Servicenämnden i Malmö kommun avslog genom beslut den 3 oktober 2006 L.G:s ansökan om färdtjänst med motiveringen att hennes funktionshinder inte medförde väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer.

L.G. yrkade i överklagande hos länsrätten att hon skulle beviljas färdtjänst och anförde bl.a. följande. Det bifogade läkarintyget ger tydligt vid handen att hon inte kan lyfta sin rollator ombord på bussen. Hon blir vidare yr och lätt nervös. Hon lever dessutom ensam i sin lägenhet och har därför ingen tillgång till hjälp som kan transportera henne dit hon behöver åka. - Servicenämnden ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. L.G. kom till besöket på Trafikövervakningscentralen gående i normal takt med rollator. Hon gick från receptionen till besöksrummet, en sträcka på 50 meter utan märkbara svårigheter. Hon gick upp och ner för de fem trappstegen som finns inne på Trafikövervakningscentralen utan märkbara svårigheter och inga böjsvårigheter i höft eller knä kunde noteras då hon satt eller reste sig under besöket. Det har inte framkommit några uppgifter som tyder på att L.G:s funktionshinder medför väsentliga svårigheter för henne att använda allmänna kommunikationer. Att inte kunna genomföra resa med allmänna kommunikationer obehindrat eller att det finns vissa svårigheter berättigar inte till färdtjänst. I kollektivtrafiken i Malmö är alla bussar så kallade låggolvbussar med nigningsfunktion, vilket innebär att det inte är någon skillnad eller endast en liten nivåskillnad mellan buss och markplan. Gånghjälpmedel som käpp, krycka, rollator och liknande anses inte längre vara ett hinder att anlita lokaltrafikens bussar.

Länsrätten i Skåne län (2007-01-26, nämndemännen Mirosavic, Persson, Öhman) yttrade: Enligt 7 § lagen (1997:736) om färdtjänst skall tillstånd till färdtjänst meddelas för den som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. - I förarbetena till lagen om färdtjänst anförs bl.a. följande (prop. 1996/97:115 s. 78). Avsikten är inte att vidga personkretsen i förhållande till nuvarande reglering i socialtjänstlagen. Inriktningen är tvärtom att, genom att kollektivtrafiken görs mer tillgänglig för funktionshindrade, det antal personer som behöver utnyttja färdtjänsten skall minska. Är de allmänna kommunikationerna så utformade att det är rimligt att kräva att även en funktionshindrad person skall kunna använda dem, föreligger alltså ingen rätt att få färdtjänst. - I läkarutlåtande utfärdat den 31 maj 2006 anför distriktsläkaren M.K. bl.a. följande. L.G. har haft hjärtinfarkt 2001 och i efterloppet kärlkramp. Hon går med rollator, även kortare sträckor. Hon klarar inte att få upp rollatorn på bussen, på grund av yrsel och ostadighet i benen, svag muskelstyrka i armar och ben, dessutom blir hon nervös och får känningar av kärlkramp. Hon orkar inte lyfta benen för att komma upp på trappsteg till buss. L.G. rekommenderas färdtjänst. - Länsrätten gör följande bedömning. - Enligt länsrättens mening är det genom det medicinska underlaget i målet visat att L.G., på grund av sitt funktionshinder, har sådana väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer att det inte är rimligt att kräva att hon skall använda dessa. Hon skall därför beviljas tillstånd till färdtjänst. - Länsrätten bifaller överklagandet och förklarar L.G. berättigad till färdtjänsttillstånd.

Ordföranden Stensbäck var skiljaktig och anförde följande. - Jag anser, även med beaktande av det åberopade läkarintyget, att det inte har visats att L.G. har sådana väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationsmedel som krävs för att hon i nuläget skall anses berättigad till färdtjänsttillstånd. Överklagandet skall därför avslås.

Färdtjänstnämnden i Stockholms läns landsting beslutade den 8 oktober 2007 att avslå W.H:s ansökan om tillstånd till färdtjänst. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande. Inkomna handlingar bedöms inte visa att W.H. har ett funktionshinder som medför att hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

W.H. yrkade i överklagande hos länsrätten att hennes ansökan om färdtjänst skulle beviljas och anförde bl.a. följande. Hon kan inte åka pendeltåg eller buss då hon använder rollator och det finns trappor på pendeltågsstationer och i bussar. Hon kan därför inte hälsa på sina nära släktingar som bor i Järfälla och Bålsta. Som situationen är nu måste hon ibland åka med kommunala färdmedel för att uträtta ärenden. Hon vågar emellertid bara åka en hållplats. Varje gång hon går ombord på en tunnelbanevagn med sin rollator är hon väldigt rädd på grund av startskakningarna. Det var nämligen just en sådan skakning som för fyra år sedan föranledde att hon ramlade baklänges och ådrog sig en kotfraktur som åsamkade henne svåra sviter och smärtor vilka håller i sig än i dag. Hon råkade ut för ytterligare en svår incident 2006 då bussen hon färdades med körde i en grop på vägen. Hon for nästan upp i taket och damp ner i sätet med en hård smäll. Efter den händelsen har hon fått en sättning i ryggraden. Skadan dokumenterades senare vid röntgen och har alltsedan den aktuella olyckshändelsen förvärrat hennes smärtor i sådan mån att de stundtals är fruktansvärda när hon är i rörelse.

