RÅ 2002:114
Fråga i mål om rätt till sjukpenning om det föreligger särskilda skäl att beakta sådana omständigheter som avses i 3 kap. 7 § sjätte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.
Göteborgs allmänna försäkringskassa beslutade den 30 januari 1998 vid omprövning att vidhålla sitt tidigare beslut att inte betala ut sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, till V.T. fr.o.m. den 8 februari 1998. Som skäl för beslutet angavs att V.T:s arbetsförmåga inte var nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Hon bedömdes ha förmåga/förutsättningar att klara av ett lättare arbete.
Länsrätten i Göteborg
V.T. överklagade beslutet och yrkade att få fortsatt sjukpenning. Hon framhöll bl.a. följande. Kassan har dragit in hennes sjukpenning med motiveringen att hon kan klara ett annat lättare arbete, utan att ta hänsyn till om hon kan försörja sig genom ett lättare arbete. I lagtexter och förarbeten nämns ingenstans att rätten till sjukpenning skall bedömas utifrån förmågan/förutsättningen att klara av ett lättare arbete, utan det är förmågan att kunna försörja sig genom ett normalt förekommande arbete som är avgörande. Det verkar inte heller vara Riksförsäkringsverkets generaldirektörs inställning enligt en artikel i Socialförsäkringstidningen. Det är möjligt att hon rent fysiskt kanske skulle kunna klara av ett kontorsarbete men hur skall hon kunna få och försörja sig genom ett sådant arbete när ingen vill anställa henne på grund av hennes ensidiga arbetslivserfarenhet, otillräckliga utbildningsbakgrund och dåliga svenskkunskaper. Hon anser därför att försäkringskassan inte kan dra in hennes sjukpenning förrän det kan konstateras att hon kan försörja sig genom ett annat arbete, vilket hon inte kan utan rehabiliteringsinsatser. - V.T. åberopade prop. 1996/97:28, socialförsäkringsutskottets betänkande 1996/97:SfU6 samt en artikel ur tidningen Socialförsäkring 10/97.
Domskäl
Länsrätten i Göteborg (1998-03-12, nämndemännen Bergfeldt, Emanuelsson och Svedlund) yttrade: 3 kap. 7 § första stycket AFL har följande lydelse: "Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning har utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört." - Av 3 kap. 7 § fjärde-sjätte styckena framgår följande. "Om den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete eller till annat arbete hos arbetsgivaren, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade kan försörja sig genom sådant arbete efter åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. - Om det efter prövning enligt fjärde stycket bedöms att den försäkrade inte kan återgå till arbete hos arbetsgivaren eller försörja sig själv genom annat förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade efter åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. - Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt fjärde och femte styckena skall göras i förhållande till högst ett heltidsarbete." - Av handlingarna i målet framgår följande. V.T. är en 46-årig serbisk kvinna med omfattande värkproblematik. Hon har tidigare varit anställd som lokalvårdare men är uppsagd sedan den 7 januari 1998. Han har varit helt sjukskriven sedan den 28 oktober 1996. Fr.o.m. den 8 februari 1998 har försäkringskassan dragit in hennes sjukpenning. - Enligt försäkringsläkaren Lars Bäckmans bedömning den 3 november 1997 föreligger ett medicinskt underlag för hel arbetsoförmåga i V.T:s arbete som lokalvårdare. Han bedömer att denna arbetsoförmåga kvarstår året ut. Enligt hans uppfattning borde V.T. rimligtvis kunna klara av ett annat arbete som inte ställer för stora krav på knäna, t.ex. kontorsarbete. - Specialistläkare Olof Lundin har den 11 november 1997 i utlåtande uppgivit bl.a. följande. V.T. har dels en uttalad instabilitet avseende främre korsbandet i höger knä samt uttalade ledyteskador på medialsidan. På vänster knä, även här en betydande instabilitet, men något mer utvecklad arthros. Ytterligare kirurgi är inte aktuell. Det är inte möjligt för V.T. att klara av ett städarbete, inte heller ett arbete som innebär gående eller stående. - Enligt dr Radovan Todoric, som på begäran av V.T. utfärdat ett läkarutlåtande den 5 december 1997, lider V.T. av kroniska besvär från lederna och ryggen. Han bedömer att man skall försöka med rehabiliteringsåtgärder och att man skall sikta på