Vid omprövning den 27 november 2006 ändrade inte Försäkringskassan sitt tidigare beslut att avslå A-M.A:s begäran om halv sjukpenning fr.o.m. den 29 augusti 2006. Kassan motiverade beslutet med att det medicinska underlag som kommit in i ärendet inte styrkte att A-M.A. hade ett sjukdomstillstånd och att besvären kunde ses som normala i samband med graviditet.

A-M.A. överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att hon skulle beviljas halv sjukpenning perioden den 29 augusti - den 29 oktober 2006. Till stöd för sin inställning uppgav hon bl.a. följande. Hon arbetade 50 procent som läkarsekreterare med fast anställning på en vårdcentral samt vikarierade 20 procent åt en annan vårdcentral. Redan under graviditetsvecka 20 fick hon smärtor i höfter, ländrygg och symfyser i bäckenet. När hon återgick till att enbart arbeta 50 procent hade hon fortsatta smärtor vilket gjorde att hon uppsökte läkare. Hon träffade doktor A.R. som ställde diagnosen symfyseolys, dvs. s.k. foglossning och rekommenderade sjukskrivning på hennes arbetslösa 50 procent. Hennes besvär fortsatte och förvärrades gravt. Hon fick ökade problem i sitt arbete och hade svårt att stå, gå, sitta och även att hitta en god sovställning nattetid vilket gav sömnstörningar. Hon fick i hemmet ta hjälp av kryckkäppar under perioder och provade även ett s.k. foglossningsbälte utan resultat. Hon fick en TENS-apparat av sjukgymnast och provade denna på ländryggsbesvären med visst resultat. Hon kunde under slutet av sjukskrivningsperioden inte gå promenader, inte lyfta, inte sitta mer än kortare stunder i taget och inte stå utan grav smärta. Även i hemmet hade hon svårt att klara av de dagliga sysslorna på grund av smärta och inskränkt rörlighet. Om hon hade stått till arbetsmarknadens förfogande och blivit erbjuden arbete, utöver de 50 procent hon redan arbetade, skulle hon varit tvungen att avböja detta. Hon återgick den 30 oktober 2006 till att vara arbetssökande på 50 procent.

Försäkringskassan ansåg att överklagandet skulle avslås.

Länsrätten i Dalarnas län (2007-05-04, nämndemännen Forsberg, Bergman, Frödin) yttrade: Av 3 kap. 7 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, framgår bl.a. att sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. - A.R., läkare på Familjecentrum Avesta, har i utlåtande den 29 augusti 2006 anfört att A-M.A:s arbetsförmåga delvis är nedsatt med hälften och att hon ej klarar heltid på grund av bäckensmärtor. Vidare framgår att A-M.A. ordinerats vila, bälte, vattengymnastik. - Försäkringsläkare H.H. har den 8 september 2006 uttalat bl.a. att foglossning inte kan jämställas med sjukdom varför medicinskt underlag inte bedöms styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom, vare sig som läkarsekreterare eller i förhållande till arbetsmarknaden i sin helhet. - Försäkringsläkare E.D. har den 27 september 2006 uttalat att foglossning under graviditet inte är att betrakta som sjukdom annat än om den medför synnerligen allvarliga symtom. Ömhet över bäckenet, stelhet i ländryggen, svårighet att sitta länge och behov av att lägga sig under dagen är inte att jämställa med synnerligen allvarliga symptom. Medicinska underlag styrker inte sjukdom. - Länsrätten gör följande bedömning. - De besvär som A-M.A. har beskrivit och som har bekräftats av läkaren A.R. visar att hon har haft sådana svåra smärtor som får anses utgöra hinder för arbete. Hennes allvarliga symptom är att jämställa med sjukdom. A-M.A. får därför anses ha varit arbetsoförmögen på grund av sjukdom under ifrågavarande sjukskrivningsperiod. Därmed föreligger skäl att bevilja henne yrkad sjukpenning. - Länsrätten bifaller överklagandet och förklarar att A-M.A. är berättigad till halv sjukpenning under aktuell period.

Ordföranden Karlsson Helghe var skiljaktig och anförde: I likhet med Försäkringskassan finner länsrätten att vad som framkommit i målet inte kan anses styrka ett sjukdomstillstånd som innebär att A-M.A. är berättigad till sjukpenning under den för målet aktuella perioden. Hennes överklagande skall därför inte bifallas.

Vid omprövning den 10 november 2005 beslutade Försäkringskassan att inte ändra sitt tidigare beslut att avslå N.N:s begäran om hel sjukpenning för sjukfall fr.o.m. den 27 juni 2005. Beslutet motiverades i huvudsak enligt följande. De medicinska handlingarna ger enligt Försäkringskassans utredning inte stöd för att N.N:s arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Rätt till sjukpenning föreligger därför inte.

N.N. överklagade omprövningsbeslutet hos länsrätten och anförde bl.a. följande. N.N. sökte vård på en psykiatrisk jour- och öppenvårdsmottagning den 25 juni 2005 efter att tre dagar tidigare, utan förvarning, ha blivit avskedad från sin arbetsplats. Han sökte kliniken åter den 28 juni 2005. Med åberopande av bl.a. leg. psykoterapeuten B.B:s intyg är det styrkt att N.N. på grund av psykisk sjukdom varit helt arbetsoförmögen under den tid han varit sjukskriven av psykiater. Han är därför berättigad till sjukpenning.