Färdtjänstnämnden vidhöll sitt beslut och anförde bl.a. följande. De skakningar som uppges förvärra W.H:s besvär torde även emellanåt vara ofrånkomliga vid de resor som hon genomför med färdtjänstfordon. Nämndens inställning är vidare att moderna kollektiva färdmedel inte utsätter resenärer för kraftigare påfrestningar än vad som är fallet vid bilkörning, vid färd i privat bil eller taxi.

Länsrätten i Stockholms län (2007-11-23, ordförande Groth) yttrade: Enligt 7 § lagen (1997:736) om färdtjänst skall tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. - Utredningen i målet. - W.H. har i ansökan om färdtjänst uppgett bl.a. följande. Hon använder rollator och kan gå maximalt 100 meter på plan mark med vilopaus. Hon kan göra resor med den allmänna kollektivtrafiken och gör cirka tolv enkelresor med tunnelbana per månad. Hon tycker att det är svårt att åka med den allmänna kollektivtrafiken framför allt på grund av trängseln, men startskakningarna är också extremt svåra. Dessutom är det svårt att komma upp på trappstegen. - Av kommunens utredning framgår bl.a. följande. W.H. har haft färdtjänst tidigare. Hon kan ta sig till och åka med den allmänna kollektivtrafiken. Hon klarar även av att göra byten inom den allmänna kollektivtrafiken om det finns hiss. Hon bedöms vara i behov av fortsatt färdtjänst då hon har stora svårigheter att åka med den allmänna kollektivtrafiken på grund av sina ryggsmärtor. - I läkarintyg utfärdat den 22 augusti 2007 av specialisten i ortopedi E.H. vid Handens Specialistvård anges bl.a. följande. W.H. har sedan en tunnelbaneolycka 2003, då hon ådrog sig en kraftig kompression på den nedersta kotan i bröstryggen, besvär med kraftig rörelsesmärta. På grund av detta kan hon gå maximalt 100 meter med rollator innan hon måste stanna. Hon är därför synnerligen beroende av färdtjänst. Tillståndet är kroniskt och kommer med största sannolikhet att vara resten av livet. - I kompletterande läkarintyg av E.H. anges bl.a. följande. W.H. råkade ut för en ytterligare olycka den 6 oktober 2006 då bussen hon åkte med körde ner i ett stort hål i vägen och hon fick på grund av detta mycket mer ont i ryggen. En magnetröntgen gjordes den 1 november 2006 vid vilken en kilformad kompressionsfraktur på den nedersta bröstryggskotan konstaterades. Hon har även fått en liten knyck i ryggraden på grund av frakturen. Om hon utsätter sig för skakningar som exempelvis vid resor med tunnelbanetåg eller pendeltåg förvärras tillståndet ytterligare och hon får outhärdliga smärtor i ryggen. Hon bedöms ha väsentliga svårigheter att utnyttja kommunala färdmedel på grund av sina smärtor. - Länsrättens bedömning. - Som följer av lagtexten krävs för rätt till färdtjänst att funktionshindret medför väsentliga svårigheter för den enskilde att förflytta sig på egen hand eller att resa med de allmänna kommunikationsmedlen. Att denna förflyttning eller resa inte kan genomföras obehindrat eller endast med vissa svårigheter berättigar således inte till färdtjänst. - Av utredningen i målet framkommer att W.H. tidigare haft färdtjänst. I kommunens utredning anges att hon kan ta sig till och åka med allmänna kommunikationsmedel, men att hon är i behov av färdtjänst på grund av sina ryggsmärtor. Hon har själv uppgett att hon gör tolv enkelresor med tunnelbana i månaden. Hon åker för att uträtta ärenden men är livrädd för att ramla och vågar bara åka en station. Vidare har intygande läkare uppgett att W.H. har kompressionsfraktur på den nedersta bröstryggskotan som följd av en olycka i tunnelbanan 2003 och om hon utsätter sig för skakningar som exempelvis vid resor med tunnelbanetåg eller pendeltåg förvärras tillståndet ytterligare så att hon får outhärdliga smärtor i ryggen. Mot bakgrund av det nu anförda finner länsrätten att de besvär W.H. har i dag medför att hon har sådana väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationsmedel att rätt till färdtjänst enligt 7 § lagen om färdtjänst föreligger. Vad färdtjänstnämnden anfört föranleder inte någon annan bedömning. - Överklagandet skall därför bifallas.