ett, för ryggen och knäna, skonsamt arbete. Som förslag uppges ett delvis sittande arbete, kontorsarbete. - Specialisten i ortopedisk kirurgi Lars Envall har sjukskrivit V.T. och har till försäkringskassan den 13 december 1997 uppgivit bl.a. följande. Sjukskrivningen är en följd av smärtor i knälederna där det finns omfattande skador på höger sidas ledband - menisk och vänster sidas menisk som övergått i arthrosförändringar. Dessutom finns uttalade degenerativa förändringar i halsrygg-bröstrygg med smärtor och stelhet. Det finns en betydande funktionsnedsättning och till detta språksvårigheter. V.T. önskar få hjälp till rehabilitering. Lars Envall har sjukskrivit henne till den 20 februari 1998 men är tveksam till att man sedan kan fortsätta med detta trots hennes omfattande besvär ifrån rörelseorganen. - Den 15 december 1997 gör försäkringsläkaren Lars Bäckman den bedömningen att det, trots att det inkommit nya medicinska uppgifter, finns förutsättningar för V.T. att klara av ett lättare arbete. - Länsrätten finner det oklart vilken typ av arbete V.T. skulle kunna klara av med tanke på de omfattande besvär hon har från knäna och ryggen. Det framgår inte heller klart huruvida ett för henne lämpligt arbete funnits tillgängligt. Länsrätten anser därför att det inte har varit befogat att, såsom försäkringskassan gjort, dra in sjukpenningen innan ytterligare utredning gjorts i fråga om V.T:s möjligheter att försörja sig genom ett för henne lämpligt arbete. I vart fall fram till dess en sådan utredning gjorts får V.T. anses berättigad till sjukpenning. - Länsrätten bifaller överklagandet och återförvisar målet till Göteborgs allmänna försäkringskassa för ny behandling i enlighet med det ovan sagda.
Ordföranden, chefsrådmannen Holmstedt var skiljaktig och anförde: Enligt min mening ger utredningen vid handen att V.T. medicinskt skulle kunna klara ett arbete där arbetsuppgifterna inte var lika påfrestande för hennes knä och rygg som hennes tidigare arbete som lokalvårdare. Hon har också själv uppgett i överklagandet till länsrätten att det är möjligt att hon rent fysiskt skulle kunna klara ett kontorsarbete. Även om V.T:s situation på många sätt är besvärlig, med medicinska besvär, ringa arbetslivserfarenheter och bristande kunskaper i svenska språket, kan jag inte se att omständigheterna i hennes fall är så särpräglade att de motiverar en annan bedömning än som följer av det rent medicinska faktaunderlaget. Därmed inte sagt att jag tror att hon utan insatser från samhällets sida skulle kunna få ett annat arbete. Jag menar också att samhället har ett ansvar för att hon ges möjligheter att skaffa sig ett annat arbete och på nytt bli självförsörjande. De åtgärder som behövs är dock av den karaktären och torde också bli så omfattande och tidskrävande att de, som jag ser det, faller inom arbetsmarknadsmyndigheternas och inte försäkringskassans ansvarsområde. - Jag anser mig därför inte kunna bifalla V.T:s yrkande om fortsatt sjukpenning, inte ens i avvaktan på någon ytterligare utredning.
Kammarrätten i Göteborg
Försäkringskassan överklagade och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och att kassans beslut den 30 januari 1998 skulle fastställas. Med hänvisning till de skäl som angavs i omprövningsbeslutet och med instämmande i vad som anfördes i den skiljaktiga meningen i länsrätten ansåg kassan att V.T:s arbetsförmåga efter den 7 februari 1998 inte var nedsatt i sådan omfattning som avsågs i 3 kap. 7 § AFL.
V.T. yrkade att kammarrätten skulle avslå kassans överklagande och anförde bl.a. följande. Det är ostridigt att hon lider av sjukdom (korsbandsskador och uttalade ledyteskador i båda knäna, ryggbesvär samt problem med fötterna som vid hallux valgus), vilken helt sätter ned hennes arbetsförmåga i arbete som lokalvårdare. Såväl behandlande läkare som försäkringsläkaren bedömer att det finns rehabiliteringspotential och att hon skulle kunna klara av skonsamt arbete trots sina svåra besvär. En sådan bedömning kan dock inte tas till intäkt för att hon vid tidpunkten för försäkringskassans beslut utan ytterligare åtgärder hade förmåga att försörja sig genom förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det är försäkringskassan som har ansvaret för att sådana åtgärder kommer till stånd, vid behov givetvis i samarbete med arbetsmarknadsmyndighet.
