Elnät AB:s yrkande att det ska få debitera ett högre belopp än 175 300 kr exklusive mervärdesskatt. - Regeringsrätten avvisar G.K:s yrkanden såvitt avser fastställandet av anslutningsavgiftens storlek. - Regeringsrätten avslår överklagandet i övrigt. (fd I 2008-05-28, Ritseson)