Färdtjänstnämnden yrkade i överklagande att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa nämndens beslut att inte bevilja W.H. tillstånd till färdtjänst. Färdtjänstnämnden anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. W.H. har i ansökan om färdtjänst uppgett att hon gör tolv "dubbelresor" i månaden med tunnelbana, vilket torde motsvara 24 enkelresor. Resorna går till olika platser inom Stockholmsområdet. Av resmålen att döma reser W.H. inte bara med tunnelbana utan också med buss och/eller pendeltåg. Hon har vidare uppgett att hon med viss svårighet klarar att resa med allmän kollektivtrafik på egen hand. Enligt överklagandet till länsrätten reser W.H. mindre frekvent än vad som anges i ansökan. Hon uppger också att hon bara kan resa med ett trafikslag, tunnelbana. Till skillnad från vad som anges i ansökan kan hon inte längre resa till olika orter inom Stockholmsområdet, utan endast en station med tunnelbana till Farsta strand. Några rimliga skäl till de ändrade uppgifterna framkommer inte, men W.H. hävdar att hon inte kan gå i trappor eftersom hon använder rollator och därför skulle det vara omöjligt för henne att resa med pendeltåg från Farsta strand. Pendeltågsstationen i Farsta strand är anpassad för funktionshindrade. Många pendeltåg har idag lågt insteg i nivå med plattformen, särskilt på den linje som trafikerar Nynäshamn - Bålsta/Kungsängen. Två av tre bussar inom den allmänna kollektivtrafiken är av låggolvstyp. Detta innebär att även personer med rullstol eller rollator ska kunna komma på och av utan att vara beroende av någon annans hjälp. De ersättningsbussar som satts in i Farsta är samtliga sänkbara bussar. Stationer och färdmedel i den övriga kollektivtrafiken såsom tunnelbana och pendeltåg är redan till största delen anpassade till funktionshindrades behov. De allmänna kommunikationerna i W.H:s närmiljö är så utformade att det är rimligt att kräva att även hon ska kunna använda dem. Det saknas belägg för att moderna färdmedel som tunnelbana och pendeltåg skulle utsätta henne för större påfrestningar på kroppen än vad som är fallet vid t.ex. bilkörning. Färdtjänstnämnden åberopar Försäkringsöverdomstolens avgörande FÖD 1991:5.

W.H. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det har nu blivit ännu svårare för henne att åka kollektivt eftersom tunnelbanan slutat gå i Farsta och hon därför måste åka buss istället. Hon har svårt att komma upp på bussar med rollatorn och är beroende av att andra hjälper henne att lyfta upp den. Hon har dessutom fruktansvärda smärtor i sin rygg när hon är i rörelse.

W.H. gav in ett läkarintyg utfärdat av ST-läkaren G.R. daterat den 11 december 2007. Av läkarintyget framgick bl.a. följande. W.H. lider av smärtor i rygg som förvärras vid rörelse. Värken avklingar och kan vid enstaka tillfällen helt ge vika vid vila. Vid gång och stående tilltar smärtan kraftigt och efter 100 meter med rollator klarar hon på grund av smärtan inte att fortsätta utan vila. Det är svårt att nå fram till kollektivtrafikens hållplatser då det ofta kräver mer än 100 meter gång. - Smärtorna och spänningarna ger nedsatt balans, vilket omöjliggör användande av kollektivtrafik även om hon skulle få hjälp till lämplig hållplats. Behov av färdtjänst föreligger för all framtid.

Kammarrätten i Stockholm (2008-06-17, Lénberg Karlsson, Eke, Borgstedt, referent) yttrade: För rätt till färdtjänst krävs, enligt 7 § lagen om färdtjänst, att det finns ett funktionshinder som inte är tillfälligt samt att sökanden har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.- W.H. har i ansökan om färdtjänst uppgett att hon använder rollator och att hon kan förflytta sig maximalt 100 meter med vilopaus. Hon har vidare uppgett att hon med viss svårighet klarar av att resa med allmän kollektivtrafik på egen hand och att det som framför allt är påfrestande är trängseln, trappstegen samt skakningarna vid start. - Utredningen i målet visar att W.H. har vissa besvär med att förflytta sig och att resa med allmänna kommunikationer. Hon klarar trots sina besvär att ta sig till kollektivtrafiken och reser även med denna. Kammarrätten konstaterar att det saknas grund för att anta att de påfrestningar genom trafikrörelser som W.H. kan komma att utsättas för vid färd med allmänna kommunikationsmedel skulle vara påtagligt mer kännbara än vad som skulle kunna drabba henne vid färd med färdtjänstfordon. Mot bakgrund härav och till vad som är upplyst om hur den allmänna kollektivtrafiken är utformad i W.H:s närområde finner kammarrätten det inte visat att W.H. uppfyller förutsättningarna för att få färdtjänst. Överklagandet ska därför bifallas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer färdtjänstnämndens beslut.