Försäkringskassan vidhöll i yttrande sin inställning och anförde bl.a. att V.T. skulle klara ett arbete som inte ställde för stora krav på knäna, dvs. ej gående eller stående arbete. Hon var arbetslös och arbetssökande och hade då rätt till hjälp från arbetsmarknadsmyndigheterna.
V.T. anförde i genmäle i september 1998 att AMI bedömt att hon för närvarande inte kunde genomgå någon utredning där, främst på grund av att hon var mycket smärtpåverkad. Hon var alltså inte tillgänglig för den hjälp från arbetsmarknadsmyndigheterna som hon enligt försäkringskassans yttrande hade rätt till. - V.T. bifogade ett läkarutlåtande utfärdat i augusti 1998.
Försäkringskassan ansåg i ett kompletterande yttrande att inget nytt medicinskt framkommit som visade att V.T. på grund av sjukdom inte skulle kunna klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.
Kammarrätten hade den 14 april 1998 förordnat att den överklagade domen tills vidare inte skulle gälla.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (1999-06-09, Kärrström och två nämndemän) yttrade: Av de bestämmelser i 3 kap. 7 § AFL som länsrätten återger i sina domskäl framgår att det vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning särskilt skall beaktas om den försäkrade efter åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. samma lag kan försörja sig själv genom sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden samt att det även kan beaktas annat än rent medicinska förhållanden som i det enskilda fallet kan påverka arbetsförmågan och därmed individens förmåga att trots sin sjukdom kunna försörja sig genom arbete. En samlad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet kan således med stöd av bestämmelsen om särskilda skäl i vissa fall leda till att en person som rent medicinskt har en arbetsförmåga ändå inte bedöms kunna försörja sig på rimliga villkor och därför har rätt till ersättning. Liksom tidigare kan hänsyn tas till personens ålder och bosättningsförhållanden, liksom utbildning, tidigare yrkeserfarenhet och liknande förhållanden. I förarbetena (prop. 1996/97:28 s. 17) framhålls bl.a. att det inte är möjligt att generellt ange vad som är att anse som normalt förekommande arbeten. Vidare framhålls att om sjukdomen medför att den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till detta arbete om inte något arbete kan erbjudas. När det gäller möjligheten att i begränsad omfattning väga in andra förhållanden än de rent medicinska anges i den nämnda propositionen (s. 12) att detta bör ses som en möjlighet till ett mera balanserat synsätt i ärenden där en bedömning på grundval av enbart medicinska kriterier skulle ge ett icke acceptabelt resultat. - V.T. kan inte fortsätta att arbeta som lokalvårdare, främst på grund av svåra knäbesvär och hon bedöms även ha svårt att klara gående och stående arbete. Hon har också andra sjukdomsbesvär som påverkar hennes arbetsförmåga; bl.a. värk i rygg och höft, problem med fötterna och allmänt sett en omfattande värkproblematik. Av handlingarna framgår att hon tidigare arbetat som kontrollant vid syfabrik, att hon kom till Sverige år 1991 och att hon från 1995 haft arbete som lokalvårdare. Hon framhåller själv begränsad arbetslivserfarenhet i Sverige, otillräcklig utbildningsbakgrund och dåliga kunskaper i svenska språket som skäl för att hon inte kan få en anställning varigenom hon kan försörja sig - även om hon i och för sig skulle kunna klara av ett kontorsarbete. - Enligt kammarrättens uppfattning kan det ifrågasättas om en försäkrads arbetsförmåga skall bedömas i förhållande till arbeten som håller på att försvinna från arbetsmarknaden, t.ex. enklare kontorsarbeten, med mindre ett sådant arbete är faktiskt tillgängligt (jfr SOU 1997:166 s. 194). - V.T. har visserligen förhållandevis lång tid kvar till den allmänna pensionsåldern. Mot bakgrund av det mycket begränsade arbetsutbud som även vid en rent medicinsk bedömning finns i hennes fall, hennes otillräckliga utbildning och begränsade arbetslivserfarenhet i Sverige samt hennes begränsade språkkunskaper anser kammarrätten dock att hon - i vart fall i avvaktan på att ytterligare rehabiliteringsåtgärder vidtas - med stöd av bestämmelsen om särskilda skäl har rätt till sjukpenning även för tid efter den 7 februari 1998. - Kammarrätten finner därför inte skäl bifalla försäkringskassans yrkande. - Kammarrätten avslår överklagandet. - Kammarrättens beslut den 14 april 1998 om inhibition skall inte längre gälla.