Försäkringskassan vidhöll sitt beslut.

Länsrätten i Stockholms län (2006-12-06, ordförande Johansson) redogjorde för innehållet i 3 kap. 7 § AFL och yttrade: Som komplettering till överklagandet åberopar N.N. skrivelse av sin mor till styrkande av att N.N. varit berättigad till sjukpenning under juni, juli och augusti 2005. Av skrivelsen framgår bl.a. N.N:s psykiska status under månaderna juni, juli och augusti 2005, dvs. under aktuell sjukskrivningstid. - Leg. psykoterapeuten B.B. har i intyg den 21 november 2005 angett bl.a. följande. Han träffade N.N. vid fem tillfällen mellan den 23 juni 2005 till den 15 augusti 2005. När de träffades befann sig N.N. i en akut kris efter att ha blivit uppsagd från sitt arbete med omedelbar verkan. Han var ångestladdad, hade katastrofkänslor, kraftiga affektsvängningar, overklighetsupplevelser och rädsla för de framtida konsekvenserna av vad som skett. Senare under kontakten blev N.N. mer nedstämd, hade en mer konstant ångest, hade sömnstörningar, mardrömmar, kände dödsönskningar, hade suicidtankar och även planer för hur han skulle gå tillväga. Den akuta krisen var överdeterminerad såtillvida att N.N. under en lång tid före den uppkomna situationen velat söka hjälp för att bearbeta tidigare trauman och ett alltmer destruktivt och okontrollerat beteende, men inte vågat ta steget. Till detta kom att det tagit slut med flickvännen, vilket tagit hårt på honom samt att han ett halvår tidigare varit med om tsunamikatastrofen, men inte fått tillräckligt med tid för att bearbeta detta trots traumatiska upplevelser. B.B. bedömde att N.N. var oförmögen att utföra något slags arbete under den period som de träffades eftersom N.N:s psykiska energi behövdes för att hantera livet dag för dag och börja förstå och adaptera sig till sin nya livssituation. - Specialistläkaren i psykiatri, I.L-E., verksam vid den psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagningen, har i intyg den 7 oktober 2005 angett bl.a. följande. Hon har bedömt att N.N. under perioden den 30 juli 2005 till den 1 september 2005 varit arbetsoförmögen. N.N:s maladaptiva stressreaktion har fört med sig ångest, overklighetskänsla, skuld och skamkänslor och stundtals tankar på att ta sitt liv. På grund av obehagskänslor och rädsla att vistas ute bland andra människor, plötsliga okontrollerbara gråtattacker, handlingsoförmåga och koncentrationssvårigheter bedömdes N.N. vara oförmögen att söka arbete under den angivna tidsperioden. - Försäkringsläkaren A.V., specialist i psykiatri, har i utlåtande den 12 juli 2005 angett bl.a. följande. N.N. har blivit omedelbart avskedad från sitt arbete som han innehaft sedan 1998. N.N. vill inte uppge anledningen till det omedelbara avskedandet mer än att det är självförvållat. I en sådan situation är det en naturlig reaktion att drabbas av sömnsvårigheter och ångest, men det motsvarar inte kriterier för psykisk sjukdom. Psykiatrisk grund till nedsatt arbetsförmåga föreligger inte. - I utlåtande den 26 juli 2005 har samma läkare angett följande. N.N. har blivit omedelbart avskedad från sitt arbete på grund av misstanke om brott. N.N. väntar på rättegång och har reagerat helt adekvat med oro och sömnsvårigheter. N.N. sover bra efter insättande av sömnmedicin. N.N. är orolig för att inte få nytt arbete inom samma bransch. Tecken på depression eller psykossjukdom negeras. Ingen psykisk sjukdom föreligger. - I utlåtande den 2 augusti 2005 har samma läkare angett bl.a. följande. Det är en naturlig reaktion att man efter att man blivit avskedad på grund av brott reagerar med ångest och oro, men det är inte likställt med sjukdom ur försäkringsmedicinsk synvinkel. Att N.N. inte mår bra i den uppkomna situationen, känner skam inför sina bekanta, undviker dem och är orolig för framtiden ifrågasätts inte, men bedöms inte vara en psykisk sjukdom. - Länsrättens bedömning - Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall, enligt AFL, som huvudregel bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. I prop. 1996/97:28 s. 20 anges bl.a. att om den försäkrade, trots sin sjukdom, kan klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete föreligger inte rätt till ersättning från försäkringen. Den försäkrade är, objektivt sett, arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt för honom eller henne. - Länsrätten finner inte att utredningen i målet ger stöd för att N.N:s arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom med minst en fjärdedel i sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Försäkringskassan har således haft fog för sitt beslut att inte bevilja N.N sjukpenning fr.o.m. den 27 juni 2005. Vad N.N. anfört hos länsrätten föranleder inte någon annan bedömning. - Länsrätten avslår överklagandet.