Kammarrättsrådet Öhvall och kammarrättsassessorn Asplund, referent, var skiljaktiga och anförde: Vid tiden för försäkringskassans beslut om indragning av V.T:s sjukpenning kunde hon av medicinska skäl inte återgå i arbete som lokalvårdare. Däremot borde hon trots sina sjukdomsbesvär, utan rehabiliteringsåtgärder från försäkringskassans sida, på heltid kunna klara ett normalt förekommande arbete utan gående och stående arbetsuppgifter eller ett arbete där sådana arbetsuppgifter förekommer i liten utsträckning. Vid denna bedömning är hennes arbetsförmåga efter den 7 februari 1998 inte nedsatt med minst en fjärdedel vid det i oktober 1996 anmälda sjukdomsfallet. Rätt till fortsatt sjukpenning för tid efter den 7 februari 1998 föreligger således inte och vi vill därför, med upphävande av länsrättens dom, fastställa försäkringskassans omprövningsbeslut den 30 januari 1998.
Regeringsrätten
Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar och fastställa försäkringskassans beslut att inte betala ut sjukpenning till V.T. fr.o.m. den 8 februari 1998. Verket anförde bl.a. följande. Verket anser att V.T. kan försörja sig själv genom ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete och att bestämmelserna om särskilda skäl inte är tillämpliga i hennes fall. - Det är ostridigt i målet att V.T. har en sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst 25 procent i hennes tidigare arbete som lokalvårdare. Då hon vid tiden för försäkringskassans beslut var arbetslös skall emellertid arbetsförmågan inte relateras till hennes tidigare arbete. I stället skall en bedömning göras av om hon trots sin sjukdom kan försörja sig genom annat förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Enligt kammarrätten kan det ifrågasättas om en försäkrads arbetsförmåga skall bedömas i förhållande till arbeten som håller på att försvinna från arbetsmarknaden, t.ex. enklare kontorsarbeten, med mindre ett sådant arbete är faktiskt tillgängligt. Frågan om enklare kontorsarbete är att betrakta som normalt förekommande på arbetsmarknaden är i sig intressant men är inte av avgörande betydelse i detta mål, eftersom verket anser att V.T. borde klara arbeten även inom industrin och servicesektorn. Verket anser alltså att hon är arbetsför i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. - Av prop. 1996/97:28 s. 27 framgår att den försäkrade bör ha relativt kort tid kvar till ålderspension för att en bedömning med beaktande av de uppräknade faktorerna skall kunna leda till ett annat resultat än en bedömning efter rent medicinska förhållanden. Ju längre tid den försäkrade har kvar till ålderspension desto mindre är utrymmet för att beakta annat än medicinska förhållanden. V.T. var vid tiden för försäkringskassans beslut endast 46 år gammal. Detta faktum bör mot bakgrund av uttalandena i förarbetena utesluta en användning av bestämmelserna om särskilda skäl.
Prövningstillstånd meddelades.
V.T. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Enligt hennes behandlande läkare var det på grund av svåra knäbesvär inte möjligt för henne att klara ett arbete som innebar gående eller stående. Eftersom hon även hade andra sjukdomsbesvär, bl.a. värk i rygg och höft, har hennes arbetsutbud varit mycket begränsat. Försäkringskassan har inte vidtagit några åtgärder för att ge henne möjlighet att arbetspröva i annat normalt förekommande arbete. Hon vidhåller att försäkringskassan inte haft fog för sin åtgärd att dra in hennes sjukpenning utan att visa att hon hade förmåga att försörja sig genom annat normalt förekommande arbete. - Såvitt avser frågan om särskilda skäl föreligger anser hon att det förhållandet att ålderskriteriet skall väga tyngst inte utesluter att övriga faktorer, såsom i hennes fall exempelvis utbildning och tidigare verksamhet, skall beaktas.
Regeringsrätten (2002-12-30, Billum, Almgren, Dexe) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. De i målet tillämpliga bestämmelserna om sjukpenning återfinns i 3 kap. 7 § AFL, som innehåller bl.a. följande. Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Om det, efter prövning, bedöms att den försäkrade inte kan återgå till arbete hos arbetsgivaren eller försörja sig själv genom annat förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade efter åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning får enligt sjätte stycket i paragrafen, om det finns särskilda skäl för det, beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter.
Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande. V.T. invandrade till Sverige år 1991. Sedan hon år 1994 beviljats uppehålls- och arbetstillstånd började hon under 1995 arbeta som lokalvårdare. Hon var helt sjukskriven fr.o.m. den 28 oktober 1996. Av den medicinska utredningen framgår att hon led av allvarliga knäbesvär, ryggbesvär, besvär i en fot och anemi. Sjukdomsbesvären medförde att hon inte kunde fortsätta att arbeta som lokalvårdare. Arbetsgivaren hade inte heller möjlighet att omplacera henne. Hon blev därför uppsagd från sitt arbete fr.o.m. den 7 januari 1998. Försäkringskassan fann att hon inte var berättigad till sjukpenning fr.o.m. den 8 februari samma år, eftersom hennes arbetsförmåga inte ansågs vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom.
Frågan i målet gäller om det i V.T:s fall funnits särskilda skäl att beakta också andra omständigheter än rent medicinska vid bedömningen av nedsättningen av hennes arbetsförmåga.
Bestämmelsen i 3 kap. 7 § sjätte stycket AFL ger en möjlighet att vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i begränsad omfattning väga in också andra förhållanden än medicinska. För detta krävs att särskilda skäl föreligger. Vid denna bedömning bör enligt förarbetena till bestämmelsen åldersfaktorn väga tyngst (prop. 1996/97:28 s. 12 och 27).
Det som åsyftas med ålderskriteriet är hur lång tid den försäkrade har kvar till den allmänna pensionsåldern. Den försäkrade bör ha en relativt kort tid kvar till ålderspension för att en bedömning med beaktande av de uppräknade faktorerna skall kunna leda till ett annat resultat än en bedömning efter rent medicinska förhållanden (a. prop. s. 27).
V.T. var vid tiden för försäkringskassans beslut endast 46 år gammal. Utrymmet för att tillämpa den aktuella bestämmelsen i ett sådant fall får anses mycket begränsat. Regeringsrätten finner med hänsyn härtill att det inte funnits särskilda skäl att beakta andra omständigheter än de rent medicinska vid bedömningen av V.T:s arbetsförmåga. Vid en medicinsk bedömning kan hennes arbetsförmåga inte anses ha varit nedsatt med minst en fjärdedel i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Hon var därför vid tiden för försäkringskassans beslut inte berättigad till sjukpenning. Riksförsäkringsverkets överklagande skall alltså bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar och fastställer Göteborgs allmänna försäkringskassas beslut den 30 januari 1998.
Regeringsråden Nordborg och Kindlund var skiljaktiga och ansåg att Skälen för Regeringsrättens avgörande fr.o.m. tredje stycket samt Regeringsrättens avgörande borde ha följande lydelse. Såvitt utredningen i övrigt visar återgick V.T. efter den 7 februari 1998 inte i arbete. Hon var tidvis anmäld som arbetssökande vid arbetsförmedlingen och tidvis sjukskriven. Hennes arbetsförmåga utreddes vid Arbetsmarknadsinstitutet (AMI) i mars-juni 1999. AMI bedömde att hon kunde klara ett fysiskt lätt monteringsarbete under tre timmar per dag i egen takt med möjlighet till paus efter behov. För att uttala sig om hennes egentliga arbetsförmåga krävdes fortsatt arbetsprövning på öppna marknaden eller inom Samhall. Någon sådan arbetsprövning kom dock inte till stånd. Sedan hennes hälsotillstånd försämrats ytterligare fann försäkringskassan att hon var berättigad till hel förtidspension fr.o.m. juli 2000. - Som framgår av den tidigare redogörelsen stod det vid tiden för indragningen av V.T:s sjukpenning klart att hon på grund av sina sjukdomsbesvär inte kunde återgå till sitt tidigare arbete som lokalvårdare och inte kunde omplaceras till annat arbete hos sin arbetsgivare. Någon egentlig prövning eller några rehabiliterande insatser hade inte företagits som skulle kunna visa huruvida hon klarade ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete eller annat lämpligt arbete. Innan sådana insatser prövats och vidtagits har det inte funnits fog för att dra in sjukpenningen under antagande att hon kunde klara ett annat förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. V.T:s arbetsförmåga får därmed anses vara på grund av sjukdom helt nedsatt även för den tid som prövningen i målet gäller. Hon var således berättigad till hel sjukpenning fr.o.m. den 8 februari 1998. Vid denna utgång saknas anledning att gå in på frågan om särskilda skäl förelegat vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning. - Riksförsäkringsverkets överklagande skall därmed avslås.